Om auktoritär kapitalism…

17 mars, 2012 § 3 kommentarer

Vet inte vad jag ska sätta för rubrik på denna snabbloggning. Har samlat en massa material för bloggning, som ännu inte blivit av. Nu vill jag få något av detta på pränt.

Nej, varför måste skola, vård och omsorg spara? Ingen för längre den diskussionen. Att det kan bero på alla skattesänkningar. Kommer att uppdatera denna postning med kommentar om landstingsekonomi med underskott, vilken inte minst kan bero på privata vårdcentraler som gör planerandet för landstinget osäker, om vårdvalshanteringen som sköts av landstinget (den kostnaden ligger alltså på landstinget! I alla fall i det landsting som jag tillhör, om jag förstått det rätt). Och om vårdcentral går i konkurs är landstinget tvunget att bereda plats för denna vårdcentrals listade patienter.

Johan Ehrenberg skriver bra i ledarkrönikan ”Vi företar oss saker”:

”Någon måste hyfsat neutralt skapa förutsättningar för alla företagare, det går inte att driva företag i laglöst land och det går inte att utveckla företag om de enskilda företagen skulle ordna anställdas trygghet, sjukvård, utbildning, barnomsorg och så vidare./…/

Människor har alltid organiserat sig och företagit sig saker, själva organisationen kan ha varit en stam, en familj, en demokratisk organisation, ett kooperativ, ett aktiebolag eller en offentlig sektor.

Vi företar oss saker.

Problemet är att detta företagande ibland sammanblandas med ekonomisk privat vinst, jag är djupt övertygad om att inget riktigt företag, ingen riktig idé i grunden motiverats av snöd girighet, alla saker som uppfinns och utvecklas kommer av människans vilja att just upptäcka och utveckla.

De företagare som lyckas (numera kallas det ‘entreprenörer’) förvandlas ofta till misslyckade kapitalplacerare, de har skapat något riktigt ihop med andra, men ägnar resten av livet åt att förmera kapital, vilket är en i grunden rätt trist och meningslös sysselsättning.

Man skapar ju inget.

Bara flyttar pengar i en ständig rädsla för att inte få mer av detta ingenting./…/

När företagare förvandlats till meningslösa kapitalägare (som riskkapitalisterna) så är skattehatet bara en fråga om girighet./…/

Däremot lär sig inte de stora företagen att undvika vinstutdelning. Lustigt nog har man alltid råd att betala ”skatt” till ägarna, men inte till staten. Även dåliga år kommer aktieutdelningen, annars riskerar ju börskursen att sjunka. 

MEN ÄR DET INTE BRA att bolagen behåller pengarna istället för att det går till statskassan? Nej, tyvärr är mer pengar till företag inte alls detsamma som mer utveckling av företagandet (även om den enskilda företagaren ju tror det). Mellan åren 2003 och 2010 gjorde det stora svenska näringslivet bruttovinster på hela 8 230 miljarder kronor.

Ändå investerades bara 2 986 miljarder. Hade man fått några hundra miljarder till i sänkt skatt hade det inte inneburit fler jobb eller mer investering. För det är ju inte pengar man saknar./…/

Likställ kapitalinkomster med löneinkomster. Då kan man sänka skatten på lön och höja på kapital.

En annan enkel sak vore att införa en skatt på brutto­vinster, alltså en skatt på företagets rörelse­överskott innan man gör avdrag och bokslutsdispositioner.

En sådan skatt skulle bli lika för alla företag och bara beskatta det verkliga överskottet, inte det påhittade bokslutsöverskottet. Små som stora företag skulle betala lika mycket, skatten skulle i procent vara mycket låg men rättvis. Och lätt att räkna ut affärsplanerna./…/

… en rätt meningslös sysselsättning i ett läge där makten över pengarna lämnats över till ett litet fåtal. Men det är synd då skattesmitning hos företag förstör stödet för företagande.”

Som amerikanskan Elizabeth Warren säger ”Ingen blir rik på egen hand…”:

Detta är klasskrig. Ingen i det här landet har blivit rik på egen hand – ingen.

Du byggde en fabrik därute? Bra för dig. Men jag vill vara tydlig: du transporterade gods till marknaden på vägar som resten av oss betalat. Du hyrde/anställde arbetare som vi andra betalat för att utbilda. Du var trygg i din fabrik därför att vi alla betalade för polisstyrkor och brandskydd. Du behövde inte vara rädd för att plundrande band skulle komma och slita åt sig allt i din fabrik – och du slapp hyra någon att skydda dig mot detta – därför att resten av oss gjorde detta [åt dig].

Titta nu, du byggde en fabrik och den blev något fantastiskt, en fantastisk idé. Gud välsigne dig – behåll en stor bit av den. Men en del av det underliggande sociala kontraktet är; du tar en stor bit av detta [för egen del] och betalar [en liten del av detta] vidare för nästa unge som kommer där på vägen.

Dvs du betalar [tillbaka] för utbildning till denna unge, för vägar som man kan transportera gods på, för polis och brandkår m.m.”

Ehrenberg skriver i blogginlägget ”Så ser världen ut när man inte agerar”:

”Den myt borgerliga partier velat odla sen 70-talet i Sverige är att fler människor måste äga privat och därigenom ska världen bli mer jämlik genom ökat privat ägande.

I själva verket är utvecklingen sådan att allt mer ägande hamnar hos allt färre individer på jorden. Vi har enskilda ägare som är lika mäktiga som små stater (vg ägandet, ännu kan inte rika individer fatta lagar och styra privat över rättsväsende eller militär… De försöker nog, men möter motstånd. Staterna är fortfarande starkare.) Men när det gäller ägandet är makten total. Den som äger styr det han/hon äger./…/

1% av världens medborgare äger 40,1% av ALLT!/…/

Den här utvecklingen har skett under den tid då politiken över hela världen officiellt talat om att ‘sprida ägandet’ och ‘minska klyftorna’.

Sicket hyckleri.

Det finns en annan slutsats man kan dra av det här.

Det är inte underligt att de tio procenten som äger nästan allt, tycker att det där med skatt på ägandet inte är nån bra idé…”

Ja, en allt mindre grupp får ett allt större inflytande! En väldigt LITEN grupp får väldigt STORT inflytande. Detta är knappast demokratiskt.

Se tidigare blogginlägg ”Filantropin de har i USA och som nu kommer mer och mer i Sverige: underminering av social ansträngningar. En ny rörelse med löfte om att rädda världen genom att applicera marknadsmagin på den stora utmaningen att åstadkomma social förändring – eller varför företag inte kan rädda världen…” 

Fler och fler börjar se problemet med välgörenhet och demokrati. Även skoldebattören Diane Ravitch skriver om denna rörande skolan. Hon nämner bland knappt en handull andra amerikaner Bill och Melinda Gates. Se tidigare inlägget ”Den amerikanska skolhistorikern Diane Ravitch om filantrokapitalister i ‘Miljardärernas pojkklubb’ [vilket är exakt vad det är!!??] – om välgörenhet i skola och utbildning…” Se alla inlägg om filantrokapitalism.

Annonser

En riktigt obehaglig skattereform – statens ansvar överförs till godtycket…

11 december, 2011 § 11 kommentarer

[Kommer att uppdatera postningen under dagen]

I ”Skattesänkningarna är en otäck affärsidé, Reinfeldt” skriver Fredrik Virtanen:

”Ett land som inte kan ta hand om sina svaga är ett land som det är synd om

Den 1 januari 2012 sker en obehaglig skattereform. Då införs för första gången i svensk historia skatte­sänkningar på välgörenhet. Ingen stor ekonomisk fråga men ideologiskt enorm, och den ligger ruskigt rätt i tiden.

I jul är en ko till en familj i ett fattigt land den nya bakmaskinen, årets officiella julklapp är den färdiga matkassen som Stadsmissionen uppmanar att man skänker till någon som verkligen behöver den.

Vi svenskar skänker mer och mer för varje år.

Välgörenhet är ett slags konsumtion.

Man visar sin identitet ­genom vad man väljer för julvälgörenhet.

Av samma skäl är det tidens individualism.

När klyftorna växer ger välgörenhet ännu mer godtycklig makt åt dem som har mest.

Fördelningspolitiken överförs till nyckfulla lekmän.”

Så bra sagt! han slår huvudet på spiken här.

”Gåvor till fattiga länder är oproblematiskt och nödvändigt; världen är i ­olika utvecklingsfaser. Men välgörenhet till medborgare i vårt land innebär ett djupt orättvist systemfel.

Numer är det uttalad politik att överföra statens ansvar till godtycket. Från 1 januari 2012 ges 25 procents skatte­reduktion på gåvobeloppet till privatpersoner som skänker pengar till organisationer som godkänts av Skatteverket – unikt i svensk historia, förutom under extra­ordinära förhållanden vid Andra världskriget då liknande regler tillfälligt ­infördes.

Vadå? ­Låter väl bra? Mer pengar till Frälsningsarmén, ­Röda Korset, Diakonia och Svenska Kyrkan!

Ja, å ena sidan, det förtjänar de. Å andra sidan är det för­färande. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg slår ännu en spik i folkhemstankens kista.

Redan gör välgörenhetsorganisationer statens arbete.

Från varje landsände strömmar vittnen om hur socialtjänsten numer skickar fattiga till kyrkan ­eller till annan välgörenhet. ­

Inte bara utförsäkrade som ­lever i misär – även alltfler vanliga låginkomsttagarföräldrar ansöker om bidrag för att ha råd med skolutflykter, skollovsaktiviteter och glasögon, säger till ­exempel Majblommans generalsekreterare Lena Holm till Göteborgs Fria./…/

Ett land som inte kan ta hand om ­sina svaga är ett land som det är synd om. En regering som gör det till affärsidé är otäck.”

Josefin Brink skriver i ”Bra äldreomsorg en jämställdhetsfråga”:

Reaktionerna på skandalerna i äldreomsorgen får inte stanna vid akut­utryckningar. Det krävs en större debatt om vem som ska ansvara för omsorg och trygghet när vi blir gamla /…/

Om de minskade resurserna berott på minskade behov av omsorg hade det förstås varit goda nyheter. Men så är inte fallet.

Istället är det anhöriga som tagit över allt mer av omsorgen.

Och det är framför allt döttrar som i allt högre grad tar vid där äldreomsorgen brister. En studie från 2008 av forskarna Marta Szebehely och Petra Ulmanen uppskattade att cirka 100 000 personer, de allra flesta kvinnor, slutat arbeta helt eller delvis för att orka ta hand om äldre anhöriga [se också ‘Hänger din mammas trygghet på dig?’].

Det är kvinnor mellan 50 och 65 års ålder, framför allt i arbetaryrken, som betalar priset för en otillräcklig äldreomsorg genom utebliven arbetsinkomst.”

I enstaka fall är det också medelålders söner som tar hand om sina gamla föräldrar, som en man i USA som tagit hem sin gamla dementa pappa. Denne Amerikan är sjuksköterska, vilket också är litet ovanligt där.

De har föregått oss även i detta avseende – och nu härmar vi dem även i detta!

”Det ställer oss inför två huvudsakliga val: antingen måste betydligt mer resurser läggas på att bygga ut en allmän och gemensamt finansierad äldreomsorg.

Eller så reducerar vi det samhället erbjuder till ett ‘basutbud’ och låter köpkraften styra vem som har råd med allt därutöver.

Det är vad de privata vårdföretagen förespråkar, eftersom det ger en dubbel möjlighet att tjäna pengar; dels från skattemedel för basutbudet, dels genom privatpersoners köp av tilläggstjänster.

Den modellen kommer att skapa stora orättvisor mellan de äldre.

Men det kommer också att kosta för de anhöriga till dem som inte har råd att köpa tilläggstjänster.

Som de empatiska varelser de flesta av oss är, kommer vi inte att vilja se våra gamla föräldrar hamna på undantag i en marknadsstyrd äldrevård.

Än fler medelålders kvinnor kommer därmed rimligen att få ge upp sin egen försörjning för att ta hand om sina gamla föräldrar.

Otillräcklig äldreomsorg har alltså ett högt pris för kvinnor.

Förutom den omedelbara förlusten av löneinkomster medför det oavlönade omsorgsarbetet dessutom lägre pension och alltså sämre möjligheter till en trygg ålderdom för egen del./…/

… det [är] självklart att vi också i framtiden ska finansiera äldreomsorgen solidariskt via skatter, och fördela den efter behov, inte efter plånbok.

Men då ska skattepengarna också gå till bättre kvalitet i omsorgen, inte till vinster i privata bolag – därför ska vinstdrivande bolag förbjudas i välfärden. /…/

Det är också en avgörande förutsättning för ekonomisk jämställdhet.”

De som har det bättre ställt kan kommer att kunna köpa sig fria från att måsta ta hand om sina gamla föräldrar.

Läs också Virtanen i ”Reinfeldt slår alla rekord i vulgaritet”:

”Det är lätt att sakna den gamla skolan, de stora tänkarna och tvärbildade samhällsingenjörerna. Alva Myrdal, Tage Erlander, Ingvar Carlsson. Göransson ingår, som kanske siste aktivist, i den gruppen av social­demokratiska högintellektuella som eftersträvade ett både ekonomiskt och kulturellt starkt Sverige.

Den nya tidens toppolitiker har klivit ner från de höga akademiska hästarna och rullar allt oftare omkring i den kulturlösa gyttjan.

De inte bara spelar vanliga, som poeten Olle Ljungström sjöng, de är vanliga.

Den typen av anförare mår inte ett land särskilt bra av.

Ledare ska leda, visa förfining, peka ut vägen och vara smartare än medborgaren. De ska besitta storhet. Folket förtjänar inget mindre.

Rekord i vulgaritet

Statsminister Fredrik Reinfeldt är paradexemplaret på denna nya tid. Moderat­ledare har förvisso inte ens någon tradition av snille och smak, snarare av glada gamänger som Gösta Bohman och Ulf Adelsohn, men Reinfeldt slår alla tiders svenska statsministerrekord i vulgaritet.

Han är en enmansorgie i banal medelklass. En dundersvenne.

Reinfeldt gav prinsessan Victoria en platteve i 30-årspresent, han ägnade sommaren åt att läsa fyra Camilla Läckberg-deckare och han lyssnar inte på något svårare än Magnus Uggla och Da Buzz.”

Är Virtanen ironisk? Men han har rätt; jag ger inte heller mycket för många, många ledande politikers ”bildning”.

Jag fick också en fundering angående underhållningen på Nobelfesten: tack vare att vi har haft ett system där alla får samma chanser att utvecklas, genom en sammanhållen skola och våra musikskolor, så kan underhållningarna under Nobelmiddagen hålla sådan hög klass. För vi har tagit tillvara ALLA barns förmågor (eller så gott som alla barns). Med den politik som förs och de allt större skillnaderna mellan människor tror jag att vi håller på att montera ner allt detta.

Och ja, vi håller på att få en oerhörd ytlighet tycker jag. Jo, absolut!

Och vad media ägnar sig åt ska vi tala tyst om!? Se Maria-Pia Boëthius senaste ledarkrönika i ETC, som ännu inte finns på nätet.

Tillägg (kommer nog att uppdatera själva postningen, så denna postning länkas på tidningssidor):

I ”Vägrar ge upp kampen” kan man läsa:

”Ända uppe i Kiruna råder det kris inom sjukvården. Här valde politikerna att gå tvärt emot sina vallöften och stänger långsamt ner akutsjukvården på Kiruna Lasarett. Istället får Kirunaborna vänta på en helikopter som ska skickas flera mil bort, beroende på väderförhållanden.”

Ja, och sjukhuset i Bollnäs går också över i Aleris drift. Bedrövligt!

Igår var jag också in på Byxshopen där jag bor, för att köpa svarta jeans, att bland annat ha på konserter. Före mig i kön stod ett par i övre medelåldern-kanske yngre pensionärsåldern, som inhandlat ett presentkort som slogs in i paket, lades inte i kuvert. Kvinnan kommenterade den musik vi hörde på det lilla torget utanför, där en mörkhyad tomte satt och spelade dragspel.

”Ja, det är ganska irriterande!”

sa den unge expediten.

Mannen i paret sa något om

”.. socialbidrag”.

För mig lät det så oerhört snobbigt! Tala om att sätta sig på höga hästar?

”Vi har minsann råd att ge bort presentkort på [dyra] Byxshopen!”

Och flyta ovanpå en dragspelare som sitter ute en vinterdag i snös och spelar. MIN reaktion var

”Hur kan man sitta här och spela i kylan! Mina fingrar skulle bli oerhört stela!”

som varande musiker själv.

Jag hade på tungan att säga:

”Skulle jag måsta vistas i en butik med den musik ni har i högtalarna varje arbetsdag skulle JAG smälla av!”

Ja, för att inte tala om det man får lyssna på hos frissan.

Men faktum är att jag uppskattar tystnad! 🙂 Jag har så gott som aldrig musik på hemma. I bilen, jo, men svagt. Jag behöver helt enkelt vila öronen i det yrke jag har?

Och vadå, kärlek och medkänsla i juletid? Vet inte om jag missuppfattade det paret gav uttryck åt, men jag tror inte det. Jag stod där kokande arg medan deras julklapp slogs in och jag betalade mina jeans och fortsatte vidare på min cykel. Cyklar för att det är så oerhört skönt och praktiskt när man ska in till stan. Jag får gratis motion, spar bensin och sparar miljön! 🙂

Uppdatering 12 december: Och när en fantastisk violinist står i tunnelbanan och spelar då noterar människor det knappast.

Allt ojämlikare samhälle i vård, skola, omsorg…

26 oktober, 2011 § Lämna en kommentar


Läs mer om dessa löpsedlar här. Och här följer ytterligare en:

Ja, tänk om vi fick se sådana löpsedlar och att de verkligen speglade det som sker i samhället.

Det låter fint med vårdlotsar kanske, men återigen är det inte de som allra, allra mest behöver hjälp som får den? Se tidigare inlägg om den sjukvårdspolitik som förs, där man bland annat kan läsa att val av äldrevård inte funkar för dem som verkligen behöver sådan.

Ja, borde resurserna läggas på något annat, både här och där?  Nu flyttas de om  från dem som verkligen behöver hjälp till dem som behöver mycket mindre, kanske inget stöd alls, på en massa områden? Vill vi ha det så?

Och, ja, precis som i skolans värld flyttas fokus från de verkliga orsakerna till problem, med lärarlegitimation, coacher för lärare osv. Så sant!

”… det är mycket som tyder på att legitimationen mest är ett luftslott. Åtminstone för förskollärarnas del. Förskolans kvalitet kan garanteras på andra sätt.

— Legitimationen flyttar fokus från den verkliga orsaken till de problem som finns, nämligen den omfattande neddragningen av resurser. På min förskola kan vi till exempel numera bara ha ett par timmars kvalificerad pedagogisk verksamhet per vecka för varje åldersgrupp. Resten av tiden leder resursbristen till att vi får improvisera verksamheten.

Han tror att legitimationen kan föra med sig att ytterligare ansvar läggs på förskollärarna för hur det är i förskolan.

— Legitimerade förskollärare ska klara av att hantera alla situationer, oavsett hur resurserna ser ut. Det ligger underförstått i den fina titeln.”

Den amerikanska skolforskaren Diane Ravitch säger om t.ex. professionaliseringen i skolan, där jag tror lärarlegitimation bara är en yttre formsak (se Diane Ravitch om samma tema, dvs att blickarna riktas bort från bland annat fattigdom som en viktig orsak till problem. Tänker också här på vad forskning har visat vad gäller utbildning i ojämlika samhällen):

”… idén att vem som helst kan vara lärare. Man behöver inte några särskilda meriter eller träning. Kanske bara fem veckor eller så och sen kan du fungera som lärare [säger hon sarkastiskt?]. Ibland inte ens det, det räcker att bara fylla i några papper.

Vidare kan vem som helst bli rektor, du behöver inte ha varit lärare. Du kan gå igenom en kort träningskurs eller du kan komma från företagsvärlden eller industrin eller militären och sedan vara kvalificerad att vara rektor.

Vem som helst kan bli skolinspektör efter en kortträningskurs, du behöver inte ha varit vare sig lärare eller rektor för det. Så det är verkligen avprofessionalisering det handlar om [som hon säger ytterst syrligt].

Privatiseringen kommer till största delen genom charterskolrörelsen [skolor som drivs med skolpeng], med förnyat pushande för skolpeng.”

Aron Etzler skriver intressant i ”Trondheimsmodellen” angående privatiseringar att initialt så vinner företag upphandling från kommuner, när det privatiseras, men så småningom som vill de privata företagen ha mer och mer betalt, så i slutänden har man kanske inte vunnit något – och kanske t.o.m. förlorat kontroll över både verksamhet och ekonomi?

Och vad gäller skolan så har andelen vinstdrivande företag ökat på bekostnad av de icke-vinstdrivande. Se Bengt Sundell i ”Andelen icke vinstdrivande skolor minskar.”

Ja, det skulle behövas en massa snällhet! Kan verkligen pepparkakor hjälpa?

Men börjar högern få det hett om öronen? Se Lena Sandlin i ”Historieförfalskarna inom (M).”

Bengt Göransson skrattar och säger spontant:

”– Det är otroligt. De är fräcka. De satsar på okunnighet.
Om programmet innehåller en sorts bekräftelse på att de alltid har skapat demokrati –  det vill säga ett slags retroaktiv historieskrivning – då ska man fundera över vad de skriver om samtiden.”

Och som sagt ”Reinfeldt: De utförsäkrade får väl söka stöd hos anhöriga.” Men de som inga anhöriga har att söka stöd hos?

Nej, det tricklar inte ner och vad tycker egentligen Borg i sakfrågor?

20 oktober, 2011 § 1 kommentar

”Borg säger sig vilja begränsa vinster i välfärden” men vad tycker han i sakfrågan? Är det bra eller inte om vård och skola blir en marknad vilken som helst?

”Fredrik Reinfeldt och Anders Borg kommenterar samhälleliga och ekonomiska frågor trots att det ofta är de som rår för att det är på ett visst sätt på de områden de kommenterar.

Två exempel gavs i går. Statsminister Reinfeldt kommenterade ett införande av Tobinskatt på finansiella transaktioner på EU-nivå, vilket han spådde skulle leda till blomstring av konsultföretag som säljer rådgivning om hur företag undgår en sådan skatt. Hur de fria finansmarknaderna ska tyglas, om de alls bör tyglas, behövde Reinfeldt inte svara på.

Reinfeldt angav att en Tobinskatt inte är bra om inte alla länder är med på det. Men är han beredd att kämpa för att så många länder som möjligt inför en sådan skatt, EU-länderna till att börja med?

Vill han försöka tygla dessa marknader på något sätt? Eller vill han, i nyliberal anda, inte göra det?

Finansminister Borg upprördes av att bolag för riskkapital som nu driver välfärdstjänster (skola, vård) kan plocka ut vinster i så kallade skatteparadis och då undgå att betala skatt. Men vad tycker Borg i sakfrågan att vård och skola blir en marknad som vilken som helst? Är det bra eller inte?

Borgs parti, han är ju med i ett parti med en politik, har ju kämpat för att dagens läge, med företag som bedriver verksamhet inom vård och omsorg, ska vara en realitet. Tycker Borg att hans parti drivit en felaktig politik på området? Eller är han emot privata lösningar av detta slag i välfärdssektorn?

Och övriga moderata ministrar, vad går att säga om deras politik på sina områden?”

Ingvar Persson i ”Anders Borgs nya kläder”:

”Att en moderat finansminister känner behov av att kliva fram som den främsta kritikern av skattetrixande finansentreprenörer måste tolkas som ett tecken i tiden.

Det borde kanske uppmuntra alla som upplever hur spekulation, girighet och marknadsfundamentalism fått bre ut sig över samhället. Alla som protesterat mot hur skattepengar har blivit privata vinster, och välfärdstjänster förvandlats till finansiella placeringar.

Om till och med Borg inser att han ska framstå som systemkritiker har vinden onekligen vänt.

Å andra sidan.

Att Anders Borg antagligen lyckas få många att tro att den nya rolltolkningen är på allvar borde göra oss alla bekymrade.”

Ja, verkligen!

I USA ser vi en hisnande förändring. USA…

”… håller på att bli ett fattigdomsland där alltfler lever på matkuponger och välgörenhet. Samtidigt är det ett land som går tillbaka till 1900 talets början när det gäller hur extremt rika de rika blivit./…/

… gapet mellan de 0,01% rikaste och de 90% vanliga hushållen faktiskt visar upp samma utveckling idag som före 1930-tals krisen. Bara under tjugo år efter andra världskriget höll sig de superrika i schack och hade en normal utveckling. efter 1975 tog girigheten förnyad fart.

Det här gäller även om man jämför de 1% rikaste med de 80% normala hushållen. Gapet ökar rejält.

Men så är den rikaste procenten också extremt välmående i USA.

Den rikaste procenten har 33,8 procent av alla välstånd, de fattiga 50% delar på bara 2,5%!

Det här gäller självklart också om man tittar på vem som äger aktier, delar i fonder osv.

1% äger mer än hälften. Den fattiga halvan äger nästan ingenting.

Det här är ‘Class War‘ på riktigt. Jämför man med andra länder är USA extremt.

Det här är tiondelar av befolkningen och att den horisontella linjen är längst i USA betyder att klasskillnaderna är störst. Storbritannien är nästa stora land som driver samma politik.

Den rikaste tiondelen i Sverige når bara upp till vad den näst rikaste tiondelen i USA har.

Fast pratar man om de riktigt rika, den sista promillen visar alla länder upp stora förmögenheter hos några väldigt få.

Bilderna är dessutom för perioden före den stora kraschen 2008. Efter det har inkomstkillnaderna på jorden inte minskat, de har ökat.”

Se diagram, staplar och bilder i länkad artikel av Johan Ehrenberg.

Vi är de 99 procenten påpekar allt fler amerikaner och britter strejkar… Men förändras politiken? Kan en stark gräsrotsrörelse skapas, som gör att politiken måste ändras och vi få andra slags politiker? Även på vänsterkanten? Där människor inser att deras röster kan spela roll. Och bör spela roll. Jo, allt färre kommer att finna sig.Nej, det tricklar inte ner.

Se ”Krugman om tillståndet i USA: företag som sitter på en massa tillgångar expanderar eller anställer inte. Varför? Varför har vi problem?”

Och privatiseringar verkar inte vara kuren, se de tidigare inläggen ”Exempel på effekten av privatisering av äldrevård i Storbritannien…” och ”Mer om problemen med privatisering av äldrevård i Storbritannien och myten om ålderschocker och att vi inte kan finansiera tryggheten…” Förhållandena har inte blivit bättre vare sig för de boende eller för vårdpersonalen.

Och som sagt, klyftorna mellan människor är oerhört stora i USA. Barbara Ehrenreich beskriver hur fattigdom ses som brottsligt/kriminellt där. Hemlösa får inte sova var som helst osv.

Det var i Storbritannien och USA som den nyliberala vågen med skattesänkningar, privatiseringar osv startade med Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Och idag är det den förhärskande politiken över hela världen och helt opportun överallt, de som ifrågasätter denna politik möts med minst sagt höjda ögonbryn. Med vad för följder har denna fått och kommer den att få för den lilla människan? Och denna politik är inte alls ofrånkomlig.

”Diane Ravitch om amerikansk skolas problem: ‘Blickarna leds bort från fattigdom och isolering på grund av ras’…

Den amerikanska drömmen finns inte i USA och den håller nog på att försvinna också här.

Vi kommer att bli ett fattigt land inte bara ekonomiskt, utan (ande)fattigt i andra avseenden också (se bara platt-TV:n kronprinsessan fick när hon fyllde 30 år), när färre och färre får chans att utvecklas efter sina förutsättningar (därför att de saknar diverse resurser och tillgångar).

Alla behöver en rimlig levnadsstandard, men det finns kanske andra värden än att ha det största huset, bilen osv av alla…

Paul Krugman har skrivit om lyxfeber och statusängslan – i USA.

”Försörjningsbördan” och ”ålderschocker”…

3 mars, 2011 § Lämna en kommentar

[texten uppdaterad 4 mars].

Daniel Ankarloo skriver (s. 74-75 i sin bok ”Välfärdsmyter” kapitlet ”Ålderschocken, Det logiska felslutet”:

”Ja, hur mäter man försörjningsbörda [och är ordvalet oviktigt? Att kalla det ‘börda’? Varför har man använt ordet/begreppet ‘börda’ tro??]? Och vad är ‘försörjningskvot’? Redan i själva uppställningen görs glidningar som faktiskt leder helt fel./…/

… i en kapitalistisk marknadsekonomi [som vi lever i enligt Ankarloo] är det inte med personer som man ‘försörjer’ andra personer. Det är med pengar. Försörjning är helt enkelt en fråga om kronor och ören, inte i antalet personer i den ena eller den andra gruppen. ‘Bördan’ av denna försörjning bestäms således inte i hur många som man ska försörja, utan i relationen mellan de utgifter som ska försörjas och de inkomster som utgör medel för denna försörjning.

Detta gäller både på individuell nivå och på samhällelig nivå. Föräldrars förmåga att axla försörjningsbördan av sina barn bestäms inte främst av hur många barnen är utan just av hur mycket pengar de kostar. Huruvida denna börda minskar eller ökar för föräldrarna över tid regleras sedan inte av hur många de är. De är ju två hela tiden. Utan just av hur mycket intäkter de har. Detta är egentligen så självklart att jag blir lite generad av att behöva göra detta påpekande.

En familj med två barn har inte automatiskt svårare att försörja sina barn än en familj med ett barn. ‘Bördan’ är inte automatiskt större för det. Om tvåbarnsfamiljen har större inkomster än enbarnsfamiljen kan det i själva verket vara tvärtom.

På samhällsnivå är frågan om försörjningsböran likartad. Den måste räknas ut som relationen mellan de samhälleliga utgifter som det ökade antalet äldre kommer att föra med sig och samhällets inkomster för att kunna bära denna ‘börda’.”

Och detta vill inte borgarna vara med och betala. Och kanske relationen mellan dessa är inom det rimligas gräns dessutom, något Ankarloo är övertygad om och argumenterar för i sin bok! Han menar att vi INTE står inför en annalkande kris. Vi har råd med det vi har råd med idag och det finns till och med ett reformutrymme.

Det handlar om politik och ideologi.

Dessutom visar han att den privata konsumtionen är och har varit (betydligt) större än den privata. Så vi behöver inte göra avkall på den privata konsumtionen heller. Något dock vissa vill göra gällande (för att få driva igenom sin politik).

Jämfört med det jag ser i USA så har vi det bättre här i Sverige vad gäller levnadsstandard. Vi har inte alla dessa som bor i alla dessa ”crummy” hus och områden som i USA (i hopp om att sakernas tillstånd ska ändras). Och den sociala rörligheten är högre här än där. Den amerikanska drömmen är bara en dröm.

Med snart 309 miljoner människor: hur många lyckas verkligen procentuellt sett, jämfört med hur många som lyckats här i Sverige (och de andra Skandinaviska länderna)? Jag tror att många där börjare inse att chanserna att göra karriär är ganska små, och när detta verkligen börjar gå upp för allt fler, vad händer då? Jo, högerns alltmer ogenerad krig (både där och här) kommer att ”backfire” förr eller senare som någon skrev eller sa… För sin egen skull borde de kanske vara betydligt mer moderata? Som sagt, vad händer när fler och fler börjar  inse sanningen?

Och amerikanskan Elizabeth Warren menar att de fattiga kommer att hamna i bakvattnet ÄNNU mer i bakvattnet än de hittills gjort, när den stora amerikanska medelklassen alltmer tudelas. För den medelklass idag som kan skänka pengar har allt mindre att skänka. Pengar koncentreras till de allra, allra rikaste. Se artikeln ”Wealth, Income, and Distribution” av den amerikanske professorn i sociologi G. William Domhoff

Han skriver att informationen nog kan komma som en överraskning för många människor. Sanningen är att han VET att den kommer att bli en överraskning, en nyligen genomförd studie (från 2010) har nämligen visat att de flesta amerikaner (hög-låginkomsts-, kvinna-man, ung-gammal, republikan-demokrat) inte har en aning om HUR koncentrerad välståndsfördelningen faktiskt är. 

Och sakernas tillstånd handlar inte alls om något ofrånkomligt.

Och vad driver och motiverar människor? Vad säger de senaste decenniernas forskning om detta (en forskning näringslivet ihärdigt förnekat)? Kan det vara så att när inkomsterna överstiger en viss nivå så börjar vi prestera sämre? Dessutom; vad slags personer dras till jobb med de fantasilöner vi ser idag? Även till landstingsdirektörsjobb med inkomster på 121 000 kronor per månad. Och hur är det med kvalitetssäkring där, när alla andra (inte minst gräsröttern) kontrolleras mer och mer?

Frågan är om det i MÅNGA fall skulle kunna röra sig om struntsummor som 224 kronor per man och år, s0m i exemplet  med Wisconsin, för att rädda en stats (kommuns eller landstings) budget för ett år? För ganska många är det en struntsumma för att lösa ett budgetproblem, som amerikanen i videon nog också tycker, för att fortsatt få ha kvar den samhällsservice vi har. Om vi var och en betalar det vi får i samhällsservice nu ur egen ficka kan det däremot bli ganska dyrt. För de flesta av oss, även för oss i medelklassen!! För att inte tala om dem under! 

Och vad slags samhällen skapas? Var är det bäst att leva?

Se tidigare blogginläggOm att få siffrorna om bakfoten, budgetöver- och underskott, att frisera sanningen och siffror – vad händer när dagens försummade barn blir morgondagens arbetskraft? Om dem som inte bygger några samhällen…samt Maktkamp…

Ja, det är som Ankarloo skriver:

”… visionen om framtiden försvann./…/…den politiska nutiden framstår som så fantasilös.”

SANT! Vad för samhälle vill vi skapa (se Ali Esbati i ”Välfärdskvävning”)? Hur kommer det sig att vi inte har råd med det vi hade råd med när vi var betydligt ”fattigare”? Politiker över i princip hela skalan framträder mer som ekonomer än ideologer. Men denna förmenta ”vetenskap” handlar i grund och botten om ideologi (se till exempel moderaterna; vad har de gått riktigt klart ut om vilket sorts samhälle de vill skapa, annat än ett med ”bastrygghet”?). 

