Skattesänkningar och dess effekter – samt lite mer om stress …

19 september, 2015 § 3 kommentarer

skattesänkarna

”Skulle andelen kommun- och landstingsanställda vara som vid 90-talets början så skulle cirka 100 000 fler ha jobb i välfärden i dag.”

Jag kollade över mitt och sambons försäkringsskydd via mitt fackförbund igår inför köp av ny bostad.

I detta förbund kan man teckna sjukvårdsförsäkring, vilket jag återigen blev varse. Ett fenomen som jag ganska starkt ogillar. Och jag har ingen sån försäkring själv.

Undrar hur många som är medvetna hur mycket en sån privat försäkring kostar. Från man är 52 år kostar den över 260 kr per månad. Från man är 62 över 320 kr per månad. Detta blir faktiskt en hel del pengar.

Jag tycker det är bedrövligt att inte alla har samma möjlighet till bra sjukvård, utan vissa av oss kan köpa oss förbi kön. Troligtvis är det inte de sjukaste som har råd med en sån här försäkring, utan de friskaste.

Daniel Swedin skriver faktiskt om just detta, med vad skattesänkningarna har gjort, i ledaren ”Skattesänkarna som plundrade vården”:

– Vi kan inte garantera en patientsäker vård, säger Ann Charlotte Jansson som är vårdplatskoordinator på Karolinska sjukhusets akutmottagning i Solna till Svenska Dagbladet.

Trots att septemberregnet faller över riket så råder det sommarstämning på sjukhus och akutmottagningar. För det är ju på somrarna vi vant oss vid att det saknas personal, det är ju på somrarna vi får läsa om att vårdplatserna får stänga.

Lider av nedskärningar.

På Karolinska sjukhuset var i tisdags 20 procent av de 1348 vårdplatserna stängda. Varje natt tvingas i snitt tio patienter ligga kvar på akuten i väntan på vård eftersom systemet kört ihop.

Men det är inte bara i Stockholmsområdet vården går på knäna. Dagens Nyheter har tidigare berättat hur mängder av vårdplatser över hela Sverige tvingats stänga. Planerade operationer ställs in och personaler uppmanas att ställa in eller skjuta upp sina semestrar.

– Om vi hade haft det här läget för tio år sedan hade det klassats som samhällsfarligt, säger skånska Vårdförbundets ordförande Mats Runsten till SvD.

Vad är det som hänt med svensk vård?

Allt och ingenting, kanske man kan säga.

Trots att landets befolkning vuxit så har antalet anställda i de svenska landstingen varit konstant i snart 20 år. Efter kriserna på 90-talet tvingades den offentliga sektorn till stora nedskärningar, bland annat på personalsidan. Man har inte kommit ifatt.

Samtidigt slutade resurserna öka i förhållande till vårdbehoven, och skulle andelen kommun- och landstingsanställda vara som vid 90-talets början så skulle cirka 100 000 fler ha jobb i välfärden i dag./…/

Vinst istället för vård.

Under samma tid har andra dramatiska skeenden inträffat.

Sedan ­millennieskiftet har skatterna sänkts med svindlande 248 miljarder kronor, en förmögenhetsomfördelning som slagit hårt mot välfärden. Samtidigt har vård privatiserats och vi har fått se hur skattepengar som ska gå till omsorg om våra medmänniskor blir privata vinster eller slussas till skatteparadis.”

Och samtidigt ser vi också alla stressade barn och vuxna omkring oss, inne i världens statusjakt.

Föräldrar stressar runt för att finansiera kanske lite för dyra boenden, de senaste elektronikprylarna, totalrenoverade kök och badrum, lite för dyra bilar osv. Och i skola, vård och omsorg skär man ner och den personal som barnen möter där är också stressad. Är det undra på om barnen i sin tur blir påverkade av detta och reagerar på olika sätt: i form av överaktivitet eller med andra symtom – psykologiska?

Vi har så nog med vårt egna, så vi har ingen energi över till andra. Vinner någon på ett sånt samhälle? Vi har, skulle jag vilja påstå, ett empatiunderskott människor emellan.

Nu i flyktingtider skriver Roya Hakimnia, som varit med om att söka asyl, om det som kan ses som empati, i ledaren ”Vi måste ur välgörenhetsträsket”:

Som i en helt annan värld samlar entreprenören Gunilla von Platen och hennes nätverk ihop fyra miljoner kronor på Grand Hotel på bara en kväll till ett barnhem i Syrien, och blir därpå hyllad som en mycket bra människa på SvD:s ledarsida. Några riskkapitalister chartrar ett plan till Syrien där folk ska väljas ut för att få komma hit. Petter Stordalen, hotellmiljardären, erbjuder 19 flyktingar boende på hotell ett år. De skänker pengar som skatten borde tagit. Och vad mycket extra prylar folk har i sina garderober!

Vi andra, som försöker bygga en rörelse och inte filantropi, kanske har skänkt klart nu och borde rikta energin mot politiken. Varför inte en ny flyktingamnesti? För t-shirtarna säger Refugees Welcome. Men något mer ovälkommnande än asylprocessen är svårt att komma på.”

Någon har undrat hur länge människor orkar känna empati i all denna nöd.

Och dem med högst inkomster och förmögenheter har tjänat mest på alla skattesänkningar de senaste åren. Det har gett dem och skikten under dem ännu större möjligheter än tidigare att betala för t.ex. sjukvårdsförsäkringar, något som inte bara de med lägst inkomster utan också dem i mellanskiktet knappast har råd med. Och de senare lär ha större behov av dylika, för hälsan hos dem är troligen sämre.

