Krugman om tillståndet i USA: företag som sitter på en massa tillgångar expanderar eller anställer inte. Varför? Varför har vi problem?

9 oktober, 2011 § Lämna en kommentar

[Snabbloggning och översättning så här på söndag förmiddag. Uppdatering under dagen].

Folk i USA är rädda för att konsumera och en stor del av befolkningen har inte heller råd att konsumera (i efterdyningarna av bostadsbubblan, på grund av arbetslöshet, kanske sjukdom och därav följande problem med ekonomin osv?), så efterfrågan har sjunkit rejält? Jag tror vi är på väg dit också, när effekterna av jobbskatteavdrag och privatiseringar slår ut fullt ut.

David Korten, som solidariserar sig med Occupy Wall Street, menar att USA fortfarande är långt ifrån barskrapat, men tillgångarna är centrerade till en minoritet. Jag tror att vi är på väg därhän också, även om ”nya arbetarpartiet” hävdar något annat. Jag tror INTE de värnar om den lilla människan. Och deras ”värnande” om medelklassen är bara för att få sitta vid makten och genomföra sin agenda (att några rika sitter på de flesta resurser, medan vi andra får stå där med mössan i handen).

Tyvärr är vänstern ingen riktig motkraft där. 😦 De underskattar en massa människor (både bland de mest välbeställda och i medelklassen) och deras solidaritetskänslor? jag tror dessutom att vi alla tjänar på en politik som värnar om ALLA människor, även ekonomiskt.

Här i Sverige sabbade Borg i sin fantasivärld A-kassan. Inte heller han utgår från verkligheten (se nedan om vad Krugman skriver om ekonomi och verklighet):

”Anders Borgs förhoppningar om en a-kassa som skulle skapa lägre arbetslöshet, måttliga löneökningar och allmänt välstånd är en fantasiprodukt./…/

Avgiftshöjningarna – särskilt för de med små inkomster och otrygga jobb – beskrivs som ‘ett exempel på hur en politik som bygger på ofullständiga teoretiska modeller kan få oönskade effekter’.

I klartext; när man hittar på politik utan att bry sig om verkligheten kan det gå lite hur som helst. En halv miljon människor kan till exempel bli utan arbetslöshetsförsäkring./…/

… tänker Borg göra något åt att hans fantasivärld havererat? Det verkar inte så.

Kanske har Anders Borg nu i stället helt gått upp i rollen som frilansande expert på andra länders kriser.

Där finns ett oändligt utrymme för fantasin [ja, se nedan om andra politikers s.k. verklighetsförankring].”

Jo, jag tror Ingvar Persson har rätt. Läs hans ledare!

Krugman skriver i artikeln “Phony fear Factor” eller “Misstänkt rädslefaktor (misstänkt spelande på människors rädsla?)” i New York Times i min översättning:

”De goda nyheterna: efter att ha offrat ett och ett halvt år åt att tala om underskott, underskott, underskott när vi skulle ha talat om jobb, jobb, jobb är vi slutligen tillbaka till att diskutera den rätta saken [se om arbetslöshetssituationen i Sverige].

De dåliga nyheterna: republikaner, understödda och med [benäget] bistånd av många konservativa intellektuella, är fixerade vid synen på vad det är som blockerar skapandet av jobb, och som passar deras fördomar och tjänar intressena hos deras välbeställda uppbackare, men som inte har bärighet i verkligheten. 

Lyssna på nästan vilket tal som helst av en republikan som hoppas på presidentskapet och du kommer att få höra försäkringar att Obamaadministrationen är ansvarig för låg jobbtillväxt. Hur kommer det sig? Svaret, upprepat igen och igen, är att företag är rädda att expandera och skapa jobb därför att de är rädda för kostsamma regleringar och högre skatter

Inte heller är politiker de enda människor som säger detta. Konservativa ekonomer upprepar detta påstående på debattsidor och tjänstemän på Federal Reserve upprepar detta också för att rättfärdiga deras motstånd mot även modesta ansträngningar att hjälpa ekonomin.  

Det första du behöver veta, då, är att det inte finns några bevis som stöder dessa påståenden och en massa bevis som visar att detta är falskt.

Utgångspunkten för många påståenden att antiföretagspolitik skadar ekonomin är hävdandet att långsamheten hos ekonomins återhämtning från recessionen nu är hittills okänd. Men som en ny avhandling [Regulatory Uncertainty: A phony explanation for our jobs prolem eller Regleringsosäkerhet: humbugförklaringar angående våra jobbproblem] av Lawrence Mishel hos the Economy Policy Institute utförligt dokumenterar så är det helt enkelt inte sant.

Utdragna perioder av ’jobblös återhämtning’ efter en recession har varit regel de senaste två decennierna. Det är faktiskt så att jobbtillväxten i privata sektorn efter 2007-2009-recessionen har varit bättre än den var efter 2001 års recession. 

Vi kan kanske tillägga att de stora finansiella kriserna nästan alltid följs av en period av långsam tillväxt och erfarenheterna i USA är mer eller mindre dem du kunde förvänta dig givet allvaret hos 2008 års chock.

Ändå, är det inte något konstigt med faktumet att företag gör större vinster och sitter på en massa reda pengar men de använder inte dessa pengar för att expandera vad gäller kapacitet och anställningar? Nej.

Trots allt, varför skulle företag expandera när de inte använder den kapacitet de redan har? Bostadsbubblans sprickande och hotet från skulder för hushållen har hållit konsumtionen nere och många företag med mer kapacitet än de behöver och inga anledningar att lägga till fler.

Företagsinvesterandet svarar alltid starkt på tillståndet i ekonomin och givet att vår ekonomi förblir svag borde du inte vara förvånad om investeringarna förblir låga. Om något så har företagsspenderandet varit starkare än man kunde ha förutspått givet låg tillväxt och hög arbetslöshet.

[människor har ekonomiska problem och/eller håller i pengarna, för de är oroliga över ekonomin? Konsumerar inte och då minskar efterfrågan?

Se Elizabeth Warren om medelklassens kommande kollaps i USA.

Och vi följer snällt (???) efter, under våra ’ansvarsfulla’ nu ledande politiker (hur ansvarsfulla är de egentligen? Vilkas intressen styr dem, på tvärs med retoriken om ‘nya arbetarpartiet’?

Förbättrar de verkligen för arbetarna? Eller vilka är deras verkliga finansiärer?

Se om Kochbröderna i USA och teapartyrörelsen) – och hur är det med verklig opposition här i Sverige?

Här är alla inlägg under kategorin Elizabeth Warren].

Men klagar inte företagsfolk över bördan från skatter och regleringar? Jo, men inte mer än de vanligtvis gör. Mr Mishel påpekar att the National Federation of Independent Business har undersökt små företag i nästan 40 år, bett dem berätta om deras största problem. Skatter och regleringar kommer alltid högt upp på listan, men det som står ut nu är en flod av [antal] företag som har dålig försäljning – vilket starkt antyder att det är avsaknad av efterfrågan, inte rädsla för staten, som håller företag tillbaka

Så republikanernas påståenden om vad som saknas ekonomin är rena fantasier, på tvärs med alla fakta. Borde vi vara förvånade?

På en nivå förstås inte. Politiker som alltid levererar till välbeställda företags intressen säger att ekonomisk återhämtning kräver att man levererar till välbeställda företags intressen. Vem kunde ha anat något annat?

Men för mig ser det ut som om det finns något annorlunda i det nuvarande tillståndet i den ekonomiska diskussionen. Politiska partier har ofta ingått koalition med tvivelaktiga ekonomiska idéer – kommer ni ihåg Lafferkurvan? – men jag kan inte minnas när ett partis ekonomiska doktrin har varit så totalt skild från verkligheten. Och jag är slagen av omfånget i vilket ekonomer med republikanska preferenser – som borde veta bättre – har låtit låna ut sin trovärdighet till partiets offentliga villfarelser

Utan tvivel reflekterar detta delvis partiets mer allmänna glidning in i sitt eget självgoda intellektuella universum. Stora delar av republikanska partiet förkastar klimatvetenskapen och även teorin om evolutionen, så varför skulle man vänta sig att bevis betyder något för partiets ekonomiska syn?

Och naturligtvis så reflekterar det det politiska behovet av rätten att göra allting dåligt i USA till president Obamas fel. Det slår ingen att bostadsbubblan, skuldexplosionen och den finansiella krisen inträffade under uppsikt av en konservativ, frimarknadsprisande president; det demokraten i vita huset får skulden för nu. 

Men bra politik kan vara väldigt dålig politik.

Sanningen är att vi är i denna röra därför att vi hade för litet reglering, inte för mycket. Och nu är en av våra två stora partier fast beslutna att göra mer av samma vad gäller misstagen som orsakade denna katastrof.

Se vad Barbara Ehrenreich skriver apropå nyutgåvan av hennes bok ”Barskrapad – konsten att hanka sig fram” i ”Nickel and Dimed – On Turning Poverty into an American Crime” eller ”Barskrapad – om att göra fattigdom till ett amerikanskt brott.” Kanske kommer att blogga om denna text också.

Tillägg på kvällen: Om Juholts lägenhetsaffär

”Riksdagsförvatningen SKA sedan enligt dessa regler betala ut HELA hyreskostnaden för bostaden, upp till maxbeloppet, och SEDAN fakturera ledamoten för tillbakabetalning vid delat boende.”

Men detta har man inte gjort tydligen!

Annonser

Manipulation och språk…

4 september, 2011 § 1 kommentar

Och inte bidrar Centern till att förändra politikens inriktning. De utnyttjar gängse retorik,  rider på den, men håller denna retorik på att bli passé? Håller folk på att börja genomskåda den?

Ja, är centern i otakt med tiden? Dan Josefsson skriver:

”När den globala finanskrisen bevisat att avregleringar är livsfarliga eftersom marknaden saknar de självbalanserande mekanismer som nyliberala teoretiker trott existerade, då pekar Annie Lööf ut avregleringsprofeten Margaret Thatcher som sin politiska förebild. När en stor majoritet svenskar av bitter erfarenhet övertygats om att den offentliga sektorn är bäst på att sköta samhällsnyttig service som skolor och sjukhus, då vill Annie Lööf sälja ut rubbet, inklusive SVT och Sveriges Radio, och avskaffa LAS.

Annie Lööf beundrar Ayn Rand, 1950-talsfilosofen som ser altruism som ondska och som predikar att svaga människor varken förtjänar hjälp eller kärlek. Detta samtidigt som forskarna upptäcker att människan till sin natur är reciprokt altruistisk, och att renodlade egoister aldrig hade kunnat bygga fungerande samhällen.

Välfärdssamhället firar triumfer. Då ansluter sig den svenska centern värderingsmässigt till Tea Party-rörelsen. Det hade inte sett mer absurt ut om Annie Lööf burit maokeps.”

Jinge skriver intressant om ”Makthungrig Annie Lööf går över lik.” Där en kommentator, Sara G. skriver det fler varit inne på, nämligen att:

”Vi får hela tiden höra att Vänsterpartiet inte har gjort sig av med sin kommuniststämpel.
Men aldrig att Centerpartiet, förr Bondeförbundet, inte gjort upp med sin nazistanfrätta tid,
både före och efter kriget. Det glömmer man så lätt så, eftersom det inte tillnärmesevis tycks vara en så svårartad och svårglömd episod som Tobleronaffären.”

Ja, det är kallt och tufft i Alliansens Sverige. Man kan som sagt manipulera med ord, men kan högern stjäla ordet solidaritet?

Sofie Wiklund i ledaren ”Lööf ska förvandla centern”:

”Det gamla bondepartiet har förlorat sin roll. Det har för länge sedan slutat föra landsbygdens politik. Det märks särskilt med tanke på hur liten strid centern tar för järnvägen, som är en förutsättning för att hela landet ska leva.  Det behövs betydligt mer pengar till att rusta upp och bygga ut järnvägen. Det skulle skapa flera jobb och gör också att industrier och gruvnäringen i till exempel Dalarna kan utvecklas. Men det struntar centern i .

Partiet förespråkar också en ökad valfrihet och mer privatisering, som leder till att det finns mindre pengar att fördela i samhället. Någon lösning på arbetslösheten har partiet inte heller – förutom att att Lagen om anställningsskydd, LAS, måste tas bort. På det sättet tror Centern att ungdomar lättare ska få jobb. Det är inte sant. När man tar bort LAS, som innebär att den som anställts sist får gå först om det blir neddragningar, så medför det att chefen får mer makt, och arbetstagarna mindre.

Sverige har kommit långt genom trygga arbetsvillkor, ett livslångt lärande, där människor kan sadla om, byta yrken och vidareutbilda sig efter önskemål och efter samhällets utveckling.

På det sättet har vi kunnat tillverka produkter i världsklass, och konkurrerat med kvalitet istället för usla villkor och dåliga löner. Men den vägen tänker Centerpartiet inte vandra.

Centerpartiet kommer att förbli det samma.

Ett högerparti som skriker högt, men som vänt gräsrötterna ryggen. ”

Folk ska hållas okunniga och inte få utveckla sitt språk… Hållas ”obildade” så de bildade och lyckade har någon/några att se ner på:

Men det finns människor som reagerar trots svensk medias högervridning och  hyllande av nyegoismen, men det gräsrötterna tycker får vi inte höra? Dock vågar de uttrycka det de känner i vardagslivet ibland, något de inte drar sig för att kalla ”moderatfasoner”. Knycker följande berättelse:

Satt nyss på t-banan. In kliver en ung slipsförsedd man och ställer sin portfölj mitt i gången och ovanpå denna lägger han sin Armanikavaj. En äldre dam ler och säger ömt ‘det är att ta plats!’, varefter en äldre herre mitt emot replikerar ‘…ja om det är att ta plats eller älska att äga vet jag inte, men något jävla moderatbeteende är det i alla fall!’. Det blev tyst i vagnen. Jag log. Inte ens linjen från Danderyd tycks längre vara fri från folklig vrede mot de rådande förhållandena…”

Och som Göran Greider skriver i ledaren ”När duvorna lyfte från börsen” (som tyvärr inte längre finns på Dalademokratens webb):

”Till slut öppnas även offentlig sektor för vinstuthämtning, skattebetalarna sitter ju på outtömliga resurser som stora, börsnoterade vårdkoncerner inte kan avstå från i en tid av svårfunna lukrativa investeringar – och till sist gungar hela havet.”

Greider skriver om en närmast totalitär utopi där…

”Tillväxtimperativet ordnar här och nu fram ändlösa krediter för att hålla konsumtionen igång hos de tomma jagen och upprättar för dem som inte inkluderas de ‘sociala minfälten’ (Zygmunt Baumanns uttryck) varifrån explosionerna kommer, var sig det är i Paris eller Londons förorter.

Förra gången systemet krisade vann högern på det. Varför?”

Han tror det berodde på att vänstern i hög grad lyder samma tillväxtimperativ som högern. Man krigar på samma fronter och ingen lovar fred.

Lyssna på Tim Jackson.

Klasskampens värld – de fattigas snålskjutsåkande är över…

21 augusti, 2011 § 2 kommentarer


[snabbloggning och snabbuppdatering].

Se Jon Stewart här  och här apropå Mats Knutsson i ”Som om den ekonomiska krisen aldrig ägt rum” om Håkan Juholts tal idag. Och vilka är det som lever som om den inte ägt rum? [se video med talet längst ner i postningen].

Amerikanska politiker låter som den svenske stockholmsmoderaten om de berömda tre chipspåsarna. Minns någon honom:

”När Socialdemokraterna i valrörelsen föreslog höjd kommunalskatt motsvarande runt 140 kronor för någon som tjänar 30.000 kronor sa Moderaterna såhär:

‘Det här är en ren okynneshöjning som urholkar Stockholms tillväxtmöjligheter.

Hundra kronor däremot, det är tre chipspåsar. Och det har vem som helst råd med.”

Ja, som sagt varför inte Sluta gulla med de superrika eller varför män drar åt höger och kvinnor åt vänster? Om empati- och solidaritetsunderskott…”:

Warren Buffet skriver i ‘Stop Coddling the Super-Rich’ eller ‘Sluta gulla med de superrika’:

‘Våra ledare har bett ‘att uppoffringarna ska delas’, men när de bad om detta så skonade de mig. Jag kollade med mina megarika vänner för att få veta vad slags smärta de förväntade sig. De lämnades, också, orörda.’

Vanligt folk får dra åt svångremmen, medan man delar ut fantasibonusar. I ena fallet har man råd, i andra inte. Vi har inte råd med framtida sjukvård, men att en massa skattepengar försvinner i privata vårdgivares fickor är ingen motsättning.”

Och klass påverkar skolresultaten.

Tillägg 22 augusti: George Monbiot skrev redan i januari 2008 om de ledande klasserans paranoia, apropå privatskolesystemet i Storbritannien. Han menar att de privata skolorna och deras f.d. elever har utkämpat ett klasskrig i århundranden.

Nej, de vill inte ha någon konkurrens. Och är det det de nu styrande i hela Europa, och i Sverige, inte vill ha, trots att de hyllar ökad konkurrens? Nej, jag tror inte de vill ha konkurrens av kreti och pleti.

Se Lars Pålsson Syll i ”Vad tepåsehögern inte vill att du ska veta” (med videon ovan som i inledningen säger att trickledownekonomin inte fungerar) samt ”Vad tepåsehögern inte vill att du ska veta (II)”.

Monbiot har också nyligen skrivit om ”How the Billionaires Broke the System” eller ”Hur miljardärerna slog sönder systemet”:

De amerikanska planerna för att reducera underskott är obegripliga – ända till du kommer ihåg vem/vilka som ligger bakom tepartyrörelsen.

Det finns två sätt att minska på underskott: höja skatter eller minska utgifter. Att höja skatter betyder att ta pengar från de rika. Att skära ner på utgifter betyder att ta pengar från de fattiga. Naturligtvis är det inte så i alla fall: vissa skatteuttag är regressiva; vissa statliga utgifter där man tar pengar från vanliga medborgare och ger till banker, företag som producerar vapen, oljebaroner och bönder. Men i de flesta fall överför staten välstånd från rika till fattiga, medan minskandet av skatteuttag flyttar över pengar från rika till fattiga.

Så rika i en nominell demokrati [demokrati blott till namnet???] har en kamp att utkämpa. På något sätt måste de övertyga de andra 99% att rösta mot sina egna intressen: att minska staten och stötta nedskärningar i utgifter snarare än skattehöjningar. I USA är det uppenbart att de lyckas [och de lyckas inte bara där, utan här och där i den rika världen, bland annat kämpar de på bra här också].

Delvis som en följd av Bush skattenedskärningar 2001, 2003 och 2005 (nesligen fortsatta av Barack Obama), så är beskattningen av de rika, med Obamas ord, ‘på den lägsta nivån det senaste halva århundradet.’ Konsekvensen av sådan regressiv politik är en ojämlikhet som är okänd i andra i-länder [men vi är på god väg dit?]. Som nobelpristagaren Joseph Stiglitz påpekar, de senaste 10 åren har inkomsten för de översta 1 % ökats medan den hos manliga industriarbetares fallit med 12%.*”

Och skyddsnäten har försämrats, man betalar enorma summor för sjukvårdsförsäkringar, har inte råd att sätta sina barn i college osv. Något som också talas om i videon ”Secrets the Rich don’t Want You to Know” eller ”Hemligheter de rika inte vill att du ska veta/känna till” ovan.

Sänkning av skatterna innebär bara att pengar regnar över de redan superrika, som använder pengarna för att spekulera med allt vad det innebär och lämnar

”… resterande 98 procent som får skippa sjukvårdsförsäkring, tar maten från bordet och gör att vi hamnar i fattigdom när vi pensioneras.”

Programledaren visar också att mellan 1950 och 1980 så ökade de 90% som är i botten i USA sina inkomster med 75%, men 1980 när Reaganomics infördes fram till 2008 så har de bara ökat med 1%. Trots att tillväxten i USA under den senaste perioden har ökat stort så reflekteras det inte i största delen av hushållen. Var finns då pengarna? undrar han och slår ut med händerna. Jo, de gick till dem som stöttade Reagans kampanj. Det översta skiktets 0,01% ökade under första 30-årsperioden sin inkomst med 80% och under den senare 28-årsperioden med 403%.

”Detta har redan hänt! Men det är något republikanerna inte vill att du ska veta.”

Men det räcker inte med det för republikanerna säger att de rikaste betalar mest i skatt och att nästan 50% av landets invånare betalar inte någon skatt alls för de tjänar inga pengar. Något som är en lögn. Dock är det sant att en stor del av de fattiga inte betalar några federala skatter, men de betalar en massa andra skatter. Och om man summerar alla de skatter de fattiga betalar så betalar de mer skatt än de rika i procent sett av deras inkomst. Arbetande amerikaner betalar mer än de rika, som i många fall inte ens arbetar, utan bara sitter på sin ända vid poolen…

En armé av lobbyister har fått oss att tro att det inte är så här.

Monbiot nämner i sin artikel Kochbröderna, som grundat och fiinansierat ”Americans for Prosperity” eller ”Amerikaner för välstånd.”

*Denna artikel av Stiglitz är mycket väl värd att läsa:

‘Those who have contributed great positive innovations to our society, from the pioneers of genetic understanding to the pioneers of the Information Age, have received a pittance compared with those responsible for the financial innovations that brought our global economy to the brink of ruin.”

dvs.

”De som har bidragit med stort och positivt nyskapande för vårt samhälle, från pionjärerna vad gäller förstående av genetiken till pionjärerna vad gäller informationsåldern/teknologin har fått en ringa ersättning jämfört med dem som är ansvariga för de finansiella innovationerna som fört vår globala ekonomi till ruinens brant.”

Ur amerikanskt magasin för företagare…

30 juli, 2011 § Lämna en kommentar

Detta, med stora skillnader mellan människor, skapar definitivt inget bra samhälle.

Sakta börjar man inse fördelarna med att studera utomlands? Därför att det kostar så enormt mycket att studera på (privata) college i USA.

Uppdatering 1 augusti: Göran Greider skriver i ledare om ”Det pinsamma USA”

”Vad USA behöver är naturligtvis ingen kompromiss i budgetfrågorna, utan ett förnuftigt sätt att tänka. Eländet är att amerikansk politik sedan många år drivits så extremt långt åt höger. Tea Partyrörelsen, en i det närmaste fundamentalistisk rörelse, har på många sätt satt agendan för vad som får kan göras. Och dess inflytande har gjort det omöjligt att ens knysta om skattehöjningar för de välbeställda. USA faller helt enkelt sönder. Det tycks inte längre existera någon samhällssolidaritet som kräver av de översta skikten att de är med och betalar för problemen.”

Bra skrivet! Och sant!

Och ”Om den kristna högerns framfart i USA”. ”‘Kulturmarxisten’ är en kvinna.”

”Försörjningsbördan” och ”ålderschocker”…

3 mars, 2011 § Lämna en kommentar

[texten uppdaterad 4 mars].

Daniel Ankarloo skriver (s. 74-75 i sin bok ”Välfärdsmyter” kapitlet ”Ålderschocken, Det logiska felslutet”:

”Ja, hur mäter man försörjningsbörda [och är ordvalet oviktigt? Att kalla det ‘börda’? Varför har man använt ordet/begreppet ‘börda’ tro??]? Och vad är ‘försörjningskvot’? Redan i själva uppställningen görs glidningar som faktiskt leder helt fel./…/

… i en kapitalistisk marknadsekonomi [som vi lever i enligt Ankarloo] är det inte med personer som man ‘försörjer’ andra personer. Det är med pengar. Försörjning är helt enkelt en fråga om kronor och ören, inte i antalet personer i den ena eller den andra gruppen. ‘Bördan’ av denna försörjning bestäms således inte i hur många som man ska försörja, utan i relationen mellan de utgifter som ska försörjas och de inkomster som utgör medel för denna försörjning.

Detta gäller både på individuell nivå och på samhällelig nivå. Föräldrars förmåga att axla försörjningsbördan av sina barn bestäms inte främst av hur många barnen är utan just av hur mycket pengar de kostar. Huruvida denna börda minskar eller ökar för föräldrarna över tid regleras sedan inte av hur många de är. De är ju två hela tiden. Utan just av hur mycket intäkter de har. Detta är egentligen så självklart att jag blir lite generad av att behöva göra detta påpekande.

En familj med två barn har inte automatiskt svårare att försörja sina barn än en familj med ett barn. ‘Bördan’ är inte automatiskt större för det. Om tvåbarnsfamiljen har större inkomster än enbarnsfamiljen kan det i själva verket vara tvärtom.

På samhällsnivå är frågan om försörjningsböran likartad. Den måste räknas ut som relationen mellan de samhälleliga utgifter som det ökade antalet äldre kommer att föra med sig och samhällets inkomster för att kunna bära denna ‘börda’.”

Och detta vill inte borgarna vara med och betala. Och kanske relationen mellan dessa är inom det rimligas gräns dessutom, något Ankarloo är övertygad om och argumenterar för i sin bok! Han menar att vi INTE står inför en annalkande kris. Vi har råd med det vi har råd med idag och det finns till och med ett reformutrymme.

Det handlar om politik och ideologi.

Dessutom visar han att den privata konsumtionen är och har varit (betydligt) större än den privata. Så vi behöver inte göra avkall på den privata konsumtionen heller. Något dock vissa vill göra gällande (för att få driva igenom sin politik).

Jämfört med det jag ser i USA så har vi det bättre här i Sverige vad gäller levnadsstandard. Vi har inte alla dessa som bor i alla dessa ”crummy” hus och områden som i USA (i hopp om att sakernas tillstånd ska ändras). Och den sociala rörligheten är högre här än där. Den amerikanska drömmen är bara en dröm.

Med snart 309 miljoner människor: hur många lyckas verkligen procentuellt sett, jämfört med hur många som lyckats här i Sverige (och de andra Skandinaviska länderna)? Jag tror att många där börjare inse att chanserna att göra karriär är ganska små, och när detta verkligen börjar gå upp för allt fler, vad händer då? Jo, högerns alltmer ogenerad krig (både där och här) kommer att ”backfire” förr eller senare som någon skrev eller sa… För sin egen skull borde de kanske vara betydligt mer moderata? Som sagt, vad händer när fler och fler börjar  inse sanningen?

Och amerikanskan Elizabeth Warren menar att de fattiga kommer att hamna i bakvattnet ÄNNU mer i bakvattnet än de hittills gjort, när den stora amerikanska medelklassen alltmer tudelas. För den medelklass idag som kan skänka pengar har allt mindre att skänka. Pengar koncentreras till de allra, allra rikaste. Se artikeln ”Wealth, Income, and Distribution” av den amerikanske professorn i sociologi G. William Domhoff

Han skriver att informationen nog kan komma som en överraskning för många människor. Sanningen är att han VET att den kommer att bli en överraskning, en nyligen genomförd studie (från 2010) har nämligen visat att de flesta amerikaner (hög-låginkomsts-, kvinna-man, ung-gammal, republikan-demokrat) inte har en aning om HUR koncentrerad välståndsfördelningen faktiskt är. 

Och sakernas tillstånd handlar inte alls om något ofrånkomligt.

Och vad driver och motiverar människor? Vad säger de senaste decenniernas forskning om detta (en forskning näringslivet ihärdigt förnekat)? Kan det vara så att när inkomsterna överstiger en viss nivå så börjar vi prestera sämre? Dessutom; vad slags personer dras till jobb med de fantasilöner vi ser idag? Även till landstingsdirektörsjobb med inkomster på 121 000 kronor per månad. Och hur är det med kvalitetssäkring där, när alla andra (inte minst gräsröttern) kontrolleras mer och mer?

Frågan är om det i MÅNGA fall skulle kunna röra sig om struntsummor som 224 kronor per man och år, s0m i exemplet  med Wisconsin, för att rädda en stats (kommuns eller landstings) budget för ett år? För ganska många är det en struntsumma för att lösa ett budgetproblem, som amerikanen i videon nog också tycker, för att fortsatt få ha kvar den samhällsservice vi har. Om vi var och en betalar det vi får i samhällsservice nu ur egen ficka kan det däremot bli ganska dyrt. För de flesta av oss, även för oss i medelklassen!! För att inte tala om dem under! 

Och vad slags samhällen skapas? Var är det bäst att leva?

Se tidigare blogginläggOm att få siffrorna om bakfoten, budgetöver- och underskott, att frisera sanningen och siffror – vad händer när dagens försummade barn blir morgondagens arbetskraft? Om dem som inte bygger några samhällen…samt Maktkamp…

Ja, det är som Ankarloo skriver:

”… visionen om framtiden försvann./…/…den politiska nutiden framstår som så fantasilös.”

SANT! Vad för samhälle vill vi skapa (se Ali Esbati i ”Välfärdskvävning”)? Hur kommer det sig att vi inte har råd med det vi hade råd med när vi var betydligt ”fattigare”? Politiker över i princip hela skalan framträder mer som ekonomer än ideologer. Men denna förmenta ”vetenskap” handlar i grund och botten om ideologi (se till exempel moderaterna; vad har de gått riktigt klart ut om vilket sorts samhälle de vill skapa, annat än ett med ”bastrygghet”?). 

Ja… 

”… den politiska högern [har] lyckats framställa sig själva som grundade i teoretiska och vetenskapliga argument. Det de kallar ‘ekonomiska realiteter.’ Finansminister Anders Borg framträder mindre som högerideolog och mer som nationalekonom, med förment stöd i vetenskaplig forskning./…/

I själva verket, menar jag, är det jämlikhetens och solidaritetens världsbilsd och rörelse som har en stark och vetenskaplig bas.”

Ekonomen David Korten skriver idag bloggpostningen ”7 Steps for Action Towards a New Economy vilken han inleder som följer:

”In his recent State of the Union address, President Obama emphasized the global competition for jobs. He pointed to the example of China and India educating their children ‘earlier and longer, with greater emphasis on math and science.’ He brought both Republicans and Democrats to their feet to applaud his call for America to ‘out-innovate, out-educate, and out-build the rest of the world.’

It was a politically unifying moment—and one that revealed how badly we have lost our way as a nation, not to mention how far our national economic and political institutions are from providing the leadership that we, and the world, now need.

Hope for our common human future depends on global cooperation to create a world in which every child can look forward to a prosperous, secure, and meaningful life.

A global competition for survival and dominance has given us a world divided between the profligate and the desperate. It leads to the expropriation of ever more of the world’s real wealth to secure the privilege and extravagance of the few. Rededicating ourselves to this destructive path is not likely to produce a different result.

[En global tävlan om överlevande och dominans har gett oss en värld delad mellan utsvävande och de desperata. Det leder till expropriering av ännu mer av världens verkliga rikedom för att säkra privilegierna och extravagansen hos de få. Att åter ägna oss åt denna destruktiva väg kommer mest troligt inte att ge något annat resultat [än det vi nu ser].]

Hope for our common human future depends instead on global cooperation to create a world in which every child can look forward to a prosperous, secure, and meaningful life irrespective of nationality, race, or religion. This will require replacing the economic policies and institutions responsible for Old Economy failure with the policies and institutions of a New Economy—one based on positive life-values and a democratic distribution of power.

[Hoppet för vår gemensamma mänskliga framtid beror istället på globalt samarbete för att skapa en värld i vilken varje barn kan se fram emot ett blomstrande/välmående liv oberoende av nationalitet, ras eller religion. Detta kommer att kräva att vi ersätter den ekonomiska politik och de institutioner som är ansvariga för den gamla ekonomins misslyckande med politik och institutioner från den nya ekonomin – en baserad på positiva livsvärden och en demokratisk fördelning av makt].”

Vad bra skrivet! Jag kommer att blogga mer om det Ankarloo skriver.

På kvällen: se ”Protesterna sprider sig i USA.”

Och i debattartikeln ”En revolt sedd underifrån” kan man läsa:

”…kampen omkring högerns senaste försök att knäcka medelklassen och fackföreningarna i USA. En kamp som pågår nu, och troligen kommer att hårdna.

Centrum för kampen är Madison, Wisconsin. Med hjälp av massiva penninginsatser från oljebröderna Koch valdes i höstas den högerradikale Scott Walker till Wisconsins guvernör. Den första gentjänsten han lovade dessa bröder var att tacka nej till federala bidrag till att bygga järnväg för pendling ner till Chicago-området och lokal spårbunden trafik i Madison. Fram för ännu mer biltrafik!”

Jamen, det är väl klart, om han blivit sponsrad av två oljebröder! Tillägg 4 mars: se Paul Krugman i ”Trains, Planes, and Automobiles” om att åka tåg jämfört med att flyga (och i viss mån att åka bil).

”Det kanske mest pikanta är följande: Om 14 eller fler av Wisconsins senats ledamöter är frånvarande går det inte att rösta igenom ett enda lagförslag. Därför har alla senatens 14 demokrater gett sig av till ’okänd ort’ i grannstaten Illinois, utom räckhåll för Wisconsins polismakt. Så länge de är där, blir det ingenting av guvernörens planer.

Under demonstrationsveckan gav fackföreningarna guvernören ett bud: vi är beredda att gå med på stora delar av nedskärningarna. Guvernören svarade över huvud taget inte. Detta tas som ett klart besked – guvernörens och högerns högsta mål är att bryta fackföreningarnas makt, inget annat./…/

Eftersom liknande frontlinjer öppnar sig i andra ’Swing States’ – Ohio, Florida, New Jersey – delstater där det väger jämnt i val, kan man se en nationell strategi.[se här om Swing states]/…/

Supermaktens rika och mäktiga bävar inför konvulsionerna i en allt osäkrare värld: för dem är den enda vägen framåt en mer auktoritär ordning, där en viss ’American Way of Life’ sopar undan medelklassens, de arbetandes och miljöns intressen. Motkrafterna ser en ordning mer i samklang med andra västliga demokratiers traditioner och ideal.”

Demonstrationerna i New York och Wisconsin…

23 februari, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad 26 februari, se slutet]. På sidan Job Party skriver man om situationen i USA och demonstrationerna i Wisconsin:

15 million unemployed. 12 million underemployed. Unions under attack.

Record corporate profits. Banker crimes unpunished. Tea Party on the march.

It’s time for change. It’s time to fight back. It’s time for the Job Party. Join us!”

Vilket översatt blir ungefär:

”15 miljoner är arbetslösa. 12 miljoner undersysselsatta. Fackföreningarna är angripna.

Företag har rekordvinster. Bankmäns brott är ostraffade. Tea Party-rörelsen är på frammarsch.

Det är dags för förändring. Det är dags att slå tillbaka. Det är dags för Job Party! Anslut dig till oss!”

Tack Motvallsbloggen för tipset i ”Amerikanska löntagare vaknar – när vaknar de svenska?”!

Se amerikanska röster i SpeakOut eller Tala ut här. Och europeisk rörelsen ”Corporate Europe Obsaertvatory – Exposing the power of corporate lobbying in the EU”. Ja, det är det där med lobbying och annan enveten opinionspåverkan, även i Sverige, t.ex. ”Den tröga och stelbenta Försäkringskassan kontra den effektiva och smidiga försäkringsbranschen…” och arbetsskadeförsäkringen som nu kanske är i stöpsleven.

Tillägg 26 februari: se Paul Krugman i ”A Clarification On Public Workers” eller ungefär ”Ett klargörande om offentliganställda”.

Tepartyrörelsen: förledd och inspirerad av miljardärer, nej, rikingarna kommer inte att förändra världen…

31 oktober, 2010 § Lämna en kommentar

Om Sodom och Gomorra.

[Uppdaterad 1, 2 och 5 november, se slutet av postningen].

Maria-Pia Boëthius i ”Vi kan inte leva på gamla segrar”:

”… villrådiga eller makthungriga politiker verkar lättade över att oskyldiga immigranter får skulden för den tilltagande vantrivseln i civilisationen istället för det orättvisa ekonomiska systemet. I Sverige har alliansen inte hoppat på främlingsfientlighetståget, det hedrar dem faktiskt, även om det gäller att se upp med Jan Björklund. Men alliansen är fanatiska tillskyndare av ett alltmer orättvist ekonomiskt system; nöjda med att administrera ökande klyftor, ojämlikhet och inställd fördelning av landets rikedom.

Och en majoritet av svenskarna röstade på detta – med öppna ögon. Och jag undrar, liksom den ström av utländska journalister som hört av sig till mig (särskilt från fransktalande länder, de säger att det är få som talar franska i Sverige): ‘Vad har hänt med människorna i Sverige? Varför har de övergivit ett system som vi beundrade?’

Vad svarar man på det?/…/

… utan en stark gräsrotsrörelse, utan organisation i verkliga livet, bara i cyberrymden, fungerar inte politiken./…/

Om Tea-party-rörelsen skriver George Monbiot i Guardian att den är ’det största exemplet på falsk medvetenhet som världen skådat’ och att ’Tea-party-rörelsen mobiliserar för ’freedom’ – omedveten om att friheten den kräver är frihet för storföretagsamheten att trampa ner dem i smutsen’.”

Se hans artikel ”The Tea Part movement: deluded and inspired by billionaires” eller “Tepartyrörelsen: förledd och inspirerad av miljardärer.”

Nej, rikingarna kommer inte att förändra världen!

När jag får tid ska jag läsa ”Republican Gomorrah – Inside the Movement That Shattered [slog sönder] the Party” av Max Blumentahl.

Bokens hemsida. Här är ett utdrag, där Blumentahl refererar till Erich Fromms ”Flykten från friheten.”

Kapitel 6 ur boken ”The King of Pain” om James Dobson som grundat ”Focus on the Family” eller ”Fokusera på familjen”.  Se också hans ”Family Talk with James Dobson”, som skrivit boken ”The New Strong-Willed Child” eller ”Den nya Viljestarka barnet”, vars vilja ska brytas. Tala om backlash.

Tillägg 1 november:

Se Robert Sundberg i ledaren ”Rysarvalet till USA:s senat – risken i valet i morgon är att Republikanerna får 50 senatsplatser eller mer”. Om Tea Party Express.

Se också Sofie Wiklund i ledaren ”Sjuka delas in i två lag”:

”Ingen har nog glömt Annica Holmquist. Kvinnan, vars kroppsdelar växer okontrollerbart, för att sedan förstöras. Hon har en sjukdom som gör det omöjligt för henne att arbeta. Trots det får hon ingen ersättning från sjukförsäkringen, utan tvingas gå till socialen.

Det blåser nytt liv i debatten om sjukförsäkringen. Socialdemokraterna reagerar, LO-facken tycker att det som nu sker är fel, och professorer inom rättsvetenskap och arbetsmiljöfrågor höjer rösten./…/

Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet föreslår att det inte ska finnas någon tidsgräns i sjukförsäkringen, utan att den ska ersättas med en individuell bedömning. Men att målet ska vara att alla ska tillbaka till arbete. Det är bra att partierna reagerar, men det måste rytas högre.

För som det är nu så rycker sjukförsäkringen bort mattan under fötterna på folk. Det är helt omänskligt.”

Ja, det måste rytas ÄNNU högre!

Tillägg 2 november:

Tillägg 5 november: se bloggen ”Det progressiva USA” om tepåserörelsen.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin tea party movementreflektioner och speglingar II....