Om konkurrens, valfrihet, empati…

29 november, 2016 § Lämna en kommentar


c

Se också ”Vi blir olyckliga av mer valfrihet”:

”Vårt samhälle styrs av idén att mer valfrihet alltid är något bra. Valfrihet leder till att vi kan leva som vi önskar. Men det förbättrar även ekonomin eftersom konkurrensen vässar alternativen. Det gäller oavsett om valfriheten gäller fler sorters tandkräm eller ökat antal inriktningar i grundskolan.

Ungefär så låter mytologin – men det är inte hela sanningen.

– Det finns en avtagande nytta med valfrihet, säger Anders Ekholm, vice vd för Institutet för framtidsstudier.

Lite valfrihet ökar oftast lyckan. Om det bara finns en sorts telefon så blir vi lyckligare när det i stället finns två att välja på, eller tre. Men när vänder det?

– Det finns tester med människor som köper sylt. Man blir mer positiv och köper mer sylt upp till en valfrihet på fem till sju syltburkar. Men blir det fler alternativ så köper folk mindre, säger Anders Ekholm.

Orsaken verkar vara att om det finns tjugo sorters syltburkar så känner människor att de behöver ta reda på mer information om vilka fördelar och nackdelar som finns med olika alternativ. Till slut blir arbetsinsatsen övermäktig och man väljer helt enkelt att avstå.

Ett liknande samband finns med exempelvis pensionsfonder, när alternativen blir för många avstår vissa helt eller delvis från att välja. Och resultatet kan då bli en sämre pension vilket inte direkt ökar lyckan.

Anders Ekholm har studerat just valfriheten i pensionssystemet.

– Vi tittade på antalet val och sambandet var tydligt, de som inte hade gjort något val och var kvar i fonden för icke-väljare hade fått ett bra resultat liksom de som gjort väldigt många val, säger han.

Men övriga, som bara gjort några val och sedan tröttnat, var förlorare.

Enligt konsumtionsforskningen verkar det vara så att de insatta och engagerade väljer ‘bättre’ än övriga vilket intuitivt känns logiskt. Men baksidan är att mer valfrihet även leder till ökad ojämlikhet. Valfrihet i skolan leder med stor precision till skolsegregation, valfrihet i vården till ojämlik hälsa och så vidare.

Partier på båda sidor blockgränsen har sedan 80-talet sett ökad valfrihet, mer privatisering och snabbare avreglering som recept för en bättre fungerande välfärd. Och på vissa områden har det varit utmärkt.

Men på andra fungerar det inte, som privatiseringen av elnätet. Resultatet där är att priserna går upp trots att leveransen av el är densamma. Liknande erfarenheter finns från England där man privatiserat exempelvis vattenledningar. Det blir dyrare för konsumenterna när privata aktörer får monopol.

Dessutom har marknadslösningarna slagit helt fel på vissa områden. Ett aktuellt svenskt exempel är infrastrukturen. Bland andra SJ sprider inte direkt lycka och glädje omkring sig varje dag.

– Det är ju inte så att man är okunnig om hur man får tåg att gå i tid. Men staten verkar se det som att marknaden är bra till allt, även på områden där det uppenbarligen inte fungerar, säger Anders Ekholm.

Den stora frågan är hur vi har hamnat här?

Viktiga samhällsfunktioner som tåg, skolor, snöröjning och utbyggnad av fibernät är avreglerade och har till stor del slutat fungera. Ändå är de politiska lösningarna mer avreglering och ännu fler upphandlingar av nya utförare.

Fiber är ett bra exempel, det är avgörande för kommunikation, handel och utveckling. Men de bolag som sköter utbyggnaden täcker inte hela Sverige och inte ens alla hushåll i de kommuner där man lägger ut nätet. Hade vi byggt ut elnätet på samma sätt skulle en stor del av Sverige aldrig ha elektrifierats.

Lösningen är att vi måste bli pragmatiska igen, där marknaden levererar bra resultat är den en utmärkt modell. Men valfriheten har bara ett egenvärde till en viss gräns.

