Nytt bidragsberoende i ”det nya arbetarpartiets” Sverige – samt mer om äldrevård…

23 november, 2011 § 6 kommentarer

Lena Sandlin i gårdagens ledare ”Det nya bidragsberoendet”:

”Jobb i stället för bidrag har högerregeringen skanderat sedan valrörelsen 2006. Socialdemokraterna är ett bidragsparti medan högeralliansen skapar riktiga jobb har det hävdats.

Men hur har det egentligen blivit i realiteten? Hur ser det ut nu när högerregeringen styrt vårt land i fem år?

Jo, vi kan konstatera att andelen människor som får socialbidrag ökar samtidigt som färre får ersättning från a-kassan.”

Och de sa sig vara ”det nya arbetarpartiet.”

Hon avslutar ledaren som följer:

”Högerns strategi för att försvaga fackföreningsrörelsen och ge sig på den offentliga välfärden har lyckats.

Nu tar de även i smyg steg bort från den traditionellt svenska progressiva statsbeskattningen för att lägga tyngre ansvar på den platta kommunal- och landstingsskatten.”

Kommuner och landsting kommer att få det ÄNNU tuffare och vad kommer det att betyda? Rent konkret och in på bara skinnet för medborgarna.

”Det är tid nu för den politiska oppositionen och oss inom media att faktiskt ställa Reinfeldts regering mot väggen i fråga om arbetslöshet och bidrag.

Svenska folket har rätt att få veta att retoriken inte håller.”

Bra sagt! Inte en dag för tidigt!

Ja, och i detta samhälle har en devalvering av människovärdet skett.

Dålig vård ger samhällsstress:

”Dålig vård skapar samvetsstress.

För lite tid att byta blöjor, mata, eller bara sitta ner en stund och prata med de gamla. Det är vardag för många anställda inom äldreomsorgen. Samvetsstress är ett viktigt arbetsmiljöproblem, menar Gunilla Strandberg, professor i omvårdnad.”

Kan leda till utmattning eller känslokyla (ett teflonbeteende) hos personalen kan man bland annat läsa i artikeln, men arbetsmiljöarbetet har fått stryka på foten.

Återigen; bland annat Jeffrey Sachs påpekar att i dagens globala konkurrens måste vi ta tillvara ALLAS resurser och skapa ett samhälle så att vi verkligen gör det. Se tidigare inlägg ”Den nya progressiva rörelsen och slutet på en 30-årig Reagan-era…”

Men denna politik genomför nu alliansen, med (M) i spetsen, för fullt, trots ifrågasättandena och kritiken som börjar poppa upp mer och mer och här och där ute i världen. Det som kommit som resultat av detta slags politik (Thatchers i Storbritannien och Reagans i USA)!

Alliansen UPPREPAR samma dumma saker! Har inte tagit lärdom. Tyvärr är S (och hela oppositionen) än så länge en svag motkraft.

Och media, var är de? Rapporterar de? För svenska folket och väljarna här?

Se också artikeln/intervjun ”‘Det har blivit allt striktare’ – Forskaren Malin Junestav om dagens och dåtidens fattigvård”:

”På 1800-talet hade vi fattigvård och nödhjälpsarbeten – i dag har vi försörjningsstöd och fas 3.

Enligt Malin Junestav, ekonomhistoriker och forskare, har det skamliga i att vara fattig ökat i takt med att problemet förskjutits från samhället till individen.

– Dagens ekonomiska politik går ut på att pressa ut folk på arbetsmarknaden”:

Man har individualiserat strukturella problem, dvs individen får ta ansvar för strukturer som han/hon inte kan rå på. Se ”Individualisering av strukturella problem – den ‘flexibla’ kapitalismens överideologi.”

”Lovsången till Entreprenören följs allt för sällan av följdfrågan om vad som måste göras ifall drömmen spricker och allt går snett.

En politiker med näsan i vindriktningen aktar sig  noga för att förknippas med ‘förlorarna’ (bidragstagarna). Det är istället den nya och framgångsrika urbana medelklassen som skall vinnas.

Allt fler hänvisas därmed till den flexibla kapitalismens skuggsida, där det idag råder såväl medieskugga som brist på generell trygghet.

Det selektiva och behovsprövade socialbidraget eller familj och vänner [Ja, ”Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för sjuka och anhöriga”] – i sämsta fall kriminella strukturer – får för dem istället träda in som alternativ välfärdsstat.

Av allt att döma kommer vi i framtiden, enligt Bauman och andra sociologer, att se en växande och till stor del osynliggjord underklass. Det handlar om en klass som dessutom ofta saknar självklara företrädare. Om de nu ens vill bli företrädda.

När vi, från fackligt håll, försöker förstå det nya och framväxande klassamhället kan vi förvisso använda oss av en hel del gamla och kända analysverktyg. Men utan tvivel måste vår ‘verktygslåda’ också ständigt förnyas och uppdateras. Annars kommer vi aldrig att klara av att ringa in vilka de viktiga drivkrafterna är som vi har att hantera.

Här tror jag att vi kan och bör ta hjälp av en del idéer och perspektiv som formulerats av sådana forskare som Zygmunt Bauman och Christer Johansson.”

Läs hela artikeln, den är jättebra!

Och här är Christer Johanssons ”Den ofrivilligt frivillige företagaren – starta eget-bidragsföretagande och en förändrad livssituation” av Christer Johansson.

Tillbaka till intervjun med Malin Junestav:

”– Men det som finns kvar från äldre tider och som det inte pratas så mycket om idag, det är en stark idéströmning att staten inte ska dela ut några pengar utan motprestation. Om det då inte finns några jobb att erbjuda blir det lätt som du undrade över … att man hittar på jobb enbart i syfte att sysselsätta folk.

Har attityden gentemot arbetslösa förändrats?

– Ja, det har skett en förskjutning, om man tittar på debatter i riksdagen, ledarsidor och radioinslag. Men vad är det ett tecken på?/…/

Är det skamligare att vara fattig idag än förr när det fanns så många som var fattiga eller levde under enkla förhållanden?

– Ja, tidigare kunde man vara fattig men stolt, åtminstone om man höll sig över svältgränsen. I välfärdssamhället och konsumtionssamhället är det värre: Ingen ska vara fattig, det är ett välfärdssamhälle, ”det finns ingen fattigdom”. Det är antagligen dubbelt skambelagt.

Den relativa fattigdomen eller graden av jämlikhet är också viktig, säger Malin Junestav.

– Människor jämför sig med varandra.

Tror du att individualiseringen av människors problem kan förklara skammen, att det är ens eget fel att man är fattig, arbetslös och så vidare?

– Ja, individualiseringen har stort utrymme i dagens debatt. Annars skulle inte reformerna på detta område se ut som de har gjort de senaste decennierna.”

Två rapporter av Malin Junestav som länkas i slutet av intervjun i ETC:

”Socialförsäkringssystemet och arbetsmarknaden – politiska idéer, sociala normer och institutionell förändring – en historik, IFAU Rapport 2007:4.

”Sjukskrivning som politiskt problem i välfärdsdebatten – det politiska språket och institutionell förändring, IFAU Rapport 2010:16

Och apropå Carema och skandalerna i äldrevården här i Sverige läs artikeln “Avslöjat: växande kris I Storbritanniens omsorgssektor.”

Där kan man läsa i inledningen i min översättning:

”Nästan en halv miljon äldre människor erhåller omsorg/vård i sina egna hem, vilket betalas av den lokala myndigheten. Men kanal 4 har sett bevis för att systemet kämpar för att stå pall.

Vi är sorgligt välbekanta med historier om dålig vård och försummelser, som visar sig i servicehem och sjukhus.”

Och artikeln skriver om ett

”…komplext och bristande system som nu avslöjas.”

De som arbetar i omsorgen beskriver situationen där som här att de jobbar under akut tidspress, som gör att de ”tar genvägar” som det står i artikeln.

”Styrande kräver ännu kortare visiter av omvårdnadspersonalen och billigare service. Och de ansvariga känner sig också pressade av nedskärningar – och många av deras plikter mot äldre är godtycklig [??], inte lagstadgad plikt, vilket gör servicen för äldre till ett uppenbart mål för nedskärning i kostnader.

Läs även ”Disciplinens återkomst – nu byts morot mot piska” och ”En bortglömd folkrörelse.”

Annonser

Den avreglerade finanssektorn – sjukliga överdåd…

18 november, 2010 § Lämna en kommentar

Ja, samma regering som låter regeringskansliet svälla ut ställer hårda krav på rationaliseringar i verk och myndigheter. Dessutom har Sverige aldrig haft så många statsråd som nu, 24 stycken.Man kan läsa i ”Rekordmånga anställda i regeringskansliet”:

”Att regeringskansliet nu sväller innebär att statsministern går emot en rapport skriven för regeringens och statsministerns eget globaliseringsråd 2009 som avrådde Reinfeldt från att utöka antalet ministrar.

