(M) försöker blanda bort korten – att gulla med de (super)rika, samt om avsaknaden av debatt kring politikens effekter på den sociala rörligheten …

25 maj, 2012 § 10 kommentarer

Björn Johnson skriver i ”Reinfeldts förnekelsestrategi” att (M) försöker blanda bort korten:

”I takt med att trygghetssystemen urholkas fortsätter fattigdomen, arbetslösheten och inkomstklyftorna att öka. Sakpolitiskt står Moderaterna handfallna, för utvecklingen är delvis en direkt följd av deras främsta politiska landvinning, den heliga arbetslinjen. Att rucka på den går inte för sig. Att åberopa finanskrisen fungerade 2010, men Fredrik Reinfeldt och hans allianskamrater kan inte förlita sig på att väljarna köper den förklaringen en gång till. Istället ska problemen förnekas, förminskas eller, om nödvändigt, skyllas på de drabbade.

De tiotusentals sjuka som drabbats hårt av utförsäkringarna har konsekvent avfärdats som ‘enskilda fall’. Den ökande barnfattigdomen är inte verklig utan beror, enligt statsministern, på att forskarna använt ett ‘relativt fattigdomsbegrepp’. I februari sa Reinfeldts pressekreterare Sebastian Carlsson till radioprogrammet Kaliber (12/2) att han inte ställde upp på bilden av att inkomstklyftorna ökar, för ‘om man undantar den tiondel av befolkningen som har lägst inkomst och den tiondel som har högst inkomst så ökar inte klyftorna så mycket’. Sakligt sett är invändningarna rena rappakaljan*, men mönstret är nog så tydligt: problemen finns inte.

Det senaste exemplet på strategin är Fredrik Reinfeldts uttalande i förra veckan om att det inte råder massarbetslöshet i Sverige – trots att arbetslösheten är nästan en procentenhet högre nu än den var inför valet 2006, då Reinfeldt beskrev den som just massarbetslöshet.”

M-politiker verkar vara ganska på och producerar debattartiklar om att apoteksavregleringen har gjort tillgängligheten för huvudvärkspiller så fantastiskt mycket bättre! Men vadå allvarliga avigsidor? 

Samtidigt hörde jag om en musikpedagogkollega som hade eget företag som instrumentallärare i Stockholm. När denne efter ett tag upptäckte att en familj i vilken han hade två barn som elever, hade en hel bilpark, med en Merca, en Ferrari och diverse andra bilar, så höjde han arvodet så denna familj betalade 6 600 kr/månad för barnens spelande.

I ljuset av detta förstår jag ÄNNU mindre att vi ska sponsra städningen i hem där man mycket väl skulle kunna betala den själva!

Ja, det där med att gulla med de (super)rika.

Och det är inte bara de välställda som saknar kontakt med verkligheten för en stor del av befolkningen, utan även en massa i en stor del av befolkningen som saknar kontakt med hur viss även i Sverige lever! Vilket gör att de röstar på allianspartierna, som förbättrar för de redan välbeställda och späder på de klyftor som finns än mer.

Jan Guillou skriver så bra i ”För arbetslöshet och ökade klassklyftor – en mittenståndpunkt”:

”Riskkapitalisternas största inkomst uppstår i besparingar. Deras näst största vinst uppstår i skattesmitning.

Skatteverket beräknade nyligen att Sveriges största riskkapitalbolag ­inom välfärden smitit undan med två miljarder i skatt under de senaste åren.

Genom att ersätta vårdpersonal med utökat bruk av kissblöjor så ökar förstås vinsterna. Men personal­besparingar minskar inte någon arbetslöshet, tvärtom.

Sak samma inom skolväsendet. Riskkapitalisternas enorma klipp uppstår när de kan förbruka mindre pengar på undervisning än vad de får till skänks från skattebetalarna. Färre lärare, sämre undervisning.

Detta förstörelseverk kallas på borgerligt politiskt språk för ”valfrihet i välfärden” och betyder att pengar kontinuerligt överförs från de många till de få och rikaste.

Det är möjligt att det är en högst begriplig men sällan högt uttalad borgerlig ståndpunkt att det är önskvärt att öka klyftorna i sam­hället och bygga upp en väldig förmögenhetsöverföring från fattiga till rika.

Eftersom de rika, genom sin påstådda flitighet, är mer förtjänta än de lata fattiga.

Men det är omöjligt att påstå att denna politik skulle ­skapa fler jobb när effekten så klart och självklart blir den rakt mot­satta. Det förstörelseverk av vård, skola och omsorg som pågår innebär redan på kort sikt ökad arbetslöshet. Men också på lång sikt. När klyftorna ökar i under­visningen så att få­talet barn med rika föräldrar får en mycket bättre under­visning på de fattigas bekostnad så bygger vi också upp en växande framtida ­arbetslöshet och kriminalitet. Vilket är en ren förlustaffär för samhället, hur trivsamt det än är för den ytterst lilla gynnade eliten.

Jag skulle finna det högst begripligt om moderaterna samlade 0,1 procent av rösterna, det vill säga fick stöd av just den elit som tjänat på privatiseringspolitiken.

Att ett helt gigantiskt torskstim på uppåt – eller över – en fjärdedel av befolkningen simmar in i moderat ­ryssjan är däremot obegripligt. Den överväldigande majoriteten av dessa moderatröstare har ju ingen som helst miljardärstillvaro att se fram emot utan får snarare betala med kissblöjor i slutet av sin levnad, till tack för visad generositet. Det är en egenartad form av politisk idealism.

Dessvärre tycks en så stor del av befolkningen anse att privatiseringspolitiken är god och rättvis att ­ytterst få politiker vågar säga emot. Att vara emot ett system där väl­färden raseras till förmån för skattesmitande riskkapitalister har alltså blivit en politiskt extremistisk ståndpunkt. Att vara för ökad arbetslöshet och ökande klassklyftor har blivit en mittenståndpunkt.

Att återuppväcka den solidaritetstanke på vilken vänstern grundade det svenska välfärdssamhället måste därför vara tidens största politiska uppgift.”

Han skriver vidare i ”Direktör Borelius tjänar halv miljard på privat vanvård”:

”Det är möjligt att det fanns en och annan borgerlig ideolog som verk­ligen trodde att skola, vård och omsorg skulle bli bättre genom privatisering. Pedagogiska eldsjälar skulle få släppa loss hela sin skaparkraft i de befriade skolorna, renhjärtade goda människor skulle pyssla om ­våra gamla. Bara man tog i från skattebetalarna själva ägandet och överförde deras pengar till privatföretag skulle allt bli strålande mycket bättre.

Nu har vi facit. Caremaskandalen nyligen visade obönhörligt på det konkreta sambandet mellan kissblöjor på ålderdomshem och rikare riskkapitalister. Affärsidén är ju mycket enkel. Man tar skattebetalarnas pengar, sparar in på vården eller undervisningen så att vinst uppstår.

Antingen smugglar man då undan vinsten till skatteparadis eller använder den till att köpa nya vårdföretag så att klippet uppstår när man säljer hela klabbet. Men under hela processen är det absolut nödvändigt att åstadkomma så många försämringar som möjligt.”

Jo, jag tror att det är sant att ju större ojämlikhet desto svårare är det att göra klassresor och jag undrar om inte Sverige håller att ändras där och kanske mer än vi önskar.

Daniel Lind skriver i essän ”Möjligheternas land”:

”Det sägs ofta att de små inkomstskillnaderna i Sverige leder till social orörlighet, medan större skillnader, som i England och USA, skapar gynnsammare möjligheter för alla.

Men forskningen visar att det är precis tvärtom. Den amerikanska drömmen är kanske svensk verklighet.

Kommer avsaknaden av debatt kring politikens effekt på den sociala rörligheten i Sverige att leda till att vi om ett decennium eller två tvingas titta bakåt och ställa oss frågorna: Vad var det som hände? Var det värt priset – att äpplet faller närmare trädet?

I ett liberalt samhälle anser de flesta att principen om lika möjligheter bör vara vägledande, att individens livschanser inte ska styras av förhållanden som han eller hon själv inte har kunnat påverka. Om så inte är fallet – om ryggsäcken hem­ifrån är för tung – kan ett samhälle inte sägas vara jämlikt eller frihetligt.

Men då får man hitta på andra förklaringsmodeller; som att de med högre IQ också tenderar att bli rikare och liknande. Men jag skulle aldrig rösta på något alliansparti även om också jag är väldigt kritisk mot (s)! Och jag skulle inte sluta rösta heller! Heller aldrig missnöjesrösta på (SD)! Då blir faktiskt (V) ett väldigt bra alternativ!

Och de rikaste är bara en liten, liten procent, så resterande befolkning kan rösta bort de politiker som nu med fortsatt rask takt monterar ner vår välfärd.

Dessutom skulle jag inte vilja vara förälder idag, med barn som tvingas välja skola. Tänk om jag väljer fel här också! ”Skyll dig själv!”

”Ska den som är bäst på att välja få bästa skolan och vården?” Är det inte ALLAS rättighet? Är inte alla lika mycket värda?

Men läs här om facebookaktier som sjunker

Annonser

Exempel på effekten av privatisering av äldrevård i Storbritannien…

18 oktober, 2011 § 1 kommentar


[Uppdaterad 19 oktober, se slutet. Klicka på bilderna för att göra dem större].

Ur essän ”Katastrofal privatisering av äldrevård i Barnet” (nära London).

Jag skulle verkligen önska att media berättade om dessa saker…

I länkad artikel beskrivs en (ganska stor) tvist mellan en grupp vårdpersonal och deras privata arbetsgivare över nedskärningar i lön och försämringar i arbetsförhållanden. Denna tvist har pågått från 2006 till idag och är  alltså inte ny.

Man kommer att strejka idag 18 oktober över kommunens planer att massprivatisera kommunal service. Länkad artikel visar hur kontraproduktiv (=som motverkar sitt eget syfte) vissa av kommunen Barnets relationer med den privata sektorn har varit.

Och saker som dessa sker inte bara här, utan i andra delar av Storbritannien, samt andra delar av Europa, i Sverige, i USA osv? Äldrevård i USA t.ex. verkar så risig så man fasar för att hamna där. Om man kan (och inte har råd med annat) tar man hand om gamla föräldrar t.ex.

Som ung miljöpartist skrev:

”När någon inte stämmer in i hallelujakören är det bara exorcism som återstår!” 

2007 blev vårdpersonal tvingad att skriva under ett skärpt nytt kontrakt från deras privatsektorsarbetsgivare, the Fremantle Trust. De hotades med avsked om de inte gjorde detta.

Vårdpersonalen hade varit anställd av Barnets kommun på hem för gamla, men blev anställda hos Fremantle Trust när kommunen under det förra årtiondet outsourcade vårdservicen.

Lön och arbetsvillkor skyddades vid tiden för övergången – men precis innan jul 2006 vidtog den nya privata arbetsgivaren åtgärder. Med ett nytt kontrakt skar arbetsgivaren ner på vårdpersonalens semester med 11 dagar och introducerade ett nytt sjukpenningsförslag. Dvs man försämrade villkoren för vårdpersonalen.

Jag kan inte låta bli att undra över villkoren för de ansvariga i det privata vårdbolaget (liksom alla i ledande ställning på alla nivåer, i regering, riksdag, bland människor i höga positioner)? Hur är det med deras semester och sociala tryggheter? Försämras dessa i samma grad som för människor på golvet?

Anja kommenterar Unni Drugges bloggpostning ”Mer avund till folket!” så bra med följande:

”Jag har alltid upprörts över borgarnas svaga argument: ’Dom är bara avundsjuka!’ ’Svenska jantelagen’ osv. när människor ifrågasätter deras privilegier. Det är också en jävla projektion!