Ja… 

”… den politiska högern [har] lyckats framställa sig själva som grundade i teoretiska och vetenskapliga argument. Det de kallar ‘ekonomiska realiteter.’ Finansminister Anders Borg framträder mindre som högerideolog och mer som nationalekonom, med förment stöd i vetenskaplig forskning./…/

I själva verket, menar jag, är det jämlikhetens och solidaritetens världsbilsd och rörelse som har en stark och vetenskaplig bas.”

Ekonomen David Korten skriver idag bloggpostningen ”7 Steps for Action Towards a New Economy vilken han inleder som följer:

”In his recent State of the Union address, President Obama emphasized the global competition for jobs. He pointed to the example of China and India educating their children ‘earlier and longer, with greater emphasis on math and science.’ He brought both Republicans and Democrats to their feet to applaud his call for America to ‘out-innovate, out-educate, and out-build the rest of the world.’

It was a politically unifying moment—and one that revealed how badly we have lost our way as a nation, not to mention how far our national economic and political institutions are from providing the leadership that we, and the world, now need.

Hope for our common human future depends on global cooperation to create a world in which every child can look forward to a prosperous, secure, and meaningful life.

A global competition for survival and dominance has given us a world divided between the profligate and the desperate. It leads to the expropriation of ever more of the world’s real wealth to secure the privilege and extravagance of the few. Rededicating ourselves to this destructive path is not likely to produce a different result.

[En global tävlan om överlevande och dominans har gett oss en värld delad mellan utsvävande och de desperata. Det leder till expropriering av ännu mer av världens verkliga rikedom för att säkra privilegierna och extravagansen hos de få. Att åter ägna oss åt denna destruktiva väg kommer mest troligt inte att ge något annat resultat [än det vi nu ser].]

Hope for our common human future depends instead on global cooperation to create a world in which every child can look forward to a prosperous, secure, and meaningful life irrespective of nationality, race, or religion. This will require replacing the economic policies and institutions responsible for Old Economy failure with the policies and institutions of a New Economy—one based on positive life-values and a democratic distribution of power.

[Hoppet för vår gemensamma mänskliga framtid beror istället på globalt samarbete för att skapa en värld i vilken varje barn kan se fram emot ett blomstrande/välmående liv oberoende av nationalitet, ras eller religion. Detta kommer att kräva att vi ersätter den ekonomiska politik och de institutioner som är ansvariga för den gamla ekonomins misslyckande med politik och institutioner från den nya ekonomin – en baserad på positiva livsvärden och en demokratisk fördelning av makt].”

Vad bra skrivet! Jag kommer att blogga mer om det Ankarloo skriver.

På kvällen: se ”Protesterna sprider sig i USA.”

Och i debattartikeln ”En revolt sedd underifrån” kan man läsa:

”…kampen omkring högerns senaste försök att knäcka medelklassen och fackföreningarna i USA. En kamp som pågår nu, och troligen kommer att hårdna.

Centrum för kampen är Madison, Wisconsin. Med hjälp av massiva penninginsatser från oljebröderna Koch valdes i höstas den högerradikale Scott Walker till Wisconsins guvernör. Den första gentjänsten han lovade dessa bröder var att tacka nej till federala bidrag till att bygga järnväg för pendling ner till Chicago-området och lokal spårbunden trafik i Madison. Fram för ännu mer biltrafik!”

Jamen, det är väl klart, om han blivit sponsrad av två oljebröder! Tillägg 4 mars: se Paul Krugman i ”Trains, Planes, and Automobiles” om att åka tåg jämfört med att flyga (och i viss mån att åka bil).

”Det kanske mest pikanta är följande: Om 14 eller fler av Wisconsins senats ledamöter är frånvarande går det inte att rösta igenom ett enda lagförslag. Därför har alla senatens 14 demokrater gett sig av till ’okänd ort’ i grannstaten Illinois, utom räckhåll för Wisconsins polismakt. Så länge de är där, blir det ingenting av guvernörens planer.

Under demonstrationsveckan gav fackföreningarna guvernören ett bud: vi är beredda att gå med på stora delar av nedskärningarna. Guvernören svarade över huvud taget inte. Detta tas som ett klart besked – guvernörens och högerns högsta mål är att bryta fackföreningarnas makt, inget annat./…/

Eftersom liknande frontlinjer öppnar sig i andra ’Swing States’ – Ohio, Florida, New Jersey – delstater där det väger jämnt i val, kan man se en nationell strategi.[se här om Swing states]/…/

Supermaktens rika och mäktiga bävar inför konvulsionerna i en allt osäkrare värld: för dem är den enda vägen framåt en mer auktoritär ordning, där en viss ’American Way of Life’ sopar undan medelklassens, de arbetandes och miljöns intressen. Motkrafterna ser en ordning mer i samklang med andra västliga demokratiers traditioner och ideal.”

Brutalisering i samhället i ojämlikhetens spår…

11 januari, 2011 § 1 kommentar

Göran Greider skriver läs- och tänkvärt i ledaren ”Vi ser inte eleverna för alla krav vi ställer på dem” :

”Mönstret tycks vara detsamma över hela den industrialiserade världen: Pojkarna presterar sämre i skolan, medan flickorna får bättre betyg fastän de mår sämre.

Överallt öppnar sig en könsklyfta i skolan, även i samhällen som de skandinaviska där det trots allt i alla fall talats mycket om jämställdhetens betydelse. Vad beror det på? Vad kan man göra åt det? Och hur farligt är det?

Svaret på den sista frågan är att det är riktigt farligt. Ett samhälle där pojkar och flickor, och senare män och kvinnor, tenderar att nästan röra sig i olika livsbanor, öppnar för massor av konflikter./…/

[Sant! Vi snarare fjärmas än närmas!]

I praktiken kraschar de åberopade jämställdhetsidealen också mot nya ideal som fallit ur ärmen på den marknadsliberala ideologin: Mycket av entreprenörstänkandet vilar på en manlig myt om den ensamme innovatören som går sin egen väg, bortom kollektivet och längs vägen bara har några ‘few regrets’, som Sinatra sjunger.

[och i spåren av detta följer intolerans, förakt för svaghet… Och att vara småföretagare, dvs. entreprenör i entreprenörernas förovade land USA t.ex. (som är någon slags förebild för många, inte minst politiker även inom s) är ingen dans på rosor. För stora flertalet är det rejält slit för liten vinning och stor otrygghet].

Den pågående friskolerevolutionen tenderar att separera könen. Det finns förortsskolor där lågpresterande unga grabbar blir kvar medan de studieinriktade tjejerna drar vidare till friskolor med högre status i innerstäderna. Den nya gymnnasiereformen lär också skilja könen åt ännu mer, när killar väljer yrkesinriktade program medan tjejerna väljer högskoleförberedande./…/

Men under i synnerhet Jan Björklunds ledning har skolan olyckligt nog mer och mer kommit att betraktas som en fabrik för produktion av högpresterande elever./…/

[vadå, lära sig samarbeta eller fungera socialt? Något som kanske skulle behövas än mer i framtiden. Dessutom tror jag prestationerna i den sortens skola där elever inte segregeras höjs över hela linjen, om man jobbar ihop och för allas bästa].

Det säger sig självt att idéer om jämställdhet, eller jämlikhet, inte kan finna någon större grogrund i den skolsynen [som de politiker har som styr idag har]. /../

[Sant!]

Men jag får ändå ingen riktig känsla av att delegationen [DEJA] vågar sätta in jämställdheten i skolan i ett större sammanhang som innefattar också marknadifieringen av skolan och samhället. Betänkandets slutsatser ger intryck av en litet väl foglig elevprodukt.

[Tala om konformism och likriktning mitt i individualiseringens tidevarv. Stöps vi inte i samma form snarare?]

Det var länge sedan västvärldens samhällen genomsköljdes av någon antiauktoritär våg; man får gå tillbaka till slutet av sextiotalet för att finna något sådant. Hierarkier, könsroller och klasspositioner har på många sätt bara stärkts de senaste årtiondena. Det är bara det att vi inte riktigt ser det, eftersom våra sinnen har privatiserats.

[Vi ska stå med mössan i handen och lära oss att lyda! Och hålla tyst? Hur är det med behoven av makt och kontroll hos de politiker som nu har makten? Var kommer dessa behov ifrån. George Monbiot har skrivit om ‘de ledande klassernas paranoia’].”

Men även de högpresterande elevernas resultat har sjunkit och forskare menar att det beror på segregationen i skolan. Och vad händer med dem som slås ut i skolan?

Tillägg vid lunch: se Det progressiva USA om ”Gabrielle Giffords, efter massakern i Arizona, USA-bilden nyanseras” ,   samt i ”Sånger från tredje våningen eller drömmen om lycka och rikedom i det stora landet i väster” och slutligen George Monbiot i ”Beware Fake Radicals – Conservatives have perfected the trick of defending power by attacking it” eller ”Akta er för falska radikala – konservativa har fulländat tricket att försvara makt genom att attackera den” (se Det nya arbetarpartiet moderaterna). Storstad påminner om var skattesänkningarna kommer ifrån, dvs. de arbetslösa och sjuka framförallt (som har det riktigt tufft), men jag tror att vi i medelklassen också på sikt kommer att få det tufft därför att skattesänkningarna kommer att leda till allt mer privata försäkringar och lösningar, som blir dyrbara. Väldigt dyra, utom för dem med (väldigt)  GOTT om pengar.

Kartan från Det progressiva USA.

Se tidigare postning om Sarah Palin.

Rabbla för livet – eller lära? Vadå få en andra, tredje eller kanske fjärde chans – vadå livslångt lärande? Frihet vadå?

25 november, 2010 § Lämna en kommentar

Göran Greider skriver idag i ”Arbetslöshetssamhället släcker ut tänkandet” apropå debattartikel av TCO-utredare, den artikel jag tror han avser är ”Utbildningsgaranti ska ge unga bättre chans till jobb”. Greider skriver så bra:

De som befinner sig på de övre samhällsvåningarna börjar förakta dem som inte får några jobb och tycker att de bör ta sig i kragen. Och så kommer de hårdare tagen, disciplineringarna av befolkningen och i synnerhet de som är längst ner: sämre a-kassa, sämre och strängare sjukförsäkring.

Skulden läggs på de arbetslösa, som i sin tur med tiden riskerar att skuldbelägga sig själva./…/

De ekonomiskt politiska instrumenten – konjunkturpolitik, investeringar i offentliga verksamheter – som skulle kunna höja sysselsättningen har i en doktrinärt marknadsliberal era övergivits och till och med börjat föraktas./…/

Det samhällsekonomiska problemet arbetslöshet skylls på invandrare.

När arbetslösheten är hög blir det till slut bara dåliga lösningar som förs fram./../

Jaha? Så den som av olika skäl hoppar av sin gymnasieutbildning och blir arbetslös ska dömas till svält på gatan? Har han eller hon ens rätt till socialbidrag?

Vad är det för slags samhälle? Och tror de verkligen att det är med en piska man kan driva folk till studier?

Jag blev faktiskt litet chockerad över TCO:s utspel. Om till och med de fackliga organisationerna börjar tänka på det sättet kan man undra om någonting överhuvudtaget längre står i vägen för den doktrinärt marknadsliberala värld vi rört oss allt djupare in i.

Den permanentade arbetslösheten har tagit förnuftet från annars intelligenta människor: Arbetslöshetssamhället utsläcker tänkandet.”

Se vidare ”TCO-krav på ny utbildningsgaranti”. Ja, här är de litet ute och cyklar. Se mina reflektioner senare i detta blogginlägg.

Ja, som Peter Hultqvist skriver

”(S) måste slå mot högerns elitism – Tro inte att högersnobbismen är död.

De betraktar samhället från elitens perspektiv. De som har det bäst är de som gynnas mest. Det håller inte ihop samhället utan skapar sprickor.

Ett solidariskt Sverige där vi håller ihop och inte lämnar någon i sticket är en bra framtidsvision!

Det var det där med förakt för svaghet:

”Inte sedan vi lämnade Fattigsverige har de svaga i samhället blivit så hunsade som under den senaste mandatperioden i svensk politik. Ändå vinner alliansen valet. Vad beror det på? skriver frilansskribenten Peter Sundborg.”

Men hur var det nu med ”utanförskap” (innehållet i länken är ganska intressant)? Har det minskat den senaste 4-årsperioden? Kommer det att minska – eller snarare öka med den politik som förs? Tillägg 26 november: se Storstad i ”Mer om det borgerliga bidragssamhället.”

En kollega berättade om en av våra gemensamma elever som hade högsta betyg när hon sökte till gymnasiet. Nu tar hon det ganska lugnt på sitt gymnasieprogram och hennes mamma fattar inget, försöker pusha henne att läsa mer, så hon fortsatt får hög(st)a betyg. Men hon framhärdar. Så länge hon bara blir godkänd i alla ämnen (och kanske litet till i vissa) så tycker hon att det är okej och att ingen borde gnälla.

Hur många har inte mer eller mindre medvetet gjort detsamma genom alla år?

Med färre platser på Komvux och neddragningar av arbetsmarknadsåtgärder i form av utbildning hur tas vår kompetens i samhället tillvara?

En dag kanske denna unga tjej vaknar till och ångrar bittert att hon inte pluggat på, därför att möjligheterna har skurits ner ännu mer än de är idag – och än mer än de var för några år sedan. Ska hon straffas för detta? Och gynnar detta samhället heller – att resurser går till spillo?

Jag tror de flesta ungdomar inte vill harva i skolan mer än nödvändigt. Att de skulle vilja gå om hela gymnasiet senare är nog inget de drömmer om. Så de flesta försöker nog fixa det under sin ungdomstid.

