Mer om politikers frånsägande av ansvar och om grandiositet, samt också om jantelagen – universitet, sjukhus och skolor förutsätts kunna styras på samma sätt som företag (de har ingen särskild status, ska inte tro de är förmer eller annorlunda)…

22 april, 2012 § 7 kommentarer

Patrik Hall skriver intressant på s 289 i boken ”Managementbyråkrati – organisationspolitisk makt i svensk offentlig förvaltning” (politiker har delegerat bort sitt ansvar. Jag undrar VEM tar ansvar istället? Någon?) hänvisande till Mats Alvessons bok ”Tomhetens triumf: Om grandiositet, illusionsnummer & nollsummespel”*):

”Alla vill ha status, och detta åstadkoms genom konsumtion, livsstilsvanor och utbildningar och befattningar med tjusiga namn.”

Hur kommer det sig att vi kanske inte i högre känner oss värda tillräckligt precis som vi är? Är det något vi fötts med?

*) Om Alvessons bok kan man läsa:

”Dagens samhälle utmärks av grandiosa självbeskrivningar och anspråk i stor skala.

Detta samtidigt som kampen om godbitarna yrkespositioner, utbildning och konsumtion i allt högre grad handlar om ett nollsummespel.

Varumärkta produkter uttrycker identitet och tjusighet. Men mycket av detta är­ ­substanslöst prat och rymmer inslag av bondfångeri och själv­­bedrägeri. Bakom den grandiosa fasaden lurar tomhetens triumf.”

Hall fortsätter:

”Samhället präglas av ett slags kollektiv narcissism.

Bakom grandiositeten lurar emellertid tomhetens triumf.

Man putsar på fasader, medan innehållet inte förbättras – ibland kanske det till och med försämras, och den välputsade fasaden blir något som kompenserar för tvivelaktigt innehåll.”

Han skriver om…

”… organisatorisk statusjakt och grandiositet.”

Ytan ser fin ut, kanske finare än den gjorde tidigare, men har innehållet förändrats ett enda dugg? Kan det till och med ha försämrats? Han menar t.ex. att implementeringen av Lean Healthcare vid stort svenskt sjukhus inte handlar om

”… att skapa effektivare organisationer, utan istället om att signalera att de är moderna, och på så sätt uppnå högre status från omgivningen./…/

Cheferna och andra reformatorer träffas på konferenbser och solar sig i varandras framgångar. Vad som egentligen pågår inom de organisationer som berättelserna påstås handla om skulle vara intressant att veta.”

Ja, precis! Hur ser det egentligen ute i de där fantastiska organisationerna? Ytan är viktigare än det faktiska innehållet?

Och har det blivit någon skillnad för ”avnämarna”, dvs. elever i skola, patienter i sjukvården, brukare av privat och offentlig omsorg?

På samma gång så riktar sig managementreformer MOT äldre typer av grandiositet skriver Hall:

”Professorer, läkare eller lärare är inte märkvärdigare än andra människor.”

Ny slags grandiositet skapas? Andra kategorier övertar professorers, läkares och lärares roller? Och ses nu upp till istället? Status är fortfarande viktig, men en förskjutning har skett? Är detta nya bättre än det gamla? Finns det ett tredje sätt, som är bättre än de gamla sätten?

Hall menar att det finns tendenser till jantelagstänkande i managementreformerna! Dvs ”du ska inte tro du är något”. Vi ska både slå på trumman för oss och samtidigt inte tro att vi som individ eller organisation är förmer än någon annan!? Och de debattörer i kommentarsfälten som försöker tysta andra debattörer med att de drivs av jantelagen kanske drivs just av denna jantelag själva: deras meddebattörer ska inte tro att de är något!?

Hall skriver på s 290:

”.. det finns tendenser till jantelagstänkande i managementreformerna. Universitet och sjukhus forutsätts exempelvis kunna styras på samma sätt som företag.

Detta relaterar till den verksamhetsoberoende karaktären av managmentreformer – att dessa reformer kan tillämpas på alla organisationer, överallt. Ingen organisation ska tro att ‘den är nåt’. Likriktning och standardisering präglar utvecklingen inom samtliga de sektorer som studerats i denna bok – högskolan, sjukvården och kommunen.

I grunden menar jag alltså att man kan spåra moraliserande drag i denna utveckling.”

Ja, och vi har fått en annan typ av förståsigpåare, inte minst bland ekonomer. Allt har ju blivit ekonomi, vadå, några ”avnämare” eller effekterna för några såna? Politikerna har hakat på detta; de är väldigt måna om att framstå som ”ansvarsfulla,” när det gäller ekonomin, men vilka effekterna blir för medborgarna det har sekundärt värde (om det alls betyder något, utom för de mest välbeställda)?

Och vadå, om tillgängligheten för värktabletter har blivit större tack vare den fantastiska avregleringen av apoteken, se Mats Gerdau (m) nedan? Hur har tillgägnligheten blivit vad gäller betydligt mer livsviktiga läkemedel för grupper som har det ekonomiskt tufft? Är inte tillgången på Alvedon ett lyxproblem? man kan ju också fråga sig varför vi behöver värktabletter i sån grad?

Hall skriver på s 291 om den kvinnoklinik han specialstuderat (för boken?), att de vill bli ”Sveriges bästa BB” och att de strävar efter kvalitetsutmärkelser:

”Men på vilket sätt ska kliniken egentligen bli bäst?”

Ja, precis!

Han svarar:

”Jo, den ska bli bäst genom att den ska vara den klinik som bäst uppfyller externa standarder och normer [interna standarder och normer, vadå?].

Den ska bli bäst på att implementera Socialstyrelsens (likriktade och standardiserade) ledningssystem för kvalitet.

Den ska bli bäst på att uppfylla kraven i SIQ:s (likriktande och standardiserade) kundorienterade verksamhetsutvecklingsmodell.

Den ska bli mest normal i det benshmarking-projekt med andra kvinnokliniker som den ingår i./…/

Som Bejerot hävdade (citerad i kapitel 1) är det standardiserade kundmöten som eftersträvas, efter modell från flygbolag, snabbmatsindustrin och andra servicenäringar [se ‘Bortom New Public management: Institutionell transformation i svensk sjukvård’, hur mycket effektivare har egentligen sjukvård eller skola blivit? Ineffektiv på andra sätt och vadå, de professionellas bedömningar?].”

Är det så vi vill bli bemötta som patienter, elever osv, på standardiserat sätt?

Hall påpekar att organisationer och dess medarbetare ska vara flexibla (och bli allt flexiblare) medan de system som styr dem är väldigt rigida: systemet ändras inte. Det säljs exakt likadant till alla kunder. Om man ifrågasätter styrsystemet så är det inte fel på det, utan på den som kritiserar. ”Lyd och håll tyst!”

Managementteknikerna blir som religioner och de som säljer dem närmast som gudar. De framstället både sitt system, sin metod och sig själva på det sättet. Litet grandiost alltså, menar Hall, om jag förstått honom rätt.

Han drar också ut konsekvenserna av managementstyrning, och den byråkrati som finns kring denna, för demokratin. Politikerna delegerar bort sitt ansvar istället för att ta det.

Ja, hur är det med privatiseringshysterin, inte bara i blått styrda kommuner, utran också i rödgrönt styrda? Överallt så privatiseras det hej vilt och därmed är alla problem lösta, tros det? Men vilka problem kan vi komma att få se, både i nära framtid, samt på längre sikt?

Och några tjänar massor med pengar på att sälja dessa styrsystem, vars effekter det finns skäl att ifrågasätta? Om dessa system verkligen ÄR okej borde man inte vara rädd för att bli granskad? Här granskas och ifrågasätts ju andra yrkesgrupper ganska rejält. är det skillnad på folk och folk, system och system, organisation och organisation?

Mer av samma. 😦

Ja, mer av samma igen!?

Skojar Gerdau? Finns det inte betydligt viktigare saker, än en sådan ickefråga? Sen undrar jag vem som började prat om avreglering av apoteken (inte för att jag hyllar den/de som gjorde det)? Hur många uppskattar denna avreglering? Har den verkligen gett oss bättre apotek? Eller tvärtom sämre??

Började fundera om inte Björn Johnson skrivit om honom? Jo, apropå missbruksutredning

Annonser

Väl använda pengar? Landsvägar, broar, vattentillförsel/tillgång och andra delar av offentlig infrastruktur förfaller, vilket sätter liv i fara. Parker och gator blir smutsigare och vägar mer överbelastade. Fattigdom och drogmissbruk ökar och våldsbrott ligger kvar på höga nivåer. Ett ökande antal medel- och övreinkomstfamiljer söker tillflykt till inhägnade och bevakade bostadsområden…

29 januari, 2012 § 12 kommentarer

[Snabbloggning igen]. Amerikanske professorn i management och ekonomi Robert Frank inleder sin bok ”Lyxfeber”, kapitlet ”Väl använda pengar?”, med att skriva om den propangrill han köpte på 80-talet och som han fortfarande använder, men som nu håller på att ramla sönder.

Då kostade den strax under 80 dollar dvs strax över 500 kronor.

Hans gamla grill kan troligen repareras, men han vet inte av vem och förmodligen skulle dessa reparationer kosta mer än vad grillen ursprungligen kostade. Så plötsligt finner han sig i funderingar över en ny.

Nu upptäcker han att marknaden för grillar är radikalt annorlunda än för bara 10 år sedan. Han kommer vagt ihåg modeller då med finesser som hans nuvarande grill inte har, men priset var trots detta bara några få hundra dollar (kanske litet drygt 1 000 kronor).

Men som han skriver, det fanns ingenting, absolut ingenting som motsvarar dagens Viking Frontage Professional grillar (se inledande bild)! Och den grillen kostar idag knappt 7 000 dollar, dvs ca 45 500 kronor. Jag antar att det finns ÄNNU dyrare grillar och en hel del människor som har råd med en sådan grill idag, också i Sverige. Framförallt om man avstår från annat och exklusivt satsar på den.

Frank reagerar dock emot denna trend och skulle nog helst vilja behålla sin gamla grill, men få den fixad, som jag uppfattat honom.

Och precis som man kan läsa nedan, så satsar man mer på att köpa (och köpa dyrt och exklusivt) än på att spara, att köpa mer än man egentligen bekvämt har råd med. Se om detta fenomen nedan och pressen på människor i ett allt mer ojämlikt samhälle. En press som ökar (på en massa negativa sätt) när ojämlikheten ökar.

Som min pojkvän i USA sa nyligen att

”… många nog visar mer än de egentligen har.”

Här kan man läsa om Franks reflektioner i denna bok, ”Lyxfeber”, och på temat grillar, på engelska.

När jag sökte på ”Luxury fever” så nämndes den i boken “The narcissism epidemic: living in the age of entitlement” eller “Den narcissistiska epidemin: att leva i en era av [själv]berättigande” (men självberättigande kan vara mer eller mindre sunt och mer eller mindre skadande för en själv och andra), en bok om vilken man kan läsa:

“I en verklighetsshow på TV så vill en flicka som planerar sin ’sweet sixteen’ [en tradition i USA där framförallt flickor särskilt firar sin 16-årsdag] blockera en väg så att en musikkår kan marschera på en röd matta förbi huvudingången till hennes hus.

Fem gånger så många amerikaner genomgår plastikkirurgi och [andra] kosmetiska åtgärder idag jämfört med för tio år sedan och vanligt folk hyr paparazzis som följer dem runt för att de ska se berömda ut.

Gymnasieungdomar attackerar klasskamrater fysiskt och lägger ut youtube-videor av misshandeln för att få uppmärksamhet.

Och i åtskilliga år har amerikaner köpt stora mansions [s.k. McMansions] och dyra bilar på en kredit som de inte har råd med.    

Fastän detta ser ut som en slumpmässig samling av trender idag, så bottnar alla i ett enda underliggande skifte i amerikansk kultur: den obevekliga ökningen av narcissism, en väldigt ‘positiv’ och uppblåst syn på självet [en falsk, inte genuin, tro på en själv, på ens självvärde? För ens värde är grundat på det yttre och grundas fortsatt på det yttre? Något som man kanske inte ska moralisera över, utan som bara är oerhört sorgligt? Se också Barbara Ehrenreich om positivt tänkande och dess effekter och hur detta med ‘positivt tänkande’ missbrukas av dem med makt och används skrupelfritt av guruer, sådana som vill sälja böcker, coacha andra för dyra pengar osv. Och se Åsa Lindborg i artikel ‘Kvinnor med stil’ från 2007 om Linda Rosing och Carolina Gynning].

Narcissister tror att de är bättre än andra, de saknar känslomässigt varma relationer som är präglade av omtänksamhet, söker konstant uppmärksamhet och värdesätter [därför] materiellt välstånd och fysiskt yttre.

 I ’Den narcissistiska epidemin: att leva i en era av [sjäv]berättigande’ så drar professorerna i psykologi Jean Twenge och W. Keith Campbell slutsatser från empirisk forskning och analys av kulturen för att visa på den destruktiva spridningen av narcissism.”  

Dessa två personer verkar intressanta att döma av deras hemsidor. Och det finns ett ”självberättigande” som skulle vara sunt: att fler människor inser att de faktiskt har vissa rättigheter!? Rättigheter till vissa grundläggande saker! Att de av skam inte måste tiga.

För att återgå till Frank och hans bok ”Lyxfeber”:

”Spenderandemönstrens utveckling vad gäller gasgrillar är del i en mycket bredare förändring som har skett de senaste decennierna.

Det handlar inte bara om spektakulärt spenderande hos de rika eller superrika, utan också om spenderandet hos medel- och t.o.m. låginkomstfamiljerna.” 

Spenderandet i toppen har blivit ett virus som fortplantat sig neråt, men man jämför sig inte riktigt med de superrika, utan med sina grannar. Även om man visst sneglar på de superrika och faktiskt kan känna avund mot dem, men denna känsla är inte riktigt opportun (är litet förbjuden, men dock en känsla man känner).

”Husen som medelamerikanen bor i idag är dubbelt så stora som dem de levde i på 50-talet.

Oberoende av var du befinner dig på inkomstskalan så påverkas du av vad andra gör, ingen kan ha flytt från effekterna av de senaste förändringarna i omgivningen vad gäller spenderande.

Bland mycket annat så påverkar dessa mönster vilka presenter du ger på bröllop och födelsedagar och hur mycket du spenderar på middagar vid diverse högtider, priset du måste betala för ett hus i ett grannskap med en bra skola, storleken hos det fordon du måste ha för att du och din familj ska färdas säkert, den sorts gympadojor/sportskor dina barn kräver, universiteten som de behöver gå på om du vill att de ska ha goda framtidsutsikter efter examen [men idag har man inga verkliga garantier där heller, vilket man kan läsa om i Barbara Ehrenreich bok ‘Bait and Switch’], det sorts vin som du vill servera för att markera speciella tillfällen och det sorts kostym/klädsel som du väljer inför en jobbintervju.”

Frank skriver:

”Men det finns också en mörk sida i vårt nuvarande spenderandemönster.

Medan de i toppen av den ekonomiska ‘totempålen’ [som han kallar det!!] har klarat sig spektakulärt bra, så har medelamerikanen knappt vunnit någon terräng alls under de senaste två decennierna och femtedelen i botten har faktiskt lidit inkomstförluster på mer än 10 procent i verkligt värde.

Liknande förändringar har skett i Storbritannien och detta mönster har börjat spridas på andra ställen också.  

Med statiska och sjunkande inkomster, så har medel- och låginkomstfamiljer fått finansiera sitt höga spenderande genom mindre sparande och kraftigt ökande skuldsättning.

I denna process så har vårt personliga sparande fallit stadigt och är nu påtagligt lägre än i någon annan större industrination.

Personliga konkurser ligger på en högre nivå än någonsin.”

Ja, precis det Elizabeth Warren sagt apropå det hon kallar ”medelklassens kommande kollaps.” Personliga konkurser är vanligare än skilsmässor, men de förra är mer pinsamma och något man döljer. Därför blir många förvånade när man påpekar att konkurser är vanligare och man säger också att man inte tror att detta är sant. Förnekar att så allvarliga problem med privatekonomin är vanligare än antalet skilsmässor.

Och som Frank fortsätter:

”Även bland dem som lätt har råd med dagens lyxerbjudanden, så har det funnits ett pris att betala.

Alla – rika som fattiga, men i synnerhet de rika – tillbringar mer tid på kontoret och tar kortare semestrar; vi tillbringar mindre tid med våra familjer och vänner och vi har mindre tid för sömn, träning, resande, att läsa [!!!] och andra aktiviteter som kan hjälpa till att hålla kropp och själ i trim.

På grund av nedgången i graden av sparande, så har den ekonomiska tillväxten saktat ner och ett ökande antal familjer känner sig oroliga för sin förmåga att bibehålla sin levnadsstandard när de pensionerar sig.”

Och han tillägger:

”I en tid när vårt spenderande av lyxvaror växer fyra gånger så fort som de offentliga utläggen, så förfaller våra landsvägar, broar, vattentillförsel/tillgång och andra delar av vår offentliga infrastruktur, vilket sätter liv i fara.”

Hur borde detta kännas för dem med enorma hus, bilar, pooler – och som i Sverige RUT-avdrag för att städa sitt stora hus, så de ”kan vara med barnen”?

”Våra parker och gator blir smutsigare och vägar mer överbelastade.

Fattigdom och drogmissbruk ökar och våldsbrott /…/ ligger kvar på höga nivåer.

Ett ökande antal medel- och övreinkomstfamiljer söker tillflykt till inhägnade och bevakade bostadsområden.”

Och att hålla efter våra gemensamma vägar, järnvägar, skolor, sjukhus, sjukvård och omsorg gemensamt/tillsammans skulle skapa jobb och efterfrågan, på  både varor och tjänster, men delvis av annat slag.

Och allt detta är sådant som vi ju alla faktiskt tjänar på, direkt och indirekt och i större eller mindre grad? Och sådant som i slutänden är viktigare än den där supergrillen, enorma bilen, jättehuset osv.? Undrar om inte en majoritet tycker så, om de insåg att man faktiskt kan välja där!? Insåg att det inte finns något ofrånkomligt i detta sakernas tillstånd.

från chatt med Göran Greider.

Samhället skulle på en massa sätt bli trevligare att leva i? För alla! Inte bara för dem som har små eller inga inkomster, utan också för medelklass och även de som har mest i inkomst. Alla skulle slippa den där stressen och tävlan och kunna använda sin energi, kreativitet och fantasi kanske mycket bättre, på saker med mer verkligt värde?

Se ”Paul Krugman om rat race och allas kamp mot alla …”:

Paul Krugman skriver i ”Rat Race in America” om Chicagoprofessor med en inkomst på ca 3,15 miljoner svenska kronor som klagar över denna:

”… statusängslan som skapats av stor ojämlikhet betyder att de rika-men-inte-tillräckligt-rika ofta lever sämre liv än deras tämligen mycket fattigare motsvarigheter levde för några få decennier sedan: de arbetar längre dagar, tar färre semestrar och spenderar mer på saker som inte ger dem tillfredsställelse, men som de hoppas ska imponera på andra.”

Ur ”Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i”:

”… den sociala stressen [är] mer utbredd ju större den ekonomiska ojämlikheten i ett samhälle är. /…/

Rädslan för att förlora positionen i den branta samhällshierarkin tvingar oss till ständiga uppoffringar som vi inte mår bra av.

Samlandet av pengar och ägodelar blir något mycket centralt.

Det är nödvändigt att se bra ut i andras ögon, många drömmer om att bli rika och berömda, och vi oroar oss ofta för att misslyckas. Statusstressen blir en ständig oro som riskerar att förstöra våra liv.

Om vi misslyckas med att behålla vår position i hierarkin så känner vi en stark skam oavsett om vi rent materiellt har alla förutsättningar att leva ett bra liv.

Ekonomen Robert Frank kallar detta fenomen lyxfeber.

När ojämlikheten växer och de superrika spenderar mer och mer på lyxvaror, så sipprar behoven nedåt i inkomsttrappan och leder till att resten av oss upplever att vi måste kämpa ännu mer för att behålla vår position eller komma i kapp.

Reklammakarna spelar på detta genom att försöka göra oss missnöjda med vad vi har, och genom att uppmuntra oss att skämmas för vår sociala position.

Inkomster blir i den här typen av samhällen inte bara något vi behöver för att kunna leva ett bra liv, utan också en typ av drog.

En annan ekonom, Richard Layard, talar rent av om ‘inkomstmissbruk‘:

Ju mer vi har, desto mer känner vi att vi behöver, och desto mer tid spenderar vi på att försöka skaffa oss statushöjande ägodelar.

Vi hetsas att offra familjeliv, relationer och livskvalitet. Människor i mer ojämlika samhällen tenderar till och med att se social status och ekonomi som viktigare än kärlek när de väljer partner.”

Barbara Ehrenreich skriver också apropå ”Glada hembiträden” om ytterligare något som tjänstefolksekonomin lär dess förmånstagare och inte minst barnen som växer upp i dessa hem, nämligen:

”Spruta toxiner ut i atmosfären från dina fabriksskorstenar och de filtreras genom allmänhetens lungor.

En tjänstefolksekonomi avlar hårdhet och okänslighet och solispism* [fint ord för egoism] hos dem som betjänas och den gör det än effektivare när tjänsten utförs nära och rutinmässigt där de [som betjänas] lever och reproducerar sig.”

Om så kallade ”dynamiska effekter” – det som också kallats ”trickle-down” – samt om chockterapi och ”förändring”…

16 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

Ur Kyrkomusikernas tidning. När jag började läsa denna ledare började det krypa i mig. Det är ju inte den första ledare jag läser i denna tidskrift.

Det pratas om ”förändring” i denna ledare, om att förhålla sig till förändring och hur svårt det kan vara att förhålla sig till den efter många år i en organisation där man kört på i samma hjulspår. Enligt min tolkning.

Min poäng här är inte att diskutera arbetsmiljön i kyrkan. Men är inte ledare av detta slag ungefär som det där positiva tänkandet Ehrenreich skriver om?

[Tillägg 18/8: Hur skapar man verklig förändringsvilja och är all ”förändring” som genomförs den rätta eller alltid av naturen nödvändig? Eller opartisk, dvs. inte följande en agenda? Och i så fall vilken agenda? Och vems agenda?

Förändring von oben utan förankring? Sådan förändring blir inte långsiktigt god, kanske inte kortsiktigt god heller.

Makten använder auktoritära medel (och/eller arrogans, som vissa av våra politiker) därför att den saknar förmåga att verkligen förklara eller motivera sin förändring. Och ledare som den ovan går subtilt maktens ärenden, litet pekpinneaktigt (ironiskt: det där nyauktoritära – och småmoralistiska).

Tyvärr verkar många kyrkliga arbetsplatser inte vara bra, men det är ett annat blogginlägg som jag förmodligen inte kommer att skriva. Det får andra ägna sig åt].

[Tillägg 17/8: se artikel om Ehrenreichs bok som på svenska kallats ”Gilla läget – hur allt gick åt skogen med positivt tänkande” samt artikel här också].

Börjar du ifrågasätta så riskerar du att kallas förändringsobenägen? Alternativt gnällig och negativt tänkande.

Sådana här ledarskribenter gå maktens ärenden? Bara?

Är all förändring naturgiven? Är all förändring bra? Kan man göra den mindre dålig osv.? Kan det finnas de som har konstruktiv kritik som skulle bidra till att åstadkomma en förändring som VERKLIGEN är bra och längre räckande?

Ledarskribenten rekommenderar också en bok av en svensk psykiatriker. Jag vet dock ganska litet om denne, utom genom enstaka texter, artiklar och kanske från TV, men någonstans så har jag för mig att jag reagerade över hans idéer – också.

Och det är också ytterligare en sak som jag funderat över de senaste tjugo åren: går MÅNGA psykiatriker, psykologer och terapeuter maktens ärenden? Dem som söker sig till dem får ofta än mer bekräftat att det är deras eget fel att de har problem i allehanda relationer (privat, på jobbet, med personer de är beroende av osv.)? Även om det var just för att de anser sig behöva hjälp som de först sökte sig till dem.

Så kommer nu det som var huvudtemat i denna postning, apropå ett valutspel (Reinfeldt i Slussen häromdagen) om dynamiska effekter av ökade inkomstskillnader, påståendet att

”… den kortsiktiga och dynamiska effekten av jobbskatteavdragen är att de minskar inkomstskillnader”:

Hittade återigen artikeln ”Greenspan and the Myth of the True Believer” av Naomi Klein från 2007 , vars rubrik jag översätter till “Greenspan och mytbildningen hos den sanne troende” vilken är en artikel jag tyckte var intressant apropå de påstått dynamiska effekterna av ökande och/eller stor ojämlikhet.

Greenspan var den som trodde på och envist försökte bevisa trickle-down-effekten, men Reinfeldt använder inte rakt på sak det begreppet, för det är trots allt litet utdaterat och trots att han börjat tala klarspråk alltmer och tala det språk vi förknippar med högern! ”Dynamiska effekter” låter mycket finare och vetenskapligt!? Ja, det var det där med (moderaternas) nyspråk).

Har använt artikeln av Klein ovan och översatt det hon skriver nedan.

Hon börjar sin artikel med att skriva om den långe svenske forskarstuderande som besökte USA och som inte blev tillfredsställd med konstigheter. Som undrade apropå Kleins bok ”Chockdoktrinen,” som då precis kommit ut:

”De kan inte bara vara drivna av girighet och makt [de här männen med makt, som använt och ordinerat chockterapi]. De måste vara drivna av något högre. Eller hur?”

Racka inte ner på makt och girighet, försökte Klein föreslå ironiskt, men med en stor portion allvar – dylika människor har byggt imperier. Men han ville ha mer, nöjde sig inte med detta.

”Men tron att de bygger en bättre värld då?”

Hon hade då haft ett antal liknande utbyten som rörde sig kring samma grundläggande fråga: när ledare (extremt åt höger: om vi tar bort detta med extremt till höger, som jag nu gör genom att sätta det i parentes, så…) och deras rådgivare tillämpar brutal ekonomisk chockterapi, tror de ärligt att trickle-down-effekterna kommer att bygga rättvisa samhällen – eller skapar de [bara] avsiktligt [rentav. Ja, gör de detta avsiktligt, till och med, för att skapa] förutsättningar för ännu ett galet utfodrande av bolag?

För att fråga rent ut; har världen blivit förvandlad över de tre senaste årtiondena av upphöjd ideologi – ELLER av lågt stående girighet?

Ett definitivt svar skulle kräva att man kunde läsa det inre hos män som Dick Cheney och Paul Bremer, så Klein passar.

Ideologin ifråga gör anspråk på att självintresset är motorn som driver samhället mot de högsta höjderna.

Ja, är inte strävandet efter deras eget självintresse (och det hos deras kampanjdonatorer) överensstämmande med den filosofin undrar Klein ironiskt. Det är det fina i kråksången skriver hon: de behöver inte välja.

Tyvärr så tillfredsställer detta inte forskarstuderande som söker efter en djupare mening. Tack och lov har hon nu en ny lucköppning: att citera Alan Greenspan.

Hans självbiografi ”The Age of Turbulence” ungefär ”Den turbulenta tiden” har marknadsförts som lösning av mysteriet: mannen som bet sig i tungan i arton år som chef för Federal Reserve (eller det som är USA:s centralbank, som är privat upptäcker jag nu i Wikipedia, vilket också min amerikanske pojkvän upplyste mig om idag), skulle äntligen tala om för världen vad han verkligen trodde på.

Och Greenspan har levererat, användande sin bok och publiciteten omkring den som en plattform för hans ”frihetsivrande republikanska” * ideologi, tillrättavisande George W. Bush för att han övergav korståget för en liten regeringsmakt (stat). Så Greenspan ville gå ÄNNU längre än Bush?

Och han har också avslöjat att han blev policymaker därför att han trodde att han kunde främja sin radikala ideologi effektivare ’som insider snarare än som en kritisk stridsskriftsförfattare’ i marginalen. *(men kan andra vara för ”frihet” också? Finns det bara en sorts sann frihetskämpe? Har bara en sort monopol på att kämpa för frihet? Kan man ha olika syn på vad frihet är?)

Mycket av debatten runt arvet efter Greenspan har cirklat kring frågan om hycklande; om en man som predikar laissez-faire och som upprepat grep in i marknaden för att rädda de rikaste spelarna.

I boken skriver han om regeringsledare som rutinmässigt söker individer och företag i privata sektorn för att få politiskt stöd och skänker fördelar åt dem, då kan samhället sägas vara i ”kapitalismens polares grepp” (the grip of ’crony capitalism’). Här pratade han om Indonesien under Suharto, men Klein tänkte genast på Irak under Halliburton. Se också denna skakande video om Halliburton.

Greenspan varnade världen då 2007 för den farligt uppdykande backlashen mot kapitalismen. Tydligen har detta ingenting alls att göra med den politik om likgiltig avreglering som varit hans varumärke.

Har ingenting att göra med de stagnerande lönerna beroende på fri handel och försvagade fackföreningar, inte med pensioner som förlorats genom Enron- eller dot-com kraschen, eller hem som skakas i den nuvarande hypotekskrisen.

Enligt Greenspan så är den våldsamma ojämlikheten orsakad av en usel gymnasieutbildning (vilket alltså inte har någonting att göra med hans ideologiska krig mot den allmänna sektorn [han klankar ner på skolan, som trots ökande privatisering inte presterar bättre. Motsäger han inte sig själv?]).

Klein debatterade med Greenspan i ’Democracy Now! nyligen och blev slagen av häpnad att denna man som predikar doktrinen om personligt ansvar vägrar att ta något sådant alls själv.

Så upptäckte han Ayn Rand.

’Det hon gjorde /…/ var att få mig att tänka varför kapitalism inte bara är effektivt och praktiskt, utan också moraliskt,’

sa han redan 1974.

Rands idéer om ’girighetens utopi’ tillät Greenspan att fortsätta det han gjorde, den inpräntades ytterligare i hans [s.k.] service till företag med en kraftfull ny känsla av någon slags mission: att göra pengar var inte bara bra för honom [rationalisering av hans egen girighet?]; det var också bra för hela samhället [ja, tala om rationalisering?].

Naturligtvis så är ju den andra sidan av detta mynt det grymma ringaktandet av dem som utesluts.

”Parasiter som envist undviker antingen föresatser eller anledningar går under precis som de ska.”

Menar han att vissa helt enkelt inte förtjänar att finnas eller leva för att de ”inte försöker”?

Klein undrar om det var detta inrotade tänkesätt som tjänade honom när han stödde chockterapi i Ryssland (med 72 miljoner utfattiga) och i östra Asien efter den ekonomiska krisen 1997 (med 24 miljoner som kastades in i arbetslöshet).

Klein skriver att Rand har spelat sin roll som girighetsmöjliggörare för ett otal disciplar.

Enligt New York Times så står hennes bok ”Och världen skälvde”, romanen som slutar med att hjälten spårar ett dollartecken i luften som en tacksägelse, som ett av de mest inflytelserika dokument för företag som någonsin skrivits.

Ja, om Rands syfte nu verkligen var gott borde hon ha förstått hur användandet av begrepp som egoism skulle användas av skadade individer för att rättfärdiga deras handlingar, om inte för andra så för dem själva menar jag.

Kanske det sanna syftet för hela litteraturen om trickle-down-teorin handlar om att befria entreprenörer för att de ska kunna följa de smalaste, närmaste fördelarna [fördelar som inte gäller stora flertalet, utan bara dem själva? Dvs. särintressen! Inte gäller det breda folket?] hävdande globala altruistiska motiv – inte så mycket en ekonomisk filosofi som en omsorgsfullt utarbetad, retroaktivt logik, något rationellt skriver Klein [ja, rationaliseras i efterhand till något som är så bra, så bra?].

Det Greenspan trots allt lär oss är att trickle-down inte är en ideologi. Det är mer som vännen som vi ringer efter någon skamfylld utsvävning, en vän som kommer att tala om för oss ’Slå inte på dig själv; du förtjänar det.” Dvs. som rättfärdigar det vi gjort, som vi snarare borde skämmas över förmodligen.

Se också ”Låt oss börja snacka politik” av Röde Orm om bland annat Bengt Göranssons nya bok, ”Reinfeldt har ingen humor” av Olle Svenning som börjar som följer:

”Strax före det moderata sammanbrottet i Almedalen skrev den självhögtidlige Fredrik Reinfeldt en artikel riktad till folket. Han förklarade att Moderaterna ska bli landets statsbärande parti.”

Alliansfritt Sverige i ”M går till val på skattesänkningar för höginkomsttagare.”

Ledaren ”Välfärdsmoderna Sahlin” av Robert Sundberg, ”Samhällsbäraren Reinfeldt” av Göran Greider och ”Ekonomisk politik i privata händer” av Jan-Åke Blomqvist.

”Bloggarna är en maktfaktor – vad än makthavarna säger.”

Fuskdebatter eller ”vart är vi på väg?” ELLER om behovet att verkligen bredda perspektiven…

10 mars, 2010 § Lämna en kommentar

Peter Hultqvist (s) reagerar i sin debattartikel ”Satsa på teknikjobb i stället för städtjänster” över att en så marginell sektor har lyfts fram när arbetslösheten ökar drastiskt och den breda sysselsättningspolitiken har havererat. Och menar att för att dölja detta haveri så låter man nu slaget stå kring några tusental starkt skattefinansierade jobb i hushållsnära tjänster.

”Det är paradoxalt att högerregeringens stora innovation när det gäller jobben är att statssubventionerna vissa typer av tjänster, och då främst sådana vars efterfrågan styrs av plånbokens tjocklek hos köparen. Normalt sett brukar högern sky statssubventioner som pesten. Men nu går det plötsligt bra.

Förklaringen till det är förmodligen att de välbeställda grupper som högern företräder rent intressepolitiskt gynnas av avdraget för hushållsnära tjänster. Det är helt faktamässigt belagt att möjligheten att använda avdraget ökar med stigande inkomst. Betalningsförmågan är det som styr.

Som politiker måste man ta ställning till en grundläggande fråga : Ska samhällets pengar användas där behoven är som störst? Eller ska friska och ekonomiskt välbeställda människors städning subventioneras ? I en prioritering så anser jag att pengarna ska gå till hemtjänst, äldreomsorg, skola och förskola.

Där kan många nya arbeten skapas som baseras på tydliga behov. Ett annat alternativ kan vara att som en erfarenhet av snökaosets effekter anställa cirka 2000 personer inom Banverket för att sköta bangårdar och järnvägar.

Vi kan inte göra en prioritering som innebär de som fått de största skattesänkningarna därefter ska subventioneras ytterligare för att de ska klara grunderna för sin vardag. Bara det förhållandet att det går att dra av för städning i en sommarvilla i Spanien eller hyra av grillkock vid ett privat party visar hur absurda dessa regler är./…/

Istället för att fixera debatten om framtidens sysselsättning på en statssubventionerad nisch i näringslivet måste perspektiven bli bredare.”

Ett hjärta RÖTT undrar också hur denna fråga med RUT har kunnat bli så viktig:

”Efter veckor av (o)organiserad RUT-propaganda i media av borgerliga politiker, journalister och näringslivsorganisationer kan man lätt få bilden av att alla svenskar älskar RUT och tycker att det är den absolut viktigaste politiska frågan idag… men så gjorde LO en liten opinionsundersökning….”

Anne-Marie Lindgren utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja, tycker ”Höjt barnbidrag är bättre!” än subventionering av städning.

Och apropå sjukförsäkringsfusk läs Ingvar Persson i Ledarbloggen i ”Fuskdebatten om sjukförsäkringen”:

”Räkna med ännu en debatt om svenska folkets fuskande. Den kommer nämligen alltid när den här sortens siffror presenteras.

Vad vi däremot inte får är en diskussion om de krångliga regler som gör att både försäkringskassans handläggare och de försäkrade själva gör fel. Och det trots att de misstagen kostar betydligt mer än det medvetna fusket./…/

En diskussion om krånglet skulle avslöja nedrustningen av trygghetssystemen och politiska missgrepp. Och en sådan debatt vill i alla fall inte regeringen ha. Då är det enklare – och billigare – att prata om folkets brist på moral.

Att sedan verklighetsbeskrivningen är ett fuskverk är en annan sak.”

Samt artikeln ”Gissa fusket! – Petter Larsson om Försäkringskassans siffror”:

”’Fusk och fel kostar F-kassan miljarder’, basunerade Dagens Nyheter ut i går. ’Fel och fusk för 16,4 miljarder’, meddelade TT./…/

Det är naturligtvis inte fel att försöka utvärdera inom vilka system det förekommer mycket respektive lite fel. Men politiskt är det ett jätteproblem om folk – på dessa lösa boliner – får för sig att det fuskas för miljarder. Risken är att man hamnar i vad Bo Rothstein kallat en ’social fälla’ – att fler börjar fuska för att de tror att alla andra fuskar.

Och så är det inte. Om man trots allt accepterar Försäkringskassans egna siffror, så handlar det rena fusket om knappt sex miljarder. Eftersom det vare år utbetalas 449 miljarder, blir det 1,3 procent. Det vittnar snarare om svenska folkets hederlighet än om motsatsen.”

Se ”Anders Utbult om RUT-avdraget – Svar till Uvell och Lindberg” och bloggen Storstad om att trixa med siffror och Nina Lekander i ”Barbara Ehrenreich: Karnevalsyra + Bright-sides”:

”…sökandet efter individuell lycka kan få förödande konsekvenser både på ett individuellt och kollektivt plan. I sin senaste bok – Bright-sided – i Europa kallad Smile or die: How positive thinking fooled America and the world – argumenterar Barbara Ehrenreich för en hälsosam skepticism som hon hävdar har trängts undan i framför allt USA av en aggressiv, under ytan kalvinistiskt resultatorienterad, marknadsföring av positivt tänkande de senaste decennierna.

Det började med hur hon efter att ha diagnostiserats med bröstcancer för snart tio år sedan, fann sig översköljd med råd om att tänka positivt, se möjligheter i stället för kris och bära det ‘infantiliserande’ rosa bandet för att hylla såväl sjukdomen som dess tappra ‘överlevare’.

Sjuk eller fattig, drabbad av bostads- eller arbetslöshet: sluta gnälla, skyll dig själv, ryck upp dig och konsultera en coach (mycket känns igen från vår svenska ‘arbetslinje’).

Ehrenreich hade trott att den kapitalistiska ekonomin byggde på rationalitet, det handlar ändå om siffror. Men hon upptäckte att den vilade på en närmast blind optimism, lik den nationalistiska variant som rådde i Vita huset under George W Bush – en obligatorisk optimism av närapå sektkaraktär som gjorde att inte ens Condoleezza Rice kunde uttrycka oro eller tvivel på utrikespolitiken inför presidenten. Och att ingen tordes tolka varningstecknen före 11 september, Irakinvasionen eller finanskrisen.

Och kan ni tro: det är jätterolig läsning. Till exempel kapitlet om positiv psykologi där Ehrenreich intervjuar ämnets patriark Martin Seligman, som Johan Norberg gärna refererar till i sin bok Den eviga matchen om lyckan (Natur & Kultur 2009).”

Och slutligen, den naive medborgaren Magnus Bäckström skriver i insändaren ”Bespara mig sanningen” bland annat:

”Offentlig förvaltning har på motsvarande sätt tolkat termen spara och väljer att säga upp personal, stänga avdelningar och upphöra med tjänster för att minska kostnaden. Dessa fantastiska insatser för att rädda våra skattepengar gör mig rörd.

Tänk vilken insats att spara minst 20 % varje år i 20 år.

Ja slår man ihop de planerade besparingarna för en specifik organisation under ett antal år får man säkert en roande läsning. Att de uppsagda ska få ersättning av skattemedel ändå, tänkte vi inte på.

Problemet med att försöka lura medborgare och skattebetalare är bara det faktum att vi har facit. Hur mycket sänktes din skatt förra året?”

Frihet eller konformism – reträtt från det verkliga dramat – eller förlusten av kontakt med ens egna känslor…

6 mars, 2010 § 1 kommentar

“Always Look on the Bright Side of Life” ur “Life of Brian” eller ”Ett herrans liv”, ja, ”se alltid den ljusa sidan i livet,” med Monthy Pyton.

Barbara Ehrenreich skriver (nedan är min översättning och tolkning av den engelska texten) på sidan 153 i ”Bright-Sided. How the Relentless Promotion of Positive Thinking Has Undermined America,” om när hon nyligen försökte intervjua Martin Seligman och han tog med henne på en museivandring där det var nästan omöjligt att föra anteckningar från intervjun och distraktionerna fullt förståeligt var många, men ändå:

”Det var omöjligt att inte uppehålla sig vid det faktum att Seligmans tidiga arbete, innan han annonserade sjösättningen av positiv psykologi, hade handlat om ’inlärd hjälplöshet.’

En forskning som visade att när hundar slumpvis plågas eller torteras så blir de passiva, deprimerade och oförmögna att försvara sig själva.”

Och på sidan 53 i kapitlet ”The Years of Magical Thinking” eller ”Åren av magiskt tänkande” skriver hon att i en berömd studie i början av 1980-talet fann sociologen Arlie Hochschild att flygvärdinnor/stewarder blev stressade och känslomässigt utarmade av kravet att de skulle vara glada mot passagerare hela tiden.

”De förlorade kontakten med sina egna känslor”

sa Hochschild till Ehrenreich i en intervju. Ja, tänk om det är vad som sker med ”positiv-tänkar-människor”?

Se Hochschilds bok “The Managed Heart: Commercialization of Human Feeling” eller “Det hanterade hjärtat: kommersialisering av mänskliga känslor” som nyutgavs 2003, tjugo år efter den först publicerades. Läs delar ur den här.

Valet verkar uppenbart skriver Ehrenreich vidare (s. 54). Kritiska och utmanande personer eller leende ja-sägare? Och ju mer inrotad gladlynthetskulten blir, ju mer tillrådligt är det att omforma sig, dvs. bli konform.

Men VAR är den utlovade och beryktade friheten i allt detta? Och varför är bruket av antidepressiv medicin så hög i USA och ökande i andra delar av världen?

Straffet för ickekonformism har ökat menar Ehrenreich, från möjligheten att förlora jobbet och jobbmisslyckande, till socialt misslyckande och total isolering, för människor råds att undvika negativa människor (s. 55).

Vad kan rådet att eliminera alla de ”negativa människorna” ur ens liv i praktiken betyda? Ja, kanske vore det ett gott drag att separera från en kroniskt gnatande make/maka, men det är inte så enkelt att överge ett gnällande småbarn, ett kolikbarn eller den sura tonåringen (s. 55). Eller? Man kan bara gå ut och lämna det!? Till det blir snällt igen?

I ”Skolpolitiken har havererat” på Kulturhyllan i DD kan man läsa:

”Folkpartiet har ansvaret för utbildningspolitiken, men har den politik som Jan Björklund står för har en förankring i den liberala teorin?


Det tycker inte Johan Ernestam, liberal debattör./…/


’Mycket tyder på att delar snarast går i i en icke-liberal riktning och i stället är en intressepolitik för den utbildade medelklassen.’”

Och på arbetsplatsen (eller i samhället), där det troligen är tillrådligt att kunna identifiera dem som visar tecken på att kunna bli massmördare, så finns det andra irriterande människor som kanske kan ha något användbart att säga: som till exempel den som har hand om finanserna på en bank angående subprimelån eller bilvd:n som ifrågasätter företagets överinvesterande i Suvar och små lastbilar. Eller liknande saker.

Att rensa bort alla dem som ”drar ner dig” gör att du riskerar att bli väldigt ensam, eller ännu värre, avskild från verkligheten.

Utmaningen i familje- eller gruppliv av alla slag är ju att fortsätta att bedöma andra människors sinnestämningar, anpassa sig till deras insikter och erbjuda tröst när så behövs menar hon.

Men i positivt-tänkande-världen så är andra människor inte där för att näras eller för att förse oss med ovälkomna realitetstestningar. De är där för att nära, prisa och bekräfta oss.

Och många vanliga människor tar upp ”positivt tänkande” (och ständig ”lycka”) som sitt credo, sin trosbekännelse och bannlyser klagande och klagare.

Ehrenreich menar att det verkar finnas ett massivt empatiunderskott, vilket människor reagerar på med att dra undan sin egen medkänsla. Ingen har tid, ork eller tålamod för någon annans problem (s. 56).

Och detta är inte nog. Att sortera ut de negativa människorna ur ens liv ur ens närmaste kontakter, innebär att information om den vidare mänskliga världen också omsorgsfullt måste censureras. Och, jo, somliga amerikanska motiverare och gurus i positivism håller med om att det är ett misstag att läsa tidningar eller titta på nyheter (s. 57).

Barbara Ehrenreich kunde inte låta bli att på en National Security Agency konvention fråga

”en lång man vars rakade huvud, ickeleende ansikte och strama uppträdande antydde en militär bakgrund”

om han som coach hade tyckt att människor behöver pumpas upp därför att de är kroniskt deprimerade.

”Nej,”

svarade han,

”ibland är människor bara lata.”

Men han fortsatte med att medge att han också blev deprimerad när han läste om kriget i Irak, så nu undvek han noggrant nyheterna.

”Men hur är det med behovet av att informera sig för att kunna vara en ansvarsfull medborgare?”

undrade Ehrenreich.

Han gav henne en lång blick och föreslog sedan klokt nog att detta kanske var vad han skulle arbeta på att motivera människor att göra (s. 56).

Denna reträtt från det verkliga dramat och tragedin i mänskliga händelser talar för en djup hjälplöshet i kärnan av det positiva tänkandet menar Ehrenreich.

Varför inte följa nyheterna? Därför att, som Ehrenreichs sagesman vid NSA-mötet sa,

”Du kan inte göra något åt det.”

En Braley förkastar också rapporter om katastrofer.

Men detta innebär ju att möjligheterna att kanske bidra till hjälpinsatser ekonomiskt, att ansluta sig till anti-krigsrörelser eller att lobba för mer human politik hos regeringen inte ens övervägs menar Ehrenreich.

Men se bloggen Det progressiva USA om studentrevolt i Kalifornien i ”Studentprotesterna växer i USA, var är den svenska pressen?”

Ja, vad sysslar svensk media med – och svenska journalister? Vill de att vi ska sluta tro att vi kan påverka något, misstror och förakta politiker och politik? Men samtidigt ägna oss åt magiskt tänkande för att besvärja verkligheten? Tala om motstridiga mer eller mindre uttalade budskap!

Ehrenreich skriver att det åtminstone verkar finnas ett erkännande här att inga attitydjusteringar i världen kan göra goda nyheter av rubriker som börjar med ”Civila offer uppgår till…” eller ”Svälten sprider sig…”

Men om tankekrafterna verkligen var så ”ändlösa”, som påstås (”du kan få vad du vill, bara du…”), så skulle man inte behöva eliminera negativa människor ur ens liv, heller, man kunde till exempel helt enkelt välja att tolka deras beteende på ett positivt sätt, idka litet magiskt tänkande. På samma sätt som man ler mot allt omkring en och tolkar allt omkring en på ett positivt sätt.

Rådet att du måste ändra din omgivning – till exempel genom att eliminera negativa människor och nyheter – är ju faktiskt ett medgivande att det faktiskt kan finnas en ”verklig värld” därute som är totalt opåverkbar av våra, starkaste och innerligaste, önskningar.

Ställd inför denna förskräckliga möjlighet så är det enda svaret att dra sig tillbaka in i ens egen noggrant konstruerade värld med konstant bilfall, bekräftelser, försäkringar, goda nyheter och leende människor skriver hon (s. 59).

Mer om lycka – och positivt tänkande…

4 mars, 2010 § 2 kommentarer

Mer ur artikeln ”The Pursuit of Happiness” av Carlin Flora.

Se också det tidigare inlägget ”Lycka…” om detta ämne.

Psykologen Martin Seligman vid University of Pennsylvania uppmanade kolleger att noga undersöka optimala sinnesstämningar med samma intensitet som de under så lång tid hade studerat sjukliga. Han sa att vi inte kommer att lära oss om fullt mänskligt fungerande om vi inte vet lika mycket om mentalt välmående som vi vet om mental sjukdom. Så en ny generation psykologer byggde upp en respektabel forskningssamling över positiva karaktärsdrag och lyckohöjande övningar. Samtidigt bidrog utvecklingen inom neurovetenskapen med nya ledtrådar till vad som gör oss lyckliga och hur detta ser ut i hjärnan.

Inte oväntat står det i Wikipedia:

”Martin Seligman född 12 augusti 1942, är en amerikansk psykolog och författare, mest känd för att ha myntat begreppet ’inlärd hjälplöshet’.

I skriften ’The Welfare Pigeon’ redogör han för experiment med duvor. De duvor som får belöning, utan någon koppling till sin prestation eller sitt beteende, har en tendens att hamna i ett depressivt tillstånd av passivitet. Dessa enkla djurförsök har sedan legat till grund för en nyliberal skola som menar att generösa välfärdssystem söver och passiviserar.”

Rättfärdigar passivitet på andra fronter? Tillbakalutad likgiltighet hos vissa?

Ekonomer samlade samtidigt på forskning som undergrävde den klassiska premissen att människor gör rationella val som ökar deras välmående. Vi är usla på att förutse vad som kommer att göra oss lyckliga.

Men det räckte inte att ett uppbåd av akademiska linjer som var den tändande gnistan till en massa insikter om den soliga sidan av livet samlades. Självutnämnda experter hoppade på tåget. En ytlig ocean av leenden ansikten (smiliesar), självhjälpsguruer och leverantörer av köksbordsvisdom har rivit ner vetenskapens grundtanke, dragit ut en massa dårarnas guld och stormat marknaden med garantier att förinta din oro, stress, ängslan, nedslagenhet och till och med leda. En gång för alla. Allt som krävs är litet tacksamhet. Eller kanske en massa.

Men allt är inte nödvändigtvis bra. Enligt en del mått så har USA som nation blivit sorgsnare och ängsligare under samma tid som lyckorörelsen har florerat (på samma sätt som många andra länder blivit); kanske är det därför som de så ivrigt har köpt dess erbjudanden. Det kan vara så att unversitetsstudenter skriver in sig för lektioner i positiv psykologi i mängder i USA därför att hela 15 procent av dem rapporteras vara kliniskt deprimerade.

Det finns de som i lyckobrigaden ser en lättvindig och till och med nedslående bedrägligt sken av Pollyanna.  Så det är inte förvånande att lyckorörelsen har skapat en motrörelse, ledd av en akademisk trojka. Jerome Wakefield vid New Yorks universitet och Alan Horwitz of Rutgers har skrivitThe Loss of Sadness: How Psychiatry Transformed Normal Sorrow into Depressive Disorder (vilket ungefär betyder ”Förlusten av sorgsenheten: hur psykiatrin har omvandlat normal sorg till en depressiv störning”). De har sett att den främsta upptagenheten med lycka har kommit på bekostnad av sorgsenhet, en viktig känsla som vi har försökt att bannlysa från vår känslomässiga repertoar.

Horwitz beklagar att unga människor som är naturligt ledsna och vill gråta efter uppbrott ofta övertalas att medcinera sig själva istället för att arbeta sig igenom sin sorgsenhet. En annan psykolog är rasande över att vår upptagenhet med lycka är liktydig med ett ”mesigt nonchalerande” av känslor som har gett upphov till våra största konstverk.

Fast jag tror inte alls att vi måste lida för att vara kreativa. Däremot mår vi nog ALLA gott av att ha tillgång till hela spektrat av känslor, vare sig vi är konstnärligt arbetande eller inte.

”Den lyckliga människan är den tomma människan”

säger han. Fast det tror jag inte heller behöver vara sant nödvändigtvis. Så länge man har tillgång till och får känna alla andra känslor; ilska, sorg, vrede osv.

Men både lycko – och antilyckokrafterna är överens om något viktigt, nämligen att amerikaner tenderar att grabba tag i konstgjorda quick-fixes, sådana som extravagant köpande och fet mat, för att undertrycka eller dämpa varje negativ känsla som kommer över dem. Detta verkar röra sig omkring en idé att konstant lycka på något sätt är vår födslorätt. En mängd forskning visar verkligen att omedelbar skonsamhet lugnar ner oss – ett tag. Men de lämnar oss fattigare, fysiskt sjuka och vanligtvis ännu miserablare på längre sikt – och dessutom i avsaknad av de verkliga förmågorna som får oss att rycka upp oss.

Lycka är inte att le hela tiden. Det handlar inte om att eliminera dåliga sinnesstämningar eller att omsätta några slags Tolstoyinspirerade nyanser och ambivalenser mot människor och situationer med muntra uttryck utan några kritiska värdeomdömen som Carlin Flora skriver.

Vad är lycka? Den innehåller djup och överväganden. Den omfattar att leva ett meningsfullt liv, där vi får använda våra gåvor och vår tid, leva med tanke och mening.

Den maximeras när du också känner att du är del av en gemenskap. Och när du möter irritationsmoment och kriser med värdighet. Den inbegriper vilja att lära sig och sträcka sig ut och växa, något som ibland innehåller obehag. Den kräver att vi agerar på livet, inte blott och bart tar in det.

Se artikeln ”It’s not too late to save ‘normal’ – Psychiatry’s latest DSM goes too far in creating new mental disorders” av Allen Frances.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin guruismreflektioner och speglingar II....