Att gå utanför sig själv och också börja se andra – för verkligt jag-du-möte krävs jämlikhet mellan parterna …

2 oktober, 2015 § 6 kommentarer

selfiesI

”But first… let us take (lots and lots and LOTS) of selfies.”

13069371_O_1

Psykologiprofessor Svend Brinkmann vill göra upp med självhjälpstrenden. I artikeln ”Psykologiprofessor gör upp med självhjälpstrenden” kan man läsa:

”Sluta att försöka ‘finna dig själv’, gå ut och möt världen i stället. Det säger den danske psykologiprofessorn Svend Brinkmann som menar att coacher och självhjälpsböcker ofta får oss att må ännu sämre.

Det finns många som profiterar på den vilsenhet människor känner i dagens samhälle /…/

I det moderna samhället präglas livet av ständig omställning och förändring, en utveckling som ofta gör många människor vilsna och förvirrade. Svend Brinkmann konstaterar att en ”armé” av coacher, terapeuter och livsstilsguider nu försöker att få dem att må bättre.

– I dag blir människor utbrända, deprimerade och upplever en tomhet i sina liv. Lösningen enligt självhjälpsindustrin är att leta efter orsaken till problemen i sitt inre./…/

Allt är nämligen inte individrelaterat, menar Svend Brinkmann. Orsaken till problemen och känslan av meningslöshet kan ofta hittas i hur samhället fungerar, enligt honom.

– Alla krav på förändring och flexibilitet gör att människor upplever en meningslöshet – och tror att de inte tillräckligt noga lyssnat till just sin ‘inre röst’. Men jag tycker att det viktiga snarare är att lyssna och se sina medmänniskor. Vi blir till i relationen till andra – inte genom att bara fokusera på oss själva och våra ofta egoistiska behov.”

Så bra sagt! Och nej, denna ensidiga självfokusering gör oss inte lyckliga.

Vi tror oss inte vara beroende av andra? Vill inte vara beroende av någon annan? Är oss själva nog?

”Nio månader gammal skulle Brinkmanns äldsta barn börja på ‘Vuggestuen’, förskolan för de allra minsta. Han läste på hemsidan att verksamheten där byggde på ‘människans inneboende kraft till utveckling’.

– Jag reagerade över att små barn, som kan ännu inte tala eller gå, ska bli ansvarstagande och omsorgsfulla individer bara genom att vi stöttar deras inneboende kraft. Det lät som psykologiskt snömos.”

Ja, det är enorma krav på människor, på alla områden och detta startar alltså oerhört tidigt i livet!

”Svend Brinkmann började fundera och märkte att i privatlivet, på jobbet, i skolan och i föreningslivet talar alla om flexibilitet, förändringsbenägenhet och omställning. Hela tiden måste vi förhålla oss till ständiga omstruktureringar och skiftande trender – oavsett om det handlar om mat, mode eller medicinska och psykologiska mirakelkurer.

– Vi befinner oss i ett tillstånd där det enda stabila är förändring och där det enda vi kan vara säkra på är att det vi lärde oss i går kommer att vara föråldrat i morgon. Sociologer pratar om samtiden som ‘flytande modernitet’, det vill säga att allt är i förändring. Själv skulle jag hellre vilja säga att allt snurrar.

Ju mer Svend Brinkmann såg sig omkring, desto mer förundrad blev han. Han reagerade över en tillvaro där alla är tvungna att hänga med, där många upplever en ständig tidsbrist och där hastigheten ständigt speedas upp.

– Vi lagar mat, byter jobb och löser uppgifter fortare än någon gång tidigare i den mänskliga utvecklingen. Samtidigt sover vi en halvtimme mindre per natt än för fyrtio år sedan, och upp till två timmar mindre än på 1800-talet.

För att klara sig när tillvaron snurrar allt fortare söker många hjälp utifrån, vänder sig till experter. Marknaden för olika typer av coacher har svämmat över under senare år, både i Danmark och i Sverige.

– Jag är mycket kritisk till den utvecklingen och tror att människor faktiskt far illa av att möta coacher och läsa självhjälpsböcker.

– Jag märkte att det var befriande för många att förstå att allt inte ‘beror på mig’ eller på att ‘det är något fel på mig’. Vi är alla en del av världen och kanske är det fel på den i stället? Många kulturella och sociala problem beror på hur samhället fungerar – inte på individen./…/

Har du några råd att ge trots din kritik mot självhjälpsindustrin?

– Det viktigaste är inte alltid ‘jag’ och ‘vad jag vill’. Ofta är det mer berikande att vända sig ut mot omvärlden och sina medmänniskor – och fråga ”vem är du?”.

– Det är inte alltid viktigt att ‘finna sig själv’, utan att acceptera den man är just nu och att ge sig ut och möta världen. Mitt råd är att läsa en roman, och öppna sig mot konsten och världen./…/

Men riskerar inte din kritik mot självhjälpsindustrin att få till följd att personer som verkligen mår psykiskt dåligt inte söker hjälp?

– Självklart ska de som upplever att de inte klarar av vardagen på grund av sviktande psykisk hälsa söka och få professionell hjälp. Jag är själv psykolog och vet hur viktigt det är att få sådan hjälp, poängterar Svend Brinkmann./…/

Svend Brinkmann är också kritisk till trenden att vi i dag ska uttrycka våra känslor överallt och när som helst.

– Här rekommenderar stoikerna att det kan vara bättre att ibland hålla tillbaka sina känslor. Och medan döden i dag undviks som om den vore ett tabu, vill stoikerna att man tänker på sin dödlighet varje dag för att utveckla tacksamhet för det liv man har.

Svend Brinkmann tycker att det är fruktbart att fråga sig om den stoiska filosofin kan vara nyttig i ljuset av samtidens problem. Stoicismen erbjuder en livshållning som fäster vikt vid självbehärskning, pliktkänsla, integritet, värdighet, sinnesro och en vilja att förlika sig med sig själv – snarare än att ”hitta sig själv”.

– Den livsfilosofin skulle kunna införlivas i människors vardagsliv genom till exempel negativ visualisering, att föreställa sig att man förlorar det man har. Samt projektiv visualisering, en träning i att se saker och ting ur dess rätta perspektiv genom att sätta parantes runt sig själv.

Vad händer då när vi avskedar våra coacher? Svend Brinkmann talar om en självutvecklingsabstinens som kan drabba oss. Det är svårt att gå från att hela tiden vara upptagen av sig själv och att utveckla sitt inre, till att fokusera på världen omkring.

– Coacherna är en del av ett nytt prästerskap som med närmast religiös besatthet predikar om utveckling och förverkligande av självet. Coachen är en motpol till det stoiska lovprisandet av den sinnesro vi kan få genom att stå stilla och stadigt – och se oss omkring.”

9789187852176_200_jag-och-duDen judiske filosofen Martin Buber har skrivit boken ”Jag och du”. Om denna bok kan man läsa:

”Människorna, säger Buber, är olika till sitt väsen och just i olikheten ‘ligger människosläktets stora möjlighet’. Men olikheten allena är otillräcklig. Den förutsätter att vi på en grundläggande sätt är jämlika.

Olikheten och jämlikheten kompletterar inte bara varandra, de är logiskt sett oskiljaktiga: vi kan inte meningsfullt tala om olikhet utan att förutsätta jämlikhet och tvärtom.

Jämlikheten i sin tur är förutsättning för det autentiska mötet mellan ‘Jag’ och ‘Du’. I detta möte är den andre inte ett objekt för min erfarenhet. Han är ett subjekt som är med att skapa mitt ‘Jag’, liksom jag deltar i att skapa detta ‘Du’.

Ja, att verkligen se den andra människan, dvs. gå utanför sig själv. ”Bry sig om” andra.

I ledaren ”En utmaning till högern och socialdemokratin” idag skriver Kajsa Ekis Ekman:

”Ni från högern har länge hävdat att näringslivet kommer att lösa klimatkrisen, bara de får fria händer kommer de att konkurrera med miljövänliga alternativ.

Ni från socialdemokratin har drivit linjen att med pekpinnar som miljöbonus ska det bli ”lönsamt för företagen att agera miljövänligt”.

Hur står sig era teorier nu?

Vad säger ni i ljuset av Volkswagen-skandalen?/…/

… de handlat helt logiskt.

Det ligger i ett företags intresse att göra vinst. En vd som kan se till att detta sker går hem hos aktieägarna. En vd som inte bryr sig om vinst utan sätter miljön främst går inte hem hos aktieägarna.

Precis detta är problemet med privat ägande.

Privat ägande av produktionsmedlen innebär att det främsta målet med tillverkningen av varor är att leverera vinst till ägaren. Det är inbyggt i själva systemet, det är inte ett enskilt företags fel.

Och så länge det är så, kommer vinst alltid gå före miljökrav.”

Vad självintresse och egoism leder till!

Annonser

Ännu mer om skolan och ”valfrihet”, samt litet om positivt tänkande och självhjälpslitteratur…

11 oktober, 2014 § 3 kommentarer

gilla-laget-hur-allt-gick-at-helvete-med-positivt-tankandePerson som startade friskola med sin äkta hälft i samtal med förälder som har arbetsuppgifter på denna friskola:

”Jag såg dessa tonårsungdomar och hur de hade det i den kommunala skolan…”

Så då ville hen skapa något där ungdomar fick en annan start.

Och förälder om förhållandena i förskola/n.

Det är något jag reagerar på här. Har haft det i bakhuvudet medan jag haft fullt upp i jobbet.

Tänker på boken ”What about Me?” (i min översättning ”Men JAG då?”). Borde det inte vara i allas vårt intresse att skapa en skola och förskola som är bra för ALLAS våra barn?

Har det blivit så att sättet att lösa problem är att bara flytta sitt barn? Har konkurrens bidragit till att förbättra skolan generellt? Efter 20 år med friskolor skulle jag vilja påstå att, nej, det har den inte. 😦 Och jag tycker fortfarande inte att de barn som går i kommunala skolor verkar lära sig mindre och de i friskolorna mer. Barn och ungdomar i kommunal skola är också öppna, frimodiga och kommunikativa. Skulle barn och ungdomar i friskola ha större självkänsla så kanske det beror på att de tycker att de är litet förmer än de som går i en grå, kommunal skola!? Obs! ironin.

Vilka ska gå i de ”sämre skolorna”, där ungdomarna påstås inte ses eller respekteras till skillnad från i friskolan? Bara jag räddar mig och mitt, så… 😦 Men jag tror hela detta fenomen förr eller senare kommer att slå tillbaka på oss alla.

Fler och fler börjar peka på vad samhället gör med människor. Och vad gör den så kallade ”valfriheten” med oss? Det gäller att rädda sig och sitt?

Amerikanskan Barbara Ehrenreich skrev boken ”Gilla läget” i vilken hon diskuterar påbudet att tänka positivt. Om denna bok kan man bland annat i recension i DN läsa:

”Det mest bekymmersamma med det positiva tänkandet är ju inte att enskilda människor försöker hantera livets smärta med mer eller mindre verkningsfulla självterapier.

Det som är Ehrenreichs vassaste punkt i boken är hur positivitetskraven på ett väldigt konkret sätt används för att döva människors rättmätiga ilska över ett ovanligt orörligt klassamhälle som det amerikanska och över en finansmakt som faktiskt inte kan hantera pengar.

Den bärande ideologiska tanken i positivitetskulten är att inga yttre omständigheter räknas i människors liv, ingen människa är beroende av hennes omgivande samhälle.

Alltifrån bröstcancer till svårigheten att försörja en familj på en minimilön är en fråga om attityd. Med bara ett uns kritiskt tänkande ter sig den sortens ideal som resultatet av ett deep talk mellan Joakim von Anka och en botoxfyllig framgångspastor.”

Jonas Aspelin har skrivit boken ”Suveränitetens pris – En kritisk studie av självhjälpslitteraturen”, den brittiske terapeuten Stephen Briers är också inne på liknande tema i boken ”Psyksnack – Stick hål på självhjälpsmyterna” och nu har alltså också en belgisk terapeut skrivit om sina erfarenheter av vad samhället gör med människor i boken ”What about Me? The struggle for identity in a marketbased society”. Jag kommer troligen att blogga om den senare boken senare.

I blogginlägg på bloggen Phyrronism” kan man läsa:

”Jag tänker vidare på att bejaka valfriheten och att ta för sig, det vill säga tillbe sig själv såsom Gud, följa den etik som detta innebär och tillfredsställa sin karriärlust, sexuallust, konsumtionslust och allehanda begär efter ytlig bekräftelse, vilket enbart – i enlighet med vilken cirkulär historiesyn eller livscykelanalys som helst – leder till begär efter mer och mer, och i och med detta till att ‘slit-och-släng’ blir till en mental överbyggnad gällande allt man konsumerar (varor, människor, åsikter, värderingar)  i en aldrig-slutande, alltid-sluttande spiral ned i en patetisk självcentrerad intighet där Döden står och väntar med Charons båt.”

Bra sagt! Solidaritet innebär inte automatiskt att respekten för individen försvinner! Den bör alltid finnas där. Vi har också ett ansvar för oss själva, men ibland har vi ingen makt att förändra förhållanden.

Sanne skriver:

”Nej, det mesta handlar inte om inställning, och optimism botar inte cancer./…/

För det är inte så att positivt tänkande löser alla problem. Tvärtom skapar det en hel del problem – och nya problem uppstår för att man vägrar se eller ta i de gamla.

Istället för positivt tänkande rekommenderar jag rationellt och kritiskt tänkande. Även om det ibland är jobbigt.”

Läsare som kommenterade Ehrenreichs bok kritiserar hennes långrandighet. Min sambo, som läst boken på engelska, förstod inte den kritiken.

‘Gnällspikar i alla länder: Höj volymen!’ /Barbara Ehrenreich”

”Valfriheten kostar och någon betalar”. Strukturella fel kan aldrig bli individens ansvar. Jo, man kan försöka förändra, om man kan och helst tillsammans med andra.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin self-help booksreflektioner och speglingar II....