Samhälle som affärskontrakt…

26 april, 2012 § Lämna en kommentar

Vad bra att facket reagerar! Att det verkar börja vakna. Ja, funktionshindrade och andra brukare (inklusive alla avnämare i skola, vård och omsorg skulle jag vilja påstå) blir som handelsvaror i denna nya värld. Lööf vill minska inflytandet för oss medborgare och att vi gör oss av med företag vi som nation tjänat pengar på. Jag börjar instämma i det många har skrivit om Lööf: vad vet hon?

Bara 29 år och har aldrig varit ute i arbetslivet, men nu har en årslön på bortåt 2 miljoner.

Nej, hon nöjer sig inte förrän undersköterskor har en årslön som är lika stor som Lööfs månadslön. Enligt Josefin Brink den partiledare som har högst lön av alla partiledare, samtidigt som hon är den yngsta. Människor tvingas in i förnedrande åtgärder och de moraliserande tonerna sprider sig från personer sittande på höga hästar!

Om Jon Wemans bok ”Åtgärdslandet – arbetsförmedlingens svarta bok” kan man läsa i recension bland annat:

”Åtgärdslandet [dokumenterar] ingående det politiskt beslutade geschäft, där dagens entreprenörer får rundligt betalt med skattepengar för att utnyttja och förnedra arbetslösa.”

Göran Greider skriver i ledaren ”Samhället som affärskontrakt”:

”Är detta bra? Ja, utbildningssatsningar är nästan alltid bra. Men jag gillar inte alls det där med kontrakt. Ska den enskilde individens relation till samhället alltså utgöras av ett slags affärskontrakt? Det luktar marknadsliberalism lång väg. 

Bör man som medborgare rentav skaffa sig advokat för att bevaka sina rättigheter och tyda allt det finstilta i kontraktet? Vilken syn grundläggs då på själva idén om utbildning om den förknippas med tvång och villkor?/…/

Men vad är då egentligen gammal hederlig arbetarmoral? Jag är inte säker på att en moralkod som har hundra år på nacken självklart är giltig idag. Det finns ett drag av självplågeri i den där arbetarmoralen: Stå ut med allt, bara du får vissa rättigheter!/…/

Ett problem med den nya hållningen är att partiledningen numera tycks acceptera att olika sociala rättigheter – t ex den till utbildning eller till a-kassa – omtalas som just bidrag, trots att det är något som arbetarrörelsen genom årtiondena fått kämpa sig till. 

Kort sagt: den nya ledningen är inte intresserad av någon gammal arbetarmoral utan månar mest om att slippa kritik från borgerligt håll: det är snarare den nya borgarmoralen man hedrar en smula.

I den ansträngningen riskerar partiledningen tyvärr att godkänna den rådande dagordningen i svensk politik.”

Bra skrivet!

Och så läste jag om skola, som i övrigt fått ganska väl godkänt, som fått kritik för avsaknad av dokumentation kring dess kvalitetsarbete.

Tänker på det jag nu håller på att läsa i ”Managementbyråkrati”, om hur gammal byråkrati ersatts med ny och knappast blivit mindre, utan till och med kanske större i många fall! Hur skolfolk bland annat sitter med sina skriverier och att dessa skriverier riskerar göra att det vi är satta att göra kommer i andra hand. Att jaga pinnar, som t.ex. Sven-Eric Liedman skriver i sin bok ”Hets – en bok om skolan.”  Se även här om denna bok och föreläsning nyligen av Liedman.

Ja, det finns tendenser till jantelag i detta! 

Slutligen, avskriv svenskarnas skulder, ”Dags för skuldamnesti”:

”Skulder, säger [amerikanske] antropologen David Graeber i sin välresearchade bok Debt – the first 5 000 years, är i allmänhet något som de undertryckta har till de mäktiga, men de har egenskapen att få en maktrelation att framstå som ett objektivt, matematiskt faktum, och samtidigt ge intryck av den på något sätt är offrens eget fel. Det är talande att exempelvis svenskan och tyskan har samma ord för de engelska ”guilt” och ”debt”.

När Göran Persson sade till svenskarna att ‘den som är satt i skuld är icke fri’ aktiverade han en djupt liggande skam och skräck för att stå i skuld som präglats in i oss genom historien. Formuleringen var så effektiv att den gjorde en ekonomiskt vansinnig nedskärningspolitik populär.

Genom historien har många gånger skuldamnestier varit nödvändiga för att inte det sociala systemet ska bryta samman, konstaterar Graeber, och antyder att det nu vore dags för en ny. Men han uppmanar också till att sluta tänka så mycket över vem som är skyldig vem vad, och tänka mer på vilken sorts samhälle vi vill ha istället.”

