Vad är ”arbete”?

26 december, 2011 § 4 kommentarer

[Uppdaterad 27 december, se slutet].

Liv Strömqvist i ”Ja till liv!” om hur man kanske skulle kunna se tillbaka om 1000 år på det som sker i samhället idag och om varför moderaterna dog ut (på samma sätt som neandertalarna gjorde långt tillbaka).

Se Johannes Björk i recension av hennes bok:

”… vad passar då bättre som utgångspunkt än Sven-Otto Littorins Arbetslinjen? Denna målning som korsar en Mondrianpastisch med dagisbarnets illustration av ‘mitt sommarlov’, men som ändå får betraktaren att tänka på regressionsanalyser och riktningskoefficienter.

I Strömquists version blir den en ideologisk extas som kanske kan kallas moderat potlatch; den är baksidan på det mynt som skapar full sysselsättning – inte där det behövs, utan där någon kan betala för det.”

Och i Efter arbetet kan man läsa bland annat detta om Strömqvists bok:

”Boken är uppbyggd som ett ABC och dina serier innehåller ofta hänvisningar till böcker och forskare. Har du en folkbildande funktion?

– Jag tror inte att jag tänkte så från början, men nu tänker jag ofta: ‘det här borde lyftas upp’ eller ‘varför skriver ingen om det här’. Det finns en hegemoni om vad man får och inte får säga idag. Det enda politikerna pratar om är ‘man ska jobba’.

Vad är det du saknar i diskussionen?

– De djupare dimensionerna har fruktanstvärt låg status i dag, det visades till exempel när Svenskt Näringsliv ville sänka studiebidraget för filosofi- och humaniora-studenter.

Samhället blir urlakat, det är livsfarligt att bara tänka i ekonomiska termer.

Jag kan bli skräckslagen när man inte tar klimathotet på allvar till exempel.

Man säger ofta att vänstern består av utopister, men jag tycker att högern är utopisk om man tror att grön tillväxt ska lösa allt.

Ja, se Sven-Eric Liedman, Diane Ravitch m.fl. om just detta (ytlighet och brist på allmänbildning).

”Varför tror du att det ser ut så här?

– Jag tittade på tv-programmet Sommarkväll där de frågade Fredrik Reinfeldt vad han skulle läsa på semestern. Han svarade Camilla Läckberg, och det får han väl gärna göra.

Men kunde det inte vara intressant att läsa något annat, något som kunde få honom att fundera över vårt samhälle?

Han kunde ju läsa Marjaneh Bakhtiari, eller Brott och Straff av Dostojevskij. Det finns inget intresse av att fördjupa sig inom politiken.

– Alla partier måste prata om det här med jobb.

Man får inte säga något annat, att man inte tror på oändlig tillväxt eller att man vill kämpa för sex timmars arbetsdag.

Men man gör en missbedömning där. Jag läste en undersökning före valet i tidningen Amelia där de hade frågat sina läsare om den viktigaste valfrågan.

Svaret blev sex timmars arbetsdag, en fråga som över huvud taget inte debatterades [otänkbart i dagens politiska liv?]. Istället pratar man bara om att kvinnor ska jobba heltid.

Men kvinnor jobbar halvtid för att kunna vara med sina barn, en prioritering även män borde inspireras av.

Man borde inse att det skapar problem som kostar pengar om barn måste växa upp med extremt stressade, frånvarande vuxna.

Män borde alltså jobba mindre istället?

– Ja, särskilt män inom vapenindustrin. De borde sluta jobba över huvud taget.”

Jinge bloggar om att ”Utanförskap skapar farligt hat”:

”När Reinfeldt och Borg övertog makten i landet så skedde det delvis därför att de hävdade att de skulle minska utanförskapet.

Hur det gick med det vet vi, vi har aldrig haft så många i utanförskap som vi har idag, vi har aldrig haft så många drop outs från skolan som idag.

Sjuka, arbetslösa och pensionärer har fått sänkta realinkomster, och det utifrån en låtsaspolitik som de döpt till arbetslinjen.

Det handlar egentligen om en förklädd politik, en politik avsedd att sänka den allmänna välfärden på bekostnad av de tre nämnda grupperna i första hand.

I praktiken handlar det om en rejäl omfördelning från dem som inte har till dem som har.

Kortsiktiga ekonomiska fördelar för dem med hyfsade inkomster har lyckats befästa ett opinionsmässigt övertag för moderaterna.

Borgerligt ägda och styrda tidningar gör sedan sitt till för att demonisera Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, allt för att befästa högerns makt i Sverige.

Vi utmärker oss dessutom som extremt USA-vänliga. Vi krigar i Afghanistan och i Libyen, dessutom vägrar den svenska regeringen – som ett land av tre (!) på hela planeten, lämna ut uppgifter om hur CIA:s hemliga flygplan transporterar hemliga fångar mellan olika lika hemliga fängelser.”

Strömqvist referar till boken ”Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin” vilken verkar väldigt intressant. Om den kan man läsa:

”Behovet av arbete har tack vare den teknologiska utvecklingen aldrig varit mindre än idag. Ändå arbetar vi mer än vad man gjort under större delen av den mänskliga historien.