Nog är det något snett här.

Ett antal skribenter skriver angående de ökade samhällsklyftorna om vikten av att ”Ta ett samlat grepp kring jämlikhetsfrågan” idag:

”Den växande ojämlikheten har starkt dragit isär inkomstfördelningen med allt större skillnader mellan låg- och höginkomsttagare. Höginkomsttagare har fått kraftiga inkomstförstärkningar och sprungit ifrån såväl låginkomsttagare som de grupper som finns i de mittersta inkomstlägena./…/

Andelen fattiga i befolkningen (inkomst under 60 procent av medianinkomsten) har i det närmaste fördubblats på drygt 20 år; från cirka 7 procent under 1991 till omkring 14 procent under 2013.

Denna ökning har inte bara varit långsiktig utan har också förstärkts under den senaste perioden med borgerlig regering som, över allt annat, prioriterade gigantiska skattesänkningar som betalades med betydande nedskärningar i välfärden.

Vi vill i detta sammanhang lyfta några mer allvarliga inslag i denna utveckling med växande fattigdom: nedrustningen av socialförsäkringarna. Under perioden 2006-2014 har det skapats ett relativt nytt, socialt fenomen i vårt land som manifesteras av den kraftigt växande andelen fattiga bland sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer./…/

Socialförsäkringarna och arbetslöshetsförsäkringen ger därför inte längre en tillräcklig inkomsttrygghet när man är arbetslös eller sjuk.”

Annonser

Ingen blir rik på egen hand – om fördelen med att alla betalar skatt …

28 augusti, 2015 § 1 kommentar

Elizabeth Warren säger att ”Ingen blir rik på egen hand”! Postar denna video igen!

”Detta är klasskrig. Ingen i det här landet har blivit rik på egen hand – ingen.

Du byggde en fabrik därute? Bra för dig. Men jag vill vara tydlig: du transporterade gods till marknaden på vägar som resten av oss betalat. Du hyrde/anställde arbetare som vi andra betalat för att utbilda. Du var trygg i din fabrik därför att vi alla betalade för polisstyrkor och brandskydd. Du behövde inte vara rädd för att plundrande band skulle komma och slita åt sig allt i din fabrik – och du slapp hyra någon att skydda dig mot detta – därför att resten av oss gjorde detta [åt dig].

Titta nu, du byggde en fabrik och den blev något fantastiskt, en fantastisk idé. Gud välsigne dig – behåll en stor bit av den. Men en del av det underliggande sociala kontraktet är; du tar en stor bit av detta [för egen del] och betalar [en liten del av detta] vidare för nästa unge som kommer där på vägen.

Dvs du betalar [tillbaka] för utbildning till denna unge, för vägar som man kan transportera gods på, för polis och brandkår m.m.”

11899968_10204761168500832_4786400434297797230_n

Kommentar till bilden ovan:

”Oh the irony of thanking firefighters for saving your home at great risk and public expense, while wearing a shirt claiming lower taxes + less government = more freedom.”

Eller:

”Ironin att tacka brandmän för att de räddat ens hem med stor risk [för säkerhet och liv] och tack vare offentlig finansiering, medan man samtidigt bär en t-shirt som hävdar lägre skatt+mindre stat=större frihet.”

Se socialminister Annika Strandhäll (S) i en interpellation med ung, moderat riksdagsman angående sjukförsäkringen och arbetsgivaransvaret. Hon svarar väldigt skarpt – och jättebra – och påpekar att det inte är en valdebatt de borde syssla med.

Tips från bloggningen ”Annika Strandhäll vet hur en moderat ska sättas på plats.”

Elitens arrogans…

1 maj, 2015 § Lämna en kommentar

arrogans

Göran Greider skriver i ledaren om nya mottot ”Greed is good” i ”När borgerligheten bytte motto”:

”Vi har fått ett politiskt klimat där minsta lilla förlorade privilegium av borgerligheten upplevs som ett majestätsbrott. Det syns särskilt i Rot- och Rut-debatten. Vi vet att det allra mesta av dessa bidrag – eller subventioner – går till de översta skikten i samhället. Men det syns inte bara där.

Skolsegregationen ökar år för år, men det verkar som om de borgerliga partierna inte för sitt liv kan se problemen som fritt skolval och friskolor orsakar för samhället i dess helhet. Vad är väl litet skolsegregation mot att de egna barnen kan få gå i högpresterande skolor med många akademikerföräldrar?

När det gäller vinster i välfärden är ett av de bärande argumenten för detta från borgerlighetens sida att det gynnar företagsamheten. Tanken här drar verkligen mot att själva syftet med vård, skola och omsorg är att det ska ge möjligheter för entreprenörer och företagare – att det är det verksamheterna är till för.

Kommuner och landsting ropar efter mer resurser för att klara de ökade vårdbehoven och de alltmer slimmade arbetsvillkoren för de anställda, men stora delar av borgerligheten sätter ett större värde på de skattesänkningar som genomförts.”

Vadå, patienterna och deras bästa?

Centern, Annie Lööf och ROT …

28 mars, 2015 § Lämna en kommentar

ROTI ”ROT framför allt bidrag till högavlönade i villa” kan man läsa:

”Allra mest utnyttjas bidraget av folk med över en miljon kronor i beskattningsbar inkomst. Av dessa tog hälften ut ett ROT-bidrag.