Annonser

Mer om politikers frånsägande av ansvar och om grandiositet, samt också om jantelagen – universitet, sjukhus och skolor förutsätts kunna styras på samma sätt som företag (de har ingen särskild status, ska inte tro de är förmer eller annorlunda)…

22 april, 2012 § 7 kommentarer

Patrik Hall skriver intressant på s 289 i boken ”Managementbyråkrati – organisationspolitisk makt i svensk offentlig förvaltning” (politiker har delegerat bort sitt ansvar. Jag undrar VEM tar ansvar istället? Någon?) hänvisande till Mats Alvessons bok ”Tomhetens triumf: Om grandiositet, illusionsnummer & nollsummespel”*):

”Alla vill ha status, och detta åstadkoms genom konsumtion, livsstilsvanor och utbildningar och befattningar med tjusiga namn.”

Hur kommer det sig att vi kanske inte i högre känner oss värda tillräckligt precis som vi är? Är det något vi fötts med?

*) Om Alvessons bok kan man läsa:

”Dagens samhälle utmärks av grandiosa självbeskrivningar och anspråk i stor skala.

Detta samtidigt som kampen om godbitarna yrkespositioner, utbildning och konsumtion i allt högre grad handlar om ett nollsummespel.

Varumärkta produkter uttrycker identitet och tjusighet. Men mycket av detta är­ ­substanslöst prat och rymmer inslag av bondfångeri och själv­­bedrägeri. Bakom den grandiosa fasaden lurar tomhetens triumf.”

Hall fortsätter:

”Samhället präglas av ett slags kollektiv narcissism.

Bakom grandiositeten lurar emellertid tomhetens triumf.

Man putsar på fasader, medan innehållet inte förbättras – ibland kanske det till och med försämras, och den välputsade fasaden blir något som kompenserar för tvivelaktigt innehåll.”

Han skriver om…

”… organisatorisk statusjakt och grandiositet.”

Ytan ser fin ut, kanske finare än den gjorde tidigare, men har innehållet förändrats ett enda dugg? Kan det till och med ha försämrats? Han menar t.ex. att implementeringen av Lean Healthcare vid stort svenskt sjukhus inte handlar om

”… att skapa effektivare organisationer, utan istället om att signalera att de är moderna, och på så sätt uppnå högre status från omgivningen./…/

Cheferna och andra reformatorer träffas på konferenbser och solar sig i varandras framgångar. Vad som egentligen pågår inom de organisationer som berättelserna påstås handla om skulle vara intressant att veta.”

Ja, precis! Hur ser det egentligen ute i de där fantastiska organisationerna? Ytan är viktigare än det faktiska innehållet?

Och har det blivit någon skillnad för ”avnämarna”, dvs. elever i skola, patienter i sjukvården, brukare av privat och offentlig omsorg?

På samma gång så riktar sig managementreformer MOT äldre typer av grandiositet skriver Hall:

”Professorer, läkare eller lärare är inte märkvärdigare än andra människor.”

Ny slags grandiositet skapas? Andra kategorier övertar professorers, läkares och lärares roller? Och ses nu upp till istället? Status är fortfarande viktig, men en förskjutning har skett? Är detta nya bättre än det gamla? Finns det ett tredje sätt, som är bättre än de gamla sätten?

Hall menar att det finns tendenser till jantelagstänkande i managementreformerna! Dvs ”du ska inte tro du är något”. Vi ska både slå på trumman för oss och samtidigt inte tro att vi som individ eller organisation är förmer än någon annan!? Och de debattörer i kommentarsfälten som försöker tysta andra debattörer med att de drivs av jantelagen kanske drivs just av denna jantelag själva: deras meddebattörer ska inte tro att de är något!?

Hall skriver på s 290:

”.. det finns tendenser till jantelagstänkande i managementreformerna. Universitet och sjukhus forutsätts exempelvis kunna styras på samma sätt som företag.

Detta relaterar till den verksamhetsoberoende karaktären av managmentreformer – att dessa reformer kan tillämpas på alla organisationer, överallt. Ingen organisation ska tro att ‘den är nåt’. Likriktning och standardisering präglar utvecklingen inom samtliga de sektorer som studerats i denna bok – högskolan, sjukvården och kommunen.

I grunden menar jag alltså att man kan spåra moraliserande drag i denna utveckling.”

Ja, och vi har fått en annan typ av förståsigpåare, inte minst bland ekonomer. Allt har ju blivit ekonomi, vadå, några ”avnämare” eller effekterna för några såna? Politikerna har hakat på detta; de är väldigt måna om att framstå som ”ansvarsfulla,” när det gäller ekonomin, men vilka effekterna blir för medborgarna det har sekundärt värde (om det alls betyder något, utom för de mest välbeställda)?

Och vadå, om tillgängligheten för värktabletter har blivit större tack vare den fantastiska avregleringen av apoteken, se Mats Gerdau (m) nedan? Hur har tillgägnligheten blivit vad gäller betydligt mer livsviktiga läkemedel för grupper som har det ekonomiskt tufft? Är inte tillgången på Alvedon ett lyxproblem? man kan ju också fråga sig varför vi behöver värktabletter i sån grad?

Hall skriver på s 291 om den kvinnoklinik han specialstuderat (för boken?), att de vill bli ”Sveriges bästa BB” och att de strävar efter kvalitetsutmärkelser:

”Men på vilket sätt ska kliniken egentligen bli bäst?”

Ja, precis!

