Backlash till ett mer auktoritärt (och moraliserande) samhälle igen…

19 september, 2011 § 4 kommentarer



[Se sydsvenskan om föreställningen ”Teaterrepubliken får barn”].

En vän hade skrivit ett mejl till mig imorse, där hon föreslog att jag skulle besöka henne och titta på teaterföreställningen ”Teaterrepubliken får barn”. Hon skrev:

”Det där med att följa skattepengar in i förtrycket handlar om att dom har granskat dessa ‘föräldrarkurser’ som lär ut auktoritära metoder (som bl.a. har kritiserats av Lars Gustafsson*) och som många kommuner (bl.a. Malmö och Helsingborg) erbjuder gratis till alla föräldrar”

* En mamma kommenterade så bra en bloggpostning av barnläkare Lars H. Gustafsson som följer:

”Gick in på Akademiska Sjukhusets hemsida av nån anledning, och ser deras ‘program för aggressiva och trotsiga små barn‘.

Alltså, vad ÄR det här? Man skriver rent ut att man med inläsningsteoretiska program ämnar ‘träna’ bort ‘oönskat’ beteende. Förstärkning, ignorering, guldstjärnor, är vad det innebär.

Den svenska staten stöder dessa inlärningsteoretiska program, och våra barn träffar på dem i skolan och på förskolan. Som mamma känner jag mig kvävd, vill slå mig fri, och jag kan bara ana hur barnen känner sig…..!!

Empati! Uppmuntran! Tilltro! I programmen står som uppmaning till barnen att ‘hitta alternativa lösningar’- när de blir arga (vilket gud förbjude!). Jag skulle vilja säga ‘hitta alternativ’- till svenska staten, Akademiska Sjukhuset och väldigt många andra, som greppar efter barndressyren.

Hitta alternativa lösningar, de finns!”

Hon hade läst om denna föreställning i Efter Arbetet. I artikeln ”Teater av journalistik”, tror jag. Där kan man läsa:

Jesper Juul är dansk författare och familjeterapeut som skrivit boken Ditt kompetenta barn. Han motsätter sig auktoritär barnuppfostran och ledord är istället lyhördhet och jämlikhet.

Cope- programmet har sitt ursprung i Kanada och utarbetades från början för föräldrar till barn med stora utagerande problem. Exempelvis barnläkaren Lars H Gustavsson har kritiserat metoden för använda metodik med ignorering och så kallad time out. Cope används och bekostas av flera kommuner, bland annat erbjuds alla föräldrar i Malmö och Helsingborg att gå en kurs./…/

Det är en föreställning om föräldrars relationer till sina barn.
– Hur vuxna behandlar barn, hur man interagerar. Ur ett vuxenperspektiv och strategierna man har för att hantera problem, säger Jens Peter Karlsson, producent och teaterns grundare.

Skådespelarna spelar sig själva, om än i viss fiktiv version. På scenen kommer manusförfattaren och skådespelaren August Lindmark att bland annat plädera för den danske familjeterapeuten Jesper Juuls metoder att möta barn. På scenen blir han utmanad av andra som menar att auktoritära metoder är bättre, som det så kallade Cope-programmet som alla föräldrar i Malmö och Helsingborg erbjuds.

Inför uppsättningen utgav sig August Lindmark osant för att vara journalist och gjorde intervjuer med politiker och företrädare för Cope. Med detta ser Jens Peter Karlsson inga moraliska problem.

– Problemet är gestaltningen. Det är en utmaning att göra teater av journalistik. I det här fallet har vi fått ljuga, det gör vi inte gärna.

Han menar vidare att de har jobbat på ett traditionellt journalistiskt sätt och att resultatet blivit en form av journalistisk aktivism, som sedan spelas upp på scen.”

Här kan man läsa om Cope-programmet i Sverige.

Min spontana reflektion tillbaka till min vän:

Jag reagerar väldigt starkt emot de nyauktoritära strömningar vi ser idag [ja, något vi kan se i skoldebatten bland annat].

Misshandel av barn ökar igen, om det handlar om en ökad benägenhet att anmäla är frågan. Eller om man faktiskt misshandlar sina barn mer idag.

Ja, samhället överhuvudtaget har blivit mer auktoritärt och moraliserande. Man behandlar arbetslösa och sjuka med pekpinnar. Och är allmänt mindre tolerant.

Det talas om ansvar. Något som är lätt att säga för en i privilegierad position – åt andra.”

Rädda barnens hemsida kan man läsa:

”Auktoritärt istället för respekt
Rädda Barnen är oroade över att metoder som snabbt och effektivt leder till att barn gör som de blir tillsagda, får allt större utrymme i Sverige idag. Den strävan efter demokratiska uppfostringsprinciper och respekt för barnets rättigheter som pågått i decennier, tycks allt mer ersättas av nyauktoritära metoder, lydnadsideal och ”hårdare tag”.

‘Förmildrande omständigheter’ vid barnmisshandel
Samtidigt är uppklarandegraden vid våldsbrott mot barn idag skrämmande låg. Det händer också alltför ofta att domstolar hänvisar till förmildrande omständigheter, såsom att barnet uppträtt provocerande eller att misshandeln skett i uppfostringssyfte. Det finns anledning att fundera över om vi är på väg mot en ökad tolerans mot barnmisshandel inom såväl rättsväsendet som samhället i stort. Och om det är det typ av samhälle vi vill ha?”

Nej, det finns INGA förmildrande omständigheter för att misshandla ett barn!

Läs här om timeout. Där skriver barnläkaren Lars H. Gustafsson:

”…min erfarenhet är att frågorna om ignorering och timeout som metod i fostran mycket oftare kommer upp i mer välbärgade områden med välutbildade föräldrar.

Kanske för att många av de föräldrarna varit i England och USA och tagit intryck (eller förskräckts) av de metoder för fostran de sett där.

Kanske för att de läst litteratur om detta, som Helping the noncompliant child av McMahon & Forehand [verkar kosta ganska mycket! Går föräldrar ihop för att betala denna träning?], eller (hellre i så fall) The Kazdin method for parenting the defiant child av den i USA väl renommerade psykologprofessorn Alan E. Kazdin.

Men den viktigaste orsaken till att man i dessa grupper söker efter metoder av det här slaget tror jag är ett annat slags stress än den man möter i Rosengård.

Ofta har båda föräldrarna nog så aktiva liv. Man behöver få sova på nätterna. Och barnen får inte ställa till med alltför stora problem – då hinner och orkar man helt enkelt inte med!

Därför är man öppen för quick fix-metoder som gör att allt går snabbare och smidigare. Om de fungerar. Och om de nu inte gör barnen illa. För det vill man ju absolut inte! Så hur gör man då? Och vad är egentligen ignorering och timeout?”


På bloggen ”Det känsliga barnet” kan man bland annat läsa detta (en extrem form av barnmisshandel; total brist på engagemang).

Annonser

Att ta efter Washingtonmodellen, ett taktiskt återtåg – om ett oansvarigt retoriskt publikfrieri…

25 juli, 2011 § 3 kommentarer

[Postning uppdaterad under eftermiddagen].

Fortsätter att blogga om Tony Judts bok ”Illa far landet” strax efter dramat i Norge. Se inlägg om samhälleligt bifall angående det Robert Aschberg säger i länkad video, angående att det finns politiker som har samma åsikter som den som utförde dåden i Norge. Åsikter som de torgför på nätet, i bloggar och på twitter. Och vad kan dessa åsikter göra i en person som skadats tidigt i livet och haft få eller inga hjälpande vittnen senare i livet? Dessa tidiga upplevelser är dock på inga sätt någon ursäkt, bara en förklaring. Se vad Jordan Riak säger nedan (slutet av postningen). Det spelar ingen roll hur misshandlad man blivit tidigt i livet (fysiskt, psykiskt/känslomässigt, sexuellt). Man har som vuxen fortfarande ansvar för sina handlingar.

Judt skriver (s. 7 i den amerikanska utgåvan) att vi idag har ett partiellt uppvaknande.

För att avstyra nationella konkurser och kollapser i bankväsendet i stor skala, så

…har regeringar och centrala bankirer verkställt anmärkningsvärda omkastningar i politik, generöst spritt offentliga pengar på jakt efter ekonomisk stabilitet och tagit kontroll över bankrutta företag utan närmare eftertanke”

…och det är häpnadsväckande att amerikaner i så hög grad inte ifrågasätter kostnaderna för att ha militär ute i världen, i krigsaktioner, medan de samtidigt ifrågasätter Obamas sjukvårdsreform. Se bloggen Det progressiva USA om amerikansk medias intressa för massakern på  Utöya).

Nej, politiker är måna om att inte göra bort sig? De är måna om att rädda den nyliberala modellen? Inte erkänna att den inte håller, rädda att förlora sina privilegier, samt att inte längre tillhöra någon slags inre krets?

Judt fortsätter ungefär som följer:

Ett slående antal frimarknadsekonomer, dyrkare vid fötterna av Milton Friedman och hans Chicagokolleger, har ställt sig på rad för att ikläda sig säck och aska och bekänna tro till John Maynard Keynes minne.

Det är väldigt glädjande. Men det handlar knappast om en intellektuell revolution. Snarare tvärtom: vilket Obamaadministrationen låter ana, återgången till Keynesiansk ekonomi är bara ett taktiskt återtåg. Detta kan också sägas om Nya Labour [New Labour], som har lika stort förtroende som någonsin för den privata sektorn i allmänhet och Londons finansiella marknad i synnerhet. Glöm inte att en effekt av krisen har varit att dämpa glöden hos fastlandseuropéer för den anglosaxiska modellen; men huvudförmånstagare har varit samma center-höger-partier som en gång var så passionerade att ta efter Washingtonmodellen.”

Ja, det fåtal som tjänar på nuvarande politik och ekonomiska modell strider med näbbar och klor för att vi alla (även vi i medelklassen) ska tro att denna modell är den enda, trots alla tecken på att den inte är det.

Och detsamma gäller fortfarande för socialdemokratin? De har svårt att släppa högerorienteringen som genomsyrar ALL politik över hela det politiska fältet? Vänsterpartiet håller också på att falla i den gropen? Vänsterpolitiker har tappat självförtroendet? Och de är så hjärntvättade med nyliberala idéer för att kunna tänka i andra banor? Väljarna blir inte mindre förvirrade utan mer och detta gynnar bara högern, därför att det späder på politikerföraktet. Politiker följer bara med strömmen kan det nog kännas för ganska många, som inte har tid att ge sig ut på nätet istället för att bara se på högerinriktad TV (även SVT) och läsa tidningar och inse att många är upprörda över det som sker.

Fältet lämnas fritt för galningar, som den i Norge?

Han fortsätter (s. 8):

Det finns en påfallande motvilja mot att försvara den offentliga sektorn i namn av kollektivt intresse eller principer. Det är slående att i en serie av europeiska val som följt på den finansiella kraschen så har socialdemokratiska partier genomgående gjort dåligt ifrån sig; trots marknadens kollaps visade de sig på ett iögonenfallande sätt oförmögna att visa vad man duger till [oförmögna att visa sig situationen vuxen].

Om den ska bli tagen på allvar igen så måste vänstern hitta sin röst. Det finns en massa saker att vara arg över: växande ojämlikhet i välstånd och möjligheter/chanser; klass- och kastorättvisor; ekonomiskt utnyttjande hemma och utomlands; korruption och pengar och privilegier som täpper till demokratins artärer/blodådror./…/

Det oansvariga retoriska publikfrieriet under gångna decennier har inte tjänat vänstern väl.”

Så sant!

Man vill inte ta tag i systemets tillkortakommanden menar han.

En ung, kvinnlig kollega, skrev till Judt sen han publicerat essän ”What Is Living and What Is Dead in Social Democracy?” i New York Review of Books i december 2009:

Det som är mest slående i det du säger är inte så mycket innehållet, som formen: du talar om att vara arg på vårt politiska lugn; du skriver om behovet att avvika i åsikt med vårt [nuvarande] ekonomiskt drivna sätt att tänka, vikten av att återvända till ett etiskt välinformerat allmänt samtal. Ingen talar [dock] så här längre.”

Judt skriver:

Därav denna bok.”

Att fortsättas i senare postning…

Uppdatering 27 juli: se ”Människors otrygghet är en bra marknadsplats”, ”Live fra Oslo”, Ali Esbati i ”Efter Utöja” samt kommentarer efter terrorangreppet (norska). Amerikanen Jordan Riak, som kämpar för att förbjuda barnaga i USA i skolor och hem skriver apropå “The Childhood Origins of Terrorism” :

”Sanningen om misshandlande barnuppfostran och alla dess fula, farliga biverkningar behöver frankt redogöras för utan att man ber om ursäkt för det.”

Tepartyrörelsen: förledd och inspirerad av miljardärer, nej, rikingarna kommer inte att förändra världen…

31 oktober, 2010 § Lämna en kommentar

Om Sodom och Gomorra.

[Uppdaterad 1, 2 och 5 november, se slutet av postningen].

Maria-Pia Boëthius i ”Vi kan inte leva på gamla segrar”:

”… villrådiga eller makthungriga politiker verkar lättade över att oskyldiga immigranter får skulden för den tilltagande vantrivseln i civilisationen istället för det orättvisa ekonomiska systemet. I Sverige har alliansen inte hoppat på främlingsfientlighetståget, det hedrar dem faktiskt, även om det gäller att se upp med Jan Björklund. Men alliansen är fanatiska tillskyndare av ett alltmer orättvist ekonomiskt system; nöjda med att administrera ökande klyftor, ojämlikhet och inställd fördelning av landets rikedom.

Och en majoritet av svenskarna röstade på detta – med öppna ögon. Och jag undrar, liksom den ström av utländska journalister som hört av sig till mig (särskilt från fransktalande länder, de säger att det är få som talar franska i Sverige): ‘Vad har hänt med människorna i Sverige? Varför har de övergivit ett system som vi beundrade?’

Vad svarar man på det?/…/

… utan en stark gräsrotsrörelse, utan organisation i verkliga livet, bara i cyberrymden, fungerar inte politiken./…/

Om Tea-party-rörelsen skriver George Monbiot i Guardian att den är ’det största exemplet på falsk medvetenhet som världen skådat’ och att ’Tea-party-rörelsen mobiliserar för ’freedom’ – omedveten om att friheten den kräver är frihet för storföretagsamheten att trampa ner dem i smutsen’.”

Se hans artikel ”The Tea Part movement: deluded and inspired by billionaires” eller “Tepartyrörelsen: förledd och inspirerad av miljardärer.”

Nej, rikingarna kommer inte att förändra världen!

När jag får tid ska jag läsa ”Republican Gomorrah – Inside the Movement That Shattered [slog sönder] the Party” av Max Blumentahl.

Bokens hemsida. Här är ett utdrag, där Blumentahl refererar till Erich Fromms ”Flykten från friheten.”

Kapitel 6 ur boken ”The King of Pain” om James Dobson som grundat ”Focus on the Family” eller ”Fokusera på familjen”.  Se också hans ”Family Talk with James Dobson”, som skrivit boken ”The New Strong-Willed Child” eller ”Den nya Viljestarka barnet”, vars vilja ska brytas. Tala om backlash.

Tillägg 1 november:

Se Robert Sundberg i ledaren ”Rysarvalet till USA:s senat – risken i valet i morgon är att Republikanerna får 50 senatsplatser eller mer”. Om Tea Party Express.

Se också Sofie Wiklund i ledaren ”Sjuka delas in i två lag”:

”Ingen har nog glömt Annica Holmquist. Kvinnan, vars kroppsdelar växer okontrollerbart, för att sedan förstöras. Hon har en sjukdom som gör det omöjligt för henne att arbeta. Trots det får hon ingen ersättning från sjukförsäkringen, utan tvingas gå till socialen.

Det blåser nytt liv i debatten om sjukförsäkringen. Socialdemokraterna reagerar, LO-facken tycker att det som nu sker är fel, och professorer inom rättsvetenskap och arbetsmiljöfrågor höjer rösten./…/

Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet föreslår att det inte ska finnas någon tidsgräns i sjukförsäkringen, utan att den ska ersättas med en individuell bedömning. Men att målet ska vara att alla ska tillbaka till arbete. Det är bra att partierna reagerar, men det måste rytas högre.

För som det är nu så rycker sjukförsäkringen bort mattan under fötterna på folk. Det är helt omänskligt.”

Ja, det måste rytas ÄNNU högre!

Tillägg 2 november:

Tillägg 5 november: se bloggen ”Det progressiva USA” om tepåserörelsen.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin child abusereflektioner och speglingar II....