Men jag då? Eller om kämpandet för en identitet i ett marknadsbaserat samhälle…

1 augusti, 2015 § 1 kommentar

c9781922070906
”The expectation is that a meritocracy will produce better results than a business run on non-meritocratic lines. If the best people who make the greatest effort are given the highest positions, then surely the quality of the organisation’s products or services will be optimal?
There is nothing wrong with this reasoning in theory, but in practice two factors get in the way.
First, it isn’t easy to express quality in figures, the consequence being that the reasoning is often turned on its head: only that which can be expressed in figures classifies as quality.
Nej, det är inte lätt att uttrycka kvalitet i siffror. Ett resonemang som lätt motsäger sig själv: det är bara det som kan uttryckas i siffror som kan bli klassificerat som kvalitet.
Second, the sole aim of a neo-liberal market economy is to make a profit; quality is not an aim in itself.
För det andra så är den enda strävan i en nyliberal marknadsekonomi att gör avinst, kavlitet är inte en strävan i sig själv.
Despite all the triumphant brandishing of figures, it’s clear to most of us that under the influence of market forces, the old public utilities, from the railways to the electricity companies, have become more expensive and less efficient, and that the quality of many consumer durables has declined, so that they have to be replaced more often.
Trots att man svänger sig triumfatoriskt med siffror, så är det klart att för de flesta av oss att under marknadskrafters inflytande så har allmännyttiga tjänster, från järnvägar till elbolag, blivit dyrare och mindre effektiva och många konsumtionsvarors livslängd har blivit kortare, så att de måste ersättas oftare.
”Hospitals have been re-branded as care businesses, and universities as knowledge businesses, whose workers have to maximise their production.
Work content is less important than whether a certain performance or activity ‘counts’ or not.
The need to score well means that employees constantly adapt their work to reflect changes in the scoring system.”
Innehållet i arbetet är mindre viktigt än om en särskild prestation eller aktivitet ”räknas” eller inte.
Behovet att få höga poäng betyder att anställda konstant anpassar sitt arbete så att det speglar förändringarna i poängsystemet.
Får man mer betalt för en viss diagnos så tenderar man att diagnosticera patienter med den diagnos och följande behandling som ger mest i ersättning; diagnosglidning.
Man kan läsa om boken:
”According to current thinking, anyone who fails to succeed must have something wrong with them. The pressure to achieve and be happy is taking a heavy toll, resulting in a warped view of the self, disorientation, and despair.”
”Om Alice Teodorescu har gjort en klassresa är det alldeles utmärkt. Hårt arbete ska löna sig.
Det gör bara inte det för alla, och det som stör mig är Teodorescus arrogans. Hon talar om ‘vi som valt att anstränga oss’, det vill säga förtjänar sina privilegier.

En stilla fråga: anstränger sig undersköterskan som klockar in på kring 20 000 i månaden mindre än Alice Teodorescu?

Vidare påstår hon på fullt allvar att utfallet alltid blir bättre för den som arbetar hårt än för den som ‘fått allt serverat på silverfat’.

I själva verket är det fortfarande så att om dina föräldrar har högskoleutbildning så är sannolikheten mycket större att du själv skaffar det, än om de inte har det. Av dem som började på läkarutbildningen för cirka tio år sedan hade färre än tio procent arbetarbakgrund enligt SCB. Beror sådant på att arbetarbarnen inte anstränger sig tillräckligt?

Av Alice Teodorescus sommarprat kan jag inte dra någon annan slutsats än att hon anser det. Om meritokratin har fungerat för henne, så gör den det för alla. Som sagt, vissa är bäst, andra är sämre.”

Ja, vilken människosyn har Teodorescu?
Och vidare om Verhaeghes bok:
People are lonelier than ever before.
Today’s pay-for-performance mentality is turning institutions such as schools, universities, and hospitals into businesses — even individuals are being made to think of themselves as one-person enterprises. Love is increasingly hard to find, and we struggle to lead meaningful lives.

In What about Me?, Paul Verhaeghe’s main concern is how social change has led to this psychic crisis and altered the way we think about ourselves. He investigates the effects of 30 years of neoliberalism, free-market forces, privatisation, and the relationship between our engineered society and individual identity. It turns out that who we are is, as always, determined by the context in which we live.

From his clinical experience as a psychotherapist, Verhaeghe shows the profound impact that social change is having on mental health, even affecting the nature of the disorders from which we suffer. But his book ends on a note of cautious optimism. Can we once again become masters of our fate?”

I sitt arbete som psykoterapeut har han sett förändringarna vad gäller människors problem. Han visar hur djupgående som samhällsförändringarna har på mental hälsa. Även störningarna som vi lider av har ändrat natur. Hans bok slutar med försiktig optimism: kan vi återigen bli herrar över vårt öde?

Ja, kommer människor att göra uppror?

§ Ett svar till Men jag då? Eller om kämpandet för en identitet i ett marknadsbaserat samhälle…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Men jag då? Eller om kämpandet för en identitet i ett marknadsbaserat samhälle…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: