Solidaritet på modet igen?

16 juli, 2015 § 3 kommentarer

En trend: äntligen kommer kritik mer och mer över de senaste 40 årens politik komma? Robert Sundberg skriver en ledare och bokrecension ”Reagan – en kontroversiell ikon” av Karin Henriksson (En bok, en författare (2015)) i ”Skådespelarpresidenten”:

”Det är bra att ordet ikon finns i titeln, eftersom Reagan blivit idylliserad inhemskt och utomlands efter avslutad presidentperiod. För högerpolitiker är republikanen Reagan en förebild och i USA har han upphöjts till skyarna. Det är bortglömt att han hade låga popularitetssiffror särskilt de första åren av sin presidenttid.

Han gjorde flera försämringar i det lilla sociala välfärdsnät som fanns. Att nedskärningarna inte blev fler och större var det då demokratiskt dominerade representanthusets förtjänst.

Reagan sänkte skatter, vilket ledde till stora budgetunderskott och växande statsskuld. De togs som intäkt för att skära ned än mer i den offentliga välfärden [chockterapi*].

Till de ökade underskotten bidrog Reagans ofinansierade ökningar av försvarsanslagen. Gap gentemot Sovjetblocket skulle fyllas igen och vändas i amerikanskt övertag, var Reagans mål.”

Karin Lindström i ”Med djuren som språkrör”:

James Hollingworth får fortfarande barn och vuxna att sjunga högt och inlevelsefullt om solidaritet.

Under 70- och 80-talen gjorde James Hollingworth banbrytande skivor, radio och tv-serier. 2006 vann han en grammis tillsammans med Jojje Wadenius. Hans avtryck i svensk musikliv är odiskutabelt. Nästan alla har hört hans sånger, allra mest klassikern Älgarna demonstrerar, du har säkert sjungit med i den du också. Och nu är det dags att sjunga igen fast högre och med mer patos.

Budskapet är i allra högsta grad aktuellt; trygghet för fortsatt liv i skogen, allt liv, och inte bara för oss stora djur, och inte bara för oss som alltid levt i just den här delen av skogen eller under just det där trädet. Vi säger ofta att det är våra björkar och tallar, men det är väl snarare vi som är på tillfälligt besök i björkarnas och tallarnas trädgårdar.

Det var 1974 som skogens konung fick nog och började sparka bakut. Har det hänt någonting sen dess? Har vi blivit fyrtio år klokare, modigare, starkare, förnuftigare? Vanligt folk har absolut blivit det, säkert så, men miljöpolitiken är fortfarande feg. Därför och drygt 40 år senare besöker en något luggsliten skogens konung Barnteaterveckan i Leksand för att än en gång hålla sitt tidslösa tal. Och kampen har hårdnat. I dag kan problematiken ses ur ett globalt perspektiv.

– På 70-talet var den Gröna vågen en kraft som uppstod i Sverige för Sverige. Idag måste man se det ur ett globalt perspektiv, det handlar om allas vår överlevnad, om solidaritet med allt liv, med alla, säger James Hollingworth strax innan spelningen i Leksand. När människan kliver in och spelar gud uppstår förstås problem.

– Angående miljön är det politiska spelet fortfarande alldeles för defensivt.”

Se Holllingworths youtube-kanal, hans hemsida – som är under uppbyggnad fortfarande

* Kleins svar på kritiken.

Se också Dan Josefsson i ”Nödvändig läsning om Johan Norberg och Naomi Klein.” 

Vidare Lars Pålsson Syll i ”Milton Friedmanhyllningen vi nog klarar oss utan” om Johan Norbergs dokumentär om Milton Friedman.

Samt Göran Greider i ledaren ”All olust du känt inför marknaden men aldrig kunnat formulera”

Om Hollingworths Skapande skola-projekt ”Skriv och sjung” och fler låtar ur Djurens brevlåda.

Slutligen undrar jag ganska sarkastiskt vilka fakta som media vidarebefordrar till folket?

Annonser

Mer om skolan…

8 november, 2014 § 2 kommentarer

1För någon dag sen publicerade ETC denna artikel och min reflektion då blev något i stil med:

”Om skolan drivs offentligt får vi inte den här sortens bluffar!?”

Igår möttes jag igen av att ytterligare en annan friskola påstås ställa högre krav på sina elever. En manlig elev i sjunde klass sa apropå hur mycket det är att göra i skolan ungefär att:

”Lärarna ställer väldigt höga krav här, men det tycker jag är bra. Man lär sig mycket!”

Detta fick mig också att tänka. Ja, för barn som presterar bra i skolan, som har föräldrar som kan hjälpa (t.ex. själva har hög utbildning, som i detta fall) och där familjeförhållandena är stabila, precis som jag förmodar för denna elev samt för många som har och hade lätt för sig i skolan, men så tänker jag på andra elever.

Elever som inte har så lätt för sig, som ett par av mina elever som har dyslexi, varav en verkar ha väldiga krav på sig. Hur är det för dem? Hur hanterar skolan dem? Hur kan man komma att hantera dem på längre sikt? Och även om man skulle skriva in i lagen att skolor inte får neka elever tillträde som har särskilda behov, kan inte de eleverna få det svårt i skolan idag? Inte bara i friskolorna, utan också i de kommunala skolorna? Därför att alla nu ska konkurrera med varandra?

Har friskolorna verkligen lett till pedagogisk mångfald? Nej, jag tror inte det! Om man har ”nya” koncept, så handlar det om såna där eleverna jobbar friare och behöver mindre lärarhandledning. Elever som behöver mindre handledning och som är väldigt självgående kan hantera detta, men de som inte klarar det passar inte i dessa skolor. De resurser som frigörs i dessa skolor var går de? Till elever med särskilda behov (samt till elever som behöver mer stimulans och utmaningar) eller ner i skolägares fickor?

Inte minst skapar friskolorna ett segregerat samhälle. Det blir allt viktigare vilken skola du går i, vilka kontakter du får och liknande, även om varken undervisning eller lärare kanske är ett dugg annorlunda (eller lärarna mer kompetenta).

Och har verkligen den friskola som trodde sig ”ge eleverna en annan start” (än vad de påstås fått/får i kommunal skola), verkligen lyckats med detta? Eller ens lyckats bättre än många, många kommunala skolor? Lyckas inte kommunal skola med detta? Och när den person som startade en friskola med denna målsättning slutar fortsätter friskolan i samma anda?

Mamma till en liten son som går i andra klass konstaterade också att det är mer läxor och högre krav i den friskola som hennes son rätt nyligen fick en plats i. Jag är osäker på vad hon egentligen tyckte om det. Är inte säker på att hon tyckte det var odelat positivt att ställa så höga krav på ett så litet barn.

Och återigen; de barn som inte får uppbackning hemifrån, inte kan få uppbackning hemifrån eller barn vars föräldrar rentav inte bryr sig, hur är det för dem?

Är den här pressen bra ens för högpresterande barn?

Med detta inte sagt att man inte ska få ställa krav, att det alltid och i alla lägen är skadligt.

Föräldrar tror att de gör något väldigt bra för sina barn, men om de (och vi alla) kunde se framåt kanske vi skulle upptäcka att vi förlorade mer både som individer och samhälle på detta än vi vann, jämfört med hur det var innan?

Dock skolan är en spegel av samhället och idag är det mer egoistiskt (retoriken kallar detta individualistiskt, för det låter finare). Britten George Monbiot skriver så bra om att ”Ensamheten tar livet av oss.” Där kan man bland annat läsa:

”Allas krig mot alla – med andra ord konkurrens och individualism – är vår tids religion, som rättfärdigas genom en mytologi där ensamma vargar, enskilda näringsidkare, självgående personer och män och kvinnor som arbetat sig upp på egen hand går sin egen väg.

För den mest sociala varelsen, som inte kan frodas utan kärlek, finns det inget som heter samhälle, bara heroisk individualism. Det är att vinna som räknas. Resten är olycksfall i arbetet./…/

Och även om konkurrens skulle göra oss rikare skulle det inte göra oss lyckligare eftersom det välbefinnande vi skulle få ut av en inkomstökning skulle undergrävas av konkurrensens aspirationsrelaterade inverkan.”

Fler och fler börjar ifrågasätta (de nyliberala) nationalekonomernas dominans. Samt ”Galenskapen att driva ett land som ett företag.” Det internationella nätverket ”Rethinking Economics” eller ”Omprövning av naitonalekonomin” skapades av universitetsstudenter, tänkare och medborgare. Och redan i slutet av förra årtiondet protesterade studenter genom att helt enkelt promenera ut från en föreläsning i grundläggande ekonomi vid prestigetyngda Harvarduniversitetet för sin professor Greg Mankiw, för de ifrågasatte det han enkelspårigt lär ut.

Lars Pålsson Syll tillhör också kritikerna och debattörerna.

Vad är ”arbete”?

26 december, 2011 § 4 kommentarer

[Uppdaterad 27 december, se slutet].

Liv Strömqvist i ”Ja till liv!” om hur man kanske skulle kunna se tillbaka om 1000 år på det som sker i samhället idag och om varför moderaterna dog ut (på samma sätt som neandertalarna gjorde långt tillbaka).

Se Johannes Björk i recension av hennes bok:

”… vad passar då bättre som utgångspunkt än Sven-Otto Littorins Arbetslinjen? Denna målning som korsar en Mondrianpastisch med dagisbarnets illustration av ‘mitt sommarlov’, men som ändå får betraktaren att tänka på regressionsanalyser och riktningskoefficienter.

I Strömquists version blir den en ideologisk extas som kanske kan kallas moderat potlatch; den är baksidan på det mynt som skapar full sysselsättning – inte där det behövs, utan där någon kan betala för det.”

Och i Efter arbetet kan man läsa bland annat detta om Strömqvists bok:

”Boken är uppbyggd som ett ABC och dina serier innehåller ofta hänvisningar till böcker och forskare. Har du en folkbildande funktion?

– Jag tror inte att jag tänkte så från början, men nu tänker jag ofta: ‘det här borde lyftas upp’ eller ‘varför skriver ingen om det här’. Det finns en hegemoni om vad man får och inte får säga idag. Det enda politikerna pratar om är ‘man ska jobba’.

Vad är det du saknar i diskussionen?

– De djupare dimensionerna har fruktanstvärt låg status i dag, det visades till exempel när Svenskt Näringsliv ville sänka studiebidraget för filosofi- och humaniora-studenter.

Samhället blir urlakat, det är livsfarligt att bara tänka i ekonomiska termer.

Jag kan bli skräckslagen när man inte tar klimathotet på allvar till exempel.

Man säger ofta att vänstern består av utopister, men jag tycker att högern är utopisk om man tror att grön tillväxt ska lösa allt.

Ja, se Sven-Eric Liedman, Diane Ravitch m.fl. om just detta (ytlighet och brist på allmänbildning).

”Varför tror du att det ser ut så här?

– Jag tittade på tv-programmet Sommarkväll där de frågade Fredrik Reinfeldt vad han skulle läsa på semestern. Han svarade Camilla Läckberg, och det får han väl gärna göra.

Men kunde det inte vara intressant att läsa något annat, något som kunde få honom att fundera över vårt samhälle?

Han kunde ju läsa Marjaneh Bakhtiari, eller Brott och Straff av Dostojevskij. Det finns inget intresse av att fördjupa sig inom politiken.

– Alla partier måste prata om det här med jobb.

Man får inte säga något annat, att man inte tror på oändlig tillväxt eller att man vill kämpa för sex timmars arbetsdag.

Men man gör en missbedömning där. Jag läste en undersökning före valet i tidningen Amelia där de hade frågat sina läsare om den viktigaste valfrågan.

Svaret blev sex timmars arbetsdag, en fråga som över huvud taget inte debatterades [otänkbart i dagens politiska liv?]. Istället pratar man bara om att kvinnor ska jobba heltid.

Men kvinnor jobbar halvtid för att kunna vara med sina barn, en prioritering även män borde inspireras av.

Man borde inse att det skapar problem som kostar pengar om barn måste växa upp med extremt stressade, frånvarande vuxna.

Män borde alltså jobba mindre istället?

– Ja, särskilt män inom vapenindustrin. De borde sluta jobba över huvud taget.”

Jinge bloggar om att ”Utanförskap skapar farligt hat”:

”När Reinfeldt och Borg övertog makten i landet så skedde det delvis därför att de hävdade att de skulle minska utanförskapet.

Hur det gick med det vet vi, vi har aldrig haft så många i utanförskap som vi har idag, vi har aldrig haft så många drop outs från skolan som idag.

Sjuka, arbetslösa och pensionärer har fått sänkta realinkomster, och det utifrån en låtsaspolitik som de döpt till arbetslinjen.

Det handlar egentligen om en förklädd politik, en politik avsedd att sänka den allmänna välfärden på bekostnad av de tre nämnda grupperna i första hand.

I praktiken handlar det om en rejäl omfördelning från dem som inte har till dem som har.

Kortsiktiga ekonomiska fördelar för dem med hyfsade inkomster har lyckats befästa ett opinionsmässigt övertag för moderaterna.

Borgerligt ägda och styrda tidningar gör sedan sitt till för att demonisera Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, allt för att befästa högerns makt i Sverige.

Vi utmärker oss dessutom som extremt USA-vänliga. Vi krigar i Afghanistan och i Libyen, dessutom vägrar den svenska regeringen – som ett land av tre (!) på hela planeten, lämna ut uppgifter om hur CIA:s hemliga flygplan transporterar hemliga fångar mellan olika lika hemliga fängelser.”

Strömqvist referar till boken ”Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin” vilken verkar väldigt intressant. Om den kan man läsa:

”Behovet av arbete har tack vare den teknologiska utvecklingen aldrig varit mindre än idag. Ändå arbetar vi mer än vad man gjort under större delen av den mänskliga historien.

I arbetssamhället arbetar man inte för att producera något i första hand. I arbetssamhället är arbetet ett självändamål. Som en följd av denna arbetsideologi töms arbetet på innehåll och mening.

Arbetssamhället är en bok ämnad att uppmuntra till kritisk reflektion kring arbetets historiska betydelse för samhälle och ekonomi.

Den ger en utmärkt introduktion till arbetskritisk litteratur och vänder sig både till den breda allmänheten och till studenter inom sociologi, ekonomisk historia, samhällsvetenskap och andra discipliner där människan och arbetet står i fokus.

Roland Paulsen är doktorand i sociologi vid Uppsala universitet.”

Och läs slutligen Lars Pålsson Syll i ”Radikal?” Ja! Neoklassiker? Nej!”

En vän (i 60-årsåldern) på Irland rekommenderade videon ”Prosperity Without Austerity – Sweden” eller ”Blomstrande/framgång/välgång utan åtstramning.” Hans mamma var svenska, men gifte sig med schweizare och fick barn med honom. Min vän beundrar Sverige (inte minst för förbudet mot barnaga). Jag kunde dock inte förmå mig att säga att detta håller nu på att monteras ner här. Tyvärr! 😦

Tillägg 27 december: Lars Pålsson Syll i ”Näringsministern är sin järnlady trogen”:

”När näringsminister Annie Lööf först besökte Trollhättan för att ‘lyssna in’ de Saab-anställda hade hon inget besked att komma med. Dagen efter presenterade regeringen ett krispaket som legat på lut i två år, visserligen med en rejäl satsning på utbildning, men bara 75 miljoner till näringslivsutveckling, något som knappast lär hejda strukturomvandlingens konsekvenser.

Jag tror inte att de Saab-anställda hade väntat sig så mycket mer av regeringen – och speciellt inte dess närings¬minister. Det här landet har nämligen utrustats med en nyliberal näringsminister som med inspiration från Margaret Thatchers manchesterliberala konservatism, Milton Friedmans monetarism och Ayn Rands iskalla egoism, tycker att marknaden klarar allt mycket bättre än stat och kommun.

Föga överraskande har Lööf litet eller ¬ intet till övers för statligt industristöd och andra former av offentliga marknadsinterventioner.
I hennes värld är offentliga stöd¬åtgärder för att skapa syssel¬sättning, innovationer, kunskaps-kapital och tillväxt i grunden fel. I stället ska ‘fri konkurrens’ vaska fram det bästa alternativet.

Men ekonomi i den verkliga världen handlar ju också till exempel om makt och fördelning. Om alla andra ser om sina hus – med strategiskt stöd av sin industri och forskningsverksamhet – så måste vi också se om vårt hus.

Att det i drömmen om den perfekta marknaden skulle se annorlunda ut är en klen tröst för ett land som kanske förlorar arbetstillfällen, välfärd och tillväxtskapande kunskaps¬kapital.

Det är inte alltid och undantagslöst fel med offentliga engagemang i ekonomin. Existensen av kollektiva varor, odelbarheter, externa effekter och andra former av marknadsmisslyckanden gör att laissez-faire inte alltid är den bästa policyn.

I den moderna tillväxtsteorin läggs stor vikt vid kunskapsteknologi och innovationsbenägenhet. Om vi ur detta perspektiv ser på exempelvis svensk industri, kan vi snabbt konstatera att denna omfattande sektor haft en inter¬nationellt sett mycket hög forsknings¬intensitet.

Om vi i dagens och den snara fram¬tidens ofrånkomliga ‘reningsbad’ ska kunna få till stånd en hållbar omställning är det också viktigt att staten slår vakt om sysselsättningen”

Läs också ”Skärpta regler slår hårt mot skolkares familjer”:

”Enligt dagens regler ska skolor rapportera skolkare till CSN när den olovliga frånvaron är 20 procent eller mer under en studieperiod, vanligen en månad.

Från och med årsskiftet ska skolor rapportera skolk när den olovliga frånvaron bara är några timmar och inte är av engångskaraktär.

Reglerna för skolk och indragna bidrag gäller även elever på folkhögskolor.
Om barnen skolkar kan familjen få en oväntad ekonomisk smäll. Inte bara studiestödet utan även pengar från För¬säkringskassan kan stoppas.

Nya regler för skolk gör att den här risken ökar kraftigt vid årsskiftet.

Förra läsåret fick 16 200 gymnasieelever studiebidraget indraget på grund av att de hade skolkat. Det antalet lär med största sannolikhet öka nästa år eftersom reglerna för skolk har skärpts betydligt när vårterminen startar.”

Jag tror inte på detta. Nyauktoritärt och moraliserande. Jag jobbar bland annat med gymnasieungdomar som lärare och kan föreställa mig vad detta kan innebära för ungdomar. Gillar det inte. Familjen borde inte drabbas, inte minst för den unges skull! Om det är så här är det dåligt.

Och varför skolkar ungdomar?

Det hjälper inte med att bara behandla symptomen.

Om amerikanske ekonomiprofessorn Greg Mankiw och konsensussynen i ekonomi. En anhopning hjärntvättade grupptänkare som stänger sina ögon, öron och sinnen för varje alternativ dialog som skulle kunna ändra deras syn på världen?

4 december, 2011 § 12 kommentarer


[Vad ska jag kalla detta inlägg? 😉

Tillägg på eftermiddagen: jag vill gärna sprida information om kritik som börjar höras alltmer över den politik som förts de senaste 30 åren  i USA och den syn på ekonomi som denna politik bygger på.

En syn på politik och ekonomi (nyliberalism) som alliansen bygger sin politik på och som hyllas så i media i Sverige enligt min syn.

Något man definitivt inte okritiskt borde gå på eller tro är den ”enda vägens politik” – eller ekonomi. Och egentligen har jag inte tid att blogga, men jag bara måste få ur mig saker. Jag är oerhört kritisk mot media i Sverige! Som jag tycker är väldigt ensidig och vinklad och dålig på att granska – alla, samt dålig på att verkligen informera om alternativa synsätt].

Mer om ifrågasättandena i USA över den ekonomiska syn som lärs ut vid universitet och college i USA.

Se tidigare postningar om Greg Mankiw och anti-mankiw-rörelsen (samma postningar?).

Ur “Mankiw om konsensussynen i ekonomi”:

”Mankiw tycker ofta om att försöka pracka på [folk] att det finns en omfattande enighet i den ekonomiska yrkeskåren angående de flesta större ekonomiska frågorna.

I kapitel 2 i sin lärobok påstår han till exempel att medan de flesta ekonomer skiljer sig åt när det gäller normativa påståenden vad gäller ekonomi (t.ex. vad som borde hända), så finns det en vitt spridd enighet om dess positiva påståenden (t.ex. vad som faktiskt händer).

Ofta citerar han olika opinionsundersökningar som stödjer hans argument. Hans senaste citat finns här.  Ett annat finns här. Och ytterligare ett här….

Det är som om han inte bara försöker övertyga allmänheten att ekonomer i övervägande grad är överens om allting, han försöker övertyga sig själv [det låter ju mer som om han är lobbyist för nyliberalism och dess agenda än genuin vetenskapsman? Men det är okej om akademiker har en politisk syn, bara de öppet redovisar den och inte minst erkänner den för sig själva, men mitt i detta drivs av att söka sanningen, även om den går på tvärs med deras politiska preferenser. I denna roll får han och många med honom frottera sig i inflytelserika kretsar, där det finns EN MASSA pengar??? Och hur är det med detta i Sverige? Men vad vinner en sådan som Mankiw och hans gelikar i längden? Vilket blir deras eftermäle när historien har sin gång? Ser man upp till dem? Eller, kanske med rätta, ner på dem, som charlataner???].

Det finns dock några problem med hur hans argument görs.

  1. Det är lätt, men dock missledande/…/ [han menar som jag förstår det att det handlar om hur dessa opinionsundersökningar utformas, något som ju dock inte är nytt! Bloggskribenten påpekar att om de utformas som påståenden av typen:] till exempel ’… om den federala budgeten ska bli balanserad, så borde detta bli gjort över konjunktur/affärscykeln snarare än årligen’ skulle kunna ge 85% stöd bland ekonomer som svarar på undersökningen, men man undrar om ifall frågan ställdes ’hur’ eller vi ’vilken mekanism’ osv skulle enigheten drastiskt reduceras. Detta stycke av Arindrajit Dube får oss att reflektera över idén att om undersökningsfrågor utformades annorlunda eller blev mer detaljerade, så skulle de kanske reflektera en växande konsensus inom ekonomin att minimilöner inte nödvändigtvis har ett negativt inflytande på anställningar. Andra exempel finns i överflöd. 
  2. Det är lätt att få konsensus om du bara frågar folk som är eniga med dig. Jag påstår inte att inga medlemmar i AEA [American Economic Association] eller några andra ekonomer som deltagit i undersökningar har irrläriga/kätterska böjelser (till exempel så var faktiskt John Kenneth Galbraith president för AEA 1972), men när det stora flertalet av de ekonomiska avdelningarna och dess institutioner leds av och för mainstream ekonomi och när irrläriga ekonomer blir så marginaliserade från yrkeskåren att de kanske inte ens kan vara del av mainstreama professionella institutioner, så måste man nödvändigtvis få just dessa mainstreama svar.  Allt du har bevisat är att i vissa saker så finns det enighet bland mainstreama ekonomer bara.  Dessutom, om du bara frågar amerikanska ekonomer så är skevheten ännu större, därför att USA har något av det lägsta akademiska stödet för kätterskt tänkande. Ett bra exempel på detta faktum är historien om hur hela irrläriga avdelningar tvingas stänga sina dörrar. Om du utvidgar detta till företagsekonomer och finansiella ekonomiska experter som kanske kallar sig själva ’akademiska ekonomer’ men som, icke desto mindre, är framskjutande (upp)reklamerade i politiska cirklar och den mainstream mediemarknaden så kan skevheten bli ännu större.
  3. Kanske den viktigaste poängen är att enighet inte gör att du har rätt. När grupptänkande framställs som prioritet över att söka sanningen, så är det tecken i sig själv på ett grundläggande/fundamentalt problem inom den ekonomiska yrkeskåren. Och att det, när allt kommer omkring, är den riktning Mankiw önskar att mainstreama ekonomer fortsätter gå – en anhopning av hjärntvättade grupptänkare som stänger sina ögon för varje alternativ dialog som skulle kunna ändra deras syn på världen.”

Ja, i slutänden kan detta riskera att folk i gemen förlorar tron på ekonomer och ekonomi, för någonstans kommer folk att börja ifrågasätta sakernas tillstånd, när de börjar uppleva resultaten av den politik som förs grundad på ekonomiska idéer som inte fått ifrågasättas.

Och man borde få ifrågasätta alla teorier (höger som vänster) och försöka belägga kritiken eller vederlägga den.

Handlar inte politik också om vilket sorts samhälle man vill skapa? Har ekonomerna svaren på ALLT? Behövs andras syn också? Består livet av en massa annat också – eller inte minst?

Om Jeffrey Sachs bok “The End of Poverty’ vs. Deep Ecology and Happiness: The globalization of the unreal and the impoverishment of all” eller ungefär “Slutet på fattigdomen’ kontra djup ekologi och lycka. Globaliseringen av det overkliga och utarmningen av alla” kan man läsa:

“I en värld av överflöd, så är grovt räknat en sjättedel av mänskligheten för fattig för att leva [men det finns tillgångar i världen så ingen skulle behöva svälta eller vara fattig]. Överlevnad är en daglig strid. Deras svåra belägenhet och levnadsvillkoren för dem som har det något bättre ställt, men som är långt ifrån välmående, blev adresserad, inte för första gången [dock], i millenniemålen som ratificerades av alla FN:s medlemmar 2000.

Framsteg, i linje med tidigare utvecklingssträvanden, har varit plågsamt långsamma. I några anhopningar av fattiga i världen, så har det knappast blivit några framsteg alls. 2005 så visade namnkunnige ekonomen Jeffrey Sachs hur extrem fattigdom kan övervinnas.”

Man kan också läsa att:

“Under nyliberalismen /…/ så har ekonomisk tillväxt på ett tvivelaktigt sätt överskridit sin status som ett medel och framstår som om den har blivit ett mål i sig själv./…/

… vår nuvarande syn på [vad som är] fördelaktig, [och] förhärskande ekonomisk utveckling, både för de extremt fattiga och för alla andra, behöver en grundläggande omprövning.”

Artiklar av Sachs i Guardian.

För vem exakt är ojämlikhet bra? Ekonomisk makt tenderar att avla politisk makt även i demokratiska och pluralistiska samhällen…

3 december, 2011 § 4 kommentarer

[Uppdaterad på sen eftermiddag, missade en länk och har redigerat texten något, samt gjort ett tillägg i slutet].

På anti-mankiw-bloggen kan man läsa i “För vem exakt är ojämlikhet bra?” i min översättning från engelskan:

”Enligt ett [TV-]klipp med Richard Epstein så tjänar alla på ojämlikhet. I hans framträdande i PBS [amerikansk publik service, se inledande video tror jag], vilket länkades på Mankiws blogg [i inlägget ’Epstein om ojämlikhet’?] fick vi oss till livs fri marknads standardargument om nertricklande, apropå inkomstojämlikhet.

När 1% av folket äger 1/3 av välståndet så får de resterande 99% av oss, som är fattiga, enligt Epstein motivation/incitament att arbeta hårt, finna nya vägar och sträva efter succé, så i slutänden skapas en ännu större allmän del av ’kakan’ att fördela [påstod han].

Ojämlik fördelning gör att alla får det bättre ställt, klarar sig bättre, så vi borde sluta klaga över ‘ha’ eller ‘inte ha.’

Men vad saknas i Epsteins idealistiska rosenskimrande bild av förtjänsterna hos ojämlikhet i fri marknad.

Nedgång i reallöner.

Epsteins argument att alla inkomster har ökat under nyliberal kapitalism är fel. Reallönedata låter förstå att reallöner i själva verket har stagnerat de senaste åtskilliga decennierna, trots avsevärda ökningar i produktivitet och välstånd.

Medan kakan verkligen kanske är större så har verkligen inte alla det bättre ställt [och det har fler skrivit om tidigare, bland annat Paul Krugman om jag minns rätt].

Vidare, den del av befolkningen som är mest drabbad av ojämlikhet och fattigdom är barn och äldre, som kanske till och med har det sämre än man ursprungligen uppskattade [att det skulle bli].

Betydelsen av relativ inkomst.

Beteendeekonomer var varit bra på att visa att det som spelar roll är inte den absoluta inkomstnivån, utan snarare det vi tjänar i förhållande till andra.

Om fler och fler människor ramlar till botten av inkomstfördelningen, med lägre och lägre ställning i förhållande till andra, hur får vi andra det då bättre?”

Ja, exakt!

”Faktum är att några väldigt inflytelserika ekonomer från Mankiws egen institution /…/ Michael Norton och Dan Ariely, har visat att de flesta medborgarna skulle föredra ett mer jämlikt samhälle.”

Ariely skriver på sin blogg ‘Kan tiggare välja?”! Han verkar intressant! 🙂

Vidare från anti-mankiwbloggen:

”Politisk makt.

Det är ingen nyhet att inkomstojämlikhet urholkar demokratin. Med resurser som är koncentrerade i toppen, kan vissa delar av befolkningen köpa sin väg till politisk makt och skapa allvarliga hinder [för dem med mindre eller inga resurser] att träda in i elitcirklar.

Men Epstein idealiserar perfekt rörlighet i ett ojämlikt samhälle.

Till och med the Freakonomics blogg kunde en tid tillbaka förklara denna poäng, här citeras  Daron Acemoglu:

‘För det första så kan människors välmående direkt bero på ojämlikhet, till exempel därför att de ser ett mycket ojämlikt samhälle som orättvist eller därför att förluster i samhällsservice beroende på låg status hos de som inte har kan vara större än vinster i samhällsservice beroende på den högre statusen hos dem som har.

För det andra och det som är ännu viktigare, ojämlikhet påverkar politiken.

Ekonomisk makt tenderar att avla politisk makt även i demokratiska och pluralistiska samhällen’.”

Om anti-mankiw-bloggen kan man läsa:

”Anti-Mankiws bloggkollektiv

Denna samlade blogg består av en post-efter-post-kritik av Mankiws blogg.

Eftersom Mankiw inte tillåter kommentarer på sin blogg, kan du också se den här bloggen som ett forum att högt uttrycka bekymmer angående vadhelst han kan tänkas sända ut, ge uttryck åt, i sina postningar.   

Men målet för Anti-Mankiw är inte enbart att kritisera Mankiw. Vi vill också förse lärare i grundläggande ekonomi med ett alternativt perspektiv på ekonomiska spörsmål.

