Om att finanskapitalet nu får makt och vinst från välfärdsföretagen (vård, skola och omsorg) istället för från den reala ekonomin och varuproduktionen, att göra upp med nyliberalismen även inom socialdemokratin, samt om de felaktiga grunder som sjukförsäkringen förändrats på…

21 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

Göran Greider i ledaren ”Välfärdsföretag ger makt åt finanskapitalet”:

”Men krisen 2008 var bara en i en lång rad av finansiella härdsmältor i den globaliserade ekonomin. Sedan sjuttiotalets början har det inträffat långt över hundra allvarliga bank-, finans – och valutakriser. Vi kan vara säkra på att finanskraschen hösten 2008 inte var den sista vi kommer att få uppleva.

Vi lever i en era av finansiellt driven kapitalism. Den finansiella sektorn växte okontrollerat och rekordartat under årtionden – och den gjorde det därför att det var inom denna som vinster kunde göras nog snabbt. I västvärldens realekonomi var det svårare.

[och nu behöver de andra arenor, där välfärdsföretagen är en anser Greider om jag förstår honom rätt. Och vad händer då vid nästa kris?]./…/

Under några höstmånader 2008 plockade Alliansregeringen, med Anders Borg i spetsen, moraliska poänger genom att hårt angripa bankernas bristande moral när det gäller hanteringen av våra samlade sparmedel.

Denna moraliska kritik av den finansiella kapitalismens avigsidor bidrog till att vända negativa opinionssiffror till positiva. Väljarna fick en känsla av att finansministern hade både moral och en känsla för det allmänna bästa.

De pågående privatiseringarna av tidigare offentliga verksamheter innebär emellertid i praktiken ingenting annat än att än större delar av ekonomin underställs den finansiella ekonomins inflytande, diktat – och väldiga risker.

Det är förstås inte så att företagsledare och kapitalägare plötsligt blivit mer humanistiska och sociala och därför intresserade av att driva vård, omsorg och skola.

Vad vi bevittnar är en ökande svårighet för kapitalägare och inte minst riskkapitalister att hitta lönsamma investeringsobjekt i den reala ekonomin, varuproduktionen.

Överskottskapitalet söker sig nya verksamheter – och när fältet öppnas inom vård, skola och omsorg släpps detta kapital ut på friskt grönbete: Här finns skattepengar att hämta, ja här kan kapitalet direkt seriekopplas med statsapparatens enorma skattekraft./…/

I den kanske inte alltför avlägsna framtid där välfärdsföretagen växt och expanderat och nästa finansiella kris inträffar, ja då ska det bli spännande att höra om Anders Borgs kritik av oansvariga kapitalförvaltare fortfarande fungerar.

Det är politiker av hans typ som levererat just det finanskapitalismen vill ha: nya jaktmarker.

Och kanske kommer självaste Maud Olofsson en dag att stå inför förödelsen när de ivriga bävrarna fått fallna träd att blockera vägarna.”

Och apropå det så har Arbetarrörelsens tankesmedja producerat rapporten ”Vinstvarning! Ska privat vinst vara tillåten i skattefinansierad verksamhet?”:

”… man bör avmystifiera vinstbegreppet och betrakta det mer realistiskt – i vilket ingår insikten att det inte alltid, och inte självklart, får positiva effekter.

Vinst kan skapas med fel sorts metoder, alldeles särskilt om man har ersättningsregler som direkt uppmuntrar till det.

Det är rimligt med vissa spärrar, exempelvis i form av kvalitetskrav såväl vad gäller verksamhet som arbetsvillkor, och det är nödvändigt med löpande kontroller och större insyn.

Detta inkluderar också bättre skattekontroll ­– och kräver kanske en särskild bolagsform för privata skattefinansierade verksamheter.”

I recension av Mona Sahlins bok ”Möjligheternas land – min vision för Sverige” så skriver Börje Henningsson:

”Sahlin fördömer i svepande ordalag nyliberalismen, men ser inte att Göran Perssons budgetsanering inte var en framgång, utan spiken i kistan. En huvudtes i Milton Friedmans nyliberalism är ju att minimera den offentliga sektorn.

I Sverige har detta skett genom att privatisera vård, skola och omsorg, samt genom att offentlig egendom sålts ut eller till och med skänkts bort för en symbolisk summa./…/

Om Sahlins vision skall genomföras, måste det till ett verkligt brott med nyliberalismen./…/

Säkerligen krävs att partiet arbetar för en klarare skillnad mellan privat och offentlig verksamhet. Någon måste övertyga Sahlin om att vissa mål som hon envist håller fast vid vilar på nyliberal grund och behöver överges om socialdemokratin skall komma närmare det i boken uppställda målet.”

Och slutligen läs också Ann-Marie Lindgrens snabbanalys av sjukförsäkringen och på vilka grunder man har försämrat den. Grunder som är felaktiga; att långtidssjukskrivningar bara är en fråga om för generösa ersättningar. Hela analysen är bara på fem sidor. Hon skriver bland annat:

Sammanlagt är det alltså mindre än tio procent av den grupp utförsäkrade, som passerat det inledande stadiet i Arbetsförmedlingens åtgärdsprogram, som antingen har arbete i någon form eller bedöms som möjliga att direkt ta arbete.

Andelen måste över huvud taget betraktas som låg, och till saken hör dessutom att den stora majoriteten har någon form av subventionerat arbete, eller icke-subventionerat arbete av osäker varaktighet.

Det är i sig självt ett tecken på att det finns reala hinder – och inte ’bidragsberoende’ – för långtidssjukskrivna att återvända till arbetslivet.

Siffrorna i övrigt gör detta ännu tydligare:

• 4 518 personer, eller 27 procent av samtliga, har överförts till ’fördjupad kartläggning och vägledning’. Det innebär att deras arbetsförmåga bedöms som osäker.

• 3 157 personer, eller 18,7 procent, personer finns i ’arbetsinriktad rehabilitering’, dvs. de bedöms ha arbetsförmåga, men är ännu inte färdiga att gå ut i arbetslivet.

• 3 975 personer – 23,2 procent – finns antecknade hos Arbetsförmedlingen men får inte aktivitetsstöd. De klassificeras som ’arbetssökande med förhinder’, vilket betyder att de ’har begränsade alternativt obefintliga förutsättningar att delta i aktiva arbetsinriktade

Rehabiliteringsinsatser’. Rapporten bedömer att flertalet i denna grupp sökt ny sjukersättning.

Ytterligare ca 2 000 personer finns i andra typer av arbetsmarknadspolitiska program, som det verkar mest av förberedande karaktär, och 1053 personer, motsvarande 6,2 procent av hela gruppen, har lämnat Arbetsförmedlingen utan arbete./…/

Det är, naturligtvis, alldeles utmärkt med genomarbetade insatser för att få de sjukskrivna som har arbetsförmåga tillbaka i arbete.

Men varför ska det ske med hjälp av ett regelverk, som försvårar livet – och kanske tillfrisknandet – för den uppenbart mycket större grupp, som inte har dessa förutsättningar? Och som behöver helt andra åtgärder än arbetsmarknadspolitiska program.

Om rehabiliterande insatser alls ska vara meningsfulla, måste de utgå från den enskildes situation, inte från fyrkantiga tidsgränser som inte har någonting alls med denna situation att göra.”

”Arbetsförmedlingens insatser för målgruppen har inte enbart handlat om att ge adekvata arbetsrelaterade insatser i syfte att personen på sikt ska kunna få ett arbete.

En stor och resurskrävande uppgift har varit att agera stöd till individen gällande deras förändrade ekonomiska grundtrygghet, hjälpa dem att förstå en komplex informationsmängd samt agera förmedlande kontakt till andra myndigheter, företrädesvis Försäkringskassan.

För vissa personer har det praktiska runt ekonomi, information och blanketter tagit all kraft från individen.

I dialog med medarbetare och i svaren från medarbetarenkäten framkommer att arbetet med målgruppen medför svåra samtal med människor i kris.

Arbetsförmedlingen har inte den medicinska personal eller de verktyg som behövs för att möta och hantera människor i djup kris.

Denna situation hade kunnat hanteras på ett bättre sätt, för individen och för arbetsförmedlingen, om kontakt med Försäkringskassans personliga handläggare hade bibehållits.

Försäkringskassan har genom sitt uppdrag ett upparbetat kontaktnät lokalt med vården som Arbetsförmedlingen tidigare inte haft anledning att bygga upp.”

Annonser

Pengar finns inte i USA till den förment hejdlöst slösaktiga välfärdstaten, men däremot till magiskt-tänkande-program som att ’bygga starka familjer’…

14 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad 15 augusti, se slutet. Tillägg 19 augusti: och nu ska arbetslösa här i Sverige bli räddade av (förmodligen jättedyra) coacher. Se motreaktionen i USA mot positivt tänkande-, teambyggar- och motivationsindustrin].

Hittade denna artikel i Huffington Post, av Michelle Chen, som skriver i ”’Främjande av äktenskap’ i välfärden fungerar inte, ras har fortfarande betydelse”:

“I tider när konservativa ursinnigt har attackerat den förment hejdlöst slösaktiga välfärdsstaten, är det inte konstigt att det alltid finns pengar till magiskt-tänkande-program som ’Building Strong Families’?”

Välfärdsreformernas program för främjande av äktenskap har haft liten effekt på den svåra situation som fattiga familjer befinner sig i. Det ser också ut som om de har gjort ett dåligt jobb genom att tvinga utfattiga par in i högerns familjevärderingar.

Något som heter ”Mathematica Policy Research” har utvärderat Building Strong Families, de äktenskapsfokuserande programmens flaggskepp som drivs i åtskilliga stater, och drar slutsatsen att det har varit en flopp.

Generellt så har programmet misslyckats med att öka sannolikheten att paret ska knytas samman mer, det har inte ökat troheten, ’förbättrade inte parets förmåga att hantera sina konflikter’ och ’hade ingen effekt på sannolikheten att man [inte] skulle uppleva intimt våld mot partner.’

En Joseph DiNorcia Jr hävdar att detta program från start inte var avsett att tjäna fattiga familjer, utan bara tjäna en högeragenda.

Han menar att projekt som Building Stronger Families är meningslösa därför att de befordrar specifika värderingar, snarare än ett generellt välmående.

