Skolval och ansvarsskyldighet: en agenda vars slutresultat är helt och hållet spekulativ…

2 januari, 2012 § Lämna en kommentar

Detta med spekulation angående slutresultat gäller inte bara skolval, utan allt annat som sker i politiken idag.

Vi är utsatta för ett gigantiskt experiment vars egentliga slutresultat vi kanske inte riktigt har klart för oss och där en massa människor troligen kommer att komma i kläm helt i onödan. Jag gillar det INTE.

Mer om Diane Ravitch angående amerikansk skola i kapitlet ”Det jag lärde om skolreform” i boken ”The Death and Life of the Great American School System – How Testing and Choice Are Undermining Education.”

Se alla inlägg under kategorin Diane Ravitch, inkluderande tidigare inlägg om denna bok.

Efter att ha varit en ivrig förespråkare av skolval och ansvarsskyldighet så blev Ravitch alltmer missnöjd och avogt inställd till både skolvals- och ansvarsskyldighetsrörelsen. Hon började se avigsidorna med båda dessa och förstå att de inte var lösningar på USA:s utbildningsproblem.

Medan hon såg att dessa två rörelser fick allt större kraft i hela nationen så drog hon slutsatsen att läroplan och handledning/undervisning är mycket viktigare än (skol)val och ansvarsskyldighet.

Ja, det finns viktigare saker att ta itu med!

Hon är bekymrad att ansvarsskyldighet, nu en förlegad doktrin (ett förlegat slagord) som alla applåderar, har blivit mekanistisk och till och med en motsats till god utbildning.

Med bestörtning inser hon att testande (som hon trott så på) har blivit en främsta central sysselsättning i skolorna och inte bara är EN av många andra åtgärder utan ett självändamål.

Hon kom att tro att ansvarsskyldighet som den skrivits in i federal lag, inte höjer standarden, utan tystar ner skolorna när stater och skoldistrikt försöker nå orealistiska mål.

Ju mer olustig hon blev över skolvals- och ansvarsskyldighetsagendorna ju mer insåg hon att hon var för ”konservativ” (hon är dock inte republikan, utan hon använder begreppet konservativ i en annan betydelse här!) för att omfatta en agenda vars slutresultat är helt och hållet spekulativ och osäker.

Hon drog slutsatsen att hon inte kan stötta en reform som kan ha den avsiktliga eller oavsiktliga effekten att underminera offentlig undervisning.

Över tiden fördjupades hennes tvivel angående ansvarsskyldighet och skolval när hon såg de negativa konsekvenserna av deras realiserande.

Hon kände ett behov att förklara varför hon återvände till sina rötter, som förkämpe för amerikansk utbildning. Hon ville beskriva var USA har gått vilse i dess strävan efter värdiga mål.

Hon menar att de som samhälle inte kan lösgöra sig från modenycker och patentlösningar om de inte noga tittar på hur de blivit intrasslade i dem.

Hon menar att de verkligen inte kan ta itu med sina problem såvida de inte är villiga att undersöka (verkligt) stöd för föreslagna lösningar, utan rädsla, partiskhet eller på förhand intagna uppfattningar. Och att inte bara genomföra stora förändringar utan att grunda dem i verkliga fakta om att de förändringar som genomförs i största möjliga grad verkligen leder till det man vill åstadkomma.

Det är dags att de som vill förbättra amerikansk skola fokuserar på väsentligheter i utbildning menar hon. Så bra sagt!

”Vi måste försäkra oss att våra skolor har starka, sammanhängande, tydlig/öppen läroplan som grundas i humaniora och vetenskap, med rikliga möjligheter för barn att engagera sig i aktiviteter och projekt som gör lärandet levande.

Vi måste försäkra oss om att elever får den kunskap de behöver för att förstå politiska debatter, vetenskapliga fenomen och den värld de lever i.”

Vad bra sagt!

”Vi måste försäkra oss om att de är förberedda för sitt medborgerliga demokratiska ansvar i ett komplext samhälle [och skulle jag vilja tillägga: aga mot barn i alla dess former borde förbjudas, både i skola OCH i hem. Visas inte barn och unga respekt så tror jag de får svårt att visa denna tillbaka och vara för demokratiska principer. Skolaga är tillåten i många stater och aga i hemmen är inte alls förbjudet i USA].

Vi måste vara noga med att våra lärare är välutbildade, inte bara vältränade.

Vi måste försäkra oss om att skolor har den auktoritet som krävs för att bibehålla både standard i lärande och standard i beteende.”

I sin bok vill Ravitch beskriva de vittnesbörd som förändrade hennes syn på reformer, reformer som en gång såg så lovande ut (som en quick fix att lösa skol- OCH samhällsproblem).

Hon vill förklara varför hon har dragit slutsatsen att merparten av reformstrategierna som skoldistrikt, statliga tjänstemän/befattningshavare, kongressen och federala tjänstemän/befattningshavare ägnar sig åt/går vidare med, och som megarika stiftelser stöttar och redaktionsråd (på tidningar) applåderar, är felaktiga.

Hon vill göra ett försök att förklara hur denna felaktiga politik förvanskar utbildningsvärden.

Hon vill beskriva den politik som hon anser är en nödvändig ingrediens i ett gott utbildningssystem.

Hon kommer inte att hävda att hennes idéer kommer att lösa alla USA:s skolproblem på en gång eller för alltid.

Hon hävdar dock att de måste skydda amerikansk offentlig utbildning, därför att den är så intimt förknippad med deras medborgarkoncept och demokrati och med löftet om amerikanskt liv.

Allt detta är väldigt intressant att läsa och spegla svensk skoldebatt i. Jag ser paralleller på en massa sätt.

Jag kommer att fortsätta blogga om Ravitch bok.

Annonser

En riktigt obehaglig skattereform – statens ansvar överförs till godtycket…

11 december, 2011 § 11 kommentarer

[Kommer att uppdatera postningen under dagen]

I ”Skattesänkningarna är en otäck affärsidé, Reinfeldt” skriver Fredrik Virtanen:

”Ett land som inte kan ta hand om sina svaga är ett land som det är synd om

Den 1 januari 2012 sker en obehaglig skattereform. Då införs för första gången i svensk historia skatte­sänkningar på välgörenhet. Ingen stor ekonomisk fråga men ideologiskt enorm, och den ligger ruskigt rätt i tiden.

I jul är en ko till en familj i ett fattigt land den nya bakmaskinen, årets officiella julklapp är den färdiga matkassen som Stadsmissionen uppmanar att man skänker till någon som verkligen behöver den.

Vi svenskar skänker mer och mer för varje år.

Välgörenhet är ett slags konsumtion.

Man visar sin identitet ­genom vad man väljer för julvälgörenhet.

Av samma skäl är det tidens individualism.

När klyftorna växer ger välgörenhet ännu mer godtycklig makt åt dem som har mest.

Fördelningspolitiken överförs till nyckfulla lekmän.”

Så bra sagt! han slår huvudet på spiken här.

”Gåvor till fattiga länder är oproblematiskt och nödvändigt; världen är i ­olika utvecklingsfaser. Men välgörenhet till medborgare i vårt land innebär ett djupt orättvist systemfel.

Numer är det uttalad politik att överföra statens ansvar till godtycket. Från 1 januari 2012 ges 25 procents skatte­reduktion på gåvobeloppet till privatpersoner som skänker pengar till organisationer som godkänts av Skatteverket – unikt i svensk historia, förutom under extra­ordinära förhållanden vid Andra världskriget då liknande regler tillfälligt ­infördes.

Vadå? ­Låter väl bra? Mer pengar till Frälsningsarmén, ­Röda Korset, Diakonia och Svenska Kyrkan!

Ja, å ena sidan, det förtjänar de. Å andra sidan är det för­färande. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg slår ännu en spik i folkhemstankens kista.

Redan gör välgörenhetsorganisationer statens arbete.

Från varje landsände strömmar vittnen om hur socialtjänsten numer skickar fattiga till kyrkan ­eller till annan välgörenhet. ­

Inte bara utförsäkrade som ­lever i misär – även alltfler vanliga låginkomsttagarföräldrar ansöker om bidrag för att ha råd med skolutflykter, skollovsaktiviteter och glasögon, säger till ­exempel Majblommans generalsekreterare Lena Holm till Göteborgs Fria./…/

Ett land som inte kan ta hand om ­sina svaga är ett land som det är synd om. En regering som gör det till affärsidé är otäck.”

Josefin Brink skriver i ”Bra äldreomsorg en jämställdhetsfråga”:

Reaktionerna på skandalerna i äldreomsorgen får inte stanna vid akut­utryckningar. Det krävs en större debatt om vem som ska ansvara för omsorg och trygghet när vi blir gamla /…/

Om de minskade resurserna berott på minskade behov av omsorg hade det förstås varit goda nyheter. Men så är inte fallet.

Istället är det anhöriga som tagit över allt mer av omsorgen.

Och det är framför allt döttrar som i allt högre grad tar vid där äldreomsorgen brister. En studie från 2008 av forskarna Marta Szebehely och Petra Ulmanen uppskattade att cirka 100 000 personer, de allra flesta kvinnor, slutat arbeta helt eller delvis för att orka ta hand om äldre anhöriga [se också ‘Hänger din mammas trygghet på dig?’].

Det är kvinnor mellan 50 och 65 års ålder, framför allt i arbetaryrken, som betalar priset för en otillräcklig äldreomsorg genom utebliven arbetsinkomst.”

I enstaka fall är det också medelålders söner som tar hand om sina gamla föräldrar, som en man i USA som tagit hem sin gamla dementa pappa. Denne Amerikan är sjuksköterska, vilket också är litet ovanligt där.

De har föregått oss även i detta avseende – och nu härmar vi dem även i detta!

”Det ställer oss inför två huvudsakliga val: antingen måste betydligt mer resurser läggas på att bygga ut en allmän och gemensamt finansierad äldreomsorg.

Eller så reducerar vi det samhället erbjuder till ett ‘basutbud’ och låter köpkraften styra vem som har råd med allt därutöver.

Det är vad de privata vårdföretagen förespråkar, eftersom det ger en dubbel möjlighet att tjäna pengar; dels från skattemedel för basutbudet, dels genom privatpersoners köp av tilläggstjänster.

Den modellen kommer att skapa stora orättvisor mellan de äldre.

Men det kommer också att kosta för de anhöriga till dem som inte har råd att köpa tilläggstjänster.

Som de empatiska varelser de flesta av oss är, kommer vi inte att vilja se våra gamla föräldrar hamna på undantag i en marknadsstyrd äldrevård.

Än fler medelålders kvinnor kommer därmed rimligen att få ge upp sin egen försörjning för att ta hand om sina gamla föräldrar.

Otillräcklig äldreomsorg har alltså ett högt pris för kvinnor.

Förutom den omedelbara förlusten av löneinkomster medför det oavlönade omsorgsarbetet dessutom lägre pension och alltså sämre möjligheter till en trygg ålderdom för egen del./…/

… det [är] självklart att vi också i framtiden ska finansiera äldreomsorgen solidariskt via skatter, och fördela den efter behov, inte efter plånbok.

Men då ska skattepengarna också gå till bättre kvalitet i omsorgen, inte till vinster i privata bolag – därför ska vinstdrivande bolag förbjudas i välfärden. /…/

Det är också en avgörande förutsättning för ekonomisk jämställdhet.”

De som har det bättre ställt kan kommer att kunna köpa sig fria från att måsta ta hand om sina gamla föräldrar.

Läs också Virtanen i ”Reinfeldt slår alla rekord i vulgaritet”:

”Det är lätt att sakna den gamla skolan, de stora tänkarna och tvärbildade samhällsingenjörerna. Alva Myrdal, Tage Erlander, Ingvar Carlsson. Göransson ingår, som kanske siste aktivist, i den gruppen av social­demokratiska högintellektuella som eftersträvade ett både ekonomiskt och kulturellt starkt Sverige.

Den nya tidens toppolitiker har klivit ner från de höga akademiska hästarna och rullar allt oftare omkring i den kulturlösa gyttjan.

De inte bara spelar vanliga, som poeten Olle Ljungström sjöng, de är vanliga.

Den typen av anförare mår inte ett land särskilt bra av.