Det finns väl inga som är så avundsjuka som borgare.

Men dom är så sjukt funtade att dom är avundsjuka på folk som har det SÄMRE än dom själva. Att folk ska få ett socialbidrag det går att leva på – utan att ens behöva gå upp på morgonen! Att bara FÅ av samhället. Tanken retar gallfeber på dom.

Att sjuka skulle få tid, råd och utrymme att ägna sig åt sin sjukdom. Att den som blir sjuk skulle få en andningspaus av samhället, bara få – utan motprestation.

Det väcker avundsjuka!

Jag har t.o.m. hört borgare uttala sig avundsjukt om människor som ligger inlagda på psyket: ’Tänk vilken lyx att bara få ligga där och inte behöva göra någonting och få maten serverad och bli uppassad.’

Av detta kan man dra två slutsatser: Borgare är gravt störda människor eller Borgarlivet är mycket mycket hårdare än vi någonsin kan föreställa oss.

Jag vet vad jag tror.”

De förra, för att återgå till hur de med en ställning har det, har privata försäkringar, försäkringar genom sina uppdrag, fallskärmar, bonusar (mutor för att vara lojala?)? Har kanske enorma tillgångar så de kan betala för privat sjuk- och äldrevård om och när den behövs. Behöver inte förlita sig på den offentliga. Är vi på väg tillbaka till moderna tiders fattigstugor?

Barbara Ehrenreich skriver:

”En kvinna i Florida skrev till mig att innan hon läst den [Ehrenreichs bok ‘Barskrapad’] blev hon alltid irriterad över de fattiga för det som hon såg som deras självförvållade fetma. Nu förstod hon att en hälsosam diet inte var en möjlighet.”

Men värst av allt var slopandet av ersättning för obekväm arbetstid (ersättning för att jobba veckoslut) som en massa vårdpersonal var beroende av för att få en lön som de kunde leva på. De hade tidigare fått mer betalt om de jobbade lördagar och söndagar – extrapengar som var viktiga. Barnet Unison (en fackförening) uppskattade att en del vårdpersonal förlorade 30 % av sin betalning.

Så var det med generösa privata arbetsgivare – vid tiden för övergången till den privata arbetsgivaren lovades vårdpersonalen att deras löner och förhållanden skulle vara säkrade.

“Åh ja. De sa att allt skulle bli super duper och att vi skulle få det bra,”

säger Fremantles anställda Carmel Reynolds 2007.

Men så blev det alltså inte.

Fremantles arbetsplatser är i uppror. Att vara sparsamt finansierad var okej (om man inte fick super duperlön), men det nya kontraktet var alltför komprometterande. Vårdpersonal skulle bli utsatt för (privata) utmätningar. Man skulle få problem med sin privata ekonomi för att lön och anställningsförhållanden ändrades som de gjorde.

Man kände också att ledningen var extremt föraktfull. Den sa att till vårdpersonalen att den kunde kompensera förlusterna i inkomst genom att ta på sig extra skift. Detta betydde att en del människor skulle måsta arbeta uppåt 60 timmar per vecka, utan extra inkomster för barntillsyn för de extratimmar de måste vara på arbetet.

Låter verkligen som en backlash! Som rena slavarbetet. Och som återgång till gamla tiders klassamhälle verkligen.

Ledningen spelade också ett sjaskigt spel med oliktänkande. Fackliga ombud blev avskedade och fackmedlemmar fick inte ha fackmöten. Man hade dem på andra ställen istället?

Allt detta framställs som en oundviklig samhällsutveckling, även här i Sverige, men det är det ju definitivt inte. Pengar finns, men det är bara det att dessa koncentrerats alltmer till allt färre.

Den amerikanske ekonomen David Korten säger:

‘Amerika är långt ifrån barskrapat. Vårt problem är att alltför mycket pengar finns på fel ställen.’

Och detta gäller inte bara i USA, utan också i Sverige, i Storbritannien, liksom i många andra länder runt om i världen.

Och hur är det med ansvar (vilka är det egentligen som ska ta det? Som faktiskt tar det? Tar vår regering det? Nej, skulle jag vilja påstå! De bryr sig inte om den lilla människan alls) och hur är det med att dra sitt strå till stacken?

Och de som ifrågasätter de enorma förmåner, inkomster osv som somliga har de avfärdas med att kallas avundsjuka, men…

En av de anställda i äldrevården i Barnet, Lango Gamanga, undrar:

“Jag sa till ledningen – hur förväntar ni er att vi ska kunna hantera dessa nedskärningar? Det ledningen sa är att du måste göra extratimmar för att få mer betalt [??]. Men hur blir det då med kvaliteten i ens vardagsliv?”

Sandra Jones:

“Jag kom hit för en massa år sen och arbetade hårt och då fick jag mer ledighet och högre lön. Jag är 48 år nu. Jag vill inte gå tillbaka till hur jag var när jag var 30… vi kräver inte löneökning eller något sånt. Vi vill bara ha det vi hade.”

Genom åren 2007 och 2008 så hade man onsdagsmöten där man organiserade strejkaktioner för att strida för att få tillbaka betalning och semestrar till ursprunglig nivå.

Man vara rasande och det fanns en verklig känsla av orättvisa.

”Det är alltid de lågbetalda arbetarna som man slår på,”

säger en anställd hos Fremantle, Breege Kelly. Hon tvingades att skriva på ett nytt kontrakt precis före jul 2006 och var därefter tvungen att ta extra skift för att kompensera för de timmar som hon förlorade.

Andra  har mast vända sig till sina familjer för hjälp. En annan anställds, Joyce Smith, man som gått i pension var tvungen att ta ett deltidsjobb för att hjälpa till att betala räkningarna i familjen. Man hade fortfarande amorteringar att betala (på boende?).

Anställda hos Fremantle tror att standarden i vården av gamla i dess institutioner har försämrats när de anställda tvingats att arbeta längre dagar och när dåligt betalda, oerfarna nya anställda rekryterats till det nya kontraktet (Fremantles ledning åkte till och med till Ungern för att rekrytera människor som skulle arbeta för låg betalning).

Jag kommer eventuellt att fortsätta denna bloggpostning, liksom den om de arbetande fattiga i USA, om fattigdom som håller på att bli ett amerikanskt brott (om det inte redan är det).

Skattesmitaren nr 1 är ett vårdbolag här i Sverige.

Tillägg 19 oktober: Citat från Occupy Sweden – Occupy together:

”Einar Stensson, sociolog och medorganisatör för Occupy Together, var en av flera talare under manifestationen på Sergels torg i Stockholm.

– Finanskrisen har drabbat oss, och vi har fått betala, medan de ansvariga har kommit undan.

TT: Vilka är ‘oss’?

– Vi är de 99 procenten, vi är alla vanliga människor som inte är miljonärer. Jag skulle vilja se fler ruinerade miljonärer än ruinerade vanliga människor, säger han.”

”Vi är 99 procent. Vi tvingas välja mellan att handla mat eller betala hyran. Vi är de som nekas en kvalitativt bra sjukvård. Vi är de som lever i ständig ovetskap om hur våra liv kommer se ut nästa månad. Vi får längre arbetspass för mindre lön och inga rättigheter, om vi ens har något jobb. Vi får inte någonting medan den sista 1 procent får allt. Vi är 99 procent.”

Tro inte på allt du ser på TV. Vi är många – de är få.

Fortsättning: se här.

”Obildade” ja-sägare och om vilken verklighet som är opportun och vilken som inte är opportun att visa i nyhetsrapporteringen i TV och media, medan andra slags program är helt okej…

17 september, 2011 § 1 kommentar

Ja, knegarna behövs framförallt som en tyst och lojal arbetskraft. Kulturen ska göras tandlös, inte uppvigla eller ställa till med oreda. Ska finnas på marknadens villkor och vara lealös och ofarlig.

Amerikanen Bob Scharf i essän ”Verklighets-TV” skriven för fyra år sedan:

Finally, capitalists sold the idea that greatness is achieved, not inborn, but the measure of this achievement had to be wealth, which one could get by mere inheritance or by being, say, a whore. Criticize someone like Howard Stern and the inevitable retort comes: ‘You wish you had his money.’ The having of money is greatness and success, even if one finds it in a suitcase.

Capitalists want to believe that those who have deserve to have–a meritocracy. Yet the American dream is that anyone can have, that having or getting is democratic.

The resolution of these competing myths is the hyper-real where there is appearance without reality…

It remains to be observed that while television is crowded with ‘reality shows’ which, if they are not ‘contest style’ are still filled with the promise of a dramatic turn of events to be so declared by announcers or producers, news shows more openly shy away from reality–reporting the war only if they are ‘embedded’ with troops and complying with government expectations that they not show bodies being shipped back.

Again, the formal rules of real news gathering are compromised in service to the hyper-real.

It also remains to be observed that all of this occurs as the standard of living continues to decline. There are record foreclosures, consumer debt is at an all time high, millions have no health care, full-time work is more difficult to find, women and children swell the ranks of the impoverished…

We do not get ‘reality TV‘ which documents the hardships of the poor. We get the promise of rags to riches dramatic turn arounds. Terms like ‘greatness,’ ‘success’ achievement’ are made meaningless as the former delineations and measurements are eschewed and a winner is simply someone who is declared a winner without any further objective meaning or sense.

As we work longer hours for less compensation; as our lives grow more difficult and necessities move out of reach; as there is greater want and greater instability; we are offered the compensation of the fantasy that anyone can be a ‘winner.’”

I min snabba översättning:

Slutligen så ville kapitalister sälja idén att storhet är vunnen, inte medfödd, men måtten på dessa uppnåenden måste vara förmögenhet, vilken man kan få genom rena arv eller genom att vara, låt oss säga, en hora. Kritisera en sådan som Howard Stern och det omedelbara genmälet kommer ‘Du önskar du hade alla hans pengar.’ [samma retorik används där som här! Om avundsjuka. Nej, ‘avundsjukan ‘är inte bara svensk! Berättigat ifrågasättande kan tystas med hänvisning till avundsjuka]Att ha pengar är storhet och succé även om man skulle råka hitta dessa [pengar] i en resväska [på gatan].

Kapitalister vill tro att de som har förtjänar att ha – en meritokrati. Dock är den amerikanska drömmen att vem som helst kan ha, att att ha eller få är demokratiskt [men hur är det med ‘den amerikanska drömmen’? Var finns den? Eller fanns den?].

Lösningen på dessa konkurrerande myter är det hyperverkliga [överdrivet verkliga] där det finns ett yttre [utseende, sätt att te sig] utan verklighet.

Det återstår att påpekas att medan TV är fyllt med ‘verklighetsshower’ vilka, om de inte är i ‘tävlingsstil’, är fyllda med löftet om en dramatisk vändning av sakernas tillstånd, så uttalad av hallåor och producenter, att nyhetsshower mer öppet drar sig bort från verkligheten – och rapporterar om kriget bara om de ‘omsluts’ av trupper [dvs. av levande soldater?] och lyder regeringens förväntningar om att inga kroppar visas som skeppas tillbaka [Nej, DEN verkligheten kan de inte visa!].

Återigen, de formella reglerna angående verkligt nyhetsinsamlande kompromissar i det hyperverkligas tjänst.

Det förtjänar också att påpekas att allt detta händer samtidigt som levnadsstandarden fortsätta att sjunka. Vi har rekordmånga utmätningar, konsumentskulderna är högre än någonsin, miljoner har ingen sjukvård, heltidsjobb är svårare att hitta, raden av kvinnor och barn som är utfattiga ökar… [precis som här är det de som tjänar minst på den politik som förs, män tjänar på den i högre grad och därför tenderar män att rösta på högern och kvinnor mer åt vänster. Men många, många män förlorar också. De förnekar dock detta och har ett falskt hopp om att kunna förändra sin situation, trots alla tecken som tyder på motsatsen? Och vad gör dessa när sanningen mer eller mindre medvetet går upp?].

Vi får inte se verklighets-TV som dokumenterar de fattigas vedermödor. Vi får löften om the rags to riches dramatiska få-som-vi-vill. Begrepp som ‘storhet’, ‘succé’, ‘prestationer’ har gjorts meningslösa när forna beskrivningar och mått undviks och en vinnare helt enkelt är den som förklaras som vinnare utan någon ytterligare mening eller förnuft.

Samtidigt som vi arbetar längre arbetsdagar för mindre ersättning; samtidigt som våra liv blir svårare och nödvändigheter försvinner bortom räckhåll; samtidigt som brister/avsaknader blir större och instabilitet blir större; erbjuds vi kompensation av fantasin att alla kan bli en ‘vinnare’.”

Han får följande kommentar av en annan amerikan:

Bob, tack för ditt arbete gällande vanföreställningen om ‘verklighets-TV’. Jag blev förvånad över att du missade att inkludera det mest framstående exemplet för din ‘kapitalist’-modell,när du inte inkluderade Donald Trumps ‘nya’ verklighetsshow ‘Du är sparkad.’ Trump är vid första påseendet bevis på din teori. Donald Trump ‘förtjänade’ aldrig en enda penny av sitt välstånd, han utvecklade blott och bart bara sin fars egendomsinnehav.”

Sluta gulla med de superrika eller varför män drar åt höger och kvinnor åt vänster? Om empati- och solidaritetsunderskott…

20 augusti, 2011 § Lämna en kommentar

Tips om video ovan från Lars Bäck i ”Ekonomerna vår räddning.” Ja, och är politiker vår räddning? Vilka skulle kunna vara det?

Karin Pettersson skrev i ledarkrönikan ”På söndag vill jag se Juholt som feminist” en massa intressant:

”Europas kris rasar vidare. I går föll börserna som en sten. Spanien, Italien, Grekland, Irland och Portugal genomför massiva nedskärningar för att få bukt med de underskott som uppstått till följd av havererade banksystem och ökad arbetslöshet.

‘Stora nedskärningar i de ­offentliga utgifterna’ betyder i stor utsträckning kvinnor i vård och omsorg som får sparken. Sänkta pensioner, ännu högre arbetslöshet.

Fredrik Reinfeldts svar: De får skylla sig själva. Europa behöver ett stålbad.

Hon skriver om

”… utvecklingen i Sverige. Om alla de kvinnor som vill jobba mer men inte får, på grund av dåliga kommunala [och privata] arbetsgivare. Om de kvinnor som slits ut och får gå i pension i förtid till följd av usla arbetsförhållanden. Om att en stor del av förklaringen till att allt fler barn lever i fattigdom i Sverige är att ensamstående mammor får en allt uslare situation. Om att regeringens politik har gjort att skillnaderna i inkomst mellan män och kvinnor ökat, eftersom männen tjänar mest på sänkta skatter och kvinnorna drabbas hårdast av ned­ ­skärningar i sjukförsäkring och a-kassa./…/

Fredrik Reinfeldt vill att alla ska jobba mer. ‘Vi kanske får ställa in oss på att vi har två långa karriärer mitt i livet för att sedan vid 70 års ålder bli företagare’, sade han i Almedalen. Själv vill han jobba tills han är 80 [gubevare! Må han inte fortsätta som politiker till han fyller 80 år!]. Samma sommar kommer rapporter om att allt fler vårdanställda tvingas gå ner till deltid, för att arbetsförhållandena blir allt tuffare.

En del av dem hade säkert ­också velat jobba till 80. Om de bara orkat.

I helgen är det Reinfeldt mot Juholt. I höst Borg mot Waidelich. Gubbe mot gubbe, tupp mot tupp. Risken är stor att ­deras tal om kvinnor och jämställdhet blir trötta ramsor, måstevändningar.

Det finns en annan väg för Håkan Juholt. Nämligen att göra jämställdheten till ett centrum i politiken, en ­definierande fråga.

För satsningar på jämställdhet ­inte är någon lyx. Det är smart tillväxtpolitik. Och framför allt bra rättvisepolitik.”

Många, många män förlorar mindre på den politik som förs, i alla fall ekonomiskt (ekonomi är väl dock inte allt, i alla fall inte över en viss skälig levnadsnivå). Långt fler kvinnor har förlorat, inte bara ekonomiskt, utan också jobbmässigt. Dvs. blivit av med jobben för att de i så stor utsträckning jobbar i offentlig sektor – som betjänar alla landets invånare.

Kvinnor har också generellt lägre löner och har tjänat mindre på jobbskatteavdraget (samtidigt som de kanske ser de negativa effekterna av jobbskatteavdragen både rent konkret, men också känslomässigt). Många av de kvinnor som reagerar starkt och känslomässigt emot det som sker nu kommer från medelklass och väl utbildad medelklass.

De blir också i allt högre utsträckning drabbade av att vård och omsorg skär ned: de får ta hand om gamla föräldrar osv.

Och kvinnorna ser effekterna av dessa nedskärningar mer, både för att de konfronteras mer med dem, men kanske också för att de bryr sig om andra individer, mer än många (högre avlönade) män gör?

Och vad slags samhälle skapas?  Se forskaren Anders Bergman i artikeln ”Den globala finanskrisen är en av orsakerna till Sverigedemokraternas ökade inflytande”.

Men Anders Behring Breivik kom inte från arbetarklass, så det är verkligen inte bara där extrema åsikter gror. Och det är viktigt att betona!

Tillägg: se Equality Trust om upploppen i London om ”Trickledowns död: kommer den stora konservatismen från de senaste 30 åren att överleva upploppen?” samt också ”Upplopp – vi behöver svar” och Susanna Alakoski i ”Fattigdomens vrål”.