Bidragstagarna inom ROT utgör alltså en ytterst välavlönad och liten grupp. Och egentligen är snedfördelningen värre än vad som direkt framgår av statistiken. Många nolltaxerare kvitterar ut ROT-bidrag på tiotusentals kronor.

Här handlar det om avancerad skatteplanering. Ett annat trick är att mycket rika familjer genom att skriva över kapitalinkomster på barnen kan skaffa sig ROT-avdrag på 200 000 kronor per år.

Ytterligare en orättvisa är att hyresgäster är uteslutna från ROT-systemet. De var inte det tidigare men då var maxbidraget 11 000 kronor per hushåll för alla och dessutom tidsbegränsat till ett eller två år.

Eftersom staten när den permanent lämnar bort skattebidrag om 17 miljarder per år måste skaffa sig dessa pengar på annat sätt, betyder det att hyresgästerna som grupp varje år i praktiken subventionerar villaägare och bostadsrättsinnehavare med 5-6 miljarder kronor år efter år./…/

En som reflexmässigt protesterade när hon hörde talas om regeringens planer var centerledaren Annie Lööf. Kritiken handlade om att en minskning av ROT-bidragen skulle drabba barnfamiljer och låginkomsttagare.

Ett så fräckt och stolligt påstående är svårt att tänka sig när man vet hur bidragen fördelas. Hon sa sig dessutom sig vara mot allt stöd till bostäder. Ett fantastiskt påstående eftersom hon ju framstår som en fanatisk försvarare av nuvarande ROT-subventioner.

Annie Lööf påstod också att ett borttagande av stödet skapar arbetslöshet. Vad hon då väljer att bortse ifrån är att alla pengar har en alternativanvändning. När staten slipper en bidragsutgift så kan den använda pengarna till investeringar i annat byggande, järnväg och vägar osv – allt detta skapar ju nya jobb, inte minst för byggnadsarbetare.

Det är inte heller så att allt bostadsunderhåll försvinner om stödpengarna avvecklas. Varje villa och borätt kräver ju ett visst löpande underhåll. Det klarade ägarna av tidigare utan subvention och det kommer de naturligtvis göra även i framtiden.”

Jag tror svartjobben fortfarande existerar, trots detta avdrag. Dessutom sker nog en (hel) del fusk kring avdraget. 

”Resultatet blir att de allra flesta jobben finns kvar – en sak som till och med Annie Lööf borde känna till. Det enda underhåll som till en del kommer att försvinna är egentligen det underhåll som inte behövs utan används till icke nödvändiga (men säkert för ägaren trevliga) standardhöjningar.

Men varför ska 85 procent av folket vara med och betala de välsituerades höjning av boendestandarden? Kan Annie Lööf förklara det?”

När ekonomiskt utsatta människor får ekonomiskt stöd används det förklenande begreppet ”bidragsberoende”. Det hör man aldrig när de redan välbeställda får ekonomisk hjälp med både städning och husreparationer…

8 februari, 2015 § 3 kommentarer

John LapidusJohn Lapidus

Ulf Lundén skriver i ”Välfärdsmodellen är borta med vinden”:

Vi har under flera decennier stadigt vandrat från ett solidariskt tänkande till ökad konkurrens, individualisering och privatisering. I dess svans har egoismen brett ut sig och vi har fått vår tids rasism som säger att varje nation skall värna och trygga sin kulturella endräkt, eller rättare sagt enfald.

Även arbetarrörelsens politiska och fackliga delar har bidragit till att undergräva det som brukade kallas den socialdemokratiska välfärdsmodellen.

Nej, den här gången är det inte undertecknad som ‘bara påstår detta’. Det är slutsatserna i en ny forskningsrapport vid Institutionen för ekonomi och samhälle, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet

[Avhandlingen har titeln ‘Social Democracy and the Swedish welfare model – Ideational analyses of attitudes towards competition, individualization, privatization’ eller ‘Socialdemokrati och den svenska välfärdsmodellen – ‘ideational’ [hittar ingen översättning för det ordet och sambon har ingen heller] analys av attityderna rörande konkurrens, individualisering, privatisering’].

Forskningsrapporten bekräftar bilden av ett nytt samhälle där den stora och mäktiga nyliberalismen likt en tsunami svept över västvärlden och rivit upp även stora revor och gapande hål i det forna sociala trygghetssamhället.

Det är heller inte förvånande att en sådan här forskningsrapport knappt blir omnämnd i morgonsoffor, större medier eller startar kraftfulla politiska diskussioner. Borgerligheten är fullt upptagen med hur man skall komma åt Sverigedemokraternas väljare.

Det blir heller inga klicksuccér på nätet eftersom orden ‘varg’ och ‘invandrare’ saknas i rubriken. Vad blir resultatet av deras utspel – Nya Kristdemokratiska liberala Sverigemoderatdemokraterna?

Socialdemokratin å sin sida sitter i regeringen och vill för närvarande inte idka självkritik eller bli påmind om sitt historiska ideologiska nederlag, att man inte kunde hålla nyliberalismen mer stången.

Bakom rapporten hittar vi ekonomhistoriken John Lapidus som har studerat välfärdsmodellens utveckling sedan 1980.

Den svenska välfärdsmodellen genomgår förändringar som är större och mer genomgripande än man kan tro. Men ofta sker dessa förändringar gradvis och närmast omärkligt, berättar han.

