Mer om politikers frånsägande av ansvar och om grandiositet, samt också om jantelagen – universitet, sjukhus och skolor förutsätts kunna styras på samma sätt som företag (de har ingen särskild status, ska inte tro de är förmer eller annorlunda)…

22 april, 2012 § 7 kommentarer

Patrik Hall skriver intressant på s 289 i boken ”Managementbyråkrati – organisationspolitisk makt i svensk offentlig förvaltning” (politiker har delegerat bort sitt ansvar. Jag undrar VEM tar ansvar istället? Någon?) hänvisande till Mats Alvessons bok ”Tomhetens triumf: Om grandiositet, illusionsnummer & nollsummespel”*):

”Alla vill ha status, och detta åstadkoms genom konsumtion, livsstilsvanor och utbildningar och befattningar med tjusiga namn.”

Hur kommer det sig att vi kanske inte i högre känner oss värda tillräckligt precis som vi är? Är det något vi fötts med?

*) Om Alvessons bok kan man läsa:

”Dagens samhälle utmärks av grandiosa självbeskrivningar och anspråk i stor skala.

Detta samtidigt som kampen om godbitarna yrkespositioner, utbildning och konsumtion i allt högre grad handlar om ett nollsummespel.

Varumärkta produkter uttrycker identitet och tjusighet. Men mycket av detta är­ ­substanslöst prat och rymmer inslag av bondfångeri och själv­­bedrägeri. Bakom den grandiosa fasaden lurar tomhetens triumf.”

Hall fortsätter:

”Samhället präglas av ett slags kollektiv narcissism.

Bakom grandiositeten lurar emellertid tomhetens triumf.

Man putsar på fasader, medan innehållet inte förbättras – ibland kanske det till och med försämras, och den välputsade fasaden blir något som kompenserar för tvivelaktigt innehåll.”

Han skriver om…

”… organisatorisk statusjakt och grandiositet.”

Ytan ser fin ut, kanske finare än den gjorde tidigare, men har innehållet förändrats ett enda dugg? Kan det till och med ha försämrats? Han menar t.ex. att implementeringen av Lean Healthcare vid stort svenskt sjukhus inte handlar om

”… att skapa effektivare organisationer, utan istället om att signalera att de är moderna, och på så sätt uppnå högre status från omgivningen./…/

Cheferna och andra reformatorer träffas på konferenbser och solar sig i varandras framgångar. Vad som egentligen pågår inom de organisationer som berättelserna påstås handla om skulle vara intressant att veta.”

Ja, precis! Hur ser det egentligen ute i de där fantastiska organisationerna? Ytan är viktigare än det faktiska innehållet?

Och har det blivit någon skillnad för ”avnämarna”, dvs. elever i skola, patienter i sjukvården, brukare av privat och offentlig omsorg?

På samma gång så riktar sig managementreformer MOT äldre typer av grandiositet skriver Hall:

”Professorer, läkare eller lärare är inte märkvärdigare än andra människor.”

Ny slags grandiositet skapas? Andra kategorier övertar professorers, läkares och lärares roller? Och ses nu upp till istället? Status är fortfarande viktig, men en förskjutning har skett? Är detta nya bättre än det gamla? Finns det ett tredje sätt, som är bättre än de gamla sätten?

Hall menar att det finns tendenser till jantelagstänkande i managementreformerna! Dvs ”du ska inte tro du är något”. Vi ska både slå på trumman för oss och samtidigt inte tro att vi som individ eller organisation är förmer än någon annan!? Och de debattörer i kommentarsfälten som försöker tysta andra debattörer med att de drivs av jantelagen kanske drivs just av denna jantelag själva: deras meddebattörer ska inte tro att de är något!?

Hall skriver på s 290:

”.. det finns tendenser till jantelagstänkande i managementreformerna. Universitet och sjukhus forutsätts exempelvis kunna styras på samma sätt som företag.

Detta relaterar till den verksamhetsoberoende karaktären av managmentreformer – att dessa reformer kan tillämpas på alla organisationer, överallt. Ingen organisation ska tro att ‘den är nåt’. Likriktning och standardisering präglar utvecklingen inom samtliga de sektorer som studerats i denna bok – högskolan, sjukvården och kommunen.

I grunden menar jag alltså att man kan spåra moraliserande drag i denna utveckling.”

Ja, och vi har fått en annan typ av förståsigpåare, inte minst bland ekonomer. Allt har ju blivit ekonomi, vadå, några ”avnämare” eller effekterna för några såna? Politikerna har hakat på detta; de är väldigt måna om att framstå som ”ansvarsfulla,” när det gäller ekonomin, men vilka effekterna blir för medborgarna det har sekundärt värde (om det alls betyder något, utom för de mest välbeställda)?

Och vadå, om tillgängligheten för värktabletter har blivit större tack vare den fantastiska avregleringen av apoteken, se Mats Gerdau (m) nedan? Hur har tillgägnligheten blivit vad gäller betydligt mer livsviktiga läkemedel för grupper som har det ekonomiskt tufft? Är inte tillgången på Alvedon ett lyxproblem? man kan ju också fråga sig varför vi behöver värktabletter i sån grad?

Hall skriver på s 291 om den kvinnoklinik han specialstuderat (för boken?), att de vill bli ”Sveriges bästa BB” och att de strävar efter kvalitetsutmärkelser:

”Men på vilket sätt ska kliniken egentligen bli bäst?”

Ja, precis!

Han svarar:

”Jo, den ska bli bäst genom att den ska vara den klinik som bäst uppfyller externa standarder och normer [interna standarder och normer, vadå?].

Den ska bli bäst på att implementera Socialstyrelsens (likriktade och standardiserade) ledningssystem för kvalitet.

Den ska bli bäst på att uppfylla kraven i SIQ:s (likriktande och standardiserade) kundorienterade verksamhetsutvecklingsmodell.

Den ska bli mest normal i det benshmarking-projekt med andra kvinnokliniker som den ingår i./…/

Som Bejerot hävdade (citerad i kapitel 1) är det standardiserade kundmöten som eftersträvas, efter modell från flygbolag, snabbmatsindustrin och andra servicenäringar [se ‘Bortom New Public management: Institutionell transformation i svensk sjukvård’, hur mycket effektivare har egentligen sjukvård eller skola blivit? Ineffektiv på andra sätt och vadå, de professionellas bedömningar?].”