Warren Buffet skriver i ”Stop Coddling the Super-Rich” eller ”Sluta gulla med de superrika”:

”Våra ledare har bett ‘att uppoffringarna ska delas’, men när de bad om detta så skonade de mig. Jag kollade med mina megarika vänner för att få veta vad slags smärta de förväntade sig. De lämnades, också, orörda.”

Vanligt folk får dra åt svångremmen, medan man delar ut fantasibonusar. I ena fallet har man råd, i andra inte. Vi har inte råd med framtida sjukvård, men att en massa skattepengar försvinner i privata vårdgivares fickor är ingen motsättning.

I artikeln ”Vårdbolag vägrar bidra till välfärd” kan man läsa:

Riskkapitalet må vara hur effektivt som helst men så länge rationaliseringsvinsterna inte i någon form återförs till samhället skapar det bara kapitalöverföringar från massan till fåtalet.

Ur det perspektivet framstår debatten om finansieringen av den framtida välfärden som närmast utomjordisk. Vi har i flera år serverats den till synes orubbliga ‘sanningen’ att växande välfärdskostnader kräver ett större deltagande från privata investerare. Å andra sidan har Skatteverket fastslagit att bolag inom vård och omsorg, när de väl förvärvats av riskkapitalbolag, knappt betalar någon skatt över huvud taget.

Om den framtida välfärden verkligen är äventyrad av en otillräcklig skattebas, bland annat till följd av en åldrande befolkning, har jag personligen mycket svårt att se logiken i att måla upp riskkapitalet, åtminstone med rådande skatteregler, som lösningen på problemet.

Maria-Pia Boêthius skriver i ”Därför förblir jag optimist” om hur vi används av makten, som behöver oss som konsumenter av deras världsordning – en världsordning som många inte vill leva i längre.

Tillägg 22 augusti: och många av de som reagerar är både välutbildade och engagerade/hårt arbetande. Är verkligen inte bara de som vill åka snålskjuts (obs ironin). 

Elitens arrogans…

25 april, 2011 § 1 kommentar

[Uppdaterad 26 april, se slutet av postningen].

Se Paul Krugman i ”On Pity for the Rich” eller ”Om medlidande med de rika.”

Se också Josefin Brink i ”Patientbehovet ska styra vården”:

”… vården ska förbättras enligt solidariska och demokratiska principer. Vi ska alla bidra till att betala för vården efter förmåga, och när vi behöver vård är det våra behov som ska avgöra vilken behandling vi får – inte vilka vi är eller hur mycket vi har betalat./…/

Ett borgerligt favoritargument för vårdvalssystemet lyder ungefär så här:

’Politiker ska inte bestämma över vården, det ska patienterna göra.’

Det låter kanske demokratiskt och bra. Men i verkligheten har ’patienterna’ väldigt olika möjligheter att välja och påverka vården i det här systemet.

De som verkligen har fått mer makt är vårdföretagen.

Sjukvården har genom den borgerliga regeringens politik blivit en ofattbart lönsam marknad. Ungefär fyra miljarder kronor betalades förra året ut i ren vinst till vårdföretagen. Och till skillnad från det privata näringslivet påverkas den skatte­finansierade vårdmarknaden knappt alls av konjunktursvängningar. När många svenska företag gick på knäna i finanskrisens spår kunde vårdbolagen räkna in oförändrade vinster.

Svensk sjukvård har därför blivit högintressant för så kallade riskkapitalbolag. Det är inga stora risktagare direkt, utan en benämning på investeringsfonder, vars själva affärsidé är att köpa upp lönsamma företag, göra dem ännu lönsammare och sedan sälja dem vidare med stor vinst. Riskkapitalbolagen äger idag tre av de största vårdbolagen: Attendo, Capio och Aleris.

Genom avancerade låne- och räntekaruseller undviker de att betala skatt för sina bolag, och vinsterna gömmer de undan i skatteparadis där svenska myndigheter inte kan komma åt pengarna. Tidningen Veckans Affärer granskade riskkapitalbolagens verksamhet i Sverige och satte den drastiska rubriken ’Med skattesmitning som affärsidé’ på artikeln.

Att fyra miljarder kronor gick direkt från våra skatteinbetalningar ner i fickorna på vårdbolagens ägare förra året är illa nog. Bara som ett exempel så motsvarar fyra miljarder årslönen för 10 000 sjuksköterskor./…/

Varken som medborgare, patienter eller anställda får vi mer makt över sjukvården om den förvandlas till en marknad. Det är istället storföretag långt bortom insyn och kontroll som håller på att ta makten över sjukvården./…/

Då måste våra behov som medborgare styra, inte vårdbolagens vinstintressen.”

I debattartikeln ”Påskuppropet tystnar inte” kan man läsa:

”Förändringsförslaget är en skenmanöver, som bara inför några enstaka undantag från den inhumana utförsäkringsregeln./…/

Avsikten tycks vara att tysta de växande protesterna mot sjukförsäkringsreformen./…/

Vi kräver stöd, vård och medicinsk rehabilitering till de sjuka istället för tvång, misstänkliggörande och ekonomisk utarmning.

Bekämpa sjukdomar, inte de sjuka!

Visa solidaritet med de svaga i samhället. Gå man ur huse och deltag i manifestationerna på annandag påsk!”

Se artikeln ”Sluta straffa våra patienter”, Björn Johnson i ”Nya myter i sjukförsäkringen” samt i ”Sverige hade ingen sjukskrivningsepidemi.”

Johan Ehrenberg skriver i ledaren ”Nationalismens revansch – Priset vi får betala för nyliberalismen. Inte första gången”:

”Efter finanskris och de samlade regeringarnas öppna attacker på de fattigaste i samhället, trots att nedskärningar och vinstrekord och skattesmitning gått hand i hand, så är motreaktionen inte social ism. Eller social demokrati. Utan högernationalism.”

Tillägg 26 april: läs Storstad i ”Om Eva. Om gränsen för det som kan förlåtas.”

Bakomliggande och grundläggande värderingar i politiken…

1 mars, 2011 § Lämna en kommentar

Se siten ”Svenneskräp” här.

Bengt Göransson skriver apropå politiker:

”… den som utan att ha någon enda referens till bakomliggande och grundläggande värderingar väljer beslutsförmågan [regeringsduglihet i detta fall] som kampanjbegrepp ska man se upp med. Han förordar i själva verket en avintellektualisering av politiken…”

En intervjuare i TV hade inför valet 2010 frågat en ledande politiker vad som karakteriserat årets valrörelse. 2006 års kampanjord förklarades av intervjuaren vara förbrukade och omöjliga att återanvända.

”… ett påstående som redan det borde skrämma en tänkande och politiskt intresserad medborgare.”

Ja, sannerligen!

Göransson menar att de som ivrigast ägnar sig åt ekonomistyrning i själva verket kan vara de som slarvar mest med offentliga medel. För man lockas i sin budgetplanering praktiskt taget alltid att satsa på utgifter som passar till disponibla medel istället för att försöka skaffa resurser till sådant man anser viktigt att göra. Och det som i slutänden godkänns orkar man sedan inte ägna sig åt.

”… ordval avslöjar ofta bakomliggande värderingar, eller vad värre är frånvaro av värderingar.”

Försökte hitta Nyvässatartikeln ”Stolt svensk underklass”, hittade istället ”Välgörenhet – parfym för dåligt samvete” där man kan läsa:

”Den grundläggande idén om solidariteten handlar om följande: att du och jag kan byta plats med varandra. Att slumpen ofta avgör våra livsöden. Den rike kan bli fattig. Den starke kan bli svag. Den friske kan bli sjuk.

Det var med detta i åtanke som arbetarrörelsens politiker byggde en välfärdsmodell baserad på socialförsäkringssystem, en a-kassa, som tillsammans bildade ett socialt skyddsnät. Att betala skatt efter bärkraft är en solidarisk handling. Att vara medlem i facket likaså. Den som i stället ägnar tid åt att legalt skatteplanera, skattefuska eller begå ekonomiska bokföringsbrott ser främst till egennyttan – inte till samhällsmedborgarnas gemensamma intressen.

Under lång tid (25 år) har politiken fått ge vika för den så kallade marknaden och en övertro på den enskilde individen oavsett om vi haft en socialdemokratisk eller borgerlig regering. Skillnaden har varit hastigheten i denna reträtt. I kölvattnet på denna avveckling har välgörenhet och frivilligarbete återkommit som en välpolerad fernissa – en parfym för dåliga samveten.

Marknadsliberalerna påstår att det skulle finnas en motsättning mellan individualism och kollektivism. Det är också fel. De är inte varandras motpoler. De – tvärtom – förutsätter varandra. Värnar vi det kollektiva intresset så skyddas även individen. Varför skulle Sverige annars ha varit en bred hemvist för klassresor av sällan skådat slag?

De som pratar mest om konkurrensens goda effekter är ofta, kanske oftast, de som är mest intresserade av att minska denna konkurrens, i skola, arbetsliv osv.? De vill inte ha konkurrens av alla olika slag av eventuella begåvningar i underklassen? Det gäller att rädda sig själv i ett sådant här samhälle? Och som sagt, man väljer inte vilken familj man föds in i. Och det är inte alls sant att The American Dream finns i USA.

Se bloggen Det progressiva USA i ”Uppåt för IT-industrin i Silicon Valley, nedåt för lärarna”.

”…i skuggan av de här lönerna så skriver Jill Tucker i San Francisco Chronicle om hur 30 000 eller fler lärare samtidigt får sparken här i Kalifornien./…/

Med tanke på att USA redan har ett undermåligt skolsystem och att Kaliforniens skolor är bland de sämsta i hela landet så är det här en dödsstöt mot hundratusentals fattiga elever i de allra sämsta av Kaliforniens redan vedervärdiga skolor. (Som finansieras genom fastighetsskatten och därför är graderade efter föräldrarnas löner). Ju lägre lön du har och ju fattigare stad du bor i, som Milpitas nere i södra Silicon Valley, ju sämre möjligheter har dina barn att någonsin få ett bättre liv än det du själv har.

På det området är USA ett synnerligen brutalt klassamhälle.”

Postningen ”Det nya paradoxala fattig-USA och dess skeva ekonomiska politik” avslutas med:

”Nu har dock demokratidemonstrationer även startat här i USA Wisconsin Protests: Labor Protests Draw Thousands Across The Country så det är inte omöjligt att den makalösa högervågen vi har sett sedan 1980-talet kan vara på väg att svänga.”

Se också bloggen ”Teachersolidarity.com – The Global Assault on Teaching, Teachers and their Unions: stories of Resistance” eller ungefär ”Det globala angreppet på lärande, lärare och deras fackförbund: motståndshistorier” i ”US Wide Demonstrations in Support of Wisconsin Teachers”:

”Demonstrations are being held across the US today in support of teachers and other public sector workers in Wisconsin

The teachers, librarians, snow plough drivers and other public service workers in Wisconsin are on the 12th day of their protest and today a rally there attracted  70,000 people.

[Demonstrationer hålls idag över hela USA för att stödja lärare och offentligganställda arbetare i Wisconsin.

Lärarna, bibliotekarierna, de som kör snöplogarna och andra anställda arbetare inom offemtlig service i Wisconsin är inne på sin 12:e dag av protester och idag drog en samling 70 000 människor]./…/

Meanwhile many other states in the US are planning on following Wisconsin’s lead – however  they are being faced by a determined opposition from teachers and other public sector workers as they seek – like so many other governments throughout the world – to make public services and the poor pay for capitalism’s crisis.

[Under tiden planerar många stater i USA att följa Wisconsin, som gick i bräschen – dock kommer de att möta ett beslutsamt motstånd från lärare och andra offentliganställda arbetare när de försöker – som så många andra regeringar över hela världen – att få offentlig service och de fattiga att betala för kapitalismens kris].”