Han svarar:

”Jo, den ska bli bäst genom att den ska vara den klinik som bäst uppfyller externa standarder och normer [interna standarder och normer, vadå?].

Den ska bli bäst på att implementera Socialstyrelsens (likriktade och standardiserade) ledningssystem för kvalitet.

Den ska bli bäst på att uppfylla kraven i SIQ:s (likriktande och standardiserade) kundorienterade verksamhetsutvecklingsmodell.

Den ska bli mest normal i det benshmarking-projekt med andra kvinnokliniker som den ingår i./…/

Som Bejerot hävdade (citerad i kapitel 1) är det standardiserade kundmöten som eftersträvas, efter modell från flygbolag, snabbmatsindustrin och andra servicenäringar [se ‘Bortom New Public management: Institutionell transformation i svensk sjukvård’, hur mycket effektivare har egentligen sjukvård eller skola blivit? Ineffektiv på andra sätt och vadå, de professionellas bedömningar?].”

Är det så vi vill bli bemötta som patienter, elever osv, på standardiserat sätt?

Hall påpekar att organisationer och dess medarbetare ska vara flexibla (och bli allt flexiblare) medan de system som styr dem är väldigt rigida: systemet ändras inte. Det säljs exakt likadant till alla kunder. Om man ifrågasätter styrsystemet så är det inte fel på det, utan på den som kritiserar. ”Lyd och håll tyst!”

Managementteknikerna blir som religioner och de som säljer dem närmast som gudar. De framstället både sitt system, sin metod och sig själva på det sättet. Litet grandiost alltså, menar Hall, om jag förstått honom rätt.

Han drar också ut konsekvenserna av managementstyrning, och den byråkrati som finns kring denna, för demokratin. Politikerna delegerar bort sitt ansvar istället för att ta det.

Ja, hur är det med privatiseringshysterin, inte bara i blått styrda kommuner, utran också i rödgrönt styrda? Överallt så privatiseras det hej vilt och därmed är alla problem lösta, tros det? Men vilka problem kan vi komma att få se, både i nära framtid, samt på längre sikt?

Och några tjänar massor med pengar på att sälja dessa styrsystem, vars effekter det finns skäl att ifrågasätta? Om dessa system verkligen ÄR okej borde man inte vara rädd för att bli granskad? Här granskas och ifrågasätts ju andra yrkesgrupper ganska rejält. är det skillnad på folk och folk, system och system, organisation och organisation?

Mer av samma. 😦

Ja, mer av samma igen!?

Skojar Gerdau? Finns det inte betydligt viktigare saker, än en sådan ickefråga? Sen undrar jag vem som började prat om avreglering av apoteken (inte för att jag hyllar den/de som gjorde det)? Hur många uppskattar denna avreglering? Har den verkligen gett oss bättre apotek? Eller tvärtom sämre??

Började fundera om inte Björn Johnson skrivit om honom? Jo, apropå missbruksutredning

Ökande klasskillnader, att smita från ansvaret, om att verkligen ge alla verkliga möjligheter att röra sig från ”rags to riches” i en VERKLIG social rörlighet…

14 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

Nej, det är inte alla förunnat att avslappnat kunna göra

”… ingenting”

Att göra en liten resa hit och en liten resa it, läsa en trave böcker, skriva ett par rader, på det hela göra detta med

… allmän lättja och letargi.”

När man är orolig för hur man ska få ihop tillvaron

… när otryggheten är total.

Och politikernas utförsäljningar av vår gemensamma egendom är det att smita från ansvaret? Så man kan skylla på någon annan stället?

Som apropå centerledaren som önskar sälja ut vattenfall. Hon som i ledande ställning haft chansen att satsa på ren teknologi, men inte tagit den.

Nu vill hon istället sälja ut.

Och apropå effekterna av huvudlösa och ogenomtänkta utförsäljningar, för utförsäljningarnas egen skull, se Storstad i ”Brutalt med Boultbee.”

Se också Jinge om högerns strävanden till avpolitisering i ”Högerregeringen förstör SVT” om valgala på SVT igårkväll på Götaplatsen i Göteborg:

”… ett underhållningsprogram där ett antal politiker, mest föredettingar, satt som gisslan i en soffa för att mellan olika artistuppträdanden låta sig förlöjligas en stund. Jag har inte en aning om varifrån SVT stulit konceptet, men det spelar mindre roll.

Det hela var ett pekoral, och möjligen kan det vara ett led i den ständiga borgerliga strävan att avpolitisera politiken.

Vinner alliansen valet så får vi väl ringa in våra röster nästa val, precis som vid melodifestivalen. Det blir en valshow.

Vi ska tydligen finna oss i att politik snuttifieras och att SVT inte tar sitt avtal med staten på allvar. Idag frågar sig Aftonbladet om vem som är i bäst form, Sahlin eller Reinfeldt. Media gör det till en tävling mellan politiker, precis enligt den linje som SVT följer.”

Och vidare om att samhällsmedborgare förvandlats till kunder och samhällsansvaret har reducerats:

Se också tidigare inlägg om att verkligen ge alla samma chanser, så att man med fog kan hävda att frihet råder, om verkliga möjligheter att röra sig från ”rags to riches” och verklig social rörlighet.

Och apropå skolan så har Rossana Dinamarca skrivit en väldigt bra artikel om att ”Björklund fiskar i grumliga vatten” angående förbud mot burka eller niqab.

Hon menar att om Björklund verkligen brydde sig om dessa unga tjejer (och andra unga människor) och deras utveckling till fria, självständiga individer som tänker själva så borde man stoppa de religiösa friskolornas indoktrinering istället.

Istället för att motverka denna indoktrinering så sätter han eleverna i kläm mellan hem och skola. Och hon menar att indirekt så tvingar han bort dessa tjejer till religiösa skolor och gör därmed ont värre.

Och jag tror att hon kan ha rätt. Dessa (odemokratiska) föräldrar kommer att försöka sätta sina barn i en religiös friskola istället för att döttrarna ska få slippa burkan.Och därmed nöjer sig Björklund?

Nej, vi behöver inte en mer segregerad skola än vi redan har.

Och ja,

”Det är dags att prata om de verkliga frågorna, om det som gör skillnad i skolan och som stärker elevernas rätt till kunskap.”

Hon menar att Jan Björklund pratar bara disciplin och icke-frågor och det känns som om det är vad gör vi i skolan i hög grad också.

Se skolforskaren Jan Thavenius om att

”Man kan idag se alltmer av en teknokratisk styrning av skolan.

Skolan som instrument för ekonomisk tillväxt kommer i förgrunden, och det talas allt mindre om att det är i skolan som unga människor ska utvecklas mänskligt och socialt. Kunskapsbegreppet töms på sitt sociala och kulturella innehåll.

Men, menar Jan Thavenius, det finns ingen motsättning mellan att förbättra elevernas kunskaper och utveckla en demokratisk skola.”

Maria-Pia Boëthius skriver i sin senaste ledare om bristen på supersmarta kommunikatörer som skulle kunna (be)möta lobbyismens pr-orkaner.

Ja, som har tid och resurser att bemöta de som har tid och resurser och som bara ser om sitt eget hus!

Så slaget är förlorat? För gräsrötterna reser sig inte upp och medelklassen tror de sitter bekvämt i sin båt?

Monica Gunne i ”Positivt tänkande är ett farligt virus”:

”Mellan 2002 och 2006 när ekonomin rusade på som bäst, fick fler människor det sämre i USA. Barnfamiljerna blev fattigare och tjänstemännen upptäckte att de var utsatta för ’sammanpressande krafter’. Lönerna sänktes, företagen drog in pensioner och förmåner. Anställningarna blev kortare.

Så vart tog tillväxtens sköna slantar vägen?

De drog iväg uppåt, skriver Ehrenreich i sin bok. De goda årens pengar (som bland annat skapades av teknikutvecklingen) passerade företagens mellanskikt och landade hos de allra rikaste. Som sedan hällde bonusar över det lojala skiktet strax under sig.

Men blir inte medelklassen rasande över att få en så liten del av kakan?

Ånej. Enligt Ehrenreich har redan alltför många svalt positivismens budskap: hela ansvaret är alltid ditt.

Har du inte lyckats, ja då får du väl jobba ännu hårdare med dig själv.

Övervaka dina tankar. Förändra dina känslor.

Och glöm inte att koncentrera dig ännu intensivare på dina önskningar.”

Och Daniel Lind reflekterar också i sin bok ”Mellan dröm och verklighet – Frihet och livschanser i framtidens Sverige” över medelklassens (bristande) reaktioner och vad det kan komma att leda till – för dem (oss).

Om nymoderaternas språk se av Lena Andersson i och om Bengt Göransson om hans bok ”Tankar om politik” ”Kärna eller frukt?” .

Om behovet av en frisk pust i den rätt unkna skolpolitiska vinden…

25 juni, 2010 § Lämna en kommentar

Mats Björnsson om skolan och test i ”Bedömning och prov enligt Cambridgerapporten” (annan artikel av Mats Björnsson)

”Rapporten gör en viktig distinktion mellan elevbedömning för att stödja lärande (formativ) och elevbedömning för att konstatera vad som har lärts (summativ). Det handlar om olika sätt att använda den information som bedömningen genererar.

Att blanda dessa syften som ofta görs, är ett allvarligt fel och är till skada för lärandet och undervisningen. Detta är en av de poänger som Granskningen tydligt lyfter fram och redovisar för.

Vikten av en formativ bedömning för att stödja lärande har alla som Granskningen haft kontakt med strukit under, och en sådan bedömning har både teoretiskt och empiriskt stöd. Den är även inbyggd i läroplan och bedömningssystem i England såväl som i många andra länder.

Det som i stället ofta sker är att barnen etiketteras – istället för att föräldrar och berörda lärare får kunskaper som de kan använda. Enligt Granskningens möten önskade föräldrar veta inte bara om barnen gjorde tillräckliga framsteg utan om det fanns problem, och om barnen tyckte om att vara i skolan.

Kvaliteten i bedömningar i centrum

Kvalitet är avgörande även vad gäller elevbedömning. Rapporten menar att man måste fråga sig, och svara på, om elevbedömningen verkligen bedömer det den säger sig göra, d.v.s. om den äger validitet.

Och om resultaten av bedömningen är korrekta, om man kan lita på dem, d.v.s. om de äger reliabilitet. Även huruvida effekten av bedömningen är den som man syftat till är viktigt att hålla koll på och dessutom om det finns oavsedda effekter.

En mängd forskning visar att de svar som ges av standardiserade tester varken är valida eller reliabla, de svarar inte på de frågor de säger sig svara på, och de svar de ger är inte tillförlitliga. Och det går inte utifrån de studier som Granskningen ställt samman att säga att de haft en positiv inverkan på elever, lärare eller undervisning./…/

En slutsats som dras vad gäller nationella bedömningar, som syftar till att bestämma den allmänna kunskapsnivån hos landets elever, är att detta görs bättre med stickprovsundersökningar än med sådana tester som alla ska utsättas för. De blir av bättre kvalitet, är mindre kostsamma och har inte den negativa inverkan som allomfattande nationella tester har.

Rapporten dömer på det hela ut det system för bedömning och utvärdering som vuxit fram i England och menar att en grundlig reformering här behövs./…/

Den obehagliga tanke jag får ibland vid läsningen är att hur mycket tunga, goda argument som än visas fram så finns en rad starka intressen som faktiskt inte bryr sig.

Debatten i Sverige – och jag kan ärligen inte säga om det är bättre i många andra länder – känns ömsom ankdammsmässig ömsom helt irrelevant. Den har politiserats på ett ofta fördummande sätt och allt förvandlas till åsikter.

Jag kan bli litet konfunderad över karaktären på Granskningen och det kanske är ett tecken just på vad vi är vana vid för debatt.

Genom att sätta en stämpel på en rapport (evidensköret, ekonomistträsket, vänsterpedagogerna) vill vi kanske gärna slippa försöka föra en seriös debatt./…/

Det är dock bara att glädja sig åt att rapporter som Cambridge-rapporten sätts i sjön och genomförs. Sådana kan ändå bilda något att kollektivt suga tag i i blåsten.

Om det så småningom sker en kantring i engelsk skolpolitik på grundval av rätt många år av erfarenheter av en viss typ av insatser (om än en from förhoppning), så kan vi vara ganska säkra på att det efterhand ger ett visst eko även här hemma.

Om så bara en frisk pust i den rätt unkna skolpolitiska vinden – som i och för sig också styrs av jetvindar högre upp – så är det något att välkomna.”

Företagande och social trygghet – och också litet om olikhet i uppväxtvillkor…

12 juni, 2010 § 1 kommentar

Debattartikel i Dalademokraten lördag 12 juni.

Klicka på bilden för att göra den lättare läsbar.

I USA betalar arbetsgivarna sjukförsäkring m.m. för sina anställda och vad kostar det för företagarna?

Det verkar MINST lika krångligt och byråkratiskt att anställa där som här, att döma av vad min pojkvän vittnat (han är amerikan och egen småföretagare i USA). Dock är han så hjärntvättad med propaganda mot skatter och har en god portion politikerförakt (som missgynnar dem med svag eller ingen röst).

Och för honom personligen skulle ju ett skyddsnät finansierat av alla betyda oerhört. Skapa en trygghet som skulle göra honom mer kreativ och förmögen att lösa problem.

Kortsiktigt kanske man blir problemlösande och kreativ av att ”få” kämpa, men på lång sikt tror jag att det BARA leder till sämre prestationer och sämre resultat för majoriteten av oss människor.

Läste också nu på morgonen krönikan ”Jag blödde näsblod – och stod kvar” i Lärarnas tidning, där man kan läsa om hur häpen den då färska läraren blev över hur barn kan ha det:

”Direkt från lärarutbildningen, med tusen idéer om hur olika situationer ska hanteras, ut i en verklighet som sannerligen överträffade fantasin.

Denna verklighet innebar ett brutalt uppvaknande för mig.

Om hur det ser ut i vissa familjer och hur lite skolan har att erbjuda dem som behöver mer.

En del elever åt sitt första varma mål sedan fredagen, på måndagen i skolan.

En elev hade med sig en potatis på fruktstunden.

En annan hade hål i skorna och såg nog gladast ut av alla när vi bestämde att vi hade frivillig innerast om det regnade.

Många hade kroppen full av oro av det slaget som inte är förenlig med koncentration på skolarbete.”

Mer om skolan, disciplinering, elitisering, manipulering och modifiering av beteendet…

24 mars, 2010 § Lämna en kommentar

Alfie Kohn överst

Robin Grille underst.

[något uppdaterad 25 mars]. Göran Greider skriver i ledaren Regeringen vill ha elituniversitet! Amerikanska elituniversitet eller brittiska högfärdsuniversitet berättar om de klassamhällen som finansierar dem” om elitisering på högskole- och universitetsnivå. Jag tror att han har rätt att detta faktiskt missgynnar en massa individer och faktiskt i slutänden ett helt land, till och med ett så stort som USA, men också ett litet, som Sverige.

Att vi inte haft så på ett långt tag, utan alla har haft en chans till utbildning, har gynnat vårt land.

Mer om skolan, om disciplinering och dess förment goda effekter från föregående inlägg.

Alfie Kohn som är en amerikansk författare och föreläsare som har utforskat ett antal ämnen som utbildning, föräldraskap och mänskligt beteende, skriver i ”Disciplin är problemet – inte lösningen”:

”… disciplinprogram faller tillbaka på det som är lätt: straff (’konsekvenser’) och belöningar.

Fungerar de? Ja och nej. Hot och mutor kan köpa kortsiktiga ändringar i beteendet, men de kan aldrig hjälpa barnet att utveckla ett engagemang i positiva värden.

I ett konsekvensbaserat klassrum får man elever att fråga ’Vad vill hon att jag ska göra och vad händer mig om jag inte gör detta?’

I ett belöningsbaserat klassrum leds de att fråga ’Vad vill hon att jag ska göra och vad får jag för att göra detta?’

Notera hur lika dessa två frågor är. Belöningar och straff är verkligen två sidor av samma mynt.”

Men han tror att

”Barn lär sig att göra goda val genom att ges chansen att välja, inte genom att följa föreskrifter./…/

All dessa ’göra-strategier’ handlar om att kräva lydnad, inte om att hjälpa barnet att tänka sin egen väg igenom ett problem – eller att fundera över varför det som händer ens kan vara ett problem i första rummet.

[man hjälper dem inte att fundera över att något som händer kan vara ett problem över huvudtaget. Dvs. de blir inte ens varse att ett problem kan ha uppstått och därför löses det inte heller. För de såg inte problemet i första rummet].

Som ett resultat av detta så kommer behovet av disciplin och kontroll aldrig att ta slut.

Men om vi kunde engagera elever att tänka själva, hur vore det? Vad skulle då hända? /…/

Varje gång jag besöker ett sådant klassrum; där läraren är mer intresserad av att skapa en demokratisk gemenskap snarare än att vidmakthålla sin position av auktoritet, blir jag gång på gång övertygad om att att röra sig bort från konsekvenser och belöningar inte bara är realistiskt – det är det bästa sättet att hjälpa barn att växa till goda elever och goda människor.”

Den australiensiske psykologen och psykoterapeuten Robin Grille skriver i ”Belöningar och beröm: den förgiftade moroten” om de idag så populära metoderna att modifiera barns beteenden. Metoder som kommer från behavioristerna, vars tänkande nu dominerar ledande psykologi- och utbildningsteori.

”… ingen har – förrän nyligen – ens tänkt på att ifrågasätta dessas giltighet./…/

Vem kan tvivla på att det är gott att ge barn beröm eller priser när de presterar enligt vårt gillande?

[en springande punkt: enligt VÅRT gillande].”

Han skriver om kontroll av människor, att manipulera barns beteenden, tankar och känslor, på samma sätt som vi kan lära en säl, med några sardiner och litet smicker, att balansera en boll på nosen. Och om behavioristernas försök med djur i sina labb:

”Ett problem finns dock. Vi bryr oss inte särdeles mycket om kvaliteten i den relation som vi utvecklar med en labbråtta.

Vi bryr oss inte om om gnagare utvecklar självförtroende, eller någon känsla av autonomi eller självständighet, inte heller bryr vi oss ett dugg om om råttan kommer att bli intresserad av att försöka sig på större och större labyrinter av sig själv, långt efter att vi har slutat belöna den med mat.

Och det är där, vilket de flesta av våra experter har misslyckats med att tala om för oss, hela denna fantastiska teknologi med ’belöning, beröm och förstärkning’ faller i stycken./…/

[dessa drillade barn förlorar i värsta fall sina egna drivkrafter och sin egen motivation]

Det finns gott om bevis att i långa loppet så är belöningssystem ineffektiva.

[funderar vidare om vuxenvärldens bonusar och individuella löners föregivna goda effekt på våra prestationer, se föregående blogginlägg. Vad slags människor motiveras av dylika belöningar? Finns det inte andra drivkrafter hos människor?

Vad slags människosyn har människor som idag får, och tar sig, maktpositioner i samhället? Vad driver dessa? Vilka personliga upplevelser har dessa? Från tidigt i livet; både uppväxt och senare skola osv?

Har de överhuvudtaget någonsin ifrågasatt dessa/detta? Är det de som är minst benägna att ifrågasätta som hamnar i maktpositioner på alla olika nivåer? Och mer än någonsin idag?

Se psykohistorikern Robert Scharf i essän ‘Leaders’. Han menar att de mest efterblivna psykoklasserna (backward psycho-classes), dvs. dem med de starkaste psykologiska försvaren, tenderar att leda].

I motsats till vad populär myt säger oss, så finns det många studier som visar att när barn förväntar sig och räknar med belöningar, så presterar de sämre.

En studie fann att elevers prestationer underminerades när de erbjöds pengar för bättre betyg.

Ett antal amerikanska och israeliska studier visar att belöningssystem undertrycker elevernas kreativitet och utarmar också allmänt sett kvaliteten i deras arbete.

Belöningar kan döda kreativiteten därför att de avskräcker till risktagande. När barn är slavar under belöningar, tenderar de att undvika utmaningar, att ’köra säkra kort’.

De föredrar att göra minsta möjliga som krävs för att få priset./…/

Tack vare moderna framsteg i behavioristisk vetenskap, så har vår förmåga att förföra eller manipulera barn (och djur! Och vuxna!), att göra vad vi vill att de ska göra, blivit alltmer sofistikerat.

Men kostnaderna för manipulering genom belöningar har blivit stora.”

Man kan läsa om dessa kostnader i en tiopunktslista i den länkade artikel.

Ja, se också om ”positivt tänkande” något vi vuxna ”drabbas av.” Något som närmast har blivit ett bud (vadå, ”frihet”?).

Skolan med disciplinering och elitisering…

23 mars, 2010 § Lämna en kommentar

klicka på bilderna för att göra dem större.

Först och främst läs bloggen Det progressiva USA i ”Fyradagarsskola allt vanligare i finanskrisens USA, Kina ökar försprånget.”

I detta lilla land, som Sverige är, borde vi värna om ALLA barns goda skola och skolgång. Är elit- och superskolor (som den som nu ska starta i Jönköping, se ovan) verkligen bra för de ”skolduktigaste” barnen?  Gynnas alla begåvade barn av elitskolor? Eller vilka sorter gynnas av elitskolor?

I senaste Lärartidningarna fanns en rad intressanta saker att läsa, se till exempel artikeln ”Kritik mot mål i ny nättidskrift”:

Modellen med mer eller mindre mätbara mål i läroplaner och kursplaner har blivit dominerande i Europa och på andra håll. Det kan fungera vid träning eller instruktion, men är oacceptabelt i samband med utbildning, enligt James McKernan, professor vid East Carolina University, USA./…/

Han levererar omfattande kritik mot modellen. Han säger att den för med sig att lärare på ett okritiskt sätt tvingas acceptera mål som bestäms av utbildningsbyråkratin och att den reducerar utbildning till något som på ett instrumentellt sätt ska nå förutbestämda mål.

Utbildning bör i stället handla om växande utan att man på förhand kan veta vad resultatet ska bli, anser McKernan. Modellen gör att det mera oförutsägbara lärandet som kan uppstå på grund av elevers nyfikenhet begränsas.

Tidskriften ’Education Inquiry’ är tänkt att ställa frågor kring utbildningsvetenskapliga problemställningar mer än att leverera färdiga sanningar. Artiklarna är granskade av forskare och är gratis att ladda ner.

Det första numret innehåller också artiklar om ökade utbildningskrav som leder till ojämlikhet i de skotska skolorna, om den mångfald, variation och komplexitet som finns i undervisning och om det digitala mediesamhällets betydelse för ungdomars lärande.

Se också debattartikeln/insändaren ”Kometmetoden steg bakåt för förskolan – Disciplinering i stället för självständiga barn. Förskollärare varnar för ’Komet’” som var så bra och tänkvärd så jag citerar hela den (!!):

”Vi är två förskollärare med sammanlagt 65 års yrkeserfarenhet som oroas av de tendenser till bakslag i för­skolans praxis som vi ser i form av ’Komet i förskolan’.

Ursprungligen utvecklades Kometmetoderna i socialt belastade områden i USA:s storstäder och syftade till att förebygga kriminalitet och droganvändning.

Förskolans utveckling har varit mycket dynamisk då det gällt att i samverkan med rörel­ser och intressen i samhället ha en öppen och nyfiken hållning till pedagogiska impulser och intryck.

Det här innebär till exempel att synen på barnet som en kompetent och aktiv aktör med rätt till inflytande har etablerats och är en kvalitets­markör i förskole­verksamheten. Något som också uttrycks i läro­planen för förskolan.

Denna utveckling har i stort sett förbigått förespråkarna för ’Komet i förskolan’. Vi ser tillämpningen av ’Komet­metoden’ som ett återtåg till disciplinering av barnet.

Målet för ’Komet i förskolan’ är att se om förskole­personalen med komet­manualens hjälp bättre kan klara av stökiga barn [men varför är barn stökiga? Varför är vissa barn stökiga?].

Metoden bygger på beteendemodifikation. Den teoretiska basen är behavioristisk inlärningsteori i vilken beteenden lärs in genom belöning respektive bestraffning, morot och piska, guldstjärnor och skamvrå.

För dem som har minnen av förra århundradets tidigare skolformer och disciplinerande pedagogik är igenkänningsgraden hög. I dag finner vi tillämpningar inom hundpsykologin och i hundkurser.

Synen på hur barn, unga och vuxna lär och på hur relationerna utformas i en demokratisk skola och förskola är på mils avstånd från det ovan skisserade Kometprojektets mekaniska syn på lärande och relationer.

Etableringen av ’Komet’ genom­förs samtidigt som stora nedskärningar görs i verksamheter för barn och unga och efter att förskolan i Stockholm under mer än ett decennium avlövats på resurser som förskolepsykologer och resurspedagoger.

Vi undrar vart självständigheten, yrkesstoltheten och det kritiska sinnelaget som präglat förskolevärlden har tagit ­vägen hos dem som beslutade då den här metoden såldes in. Särskilt som det skett utan överväganden om de värdegrunds- och etiska aspekter som är speciellt relevanta då utsatta barn är i fokus.”

Bo Nurmi skriver också i ”Disciplinproblemen i skola – en fråga om kunskap och perspektiv”:

”Att elever är stökigare idag än förr har börjat ta formen av en väletablerad medial sanning. I den offentliga debatten, representerad av bland annat dagstidningar, radio och TV hörs det lite till försvar av eleven [!!!].

Debattens budskap tycks vara att sanningen nu är beskriven, elever är stökigare och det är bara att förhålla sig till det. Trots att många inom forskarkåren ifrågasatt sanningshalten i det som påstås, och särskilt då i frågan om disciplinproblemen och den så kallade lösningen.

Kontroll som en metod för att hantera någons beteende är mycket tveksamt. Den humanistiske psykologen och välrenommerade forskaren Edward Deci beskriver i sin bok Why we do what we do varför.

Kontroll kan i princip bara leda till två typer av människor: de som ger sig, eller de som gör motstånd. Oavsett vilket är risken att eleven alieneras i psykologisk och social bemärkelse stor, med negativa konsekvenser för elevens framtid [och för samhället].

Även om kontroll kan fungera bra på kort sikt skapar det sällan det långsiktiga samförstånd som är avgörande för att en relation ska fungera. Vilket bekräftas av att disciplinproblem är ett återkommande problem i skolans värld.

Kontroll som lösning genererar bara nya problem av den anledningen att vi botar symptomen, och inte de bakomliggande orsakerna. Orsaker som inte nödvändigtvis handlar om eleven, utan om kan vara allt från lärarens förhållningssätt, psykosocial miljö till andra strukturbundna faktorer.”

Se också ”Respektera även intoleranta elever – Först när eleverna lär sig identifiera känslor av intolerans i sig själva kan de förstå rasismens drivkraft, säger prisbelönte läraren Christer Mattsson.”

Läs om rötterna till trångsynthet eller bigotteri.

Och slutligen ”Riskabelt för hälsan att inte vara omtyckt.”

Tillägg: Och var det inte möjligt att utveckla den inom ramen för den kommunala skolan? Göra det först? Har friskolorna bidragit till att förbättra vår skola? Har individuella löner bidragit till det? Från MIN skolverklighet är jag ganska tveksam. Överväger nackdelarna fördelarna?

Glöden har dött i ögon som förr glödde och jag tror inte vi gör ett bättre jobb idag för att vi har individuella löner. Pengar är inte enda drivkraft. Kanske ingen stor drivkraft, om man tycker det man gör är roligt och får någorlunda resurser för att genomföra det man ska göra på ett vettigt sätt.

Men om man inte får det eller tillfredsställelse riktigt av sitt jobb, då blir lönen betydligt viktigare. Kanske väldigt viktig, det viktigaste? För man vill ha någonting av sitt jobb. Nu menar jag inte att lönen är helt oviktig.

Se Ingrid Dahl i ”Ideologisk sanningstvätt”:

”Allra mest häpnadsväckande är nog ändå påståendet att en av orsakerna till målstyrningen är den pedagogiska progressivismen. Argumentationen är ungefär: eftersom den pedagogiska progressivismen är kunskapsfientlig – liksom målstyrningen – leder den förra till det senare.

Till det kommer ytterligare ett argument: eftersom de flesta akademiska pedagoger omhuldar den pedagogiska progressivismen och det är akademiska pedagoger som varit involverade i utvecklingen av målstyrningen så …

Jag kan inte låta bli att tänka på den kritik som Karin Dahl, en av de mer namnkunniga företrädarna för progressivistiska ideal (dock inte akademisk pedagog) drev mot förslagen till målstyrda läro- och kursplaner när de presenterades i början av 1990-talet./…/

Det är kanske i och för sig inte orimligt att förvänta sig att en forskare ska kunna skriva en rapport av det här slaget under tre månader – under förutsättning att det är en forskare som är förtrogen med såväl forskningen om skolreformerna och om lärare och professionaliseringen av läraryrket.

Man kan undra över varför ESO väljer att lämna uppdraget till en historiker utan sådan förtrogenhet – när det faktiskt finns tillgång på experter både när det gäller forskning om de senaste decenniernas reformer och läraryrket.

Konsekvenserna av tillvägagångssätt blir en slags ‘sanningstvätt’: Om man ger ett uppdrag, som egentligen är omöjligt såvida man inte är expert inom området, till en forskare som inte har den nödvändiga förtrogenheten och därför måste lita till andrahandsrapporter och mediebilder kommer ideologiska påståenden att reproduceras som forskningsgrundade och ’rena’.

Detta utan att den enskilde forskaren är medveten om att han genomför en sanningstvätt.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin mechanical outlook on relations and learningreflektioner och speglingar II....