John Lapidus nämner i sammanhanget både privata sjukförsäkringar och Rut-avdraget.

Här skapas nya aktörer med nya intressen – som ofta bejakar förändringarna.

Dessutom kan vissa reformer leda till andra förändringar på ett sätt som inte är direkt uppenbart från början.

John Lapidus tar som exempel privatiseringen av driften inom sjukvård, äldreomsorg och skola. Här kan man tänka sig att det finns en koppling mellan drift och finansiering – att privatiserad drift också skapar ett tryck mot privatiserad finansiering.

Utan den omfattande driftsprivatiseringen hade inte försäkringsbolagen haft någonstans att skicka alla dem som i dag köper en privat sjukvårdsförsäkring, konstaterar John Lapidus.

De nya möjligheterna med Rut-avdrag och privata sjukvårdsförsäkringar kan ses som ett avsteg från grundtanken med de allmänna välfärdstjänsterna, som tillkom för att man ville bli av med behovsprövade bidrag för de fattiga:

I dag är det i allt större utsträckning de välbeställda som får sin välfärd ‘behovsprövad’ med hjälp av statliga subventioner. Här finns också en ironi som sällan uppmärksammas i debatten: för att öka den privata finansieringen av välfärdstjänster har det ofta krävts allt större statliga subventioner, menar John Lapidus.

Ja, så är det, tänker jag. När ekonomiskt utsatta människor får ekonomiskt stöd används det förklenande begreppet ‘bidragsberoende’. Det hör man aldrig när de redan välbeställda får ekonomisk hjälp med både städning och husreparationer.

/…/… fackförbundet Kommunal och synen på individuell lönesättning:

Jag visar att Kommunals argument för individuell lönesättning inte är hållbara. Kommunal menar att medlemmarna själva vill ha individuell lönesättning, men det går inte att entydigt utläsa i de medlemsundersökningar som förbundet låtit göra. Vidare hänvisar Kommunal till forskning om att ökad lönespridning leder till ökad produktivitet, vilket i sin tur kan skapa ett större löneutrymme. Både den teoretiska och empiriska forskningen kring detta är djupt splittrad och det har inte Kommunal beaktat, säger John Lapidus.”

I intervjun ”Hallå där: John Lapidus” i Kommunalarbetaren kan man läsa:

”– Man kan ju förstå varför arbetsgivare vill gå i den här riktningen mot individuell lönesättning, men jag var nyfiken på hur Kommunal argumenterat för att man ska gå med på det här. Och jag har funnit en hel del brister i argumentationen.

Var har det brustit?

– Kommunal har haft två huvudargument för att gå över till individuell lönesättning. Det ena har varit att medlemmarna själva har velat ha det här. Och det är ju så klart ett tungt argument om det nu är så. Men det är tveksamt om det stämmer. Jag har inte gjort någon egen medlemsundersökning så jag kan inte säga vad Kommunals medlemmar tycker men jag är tveksam till att utifrån de här undersökningarna dra slutsatsen att Kommunals medlemmar är för individuell lönesättning. Det finns mycket som ger intrycket att Kommunals ledning i början på 2000-talet har velat genomföra det här. Det andra argumentet Kommunal har haft är att individuell lönesättning ökar produktiviteten och att det i sin tur skapar större löneutrymme. Men där spretar forskningen. Det finns teorier som visar på detta men det finns annat som visar motsatsen. Och Kommunal har inte beaktat de teorierna särskilt mycket.

Men bidrar inte individuell lön till ökad produktivitet?

– De flesta av Kommunals medlemmar jobbar i sektorer där produktivitetsökningen är relativt låg. Hur ska till exempel en busschaufför öka sin produktivitet, ska han eller hon köra mot rött? /…/ 

[Och det finns en massa andra sysselsättningar där det är svårt att öka produktiviteten, utan att de får konsekvenser; för människor direkt och indirekt].

Jag har försökt skaffa mig en bild av det på kongresser och jag har gjort en del intervjuer, men jag kan inte säga att si och så många procent är för individuell lön. Det enda jag kan säga är att det troligen är en lägre andel än resultaten i Kommunals undersökningar. Man kan inte utifrån de frågor som har ställts till medlemmarna dra slutsatsen att det finns ett massivt stöd för individuell lönesättning.

Varför ville Kommunal genomföra detta då?

– Jag går inte in så mycket på det i min avhandling men däremot diskuterar jag den så kallade tredje vägens politik inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Av olika skäl blev det så att man flöt med i den nyliberala utvecklingen på 80-talet. Ekonomerna inom socialdemokratin, den kallade kanslihushögern, fick väldigt stor makt, och man såg inga alternativ.

Arbetsgivarna vill gärna ha ännu mer individuell lönesättning och göra upp om lönerna helt och hållet lokalt? Finns det något som talar för att löneutrymmet då skulle öka?

– Jag säger inte så mycket om vad jag tycker egentligen utan har mer försökt granska Kommunals argument.  Men jag radar upp en hel del argument som talar emot att individuell lön ökar produktiviteten, och alla de argumenten talar emot att löneutrymmet skulle öka. Kommunal har själva ifrågasatt till exempel chefernas förmåga att kunna sätta rätt löner, och hur oerhört svårt det är att skapa objektiva kriterier. Man kan också fråga sig vad som händer med arbetsgemenskap och solidaritet på arbetsplatsen när man inte vet vad arbetskamraterna tjänar.”

Eller om man faktiskt vet vad de tjänar och kan jämföra det med ens egen lön?

Om auktoritär kapitalism…

17 mars, 2012 § 3 kommentarer

Vet inte vad jag ska sätta för rubrik på denna snabbloggning. Har samlat en massa material för bloggning, som ännu inte blivit av. Nu vill jag få något av detta på pränt.

Nej, varför måste skola, vård och omsorg spara? Ingen för längre den diskussionen. Att det kan bero på alla skattesänkningar. Kommer att uppdatera denna postning med kommentar om landstingsekonomi med underskott, vilken inte minst kan bero på privata vårdcentraler som gör planerandet för landstinget osäker, om vårdvalshanteringen som sköts av landstinget (den kostnaden ligger alltså på landstinget! I alla fall i det landsting som jag tillhör, om jag förstått det rätt). Och om vårdcentral går i konkurs är landstinget tvunget att bereda plats för denna vårdcentrals listade patienter.

Johan Ehrenberg skriver bra i ledarkrönikan ”Vi företar oss saker”:

”Någon måste hyfsat neutralt skapa förutsättningar för alla företagare, det går inte att driva företag i laglöst land och det går inte att utveckla företag om de enskilda företagen skulle ordna anställdas trygghet, sjukvård, utbildning, barnomsorg och så vidare./…/

Människor har alltid organiserat sig och företagit sig saker, själva organisationen kan ha varit en stam, en familj, en demokratisk organisation, ett kooperativ, ett aktiebolag eller en offentlig sektor.

Vi företar oss saker.

Problemet är att detta företagande ibland sammanblandas med ekonomisk privat vinst, jag är djupt övertygad om att inget riktigt företag, ingen riktig idé i grunden motiverats av snöd girighet, alla saker som uppfinns och utvecklas kommer av människans vilja att just upptäcka och utveckla.

De företagare som lyckas (numera kallas det ‘entreprenörer’) förvandlas ofta till misslyckade kapitalplacerare, de har skapat något riktigt ihop med andra, men ägnar resten av livet åt att förmera kapital, vilket är en i grunden rätt trist och meningslös sysselsättning.

Man skapar ju inget.

Bara flyttar pengar i en ständig rädsla för att inte få mer av detta ingenting./…/

När företagare förvandlats till meningslösa kapitalägare (som riskkapitalisterna) så är skattehatet bara en fråga om girighet./…/

Däremot lär sig inte de stora företagen att undvika vinstutdelning. Lustigt nog har man alltid råd att betala ”skatt” till ägarna, men inte till staten. Även dåliga år kommer aktieutdelningen, annars riskerar ju börskursen att sjunka. 

MEN ÄR DET INTE BRA att bolagen behåller pengarna istället för att det går till statskassan? Nej, tyvärr är mer pengar till företag inte alls detsamma som mer utveckling av företagandet (även om den enskilda företagaren ju tror det). Mellan åren 2003 och 2010 gjorde det stora svenska näringslivet bruttovinster på hela 8 230 miljarder kronor.

Ändå investerades bara 2 986 miljarder. Hade man fått några hundra miljarder till i sänkt skatt hade det inte inneburit fler jobb eller mer investering. För det är ju inte pengar man saknar./…/

Likställ kapitalinkomster med löneinkomster. Då kan man sänka skatten på lön och höja på kapital.

En annan enkel sak vore att införa en skatt på brutto­vinster, alltså en skatt på företagets rörelse­överskott innan man gör avdrag och bokslutsdispositioner.

En sådan skatt skulle bli lika för alla företag och bara beskatta det verkliga överskottet, inte det påhittade bokslutsöverskottet. Små som stora företag skulle betala lika mycket, skatten skulle i procent vara mycket låg men rättvis. Och lätt att räkna ut affärsplanerna./…/

… en rätt meningslös sysselsättning i ett läge där makten över pengarna lämnats över till ett litet fåtal. Men det är synd då skattesmitning hos företag förstör stödet för företagande.”

Som amerikanskan Elizabeth Warren säger ”Ingen blir rik på egen hand…”:

Detta är klasskrig. Ingen i det här landet har blivit rik på egen hand – ingen.

Du byggde en fabrik därute? Bra för dig. Men jag vill vara tydlig: du transporterade gods till marknaden på vägar som resten av oss betalat. Du hyrde/anställde arbetare som vi andra betalat för att utbilda. Du var trygg i din fabrik därför att vi alla betalade för polisstyrkor och brandskydd. Du behövde inte vara rädd för att plundrande band skulle komma och slita åt sig allt i din fabrik – och du slapp hyra någon att skydda dig mot detta – därför att resten av oss gjorde detta [åt dig].

Titta nu, du byggde en fabrik och den blev något fantastiskt, en fantastisk idé. Gud välsigne dig – behåll en stor bit av den. Men en del av det underliggande sociala kontraktet är; du tar en stor bit av detta [för egen del] och betalar [en liten del av detta] vidare för nästa unge som kommer där på vägen.

Dvs du betalar [tillbaka] för utbildning till denna unge, för vägar som man kan transportera gods på, för polis och brandkår m.m.”

Ehrenberg skriver i blogginlägget ”Så ser världen ut när man inte agerar”:

”Den myt borgerliga partier velat odla sen 70-talet i Sverige är att fler människor måste äga privat och därigenom ska världen bli mer jämlik genom ökat privat ägande.

