Rabbla för livet – eller lära? Vadå få en andra, tredje eller kanske fjärde chans – vadå livslångt lärande? Frihet vadå?

25 november, 2010 § Lämna en kommentar

Göran Greider skriver idag i ”Arbetslöshetssamhället släcker ut tänkandet” apropå debattartikel av TCO-utredare, den artikel jag tror han avser är ”Utbildningsgaranti ska ge unga bättre chans till jobb”. Greider skriver så bra:

De som befinner sig på de övre samhällsvåningarna börjar förakta dem som inte får några jobb och tycker att de bör ta sig i kragen. Och så kommer de hårdare tagen, disciplineringarna av befolkningen och i synnerhet de som är längst ner: sämre a-kassa, sämre och strängare sjukförsäkring.

Skulden läggs på de arbetslösa, som i sin tur med tiden riskerar att skuldbelägga sig själva./…/

De ekonomiskt politiska instrumenten – konjunkturpolitik, investeringar i offentliga verksamheter – som skulle kunna höja sysselsättningen har i en doktrinärt marknadsliberal era övergivits och till och med börjat föraktas./…/

Det samhällsekonomiska problemet arbetslöshet skylls på invandrare.

När arbetslösheten är hög blir det till slut bara dåliga lösningar som förs fram./../

Jaha? Så den som av olika skäl hoppar av sin gymnasieutbildning och blir arbetslös ska dömas till svält på gatan? Har han eller hon ens rätt till socialbidrag?

Vad är det för slags samhälle? Och tror de verkligen att det är med en piska man kan driva folk till studier?

Jag blev faktiskt litet chockerad över TCO:s utspel. Om till och med de fackliga organisationerna börjar tänka på det sättet kan man undra om någonting överhuvudtaget längre står i vägen för den doktrinärt marknadsliberala värld vi rört oss allt djupare in i.

Den permanentade arbetslösheten har tagit förnuftet från annars intelligenta människor: Arbetslöshetssamhället utsläcker tänkandet.”

Se vidare ”TCO-krav på ny utbildningsgaranti”. Ja, här är de litet ute och cyklar. Se mina reflektioner senare i detta blogginlägg.

Ja, som Peter Hultqvist skriver

”(S) måste slå mot högerns elitism – Tro inte att högersnobbismen är död.

De betraktar samhället från elitens perspektiv. De som har det bäst är de som gynnas mest. Det håller inte ihop samhället utan skapar sprickor.

Ett solidariskt Sverige där vi håller ihop och inte lämnar någon i sticket är en bra framtidsvision!

Det var det där med förakt för svaghet:

”Inte sedan vi lämnade Fattigsverige har de svaga i samhället blivit så hunsade som under den senaste mandatperioden i svensk politik. Ändå vinner alliansen valet. Vad beror det på? skriver frilansskribenten Peter Sundborg.”

Men hur var det nu med ”utanförskap” (innehållet i länken är ganska intressant)? Har det minskat den senaste 4-årsperioden? Kommer det att minska – eller snarare öka med den politik som förs? Tillägg 26 november: se Storstad i ”Mer om det borgerliga bidragssamhället.”

En kollega berättade om en av våra gemensamma elever som hade högsta betyg när hon sökte till gymnasiet. Nu tar hon det ganska lugnt på sitt gymnasieprogram och hennes mamma fattar inget, försöker pusha henne att läsa mer, så hon fortsatt får hög(st)a betyg. Men hon framhärdar. Så länge hon bara blir godkänd i alla ämnen (och kanske litet till i vissa) så tycker hon att det är okej och att ingen borde gnälla.

Hur många har inte mer eller mindre medvetet gjort detsamma genom alla år?

Med färre platser på Komvux och neddragningar av arbetsmarknadsåtgärder i form av utbildning hur tas vår kompetens i samhället tillvara?

En dag kanske denna unga tjej vaknar till och ångrar bittert att hon inte pluggat på, därför att möjligheterna har skurits ner ännu mer än de är idag – och än mer än de var för några år sedan. Ska hon straffas för detta? Och gynnar detta samhället heller – att resurser går till spillo?

Jag tror de flesta ungdomar inte vill harva i skolan mer än nödvändigt. Att de skulle vilja gå om hela gymnasiet senare är nog inget de drömmer om. Så de flesta försöker nog fixa det under sin ungdomstid.

Och att prestera på beställning i ungdomsåren är inte alla förunnat, av en mängd orsaker. Att kunna vidareutbilda sig och omskola sig senare vinner alla på, både enskilda individer som samhället i stort. Och hur många av oss som nu är vuxna, kanske också med råge, har inte haft glädje av de möjligheter till omskolning och vidareutbildning som vi har fått? Genom samhälle och arbetsplatser. Tillägg 26 november: se Lars Ardelius om sin relation med fadern, som var ingenjör, i boken ”Livs Levande.”

Dessutom tror jag att detta har gynnat vårt land (människor som får utnyttja sin potential blir bättre samhällsmedborgare, mer lojala, villiga att bidra och ge) och gjort oss så konkurrenskraftiga som vi är (har varit). Men detta håller nu alliansen i rask takt på att montera ner, något jag tror de också förlorar på: något jag varmt unnar dem.

Bloggen Storstad skriver på samma tema i ”Mindre välfärd, mer familj?”

Även om jag växte upp i en stor familj, som hade det relativt gott ställt och där alla har bra utbildningar inom vitt skilda områden, så reagerar jag starkt mot vissa partiers framhållande av ”familjen”. Eller kanske på grund av denna bakgrund?

Här börjar individens frihet – eller ofrihet. Här grundläggs den. Här lär man sig respekt och aktning för sig själv – och därmed för andra, eller inte. Och man lär sig den genom att bli genuint respektfullt bemött. Jag blir arg när jag läser om högerpartiers politik och hycklande framhållande av den heliga familjen.

Men nu läser jag i ledaren ”Ett vinnande koncept” i Västerbottens folkblad att förtroendet för välfärdsstaten fortfarande är starkt, visar forskning.

”Socialdemokratins katastrofval i år kan alltså inte förklaras med att medborgarnas värderingar har förskjutits eller förändrats [!!!!!]./…/

Svenska folket tror att mer av egenfinansiering och mindre av gemensam finansiering, att fler privata sjukhus och fler privata skolor är negativt för samhället i stort.”

Storstad skriver:

”Alltså – ungdomsarbetslösheten är högre, samtidigt som färre unga är med i a-kassan. Sammantaget borde detta innebära att antalet unga med ekonomiskt bistånd ökat betydligt mer än vad som skett. Vart har alla sysslolösa unga tagit vägen? Vad lever de på?

En rimlig gissning (men det är bara en gissning – i verkligheten finns det ingen som vet) är att de lever på sina föräldrar. Precis som CSN tror att allt fler av de studerande gör. Allt fler unga bor kvar hemma hos föräldrarna – 54 procent av 18-21-åringarna, jämfört med 45 procent för bara tre år sedan. Det är en ganska kraftig ökning, och det är lätt att tänka sig att man är mindre benägen att söka vare sig socialbidrag eller studielån om man bor kvar hemma. Att unga bor hemma allt längre har i sin tur både att göra med den tuffare arbetsmarknaden och den (på många orter) allt svårare bostadssituationen. Detta drabbar unga hårdare än andra, och särskilt nu, när ungdomskullarna är rekordstora samtidigt som studieplatserna inte utökats tillräckligt.

De senaste åren har inneburit stora reallöneökningar för personer med jobb, och det finns säkert många föräldrar som tycker att ekonomiskt stöd till barnen är en bra användning av de pengarna. För många är det säkert inga som helst problem att förlita sig på stöd från familjen på det här sättet. Men samtidigt finns det naturligtvis många individer som inte kan göra det, eller som känner sig tvingade att göra det trots att det innebär påfrestningar i relationen. När man bor kvar hemma allt längre och inte har någon egen ekonomi, har man inte heller något riktigt eget vuxenliv. Det kanske inte måste vara ett problem, men för vissa är det nog det.

Om det faktiskt är så att föräldrar försörjer sina barn allt längre, så säger det också något om samhällsutvecklingen. Poängen med studiestödssystemet – och hela den svenska välfärdsmodellen – är ju att säkerställa individens frihet. Välfärden är utformad så att ingen ska behöva vara beroende av exempelvis sin familj för sin försörjning.

[Ja, alltså att vara fri och oberoende!!! En närstående person skulle nog önska att han varit det i betydligt högre grad till sin familj, där pappan var professor på universitet i USA och där han också förmodligen kände pressen att prestera, något han också till en början gjorde så att han fick diplom].

Idag ser det istället ut som att allt färre unga använder välfärden – oavsett om det handlar om studielån eller socialbidrag – för sin försörjning, och istället förlitar sig på familjen (obs att det ju inte handlar om att de skaffat sig egen försörjning på arbetsmarknaden istället). Det innebär ett ökat beroende av personliga nätverk och deras resurser, och dessa nätverk är  ju inte är rättvist fördelade i befolkningen, vilket bland annat CSN:s undersökning visar (”studerande med utländsk bakgrund har en tuffare situation än andra. De har en sämre ekonomisk situation, sämre stöd från andra studerande, familj och vänner. En lägre andel i gruppen jobbar vid sidan av studierna”). Ett ökat beroende av personliga nätverk förstärker klassamhället men missgynnar också alla individer, oavsett klass, som har oturen att inte ha en toppenrelation med sin familj.”

Och som sagt, även ungdomar i mer välbeställda familjer kanske inte alltid har en toppenrelation med sin familj heller.

Vad handlar serien ”Ung och bortskämd” om? Tidsandan med hårdare tag? Föräldrar ska nu ta i hårdare? Hur var det nu med Astrid Lindgren och ”Aldrig våld”?

Man ger samhälleligt bifall till förakt för svaghet (se den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus om Trent Scaggs). Somliga i eliten och inte minst högsta makten i Sverige idag slår sig för bröstet och moraliserar över de mindre lyckade/lyckosamma.

Så något kul ”S-kvinnor startar budkavle”:

”S-kvinnorna i Norrbotten hade halvårsmöte på lördagen. Mötet kom till stor del att handla om budkavlen ’Mänskligare sjukförsäkring’ som drogs igång.

Mötet i Sunderbyn samlade ett 60-tal ombud från de 15 S-kvinnoklubbarna i länet. Många medlemmar har tidigare tagit upp att S-kvinnorna borde agera och försöka påverka den omänskliga sjukförsäkringen och ett första steg togs vid halvårsmötet.

– Vi tycker att det är vansinnigt att svårt sjuka, ibland döende, människor inte får sjukersättning utan måste gå till socialen. Har man hus exempelvis, måste man sälja sitt boende för att få pengar till mat, säger Birgitta Ahlqvist, ordförande för S-kvinnorna i Norrbotten.

Mötet beslutade enhälligt att budkavlen ’Mänskligare sjukförsäkring’ ska gå ut till länets 15 klubbar som sedan på något sätt ska agera. Hur – det får varje styrelse själva besluta.

– Det här med sjukförsäkringen är etapp ett av alla de saker vi vill agera för att de ska förbättras. Sedan fortsätter vi med etapp två, där vi eventuellt ska ta tag i en annan, mycket eftersatt fråga, nämligen ’Kvinnors arbetsmiljö’, säger Ahlqvist.”

Se också rödgrönt samarbete för mänskligare sjukförsäkring.

Annonser

Om den hemska staten som styr(t) allt, men hur är det med vårt individualiserade samhälle? Är vi mindre styrda idag? Eller styrs vi rentav än hårdare idag, men av andra krafter? Så hur fria är vi egentligen?

8 november, 2010 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad på kvällen, se slutet av postningen]

Maria-Pia Boëthius undrar om TV övertagit uppfostran av folket på livets olika ”avpolitiserade” områden och skriver i sin senaste ledare ”Efterlyses: En svensk Jon Stewart” i ETC:

Medieprofessor Jeff Cohen bloggade [hans artiklar/blogg här]: ’Det är ett sorgligt faktum att de två viktigaste nyhetsprogrammen i USA återfinns på Comedy Central.

Med sitt komiska format gör de vad journalisterna borde göra… De granskar obevekligt mainstream-medierna och anklagar dem för lättja, elitism och maktslickeri och utpekar dem som ansvariga för fördumningen av livet i Amerika.’/…/

… vi alltså låter av kommersiella tv-bolag utsedda människor och ’experter’ tala om för oss hur livet bör levas och vad det är som gäller. Det är tv (och i förlängningen den kommersiella världen, storföretagsamheten, det ekonomiska systemet) som förvandlats till de nya kommersiella ingenjörerna som ersatt den sociala ingenjörskonsten.

Tv griper in överallt, medlar mellan bråkande grannar, fixar ekonomin och tar slösaktiga i upptuktelse, väljer de vackraste, de bästsjungande och bästdansande, plastikopererar om folk, kommer med auktoritära råd om bråkiga ungar, mat, renovering av hus, väljer toppmodeller, låter oss få se trendsättande idiotlekar, fastställer modet, får oss att banta offentligt, utser ’vinnare’ och ’förlorare’ på alla livets områden och visar upp lyx som vinnarna skaffat sig och så vidare i all oändlighet.

Jag häpnar oavbrutet över hur människor låter sig hunsas av den nya kommersiella ingenjörskonsten. Jämfört med detta var den sociala ingenjörskonsten nästan försumbar.

På sjuttiotalet fanns det en annonskampanj som löd ungefär så här: ’Socialstyrelsen vill att vi äter 6–8 skivor bröd om dagen.’ Den annonskampanjen blev själva sinnebilden för den obehagliga staten som la sig i människors liv och användes ofta som exempel på vad man då kallade Storebror, ett ord som blivit omöjligt sedan tv förvandlat det till varumärke för en dokusåpa. Innebörden är att en stat försöker styra medborgarna med hjälp av social ingenjörskonst. Det fanns bara en hake med brödskivekampanjen. Den kom inte från staten, utan från Svenska Brödinstitutet, en kommersiell branschorganisation, som ville få oss att äta mer bröd. Men mängder av människor lät sig ’uppröras’ över denna påstått statliga inblandning och någon dementi nådde aldrig fram. Den blev istället ett väl nyttjat (och lögnaktigt) exempel på statligt förtryck.

Den propaganda vi får oss till livs är att det är skandalöst av stater att försöka lägga sig i människors liv, där är journalister på bettet, medan de hundratals miljarder som varje år läggs ner på tv-koncept, reklam, pr, lobbying, spin, planterade nyheter och osynlig manipulation betraktas ’normal’ affärsverksamhet.

I denna nya sköna värld motsätter vi oss statlig inblandning, religioner, ideologier, filosofier och så vidare – de är förtryckande – medan det kommersiella stålbadet, som startar i samma sekund vi vaknar och inte upphör förrän vi somnar, om ens då, numera anses normalt.

Martin Halldin är inne på liknande tema. I ”Den osynlige mannen” kan man läsa:

”Är det inte ironiskt att vi i vårt individualiserade samhälle är så fixerade vid att identifiera ’trender’? Alla har ’en fri vilja’; om den råkar vara densamma som alla andras då ’har det bara blivit så’. Och om du inte gör som alla andra så ska du uppmärksammas på det./…/

Det skapas en påhittad trend – som media sedan använder som utgångspunkt i sin rapportering, vilket i sin tur bekräftar trenden, och vips har vi ett cirkelresonemang.”

Kampanjen ”Socialstyrelsen vill att vi äter 6-8 skivor bröd om dagen” kom från brödinstitutet, ett näringslivsorgan, det var inte Social­styrelsen som drev kampanjen.

Och från FactCheck-org om ”Health Care Spin – Again”.

Om komikern Jon Stewart.

Tillägg på kvällen: se Kildén & Åsman i Nyliberala korståget.

Dagens arbete i ”Undersökningen sades bevisa fusk – men tydde snarare på hög arbetsmoral”:

”År 2002 beställde Svenskt Näringsliv en egen opinionsundersökning från Temo där man undersökte attityder till sjukskrivning. I en debattartikel förklarade sedan organisationen att folk hade dåliga kunskaper: ’Många anser att det finns situationer då det är okej att sjukskriva sig trots att man egentligen inte är sjuk.’/…/

Men vad som inte nämndes i debattartikeln, men som framgår av svaren i opinionsundersökningen, var att hela 60 procent även svarade att de gått till jobbet någon gång det senaste året trots att de varit så sjuka borde ha stannat i sängen.

Arbetsmoralens härdiga folk överträffade slappisarna med råge i arbetsgivarorganisationens egen undersökning. Det valde varken tidningar eller Svenskt Näringsliv att lyfta fram.

– En debatt är ju en debatt. Man vill framhålla en tes och jag tror samtidigt att attityder, kunskaper och överutnyttjande var ett problem då, säger Anders Morin som är ansvarig för välfärdspolitiska frågor på Svenskt Näringsliv.”

Björn Johnson vederlägger tesen om överutnyttjande (se länk nedan till debattartiklar av honom) och skriver i sin bok ”Kampen om sjukfrånvaron” om underutnyttjande av diverse sjukförsäkringar, tänk bara på alla halvsjuka barn på dagis – och sjuknärvaro på jobbet.

Se Ett hjärta RÖTT om ”Nya sjukreglerna ett arbetsmiljöproblem” där hon refererar till en motion en läkare skrivit om arbetssituationen för läkarna, en motion som finns att läsa i Läkartidningen.

En kvinnlig läkare skriver som svar på denna motion:

”Ser med glädje att allmänläkarkollegorna motionerar kring detta. Jag håller med helt och hållet. Ser varje vecka fall där patienter far väldigt illa i det hårdnande klimatet.

Det blir ofta helt absurda förvecklingar, vilka dels innebär en svår stress för såväl patient som läkare, dels äventyrar patientens tillfrisknande.

Det kan vara fall där patienten efter lång sjukskrivning kommit igång i arbete på halvtid men så tar sjukersättningsdagarna slut och patientens arbetsförmåga ska prövas mot hela arbetsmarknaden, inkluderande skyddat arbete på Samhall. Man rycker undan hela rehabiliteringsprocessen på detta sätt.

Vem tjänar t ex på att en halvtidssjukskriven läkare ska tvingas ut på den öppna arbetsmarknaden för att pressas att arbeta heltid med ett mindre kvalificerat arbete?

Förutom dessa aspekter är det givetvis ett arbetsmiljöproblem att ständigt bli ifrågasatt, att få sina bedömningar underkända, att inte få betalt för sitt arbete med intygsskrivande, att bli nedringd av förtvivlade patienter, att få sin kompetens ifrågasatt inför patienten, att inte få besked direkt om de beslut som tas utan behöva få informationen av patienten osv.

Hur har det kunnat bli så här? Visst har det varit ‘för lätt’ att bli sjukpensionär tidigare (dock framför allt pga bristande rehabiliteringsresurser vill jag påstå [precis vad statsvetaren Björn Johnson påstår), men nu har vi hamnat i det andra diket, där man inte kan räkna med trygghet och respektfull behandling om man blir långvarigt sjuk.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin independencyreflektioner och speglingar II....