Sen blir vi alla olyckliga.”

e

Annonser

Mer om så kallad ”frihet” …

21 juli, 2015 § Lämna en kommentar

äldreomsorg

I artikeln ”Kvinnorna får rycka in när samhället sviker” kan man läsa:

”När det offentliga skär ned på äldreomsorgen tvingas anhöriga täcka upp. Den oavlönade anhörigvården blir allt vanligare och slår allt hårdare mot lågavlönade kvinnor. – Resursstarka grupper löser det genom den privata tjänstemarknaden, men de som inte har råd får gå ned i arbetstid för att hjälpa sina gamla föräldrar, säger Mirjam Katzin, forskare på Lunds universitet./…/

Utvecklingen mot mer anhörigomsorg och mindre offentliga resurser avsatta för äldreomsorg har pågått sedan finanskrisen på 90-talet, men Mirjam Katzin har iakttagit hur den politiska retoriken har ändrat karaktär.

– På 90-talet handlade argumenten om en tillfällig ekonomisk kris som skulle ridas ut genom offentliga nedskärningar, men i grunden var äldreomsorgen samhällets ansvar. Idag talar samtliga allianspartier om anhörigomsorg i positiva termer. De talar om kärlek, glädje och naturlighet i anhörigvården. Det är en tydlig ideologisk vändning, säger hon.”

Det är lättare att känna kärlek och glädje om tvång inte är inblandat. De som inte har pengar har inte den frihet som de som har pengar i detta avseende, så gäller inte den mångomhuldade friheten alla? Är ”frihet” olika för olika?

Friheten som pengar kan ge gäller både för den som behöver omsorg liksom den som ger omsorg.

Att vara tvungen att ge omsorg och tvungen att ta emot den från en anhörig kanske inte är frihet alls. Alla kanske inte har den relationen med varandra t.ex.

Behöver mer pengar

Mirjam Katzin jobbar vid sidan av sin forskning på Lunds universitet som fritidspolitiker i Malmö och sitter där med i Vänsterpartiets lokala styrelse. För att lösa problemet med anhörigvården menar hon att mer pengar behöver skjutas till inom äldreomsorgen.

– De här kvinnorna som ställer upp för sina föräldrar drabbas socialt, ekonomiskt, psykiskt och fysiskt. De äldre vill även själva hellre ha hjälp från hemtjänsten. Man vill inte få blöjan bytt av sin dotter, säger Mirjam Katzin.”

Se Katzins publikation ”Tillbaka till familjen: privat och offentligt ansvar i äldreomsorgen.” 

I sammanfattningen av denna publikation kan man läsa:

” Diskursen om anhörigvårdens positiva sidor används för att rationalisera en politisk förändring som dels innebär en nyliberal utveckling med mindre samhälleligt ansvar, dels en konservativ återgång med ökad betoning på familjevärden.”

Och som sagt, så kanske familjen inte är så rosenskimrande idylliskt lycklig som denna retorik vill ge sken av. Jag tror inte den är det ens för dem som pratar i dessa termer, politiker t.ex. Deras barn kanske inte har lust att ta hand om dem som gamla ett enda dugg, därför att relationerna inte är särdeles bra nu och kanske inte ser ut att bli bättre med åren heller.

Wellness syndromet eller hälsohysterin – och dess ytterst obehagliga fortsatta konsekvenser …

6 april, 2015 § 5 kommentarer


Har just läst ”Wellness syndromet” och den recenseras väldigt bra i ETC.

Viktigt att feja och fila på ytan; både den materiella och personliga? Kontrollera sig själv noga? Ägna sig åt självbespegling, men ändå bara skrapa på ytan? Ytan är viktigare än innehållet? Jo, en resa inåt kan vara ganska skrämmande, lättare då att feja på ytan. Författarna sammanfattar sin bok som följer:

”Istället för att oavlåtligt ägna oss åt vår egen hälsa [i och för sig inget fel i sig] borde vi kanske oroa oss mer för den sjuklighet som ligger utanför vår kropp – i samhället och i världen.”

Väldigt bra sagt! Dessutom har vi fått höra mycket om frihet och valfrihet, men frågan är om detta är frihet eller valfrihet eller om dagens individer egentligen är så mycket friare än förr? Kanske rentav mindre fria? Detta skriver de om i boken, kritiskt.

Författarna är inga gamla stofiler, utan unga forskare vid Handelshögskolan i Stockholm (Carl Cederström) och universitet i Storbritannien (André Spicer).

Fenomen som beskrivs i boken är ganska skrämmande och såna jag ännu inte visste existerade …

Inte konstigt att folk gjorde uppror mot Jamie Oliver och hans försök att ändra matvanor och skolmat i fattiga områden i Storbritannien? Folk med väldigt litet makt (hög arbetslöshet med få utsikter att ändra sin situation) kan ändå ha makt över NÅGOT i tillvaron, även om det äventyrar deras hälsa!

Och frågan är om den verklige hälsofreaken (som stressar med alla måsten) lever längre än soffpotatisen, som hänger framför TV:n och äter chips och hamburgare (och inte bryr sig, har gett upp)?

”We reviewed results of randomized controlled trials and identified challenges for workplace wellness programs to function as the act intends.”

Dvs såna här program ger inte de resultat man säger sig vilja åstadkomma verkar det. Till vilka kostnader dessutom?

Översatt blir detta något i stil med:

”Vi gick igenom slumpvist kontrollerade försök och identifierade utmaningar friskvårdsprogram på arbetsplatser har att fungera som avsikten är.”

Vad värre är:

”Our evidence suggests that savings to employers may come from cost shifting, with the most vulnerable employees–those from lower socioeconomic strata with the most health risks–probably bearing greater costs that in effect subsidize their healthier colleagues.”

Människor socioekonomiskt lägre i samhället (på företaget), de som är mest sårbara och som också är utsatta för de största hälsoriskerna (de som redan har sämst hälsa), troligen får subventionera sina friskare kolleger, samhällsmedborgare. Det sker ett kostnadsskifte från dem som mest skulle behöva förbättra sin hälsa till dem minst behöver det.

Och det gäller troligen i hela samhället, inte bara på enskilda arbetsplatser. Dessutom har det visats att högutbildade och mer högstatus blir bemötta annorlunda i sjukvården osv än mindre utbildade och lågstatus?

Å andra sidan upplever nog de mer ”privilegierade” en växande stress i arbetslivet. Får delvis andra slags hälsoproblem?

Tjänar någon av oss på detta? Tjänar samhället på det?

Det har också visats att de här wellness- och friskvårdsprogrammen inte utnyttjas i den utsträckning som man kanske önskade eller trodde: Se ”Workplace Wellness Program Study” eller ”Studie om friskvårdsprogram på arbetsplatser.”

Effekterna är få, små? Rökstopp var kanske det som gav mest effekt, än generellt deltagande i program som erbjuds på arbetsplatserna?

”Smoking cessation is also the only health behavior for which achieving the goal earned a greater reward than participating in a program.”

Läste just om argument för att förbjuda rökning på restauranger inte minst handlar om omsorg om personalen, men ironiskt nog kan samma ”argumentatörer” vara emot kollektivavtal. Litet motsägelsefullt?

På Stockholm universitets webbsida kan man läsa ”Forskare på DN Debatt: ‘Att straffa överviktiga riskerar att marginalisera dem'”:

”I ett debattinlägg i DN frågar sig Carl Cederström, lektor i företagsekonomi vid Stockholms universitet, hur stort steget är från att informellt demonisera ohälsosamma personer till att formellt straffa dem?

Hälsa handlar inte längre om att hålla sig frisk utan har blivit ett moraliskt påbud och i förlängningen finns risken att vi börjar betrakta ohälsosamma personer som misslyckade, skriver Cederström i debattartikeln.

Steget till att formellt straffa ohälsosamma personer är inte särskilt stort menar han och hänvisar till Storbritanniens premiärminister, David Cameron, som nyligen meddelat att personer med övervikt eller missbruksproblem måste acceptera behandling eller riskera indragna bidrag.  

Retoriken är svår att ta miste på menar Cederström: ‘Dessa personer är en börda för samhällsekonomin. Det funkar inte att vi, som skattebetalare, finansierar överviktiga personer utan jobb.’”

Väldigt obehagligt, även för dem som inte är överviktiga. Och vi ska ju leva i ett samhälle med ”frihet” och ”valfrihet.” Ja, är börjar inte detta tangera den ideologi som nazisterna hade?