Är det så vi vill bli bemötta som patienter, elever osv, på standardiserat sätt?

Hall påpekar att organisationer och dess medarbetare ska vara flexibla (och bli allt flexiblare) medan de system som styr dem är väldigt rigida: systemet ändras inte. Det säljs exakt likadant till alla kunder. Om man ifrågasätter styrsystemet så är det inte fel på det, utan på den som kritiserar. ”Lyd och håll tyst!”

Managementteknikerna blir som religioner och de som säljer dem närmast som gudar. De framstället både sitt system, sin metod och sig själva på det sättet. Litet grandiost alltså, menar Hall, om jag förstått honom rätt.

Han drar också ut konsekvenserna av managementstyrning, och den byråkrati som finns kring denna, för demokratin. Politikerna delegerar bort sitt ansvar istället för att ta det.

Ja, hur är det med privatiseringshysterin, inte bara i blått styrda kommuner, utran också i rödgrönt styrda? Överallt så privatiseras det hej vilt och därmed är alla problem lösta, tros det? Men vilka problem kan vi komma att få se, både i nära framtid, samt på längre sikt?

Och några tjänar massor med pengar på att sälja dessa styrsystem, vars effekter det finns skäl att ifrågasätta? Om dessa system verkligen ÄR okej borde man inte vara rädd för att bli granskad? Här granskas och ifrågasätts ju andra yrkesgrupper ganska rejält. är det skillnad på folk och folk, system och system, organisation och organisation?

Mer av samma. 😦

Ja, mer av samma igen!?

Skojar Gerdau? Finns det inte betydligt viktigare saker, än en sådan ickefråga? Sen undrar jag vem som började prat om avreglering av apoteken (inte för att jag hyllar den/de som gjorde det)? Hur många uppskattar denna avreglering? Har den verkligen gett oss bättre apotek? Eller tvärtom sämre??

Började fundera om inte Björn Johnson skrivit om honom? Jo, apropå missbruksutredning

Annonser

Tankar litet allmänt runt privatiseringar och nu i synnerhet om privatiseringen av Bollnäs sjukhus, samt vidare om den fattigaste tredjedelen i USA…

30 oktober, 2011 § 1 kommentar

[Uppdaterad 31 oktober med video, några länkar och text till video].

Vad har nyliberalismen lett till i de länder som gick i bräschen för denna kan undras? Välstånd åt alla (som den lovade)? ÄR detta verkligen något vi borde fortsätta apa efter?

I det lilla sjukhus i staden jag nu är på semester i närheten av, Bollnäs, kommer det att gå över i Aleris drift. En sjuksköterska där lät väldigt begeistrad. Å vems vägnar? Å personalens? Patienters? Eller?

Dessutom anser folk tydligen att friskola i Bollnäs väljer ut de mest anpassade och skötsamma eleverna. Kanske är det dessa eller snarare deras föräldrar som väljer denna skola för sina barn och är så på hugget så de hinner före alla andra`? Och är det inte så att de därmed också inte solidariserar sig med de barn som inte har lika pådrivande föräldrar eller samma förutsättningar hemifrån? Och försöker inte förbättra en skola för ALLA!

Den egoismen och solidaritetsunderskottet, jo, jag skulle vilja kalla detta så, kanske slår tillbaka någon gång i framtiden, i ett samhälle vi inte vill ha? Något jag faktiskt skulle unna dem.

”Vi längtar efter detta!”

sa sjuksköterskan och berättade något om hur den privata vårdcentralen (också i Aleris drift?) tar pengar från sjukhuset. Jag orkade inte lyssna riktigt för jag kände mig så oerhört trött och totalt uppgiven av att höra detta. Fick lust att kräkas.

”Varje år försvinner minst 4 miljarder skattekronor från svensk sjukvård. Det är pengar som vi till exempel skulle kunna anställa 10 000 sjuksköterskor för. Istället går pengarna rätt ner i fickorna på privata aktieägare.”

Läs också kommentarerna till länkad bloggpostning om att ”Aleris specialistvård stjäl skattepengar.”

Politikerna är väl glada, nu är detta problem ”löst”? Folk i Bollnäs med omnejd får behålla ”sitt” sjukhus istället för att måsta resa till Hudiksvall eller Gävle. SUCK!

Och vad sysslar media med? Jag orkar inte ens TITTA på Ljusnan, den enda lokaltidningen här, än mindre orkar jag läsa dess, högervridna, ledare.

Maria-Pia Boëthius undrar ”Vem granskar medierna?,” en fråga som är i högsta grad befogad.

Man har gått in för att göra röda Gävleborg blått? Med att bland mycket annat privatisera ALLA apotek (utom det på Bollnäs sjukhus upptäckte jag nu, och hur länge får det vara kvar i Apoteksbolaget?) och nu privatiseras också Bollnäs sjukhus (kommer apoteket där också att privatiseras, när sjukhuset blir privat, så att ALLA apotek som jag känner till här i trakten är privata?).

Alternativet var att lägga ner sjukhuset påstår politikerna?

Boëthius skriver:

”I den vidare världen, utanför Sverige, pågår ständigt en debatt om mediernas ’accountability’ [ansvarighet eller att ställas till svars], ett ord som inte ens finns på svenska.”

Varför finns inte denna debatt i Sverige? Och hur många läser bloggar på internet, har upptäckt dem, vet att de finns och vad som skrivs i dem och därmed ser/inser att det finns en massa människor här i Sverige som kraftigt ifrågasätter det som sker?

Och det är långt ifrån bara de som kraftigt missgynnas av privatiseringar m.m. som reagerar. Tvärtom verkar det som om många av dem som missgynnas mest (eller troligen kommer att missgynnas mest) ”tror” mest på det som sker, försvarar det som sker och röstar på dessa, iskalla, politiker.

”I Sverige behandlas ansvarsutkrävandet från medierna som en fråga utan svar: Vem ska granska medierna?

Det borde vara vi själva, men svenska stormedier har visat sig odugliga på den fronten, till skillnad från till exempel brittiska The Guardian som under flera års spott och spe från sina kolleger i medievärlden framhärdade i att granska medieskandalen med bland annat avlyssning på tidningen News of the World, numera nedlagd, tack vare Guardian.

Svenska stormedier vägrar att fatta detta: I och med internets uppdykande måste de börja leva upp till sitt mantra att de ‘granskar makten’ och om de någonsin ska kunna återerövra trovärdighet måste de börja granska varandra; skoningslöst.

Och erkänna att de är en stor del av makten, men att de nu ställer om sig och går över på folkens, människornas sida.

Om de inte gör det kommer i varje fall inte jag att sörja de medier som går under. Då har de bara sig själva att skylla.

Jag skäms över svenska journalisters agerande under Juholtdrevet. Jag skäms också över de få som låtsas granska medierna, Resumé, P1:s ‘Medierna’ och ‘Publicerat’ och nätets ‘Second Opinion’ till exempel.

De agerar inuti medievärlden, vill räknas där och de är allt annat än fria och fritt tänkande. Jag har pratat med många journalister om drevet.

En (mycket respekterad) sa: ‘Jovisst, läskigt, men Håkan Juholt borde inte vara partiledare för socialdemokraterna.’ Hon var alltså beredd att acceptera ett orättfärdigt drev för att få bort Juholt; en moral hämtad från dokusåporna./…/

De ger sig hungrigt på Juholt, i mina ögon också en klassfråga, och hans försumliga tillkortakommanden men de visar sig vara skitskraja för Carl Bildt, om vilken mina amerikanska journalistkolleger berättat att han, med sin CV i tvivelaktig oljebusiness, aldrig någonsin hade kunnat bli utrikesminister i USA.

En skugga faller också över Fredrik Reinfeldt, som utsett Carl Bildt och som tiger om hans besynnerliga världspendlande, antagligen till för att knyta framtida affärskontakter för tiden efter ministrandet.

Medierna har beslutat sig för att framställa politiken som något i stil med Big Brother eller Let’s Dance; juryn är ‘vi’./…/

Sedan visar det sig att det inte fanns några glasklara regler, men då har man redan korrumperat tittarna, läsarna och lyssnarna genom att ansluta dem till en mobb mot Juholt; när man redan börjat mobba vill man inte gärna höra talas om motsägande fakta, det förvandlar ju en själv till lättlurad fåntratt och medlöpare./…/

Carl Bildt med hjälp av sina arroganta piruetter vann över praktiskt taget hela den svenska mainstream-journalistkåren, utklassade den totalt; och att det säger något mycket, mycket oroande om kvaliteten på svensk etablerad journalistik.”

Varför har sjukvård, skolor m.m. ekonomiska problem? Hur görs budgetar? Är resurserna mindre och varför? Har vi inte råd längre? Hur kommer det sig att saker som gick för 25-30 år sedan inte längre fungerar? Jag sommarjobbade på Bollnäs sjukhus under flera somrar under mina studier.

Kan det bero på skattesänkningarna, bland annat i form av jobbskatteavdraget? Jag känner mig INTE hedrad för att jag får göra avdrag på skatten när jag har förmånen att ha ett jobb, att jag ska premieras ytterligare framför dem som är sjuka och/eller inget hellre vill än ha ett jobb, så de slipper leva på samhället och våra gemensamma trygghetssystem, det som är socialFÖRSÄKRINGAR, som felaktigt och nedsättande kallas ”bidrag.”

Jag skulle ha lust att blogga mer om vad privatiseringarna har lett till här och där – och kan leda till, inte minst inom skola, vård och omsorg. Och då referera till bland annat Aron Etzlers Trondheimsmodellen, samt om vad man kan läsa i ”Nationalekonomi för vänstern” osv.

Min amerikanske pojkvän som är egen småföretagare sa häromdagen, om detta med att folk ska hitta en och reklam i gula sidorna för ens företag, för samma saker har skett där vad gäller telefon, el m.m.:

“Förr fanns EN telefonbok, nu vet jag inte hur det funkar längre…”

Och en gemensam bekant till oss (som förresten är sjuksköterska, manlig sådan i USA) sa apropå erfarenheterna av demensvård där och en Alzheimersjuk pappa som nu MÅSTE in på demensboende, därför att vår vän jobbar och måste jobba (men oftast är det kvinnorna som får ta hand om gamla föräldrar osv., om de inte har så goda inkomster så de kan bekosta svindyrt och ”snobbigt” äldreboende. Och de som inga anhöriga har, vad gör de? Liksom de som inte har resurser att ekonomiskt hjälpa anhöriga i trångmål?):

”Du ska inte bli gammal här [i USA]!”

Han var tydligen väldigt upprörd utifrån sina nu personliga erfarenheter som ”konsument” av vård (om än indirekt).

Jag tror inte vårdpersonalen har anledning att jubla och än mindre har presumtiva patienter anledning att jubla. Har inte bara en utan ett par sjuksköterskebekanta i USA samt bekanta som har erfarenheter av sjukvård där (mellanvästern).

I artikeln ”Noll koll på äldrevården – avtal slut och sägs upp medan skattepengarna rinner iväg” kan man läsa om förhållandena i Sverige nuförtiden:

Den som läser vidare i Moderaternas nya idéprogram möts av en nästan sövande retorik … Moderaterna är Sveriges mest trovärdiga välfärdsparti … Äldrevården ska erbjuda trygghet och livskvalitet [SUCK!!!].

Moderaternas strategi är att lugna väljarna med att allt kommer att bli bra, ja nästan som förr, även när vi blir gamla.

Den som går ut i den moderata verkligheten däremot, den blir snart klarvaken. Vi kan ta äldrevården i Stockholm som det senaste exemplet på partiets ’trovärdighet i välfärden’.”

Läs vidare i artikeln.

Nej, är framgång (vad sådan nu består av) en rättighet? Och vad vi ser är ”söndra och härska”. Vi skulle behöva samarbeta istället. Och det är betydligt roligare att bry sig om andra människor? Är det inte?

Och en Malin Ullgren skriver (och man blir rejält skrämd över det hon skriver)  iDet som var politiskt korrekt på 1990-talet är numera revolutionärt”:

Jag har inga bra tips på ämnen. Men tänk på en sak: var inte för vänster.

Det rådet får jag från en branschkollega när jag ber henne om idéer till den här krönikan. Var inte för vänster. Vi bleknar båda när hon säger det hon säger; vad är det för ett skrämmande trångt åsiktsklimat hon påstår att vi verkar i? Men skrämmande eller inte, vi vet ju att hon rör vid något som är sant.

I dag måste man lägga sig nära regeringens största parti för att hamna på ideologisk brusnivå – det vill säga den frekvens där majoriteten inte anser att en politisk åsikt har uttryckts, utan bara sunt förnuft. Allt till vänster om brusnivån kan tolkas som bolsjevism, och bolsjeviker är ett slags extra skrämmande foliehattar.

Är det en paranoid tanke? Jag tror inte det. Efter SNS-skandalen, när en nationalekonom belades med munkavle för att hon inte utropat ett entydigt Halleluja! för den svenska privatiseringsvurmen, tror jag det ännu mindre. Det som var politiskt korrekt på 1990-talet är i dag revolutionärt. 2011 räcker det att man är lite tveksam till om börsnoterade lvu-hem verkligen är vägen till paradiset för att det ska bli räfst.

För ett år sedan hörde jag Beatrice Ask på valnatten vifta undan en fråga om hur hon såg på Sverigedemokraternas inträde i riksdagen – det hade hon inget att säga om. Vänsterpartiet däremot, de var extremister [att Ask är minister gör inte att jag automatiskt tror hon har rätt eller ens gör rätt, som Ullgren tycks tro eller anse!!!?]./…/

Jag hoppas att SNS-skandalen blir ett wake up-call. Kanske kommer de politiker, debattörer och näringslivsföreträdare som varnar för proletariatets diktatur så snart någon piper ‘jämlikhet’, att faktiskt ångra det tajtrumpade åsiktsklimat de själva drivit fram. Konsekvenserna har blivit alldeles för stora.”

Ullgren skriver också att behandlingen av Håkan Juholt andas borgerligt klassförakt anno 2011.

Kommer att tänka på förakt för svaghet.

Nå, för att gå vidare: Barbara Ehrenreich skriver vidare om nyutgåvan av boken ”Barskrapad” och utvecklingen i ”föregångslandet” USA (med sin Reaganism sedan 30 år tillbaka, hur kan det se ut här i Sverige – och de andra skandinaviska länderna – om betydligt kortare tid än så?), i min översättning från engelskan:

”När jag skrev Barskrapad var jag inte säker på hur många människor som denna bok passade in på./…/

[Men] tre månader efter boken publicerats kom the Economic Policy Institute i Washington ut med en rapport med titeln ’Umbärandena i Amerika: den verkliga historien för arbetande familjer’, vilken fann att häpnadsväckande 29 % [dvs. nästan en tredjedel] av de amerikanska familjerna lever i vad som mer skäligen skulle kunna definieras som fattigdom, vilket betyder att tjäna mindre än för en grundläggande budget täckande boende, barnomsorg, sjukvård, mat, förflyttningar och skatter – men inte, vilket bör noteras, någon underhållning, inga som helst måltider ute, ingen kabel-TV, inga internettjänster, inga semestrar eller presenter/julklappar. Tjugonio procent är en minoritet, men inte en lugnande liten och andra studier i början av 2000-talet kommer med liknande siffror.     

Den stora frågan 10 år senare är om saker förbättrats eller försämrats för tredjedelen i botten av inkomstspridningen; de människor som städar hotellrum, arbetar på lager, diskar på restauranger, tar hand om de väldigt unga och väldigt gamla och som håller hyllorna fulla i affärerna. Det korta svaret är att saker har blivit mycket sämre, särskilt efter nedgången som startade 2008.  

När du läser om umbärandena som människor jag mötte gick igenom medan jag gjorde research för min bok – de skippade måltiderna, avsaknaden av sjukvård, det tillfälliga behovet av att sova i bilar eller skåpbilar – så måste du komma ihåg att detta hände i den bästa av tider. Ekonomin växte och arbeten, om de var dåligt betalda, fanns det hur mycket som helst av.

2000 hade jag kunnat vandra in i ett antal jobb ganska så direkt från gatan. Mindre än ett decennium senare hade många av dessa jobb försvunnit och det var en hård tävlan om de som återstod. Det skulle ha varit omöjligt att upprepa mitt barskrapat-’experiment,’ om jag skulle ha känt för det, därför att jag troligen inte skulle ha fått något jobb.

I ett par år har jag försökt finna ut vad som händer de arbetande fattiga i en dalande ekonomi – denna gång genom att använda konventionella rapporterande tekniker som att intervjua. Jag började med min egen utsträckta (stora) familj, vilken inkluderar en massa människor utan jobb eller sjukvårdsförsäkring och fortsatte med att försöka spåra upp ett par av de personer som jag mötte medan jag arbetade på Barskrapad.

Det var inte lätt, därför att de flesta av adresserna och telefonnumren jag hade tagit med mig visade sig inte funktionsdugliga sedan några få månader, troligen på grund av flytt och avstängning av telefonservice.

Jag hade hållit kontakt med ’Melissa’ genom åren, vilken fortfarande arbetade på Wal-Mart, där hennes lön hade ökat från 7 dollar [knappt 48 kronor] till 10 dollar [knappt 70 kronor] per timme, men i mellantiden hade hennes man förlorat sitt jobb [så nu levde de på Melissas knappa 70 kronor per timme].

’Caroline’ som nu är i 50-årsåldern och delvis invalidiserad genom diabetes och hjärtsjukdom, hade lämnat sin dagdrivande man och livnärde sig på tillfälliga städ- och cateringjobb.

Ingen av dem verkade vara överdrivet påverkade av recessionen, men bara därför att de redan hade levt i vad som betyder permanent ekonomisk depression.”

I USA börjar folk göra uppror sent omsider.

Nedan finns texten Keith Olbermann läser i videon.

Läs vidare om att elitskolor inte ger riktigt de resultat man tror. Och vad är begåvade barn egentligen? Apropå det med privatskolor. Ett annat tips är bloggen Ett hjärta RÖTT i blogginlägget ”Politik som absurd och grym teater”. Där hon refererar till artikeln ”Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för sjuka och arbetslösa”, där faktumet konstateras att det inte är alla förunnat att kunna göra detta hur mycket de än skulle vilja, därför att de själva inte har de inkomsterna/pengarna. Se vidare ”Vip-kortet ger dig snabbare vård” samt också ledaren ”Tudelad vård – vi är på väg att få a- och b-sjukvård.”

Fortsättning följer om Ehrenreichs text i ny bloggpostning.

Tillägg: en Marina, kommentator på artikel av Susanna Alakoski skriver så bra i svar till annan kommentator:

”Mikael Holst Mattsson Folket har fastnat och tror att allt handlar om att sänka skatterna, då får man det bättre.

Att rasera ett lands välfärd med att erbjuda dem en lite summa i skattesänkning är rent patetiskt, för det är de med stora inkomster som får det största beloppet.

en kommunalt arbetande städerska får inte många kronor, om de ens får en sänkning, man lär upp i stora löner. man tog pengar från gemensam kassa sänkte skatterna med dem, de rikare får göra avdrag för städ och bygg osv, de rikare köper sig före i kön…vi stoppar n BIDRAG till vården och företag…den arbetslöse får mindre i fickan medan företagare lever gott…vi har nog bara olika syn på saken..men det samhälle vi bygger nu…det har HELA EUROPA testat redan…NU GÖR VI SAMMA MISSTAG för några hundralappar…

vi skiter i sjuka och arbetslösa, Reinfedlt sa även på stämman att folk får gå hem till sina föräldrar, man ska bo tillsammans med gamla, barn och samtidigt eventuellt ha en smabo/make/maka…är detta inte att sträva bakåt…bara för att folk inte vill dela på kostnader och få ett varmare samhälle där vi slipper se folk ligga på gatorna ?????

Det verkar som du inte vill dela på kostnader vi har för vård , omsorg, skola…du vill inte att andra generationer ska få det du en gång fått 😦 man gör skillnad på folk och folk…farligt för ett samhälle…håll i ägodelarna..för hungriga fattiga jagar ..för att överleva”

Transcript.

”The Official Declaration of the Occupation of Wall Street read by Keith Olbermann 10-05 2011

As we gather together in solidarity to express a feeling of mass injustice, we must not lose sight of what brought us together. We write so that all people who feel wronged by the corporate forces of the world can know that we are your allies.

As one people, united, we acknowledge the reality: that the future of the human race requires the cooperation of its members; that our system must protect our rights, and upon corruption of that system [Som ett enat folk erkänner vi sanningen: att människans framtid kräver samarbete från dess medlemmar; att vårt system måste skydda våra rättigheter; vi är emot korruption av detta system], it is up to the individuals to protect their own rights, and those of their neighbors; that a democratic government derives its just power from the people, but corporations do not seek consent to extract wealth from the people and the Earth; and that no true democracy is attainable when the process is determined by economic power [en demokratisk regering  får sin makt från folket (regeringen i Sverige är en minoritetsregering), men företag försöker inte få medgivande av människorna på jorden: ingen verklig demokrati kan nås när processen bestäms av ekonomisk makt].

We come to you at a time when corporations, which place profit over people, self-interest over justice, and oppression over equality, run our governments [vi kommer till er i en tid när företag sätter vinst framför människor, självintresse före rätt/rättvisa och förtryck över jämlikhet, samt dessutom styr våra regeringar].

We have peaceably assembled here, as is our right, to let these facts be known [Vi har fredligt samlats här, vilket är vår rätt, för att låta dessa fakta bli kända (ja, hur många människor känner till sina rättigheter, de mänskliga – och anser sig ha några moraliska, när de blivit avfärdade som tärande, utnyttjare av system och bördor?)].

They have taken our houses through an illegal foreclosure process, despite not having the original mortgage [de har tagit våra hus i en illegal utmätningsprocess, oaktat att de inte hade den ursprungliga pantförskrivningen (vet inte riktigt vad som menas)].

They have taken bailouts from taxpayers with impunity, and continue to give Executives exobitant bonuses [de har varit mottagare av räddningsaktioner och fortsätter ge VD:ar  skandalösa bonusar (bonusar som man köper dem som får dessa bonusar med, skattepengar används för att rädda banker och företag samtidigt som de fortsätter ösa pengar över dem i ansvarig ställning)].

They have perpetuated inequality and discrimination in the workplace based on age, the color of one’s skin, sex, gender identity and sexual orientation [de har fortsatt med ojämlikhet och diskriminering på arbetsplatserna baserad på ålder, hudfärg, kön, könsidentitet och sexuell orientering].

They have poisoned the food supply through negligence, and undermined the farming system through monopolization.
They have profited off of the torture, confinement, and cruel treatment of countless animals, and actively hide these practices [de har förgiftat matförsörjningen genom försumlighet samt underminerat jordbrukssystemet genom monopolisering (men samtidigt påstås något annat; nämligen om konkurrensens välsignelser). De har tjänat på tortyr, fångenskap och grym behandling av djur och döljer (ovanpå allt annat) aktivt detta handlande].

They have continuously sought to strip employees of the right to negotiate for better pay and safer working conditions [de har ihållande försökt riva ner anställdas rätt att förhandla om bättre betalning och arbetsförhållanden (och lobbygrupper hjälper dem envetet och med enorma resurser att övertyga folk om att detta är riktigt och mänsklighetens räddning; litet svinn får vi räkna med:

‘En viktig strategi i denna pendelrörelse har varit att få folk att tro att de har förutsättningar att kvalificera sig till de få (1%) som tar hand om det mesta av resurserna. Genom att jobba hårt kan man bli vad som helst (men som sagt: ingen blir rik på egen hand). Bäst illustreras idén av ‘the American dream’ och genom att lyfta fram det fåtal ur underklassen som faktiskt lyckas, så kan man medialt gömma alla de andra som blir kvar i fattigdom och ibland ren misär – helt utan handlingsutrymme. Etablissemanget definierar helt enkelt ‘mening’ åt medborgarna och etiketterar den som materiell. Det som händer nu är att allt fler fattar att de blivit blåsta på konfekten – speciellt när pensionskassorna sinar och börsvärdet går i botten! (och för att slippa säga att man vill skapa ett tjänarsamhälle har alliansen satsat på skattesänkningar).

Det är dessa grupper som Reinfeldt genom sin svält- och utanförskapsretorik gör sitt bästa för att sparka på – trots att de redan ligger. Eftersom de trots allt befinner sig i minoritet behöver han inte dem som valboskap. Genom att se till att gynna ett girigt förhållningssätt kan han också vara säker på att de gynnade, d v s medelklassen, inte kommer att reagera ens om folk ligger på gatorna och svälter ihjäl. Genom att dra i psykopatreglagen har Reinfeldt tillförsäkrat sig ignorans för de utsatta och ett dräglande fjäsk för överklassen. ‘Slicka uppåt och sparka nedåt’ som någon så träffande har uttryckt det.

Det som dessvärre för Reinfeldt händer nu är att även medelklassen kommer att falla platt till marken – och därmed kvalificera sig till den grupp som Reinfeldt så ihärdigt och nitiskt sparkar på. När kredit- och konsumtionssamhället inom kort når vägs ände i en tvärnit och det går upp för allt fler att den exponentiella tillväxten och därmed arbetslinjen helt uppenbart är en bräcklig konstruktion – ja, vart ska då valboskapen från medelklassen ta vägen? Tja – det blir nog istället Reinfeldt som får anpassa politiken, om nu någon går på den finten!’

Vad bra skrivet! Och sant!].

They have held students hostage with tens of thousands of dollars of debt on education, which is itself a human right [de har hållit studenter som gisslan med tiotusentalsdollarskulder för utbildning (som man måste betala tillbaka och alltså ha inkomster så man kan göra detta), vilket i sig själv är en mänsklig rättighet (se Elizabeth Warren om att ingen blir rik på egen hand)].

They have consistently outsourced labor and used that outsourcing as leverage to cut workers’ healthcare and pay.

They have influenced the courts to achieve the same rights as people, with none of the culpability or responsibility.

They have spent millions of dollars on legal teams that look for ways to get them out of contracts in regards to health insurance.

They have sold our privacy as a commodity.

They have used the military and police force to prevent freedom of the press.

They have deliberately declined to recall faulty products endangering lives in pursuit of profit.

They determine economic policy, despite the catastrophic failures their policies have produced and continue to produce.

They have donated large sums of money to politicians, who are responsible for regulating them.

They continue to block alternate forms of energy to keep us dependent on oil.

They continue to block generic forms of medicine that could save people’s lives or provide relief in order to protect investments that have already turned a substantial profit.

They have purposely covered up oil spills, accidents, faulty bookkeeping, and inactive ingredients in pursuit of profit.

They purposefully keep people misinformed and fearful through their control of the media.

They have accepted private contracts to murder prisoners even when presented with serious doubts about their guilt.

They have perpetuated colonialism at home and abroad.

They have participated in the torture and murder of innocent civilians overseas.

They continue to create weapons of mass destruction in order to receive government contracts. *

To the people of the world,

We, the New York City General Assembly occupying Wall Street in Liberty Square, urge you to assert your power.

Exercise your right to peaceably assemble; occupy public space; create a process to address the problems we face, and generate solutions accessible to everyone.

To all communities that take action and form groups in the spirit of direct democracy, we offer support, documentation, and all of the resources at our disposal.

Join us and make your voices heard!”

Om att tro sig vara gud och om ruffel och båg…

25 maj, 2011 § Lämna en kommentar

Se ”Han kom, han sågade, han förlorade – I augusti förra året tyckte den nyblivne villaägaren i Bromma att ett antal furor på kommunal mark i det populära strövområdet ner mot vattnet hade skymt färdigt hans utsikt med länkar.

Jo, Bob Scharf har förmodligen rätt när han i essän Leaders skriver att de med starkaste psykologiska försvaren tenderar att leda. Tenderar lätt att se sig om gudar eller övermänniskor mer eller mindre?

Se “See No Evil — A political psychologist explains the roles denial, emotion and childhood punishment play in politics” eller “Att inte se ondskan – en politisk psykolog förklarar förnekandets, känslans och barndomsstraffandets roll i politiken” där Michael Milburn blir intervjuad av Brian Braiker.

Ja, tyvärr saknar vi medier som står fria mot makten och därför inte talar om sanningen för medborgarna!

Nej, och ett starkt ojämlikt samhälle kan inte botas med en aldrig så likvärdig skola. För att lätta sitt onda samvete och rättfärdiga ojämlikhet försöker man fernissa över med att skapa en ”likvärdig” skola? Det är tveksamt om ens den skolan kommer att ge alla barn samma förutsättningar…

Och hårda tag eller ”mer av samma” löser ingenting. Framförallt inte på lång sikt.

Och återigen vi kommer aldrig att riktigt lösa problem i ett starkt ojämlikt samhälle.

Om kultur och ekonomismen, borgerlig dominans i media, hybrisprojekt på grund av positivt tänkande och något om vilka som förmodligen har tid att sitta och nätrösta, kommentera och skriva på nätet…

27 mars, 2010 § 1 kommentar

”Vi som art blir dummare om ytligheten utplånar djupet”

Birgitta Lillpers i lördagsintervju.

[Uppdaterad under dagen]. Skulle vilja citera ut lördagsintervjun ”’Jag har fått höra att jag är olönsam’ – Birgitta Lillpers berättar om ett hårdare kulturklimat”:

”… ingen år längre säker i ett samhälle som värderar lönsamhet och profit framför människovärde./…/

Allt tal om litteratur eller kultur som egenvärde saknar betydelse i ekonomernas universum./…/

… vad hon inte gillar är att ekonomerna har fått tagit över i styrelserummen [för bokförlag]. Men hon har hittills sluppit höra att hon bör skriva deckare./…/

’Det är sorgligt att det alltid skall sparas på kulturlivet. Det är både farligt och dumt,’ tycker hon./…/

Det finns också ett ökat krav att författare måste vara mediala, sitta i TV-soffor och låta sig intervjuas gång efter annan./…/

Den framåtrusande utbredda ytligheten i våra sociala medier gynnar inte den eftertänksamma människan.”

Här säger hon något ytterligare bra som försvann när jag rev ur artikeln och den finns ännu inte på nätet, så jag kan inte citera detta ännu.

Lillpers har också ett kluvet förhållande till sin hemtrakt, Orsa, efter sedan hon blev granne med en företagsetablering (träindustri) som direkt hamnade i malpåse. Ett resultat av

”… uppblåsta, dåraktiga, hybrisprojekt.”

Ja, se Barbara Ehrenreichs bok ”Bright-Sided” om positivt tänkande och avigsidorna med detta.

Det var också en insändare i dagens tidning om en relativt stor vårdcentral i en av de största städerna i Dalarna, varav två av dess läkare och en sjuksköterska ska starta privat vårdcentral (vårdval och fri etableringsrätt).

Insändarskribenten var mäkta upprörd över att dessa nu inte fick arbeta kvar på vårdcentralen, utan blivit omplacerade med kort varsel, med allt krångel detta nu medfört. Vakanser som måste fyllas av dyra stafettläkare, olägenheter för patienter därför att köerna blir längre osv.

Jag har inte följt med i detta så värst, men för inte så länge sedan var det en artikel i samma tidning (röd) att denna personal skulle starta privat vårdcentral. Kanske någon i allmänheten reagerade över detta och kontaktade landstingspolitiker, som snabbt vidtog åtgärder (kanske för snabbt?). Och kanske gick denna information ut i media innan landstinget blev informerat? Vet inte hur dessa saker går till. Och detta är bara undringar och spekulationer hos mig.

Men det fick mig att tänka rent allmänt; vad kan dylika privata vårdcentraler komma att innebära för patienter i slutänden och för landstingets vårdcentraler? Kan det bli en utarmning i våra landstingsdrivna vårdcentraler och en förvirring hos ”kunderna”: var ska jag gå med dittan och dattan?

Min pojkvän i USA visste till exempel inte i deras sedan LÄNGE privatiserade sjukvård var han skulle gå för att vaccinera sig mot svininfluensan. Och han/de borde vara vana att hantera sådant! MER än vi ”bekväma, bortskämda” (????) svenskar?

Tillägg efter lunch: Och nu berättade han om en ca 68-årig bekant som fått en hjärtattack (när han var bortrest och hälsade på sin syster i Michigan).

De kunde inget göra där de först tog emot honom, utan han fick forslas i tre timmar med ambulans innan han fick den vård han behövde. Själv menade han att om han fått vård betydligt snabbare skulle hans läge ha varit mycket bättre nu.

Så kan det alltså vara i drömlandet USA! Man verkar inte vara säkrare där?

Samt kan en uppdelning i ”finhet”ske: vilka som går till privatläkare, ungefär på samma sätt som om man går till privattandläkare eller Folktandvården!?

Vilka väljer privat vårdcentral och vilka blir kvar i landstingets?

Och vad gäller apotek: vadå frihet att välja, i till exempel två angränsande norrländska kommuner i södra Norrland är ALLA apotek privatiserade. Där har man BARA Hjärtats apotek att tillgå. Man är TVUNGEN att bli kund hos Hjärtats apotek.

Och när min pojkvän i USA nu ville byta telefonbolag (från stationärt till mobilt) för sin jobbtelefon (till sitt enmansföretag), så fick han tre olika besked/råd från tre olika personer i butiken han besökte.

Han suckade och sa något om hur oerhört ensam och utlämnad den lilla människan är.

Man ska ha både tid och ork och resurser att ta reda på alla alternativ man har att välja på. Och även om man inte är dum i huvudet, så är det inte lätt att förstå sig på de olika ”planerna”, dvs. vad man har att välja på heller.

Och servicen har blivit mycket sämre där från hur den var i början (när bolag privatiserades och splittrades upp) tvärt emot vad som sades.

Kanske var servicen initialt bättre, men på sikt har den blivit sämre än den någonsin varit låter det som. Något vi börjat se här också? Och kommer att få se mer och mer?

Företagen tjänar förmodligen på det att folk till slut inte har ork att kolla. Och jag undrar om saker vare sig blivit billigare (definitivt inte på lång sikt?) ELLER om servicen blivit bättre.

När han till slut flyttade sitt nummer från stationär telefon till mobil, för drygt tre dagar sen,  skulle denna flytt ske inom 72 timmar (dvs. 3 dygn) och det har ännu inte skett, mer än 72 timmar senare.

Och vidare apropå ekonomiseringen, kultur och det förra ekonomiska stålbadet (på 90-talet) och dess konsekvenser (efter förra borgerliga regeringens regeringsinnehav strax innan kris i världsekonomin, tillsammans med allmän högervridning av samhälle och politik över hela skalan, från höger till vänster) i ”K special: Teaterdirektörerna” kan man se:

”… hur det gick till när teatrarna hamnade i klorna på ekonomerna./../

För oss andra, som sedan länge genomskådat hela samhällssystemets ekonomisering, är dokumentären bara ännu en bekräftelse på en sorglig samhällsutveckling. Makten i samhället har ekonomerna – inte humanisterna.

Förr fanns en bättre balans. Så är det inte längre. Det får också konsekvenser i form av ett brutalare samhälle./…/

den nya tidens chefskultur som krävs när teatern förvandlas till ett slags kulturföretag i balans. Dokumentären berättar dessutom att flera teaterchefer har haft dubbla roller och tagit ut både full lön och arvoden./…/

pensionera alla skådespelare på Dramaten som hunnit bli 59 år gamla. De kunde sedan anställas igen på kortare kontrakt för vissa roller. Här gick det snabbt att montera ned arbetsrätten. Antalet fast anställd personal har minskat till förmån för egenanställda med f-skattsedel.

ett drömscenario för det privata näringslivet./…/

I bakgrunden spökade 90-talskrisen som krävde stora ekonomiska besparingar inom hela samhället. Det avslöjar också att den politiska makten också är fullständigt underordnad marknadsekonomins krafter./…/

TV-dokumentärens styrka är att den lyfter blicken från grodans perspektiv och den snabba nyhetsjournalistiken som inte kan skildra krafterna bakom ett maktskifte.

Då är det lättare att syssla med personliga konflikter. Eller räkna antalet kvinnor och män på chefsposter, för att sedan förvandla allt till en simpel pseudodebatt om kön i stället för att ifrågasätta en helt ny maktstruktur och skildra ett paradigmskifte.

Det finns gott om karriärister av båda könen i medelklassen som gärna ställer upp och håller i yxan. Hårda ekonomiska krav kräver hårda nypor. Det anses till och med gagna saken eftersom de anställda håller käften och arbetar hårdare./…/

Det är långt mellan 1970-talets tanke om en sann folkteater och dagens sätt att se på kultur över huvud taget. Då handlade det om att riva ned hierarkier och maktstrukturer.

Teatern skulle demokratiseras och bli en angelägenhet för många människor. Dalateatern var från början en fri teatergrupp med en viss Henning Mankell som en av grundarna. Då skulle man inte ens ha några chefer./…/

Hur klokt är det att fortsätta ekonomisera kulturlivet över huvud taget?

I ”Mediepartiet har valt sida” skriver Göran Greider:

”I Aftonbladet utropades det med feta bokstäver: ’Storseger för Reinfeldt igen.’ Denna slutsats vilade på, ja på vad? Jo, på nätomröstningen på Aftonbladets sajt! Expressens nätröstare var lika eniga i sin dom: ’Fredrik Reinfeldt krossade Mona Sahlin.’ /…/

Det blåa lagets segersiffror är konstant förkrossande. Vad beror det på? Svar: Huvudförklaringen är att fler tjänstemän * använder nätet och deltar i omröstningar av det här slaget.

Det skandalösa är att kvällstidningar – och även annan press – så ofta tar dessa nätomröstningar på allvar och bygger hela nyhetsuppslag på dem. På det sättet påverkar media politiken.

Åtskilliga vanliga läsare tror att de är avvikande om de fått för sig att Sahlin klarade sig bra i en jämn debatt. Borgerliga väljare peppas istället.

Se det framför er: Engagerade sossar slår upp tidningarna och tappar litet av sugen när de får slängt i ansiktet dessa vansinniga nätenkäter./…/

Häromdagen varnade medieprofessorn Jesper Strömbäck i en artikel: ’Därför bör alla enkäter där det inte finns någon kontroll över vilka som röstar, exempelvis så kallade webbenkäter, bannlysas. Det spelar ingen roll om en webbenkät har besvarats av 100 eller 10000 personer. Om urvalet inte är representativt säger resultaten ingenting om den allmänna opinionen.’/…/

… i fallet med användandet av dessa nätomröstningar har detta Medieparti valt blocksida: Det är blått.”

* förmodligen är manliga tjänstemän i majoritet.  De har tillgång till dator i jobbet och har också tid att sitta och surfa, kommentera och rösta i nätomröstningar, både på jobbet och privat (privat dominerar nog också männen vad gäller dataanvändandet i familjerna i alla klasser). Undrar vilka som inte har vare sig tid ELLER resurser i form av datorer SAMT datakunskaper, eller kanske tid? Vilka klasser som kan göra det ena eller det andra. Jo, vi har återigen ett allt tydligare klassamhälle! Där vissa äger utrymme och ord. Och där t.ex. kvinnor (och barn) inom alla klasser har halkat ett snäpp under i att bli värdesatta lika mycket som män och värdesatta för sina unika, speciella egenskaper. En utveckling som inte alla privilegierade gillar; vare sig somliga män eller dem som tillhör medelklassen, övre som lägre. ALLA ”privilegierade” röstar INTE blått! Men ganska många?

Ulf Lundén skriver intressant i ”Mat – en statuspryl”:

”Matbordet, middagen och kökskonsten har blivit en syssla som fyller tv, radio, tidningar och bloggar. Det kommer ut en kokbok om dagen.

Alla frossar i mat även Plura Jonsson som för närvarande offentliggör sin gastronomiska klassresa från husmanskostens arbetarkvarter i Norrköping till gourmandbutikerna på Söders höjder. Här finns tusen olika sorters olivolja att köpa.

Det är plånbokens storlek som bestämmer om du äter rätt och riktiga kotletter. Måltiden är en tydlig klassmarkör och ännu ett område för personligt självförverkligande.

Min första chef (Ludvika Tidning) i tidningsbranschen, Mats-Eric Nilsson, fann ett eget granskande område i ämnet.

Han var den förste journalisten i modern tid som började läsa innehållsförteckningen på matvarorna i affären. Oj, vilket liv och kiv det blev. Det var sannerligen på tiden att folk fick lära sig att även mat- och livsmedelsbranschen är en del av ett vinstmaximering industrikapital.

I jakten på den billigaste matkassen har industriproduktionen skördat nya triumfer. Smakämnen och tillsatser hör till vardagen.

Handen på hjärta; vill vi verkligen veta hur djuren hanteras i slakterierna eller vad vi stoppar i oss? Vi matas (förlåt) ständigt med bildpropaganda som skall få oss att glömma verkligheten./…/

del i planen att bli den lyckade människan. I denna hetsjakt, att framstå som den perfekta människan, med det perfekta arbetet, den perfekta familjen, det perfekta utseendet, det perfekta hemmet, ökar ständigt samtalen till jourhavande medmänniska.

Jakten på lycka skapar en ångestdriven rädsla som förlamar många. Det är en världslig överhöghet som måste mötas med tvivel, kritik och motstånd.”

Han skriver också:

”JA – Mikael Wiehe gisslar borgerligheten på nya plattan. Han står stadigt i blåsten oavsett höger- eller vänstervindar.

NEJ – Hatet på nätet är vår tids värsta farsot. Olaga hot, trakasserier och grova uttalanden hör till vardagen.”

Och läs om mediedrev och mediedrev i ”Så tänker Beatrice”:

Justitieminister Beatrice Ask (M) har bett om ursäkt för att hon föreslagit att förmodade kunder hos prostituerade skulle få ett gredelint brev med post på det att alla ser vilka fulingar de är. Nu har hon bett om ursäkt.

Kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) i Malmö har också bett om ursäkt sedan han i en intervju något snårigt förklarat att Israel gör sig skyldig till övergrepp i Gaza och att han formulerat sig olämpligt om antisemitismen i Malmö.

Genast startade drevet i de borgerliga tidningarna. Reepalu antisemit!/…/

Det borgerligas drev mot Ilmar Reepalu överstiger vida den omfattning som deras kritik mot Beatrice Ask har haft.

Men om han uttalande var lite luddigt så avslöjar hennes uttalande desto tydligare hennes tänkande.”

Och ”Jan Guillou avslöjade sig själv” angående KGB och CIA, men Expressen fick grävarpris för sitt ”avslöjande”:

”Vi tyckte inte att det var någon större journalistisk bedrift att rycka ur två sidor (305-306) ur memoarboken och skicka till grävarjuryn.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin hybrisreflektioner och speglingar II....