I rapporten, med titeln Pm till statsministern, hävdar statsvetarprofessorn Tommy Möller och Magnus Granlund [egentligen Erlandsson?], statsvetare vid Stockholms centrum för forskning om offentlig sektor, att antalet ministrar och departement borde bli färre.

[Läs mer här om denna rapport. Inget är dock hugget i sten].

De skriver att problemen med samordning ökar mycket, så snart man kommer över 20 statsråd. Reinfeldts nya regering har växt från 22 till 24 statsråd. Detta trots att statsministern lyssnat till rådet om att minska antalet departement i och med att integrations- och jämställdhetsdepartementet försvann.”

Jan-Åke Blomqvist, ekonom och f0lkhögskolelärare skrev i debattartikeln ”Alternativ till nedskärningar” om att vi, större och mindre, skattebetalare får betala för finanssektorns ”sjukliga överdåd”:

”Att den enorma spekulationsbubblan som sprack 2008, skulle följas av skenande statsskulder, var inte svårt att förutse.

Enligt Internationella valutafonden har världens regeringar, inklusive den svenska, pumpat in bidrag och lånegarantier till ett värde av ofattbara 150.000 miljarder kr för att rädda den politiskt avreglerade finanssektorn (banker, försäkrings-, fond- och finansbolag) från kollaps. Kraschen har lett till ekonomiskt kaos, massarbetslöshet och därmed sjunkande skatteintäkter, vilket givetvis gör statsskulderna ännu tyngre.

[och vad har krävts tillbaka av bankerna och finansinstituten?]

Världens regeringar, inklusive den svenska, gav finanssektorn en unik särställning, när de avreglerade för 25-30 år sedan och släppte pengarna fria. Ekonomin skulle nu växa över alla bräddar, när de finansiella marknaderna blev befriade från politikernas klåfingrighet, sade nationalekonomer i kör. Resultatet blev istället ekonomiskt kaos och en finanssektor som gavs makten att bestämma över regeringarnas ekonomiska politik, istället för att verka inom ramen för en fungerande marknad precis som alla andra företag.

Nu genomför många EU-länders regeringar, blåa som röda, kraftiga sparpaket i den gemensamma sektorn, som kommer att slå ännu hårdare mot de sociala trygghetssystemen och öka arbetslösheten ännu mer. EU:s största länder, Tyskland och Frankrike, driver ännu hårdare budgetregler för alla medlemsländer i syfte att svälta sig ur nuvarande och kommande kriser.

Sverige påbörjade både röda och blåa regeringar nerskärningarna redan tidigt 1990-tal i vår gemensamma sektor efter bank- och kronkrisen, som även den berodde på finanssektorns avregleringar. Den höga arbetslösheten har bitit sig fast och lönerna är nerpressade. Vanliga medborgare har blivit fattigare, medan de som berikade sig på den vettlösa spekulationen kom undan än en gång.

Samtidigt gör EU-regeringarna, inklusive den svenska, nästan ingenting åt finanssektorn.”

På denna artikel svarar Birgitta Hambraeus idag:

”Tack Jan-Åke Blomqvist för din utmärkta artikel i DD om det destruktiva systemet med ‘kapitalets frihet’, nyliberalismen. Och för ditt förslag att ändra riksbankslagen, så att staten kan investera räntefritt.

Sverige är med i de två första faserna i EUs ekonomiska och monetära union, EMU. Men efter nej i folkomröstningen sa vi nej till den tredje fasen. Vi har fortfarande en egen valuta och en självständig riksbank som lyder under riksbankslagen. I den nu gällande lagen slås fast att Riksbanken har monopol på utgivande av sedlar och mynt. När lagen skrevs fanns det inga andra betalningsmedel, men nu skapas pengar elektroniskt av bankerna när de lånar ut mer än de har mot ränta.

Riksdagen kunde på eget initiativ enkelt ändra lagen så att Riksbanken ger ut alla betalningsmedel också de elektroniska. Då är det bankerna som får låna mot ränta i stället för staten. Och staten kunde utan statsskuld investera i till exempel järnvägar, skolor och övergången till det förnybara energisystemet.

Jag är glad över att Socialdemokraterna nu kommer att ompröva sin ekonomiska politik. Högerfalangen hyllar samma syn på ekonomin som Alliansen. De som kallas vänster är vad jag förstår kritiska till nyliberalismen, till exempel statens utgiftstak, många privatiseringar och nedskärningar av den offentliga sektorn.

Det var Kjell Olof Feldt som vann rosornas krig 1985 då han ändrade vårt blandekonomiska system, där staten hade ekonomisk kontroll. Han släppte kapitalet fritt med 90-talets kris som följd.”

Paul Krugman skriver om ”The Dark Ages, Returned In Full – the Work of Having No Work” eller ungefär ”Medeltidens mörkaste århundrade helt och fullt tillbaka – arbetet med att inte ha något arbete”.

Och som en av kommentatorerna skriver:

“Det är ungefär som ‘Nåväl, det kommer att bli olycksfall i arbetet.’

[Ja, litet svinn får vi räkna med!? Men drabbas de som beslutar om saker – i alla fall inte kortsiktigt? Men hur blir det på längre sikt? Vilket samhälle skapas?

Se ‘Nya tuffa Sverige – Reinfeldt: De kommer i kläm’. Ja som sagt, litet svinn får vi räkna med!!??].

Lustigt hur de som utvecklade denna idé vanligtvis lämnas helskinnade. Om andra människor lider då är det bara ett bra och nödvändigt lidande. Jag? Nå, det är skillnad … stimulera bort.”

Nästa kommentator skriver (rejält ironisk?):

”Epidemier måste få arbeta sig igenom befolkningen, så att den reduceras till en naturligt sund nivå [och där de svaga och lytta försvinner]. Medicinska ingripanden kommer bara att tjäna syftet att omintetgöra epidemins arbete och bara förstora dess dödlighet i nästa omgång [göra dödligheten ÄNNU större i nästa utbrott]. Europas gradvisa återhämtning från ‘digerdöden‘ [’den svarta döden’] på 1300-talet demonstrerade mer än nog de naturliga återställande krafterna hos befolkningen som siffermässigt ordnats [rationalisera och dess synonymer] av sjukdom.

Hade Joseph Mengele [känd som dödsängeln] blivit ’ekonom’ snarare än ’läkare’ hade han varit Schumpeterian.”

Tillägg på kvällen: Paul Krugman skriver sitt senaste blogginlägg ”This Is The Way The Euro Ends” eller ungefär ”det är så här euron tar slut.” Det här med ekonomi är rena grekiskan för mig, men jag känner ändå en massa spontant: att pengarna måste fördelas och att jämlikhet är bäst för både människor och samhälle. Med det menar jag inte att alla ska ha exakt samma inkomster och något sådant har ju aldrig existerat i Sverige heller, FAST vi haft socialdemokratiskt styre så länge!!

Ja, (S) måste ut i verkligheten!!!

Men högern (och dess politiker) bryr sig ÄNNU mindre än alla rödgröna tillsammans om människor! Bara de klarar sitt eget skinn så får det väl gå hur det vill med alla dem som lever ett vanligt mänskligt liv, med lyckanden, tillkortakommanden, kriser, sjukdom m.m. som de kanske för sitt liv inte ens kunde tänka sig, men som saknar de ekonomiska resurserna för att klara dessa utan ett allmänt trygg- och säkerhetsnät…

Se Kajsa Ekis Ekman i ”Den lyckade människan” i senaste Pedagogiska magasinet, som har många andra jättebra artiklar inte minst i detta temanummer om framtiden. Rekommenderas!

”Lärare ska coacha eleverna ut i arbetslivet – för det är inte den bildade människan man vill skapa, utan den lyckade människan.”

Vadå, hela eller lyckliga människan? Någon slags övermänniska ska skapas? Jag ser mängder med robotar framför mig, som är på topp jämt. Som spottar ur sig superprestationer… Stimuleras människor med tendenser till storhetsvansinne i en sådant här samhälle, sådan här miljö?

Om undermänniskor.

Ja, det var det där med förakt för svaghet

Och läs Björn Johnsons och Malin Junestavs debattartikel ”Ministerns kreativa bokföring framstår som stötande” om Ulf Kristoffersson och sjukförsäkringen.  Tala om iskyla och arrogans! Och cynism! Se blogginlägg på Johnsons blogg om denna debattartikel samt Malin Junestav om arbetslinjens historia och synen på arbetslösa.

Slog mig apropå Paul Krugman ovan, han skrev för ett tag sedan om att man skulle sortera bort vissa av kommentarerna på hans blogg på New York Times på något vis tekniskt (teapartyister som bombarderar bloggar och teman med visst innehåll) och Björn Johnson har också skrivit på sin blogg nyligen om ”troll” på nätet i inlägget ”Cyberbalkaniseringen i kommentarsfältens kloaker” där han menar att dessa ”troll” får andra kommentatorer att mer och mer avhålla sig från att kommentera (och där har han verkligen rätt känner jag personligen) samt i Efter Arbetet i ”Konstgräsrötternas revolt”.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Malin Junestavreflektioner och speglingar II....