Cederströms debattartikel ”Att straffa överviktiga riskerar att marginalisera dem”:

”Det råder knappast några tvivel längre: vi lever i ett samhälle där vi har blivit sjukligt besatta av hälsa. Att vara hälsosam handlar inte längre om att undvika sjukdom. Det är ett sätt att visa att vi är moraliskt uppburna människor.

Att tidigt på morgonen ge sig iväg till gymmet är således viktigt, inte för att vi ska bli mer hälsosamma, utan för att vi ska kunna bevisa för resten av världen, och även för oss själva, att vi inte är som ‘dom’. 

För om du i dag inte lyckas ta hand om din hälsa kan du lätt uppfattas som lat, jagsvag och viljelös. Kort sagt en belastning, både för dig själv och för andra.

När hälsa blir ett moraliskt påbud står det inte på förrän vi börjar betrakta ohälsosamma personer som misslyckade även moraliskt. Frågan är hur stort steget är från att informellt demonisera ohälsosamma personer till att formellt straffa dem.

Inte så särskilt stort verkar det. Storbritanniens premiärminister, David Cameron, har nyligen meddelat att personer som är överviktiga eller lider av missbruk måste acceptera behandling. Annars kan det få konsekvenser.

Professor Dame Carol Black på brittiska hälsodepartementet ska nu utreda möjligheten att med hjälp av olika behandlingar få överviktiga personer på rätt bana. Om de vägrar medverka kan de inte längre förvänta sig bidrag.

Nyheten har mötts av kompakt och syrlig kritik i Storbritannien. Eventuella medhåll har drunknat i arga debattartiklar och satiriska skämtteckningar. Det är en osmaklig attack mot de fattiga, menar kritikerna: medan Cameron slapphänt låter mångmiljonärer komma undan med skattesmitning attackerar han dem som redan är som mest utsatta.

När nyheten når Sverige så hittar vi däremot ivriga förespråkare till Camerons förslag. Centerpartisten Stefan Hanna är en av dem. Han tycker att det är självklart att man ska ställa krav på sina medborgare. Det är en fråga om skatt och försörjning, menar han. ‘Det funkar inte om allt för få jobbar, och ska försörja allt för många andra’.”

Han kan ta sig i häcken! Centern är inget parti jag skulle fundera det minsta på att rösta på.

”Retoriken är svår att ta miste på. Dessa personer är en börda för samhällsekonomin. Det funkar inte att vi, som skattebetalare, finansierar överviktiga personer utan jobb.”

Bedrövligt!

”Precis så uttrycker även Cameron saken. Att låta hårt arbetande skattebetalare finansiera dessa bidrag är helt enkelt inte ‘rättvist’.

Men det är en intressant detalj som ofta glöms bort i det här sammanhanget. Det kanske kommer som en överraskning för många men, från ett strikt ekonomiskt perspektiv, är det ingen grupp i samhället som är mer kostsam än de hälsosamma icke-rökarna. De fortsätter ju att leva i många år efter att de gått i pension. Och under den tiden – om man nu vill tala ur det perspektivet – är det de som tär på samhällsekonomin.

Men låt oss skjuta dessa kalkyler åt sidan ett slag och istället fråga om den här typen av initiativ kan uppnå sitt syfte. Frågan är klurig. Det beror nämligen på vad syftet med ett sådant här initiativ egentligen är.

Om tanken är att uttrycka sympati för sina medmänniskor, som Stefan Hanna vill få det till; att det handlar om att ge överviktiga en andra chans och en möjlighet till ett smalt och hälsosamt liv – ja, då är svaret nej. Det vi vet från existerande studier är att kraftigt överviktiga personer mycket väl kan gå ner i vikt, men att 80 till 90 procent återgår till sin ursprungsvikt efter några månader.

Men det kanske inte alls handlar om att hjälpa de överviktiga, eller att ens få dem att gå ner i vikt. En alternativ hypotes är att syftet med Camerons initiativ är att få de här personerna att förlika sig med föreställningen om att de är värdelösa som människor och därför inte förtjänta av ekonomiskt stöd. Om det är avsikten – ja, då kan den här typen av initiativ fungera alldeles utmärkt.

Helt klart är att jargongen främjar en ‘vi mot dem’ mentalitet. Just därför är det viktigt att komma ihåg att den typ av hälsoideologi som växer sig allt starkare i dagens samhälle innefattar oss alla. Trycket att vara hälsosam upplevs inte uteslutande av överviktiga eller rökare. Vi är ständigt bombarderade med krav på att äta enligt de senaste rönen, räkna hur långt vi går varje dag, hur mycket vi tränar och vad vi aktivt gör för att fostra en positivare attityd.

Det är lika bra att få det sagt: det är självklart viktigt att se efter sin hälsa. Men när vi skapar en hypermedveten, och ofta ångestladdad relation till vår egen kropp, så är det inte längre hälsosamt./…/

Att straffa de överviktiga riskerar att ytterligare marginalisera dem. De som vill se sig som moraliskt överlägsna på grund av sina hälsorutiner får nu fritt spelutrymme att uttrycka sin avsky för feta personer. Kanske får det dem att känna sig bättre.

Deras ängslan över sina egna tillkortakommanden kanske försvinner för en stund. Men var lämnar det de överviktiga som varnas att de, om de inte förminskar sina kroppar, inte längre får plats i samhället?”

Ännu mer om skolan och ”valfrihet”, samt litet om positivt tänkande och självhjälpslitteratur…

11 oktober, 2014 § 3 kommentarer

gilla-laget-hur-allt-gick-at-helvete-med-positivt-tankandePerson som startade friskola med sin äkta hälft i samtal med förälder som har arbetsuppgifter på denna friskola:

”Jag såg dessa tonårsungdomar och hur de hade det i den kommunala skolan…”

Så då ville hen skapa något där ungdomar fick en annan start.

Och förälder om förhållandena i förskola/n.

Det är något jag reagerar på här. Har haft det i bakhuvudet medan jag haft fullt upp i jobbet.

Tänker på boken ”What about Me?” (i min översättning ”Men JAG då?”). Borde det inte vara i allas vårt intresse att skapa en skola och förskola som är bra för ALLAS våra barn?

Har det blivit så att sättet att lösa problem är att bara flytta sitt barn? Har konkurrens bidragit till att förbättra skolan generellt? Efter 20 år med friskolor skulle jag vilja påstå att, nej, det har den inte. 😦 Och jag tycker fortfarande inte att de barn som går i kommunala skolor verkar lära sig mindre och de i friskolorna mer. Barn och ungdomar i kommunal skola är också öppna, frimodiga och kommunikativa. Skulle barn och ungdomar i friskola ha större självkänsla så kanske det beror på att de tycker att de är litet förmer än de som går i en grå, kommunal skola!? Obs! ironin.

Vilka ska gå i de ”sämre skolorna”, där ungdomarna påstås inte ses eller respekteras till skillnad från i friskolan? Bara jag räddar mig och mitt, så… 😦 Men jag tror hela detta fenomen förr eller senare kommer att slå tillbaka på oss alla.

Fler och fler börjar peka på vad samhället gör med människor. Och vad gör den så kallade ”valfriheten” med oss? Det gäller att rädda sig och sitt?

Amerikanskan Barbara Ehrenreich skrev boken ”Gilla läget” i vilken hon diskuterar påbudet att tänka positivt. Om denna bok kan man bland annat i recension i DN läsa:

”Det mest bekymmersamma med det positiva tänkandet är ju inte att enskilda människor försöker hantera livets smärta med mer eller mindre verkningsfulla självterapier.

Det som är Ehrenreichs vassaste punkt i boken är hur positivitetskraven på ett väldigt konkret sätt används för att döva människors rättmätiga ilska över ett ovanligt orörligt klassamhälle som det amerikanska och över en finansmakt som faktiskt inte kan hantera pengar.

Den bärande ideologiska tanken i positivitetskulten är att inga yttre omständigheter räknas i människors liv, ingen människa är beroende av hennes omgivande samhälle.

Alltifrån bröstcancer till svårigheten att försörja en familj på en minimilön är en fråga om attityd. Med bara ett uns kritiskt tänkande ter sig den sortens ideal som resultatet av ett deep talk mellan Joakim von Anka och en botoxfyllig framgångspastor.”

Jonas Aspelin har skrivit boken ”Suveränitetens pris – En kritisk studie av självhjälpslitteraturen”, den brittiske terapeuten Stephen Briers är också inne på liknande tema i boken ”Psyksnack – Stick hål på självhjälpsmyterna” och nu har alltså också en belgisk terapeut skrivit om sina erfarenheter av vad samhället gör med människor i boken ”What about Me? The struggle for identity in a marketbased society”. Jag kommer troligen att blogga om den senare boken senare.

I blogginlägg på bloggen Phyrronism” kan man läsa:

”Jag tänker vidare på att bejaka valfriheten och att ta för sig, det vill säga tillbe sig själv såsom Gud, följa den etik som detta innebär och tillfredsställa sin karriärlust, sexuallust, konsumtionslust och allehanda begär efter ytlig bekräftelse, vilket enbart – i enlighet med vilken cirkulär historiesyn eller livscykelanalys som helst – leder till begär efter mer och mer, och i och med detta till att ‘slit-och-släng’ blir till en mental överbyggnad gällande allt man konsumerar (varor, människor, åsikter, värderingar)  i en aldrig-slutande, alltid-sluttande spiral ned i en patetisk självcentrerad intighet där Döden står och väntar med Charons båt.”

Bra sagt! Solidaritet innebär inte automatiskt att respekten för individen försvinner! Den bör alltid finnas där. Vi har också ett ansvar för oss själva, men ibland har vi ingen makt att förändra förhållanden.

Sanne skriver:

”Nej, det mesta handlar inte om inställning, och optimism botar inte cancer./…/

För det är inte så att positivt tänkande löser alla problem. Tvärtom skapar det en hel del problem – och nya problem uppstår för att man vägrar se eller ta i de gamla.

Istället för positivt tänkande rekommenderar jag rationellt och kritiskt tänkande. Även om det ibland är jobbigt.”

Läsare som kommenterade Ehrenreichs bok kritiserar hennes långrandighet. Min sambo, som läst boken på engelska, förstod inte den kritiken.

‘Gnällspikar i alla länder: Höj volymen!’ /Barbara Ehrenreich”

”Valfriheten kostar och någon betalar”. Strukturella fel kan aldrig bli individens ansvar. Jo, man kan försöka förändra, om man kan och helst tillsammans med andra.

Valfrihet, hej och hå…

7 oktober, 2014 § Lämna en kommentar

What_about_Me_300dpi_titlecover

Gör reklam igen för boken ”What about Me? The struggle for identity in a marketbased society” eller ”Men JAG då? Kampen för identitet i ett marknadsbaserat samhälle” av den belgiske psykoterapeuten Paul Verhaeghe!

Britten George Monbiot skriver om denna bok i artikeln ”Sick of this market-driven world? You should be” eller ”Sjuk av denna marknadsbaserade värld? Du borde vara det.” 

Roberts Sundberg i ledare tisdag 7 oktober i DD om valfrihet och vikten av denna:

”Jag tyckte nackdelarna med friskolor övervägde. Andra, borgerligheten och delar av S-partiet, tyckte att fördelarna övervägde. De vann.”

Jag tycker också att nackdelarna överväger.

”Med tiden infördes liknande system som friskolornas gällande äldrevård och behandlingshem.

Anhängarna talade om vikten av valfrihet. Jag förstod inte varför det var så viktigt att göra val, eftersom det visar att det finns något som är sämre (den offentliga skolan eller äldrevården) som måste få väljas bort för att vissa personer ska få (välja) något som är bättre (friskolor, privata vårdhem).

Till de som likt mig hade invändningar mot friskolor, privata vårdhem och annat som kunde väljas inom ramen för så kallad valfrihet sades att man ska se det som att välja mellan olika färger: ingen är bättre eller sämre, bara olika.

Jag kände mig inte övertygad utan stod kvar med tanken att det var fråga om att välja något bättre före något sämre.

Jag tyckte att alla borde få något som var så bra som möjligt. Då fanns inget motiv att välja.”

Bra sagt och sant! Varför finns motiven att välja?

”Erfarenheter visar att det är informationsstarka grupper som först får klart för sig vad som är bäst att välja.

De tenderar att först fylla platserna på friskolor och vårdhem som är bra. Personerna i de grupperna har vanligtvis god utbildning.”

Jag håller med Sundberg i att man inte kan låta bli att tänka att det är fråga om att välja mellan något bättre och framför något sämre, men jag tror inte de informations- och resursstarka alltid förmår bedöma kvalitetsskillnader! Jag vill sticka ut hakan och hävda detta, utifrån mina erfarenheter.

Stefan Sundström skriver i krönika denna vecka om hans gamla mamma som skulle skrivas ut från hjärtklinik i Stockholm:

”Så det blev ett vårdmöte, jag skulle på bokmässan och var rädd för att morsan skulle bli dålig igen när jag inte var i närheten, så jag ville att hon skulle få ett sånt där larmarmband runt handleden, så hon kunde trycka på det om hon råkade ut för nåt. Och helst samtidigt som hon kom hem.

Farstas stadsdelsnämnd hade skickat sin biståndshandläggare till mötet och hon sa att jo, det kunde man väl ordna, men då måste min morsa omgående välja ett företag som skulle vara dom som kom om morsan tryckte på larmet.

– Okej, och vilka bolag kan man välja på då? sa jag, redan lite trött i rösten.

180 stycken vårdbolag skulle min morsa välja mellan för att snabbt få ett larm.

O valfrihet, o hej och hå.

Vi valde ett slumpmässigt, det viktiga var ju att det blev av”

Hur väljer man i en sån situation? Och vem väljer åt en? Rena djungeln! Den som inte har barn eller någon som kan hjälpa en, hur går det för denne?

Men JAG då? Apropå MITT bästa enbart, Sverre Wide i Falun skriver i DD:

”Om man t.ex. lyssnar på ett inslag i radions Studio ett (beteckning ‘ogenerat liberal’ är väl den korrekta?) om vinster i välfärden, kan man vara säker på att få höra någon, t.ex. ett skolbarn, säga hur bra det fria skolvalet och friskolorna varit för just honom eller henne. Och vem vill väl förneka någon något som är bra?

Men det kan inte hjälpas. Försåvitt skolan är en allmän angelägenhet måste den diskuteras ur ett allmänt perspektiv. Och det handlar inte om att bortse från den enskilda människans existens eller behov./…/

Det handlar i stället om att se att det som, åtminstone på kort sikt, kan vara bra för den enskilde mycket väl kan vara mindre bra för samhället i dess helhet. Att ett system mycket väl kan skapa vinnare, men ändå, som system betraktat, utgöra ett misslyckande.

Kanske kan man, så att säga, plocka russinen ur vår skattefinansierade välfärd på ett så långfingrat sätt att man kan kombinera en vinst (profit) med en bättre service för några, men det kommer då att ske på bekostnad av ‘mindre lönsamma enheter’ (läs i glesbygd), som på det sättet till och med blir relativt sätt dyrare – vilket i sin tur, paradoxalt nog, gör att de ‘lönsamma’ enheterna får ytterligare medel och kan öka sin vinst.

Nå, när man försöker förstå denna situation är det inte alls konstigt om man hittar några eller rent av många enskilda personer som anser att privatiseringen av välfärden är bra för dem – det vore konstigare om man inte hittade några sådana. Men det är inte det som är det viktiga.

Det viktiga är, det kan inte nog understrykas, att se saken ur det allmännas perspektiv: Vad är bäst för oss alla och för vår gemenskap? Här kanske någon kritiskt undrar om man alls kan se problemen ur ett allmänt perspektiv. Och vem skall egentligen avgöra vad som är det gemensamma bästa?

Det är, får man då svara, naturligtvis vår gemensamma uppgift! /…/

ll politik, varje politiskt beslut, är eller bör vara ett försök att förverkliga detta allmänna på just det sätt som den enskilda situationen och de enskilda människorna kräver.

Hur svårt detta än är, gör vi det bara ännu svårare för oss om vi glömmer eller förnekar vad politik ytterst handlar om. Ett medvetet förnekande av det allmänna i oss är motbjudande, sorgligt och vore, här har vi de kristna teologerna med oss: synd.”

Valfrihet – skolan…

25 september, 2014 § Lämna en kommentar

10501739_826160980758039_5223763735913453602_n

Valfrihet har blivit det nya honnörsordet, men kan friskolesystemet innebära att elever också väljs bort? Dvs det är inte bara barn och föräldrar som väljer, utan föräldrar och barn väljer också bort både skolor och elever t.ex. från socioekonomiska förhållanden som man inte vill förknippas med? OCH skolorna kan välja bort elever. Även om lagar skulle komma (och kanske redan finns) så kan man med fina medel få elever att byta till annan skola.

I amerikansk skoldebatt för debattörer fram detta problem. Här har vi inte kommit så långt. 😦

”Ge inte bort Yorks närområdesskolor till företag utanför staten som är ivriga att göra vinst.”

säger Becky Pringle, vice persident i NEA – National Education Association..

”Ge istället detta samhälle en möjlighet att skapa dess egna lösningar på utmaningen att försäkra att varje barn får en fantastisk utbildning och får möjlighet att lyckas.”

Vidare säger hon:

“Alltför många i positioner med makt och inflytande har övergett våra amerikanska värden, som rättfärdighet och rättvisa. Vårt [NEA:s] arbete är inte slutfört!”

Familjepolitik och om kritik av den som historiskt förts …

16 juli, 2014 § 2 kommentarer

bit inte ihopEn facebookvän, som är kristen, och antar jag också röstar på kristdemokraterna, länkade ”Myter i familjepolitiken.”

Har haft detta i bakhuvudet under dagen. Reagerade och kommenterade på min väns wall, något jag annars inte bryr mig om att göra, men jag tyckte det jag (hastigt) läste var så, ja, korkat!

Om våra barn och ungdomar mår dåligt idag så tror jag att det i högre grad beror på det samhälle vi har rent allmänt, än att båda föräldrar jobbar heltid och inte har tid för sina barn. Det är inte familjepolitiken som sett till att båda föräldrar har möjlighet att jobba på mer likvärdiga villkor än tidigare (även om det finns saker kvar att göra där) som är orsaken.

För det första så i familjer sker en massa som inte borde ske… Naturligtvis är tryggheten i en familj och släkt oerhört mycket värd, men den tryggheten finns inte i alla familjer (och det gäller alla samhällsklasser)!

För barn kan vuxna runtomkring betyda enormt mycket och vara oerhört viktiga, kanske avgörande viktiga. Och att framhålla familjen (kärnfamiljen) framför andra sätt att leva gillar jag INTE! Att man respekteras om man lever singel, sambo, särbo, med en partner av samma kön osv eller med föräldrar av olika kön, allt detta borde respekteras och om så skedde DET vore verklig valfrihet!

Det där med ”valfrihet” är en retorisk floskel känns det! 

Och vår nuvarande regering, med kristdemokraterna ansvariga för familjepolitiken, har inte gjort saken bättre.

”Att rörelsens [kvinno- och jämställdhetsrörelsen] frontfigurer sedan anklagar de kvinnor som fortfarande ser ett värde i att ägna mer tid åt barnen för att ha gått i ‘kvinnofällan’ och samtidigt förvånat undrar varför inte fler män frivilligt väljer att gå i samma fälla, framstår som en ideologisk låsning där vägen blivit viktigare än målet.

Lösningen är naturligtvis att sluta beskriva de historiskt kvinnliga sysselsättningarna som en fälla och i stället uppvärdera dem, så kan föräldrar få mer rättvisa förutsättningar att själva välja vem som vill göra dem. Och då lär vi få se att det finns många olika vägar att gå.”

Detta är betydligt mer komplicerat än så! Och familjen är ingen helig institution, föräldrar inte heliga eller ofelbara!

Helt kortfattat vill jag bara hänvisa till en bok som jag råkar läsa just nu, nämligen ”Bit inte ihop! Sätt gränser på jobbet.” Och inte bara i jobbet, utan också i familjelivet och parrelationen.

Jag växte upp i en kärnfamilj om 6 barn som alla har samma mamma och pappa (båda föräldrar yrkesutbildade och med en pappa som hade en högre universitetsexamen) och vi kom väldigt tätt (fem barn på sju år och sladdbarnet ytterligare fem år senare). Själv lever jag i en heterosexuell relation och har jobbat med barn och ungdomar hela mitt yrkesliv (37 år) och har sett interaktion mellan barn och föräldrar under dessa år (dock mestadels väletablerade familjer samhälleligt och socialt) . Dessutom är jag, bland mycket annat, väldigt intresserad av barns villkor.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin freedom of choice – so calledreflektioner och speglingar II....