Och se också Motvallsbloggen i ”En lektion om budgetunderskottet i Wisconsin”. Jag skulle vilja återkomma till vad Daniel Ankarloo skriver om ”ålderschock”, ”finansieringsproblemet”, budgetöver- och underskott.

Och i ”The Truth About Pensions” eller ”Sanningen om pensionerna”.  skriver Paul Krugman ungefär:

”Den grundläggande moralen i den officiella berättelsen idag – om åratal av enorma ‘gåvor’ till fackföreningar, som resulterat i gigantiska skulder som inte går att betala – är helt enkelt fel: i stor utsträckning så har pensionsunderskotten uppträtt endast sedan 2007, tack vare den finansiella krisen och även då är dessa underskott inte ens i närheten så stora som man trott i relation till framtida inkomster hos staten.”

Ett nyårslöfte eller en nyårsföresats för de rika?

31 december, 2010 § Lämna en kommentar

[Uppdatering med länkar 1 januari, se slutet av postningen, samt viss redigering i tidigare text]

Sam Harris skriver i ”A New Year’s Resolution for the Rich” eller ”Ett nyårslöfte för de rika”:

”Medan USA har lidit under den värsta recessionen i mannaminne så har jag [personligen] väldigt få finansiella bekymmer. Många av mina vänner är i samma position: de flesta av oss gick på privata skolor och bra universitet och kommer att kunna ge samma möjligheter till våra egna barn.

Ingen i kretsen närmast mig har en familjemedlem som tjänstgjort i Afghanistan eller Irak. Faktum är att i efterdyningarna av 11:e september 2001, så var den enda försakelsen vi ombads göra för vårt älskade fosterland att shoppa.

Nästan ett decennium har gått sedan dess, medan vår nations inflytande och infrastruktur faller sönder timme för timme så har vi som haft lyckan att faktiskt leva den amerikanska drömmen – snarare än att blott och bart bara drömma om den – blivit besparade varje olägenhet.

Nu får vi höra att vi snart ska få stora skattelättnader för alla våra problem. Vilket är det ord som detta utlöser i mig?

Tänk dig att sitta säkert i en livbåt, medan ett otal andra människor drunknar, bara för att få veta att en annan livbåt säkrats för att ta ditt bagage till stranden…”

Han skriver vidare att:

”De flesta tycker att minskandet av denna skatt [estate tax, vilken handlar om efterlåtenskap efter en person som saknar arvingar, pengar som då går till staten, denna kallas ibland dödsskatt och rör bara de allra, allra rikaste], vilken rör bara 0,2 procent av befolkningen, ska ha högsta pprioritet hos den nuvarande kongressen.”

Ja, tala om proportioner! Finns det inte BETYDLIGT större problem och viktigare saker att ta itu med för gemene man?

”För att göra saker än värre så har amerikaner en närmast religiös tro på något kallat ’förlitande-på-en-själv’. De flesta verkar tycka att medan en människa inte är ansvarig för de möjligheter han får i livet, så är envar helt och hållet ansvarig för vad han/hon gör av dessa möjligheter. Detta är utan tvekan en falsk syn på hur det är att vara människa.

Om man tar i beaktande levnadshistorierna för vilken ’self-made’ amerikan som helst, från Benjamin Franklin och fortsatt, så kommer man att finna att hans lyckanden helt och hållet var beroende av hans bakgrundsförhållanden, vilka han inte skapade själv och från vilka han bara var förmånstagare./…/

Hur mycket heder förtjänar jag för att inte ha Downs syndrom eller någon annan sjukdom/störning, som skulle göra mitt nuvarande arbete omöjligt?/…/

En del läsare kommer att påpeka att jag är fri att donera pengar till statskassan redan nu. Men sådana enstaka offer skulle bli ytterst ineffektiva.”

Ja, exakt!

Se Harris hemsida här.

Kommer nog att uppdatera denna postning med länkar till så många artiklar jag kan, av alla dem jag samlat sedan jag senast gjorde en bloggpostning.

Jag gillar INTE det som sker i dagens Sverige. Och tycker oerhört illa om vår nuvarande regering. [Tillägg på kvällen 1 januari: se Storstad i ”Att vantrivas i samtiden” samt Ett hjärta RÖTT i ”Reinfeldts inbrytningar i välfärden…” ].

Tillägg 1 januari: Göran Greider skriver i ledaren ”Nyårstankar på en myr”:

”Terrorn ingår i den värld av förnyad imperialism och förnyad fanatism som vi i snart tio års tid vistats i./…/

Medierna är ingen opartisk spegel av vår tid, och då inte bara för att de domineras av borgerligheten. Nej, medierna formar oss, på djupet. De har lärt oss att bry oss mer om ansikten och personligheter än om ideologier. De har lärt oss att verkligheten blir riktigt verklig först när den melodramatiseras och hollywoodifieras./…/

… kombinationen av en allt mer nervittrad social rörelse och hela kraften hos den mediala apparaten – där nyhetscheferna konsekvent tyckte att exempelvis Rut var viktigare än arbetslösheten – pulveriserade det som återstod av en idé om solidarisk samhällsgemenskap.

Detta är faktiskt läget i svensk politik just nu: Tillräckligt många människor anser att det är viktigare med några extra skattesänkarkronor i plånboken – än ett trygghetssystem som respekterar människor som drabbats av svåra sjukdomar. Någon kallade valet för ett ego-val. Det är värre än så. En orgie av egoism pågår i det här landet. Regeringen Reinfeldts största framgång är denna: att den fått tillräckligt många människor att helt enkelt förtränga de sociala problemen.”

Se Robert Sundberg i ”Leve president Reinfeldt”, Sofie Wiklund i ”Det är dags att resa sig” och ”Arbetaren har fått en prislapp på sitt huvud” samt Tvärdrag i senaste temanumret ”Det här är socialdemokrati” . Se också nyabrittas i ”Hur ska det gå???” om en 40-årig man och den nya sjukförsäkringen.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin blow one’s own trumpetreflektioner och speglingar II....