I själva verket är utvecklingen sådan att allt mer ägande hamnar hos allt färre individer på jorden. Vi har enskilda ägare som är lika mäktiga som små stater (vg ägandet, ännu kan inte rika individer fatta lagar och styra privat över rättsväsende eller militär… De försöker nog, men möter motstånd. Staterna är fortfarande starkare.) Men när det gäller ägandet är makten total. Den som äger styr det han/hon äger./…/

1% av världens medborgare äger 40,1% av ALLT!/…/

Den här utvecklingen har skett under den tid då politiken över hela världen officiellt talat om att ‘sprida ägandet’ och ‘minska klyftorna’.

Sicket hyckleri.

Det finns en annan slutsats man kan dra av det här.

Det är inte underligt att de tio procenten som äger nästan allt, tycker att det där med skatt på ägandet inte är nån bra idé…”

Ja, en allt mindre grupp får ett allt större inflytande! En väldigt LITEN grupp får väldigt STORT inflytande. Detta är knappast demokratiskt.

Se tidigare blogginlägg ”Filantropin de har i USA och som nu kommer mer och mer i Sverige: underminering av social ansträngningar. En ny rörelse med löfte om att rädda världen genom att applicera marknadsmagin på den stora utmaningen att åstadkomma social förändring – eller varför företag inte kan rädda världen…” 

Fler och fler börjar se problemet med välgörenhet och demokrati. Även skoldebattören Diane Ravitch skriver om denna rörande skolan. Hon nämner bland knappt en handull andra amerikaner Bill och Melinda Gates. Se tidigare inlägget ”Den amerikanska skolhistorikern Diane Ravitch om filantrokapitalister i ‘Miljardärernas pojkklubb’ [vilket är exakt vad det är!!??] – om välgörenhet i skola och utbildning…” Se alla inlägg om filantrokapitalism.

Samhällelig mardröm? En skatterevolt som kommit av sig, eller?

18 februari, 2012 § 9 kommentarer

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.

[Uppdaterad under dagen samt 19 februari].

När jag läser artiklar som den ovan kommer jag att tänka på diverse saker. För det första om det Robert H. Frank skriver om lyxfeber.

Jag tänker vidare på skattesänkningar, ROT- och RUT-avdrag… Effekterna av dessa bidrar sammantaget till att trissa upp huspriserna (tillsammans med ytterligare faktorer av statuskaraktär skulle jag vilja påstå)? Folk sätter sig i större skulder än de egentligen bekvämt klarar av, för ingen vill halka efter? Och risken för en bostadsbubbla är snart här? Vilka drabbas värst av en bostadsbubbla?

[om boken ”Falling Behind – How Rising Inequality Harms the Middle Class” eller ”Att halka efter – hur ökande ojämlikhet skadar medelklassen” kan man läsa i min snabböversättning, som jag kollat över 19 februari:

”Fastän medelinkomstfamiljer inte tjänar så mycket mer än de gjorde för åtskilliga decennier sen, så köper de större bilar, hus och apparater. För att kunna betala för dem så lägger de ut mer än de tjänar och har rekordstora skulder.  

I en bok som undersöker själva betydelsen av lycka och välmående i USA idag, så förklarar Robert Frank hur ökande koncentrationer av inkomst och välstånd i toppen av den ekonomiska pyramiden har startat ‘kaskader av utgiftskostnader’ som ökar kostnaderna för att nå många grundläggande mål hos medelklassen.

[har gjort att man spenderar mer idag än vad man gjorde för några decennier sedan. Se amerikanskan Elizabeth Warren angående medelklassens kommande kollaps. Hon menar att flexibiliteten i familjeekonomin har minskat jämfört med för några decennier sedan i USA, dvs sedan Reagan kom till makten med sin skattesänkarpolitik.

Idag använder medelklassfamiljen 3/4 av inkomsten för att betala för boendet, bilar, barns skola och sjukförsäkring. Eliterna dock, de skor sig, precis som Eva Joly sa i Skavlan i fredags om Sarkozy och hur han värnar sina rika vänner.

Nej, eliterna i USA lider heller ingen nöd och här i Sverige går alliansen i dessas fotspår – FAST det inte finns någon enda vägens politik.

Här ett blogginlägg om Eva Joly och eliternas girighet och ytterligare ett annat blogginlägg om Eva Joly och hennes avslöjande av korruption och om en massa pengar som går direkt till statschefer och företagsledare].”

 Men har medelklassen blivit lyckligare? Mindre stressad? Trots skattesänkningarna! Vilka gynnas egentligen av alla dessa skattesänkningar världen över? Och vilka missgynnas? Missgynnas möjligen en majoritet? Är vi, majoriteten lurad av en liten ekonomisk, politisk och medial elit, som försöker få oss att tro att det som egentligen bara gynnar dem gynnar de flesta av oss andra?

”Skriven i en livfull prosa för en bred publik, använder sig Frank av aktuella ekonomiska data och exempel dragna från vardagslivet för att kasta ljus över rådande konsumentbeteenden. Han föreslår också reformer som skulle kunna mildra effekterna av ojämlikhet.

‘Att halka efter’ tvingar oss att tänka om angående hur och varför vi lever våra ekonomiska liv som vi gör.”]

Om alla i ens omgivning har det ungefär lika bra så kan man acceptera att man ”inte har världens flottaste hus”? Och om ”alla” människor i ens omgivning är ”fattiga”, så är det lättare att acceptera ”fattigdom.” Men detta behöver ingalunda betyda att alla måste ha det exakt lika bra! Det är när skillnaderna börjar bli stora och vissa halkar efter som det börjar bli problem.

[Tillägg på kvällen: se tidigare bloggning ”För vem exakt är ojämlikhet bra? Ekonomisk makt tenderar att avla politisk makt även i pluralistiska och demokratiska samhällen…”, om bland annat det med relativ fattigdom, apropå definition av vad som ”är” fattigdom! Dvs det där med relativ och absolut fattigdom, begrepp som används för att tysta ifrågasättande och kritiska röster].

Folk har kunnat utnyttja ROT-avdrag och ökat värdet på sina hus. Och sedan några år kan de också städa de stora hus de skaffat med RUT-tjänster.

Det är inte svårt att inse att de här nyrenoverade och väldigt fina kök, badrum med klinkers och allt möjligt ”fancy” sätter press på omgivningen. Se länkad ledare av Göran Greider om räntesamhället nedan.

Tydligen så har också konsumentrådgivarna fått mer att göra. Fler ”entreprenörer” av väldigt skiftande kvalitet (?), som kanske inte så lättvindigt skulle ha kommit in i olika branscher, har kommit in.

Vi sätter oss i skuld mer för att kunna köpa allt från nya mobiler, Iphones, Ipads till lyxkök och alltför stora hus och bilar osv för att inte hamna på efterkälken.

Se Skattjakten – Dan Josefsson om en revolt som kom av sig – och om högskattesamhället som firar triumfer”:

”De senaste finanskriserna har effektivt visat att det är länderna som inte förmår ta ut skatter som riskerar de allvarliga problemen. Högskattesamhället, som baktalats och smutskastats i decennier, firar nu triumfer.

Första tecknet på det nya tankeklimatet såg vi förra året då det stod klart att Greklands ekonomi var på väg att rasa samman. Den svenska presskåren ville till en början helst prata om ‘lata greker’ och för stor offentlig sektor.

Men snart kröp det fram att grekerna har längre arbetsveckor än EU-genomsnittet, låga löner och offentliga utgifter som ligger långt under länder som Sverige, Tyskland och Frankrike.

Greklands problem visade sig istället bero på att den ‘skatterevolt’ som våra svenska högerdebattörer drömt om håller på att döda landets ekonomi. Om grekerna hade varit lika bra på att betala skatt som vi är i Sverige så hade det inte funnits någon grekisk kris – i alla fall inte om man stått utanför EMU.

Och omvänt: Om vi i Sverige hade ökat andelen svarta pengar i vår ekonomi från dagens 7 procent till Greklands 30, eller Italiens nästan 50 procent, så hade det svenska samhället snabbt havererat.

Nästa tecken på nytänkande kom i somras då kreditvärderingsföretaget Standard & Poor sänkte USA:s kreditvärdighet. Till en början ville ledarsidorna helst se USA:s underskott som huvudorsaken till problemen. Men snart visade det sig att sänkningen snarare beror på att USA:s politiker inte kan höja de på tok för låga skatterna.

S&P misstänker att republikanska kongressledamöter kommer att se till att de enorma skattesänkningar som George W. Bush drev igenom för snart tio år sedan, och som egentligen ska upphöra att gälla i slutet av 2012, förlängs ytterligare tio år. Det skulle enligt Washington Post (13 juli) kosta amerikanska staten hisnande 4 000 000 000 000, alltså fyra tusen miljarder dollar, i uteblivna skatteintäkter.

En katastrof för USA.

S&P misstänker dock att republikanernas ideologiskt betingade hat mot skatter kommer leda till att skatterabatterna förlängs oavsett konsekvenserna. Därför sänkte man USA:s kreditbetyg.

Statsvetarna har länge vetat att föreställningen att höga skatter på något sätt skulle göra länder fattigare saknar vetenskapliga belägg.

Det är tvärtom belagt att ett land inte kan bli rikt om inte en ganska stor delar av bruttonationalprodukten används till offentliga utgifter. Närvaron av starka, välfungerande samhällsinstitutioner som bekostas av offentliga medel är en förutsättning för att välstånd överhuvudtaget ska kunna uppstå. Det existerar ingen ‘fri marknadsekonomi’.

Detta framgår av boken Vägar till välstånd som kom ut förra året (SNS Förlag). Där visar statsvetarna Bo Rothstein och Johannes Lindvall också att det krävs en mycket ovanlig tillit medborgarna emellan för att de solidariskt ska vilja betala höga skatter. Det räcker inte att vi tycker att det vore en bra idé om alla betalade sin skatt. Om vi inte känner oss övertygade om att de flesta andra verkligen kommer att betala sin del så har vi inget skäl att själva betala oavsett hur positiva vi rent principiellt är till högskattesamhället.

Hur den nödvändiga tilliten uppstår vet ingen i dag, bara att den är extremt värdefull och globalt sett mycket ovanlig. Sverige har ett sådant överflöd av tillit människor emellan att man kan se den som vår värdefullaste naturresurs. Tilliten ökar dessutom.

Samtidigt som lågskattesamhällen runt omkring oss avslöjas som livsfarliga fuskbyggen blir svenskarnas förtroende för varandra, och vilja att betala skatt, bara starkare./…/

… grupperna högre tjänstemän (det vill säga chefer och andra med ledande arbeten) och egenföretagare blivit mycket mer positiva till skattefinansierade socialförsäkringar. 2006 tyckte 71 procent av de högre tjänstemännen att socialförsäkringarna främst ska finansieras av skatter och arbetsgivaravgifter, snarare än av privata försäkringar. 2010 har andelen stigit till hela 82 procent. Bland egenföretagare har andelen stigit från 65 procent 2006 till 76 procent 2010.”

Ja, det har de anledning att vara. Egenföretagare behöver t.ex. ha tillgång till sjukvård, som är högkvalitativ och lika för alla, både för dem själva personligen, men också för sina anställda. Att de slipper betala dylika. Och det behövs bra infrastruktur för att företag ska fungera och gå bra. Som Elizabeth Warren säger apropå att ingen blir rik på egen hand! Så sant!

Se också Warren om stora företag som hyr arméer av lobbyister! 

Den sociala välfärdsstaten, bortom ideologi – är högre skatter och starka ’trygghetsnät’ inte förenliga med en blomstrande marknadsekonomi?” Jo, absolut, säger Jeffrey D. Sachs…

Dan Josefsson fortsätter:

”Det finns dock tecken på att något är på väg att hända. När Fredrik Reinfeldt nyligen ‘sköt upp’ det femte jobbskatteavdraget motiverade han det faktiskt med att Sverige inte har råd. ‘En bra och klok regering ändrar sig när den får ny information’ förklarade han i Gomorron Sverige (12 aug).”

Jag har dock inget större förtroende för Reinfeldt och jag kommer aldrig att rösta på (m). Kanppast på något av de andra allianspartierna heller.

”För tio år sedan var den mörkblå högern öppet avundsjuk på länder som Italien och Grekland, där folk inte vill betala skatt. I dag erkänner krisländer och en moderat statsminister – som flitigare än någon annan försökt sälja in budskapet att sänkt inkomstskatt leder till fler jobb och ökat välstånd – att skatteavdraget faktiskt inneburit en kostnad för landet.

Kanske håller det långsamt på att gå upp också för högern att drömmen om en skatterevolt egentligen var en samhällelig mardröm.”

Och många politiker skulle behöva ha mer kontakt med verkligheten!?

Göran Greider skriver så bra i ”Vi lever i ett räntesamhälle”:

”De dystra prognoserna för ekonomin – den svenska, den europeiska och världens – hopar sig och det är inte överraskande att Riksbanken sänkte räntan med en kvarts procent. Med all sannolikhet kommer den att sänkas ytterligare.

Men det är något märkligt med denna extrema fixering vid penningpolitiken. Det är numera bara nästan på det området som någon form av ekonomisk-politisk vilja överhuvudtaget visar sig. 

All finans- och konjunkturpolitik är i princip inställd och numera kan regeringen som bekant inte ens längre sänka skatterna, vilket den ibland hävdat varit en konjunkturpolitisk åtgärd. 

Politiker lägger sig inte i hur konjunkturerna går – det får tjänstemännen på Riksbanken göra. Det är ett lågt betyg på hur demokratiskt samhället är.

Varje gång Riksbanken ska meddela hur de gör med räntan är den mediala uppståndelsen stor. Men den uteblivna finanspolitiken bevakas knappast alls.

Vi har fått ett samhälle där många människor, av naturliga skäl, är svårt fixerade vid räntorna på grund av sina bostadslån. En enorm tryckvåg har gått genom det svenska samhället de senaste tio åren: 

Hyresrätterna har blivit allt färre, bostadsrätterna allt fler och det betyder att lån och räntor betyder mer. En bostadsbubbla blåses sakta men säkert upp också genom skattesänkningarna på inkomster och på fastigheter och genom RUT- och ROTavdragen.

För att hårdra det: Ingen följer med vad som händer i politiken i riksdagen och regeringen, alla stirrar på Riksbanken och de vinstfeta bankerna (de fyra storbankerna tjänade förra året uppåt 80 miljarader kronor). Men vi har massarbetslöshet och enorma behov som tornar upp sig i infrastruktur och vård, skola och omsorg. 

Frågan är om den finanspolitiska aktiviteten någonsin varit så svag som den är idag, med Anders Borg vid rodret. 

Sina opinionspoänger införtjänar han istället på allt tommare retoriska anklagelser mot banksektorn för att den inte sänker sina räntor. Men han gör inget åt det. Och han gör framförallt inget åt det som på sikt gör samhället tryggt och funktionellt: Investerar långsiktigt.

Vi lever i räntesamhället. Och även om ilskan mot bankerna är berättigad är det smått tragiskt att inga passionerade och upprörda känslor riktas mot den uteblivna finanspolitiken. Och detta alltmer utpräglade räntesamhälle är ett mycket privatiserat samhälle, där horisonten för alltfler enskilda inte sträcker sig längre än den egna plånboken.”

Tillägg 19 februari: Se kommentarer nedan om Sven Wollter som censurerades av Sveriges radio när han som programledare där sa vad han tycker om Reinfeldts utspel angående pension vid 75 års ålder, när man skulle prata om kärlek och gamla i programmet Wollter och Röör.

Se vidare om konflikten mellan rika och fattiga i USA, som växer och om ”avund” som inte bara existerar i Sverige, hör och häpna, utan också i USA. Ja, det behövs mer avund åt folket!?

Och slutligen Lena Andersson.

Retoriken använder begrepp som frihet och valfrihet, men är det verklig frihet eller valfrihet vi får?

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin tax cutsreflektioner och speglingar II....