I arbetssamhället arbetar man inte för att producera något i första hand. I arbetssamhället är arbetet ett självändamål. Som en följd av denna arbetsideologi töms arbetet på innehåll och mening.

Arbetssamhället är en bok ämnad att uppmuntra till kritisk reflektion kring arbetets historiska betydelse för samhälle och ekonomi.

Den ger en utmärkt introduktion till arbetskritisk litteratur och vänder sig både till den breda allmänheten och till studenter inom sociologi, ekonomisk historia, samhällsvetenskap och andra discipliner där människan och arbetet står i fokus.

Roland Paulsen är doktorand i sociologi vid Uppsala universitet.”

Och läs slutligen Lars Pålsson Syll i ”Radikal?” Ja! Neoklassiker? Nej!”

En vän (i 60-årsåldern) på Irland rekommenderade videon ”Prosperity Without Austerity – Sweden” eller ”Blomstrande/framgång/välgång utan åtstramning.” Hans mamma var svenska, men gifte sig med schweizare och fick barn med honom. Min vän beundrar Sverige (inte minst för förbudet mot barnaga). Jag kunde dock inte förmå mig att säga att detta håller nu på att monteras ner här. Tyvärr! 😦

Tillägg 27 december: Lars Pålsson Syll i ”Näringsministern är sin järnlady trogen”:

”När näringsminister Annie Lööf först besökte Trollhättan för att ‘lyssna in’ de Saab-anställda hade hon inget besked att komma med. Dagen efter presenterade regeringen ett krispaket som legat på lut i två år, visserligen med en rejäl satsning på utbildning, men bara 75 miljoner till näringslivsutveckling, något som knappast lär hejda strukturomvandlingens konsekvenser.

Jag tror inte att de Saab-anställda hade väntat sig så mycket mer av regeringen – och speciellt inte dess närings¬minister. Det här landet har nämligen utrustats med en nyliberal näringsminister som med inspiration från Margaret Thatchers manchesterliberala konservatism, Milton Friedmans monetarism och Ayn Rands iskalla egoism, tycker att marknaden klarar allt mycket bättre än stat och kommun.

Föga överraskande har Lööf litet eller ¬ intet till övers för statligt industristöd och andra former av offentliga marknadsinterventioner.
I hennes värld är offentliga stöd¬åtgärder för att skapa syssel¬sättning, innovationer, kunskaps-kapital och tillväxt i grunden fel. I stället ska ‘fri konkurrens’ vaska fram det bästa alternativet.

Men ekonomi i den verkliga världen handlar ju också till exempel om makt och fördelning. Om alla andra ser om sina hus – med strategiskt stöd av sin industri och forskningsverksamhet – så måste vi också se om vårt hus.

Att det i drömmen om den perfekta marknaden skulle se annorlunda ut är en klen tröst för ett land som kanske förlorar arbetstillfällen, välfärd och tillväxtskapande kunskaps¬kapital.

Det är inte alltid och undantagslöst fel med offentliga engagemang i ekonomin. Existensen av kollektiva varor, odelbarheter, externa effekter och andra former av marknadsmisslyckanden gör att laissez-faire inte alltid är den bästa policyn.

I den moderna tillväxtsteorin läggs stor vikt vid kunskapsteknologi och innovationsbenägenhet. Om vi ur detta perspektiv ser på exempelvis svensk industri, kan vi snabbt konstatera att denna omfattande sektor haft en inter¬nationellt sett mycket hög forsknings¬intensitet.

Om vi i dagens och den snara fram¬tidens ofrånkomliga ‘reningsbad’ ska kunna få till stånd en hållbar omställning är det också viktigt att staten slår vakt om sysselsättningen”

Läs också ”Skärpta regler slår hårt mot skolkares familjer”:

”Enligt dagens regler ska skolor rapportera skolkare till CSN när den olovliga frånvaron är 20 procent eller mer under en studieperiod, vanligen en månad.

Från och med årsskiftet ska skolor rapportera skolk när den olovliga frånvaron bara är några timmar och inte är av engångskaraktär.

Reglerna för skolk och indragna bidrag gäller även elever på folkhögskolor.
Om barnen skolkar kan familjen få en oväntad ekonomisk smäll. Inte bara studiestödet utan även pengar från För¬säkringskassan kan stoppas.

Nya regler för skolk gör att den här risken ökar kraftigt vid årsskiftet.

Förra läsåret fick 16 200 gymnasieelever studiebidraget indraget på grund av att de hade skolkat. Det antalet lär med största sannolikhet öka nästa år eftersom reglerna för skolk har skärpts betydligt när vårterminen startar.”

Jag tror inte på detta. Nyauktoritärt och moraliserande. Jag jobbar bland annat med gymnasieungdomar som lärare och kan föreställa mig vad detta kan innebära för ungdomar. Gillar det inte. Familjen borde inte drabbas, inte minst för den unges skull! Om det är så här är det dåligt.

Och varför skolkar ungdomar?

Det hjälper inte med att bara behandla symptomen.

Annonser

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Jenny Wrangborgreflektioner och speglingar II....