Ledare ska leda, visa förfining, peka ut vägen och vara smartare än medborgaren. De ska besitta storhet. Folket förtjänar inget mindre.

Rekord i vulgaritet

Statsminister Fredrik Reinfeldt är paradexemplaret på denna nya tid. Moderat­ledare har förvisso inte ens någon tradition av snille och smak, snarare av glada gamänger som Gösta Bohman och Ulf Adelsohn, men Reinfeldt slår alla tiders svenska statsministerrekord i vulgaritet.

Han är en enmansorgie i banal medelklass. En dundersvenne.

Reinfeldt gav prinsessan Victoria en platteve i 30-årspresent, han ägnade sommaren åt att läsa fyra Camilla Läckberg-deckare och han lyssnar inte på något svårare än Magnus Uggla och Da Buzz.”

Är Virtanen ironisk? Men han har rätt; jag ger inte heller mycket för många, många ledande politikers ”bildning”.

Jag fick också en fundering angående underhållningen på Nobelfesten: tack vare att vi har haft ett system där alla får samma chanser att utvecklas, genom en sammanhållen skola och våra musikskolor, så kan underhållningarna under Nobelmiddagen hålla sådan hög klass. För vi har tagit tillvara ALLA barns förmågor (eller så gott som alla barns). Med den politik som förs och de allt större skillnaderna mellan människor tror jag att vi håller på att montera ner allt detta.

Och ja, vi håller på att få en oerhörd ytlighet tycker jag. Jo, absolut!

Och vad media ägnar sig åt ska vi tala tyst om!? Se Maria-Pia Boëthius senaste ledarkrönika i ETC, som ännu inte finns på nätet.

Tillägg (kommer nog att uppdatera själva postningen, så denna postning länkas på tidningssidor):

I ”Vägrar ge upp kampen” kan man läsa:

”Ända uppe i Kiruna råder det kris inom sjukvården. Här valde politikerna att gå tvärt emot sina vallöften och stänger långsamt ner akutsjukvården på Kiruna Lasarett. Istället får Kirunaborna vänta på en helikopter som ska skickas flera mil bort, beroende på väderförhållanden.”

Ja, och sjukhuset i Bollnäs går också över i Aleris drift. Bedrövligt!

Igår var jag också in på Byxshopen där jag bor, för att köpa svarta jeans, att bland annat ha på konserter. Före mig i kön stod ett par i övre medelåldern-kanske yngre pensionärsåldern, som inhandlat ett presentkort som slogs in i paket, lades inte i kuvert. Kvinnan kommenterade den musik vi hörde på det lilla torget utanför, där en mörkhyad tomte satt och spelade dragspel.

”Ja, det är ganska irriterande!”

sa den unge expediten.

Mannen i paret sa något om

”.. socialbidrag”.

För mig lät det så oerhört snobbigt! Tala om att sätta sig på höga hästar?

”Vi har minsann råd att ge bort presentkort på [dyra] Byxshopen!”

Och flyta ovanpå en dragspelare som sitter ute en vinterdag i snös och spelar. MIN reaktion var

”Hur kan man sitta här och spela i kylan! Mina fingrar skulle bli oerhört stela!”

som varande musiker själv.

Jag hade på tungan att säga:

”Skulle jag måsta vistas i en butik med den musik ni har i högtalarna varje arbetsdag skulle JAG smälla av!”

Ja, för att inte tala om det man får lyssna på hos frissan.

Men faktum är att jag uppskattar tystnad! 🙂 Jag har så gott som aldrig musik på hemma. I bilen, jo, men svagt. Jag behöver helt enkelt vila öronen i det yrke jag har?

Och vadå, kärlek och medkänsla i juletid? Vet inte om jag missuppfattade det paret gav uttryck åt, men jag tror inte det. Jag stod där kokande arg medan deras julklapp slogs in och jag betalade mina jeans och fortsatte vidare på min cykel. Cyklar för att det är så oerhört skönt och praktiskt när man ska in till stan. Jag får gratis motion, spar bensin och sparar miljön! 🙂

Uppdatering 12 december: Och när en fantastisk violinist står i tunnelbanan och spelar då noterar människor det knappast.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin downward mobility/nedåtgående social rörlighetreflektioner och speglingar II....