Om privatiseringsförespråkande hos (M), men också hos (S), med personligt intresse av att verksamheter privatiseras (sånt vi gemensamt bekostat, men som nu säljs och reas ut)…

31 mars, 2012 § 6 kommentarer

 Göran Greider i ledaren ”Kanske finns det ett annat berg att bestiga”:

”…de rödgröna partierna erövrar tillsammans hela 50,6 procent – medan Alliansens fyra partier segnar till 44,1. Än värre för Alliansen är att kd idag skulle åka ur riksdagen.

Mest glädjande är att Sverigedemokraterna går tillbaka och att en eventuell rödgrön regering inte skulle vara beroende av dessa högerextrema röster, vilket Alliansregeringen är idag.

Vad är det då som händer? Antagligen äger två saker rum samtidigt: Granskningen av regeringen i medierna har tilltagit på ett hälsosamt sätt och denna regering har inte bara problem med vapenexporten utan också med idéexporten. De har inte mycket att komma med helt enkelt.

Det är det ena.

Det andra är att det blivit stabilitet i det socialdemokratiska partiet och att Stefan Löfven har en sympatisk karisma. Så är det: man gillar den där mannen när man ser och hör honom.

Allt bra alltså – ur de rödgrönas synvinkel? Hm. Inte så säkert. Socialdemokraternas framgångar bygger mycket på att partiet har sagt ganska litet och undvikit att ta klar ställning i avgörande frågor kring välfärd och skatter.

Istället har partiet i hög grad förhållit sig med samtycke till den borgerliga dagordning som sedan ett bra tag gäller i svensk politik. Nya moderater och Löfvensocialdemokrater försöker således bestiga samma berg från två håll.

Men det är ett borgerligt berg. Och man fruktar att när de möts på toppen så har de picnic. Och sitter där och ser ut över det vidsträckta gemensamma landskapet.

Hur ska berget förflyttas? Ja, vad är det för mening med att socialdemokratin vinner nästa val om inga större förändringar i välfärd och ekonomi egentligas följer av det?

Kanske finns det en annan bergshöjd att bestiga.”

Ja precis! men det är inte BARA borgerliga politiker som personligen tjänar på privatiseringar, utan också S-politiker!  I ”Politiker tjänar på privatisering” kan man läsa:

Riksdagsstödet för vinstdrivande företag i välfärdssektorn tycks orubbat, trots den senaste tidens skandaler. Arbetarens sammanställning visar på många ledande S- och M-politiker med kopplingar till branschen.

Vanvårdsrapporter från företaget Carema, skandal kring utförsäljningen av vårdcentralen Serafen, uppmärksamhet kring vinster som göms i skatteparadis, allehanda skildringar av betygsfusk och andra missförhållanden i friskolor.

Trots detta verkar riksdagsstödet för vinstdrivande företag inom vård, skola och omsorg vara orubbat.

Detta i motsats till exempelvis likaledes högerstyrda Storbritannien, där regeringen nyligen förklarade att vinstutdelningar inom vården ‘inte är aktuellt under den här mandatperioden’.

I Sverige finns stödet både till höger och vänster, och många politiker har själva intressen i branschen.

Detta även hos Socialdemokraterna./…/

Han säger också att ju fler kopplingar politikerna har till enskilda näringsidkare desto högre blir risken för jäv.

Det skulle kunna bli en orimligt gynnande av en viss näringsidkare, vilket inte är i samklang med något som demokratin i Sverige ska handla om. Det är ju i högsta grad olämpligt om man är med och fattar beslut om något man sedan själv gagnas av.

Ägaren till en av Sveriges största friskolekoncerner, Kunskapsskolan, heter Peje Emilsson och förtjänar troligen titeln som landets främsta privatiseringslobbyist – han var aktiv redan under de första stegen åt det hållet som togs under 1980-talet.

Emilsson har också intressen inom vård och omsorg; bland annat lanserade han 2008 företaget Silver Life som utvecklat modeller för en (än så länge inte laglig) ‘premium-äldreomsorg’, där det allmänna ska finansiera en grundstandard och de gamla sedan med egna pengar kunna köpa fler eller färre ‘tilläggstjänster’, så som olika antal duschar i månaden beroende på hur mycket man betalar.

[Det som Maria Larsson, KD, kallar att köpa tilläggstjänster som ger en guldkant för de som bor på serviceboenden, ingick tidigare i de tjänster som erbjöds i offentligt driven verksamhet, men den smygtasbort på detta sätt, genom att man förspeglar äldre personer och deras anhöriga att man erbjuder något extra som inte fanns förr.

Är detta uttryck för brist på kunnande eller? Och vilket det är så är det skrämmande när det handlar om en minister som är ansvarig för dessa saker.

Och det kommer inte att finnas någon ålderschock i framtiden, den idé vilken alla nedskärningar bygger på!].

Emilssons mest kända företag är dock pr-byrån Kreab (numera Kreab Gavin Andersson), som under många år hade Moderaterna som en av sina viktigaste kunder./…/

Men även socialdemokrater återfinns i den privata välfärdssektorn. Widar Andersson har gjort sig känd som högerprofilerad ledarskribent och chefredaktör för socialdemokratiska Folkbladet.

Men han har också haft uppdrag som ‘rådgivare’ för Carema (tillsammans med Axén Olin) och sitter i dag som ordförande för utbildningsföretaget Academedias ‘advisory board’.

Academedia äger bland annat Eductus, som anordnar åtgärder för arbetslösa och sjukskrivna. Årsarvodet från har varit 25 000 kronor från respektive företag, enligt Norrköpings Tidningar, NT.

Widar Andersson har sagt till NT att han alltid varit öppen med uppdragen och att rollen som ‘rådgivare’ inte krockar med hans journalistiska uppgift – däremot skulle han inte kunna sitta i en styrelse.

NT avslöjade dock att han också är styrelseordförande i företaget Familjeläkare i Dalarna AB.

Ja, men det är ju i Borlänge. Jag menade att det vore omöjligt att sitta med i styrelser inom företag som är verksamma här (i Norrköping, reds. anm.), försvarade han sidouppdraget i NT. 

I februari lämnade Stefan Stern, tidigare biträdande partisekreterare och Mona Sahlins närmaste medarbetare, partiet och gick över till Peje Emilssons bolag Magnora, som äger friskole- och omsorgsföretag. Bara två veckor tidigare hade han publicerat en debattartikel i DN som var starkt positiv till vinstdrivande välfärdsföretag./…/

Även om Ylva Johansson är kritisk till Moderaternas täta koppling till Carema, ser hon inte något problem i att socialdemokrater engagerar sig i vinstdrivande privata välfärdsföretag.

Att socialdemokrater i roller som medborgare eller företagare finns på många olika ställen i samhället tycker jag inte är ett problem. Jag tror heller inte att det är någon stor sak.”

Jo, jag tror att det visst har betydelse. Bara misstanken är inte bra? Jag tycker att Greider har i högsta grad rätt! Sverige är i (ny)liberal världselit!

Göran Greider vidare i ledaren ”Tolgfors avgång är bara början”:

”Presskonferensen när Tolgfors och Reinfeldt gemensamt meddelade hans avgång kändes som en rätt genomskinlig uppvisning i så kallad krishantering.

Tolgfors ville ge ett intryck av att det egentligen inte alls var av politiska eller moraliska skäl han avgick utan snarare av personliga skäl.

Och Reinfeldt spädde med några inkännande ord på den bilden.

Men bakom denna akt av politisk krishantering dolde sig en ganska skamlös flykt från ansvaret.

I själva verket har denna krishantering nu sparkat den stora frågan om vapenexportskandalen ett avgörande snäpp upp i den politiska ansvarshierarkin: Nu vilar den ju än tydligare hos statsministern själv.

Vad visste egentligen regeringen om hela denna process? Vad visste försvarsministern? Båda frågorna landar i slutändan i en undran över i vilken mån det är statsministern som styr landet eller inte?

En statsminister som är ovetande om att så märkliga saker pågår i Försvarsdepartementet och i olika myndigheter är ingen trovärdig statsminister.

Och en statsminister som å andra sidan skulle känna till vad som pågår är ju heller inte trovärdig – i så fall skulle han igår ha behövat sparka sig själv och inte sin minister.”

Politiker avsäger sig ansvaret, som statsvetaren Patrik Hall påpekar.

Och vad innebär privatisering av skola, sjukvård och omsorg? Att dessa verksamheter slås sönder? Med vilka konsekvenser som följd?

Dessutom så är inte privat skola i USA bättre än offentlig… Istället leds blickarna bort från de verkliga problemen.

Se tidigare inlägg under kategorin Diane Ravitch.

Och att avundsjuka bara skulle vara svensk är fel. Jag hör ju hur människor i USA reagerar över bland annat tandläkare som skär guld och som tar obegripligt höga arvoden för det de gör. Som bara behöver jobba tre dagar i veckan för att kunna vara hemma med sina barn, men som ändå har råd att ha en SUV (och troligen är det inte enda bilen), ett stort hus, råd att åka på semestrar som en väldig massa andra inte har råd med osv.

Ungefär som det var på 50-talet i Sverige? Och vi är på väg tillbaka dit?

Och även vi i medelklassen har anledning att ifrågasätta det som sker. Jag tror att det som sker inte gynnar den största delen av oss heller! Det är bara de med de allra högsta lönerna och de största tillgångarna som gynnas. Fast gynnas egentligen de heller? I det slags samhälle som skapas.

Annonser

Den nya sociala arrogansen…

24 mars, 2012 § 3 kommentarer

Göran Greider i ledaren ”Den sociala arrogansen visar tänderna”:

Tycker mig märka att det kommer fler och fler uttalanden från regeringen som vittnar om ett slags social arrogans. En del av dessa uttalanden sker medvetet och öppet, andra är uttryck för simpel tanklöshet. Fredrik Reinfeldts snabbt spridda visdomsord om behovet av att arbeta till 75 års ålder /…/

 Här kändes det ju att han agerade språkrör för den bäst ställda fjärdedelen av svenska folket, den som har god hälsa högt upp i åren eftersom de sluppit nedbrytande arbetsmiljöer.

Sedan följde statsministern nyligen upp med sin ryggmärgsreaktion på en rapport om den höga barnfattigdomen:

Tjurigt slog han fast att de där siffrorna inte kan stämma. Man fick intrycket av att det i hans värld aldrig siktats något barn med knappa uppväxtvillkor överhuvudtaget.

Till genren ‘direkt medveten och öppen social arrogans’ sällar sig givetvis Annie Lööfs utspel om hur nödvändigt det är att sänka ungdomars ingångslöner kraftigt. Särskilt med tanke på hennes egen lön – 155 667 kronor i månaden – lät det en smula okänsligt. Men där märktes det att centerns nya partiordförande har Margaret Thatcher som politisk förebild och den extremt nyliberale författaren Ayn Rand som favoritförfattare.

Igår drog så socialminister Göran Hägglund till med en jämförelse som gav en märklig smak i munnen – och just munnen, eftersom frågan rörde tandvården. Den sociala arrogansen lyste omedvetet fram
. /../

Hägglunds insats i genren social arrogans bestod nu i att han jämförde tandläkarbesök med besök hos frisören. Man måste prioritera, var hans budskap./../

 Just tänderna betraktas ofta som ett av de tydligaste klassmärkena, ja de utgör ett slags kastmärke i våra samhällen.

När samhällsklyftorna fördjupas växer de grupper som hamnar utanför och snart – troligen redan – går det att avläsa social status på tänderna. 

Det enda rätta är naturligtvis att göra tandvården till en del av den vanliga sjukvården. Varför i hela världen kostar det mer att bli behandlad för en trasig tand än för ett brutet ben?

Men igår, i form av Hägglunds uttalande, visade den sociala arrogansen åter tänderna.”

Samhällelig mardröm? En skatterevolt som kommit av sig, eller?

18 februari, 2012 § 9 kommentarer

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.

[Uppdaterad under dagen samt 19 februari].

När jag läser artiklar som den ovan kommer jag att tänka på diverse saker. För det första om det Robert H. Frank skriver om lyxfeber.

Jag tänker vidare på skattesänkningar, ROT- och RUT-avdrag… Effekterna av dessa bidrar sammantaget till att trissa upp huspriserna (tillsammans med ytterligare faktorer av statuskaraktär skulle jag vilja påstå)? Folk sätter sig i större skulder än de egentligen bekvämt klarar av, för ingen vill halka efter? Och risken för en bostadsbubbla är snart här? Vilka drabbas värst av en bostadsbubbla?

[om boken ”Falling Behind – How Rising Inequality Harms the Middle Class” eller ”Att halka efter – hur ökande ojämlikhet skadar medelklassen” kan man läsa i min snabböversättning, som jag kollat över 19 februari:

”Fastän medelinkomstfamiljer inte tjänar så mycket mer än de gjorde för åtskilliga decennier sen, så köper de större bilar, hus och apparater. För att kunna betala för dem så lägger de ut mer än de tjänar och har rekordstora skulder.  

I en bok som undersöker själva betydelsen av lycka och välmående i USA idag, så förklarar Robert Frank hur ökande koncentrationer av inkomst och välstånd i toppen av den ekonomiska pyramiden har startat ‘kaskader av utgiftskostnader’ som ökar kostnaderna för att nå många grundläggande mål hos medelklassen.

[har gjort att man spenderar mer idag än vad man gjorde för några decennier sedan. Se amerikanskan Elizabeth Warren angående medelklassens kommande kollaps. Hon menar att flexibiliteten i familjeekonomin har minskat jämfört med för några decennier sedan i USA, dvs sedan Reagan kom till makten med sin skattesänkarpolitik.

Idag använder medelklassfamiljen 3/4 av inkomsten för att betala för boendet, bilar, barns skola och sjukförsäkring. Eliterna dock, de skor sig, precis som Eva Joly sa i Skavlan i fredags om Sarkozy och hur han värnar sina rika vänner.

Nej, eliterna i USA lider heller ingen nöd och här i Sverige går alliansen i dessas fotspår – FAST det inte finns någon enda vägens politik.

Här ett blogginlägg om Eva Joly och eliternas girighet och ytterligare ett annat blogginlägg om Eva Joly och hennes avslöjande av korruption och om en massa pengar som går direkt till statschefer och företagsledare].”

 Men har medelklassen blivit lyckligare? Mindre stressad? Trots skattesänkningarna! Vilka gynnas egentligen av alla dessa skattesänkningar världen över? Och vilka missgynnas? Missgynnas möjligen en majoritet? Är vi, majoriteten lurad av en liten ekonomisk, politisk och medial elit, som försöker få oss att tro att det som egentligen bara gynnar dem gynnar de flesta av oss andra?

”Skriven i en livfull prosa för en bred publik, använder sig Frank av aktuella ekonomiska data och exempel dragna från vardagslivet för att kasta ljus över rådande konsumentbeteenden. Han föreslår också reformer som skulle kunna mildra effekterna av ojämlikhet.

‘Att halka efter’ tvingar oss att tänka om angående hur och varför vi lever våra ekonomiska liv som vi gör.”]

Om alla i ens omgivning har det ungefär lika bra så kan man acceptera att man ”inte har världens flottaste hus”? Och om ”alla” människor i ens omgivning är ”fattiga”, så är det lättare att acceptera ”fattigdom.” Men detta behöver ingalunda betyda att alla måste ha det exakt lika bra! Det är när skillnaderna börjar bli stora och vissa halkar efter som det börjar bli problem.

[Tillägg på kvällen: se tidigare bloggning ”För vem exakt är ojämlikhet bra? Ekonomisk makt tenderar att avla politisk makt även i pluralistiska och demokratiska samhällen…”, om bland annat det med relativ fattigdom, apropå definition av vad som ”är” fattigdom! Dvs det där med relativ och absolut fattigdom, begrepp som används för att tysta ifrågasättande och kritiska röster].

Folk har kunnat utnyttja ROT-avdrag och ökat värdet på sina hus. Och sedan några år kan de också städa de stora hus de skaffat med RUT-tjänster.

Det är inte svårt att inse att de här nyrenoverade och väldigt fina kök, badrum med klinkers och allt möjligt ”fancy” sätter press på omgivningen. Se länkad ledare av Göran Greider om räntesamhället nedan.

Tydligen så har också konsumentrådgivarna fått mer att göra. Fler ”entreprenörer” av väldigt skiftande kvalitet (?), som kanske inte så lättvindigt skulle ha kommit in i olika branscher, har kommit in.

Vi sätter oss i skuld mer för att kunna köpa allt från nya mobiler, Iphones, Ipads till lyxkök och alltför stora hus och bilar osv för att inte hamna på efterkälken.

Se Skattjakten – Dan Josefsson om en revolt som kom av sig – och om högskattesamhället som firar triumfer”:

”De senaste finanskriserna har effektivt visat att det är länderna som inte förmår ta ut skatter som riskerar de allvarliga problemen. Högskattesamhället, som baktalats och smutskastats i decennier, firar nu triumfer.

Första tecknet på det nya tankeklimatet såg vi förra året då det stod klart att Greklands ekonomi var på väg att rasa samman. Den svenska presskåren ville till en början helst prata om ‘lata greker’ och för stor offentlig sektor.

Men snart kröp det fram att grekerna har längre arbetsveckor än EU-genomsnittet, låga löner och offentliga utgifter som ligger långt under länder som Sverige, Tyskland och Frankrike.

Greklands problem visade sig istället bero på att den ‘skatterevolt’ som våra svenska högerdebattörer drömt om håller på att döda landets ekonomi. Om grekerna hade varit lika bra på att betala skatt som vi är i Sverige så hade det inte funnits någon grekisk kris – i alla fall inte om man stått utanför EMU.

Och omvänt: Om vi i Sverige hade ökat andelen svarta pengar i vår ekonomi från dagens 7 procent till Greklands 30, eller Italiens nästan 50 procent, så hade det svenska samhället snabbt havererat.

Nästa tecken på nytänkande kom i somras då kreditvärderingsföretaget Standard & Poor sänkte USA:s kreditvärdighet. Till en början ville ledarsidorna helst se USA:s underskott som huvudorsaken till problemen. Men snart visade det sig att sänkningen snarare beror på att USA:s politiker inte kan höja de på tok för låga skatterna.

S&P misstänker att republikanska kongressledamöter kommer att se till att de enorma skattesänkningar som George W. Bush drev igenom för snart tio år sedan, och som egentligen ska upphöra att gälla i slutet av 2012, förlängs ytterligare tio år. Det skulle enligt Washington Post (13 juli) kosta amerikanska staten hisnande 4 000 000 000 000, alltså fyra tusen miljarder dollar, i uteblivna skatteintäkter.

En katastrof för USA.

S&P misstänker dock att republikanernas ideologiskt betingade hat mot skatter kommer leda till att skatterabatterna förlängs oavsett konsekvenserna. Därför sänkte man USA:s kreditbetyg.

Statsvetarna har länge vetat att föreställningen att höga skatter på något sätt skulle göra länder fattigare saknar vetenskapliga belägg.

Det är tvärtom belagt att ett land inte kan bli rikt om inte en ganska stor delar av bruttonationalprodukten används till offentliga utgifter. Närvaron av starka, välfungerande samhällsinstitutioner som bekostas av offentliga medel är en förutsättning för att välstånd överhuvudtaget ska kunna uppstå. Det existerar ingen ‘fri marknadsekonomi’.

Detta framgår av boken Vägar till välstånd som kom ut förra året (SNS Förlag). Där visar statsvetarna Bo Rothstein och Johannes Lindvall också att det krävs en mycket ovanlig tillit medborgarna emellan för att de solidariskt ska vilja betala höga skatter. Det räcker inte att vi tycker att det vore en bra idé om alla betalade sin skatt. Om vi inte känner oss övertygade om att de flesta andra verkligen kommer att betala sin del så har vi inget skäl att själva betala oavsett hur positiva vi rent principiellt är till högskattesamhället.

Hur den nödvändiga tilliten uppstår vet ingen i dag, bara att den är extremt värdefull och globalt sett mycket ovanlig. Sverige har ett sådant överflöd av tillit människor emellan att man kan se den som vår värdefullaste naturresurs. Tilliten ökar dessutom.

Samtidigt som lågskattesamhällen runt omkring oss avslöjas som livsfarliga fuskbyggen blir svenskarnas förtroende för varandra, och vilja att betala skatt, bara starkare./…/

… grupperna högre tjänstemän (det vill säga chefer och andra med ledande arbeten) och egenföretagare blivit mycket mer positiva till skattefinansierade socialförsäkringar. 2006 tyckte 71 procent av de högre tjänstemännen att socialförsäkringarna främst ska finansieras av skatter och arbetsgivaravgifter, snarare än av privata försäkringar. 2010 har andelen stigit till hela 82 procent. Bland egenföretagare har andelen stigit från 65 procent 2006 till 76 procent 2010.”

Ja, det har de anledning att vara. Egenföretagare behöver t.ex. ha tillgång till sjukvård, som är högkvalitativ och lika för alla, både för dem själva personligen, men också för sina anställda. Att de slipper betala dylika. Och det behövs bra infrastruktur för att företag ska fungera och gå bra. Som Elizabeth Warren säger apropå att ingen blir rik på egen hand! Så sant!

Se också Warren om stora företag som hyr arméer av lobbyister! 

Den sociala välfärdsstaten, bortom ideologi – är högre skatter och starka ’trygghetsnät’ inte förenliga med en blomstrande marknadsekonomi?” Jo, absolut, säger Jeffrey D. Sachs…

Dan Josefsson fortsätter:

”Det finns dock tecken på att något är på väg att hända. När Fredrik Reinfeldt nyligen ‘sköt upp’ det femte jobbskatteavdraget motiverade han det faktiskt med att Sverige inte har råd. ‘En bra och klok regering ändrar sig när den får ny information’ förklarade han i Gomorron Sverige (12 aug).”

Jag har dock inget större förtroende för Reinfeldt och jag kommer aldrig att rösta på (m). Kanppast på något av de andra allianspartierna heller.

”För tio år sedan var den mörkblå högern öppet avundsjuk på länder som Italien och Grekland, där folk inte vill betala skatt. I dag erkänner krisländer och en moderat statsminister – som flitigare än någon annan försökt sälja in budskapet att sänkt inkomstskatt leder till fler jobb och ökat välstånd – att skatteavdraget faktiskt inneburit en kostnad för landet.

Kanske håller det långsamt på att gå upp också för högern att drömmen om en skatterevolt egentligen var en samhällelig mardröm.”

Och många politiker skulle behöva ha mer kontakt med verkligheten!?

Göran Greider skriver så bra i ”Vi lever i ett räntesamhälle”:

”De dystra prognoserna för ekonomin – den svenska, den europeiska och världens – hopar sig och det är inte överraskande att Riksbanken sänkte räntan med en kvarts procent. Med all sannolikhet kommer den att sänkas ytterligare.

Men det är något märkligt med denna extrema fixering vid penningpolitiken. Det är numera bara nästan på det området som någon form av ekonomisk-politisk vilja överhuvudtaget visar sig. 

All finans- och konjunkturpolitik är i princip inställd och numera kan regeringen som bekant inte ens längre sänka skatterna, vilket den ibland hävdat varit en konjunkturpolitisk åtgärd. 

Politiker lägger sig inte i hur konjunkturerna går – det får tjänstemännen på Riksbanken göra. Det är ett lågt betyg på hur demokratiskt samhället är.

Varje gång Riksbanken ska meddela hur de gör med räntan är den mediala uppståndelsen stor. Men den uteblivna finanspolitiken bevakas knappast alls.

Vi har fått ett samhälle där många människor, av naturliga skäl, är svårt fixerade vid räntorna på grund av sina bostadslån. En enorm tryckvåg har gått genom det svenska samhället de senaste tio åren: 

Hyresrätterna har blivit allt färre, bostadsrätterna allt fler och det betyder att lån och räntor betyder mer. En bostadsbubbla blåses sakta men säkert upp också genom skattesänkningarna på inkomster och på fastigheter och genom RUT- och ROTavdragen.

För att hårdra det: Ingen följer med vad som händer i politiken i riksdagen och regeringen, alla stirrar på Riksbanken och de vinstfeta bankerna (de fyra storbankerna tjänade förra året uppåt 80 miljarader kronor). Men vi har massarbetslöshet och enorma behov som tornar upp sig i infrastruktur och vård, skola och omsorg. 

Frågan är om den finanspolitiska aktiviteten någonsin varit så svag som den är idag, med Anders Borg vid rodret. 

Sina opinionspoänger införtjänar han istället på allt tommare retoriska anklagelser mot banksektorn för att den inte sänker sina räntor. Men han gör inget åt det. Och han gör framförallt inget åt det som på sikt gör samhället tryggt och funktionellt: Investerar långsiktigt.

Vi lever i räntesamhället. Och även om ilskan mot bankerna är berättigad är det smått tragiskt att inga passionerade och upprörda känslor riktas mot den uteblivna finanspolitiken. Och detta alltmer utpräglade räntesamhälle är ett mycket privatiserat samhälle, där horisonten för alltfler enskilda inte sträcker sig längre än den egna plånboken.”

Tillägg 19 februari: Se kommentarer nedan om Sven Wollter som censurerades av Sveriges radio när han som programledare där sa vad han tycker om Reinfeldts utspel angående pension vid 75 års ålder, när man skulle prata om kärlek och gamla i programmet Wollter och Röör.

Se vidare om konflikten mellan rika och fattiga i USA, som växer och om ”avund” som inte bara existerar i Sverige, hör och häpna, utan också i USA. Ja, det behövs mer avund åt folket!?

Och slutligen Lena Andersson.

Retoriken använder begrepp som frihet och valfrihet, men är det verklig frihet eller valfrihet vi får?

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin falling behing – halka efterreflektioner och speglingar II....