Dess avsikt är faktiskt inte effektivitet menar han. Istället försöker de hitta saker som framgångsrikt främjar en särskild moralisk agenda: i detta fall heterosexuella äktenskap.

Chen undrar:

”Varför plöjer snåla och gnidiga lagstiftare ner federala gåvor i obeprövad social ingenjörskonst som torgför omoderna och ofta rasistiska värderingar, medan de samtidigt inte kan hitta pengar till skolor, för att skapa jobb eller till livsmedelsförsörjning för barn – program som kanske skulle göra mer för att stärka familjer och gynna möjligheter, än vad utbytandet av högtidliga löften [i äktenskap] någonsin kan göra.”

Om man översätter detta: sätt en vigselring på en fattig moders finger och hon kommer fortfarande att vara fattig. Washingtons fixering vid äktenskap, som har fortsatt under Obama, men i en mer tyglad form, slösar inte bara bort pengar för att främja likriktning, men skyler också nödtorftigt över de strukturella försakelserna (min kommentar: dvs. saker i strukturer och förhållanden vilka orsakar problem eller i vart fall gör livet betydligt krångligare och svårare att hantera), för vilken instabilitet i familjen är ett typiskt symtom snarare än en orsak.

De personer som drar upp riktlinjerna för politiken lever i en sagovärld där de tror att regeringen kan skapa starka familjer i avsaknad av starka samhällen, i en socioekonomisk hierarki som fräter sönder föräldra-barn-bindningarna och kriminaliserar fattigdom.

Det verkliga måttet på familjestyrka är faktumet att så många ensamföräldrar idag klarar att göra rätt mot sina barn trots överväldigande svårigheter.

De överlever med eller utan stöd från politiker som försöker reducera dem till brickor i ett kulturkrig.

Och dylika program som ovan är de inte också ganska förödmjukande?

Tillägg 15 augusti: Och är detta valfrihet; att själv få avgöra, och inse att man behöver söka hjälp för familjeproblem (om det är vad man behöver) ELLER ha pengar till ett anständigt liv. Eller kanske helst både/och. Är detta respekt för individer? Och tala om förmynderi! Och moraliserande, att slå sig för bröstet! Hur var det nu om det där med ”vi vet bäst och vet bäst för alla andra”?

Och det där med arrogansPåståenden som att ”dynamiska effekter” minskar klyftorna. När dessa klyftor snarare har ökat påtagligt…

Det var det där med trickle down-effekten, se tidigare inlägg om Alan Greenspan. Och här är mer om denna förmenta nedsippringseffekt, men i en helt annan världsdel. Är detta i vårt allmänna intresse?

Hög standard

av och med Peps Persson

Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, va fan är hög standard.
Litar du på myten om vårt rika västerland,
känner du dig trygg och mätt min vän,
eller gnager tvivlet i dig som en dålig tand,
känner du dig lurad på nåt sätt?


Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, hög standard.
Va ska du med bil och villa,
när du mår så jävla illa,
av det du äter och dricker att du helst ville spy?
Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, hög standard.


Du behöver ingen färg-TV, färg-TV,
när din hjärna fylls med PCB, PCB,
och du förgiftas så sakta av lungornas rytm.
Tror du på att lyckan ryms uti en penningpung,
eller säljs i engångspack,
tror du på reklamen, att den gör dig evigt ung.
torskar du på deras välståndssnack,


Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, hög standard.

Är det kontoköp och slavkontrakt, slavkotrakt,
eller konkurrens och statusjakt, statusjakt,
så du blir jagad och jäktad och ensam och rädd?


Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, hög standard.

Du slösar bort din energi,
går omkring och tror att du är fri,
tills du fattar en dag att du gått på en stöt.

Ah, ah att du gått på en stöt,
ah, ah att du gått på en stöt.
Ah, ah att du gått på en stöt,
ah, ah att du gått på en stöt.
Ah, ah att du gått på en stöt,
ah, ah att du gått på en stöt.
Ah, ah att du gått på en stöt…

Ökande klasskillnader, att smita från ansvaret, om att verkligen ge alla verkliga möjligheter att röra sig från ”rags to riches” i en VERKLIG social rörlighet…

14 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

Nej, det är inte alla förunnat att avslappnat kunna göra

”… ingenting”

Att göra en liten resa hit och en liten resa it, läsa en trave böcker, skriva ett par rader, på det hela göra detta med

… allmän lättja och letargi.”

När man är orolig för hur man ska få ihop tillvaron

… när otryggheten är total.

Och politikernas utförsäljningar av vår gemensamma egendom är det att smita från ansvaret? Så man kan skylla på någon annan stället?

Som apropå centerledaren som önskar sälja ut vattenfall. Hon som i ledande ställning haft chansen att satsa på ren teknologi, men inte tagit den.

Nu vill hon istället sälja ut.

Och apropå effekterna av huvudlösa och ogenomtänkta utförsäljningar, för utförsäljningarnas egen skull, se Storstad i ”Brutalt med Boultbee.”

Se också Jinge om högerns strävanden till avpolitisering i ”Högerregeringen förstör SVT” om valgala på SVT igårkväll på Götaplatsen i Göteborg:

”… ett underhållningsprogram där ett antal politiker, mest föredettingar, satt som gisslan i en soffa för att mellan olika artistuppträdanden låta sig förlöjligas en stund. Jag har inte en aning om varifrån SVT stulit konceptet, men det spelar mindre roll.

Det hela var ett pekoral, och möjligen kan det vara ett led i den ständiga borgerliga strävan att avpolitisera politiken.

Vinner alliansen valet så får vi väl ringa in våra röster nästa val, precis som vid melodifestivalen. Det blir en valshow.

Vi ska tydligen finna oss i att politik snuttifieras och att SVT inte tar sitt avtal med staten på allvar. Idag frågar sig Aftonbladet om vem som är i bäst form, Sahlin eller Reinfeldt. Media gör det till en tävling mellan politiker, precis enligt den linje som SVT följer.”

Och vidare om att samhällsmedborgare förvandlats till kunder och samhällsansvaret har reducerats:

Se också tidigare inlägg om att verkligen ge alla samma chanser, så att man med fog kan hävda att frihet råder, om verkliga möjligheter att röra sig från ”rags to riches” och verklig social rörlighet.

Och apropå skolan så har Rossana Dinamarca skrivit en väldigt bra artikel om att ”Björklund fiskar i grumliga vatten” angående förbud mot burka eller niqab.

Hon menar att om Björklund verkligen brydde sig om dessa unga tjejer (och andra unga människor) och deras utveckling till fria, självständiga individer som tänker själva så borde man stoppa de religiösa friskolornas indoktrinering istället.

Istället för att motverka denna indoktrinering så sätter han eleverna i kläm mellan hem och skola. Och hon menar att indirekt så tvingar han bort dessa tjejer till religiösa skolor och gör därmed ont värre.

Och jag tror att hon kan ha rätt. Dessa (odemokratiska) föräldrar kommer att försöka sätta sina barn i en religiös friskola istället för att döttrarna ska få slippa burkan.Och därmed nöjer sig Björklund?

Nej, vi behöver inte en mer segregerad skola än vi redan har.

Och ja,

”Det är dags att prata om de verkliga frågorna, om det som gör skillnad i skolan och som stärker elevernas rätt till kunskap.”

Hon menar att Jan Björklund pratar bara disciplin och icke-frågor och det känns som om det är vad gör vi i skolan i hög grad också.

Se skolforskaren Jan Thavenius om att

”Man kan idag se alltmer av en teknokratisk styrning av skolan.

Skolan som instrument för ekonomisk tillväxt kommer i förgrunden, och det talas allt mindre om att det är i skolan som unga människor ska utvecklas mänskligt och socialt. Kunskapsbegreppet töms på sitt sociala och kulturella innehåll.

Men, menar Jan Thavenius, det finns ingen motsättning mellan att förbättra elevernas kunskaper och utveckla en demokratisk skola.”

Maria-Pia Boëthius skriver i sin senaste ledare om bristen på supersmarta kommunikatörer som skulle kunna (be)möta lobbyismens pr-orkaner.

Ja, som har tid och resurser att bemöta de som har tid och resurser och som bara ser om sitt eget hus!

Så slaget är förlorat? För gräsrötterna reser sig inte upp och medelklassen tror de sitter bekvämt i sin båt?

Monica Gunne i ”Positivt tänkande är ett farligt virus”:

”Mellan 2002 och 2006 när ekonomin rusade på som bäst, fick fler människor det sämre i USA. Barnfamiljerna blev fattigare och tjänstemännen upptäckte att de var utsatta för ’sammanpressande krafter’. Lönerna sänktes, företagen drog in pensioner och förmåner. Anställningarna blev kortare.

Så vart tog tillväxtens sköna slantar vägen?

De drog iväg uppåt, skriver Ehrenreich i sin bok. De goda årens pengar (som bland annat skapades av teknikutvecklingen) passerade företagens mellanskikt och landade hos de allra rikaste. Som sedan hällde bonusar över det lojala skiktet strax under sig.

Men blir inte medelklassen rasande över att få en så liten del av kakan?

Ånej. Enligt Ehrenreich har redan alltför många svalt positivismens budskap: hela ansvaret är alltid ditt.

Har du inte lyckats, ja då får du väl jobba ännu hårdare med dig själv.

Övervaka dina tankar. Förändra dina känslor.

Och glöm inte att koncentrera dig ännu intensivare på dina önskningar.”

Och Daniel Lind reflekterar också i sin bok ”Mellan dröm och verklighet – Frihet och livschanser i framtidens Sverige” över medelklassens (bristande) reaktioner och vad det kan komma att leda till – för dem (oss).

Om nymoderaternas språk se av Lena Andersson i och om Bengt Göransson om hans bok ”Tankar om politik” ”Kärna eller frukt?” .

Om utanförskap, tystad kritik, att tänka positivt, att valfrihet inte är detsamma som frihet…

12 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

artikeln om Ehrenreichs bok om positivt tänkande kan läsas här.

Recensionen ”Våra liv – en privatsak. Ulf Lundén läser Bengt Göransson och kräver politikens återkomst” över Bengt Göranssons bok ”Tankar om politik” på förlaget Ersatz var jättebra och intressant. Där kan man bland annat läsa:

”Bengt Göransson beskriver på ett mycket träffsäkert sätt hur nyliberalismen under ett kvartssekel förvandlat och förvanskat ordens egentliga betydelse.

Friskola är inget annat än privatskola.

Hit når varken yttrandefriheten eller offentlighetsprincipen som gäller i kommunala skolor. Det är djupt allvarligt.

Politiken av i dag handlar inte längre om att bygga ett [bra] samhälle [för alla] utan om ett slags kameralt förvaltarskap [teknokratiskt, utan riktiga visioner och har man några så kan man inte förmedla dem].

Politik är numera underordnad den så kallade marknaden. Frihet har i händerna på nyliberalerna fått betydelsen valfrihet vilket är något helt annat [valfrihet är inte detsamma som frihet! Och frihet är inte detsamma som valfrihet, men inte motsatsen heller. Vad är verklig frihet och valfrihet? Vad skulle det kunna vara?].

Göransson påpekar att valfriheten är en privatsak för var och en. Den tanken leder oss ut på djupt vatten, reducerar oss som medborgare, förminskar samhällsansvaret.

Djungelns lag får hellre råda än rättfärdiga sociala reformer som ser till att människor inte slås ut från samhällsgemenskapen.

I kölvattnet ser vi ökade klasskillnader och ökad ojämlikhet eftersom det handlar om att den med tjockare plånbok och makt alltid kan putta undan människor med tunnare plånböcker. De som inte har någon makt över varken sitt liv eller arbete./…/

Bengt Göransson efterlyser eftertänksamhet framför snabba beslut som i efterhand visar sig vara mer eller mindre katastrofala.

Kommunaliseringen av skolan är ett sådant exempel.

Det är inte att vara nostalgisk när man efterlyser en större och levande intellektuell debatt av våra beslutsfattare.

Ett samhälle mår bättre av fria tankeutbyten, långsamhetens lov, tålamod och framför allt klokskap förvärvad av erfarenheter.

Bengt Göransson riktar bitvis mycket hård kritik mot det nyliberala samhället som förvandlat oss från samhällsmedborgare till skattebetalare. Tanken är att alla skall vara vinnare.

Alla skall först och främst vara egoister eller individualister som nyliberalerna hellre vill kalla det. Att det också förutsätter förlorare låtsas man inte om.

Enligt Bengt Göransson kan samhället av i dag liknas vid en affärsrörelse. Vi är inte längre medborgare med samhällskontrakt utan kunder. Vi shoppar allt, till och med politiska partier efter kortsiktiga egoistiska behov.

Här finns ingen tanke om att vi alla blir äldre, kan drabbas sjukdom eller olycka. Att vi alltid förblir där vi står i dag.

Solidaritet betyder just att det är slumpen som avgör var vi hamnar i livet. Den starke kan bli svag, den friske kan bli sjuk och så vidare./…/

Vad har borgerligheten att bjuda mer än fortsatta skattesänkningar?

Vi skönjer redan ett borgerligt lyckorike med en rad inhägnade rikemansområden, slutna reservat, där den självutvalda eliten spelar golf, alstrar barn, byter fruar med varandra, passas upp av lågavlönade hembiträden, får gräset klippt av lika lågavlönade vaktmästare och som har kultur som ett slags tidsfördriv.”

I ledaren ”Mer bakåt än framåt i alliansens kampanj” skriver Kennet Andreasson bland annat om

Kunskap i folkpartistisk tappning ska nötas in med skampedagogik och stämpling av föräldrar till ’stökiga’ barn.”

Och Katrine Kielos skriver i ledaren ”Det är inte alls bra, Reinfeldt”:

”Fattigdomen i Sverige fortsätter öka. Sjuka människor kastas ur skyddsnäten.

Samtidigt har skatten sänkts med 100 miljarder. Jobb försvinner i välfärden.

Det hade inte behövt vara så här.”


Minskande social rörlighet i Sverige och ökande skillnader? Om (ny)liberaliseringens effekter på möjligheterna att röra sig ”from rags to riches”, den s.k. ”amerikanska drömmen” samt om förenklad opinionsbildning…

8 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

[Tillägg efter lunch]: Först och främst

Inget är ödesbestämt – det är en fråga om politik.

Världen är inte så enkel som somliga vill göra gällande.

Daniel Lind påpekar i sin bok ”Mellan dröm och verklighet – Frihet och livschanser i framtidens Sverige” (se också tidigare postning om denna) att friheten för bröder födda under andra halvan av 1940- talet  samt under 1950-talet ökade vad gäller att göra klassresor jämfört med den äldre generationen (och alla äldre generationer).

Han menar att denna ökade frihet berodde på de genomgripande skolreformer som då genomfördes, vilka innebar att (s. 29)

”… fördelningen mellan antalet skolår förändrades mellan olika grupper i samhället.”

Det var den s.k. enhetsskolan som infördes då, vilken innebar att alla fick chans till samma utbildning oberoende av bakgrund. Rörligheten över klassgränserna ökade till följd av detta.

Dvs. samma skolchanser hade en genomgripande effekt på möjligheten att röra sig mellan (de sociala) klasserna.

På sidan 31 skriver Lind om forskning som visat att den sociala rörligheten har minskat i Storbritannien för dem som föddes 1973 jämfört med dem som föddes 1958 (här ser vi effekterna av Thatcherepokens politik och nyliberaliseringen!!!):

”Förklaringen till detta anses vara att reformeringen av utbildningssystemet [där, under och efter Thatchereran] missgynnat barn som har växt upp med ekonomiskt svaga föräldrar samtidigt som inkomstskillnaderna ökat [det har blivit ökade skillnader vad gäller de ekonomiska resurserna igen där i olika familjer och det påverkar barnens framtid har forskning visat och Lind visar på denna forskning].”

På samma sida skriver Lind också att forskning visat att USA är det minst socialt rörliga landet i västvärlden (hans bok avslutas med omfattande hänvisningar till de fakta han använder). Föds man in i en klass så blir man kvar där, något som framförallt gäller gäller dem med lägsta OCH med högsta inkomsterna. De som vuxit upp i de mest välbärgade förhållandena riskerar i liten grad att falla och sannolikheten att de i de lägsta ska göra en klassresa är låg.

Det är också ett av de länder (tillsammans med bland annat Storbritannien) där ojämlikheten mellan människor är störst. Här ser vi OCKSÅ effekterna av nyliberaliseringen (Reagan)?

Vad Lind visar är att i vårt påstådda ”valfrihetssamhälle” (vad för ”valfrihet” har vi i gemen egentligen? Och vilka är det som egentligen har valfrihet?) så betyder ens bakgrund allt mer. Och han befarar att vår bakgrund kommer att betyda ÄNNU mer i det samhälle som verkar skapas.

Om det är en familj med resurser i form av förmåga (i form av utbildning), pengar och tid att ta till sig information. Om man har pengar att betala för barnens utbildning till exempel kan få allt större betydelse osv. Och framförallt kan bristen på resurser (ekonomiska, utbildningsmässiga, tidsmässiga) i familjer missgynna vissa barn! Så förutsättningarna kommer med den bedrivna politiken att minska.

Men denna politik är INTE ofrånkomlig; man skulle kunna bedriva en annan politik som verkligen ger ALLA samma chanser (och alltså skulle innebära verklig konkurrens och inte en minskad snarare, vilket jag tror kan bli resultatet av den politik som bedrivs och är kanske också avsikten kan jag inte låta bli att undra: borgarna vill helst inte konkurrera även om de retoriskt pratar om konkurrens. Liberalerna anser att barn ska lyda och hålla tyst!? Undra på om de gör uppror när de gör uppror!? Se länken).

Frågan är om de som växer upp (och kommer att födas och växa upp i framtidens Sverige) kommer att få samma möjligheter att utveckla sina förmågor och talanger eller om dessa möjligheter kommer att förbehållas de privilegierade? Jag undrar hur reell individernas ”frihet” egentligen kommer att bli och redan nu är.

Jag undrar om de som växer upp i ”privilegierade förhållanden” (och stabilare förhållanden) med allehanda resurser är ”vinnarna” – återigen (och jag undrar om de är vinnare heller, som född i en familj där alla är väl utbildade, med välutbildade föräldrar och relativt goda ekonomiska förutsättningar)?

Om dörrar inte helt enkelt stängs för dem med små och kanske inga resurser, med få undantag, där enstaka särskilt företagsamma jobbar sig upp enormt (men den sociala rörligheten i USA är en av de lägsta i västvärlden, tron att alla kan jobba sig upp från att ha startat med tomma händer är falsk har det visat sig)?

Tar vi som land tillvara alla våra olika förmågor i det segregerade samhälle som är på väg att skapas av våra politiker? Gynnar detta egentligen någon (eller YTTERST få)? Gynnar det ens samhällsekonomin, även om så påstås av vissa (som har intresse av att konkurrensen minskar) undrar jag ironiskt?

Lind visar också att i länder med stora inkomstskillnader så är den sociala rörligheten mindre och hänvisar också till det Richard Wilkinson och Kate Pickett har visat i sin forskning (se deras bok ”The Spirit Level – Why Equality Is Better For Everone” eller ”Jämlikhetsanden” på svenska).

Att ojämlikheten slår inte bara mot de lägsta klassernas hälsa, utan mot alla i dessa samhällen, även de rikastes hälsa Dessutom är kriminaliteten högre, läskunnigheten lägre där (skillnaderna i tillgång till bra och jämlik/lika skolutbildning slår igenom i dessa länder) osv.

Han skriver vidare att politiken innebär att allt fler beslut ska fattas vid köksbordet och menar att detta missgynnar, och kommer att missgynna, vissa barn. Och förmodligen missgynnar detta hela samhället i slutänden, även samhällsekonomiskt, något han också kan belägga med forskning som gjorts.

Och detta är ju exakt det vi ser i dagens skolpolitik inte minst. Dörrar stängs tidigare, och det kommer att innebära (om det inte redan gjort det) att vissa barn gynnas och inte minst andra barn missgynnas i det samhälle som nu skapats och kommer att skapas än mer.

Nej, barn väljer ju inte vilken familj de föds in i. Så om de som hyllar individens frihet verkligen menar det de säger sig mena skulle de se till så att varje barn som föds verkligen får samma möjligheter och chanser att leva det liv de vill leva, skapa det liv de vill, utveckla sina förmågor och talanger, leva ett liv där deras resurser inte snöpts på grund av uppfostran och bakgrund.

Dvs. de borde vara intresserade av att skapa sådana uppväxtförhållanden så att varje individ som föds kan ta tillvara sin hela potential om det är möjligt och verkligen har friheten att göra så!

Men vill de verkligen detta? Menar de verkligen det de säger? Bryr de sig verkligen om andra och deras frihet eller bara om sig själva och sin egen frihet?

Ett samhälle med verklig frihet borde vara ett samhälle med samma frihet för ALLA!?

Det finns hur mycket som helst att blogga om i denna bok, kanske gör jag det vidare…

Slutligen se OECD-rapporten ”Growing Unequal? Income Distribution and Poverty in OECD Countries” (2008), översatt blir det ungefär ”Ökande ojämlikhet? Distribution av inkomster och fattigdom i  OECD-länder.”

Kommentar: det är märkligt att denna OECD-rapport fått så litet genomslag i svensk media, jämfört med tidigare OECD-rapporter – som predikat ojämlikhetens välsignelsebringande effekter!

Se också “Journal Issue: Opportunity in America – Summary” eller ”Möjligheter i Amerika – summering” från “The Future of Children – Providing research and analysis to promote effective policies and programs for children” eller ungefär ”Barnens framtid – om att tillhandahålla forskning och analys för att främja effektiv politik och program för barn.” Fast vår nuvarande (liberala!!!) skolminister bryr sig ju inte om forskning, utom bara viss.

Allra sist se “Could the rising income gap herald another meltdown?” eller “Kan de ökande inkomstskillnaderna förebåda en ny krasch?”

Aditya Chakrabortty skriver i  tidningskommentaren ”What the £35,000 cocktail taught us- The wealth gap isn’t just a moral issue. If we don’t sort it out we’re heading for another meltdown” vilket ungefär blir ”Vad 35 000-punds cocktailen lärt oss  – Välståndsgapet är inte bara en moralisk fråga. Om vi inte reder ut det så kommer vi att styra mot en ny [ekonomisk] krasch.”

Se också boken “Fault Lines: How Hidden Fractures Still Threaten the World Economy” eller ungefär ”Felaktiga vägar: hur gömda sprickor fortfarande hotar världsekonomin” av Raghuram G. Rajan från Princeton University Press. Om boken kan man läsa:

“Rajan shows how the individual choices that collectively brought about the economic meltdown–made by bankers, government officials, and ordinary homeowners–were rational responses to a flawed global financial order in which the incentives to take on risk are incredibly out of step with the dangers those risks pose.

He traces the deepening fault lines in a world overly dependent on the indebted American consumer to power global economic growth and stave off global downturns.

He exposes a system where America’s growing inequality and thin social safety net create tremendous political pressure to encourage easy credit and keep job creation robust, no matter what the consequences to the economy’s long-term health; and where the U.S. financial sector, with its skewed incentives, is the critical but unstable link between an overstimulated America and an underconsuming world.

In Fault Lines, Rajan demonstrates how unequal access to education and health care in the United States puts us all in deeper financial peril [fara], even as the economic choices of countries like Germany, Japan, and China place an undue [otillbörlig] burden on America to get its policies right.

He outlines the hard choices we need to make to ensure a more stable world economy and restore lasting prosperity.”

Skyll dig själv om du misslyckas och om arrogans och förakt för svaghet…

13 juli, 2010 § 1 kommentar

Några tankar så här på förmiddagen.

Det är ”tjäna pengar” som gäller här i USA enligt min förståelse av min pojkvän och dem jag pratat med som bor här. Och han verkar inte ifrågasätta detta riktigt, även om han inte tjänar så mycket pengar. Men den amerikanska drömmen finns inte här utan i de skandinaviska länderna – fortfarande. Med den regering vi har kommer vi snart inte att ha den längre är min tro utifrån det jag sett här i USA.

Mitt yrke, som ger mig en viss status i Sverige (medelklass), har ganska låg status här. Det är ett yrke som företrädesvis kvinnor ägnar sig åt här, som en bisyssla till att bli försörjd av en man.

I Sverige klarar jag mig förhållandevis bra på den inkomst jag har och är självständig och självgående där.

De som inte lyckas här har bara sig själva att skylla oberoende av alla förhållanden.

Och naturligtvis har alla vuxna människor ansvar för sig själva. Men det finns förhållanden och omständigheter som vi inte rår på. Hur kompetenta, duktiga, begåvade vi än är.

Läser också om Littorinaffären på webben härifrån och har sett Aftonbladets video när reporter försökte intervjua Littorin på Visby flygplats.

Reinfeldt verkar agera ganska arrogant. Och också kallsinnigt, OM nu Littorin har en depression. Fast är det inte exakt så ”folket” behandlats: kallsinnigt när sjukersättning ifrågasatts vid till exempel depressioner? Människor skulle beredas tillfälle att återhämta sig tryggt istället för att fightas med försäkringskassan eller myndigheter!

Jo, rehabiliteringen som sjukskriven var under alla kritik om man var långtidssjukskriven under 90-talet och detta ledde till långtidssjukskrivningar. Och då var sossarna i regeringsställning större delen. Då hade vi upplevt ett stålbad och upplevde denna fortfarande, vilket påverkade samhällsekonomin – och arbetsplatser. Denna kom efter högerns senaste regeringsperiod.

Men det är inte alls sant att långtidssjukskrivning med automatik leder till att man inte kommer tillbaka i jobb. Inte ens på samma arbetsplats eller i heltid. Att den idén har spritt sig fungerar förmodligen som en självuppfyllande profetia.

Sossarnas högervridning (se också Clinton och Blair och DERAS högervridning) gillar jag inte och jag reagerade starkt emot trender i samhället i skiftet 80- och 90-tal, då jag började bli allt mer politiskt intresserad. Dessa högervindar var och är opportuna.

”Man måste tänka nytt!”

Måste man? Och bara för nytänkandets egen skull. Nytänkandet i sig hade liksom ett egenvärde.

Vilket också genomsyrade arbetsplatserna (min bland annat) oavsett om det ledde till något bättre eller inte. Oavsett om det var nödvändigt eller inte. Eller de rätta nyändringarna gjordes?

Jag tillhör dem som genom hela mitt yrkesliv förkovrat mig och försökt tänka nytt ganska så mycket på egen hand.

Det som först ser ut som nytänkande kan vara bakåttänk!?

Om behovet av en frisk pust i den rätt unkna skolpolitiska vinden…

25 juni, 2010 § Lämna en kommentar

Mats Björnsson om skolan och test i ”Bedömning och prov enligt Cambridgerapporten” (annan artikel av Mats Björnsson)

”Rapporten gör en viktig distinktion mellan elevbedömning för att stödja lärande (formativ) och elevbedömning för att konstatera vad som har lärts (summativ). Det handlar om olika sätt att använda den information som bedömningen genererar.

Att blanda dessa syften som ofta görs, är ett allvarligt fel och är till skada för lärandet och undervisningen. Detta är en av de poänger som Granskningen tydligt lyfter fram och redovisar för.

Vikten av en formativ bedömning för att stödja lärande har alla som Granskningen haft kontakt med strukit under, och en sådan bedömning har både teoretiskt och empiriskt stöd. Den är även inbyggd i läroplan och bedömningssystem i England såväl som i många andra länder.

Det som i stället ofta sker är att barnen etiketteras – istället för att föräldrar och berörda lärare får kunskaper som de kan använda. Enligt Granskningens möten önskade föräldrar veta inte bara om barnen gjorde tillräckliga framsteg utan om det fanns problem, och om barnen tyckte om att vara i skolan.

Kvaliteten i bedömningar i centrum

Kvalitet är avgörande även vad gäller elevbedömning. Rapporten menar att man måste fråga sig, och svara på, om elevbedömningen verkligen bedömer det den säger sig göra, d.v.s. om den äger validitet.

Och om resultaten av bedömningen är korrekta, om man kan lita på dem, d.v.s. om de äger reliabilitet. Även huruvida effekten av bedömningen är den som man syftat till är viktigt att hålla koll på och dessutom om det finns oavsedda effekter.

En mängd forskning visar att de svar som ges av standardiserade tester varken är valida eller reliabla, de svarar inte på de frågor de säger sig svara på, och de svar de ger är inte tillförlitliga. Och det går inte utifrån de studier som Granskningen ställt samman att säga att de haft en positiv inverkan på elever, lärare eller undervisning./…/

En slutsats som dras vad gäller nationella bedömningar, som syftar till att bestämma den allmänna kunskapsnivån hos landets elever, är att detta görs bättre med stickprovsundersökningar än med sådana tester som alla ska utsättas för. De blir av bättre kvalitet, är mindre kostsamma och har inte den negativa inverkan som allomfattande nationella tester har.

Rapporten dömer på det hela ut det system för bedömning och utvärdering som vuxit fram i England och menar att en grundlig reformering här behövs./…/

Den obehagliga tanke jag får ibland vid läsningen är att hur mycket tunga, goda argument som än visas fram så finns en rad starka intressen som faktiskt inte bryr sig.

Debatten i Sverige – och jag kan ärligen inte säga om det är bättre i många andra länder – känns ömsom ankdammsmässig ömsom helt irrelevant. Den har politiserats på ett ofta fördummande sätt och allt förvandlas till åsikter.

Jag kan bli litet konfunderad över karaktären på Granskningen och det kanske är ett tecken just på vad vi är vana vid för debatt.

Genom att sätta en stämpel på en rapport (evidensköret, ekonomistträsket, vänsterpedagogerna) vill vi kanske gärna slippa försöka föra en seriös debatt./…/

Det är dock bara att glädja sig åt att rapporter som Cambridge-rapporten sätts i sjön och genomförs. Sådana kan ändå bilda något att kollektivt suga tag i i blåsten.

Om det så småningom sker en kantring i engelsk skolpolitik på grundval av rätt många år av erfarenheter av en viss typ av insatser (om än en from förhoppning), så kan vi vara ganska säkra på att det efterhand ger ett visst eko även här hemma.

Om så bara en frisk pust i den rätt unkna skolpolitiska vinden – som i och för sig också styrs av jetvindar högre upp – så är det något att välkomna.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin making complex things not complexreflektioner och speglingar II....