Ojämlikhet…

8 april, 2017 § Lämna en kommentar

bigOriginal

Journalisten Erik Sandberg skriver i boken ”Jakten på den försvunna skatten” s 14 att…

”Det är framför allt den låga bolagsskatten i Sverige, och frånvaron av förmögenhetsskatt, som gör Sverige så attraktivt skriver [amerikanska skattebetalarnas förening] Tax Foundation [!!!]. Företag i Sverige behöver alltså inte skatta för sin vinst i lika hög grad som i andra länder.”

Vad? Men vi skulle vara så företagarfientliga? Och vill inte ”vissa” partier sänka den ytterligare?

Den skatteomläggning som gjordes mellan S och L i början på 90-talet dvs för drygt 25 år sen (hur gamla var dagens politiker och partiledare och företagare då? Så känner de till detta? Äldre företagare gör det, men tiger still?), en förskjutning BORT från skatt på kapital och höga inkomster samt sökning av bolagsskatten (!!!), var tänkt skulle leda till ökade investeringar i näringslivet och framförallt bättre investeringar!

s 33:

”Vad som i alla fall är säkert är att nivån på investeringarna INTE [min kursivering], som förhoppningen var, ökat efter skatteomläggning. Tvärtom minskade investeringsgraden i svensk ekonomi efter 1990.

Faktum är att inte under ett enda år under det kvartssekel som gått så har investeringarna kommit upp i de nivåer som rådde före omläggningen av företagsbeskattningen och det trots att omläggningen förstärkts flera gånger med ytterligare sänkningar av bolagsskatten. (!!!)”

Vad säger att investeringarna skulle öka nu av YTTERLIGARE sänkningar? Och VAR hamnar pengarna egentligen? Den sista frågan är ytterst intressant och relevant? Har vi fått den nya tidens arbetare? Har pengarna hamnat hos dem på golvet som verkligen jobbar ihop dem??? Eller har reallönerna snarare minskat bland dem?

”Respekten för de stora kapitalägarna och det starka stödet för rika människors möjlighet att göra pengar på gamla pengar är ändå lite konstig i ett land där politiker och opinionsbildare gärna pratar om att det ska löna sig att arbeta, tänker jag.

Ännu knepigare är det om man betänker att inkomsterna från dessa allt större privata kapitaltillgångar ständigt växer i betydelse.”

skriver Erik Sandberg vidare på s 38. Konstigt, ja!

Och vadå meritokrati? I skolan är det inte personer med pedagogisk kompetens och erfarenhet som blir rektorer, i vård och omsorg anställs folk som varken har erfarenhet eller utbildning av det de leder. Det var omöjligt för inte så länge sen. Vadå, professionalisering? Har man kontakter så går det dock?

”De växande klyftorna har fått en del uppmärksamhet de senaste åren./…/

En närmast häpnadsväckande beskrivning ger ekonomiprofessor Magnus Henrekson på näringslivets forskningsinstitut IFM. I studien ‘Kapitalägare då och nu – förmögenheter, beskattning och samhällets syn’ tar han sin utgångspunkt i en debatt som var livlig för femtio år sedan [!!!].

Då, i början av 60-talet, uppmärksammade en rad forskare och opinionsbildare att de privata förmögenheterna var väldigt ojämnt fördelade i Sverige.

Trots att landet vid den tidpunkten genomgått flera decennier av ekonomisk utjämning, då Sverige utvecklades från ett skarpt klassamhälle till ett modernt välfärdsland, så låg makten över det svenska näringslivet fortfarande hos ett mindre antal finans- och industrifamiljer.

Det överraskade många på den här tiden. Frågan kom faktiskt att engagera hela det politiska fältet. /…/

Den socialdemokratiska regeringen tillsatte Koncentrationsutredningen och [hör och häpna!] Högerpartiet (nuvarande Moderaterna) gjorde spridandet av privata förmögenheter till sin huvudfråga i riksdagsvalet 1964 med en vision som partiet kallade ‘ägardemokratins samhälle.’

Också Centerpartiet [!!!] gjorde spridandet av ekonomisk makt till en huvudfråga [knappast det de jobbar för nu, nyliberalt influerade och med Ayn Rand som husgud för partiledaren?]./…/

…något som idag är fascinerande, och som Magnus Henrekson visar på, är att den förmögenhetskoncentration som framkallade så upprörda känslor i början av 60-talet faktiskt är blygsam jämfört med hur det ser ut idag.”

Wallenbergarna då ägde tillgångar som motsvarade drygt en halv procent av Sveriges BNP.

”Femtio år senare är rikedomarna på en helt annan nivå. /…/ [de rikaste idag] kontrollerar tillgångar som 1960-talets storägare bara kunde drömma om.”

Men idag ser vi ingen upprördhet över det! Nu beundrar vi snarare dessa?

”Kamprads förmögenhet [t.ex.] beräknas uppgå till hela 14 procent av Sveriges BNP, skriver Henrekson.”

Och så här är det med de femton rikaste i Sverige, som var och en äger mer än den halva procent av BNP som Wallenbergarna ägde då!

Ja, nog har dessa rikingar råd och skulle kunna bidra med betydligt mer. Jag tror Sandberg menar att vi vanliga skattebetalare och samhällsmedborgare betalar mer i skatt i förhållande till löne- och kapitalinkomster än dessa rika gör. Och de har förmögenheter som vi inte ens kan drömma om.

Vad gör politiker och opinionsbildare åt detta?

Och angående skolan, Erik Sandberg skriver i:

”Förr i världen var motsatsen det klara – att anslagen till utbildning ÖKADE som andel av BNP, och att utbildningsambitionerna hela tiden höjdes.”

Det verkar man ha frångått!

Har friskolorna bidragit med det nytänk och utveckling av pedagogik som man hoppades? Eller vad är det som snarare driver start av friskolor i de flesta fall? Och vadå, se till så ALLA får en högklassig och högkvalitativ utbildning, som verkligen rustar dem för framtiden och bidrar till allas vårt välstånd och välbefinnande?

”Under 1900-talet, under den epok då välfärdsstaten byggdes upp, fanns i utbildningspolitiken en vision om att successivt öka utbildningsnivån hos befolkningen [hos alla!!!].

I takt med att ekonomin växte skulle alltmer pengar skjutas till, och skolans verksamhet skulle hela tiden byggas ut. Varje generation skulle få ett kunskapslyft jämfört med sina föräldrars generation, var tanken./…/

Sedan dess verkar utbildningsexpansionen ha stannat upp. På den här sidan millennieskiftet har det knappast skett någon utbyggnad alls./…/

Det är så märkligt, för ända sedan jag själv gick i skolan så har politikerna pratat om att vi är på väg in i ett kunskapssamhälle, att framtiden kräver allt högre utbildning.

Vi ska konkurrera med kunskap, inte låga löner./…/ för att hävda sig i en globaliserad ekonomi med ökande konkurrens och växande inkomstklyftor.”

Ja, det är märkligt: det borde ligga i politikernas intresse att befolkningen är väl utbildad, så den kan producera och konkurrera! För hela landets skull och ekonomi! Och att skolan är högklassig och likvärdig!

”Skattesänkningar kostar.”

Var har de stora skattesänkningarna gått och vad har det inneburit för befolkningen?

”De måste finansieras på ett eller annat sätt. Antingen genom minskade offentliga utgifter, eller att vi avstår från reformer som vi annars kunde gjort.

Och det märks på skolan och det märks på andra delar av den gemensamma välfärden.”

Med allt vad det innebär, något jag kanske återkommer till i en separat bloggning. De här exceptionellt rika skulle kunna bidra betydligt mer. Om de bara betalade nån procent i skatt skulle det generera enorma skatteinkomster för landet och man skulle slippa skära ned i välfärd och kunna satsa på infrastruktur m.m., något som gynnar oss alla. I slutänden de rika också, men mer om det i separat bloggpostning.

Tänker på när jag sommarjobbade som sekreterare åt mamma för drygt 30 år sen apropå nedskärningar, hon var hemsjukvårdsföreståndare ett antal år. Jag satt och renskrev åt arbetsterapeuter och kuratorer. Innan man skickade hem en patient från långvården undersökte kurator hur hemförhållandena var, så patienten inte kom hem till ett tomt hus, vilket nu sker och man har jättebråttom att skriva ut patienter. Hemmet anpassades med hjälpmedel vid behov av arbetsterapeut.

Nu stänger de vårdcentral en månad i sommar, så dess patienter måste åka in till närmsta stad för att ta prover osv. Och de här patienterna är företrädesvis äldre personer!

Tidigare fanns både försäkringskassa, socialkontor, folktandvård och vårdcentral på samma ställe! Nu är bara vårdcentralen kvar!

”Under samma period som skatten på företagens vinster och på kapitalinkomster sänkts och skatterna på förmögenheter och arv avskaffats, så har de sociala trygghetssystemen blivit allt mindre generösa. /…/

De rika har inte samma behov av en välfungerande a-kassa, och de kan betala för privat utbildning om de allmänna skolorna blir alltför undermåliga.”

Och de har idag mer pengar än nånsin att betala för detta, medan fler och fler har svårt att få ekonomin att gå ihop!

”Trots den globala konkurrensens ständiga krav på anpassning har anslagen till arbetsmarknadsutbildningar sänkts drastiskt, på bara tio år har de gått från 1 procent av BNP till 0,1 procent [!!!]

Till och med under högkonjunkturen i slutet av 1980-talet, då sysselsättningen befann sig på all-time high och arbetslösheten var så låg som ett par procent, satsade Sverige fem gånger mer på att vidareutbilda de arbetslösa än vad vi gör idag då arbetslösheten är mellan tre och fyra gånger högre.”

Vadå, konkurrenskraft? Men de riktigt rika har fått enorma skattesänkningar, så varför klaga?

Ja vadå, se till att befolkningen är konkurrenskraftig, genom att utbilda både ungdomar och äldre och satsa på utbildning. Samt på frisk befolkning, genom god tillgång till sjukvård efter behov osv.

Tidigare chefen för världsbanken, nu professor i ekonomi i New York Branko Milanovic, säger (s 69-70 i ”Jakten på den försvunna skatten”) att:

”Alla på jorden har fått det bättre än förr, utom de svagaste grupperna i industriländerna. ‘De stora förlorarna är de lägre klasserna i den rika världen.’/…/

De politiker i väst som efter Reagan-Thatcher-revolutionen [‘revolution’, ja!] drev på för ökad tillit till marknadskrafterna i sina egna ekonomier och i världen’, skriver han, ‘kunde knappast ha anat att den högt prisade globaliseringen skulle misslyckas med att ge något påtagligt värde åt majoriteten av deras egna medborgare – det vill säga,

– just åt dem som de försökte övertyga om den nyliberala politikens fördelar jämfört med mer protektionistisk välfärdspolitik.”

!!!

IMF, Internationella valutafonden gör nu upp med sin tidigare politik skriver Erik Sandberg.

”Fonden varnar nu för åtstramningspolitikens skadeverkningar – inte minst i Europa efter eurokrisen – och förespråkar i stället statliga lånefinansierade infrastruktursatsningar för att få fart på den ekonomiska utvecklingen”

IMF:s chef Christine Lagarde (en tidigare högerpolitiker i Frankrike säger detta! ) :

”Kapitalet har karaktäriserats av upprepade kriser. Överdrivet risktagande, överdrivna svängningar, mörkläggning, komplexitet och arvoden.”

‘Kapitalismen har lett till ‘massförstörelse’, enligt IMF-chefen. Reella ekonomiska värden har ödelagts av finanssektorn och vårt ekonomiska system har kommit att kännetecknas av hög arbetslöshet, växande sociala spänningar och växande politisk uppgivenhet.”

Sant! Växande spänningar. Inte konstigt vi ser det vi ser i samhället. Samtidigt har kapital samlats i aldrig tidigare skådad grad hos en mycket liten del av befolkningen.

Vi har fler dollarmiljonärer per capita i Sverige än de har i USA. Och de har fått enorma skattelättnader!

Det är vi, vanligt folk, som ska bära upp samhällsfunktioner och, om jag förstått det rätt så betalar vi mer i skatt än dessa rika sett till våra inkomster och vårt sparande. Skattepolitiken är konstruerad så!

Bryr sig politikerna om vanligt folk, eller? Undra på politikerförakt och uppgivenhet och främlingsfientlighet!

Sandberg menar också att politiker inte har satt sig in i om fakta verkligen stämmer innan de beslutar om t.ex skattereform, som lobbats fram av resursstarka intressen!

Men idag kan fler och fler bland vanligt folk läsa på och makten kan lättare ställas till svars och ifrågasättas.

Se ”Neoliberalism: Oversold?” av Jonathan D. Ostry, Prakash Loungani, and Davide Furceri:

”However, there are aspects of the neoliberal agenda that have not delivered as expected. Our assessment of the agenda is confined to the effects of two policies: removing restrictions on the movement of capital across a country’s borders (so-called capital account liberalization); and fiscal consolidation, sometimes called “austerity,” which is shorthand for policies to reduce fiscal deficits and debt levels. An assessment of these specific policies (rather than the broad neoliberal agenda) reaches three disquieting conclusions:

•The benefits in terms of increased growth seem fairly difficult to establish when looking at a broad group of countries.­

•The costs in terms of increased inequality are prominent. Such costs epitomize the trade-off between the growth and equity effects of some aspects of the neoliberal agenda.­

•Increased inequality in turn hurts the level and sustainability of growth. Even if growth is the sole or main purpose of the neoliberal agenda, advocates of that agenda still need to pay attention to the distributional effects.­”

Och se också ”Warning! Inequality May Be Hazardous to Your Growth”:

”There is little question that growing income inequality is dangerous for democracy. Money as a form of ‘Freedom of Speech’ is now firmly a part of  American law and its impact on swaying elections and passing bills is increasingly clear.
However, it seems that the gap could also be bad for a country’s economy. The more money that gets sucked out of the economy and into the accounts of the wealthiest classes, the smaller are the resources the country has with which to sustain growth times and bounce back in recessions.

In a recent note on the IMF Blog, shares research they did on the relationship between income and economic stability and found that countries that have a declining income gap (like Brazil) have longer booms and shorter busts.

And countries with a widening income gap (like the US) are just the opposite: longer busts and shorter booms. Our experience in the recent sluggish recovery from the 2001 recession and non-recovery from the 2008 recession seem to support their research.Here is an excerpt from the article, ‘Warning! Inequality May Be Hazardous to Your Growth,’ (Note that bold faced print was in the original.)

Some time ago, we became interested in long periods of high growth (“growth spells”) and what keeps them going. The initial thought was that sometimes crises happen when a “growth spell” comes to an end, as perhaps occurred with Japan in the 1990s. 

We approached the problem as a medical researcher might think of life expectancy, looking at age, weight, gender, smoking habits, etc. We do something similar, looking for what might bring long “growth spells” to an end by focusing on factors like political institutions, health and education, macroeconomic instability, debt, trade openness, and so on. 

Somewhat to our surprise, income inequality stood out in our analysis as a key driver of the duration of “growth spells”. 

We found that high “growth spells” were much more likely to end in countries with less equal income distributions. The effect is large. 

For example, we estimate that closing, say, half the inequality gap between Latin America and emerging Asia would more than double the expected duration of a “growth spell”. Inequality seemed to make a big difference almost no matter what other variables were in the model or exactly how we defined a “growth spell”.

Inequality is of course not the only thing that matters but, from our analysis, it clearly belongs in the “pantheon” of well-established growth factors such as the quality of political institutions or trade openness. 

While income distribution within a given country is pretty stable most of the time, it sometimes moves a lot. In addition to the United States in recent decades, we’ve also seen changes in China and many other countries. Brazil reduced inequality significantly from the early 1990s through a focused set of transfer programs that have become a model for many around the world. 

A reduction of the magnitude achieved by Brazil could—albeit with uncertainty about the precise effect—increase the expected length of a typical “growth spell” by about 50 percent. 

The upshot? It is a big mistake to separate analyses of growth and income distribution. A rising tide is still critical to lifting all boats. The implication of our analysis is that helping to raise the lowest boats may actually help to keep the tide rising!”

Sandberg skriver vidare:

”Det är anmärkningsvärt lite som talar för att finanspolitisk omfördelning haft negativ effekt på tillväxten, skriver Jonathan Ostry och Andrew Berg”
i rapporten som skrivs om i länkning.
”Tvärtom verkar fördelningspolitiken utifrån historiska data vara stadigt kopplad till högre och mer långvarig tillväxt”

!!!!!

”… excessive inequality is likely to undercut growth, for example by undermining access to health and education, causing investment-reducing political and economic instability, and thwarting the social consensus required to adjust in the face of major shocks.”

!!!

”Understandably, economists have been trying to understand better the links between rising inequality and the fragility of economic growth.

Recent narratives include how inequality intensified the leverage and financial cycle, sowing the seeds of crisis; or how political-economy factors, especially the influence of the rich, allowed financial excess to balloon ahead of the crisis.”

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Ojämlikhet…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: