Arbetslivet idag – och det så kallade ”kunskapssamhället” …

10 juli, 2015 § 11 kommentarer

Strukturell dumhet a

Har precis sträckläst Roland Paulsens bok ”Vi bara lyder: en berättelse om arbetsförmedlingen.”

Paulsen skriver om begreppet ”funktionell dumhet” ett begrepp som forskaren Mats Alvesson myntade. Begreppet funktionell dumhet:

”… syftar på frånvaron av kritisk reflektion.

En organisation som präglas av funktionell dumhet utmärks av enhet och konsensus vilket får medarbetarna att undvika ifrågasättande av beslut, strukturer och visioner. Funktionell dumhet var enligt Alvesson en bidragande orsak till finanskrisen 2007-08 [se ”A stupidity-based organization”*)].”

Vad innebär detta för produktiviteten på våra arbetsplatser? Arbetsplatser fyllda med ja-sägare och där taket är ganska lågt, där tystnaden brer ut sig mer och mer.

Hur många trivs egentligen på sin arbetsplats? Hur många vågar öppna munnen och ifrågasätta saker? Vi ska helst lyda och hålla tyst?

I debattartikeln ”Vi lever i ballongsamhället – och det riskerar att spricka” skriver Alvesson bland annat:

”[Arbetslivet är] Inte längre en pyramid. Samhället i dag liknar en ballong, vars svällande ‘midja’ utgörs av en växande medelklass som sysslar med symbolverksamhet. Vi får yrken utan innehåll, titelinflation, överutbildning. Ett välfungerande samhälle kräver att man inte frestas blåsa upp ballongen så mycket som möjligt, skriver Mats Alvesson.

Samhället brukar beskrivas som en pyramid. Det finns få i toppen, flera nära denna, ett antal på mellannivå och den stora massan där nere. Liksom andra metaforer eller bilder har den sina för- och nackdelar. I dag är den mindre belysande än för några decennier sedan.

En bättre metafor är samhället som en ballong. Vi kan säga att vi lever i ballongsamhället. I detta finns förvisso en hel del på samhällets botten och ganska många har det riktigt gott ställt.

Men särskilt finns en mycket stor medelklass som bildar en tjock samhällsmidja. I denna trängs alla yrkesgrupper som lyckas undgå göra någon konkret produktion utan är sysselsatt med mer eller mindre viktig symbolverksamhet.

Man jobbar med planer och prat, med ettor och nollor, med att skapa efterfrågan och entertainment, med människoförbättring och management, med varumärkande och verksamhetsförändring. Vi har till exempel en armé av lärare, från förskolan till högskolan.

Vi har en annan armé inom terapi, coachning och allmän människoförbättring [se tidigare postning om vad dessa självförbättringsguruers jobb kan åstadkomma].

Och en tredje som sysslar med kommunikation och medier. En fjärde sysslar med ekonomi och juridik.

Medan i pyramidsamhället flertalet hamnade långt nere togs detta mer eller mindre för givet. I mina föräldrars brukssamhälle på 1940-talet gick tre av hela klassen vidare från folk- till realskola. Nu är det väl max tre i en klass som inte går vidare till gymnasieskola, vilket vållar stor panik. Förr var ett arbetsliv på låg nivå helt okej, i och med att de flesta var arbetare, lantbrukare med mera. Nu gäller det att klättra upp ett par nivåer på samhällsstegen, att stiga till väders med ballongen. Även om fler arbetar på McDonalds än på Microsoft och fler med distribution än med design är idealet att svinga sig upp några snäpp.

I ballongsamhället är soliditeten ganska svag. Mycket är uppblåst. Krampaktigt söker alla undgå att hamna under ballongens tjocka mitt. I och med att så många tävlar om att hamna över blir statuseffekten av att ligga under illa. Här finns man i skuggan.

Alla möjliga resurser mobiliseras i ansträngningen att klättra. I medelklassandet av så många som möjligt och säkerställa en plats i solen används bland annat: a) (över-)utbildning, b) inrättande av yrken och positioner, c) certifiering och auktorisation samt d) titelinflation.

mycket av det inte handlar om särskilt mycket reellt kvalificerande eller produktivt arbete får vi här ballongsamhället – stort, synligt och uppblåst men tomt på innehåll. Hit hör utbildnings- och titelinflation, jobb av tveksamt värde men som skapas som svar på utbudet av utbildad arbetskraft (till exempel coacher) och intetsägande legitimeringar.”

Håller helt med!

En mängd yrken och befattningar som är befriade från produktiv aktivitet har inrättats och tillsätts. I organisationer sysslar man med varumärkande, mångfaldigande, jämställdhetsarbete, informerande, visionerande, planerande och strategiserande. Myndigheter i inspektions- och förbättringsbranschen byggs ut. Ekonomer, jurister, terapeuter, kommunikationsexperter och konsulter erbjuds eller skaffar sig jobb och uppdrag i stor skala. En stor mängd tomt arbete – folk är på jobbet men gör inget alls eller inget meningsfullt – fyller arbetsdagen för många.

I olika verksamheter uppgraderas formell kompetens. Ofta skär sig de reella arbetsuppgifterna mot de anställdas befattningar. Men i ballongsamhället bortser man gärna från detta. Här betonas (formell) kompetens, relevansen av denna är ej lika viktig.

Titelinflation är vanligt. Poliskonstaplar har ersatts av polisassistenter, vilka nu allmänt ersatts av personer med titeln polisinspektörer, furirer och sergeanter har blivit kaptener och majorer, lektorer i högskolan har i stor utsträckning blivit professorer. Kommunaltjänstemän som ej blivit chefer har fått bli strateger. De som har blivit chefer vill bli kallade ledare. Då sysslar man med ledarskap, inte administration. Auktorisation och certifiering används i all större skala. Yrken ger anspråk på att vara ‘professioner’ [Alvesson själv är professor], med särskilt självstyre, auktoritet, etik och annat fint. Senast har lärarlegitimationen tillkommit. Det återstår att se om föräldrar och barn intar en mer respektfylld attityd än den som sänkt skrået.

I ballongsamhället är önskan om att komma från botten mycket stark och konkurrensen om att ta sig upp till och helst över den tjocka mitten intensiv. Som en följd härav får vi en uppsvälld samhällsballong där kampen om status, position och självkänsla är benhård. Risken att ballongen blir alltför hårt pumpad och spricker bör kanske beaktas. Här kan man påminna om it- och finansbubblorna 2000 respektive 2008.

Status blir en ständig oro.”

*) Om ”A stupidity-based theory of organizations” kan man läsa:

”De [Alvesson och Spicer] menar att det också kan finnas en allmän beredskap till functional stupidity. Denna beredskap – eller drift – står i motsats till den ofta framförda tanken att det i grunden, och i varje verksamhet och hos varje individ, finns en strävan mot och en önskan om utveckling mot ökad insikt och kunskap – smartness.

Den allmänna föreställningen är att organisationer rör sig mot en ökad och bredare kunskapsnivå. Denna ses ofta i litteraturen som ett ideal.

Man talar om kunskapssamhället. Detta protesterar Alvesson och Spicer emot. De menar att det också kan vara tvärtom – nämligen att det samtidigt med denna drift mot ‘smartness’ finns en stark drift mot att undvika att förstå och att hindra en kunskapsutveckling – att öka sin ‘stupidity’.

Alvesson och Spicer menar att denna drift också kan uttryckas som en beredskap. Det finns en inbyggd potential till functional stupidity.

Functional stupidity kan därför aktivt och medvetet utnyttjas, underblåsas och understödjas av en stor mängd inflytelserika organisatoriska aktörer, allt från vanliga medarbetare, samarbetspartners, konsulter, massmedia, chefer på olika nivåer och management gurus. De medvetna strategier som används för att framkalla och förstärka functional stupidity kallar författarna ‘stupidity management’.”

Men att leva ett helt liv på lögn vad är det för liv undrar den som gjorde sammanfattningen som jag citerat ovan. Håller med.

Ska försöka blogga om Paulsens bok senare.

Annonser

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin functional stupidityreflektioner och speglingar II....