Att gilla läget eller mer om positivt tänkande…

22 februari, 2015 § 2 kommentarer

moteskultur-410x425”För att undvika improduktiva möten och möten som gör dig modfälld och nedslagen…

Det finns få saker som gör en så modfälld och nedslagen som improduktiva möten.

En fernissa av artig konversation döljer avsaknad av allvarlig och djup analys. Konflikter om viktiga antaganden och synpunkter undviks och bagatelliseras.

När såna möten är normen snarare än undantaget så töms snarare än skapas och upprätthålls den energi som behövs för den fortlöpande förbättringen av undervisandet och lärandet.

Här är några rekommendationer från Dan Rockwell [i bloggpostningen ‘Att lösa patetiska mötesproblem]’ för att undvika de här problemen och ”göra möten levande/glödande.”

  1. Skapa relationer mellan teammedlemmarna som möjliggör öppenhjärtighet. Distans skapar rädsla, anknytning mod.

  2. Systematisera avvikelser i åsikter. Kräv att hela teamet talar för och mot den fråga som står på dagordningen.

  3. Be dem som kommer med idéer att förklara varför dessa idéer inte kommer att fungera.

  4. Utarbeta tre lösningar och låt alla försvara alla tre.”

546584_435835073097290_1788718019_nI den senare länken kan man vidare läsa:

Ordnade ledarskapsmöten är patetiska och värdelösa. Huvudnickade sammankomster är övningar i meningslöshet som ödslar resurser, talang och tid.

Ställ in dessa och gör något produktivt.

Andan av enighet genomsyrar meningslösa ledarskapsmöten /…/

Meningsskiljaktigheter, till och med konflikter, behövs, ja, är verkligen önskvärda. Utan meningsskiljaktigheter och konflikter finns det ingen förståelse. Och utan förståelse finns det bara felaktiga beslut.

Vägen till glömska är jämn. Stora beslut föds i konflikt. /…/ Ledare som är lyckosamma skapar strukturer för konstruktiva skillnader i åsikter.”

untitledDessa citat apropå en konversation som utspann sig ungefär som följer (jag tyckte det som sas var så bra):

”Om gnäll.
Om gnäll tycker vi inte.
Och visst finns det tröttsamt, skavande ful-gnäll.
Sedan finns det sådant som mer är uppriktig oro, vånda och ängslan som vissa klassar som gnäll, för att de inte orkar höra.
Och då gnälls det på dem som gnäller.
Men att avfärda medmänniskors oro som gnäll är att förminska dem och jag tror att vi ska vara försiktiga med att drämma beskäftighetens gilla-läget-stekpanna i huvudet på varandra.
Ty, så bygger vi varken hållbara människor eller samhällen”

”Rädslan att ta in kritik eller gå in i dialog är inte bra i längden.”

”… hur ska man kunna/vilja/våga göra sig hörd och vara kritisk om det även finns en rädsla för att folk ska se kritiken som GNÄLL?! Usch…!

”Det är faktiskt en trivselfascistisk härskarteknik att slå ner på folks tvivel och ifrågasättanden genom att allt för enkelt kalla det gnäll.”

Annonser

Amerikanskan Barbara Ehrenreich om en massa inkompetens i drivandet av inte minst storföretag? Finns där ett massivt slöseri av talang och kreativitet?

28 december, 2011 § 1 kommentar


[Uppdaterad 29 december, samt 30 december: om det som beskrivs i videon kan man läsa kort här. Zaks hemsida här och hans blogg. Se också vad Equality trust säger om tillit].

I sitt efterord till boken Bait and Switch – the Futile Pursuit of the American Dream skriver Barbara Ehrenreich (s. 245) väldigt tänkvärt i min snabböversättning från den engelska utgåvan (denna bok finns på svenska ”Körd: uppvaknandet ur den amerikanska drömmen”):

“… efter att ha talat med hundratals amerikaner i tjänstemannayrken det senaste året så verkar det diskutabla/tvivelaktiga med det [hela] vara det icke fastställda [icke bevisade] antagandet att företag beter sig på ett ekonomiskt rationellt sätt [man har inte vetenskapligt kunnat bevisa att företag beter sig rationellt och till vilken grad de gör det eller inte gör det].

I kapitlet ’Slutsatser’ till denna bok uttryckte jag min förvåning över vissa uppenbara/påfallande icke rationella drag i företagskulturen, sådana som betonandet av personlighet [hos jobbsökande] framför erfarenhet och förlitandet på tester med dåligt rykte [som inte kunnat bevisats vara tillförlitliga, ovanpå allt annat] för att bestämma denna [personlighet].

Nu anser jag att jag var alltför tveksam i min kritik av oansvarigheten hos bolag.

Om något hotar amerikansk affärsverksamhet, så är det inte en atavistisk lojalitet mot arbetstagare, utan en intern kultur av njutningslystnad och dess ofrånkomliga resultat, nämligen inkompetens.”

Och det hotar också svensk affärsverksamhet?

Hon fortsätter:

”Dessutom skulle ett rationellt företag uppmuntra kreativitet, uppfinningsförmåga och kritiskt tänkande [men det gör de inte, varken direkt eller indirekt].”

En av gästerna på Ehrenreich webbsida skriver bland annat enligt Ehrenreich:

”Fastän de flesta av oss var lärda att de smarta, oberoende tänkande, kreativa och lojala värdesattes i amerikanska företag, så vet vi att detta är en lögn.

•    Om du tänker utanför ramen så är du ute i kylan.
•    Om du talar om en sanning företaget inte vill höra så har du en negativ attityd.
•    Om du missar chefens super bowl party av vilket skäl det vara månde, så hamnar du på företagets skitlista.
•    Om du arbetar mindre än 50-60 timmar per vecka så är du inte engagerad i ditt jobb.

Det verkliga mantrat för att överleva på arbetsplatsen är att ’hålla med för att klara sig’ [go along to get along].”

Se fler kommentater till denna bok här.

Ehrenreich fortsätter (s. 246):

”Hellre än att verkligen försöka nå upp till global tävlan, så verkar de som fattar beslut inom amerikansk affärsverksamhet, eller åtminstone de som fattar anställnings- och avskedandebeslut, att vara nerhukade/underkuvade och mer upptagna av att behålla sin egen ’bekvämlighetsnivå’ än att strida för marknadsandelar [de strider inte för någonting; gynnar detta företagen egentligen heller?].

Detta är inte ett rationellt beteende, utom i dess mest trångsynta, personliga bemärkelse – som i fallet med dessa styrelsedirektörer/ledamöter som tilldelar [belönar] sina VD:ar med gigantiska löneökningar även när aktiepriserna faller, uppenbarligen [bara] för ’trevlighetens’ skull [lojalitet köps?].

Slutresultatet kan mycket väl bli en generell kultur av inkompetens, som vi såg i [amerikanska] regeringens svar på orkanen Katrina [oförmågan att hantera den bra, handfallenheten i hanteringen av den].”

Och det finns amerikanska ekonomer som gått ut och sagt att USA måste ta vara på alla sina mänskliga resurser! Till och med ett så stort land måste göra det. Och de anser att detta måste påpekas! Som t.ex. Jeffrey Sachs. Se tidigare postningar under kategorin Jeffrey Sachs. Se inte minst ”Jeffrey Sachs om ’Den nya progressiva rörelsen’ och slutet på en 30-årig Reagan-era…”
Ja, ser vi slutet på den nyliberala eran, slutet på en mossig nyliberalism samt en ny progressiv rörelse?

De som ifrågasätter och reagerar och kritiserar blir avfärdade och kanske rentav avskedade och därmed

”… tystade, något som lämnar företagskulturen att fröjdas i sin självvalda sinnesstämning av självgratulerande./…/

… det finns en nivå av den makroirrationalitet [den STORA irrationaliteten] här som går bortom mikrovansinnet [det lilla vansinnet] i individuella anställande- och avskedandebeslut: dvs. det massiva, beklämmande/vedervärdiga, pågående slöseriet med talang, exemplifierad av den taxikörande ingenjören, de sysslolösa lärarna, de fortfarande anställda som är alltför kuvade av ängslighet för att uttrycka sin kreativitet.

Det är inte som om det inte finns något att GÖRA. Se bara på de sönderfallande innerstäderna, vår fallfärdiga infrastruktur, hoten från klimatförändringarna och pandemier.

Om företags-Amerika inte mobiliserar för att lösa dessa problem, och det finns ingen anledning att hoppas att det kommer att göra det, då måste vi hitta eller skapa andra sätt att sätta människor i arbete att möta trängande mänskliga behov – antingen genom staten, den icke vinstdrivna sektorn eller ’alternativa’, kooperativa företag.”

Se också Kommunalarbetaren i ”Forskare: livspusslet en klassfråga”:

”Lämna på dagis, jobba, fixa mat, träna, ta hand om sjuka föräldrar. Det brukar kallas livspussel. Men politikernas lösning på problemet passar inte låginkomsttagare, anser Uffe Enokson, som forskat om saken.

– De som är i karriären kan köpa sig tid genom hushållsnära tjänster, eller köpa sig en andra bil. Men de som jobbar i vården och skolan, samtidigt som de kanske har hand om små barn och sjuka föräldrar, de har varken tid eller särskilt mycket ekonomiska medel, säger Uffe Enokson.

Han är lektor i socialt arbete vid Linnéuniversitet i Växjö och har skrivit en avhandling om ­livs­­pusslet. Han tycker att debatten har handlat mest om stressade karriärister, som har ont om tid men gott om pengar. Och det är dessa som de politiska lösningarna har anpassats efter, som jobbskatteavdrag och hushållsnära tjänster.

Samtidigt har mycket lite gjorts för de stora grupper som jobbar mycket men inte har höga löner.

– Den här gruppen får inte särskilt mycket resurser från samhällets sida, tid eller pengar. Men samtidigt är det en samhällsbärande grupp som har arbets­uppgifter som vi inte kan vara utan, säger Uffe Enokson.

Den här gruppen har ofta svårt att lösa tidsbristen, för de är bundna av saker de inte kan påverka – som förskolans öppet­tider eller ansvaret för en sjuk förälder.

– De pusslar whiteboarden i köket med tider som ska gå ihop, säger Uffe Enokson.

På samhällsnivå skulle man kunna göra mycket mer, tycker han.

– Vi har en grupp som jobbar ganska mycket. Man kan kalla dem tidfattiga. Vi har också en grupp som är tidrika, som kanske är sjukskrivna eller arbetslösa. De utgör en ganska stor del av befolkningen.

Idag anses de här gruppernas problem inte hänga ihop. Man försöker komma åt varje grupp för sig med punktinsatser.”

Och läs också Susanna Alakoski som skrev så bra i ”Svenskt näringsliv vet ingenting om fattigdom” i våras:

”Mina föräldrar arbetade – vi var fattiga ändå, skriver Susanna Alakoski i ett svar på Björn Lindgrens artikel på gårdagens Sidan 4 [”Sänk lönerna för de fattiga barnens skull”].

Vips, när kostymklädda män lägger sig i frågan om barnfattigdom blir barnfattigdomen ett argument att inte höja minimilöner.

Kostymer har aldrig egenintressen. De refererar alltid till objektiva studier och presenterar sanna siffror.”

Precis! De är mer objektiva än andra!

”Kostymen Björn Lindgren på Svenskt Näringsliv (Expressen sidan 4 i går) har dessutom svaret på gåtan: det som gör att människor undgår fattigdom är enkelt – arbete.

Därmed röjer han undan inte bara sociala forskares kunskap och mina livserfarenheter.”

Detta var svar på Björn Lindgrens artikel ”Sänk lönerna för de fattiga barnens skull”:

”De fattiga som fackförbunden säger sig vilja hjälpa blir i stället stjälpta av kraven på höga ingångslöner, skriver Björn Lindgren på Svenskt näringsliv.

Sedan en tid rasar debatten om ökad barnfattigdom i Sverige. De fakta som används är emellertid feltolkade: barnfattigdomen är lägre än på många år! Men där den existerar beror den på arbetslöshet och utanförskap i utsatta grupper.

Därför riskerar de krav på höjda startlöner på arbetsmarknaden att i stället öka fattigdomen.

Det är hög tid att denna debatt sansas och att fokus riktas åt rätt håll om vi vill att barn som lever under knappa förhållanden i Sverige ska få det bättre.”

I någon av mina anti-mankiw-postningar har jag refererat till ekonom som visat att minimilöner inte alls är så skadliga som vissa andra ekonomer påstår.

Tillägg 29 december: Ja, apropå minimilöner se denna postning:

”Detta stycke av Arindrajit Dube får oss att reflektera över idén att om undersökningsfrågor utformades annorlunda eller blev mer detaljerade, så skulle de kanske reflektera en växande konsensus inom ekonomin att minimilöner inte nödvändigtvis har ett negativt inflytande på anställningar. Andra exempel finns i överflöd.” 

Martin Moberg bloggar bra om ”När marknadskrafterna blir ifrågasatta efter Caremaskandalen, så…”

Läs också Kjell Rautio i ”Hur påverkas demokratin av att starka lobbyintressen tar större plats i debatten?” där Lena Sommestad tipsar om en spännande volym i Demokratiutredningen: ”Avkorporativisering och lobbyism – konturerna till en ny politisk modell”, skriven av Jörgen Hermansson, Anna Lund, Torsten Svensson och Per-Ola Öberg. SOU 1999:121. Vilken Rautio hittar en länk till.

Tillägg 29 december: se Ragnar Lassinantti i ”Full sysselsättning är inte längre målet”, Alliansfritt Sverige i ”Skattepolitiken ökar klyftorna och utbildningspolitiken blir allt sämre på att minska dem” och ”Generösa socialförsäkringar ökar sysselsättningen.” Ja, Anders Borg snackar skit för att uttrycka det på ren svenska.

Sjukvård och sjukskrivning i ett allt mer privatiserat samhälle och om yttrandefrihet som allt mer håller på att förvandlas till en vara i dagens kulturpolitik och vars egentliga värde håller på att gå förlorat…

14 augusti, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad postning under kvällen samt 15 augusti. Klicka på bilderna för att göra dem lättare läsbara].

Socionom med privat erfarenhet av sjukskrivning, som nyligen varit sjukskriven för operation i axel och tidigare varit sjukskriven på grund av annan orsak:

”Idag är allt så uppsplittrat mellan flera aktörer, det finns egentligen ingen samordning!”

Men är det inte detta alliansen berömmer sig av att ha åstadkommit? Att underlätta för människor att komma tillbaka i arbetslivet allstå! Att samordningen brister låter inte som ett underlättande…

En enmansföretagare, snart 60 år,  i USA med privat sjukvårdsförsäkring har en självrisk på över 30 000 svenska kronor. Han måste alltså betala de första dryga 30 000 kronorna om han blir sjuk (kanske är detta dock en av de högsta självriskerna, men då betalar han sannolikt en lägre sjukvårdspremie).

Sen undrar jag vad slags försäkringar han har vid inkomstbortfall…

Dessa 30 000 kronor gäller under ett år, så behöver han sjukvård nästa år börjar han om med att betala de första 30 000 kronorna. Man kan ju föreställa sig hur detta kan bli för en familj med  boendelån/kostnader, behov av bil, om man måste betala barns utbildning (vilket är en förutsättning, men ingen garanti för framtida jobb, med hyfsade inkomster)… Jag tror premien för denna sjukvårdsförsäkring ligger på 230 dollar/månad för närvarande, dvs. ca 1 500 kronor/månad drygt.

Hans 25-årige son chansar och har ingen sjukförsäkring. TROTS att han förmodligen skulle få betydligt lägre premie också.

Företagare kan förse sina anställda med sjukförsäkring. Lärare t.ex. är sjukförsäkrade genom sina anställningar, dvs. behöver de sjukvård är de försäkrade genom dem som anställt dem. Amerikaner upplever inte detta som särskilt rättvist.

Jag tror inte företagare är skyldiga att försäkra sina anställda, men det kanske är ett konkurrensmedel, dvs. om de vill ha den bättre arbetskraften så är det lättare att anställa om man erbjuder bland annat denna försäkring. I Sverige betalas detta via skatter företagaren betalar. Jag undrar hur stor den reella skillnaden blir i slutänden i kostnader för anställda? För vad jag förstår är det också ganska omfattande pappersexercis för de anställda man har i ett företag. Det gör också att det förmodligen blir mer jobb för en mindre än för en litet större företagare?

Peter Gerlach skriver en massa intressant i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” i boken ”Nationalekonomi för vänstern” utgiven på Kata förlag.

På Kata förlag har också Stina Oscarsson gett ut ”Det omätbara – Åtta pjäser från tillväxtens tid”, om denna bok kan man läsa:

”Vi lever i ett samhälle med en enda berättelse. Den yttrandefrihet som enligt de kulturpolitiska målen ska ligga till grund för kulturpolitiken håller på att förvandlas till en vara som kan köpas och dess egentliga värde är på väg att gå förlorat.”

Dvs. hur är det med att verkligen få ifrågasätta saker? Och jo, jag tror alliansen är rädd för verklig kompetens…

Och för att verkligen lyckas som entreprenör krävs en viss grad av trygghet?

Jag kommer att fortsätta blogga om det Gerlach skriver apropå sjukvård, offentlig och privat. Jag tycker intensivt illa om alliansen och deras politik och det samhälle som håller på att skapas med bristande solidaritet.

Tillägg på kvällen: se bloggen Det progressiva USA i ”Amerikansk domstol skjuter Obamas sjukförsäkringsreform i sank”.

Och en kvinna som opererade en tumör i hypofysen för ett och ett halvt år sedan efter vilken hon blev sjukskriven i fyra veckor berättade att hon fick 5000 kronor från försäkringskassan, men hon orkade inte bråka om det med kassan (dessutom gick hon tillbaka i jobb efter 3 veckor!). Denna summa är nästan en fjärdedel av den lön hon troligen får ut netto per månad. Ja, vissa kan troligen göra så här, för de har en ekonomi som tillåter det! Men hur går det för dem som INTE har det? Hon var också kritisk till moderaterna (och alliansens politik) och hon tillhör de väldigt väl utbildade, med hyfsad inkomst. Nej, alliansen har inte vunnit över alla i medelklassen! Inte ens de mest utbildade där.

Tillägg 15 augusti:

”Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”
Howard Zinn

I artikeln ”Vårdbolag vägrar bidra till välfärd” kan man läsa:

Riskkapitalet må vara hur effektivt som helst men så länge rationaliseringsvinsterna inte i någon form återförs till samhället skapar det bara kapitalöverföringar från massan till fåtalet.

Ur det perspektivet framstår debatten om finansieringen av den framtida välfärden som närmast utomjordisk. Vi har i flera år serverats den till synes orubbliga ‘sanningen’ att växande välfärdskostnader kräver ett större deltagande från privata investerare. Å andra sidan har Skatteverket fastslagit att bolag inom vård och omsorg, när de väl förvärvats av riskkapitalbolag, knappt betalar någon skatt över huvud taget.

Om den framtida välfärden verkligen är äventyrad av en otillräcklig skattebas, bland annat till följd av en åldrande befolkning, har jag personligen mycket svårt att se logiken i att måla upp riskkapitalet, åtminstone med rådande skatteregler, som lösningen på problemet.”

Gammaldags skola och gammaldags syn på människor i dagens politik…

1 mars, 2011 § Lämna en kommentar

 

[Något redigerad samt uppdaterad, se slutet, 2 mars].

Sven-Eric Liedman s. 268-269 i boken ”Hets! En bok om skolan”:

”Det mest påfallande med den nya skola vars konturer nu kan anas är att den är så gammaldags./…/

…2010 års skola kommer att misslyckas. Misstag av den storleksordningen är tvärtom både sorgliga och kostsamma, och det kommer att kräva stor energi att skapa en ny och bättre tingens ordning./…/

Dagens skola, den som nu linjeras upp med hjälp av enkla slagord, kommer säkert att ha sina förspråkare också då [2030]. Förenklingar är säljande. Men efter år av oönskad utveckling kommer den inte längre att ha initiativet.”

Och apropå ett av dessa slagord den kreative (???) ”entreprenören”, han/hon som ska rädda oss, så skriver Daniel H. Pink i sin bok ”Drivkraft – Den överraskande sanningen om vad som motiverar oss” (s. 49):

”En annan och mer långvarig studie av konstnärer visar att hänsyn till yttre belöningar faktiskt kan hindra eventuell succé. I början av 1960-talet studerade forskare elever som gick första eller andra året på School of the Art Institute of Chicago. Man undersökte deras inställning till arbete och huruvida de motiverades mest av inre eller yttre belöningar.

Med dessa data som grund följde en annan forskare upp studien genom att i början av 1980-talet se hur dessa studenter karriärer fortlöpte. Bland de tydligaste resultaten, särskilt för männen, var följande: ‘Ju mindre yttre motivation de fick under konstutbildningen, desto större framgång hade de i yrkeslivet både några år efter examen och nära tjugo år senare.’

Målare och skulptörer som drevs av inre motivation, som kände att upptäckarglädjen och skaparprocessen var belöningar i sig, klarade att uthärda under de tuffa tider – med brist på ersättning och erkännande – som ofrånkomligen beledsagar konstnärsbanor.

Och det ledde till ännu en paradox i den tredje drivkraften /…/ ‘De konstnärer som målade och skulpterade mer för glädjen i utövandet än med tanke på yttre belöningar producerade konst som allmänt har erkänts som högtstående.

I studien poängterades också: ‘Det är de som är minst motiverade att jaga yttre belöningar som till sist får dem.’/…/

… för alla ansträngningar som inbegriper insatser av den högra hjärnhalvan – de som kräver flexibel problemlösning, uppfinningsrikedom och begreppsförståelse – kan villkorade belöningar vara farliga. De som belönas har ofta svårare att överblicka periferin.”

Och till råga på allt; som om människor måste både motiveras och tvingas! Vad har en dylik inställning (människosyn) för (undermedveten) inverkan (och från vad i det undermedvetna hos dem som nu genomför detta och dem som också stöttar denna utveckling)? Tar väldigt lätt bort lusten och glädjen  i det man gör? Men hur var det nu med alla dessa entreprenörer som (den allt mer kontrollerade och reglerade skolan, lärar- och elevkåren) ska frambringa? Vad slags miljö vore bästa jordmånen för dessa och för detta?

Men vill man egentligen ge alla samma chanser?

Det behövs…

”… en mer dynamisk syn på mänsklig motivation (s. 19).”

Men vill vår skolminister egentligen ge alla samma chanser?

Pink påpekar dessutom att vi inte kan leva av luft!

”Givetvis är utgångspunkten för all diskussion om motivation på arbetsplatser ett odiskutabelt faktum: man måste tjäna ihop till sitt uppehälle. Månadslön, avtalad ersättning, några förmåner, lite fringisar – det är vad jag kallar ‘grundläggande belöningar’.

Om någons grundläggande belöningar inte är tillräckliga eller skäliga, kommer hans fokus att vara på det orättvisa i situationen och oro för hans ekonomiska omständigheter [hungriga vargar jagar inte bäst].

Man får varken den yttre motivationens förutsägbara resultat eller den inre motivationens oväntade följder. Man får väldigt lire motivation överhuvudtaget (s. 40).”

Och så var det det där med kulturpolitiken också… Skapas jordmån för kreativa, nyskapande förmågor en masse där?

Jag kan, som sagt, inte heller låta bli att fundera över dem som nu gör om skola, kulturpolitik – och samhälle, vad de har i sina ryggsäckar… Unnar de att det unga uppväxande släktet får förbli mer levande än de fick och är? Att de som nu växer upp får utveckla så mycket som möjligt av hela sin mänskliga potential? Unnar dessa beslutsfattare och lobbyister att människor trivs på sina jobb och kan och får blomma ut där, om de vill och har den drivkraften?

Och det värsta är att de som manglas genom denna skola riskerar att skapa mer eller mindre robotlika varelser som värdesätter yttre saker kanske enbart… Vad slags värld skapas?

Se Lisbet Palme i intervjun ”Lisbet”!!! Hon pratar mycket om barn och deras villkor och om den politik angående barn som växte fram för 30-40 år sedan, men som nu håller på att monteras ner. Hon pratar om segregation och dess effekter bland annat.

Sven-Eric Liedman skriver också om denna (s. 270):

”Men därmed är vi inne på det största problemet med dagens undervisningväsen, ja med dagens Sverige i stort; den påfallande och tilltagande segregationen. Det behövs integration säger politikerna, och därmed är det människor födda i andra, ofta avlägsna länder som skjuts fram som problemet. Det är sant att dessa grupper i hög grad är offer för segregationen.

Men den drabbar inte bara dem. Vi håller som i USA på att få en växande grupp av ‘fattiga vita’ som finns både i de påvrare förstäderna och på en alltmer marginaliserad landsbygd. Det är framförallt dessa människor som kan rösta på ett parti som Sverigedemokraterna. De gör kvinnan i burka och mannen med profetskägg till syndabockar men borde istället vända sin ilska mot de styrande eliterna.

Kommer 2030 års skola att bätter kunna hantera segregationen? Det förutsätter stora förändringar av samhället i stort.”

Knycker ett tips på video från Motvallsbloggen, det finns känslor av solidaritet även i USA. Min pojkvän i USA (född och uppvuxen där) skrattade högt när han hörde om politikerns 140-sidiga (???) åtgärdsprogram, jämfört med den enkla lösning mannen i videon kommer med (men den lösningen är alltför simpel??):

Kunskaper och kunskaper, samt om småttighetens regemente…

27 februari, 2011 § Lämna en kommentar

Sven-Eric Liedman skriver i sin bok ”Hets! En bok om skolan” på sidan 265:

”Kunskaper kräver ett livslångt engagemang. Det är viktigt att befria dem från småttigheternas regemente som håller på att kväva hela skolsystemet med sitt okloka nit.”

Allt underkastas idag utilismens (ungefär ‘nyttighetens’) regemente [se om utilitarism, en slags nyttomoral]. Även och inte minst skolan. Men hur säkra kan vi vara på vad som kommer att vara till nytta i framtiden? 

Liedman skriver (s. 264):

”Varje åtgärd, varje penndrag måste kunna försvaras som vinstbringande i slutändan. 2000-talets utilism har också sina speciella uttrycksformer som skiljer den från 1700-talets. Nyttan ska numera säkerställas genom ett minutiöst övervakningssystem som tar den moderna informationstekniken till hjälp. Men en så omfattande apparat är djupt kontraproduktiv. En mängd onyttigt arbete krävs för att mata den med uppgifter av allehanda slag.

Nyttan skulle i vidaste mening bli större om det gavs mer utrymme åt lärares och forskares initiativkraft [jag kommer att återkomma till boken ‘Drivkrafter’ av amerikanen Daniel Pink när jag fått den och börjat läsa den]. Den ständig hyllade entreprenören får alldeles för litet rörelsefrihet i en överreglerad verksamhet.”

Ja, vi lärare ska fostra entreprenörer, men själva blir vi allt mer kontrollerade… Vad kostar all denna kontroll? När förtjänar vi frihet och förtroende? Med detta menar jag inte att skolor eller skolan som sådan inte skulle kunna ifrågasättas. Det ska den, liksom allt annat, när det finns skäl för det.

Se allmänläkaren Bengt Järhult i ”Registerentusiaster måste träda fram och ta sitt ansvar” om hur det är inom sjukvården för läkare, vad gäller ökad kontroll och ”jakt på pinnar” som Liedman litet småironiskt kallar det. Se vidare läkaren Susanne Bejerot i ”Kvalitetsregister – hot mot vårdkvalitet, arbetsmiljö och klinisk forskning”, Eva Nilsson Bågenholm svarar en annan läkare, Åke Thörn, i ”Kvalitetsregistren behövs”, Åke Thörns slutreplik till Eva Nilsson Bågenholm i ”Brist på problematisering underblåser felaktig bild” där han sätter fokus på maktfrågan:

”Processen har nu kommit så långt att ombud för Sveriges Kommuner och landsting (SKL) öppet kan framträda och tala om vad systemet verkligen gäller, kontroll och styrning av sjukvården [4] – och då är det inte läkarprofessionens styrning av det medicinska handlandet som avses.

Kvalitetsregistertänkandet är i själva verket en gren av new public management, som med ökad kraft dragit genom offentlig förvaltning under senare årtionden och med välkända negativa effekter [5] [Simonson N. Priset för telefonrådgivning är att några barn kommer att dö. Dagens Medicin 2009;(25): 20.]. Den korporativistiska intressegemenskap som driver utvecklingen blir allt tydligare – näringsliv, fack, medier, myndigheter och den politiska eliten.

Det är ingen tillfällighet att det är näringslivets organisation, Svenskt Näringsliv, som upprepat på DN.debatt – utan att motrepliker släpps in – i samarbete med arvoderade läkare får torgföra sina ambitioner för sjukvården [6] och utifrån vinklad tolkning av registerstatistik får driva sina intressen [7]. Det är ingen tillfällighet att Svenskt Näringslivs nya vårdsajt ‹Om- Vård.se›, genom att köpa sig seminarieplats på Newsmill [8], kan bedriva omfattande lobbying och att Vårdföretagarnas partsinlägg där publicerats 23 gånger. Det är heller ingen tillfällighet att SBU:s ordförande, i den myndighet som ska granska näringslivets oprövade metoder/läkemedel, av Svenskt Näringsliv för 30 000 kronor per år köps in till deras medicinska expertråd.

Inte heller att Svenskt Näringslivs ‹OmVård.se› bereder marken [9] för den nya myndighet eller myndighetsliknande funktion som regeringen redan avsatt 42 miljoner till [10] och inom kort tänker inrätta [11]. Detta för att främja marknadsanpassning och privatisering av sjukvården.

Värderingen av kvalitetsregister och Öppna jämförelser ska [dessutom] i denna enhet ställas samman av byråkrater.”

Och slutligen ”Registerindustrin undergräver läkekonsten.” Se också andra halvan av denna postning, om privat vårdfinansiering och vad den kan leda till.

Liedman fortsätter:

”Till sist blir det bara den som vågar bryta mot de nu gällande normerna som kan göra en originell insats.

Den kritiska andan har sedan länge betraktats som ett avgörande inslag i kunskapen. Det är ifrågasättandet som driver vetenskapen framåt, och det är också ifrågasättandet som måste bli en avgörande ingrediens i varje individs intellektuella mognad. Men ifrågasättandet måste gälla allt, inklusive de påbud som överheten ålägger produktionen och reproduktionen av kunskaper, kort sagt också den verksamhet som pågår i skola och universitet.”

Det vill säga de verksamma där måste också få vara ifrågasättande mot de påbud som kommer uppifrån! Och inte tvingas till tystnad.

Jag misstänker också att en viss sorts personer nu dras till ledande befattningar inom skolan och/eller tvingas att trubba av varje kritik av det som nu sker för att alls överleva i den skola som nu ”sjösätts”?

Liedman skriver om

”… okloka förslag som röststarka politiker och ordningsbesatta byråkrater driver igenom (s. 266).”

”Förenklingar är säljande.”

Och detta gäller inte bara skolan, utan hela samhället och snart sagt varje verksamhet där.

En av kommentatorerna till Göran Greiders text om entreprenörer skriver väldigt bra (till saken hör att min pojkvän är så kallad ”entreprenör”, något som rent parentetiskt inte verkar vara en dans på rosor, men jag reagerar ändå, eller kanske bland annat därför, starkt negativt på ”glorifieringen” av dem. En massa olika människor behövs i vår värld, inom olika sorters verksamheter. Somligt passar bättre att drivas privat, men en massa saker passar bäst att drivas och finansieras gemensamt. Kanske är det inte helt inopportunt att kalla sig socialist, om man nu skulle vilja göra det! Både smarta och välutbildade människor kallar sig socialister. Människor som verkar ha både hjärna, hjärta, där vissa andra varken verkar ha det ena ELLER det andra):

”Greider kritiserar INTE företagsamheten. Han kritiserar den larviga – rent ut sagt intelligensbefriade – romantiken kring småföretagsamheten. Tänk bara vilket gigantiskt slöseri med resurser som orsakas genom mångdubbleringen av administrativt arbete jämfört med anställningsformen av förvärvsverksamhet! Man behöver inte vara en Einstein för att förstå hur otroligt ineffektivt det är alltihop. – Men här dominerar barnatro, slagord och emotionalism. En sådan diskurs är meningslös och bara fullständigt irrationell.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin creativity – prerequisitiesreflektioner och speglingar II....