Och att prestera på beställning i ungdomsåren är inte alla förunnat, av en mängd orsaker. Att kunna vidareutbilda sig och omskola sig senare vinner alla på, både enskilda individer som samhället i stort. Och hur många av oss som nu är vuxna, kanske också med råge, har inte haft glädje av de möjligheter till omskolning och vidareutbildning som vi har fått? Genom samhälle och arbetsplatser. Tillägg 26 november: se Lars Ardelius om sin relation med fadern, som var ingenjör, i boken ”Livs Levande.”

Dessutom tror jag att detta har gynnat vårt land (människor som får utnyttja sin potential blir bättre samhällsmedborgare, mer lojala, villiga att bidra och ge) och gjort oss så konkurrenskraftiga som vi är (har varit). Men detta håller nu alliansen i rask takt på att montera ner, något jag tror de också förlorar på: något jag varmt unnar dem.

Bloggen Storstad skriver på samma tema i ”Mindre välfärd, mer familj?”

Även om jag växte upp i en stor familj, som hade det relativt gott ställt och där alla har bra utbildningar inom vitt skilda områden, så reagerar jag starkt mot vissa partiers framhållande av ”familjen”. Eller kanske på grund av denna bakgrund?

Här börjar individens frihet – eller ofrihet. Här grundläggs den. Här lär man sig respekt och aktning för sig själv – och därmed för andra, eller inte. Och man lär sig den genom att bli genuint respektfullt bemött. Jag blir arg när jag läser om högerpartiers politik och hycklande framhållande av den heliga familjen.

Men nu läser jag i ledaren ”Ett vinnande koncept” i Västerbottens folkblad att förtroendet för välfärdsstaten fortfarande är starkt, visar forskning.

”Socialdemokratins katastrofval i år kan alltså inte förklaras med att medborgarnas värderingar har förskjutits eller förändrats [!!!!!]./…/

Svenska folket tror att mer av egenfinansiering och mindre av gemensam finansiering, att fler privata sjukhus och fler privata skolor är negativt för samhället i stort.”

Storstad skriver:

”Alltså – ungdomsarbetslösheten är högre, samtidigt som färre unga är med i a-kassan. Sammantaget borde detta innebära att antalet unga med ekonomiskt bistånd ökat betydligt mer än vad som skett. Vart har alla sysslolösa unga tagit vägen? Vad lever de på?

En rimlig gissning (men det är bara en gissning – i verkligheten finns det ingen som vet) är att de lever på sina föräldrar. Precis som CSN tror att allt fler av de studerande gör. Allt fler unga bor kvar hemma hos föräldrarna – 54 procent av 18-21-åringarna, jämfört med 45 procent för bara tre år sedan. Det är en ganska kraftig ökning, och det är lätt att tänka sig att man är mindre benägen att söka vare sig socialbidrag eller studielån om man bor kvar hemma. Att unga bor hemma allt längre har i sin tur både att göra med den tuffare arbetsmarknaden och den (på många orter) allt svårare bostadssituationen. Detta drabbar unga hårdare än andra, och särskilt nu, när ungdomskullarna är rekordstora samtidigt som studieplatserna inte utökats tillräckligt.

De senaste åren har inneburit stora reallöneökningar för personer med jobb, och det finns säkert många föräldrar som tycker att ekonomiskt stöd till barnen är en bra användning av de pengarna. För många är det säkert inga som helst problem att förlita sig på stöd från familjen på det här sättet. Men samtidigt finns det naturligtvis många individer som inte kan göra det, eller som känner sig tvingade att göra det trots att det innebär påfrestningar i relationen. När man bor kvar hemma allt längre och inte har någon egen ekonomi, har man inte heller något riktigt eget vuxenliv. Det kanske inte måste vara ett problem, men för vissa är det nog det.

Om det faktiskt är så att föräldrar försörjer sina barn allt längre, så säger det också något om samhällsutvecklingen. Poängen med studiestödssystemet – och hela den svenska välfärdsmodellen – är ju att säkerställa individens frihet. Välfärden är utformad så att ingen ska behöva vara beroende av exempelvis sin familj för sin försörjning.

[Ja, alltså att vara fri och oberoende!!! En närstående person skulle nog önska att han varit det i betydligt högre grad till sin familj, där pappan var professor på universitet i USA och där han också förmodligen kände pressen att prestera, något han också till en början gjorde så att han fick diplom].

Idag ser det istället ut som att allt färre unga använder välfärden – oavsett om det handlar om studielån eller socialbidrag – för sin försörjning, och istället förlitar sig på familjen (obs att det ju inte handlar om att de skaffat sig egen försörjning på arbetsmarknaden istället). Det innebär ett ökat beroende av personliga nätverk och deras resurser, och dessa nätverk är  ju inte är rättvist fördelade i befolkningen, vilket bland annat CSN:s undersökning visar (”studerande med utländsk bakgrund har en tuffare situation än andra. De har en sämre ekonomisk situation, sämre stöd från andra studerande, familj och vänner. En lägre andel i gruppen jobbar vid sidan av studierna”). Ett ökat beroende av personliga nätverk förstärker klassamhället men missgynnar också alla individer, oavsett klass, som har oturen att inte ha en toppenrelation med sin familj.”

Och som sagt, även ungdomar i mer välbeställda familjer kanske inte alltid har en toppenrelation med sin familj heller.

Vad handlar serien ”Ung och bortskämd” om? Tidsandan med hårdare tag? Föräldrar ska nu ta i hårdare? Hur var det nu med Astrid Lindgren och ”Aldrig våld”?

Man ger samhälleligt bifall till förakt för svaghet (se den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus om Trent Scaggs). Somliga i eliten och inte minst högsta makten i Sverige idag slår sig för bröstet och moraliserar över de mindre lyckade/lyckosamma.

Så något kul ”S-kvinnor startar budkavle”:

”S-kvinnorna i Norrbotten hade halvårsmöte på lördagen. Mötet kom till stor del att handla om budkavlen ’Mänskligare sjukförsäkring’ som drogs igång.

Mötet i Sunderbyn samlade ett 60-tal ombud från de 15 S-kvinnoklubbarna i länet. Många medlemmar har tidigare tagit upp att S-kvinnorna borde agera och försöka påverka den omänskliga sjukförsäkringen och ett första steg togs vid halvårsmötet.

– Vi tycker att det är vansinnigt att svårt sjuka, ibland döende, människor inte får sjukersättning utan måste gå till socialen. Har man hus exempelvis, måste man sälja sitt boende för att få pengar till mat, säger Birgitta Ahlqvist, ordförande för S-kvinnorna i Norrbotten.

Mötet beslutade enhälligt att budkavlen ’Mänskligare sjukförsäkring’ ska gå ut till länets 15 klubbar som sedan på något sätt ska agera. Hur – det får varje styrelse själva besluta.

– Det här med sjukförsäkringen är etapp ett av alla de saker vi vill agera för att de ska förbättras. Sedan fortsätter vi med etapp två, där vi eventuellt ska ta tag i en annan, mycket eftersatt fråga, nämligen ’Kvinnors arbetsmiljö’, säger Ahlqvist.”

Se också rödgrönt samarbete för mänskligare sjukförsäkring.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin unequalityreflektioner och speglingar II....