Sålunda kommer lärare som söker efter alternativa perspektiv på, låt säga, frimarknadsmodellen, att kunna hitta användbara argument och artiklar genom att klicka på lämplig etikett.

Hjälp oss sprida kunskapen om detta projekt och vi hoppas ni har nöje av att läsa!”

Ja, det har jag verkligen! 🙂 Jag gillar att man ifrågasätter dessa dogmer, vars konsekvenser man nu ser i länder som haft den politik vi nu har (som USA och Storbritannien) i ca 30 år. Men vi kommer att se de negativa effekterna snabbare än de gjort tror jag.

Se Lars Pålsson Syll 0m ”Greg Mankiw and Richard Epstein – libertarian mumbo jumbo on inequality.”

Tillägg på kvällen:

Ur Pålsson Sylls postning om Mankiw och Epstein i min översättning från engelskan:

“Som er förbundne har belyst tidigare, så har ekonomen och George Bush rådgivaren Greg Mankiw, från vars lektion studenter marscherade ut, problem att förklara den ökande ojämlikheten vi har sett de senaste 30 åren i både USA och andra västländer, det säger allt.”

Han citerar något Mankiw skrivit på sin blogg om utbildning, där Mankiw skyller ojämlikheten på utbildning. Pålsson Syll kommenterar:

”Detta är naturligtvis ingenting utom en enda stor undvikande handling för att försöka bortförklara ett väldigt störande strukturellt skifte som har ägt rum i våra samhällen.

En förändring som har väldigt litet att göra med stokastiskt återvändande [stokastisk har något med statistik att göra???] till utbildning. Dessa fanns på plats redan för 30-40 år sedan [dvs. före Reagan!?].

Då betydde de att en VD tjänade 10-12 gånger mer än vad ’vanliga’ människor tjänade. Idag betyder det att de tjänar kanske 100-200 gånger mer än vad ’vanliga’ människor tjänar.

En fråga om utbildning?”

Mankiw tror att de som är den översta 1% har högre utbildning än medelamerikanen, men medan deras utbildning inte varit en försäkring om succé, så spelade den en roll, påstår han.

Nyliberala debattörer har försökt rättfärdiga de enorma skillnaderna med en förklaring att de beror på skillnad i utbildning?

Kommentar (ganska syrlig): Skoldebattören Diane Ravitch menar att alla barn i USA inte får samma chans till utbildning.

”Aldrig i livet!”

skriver Pålsson Syll på påståendet om att det handlar om utbildning. Paul Krugman bloggade om detta (och detta nämner också Mankiw i sin postning?) och han tror inte heller på bortförklaringen att den enormt ökade inkomstojämlikheten beror på utbildning.

Se återigen Pålsson Sylls postning om både Krugman och Mankiw i ”Greg Mankiw’s evasive stochastic mumbo jumbo on rising inequality” eller ungefär ”Greg Mankiws undvikande stokastiska mumbo jumbo angående den ökande ojämlikheten.”

”Det är en fråga om girighet och en förlorad känsla för ett gemensamt projekt att bygga ett hållbart samhälle./…/

Nej, detta har att göra med inkomster och välstånd som alltmer koncentreras i händerna på en väldigt liten och privilegierad elit.”   

Vad bra skrivet! Ord och inga visor.

Pålsson Syll citerar vidare delar ur TV-intervjun med Epstein:

”Paul Solman: ’Är du orolig att ett litet antal människor som kontrollerar en oproportionerligt stor andel av välståndet kan kontrollera ett demokratiskt system?’

Richard Epstein: ‘Gode Gud, nej!’

Mankiw kommenterar inte på något sätt Epsteins häpnadväckande dumheter eller ger oss någon hint om varför han väljer att länka till intervjun.”

Nej, Mankiw kommenterar den inte alls! Det är blankt på hans blogg.

”Men ibland kanske tystnad säger mer än tusen ord…”

Jag kommer att fortsätta översätta från anti-mankiwbloggen i ny postning. Tycker att detta är väldigt intressant!

Mer om privatiseringarna och dess effekter, samt om mainstream ekonomi (som nu börjar ifrågasättas), ja, det växer en ilska i en…

1 december, 2011 § 5 kommentarer

Göran Greider skriver i ”Den verkliga tankeställaren” om domen i målet mot sjuksköterskan vid SOS Alarm:

”… det känns helt enkelt förfärligt att veta att detta telefonnummer [112] går till ett bolag, en kommersiell verksamhet med höga avkastningkrav.

Detta är den verkliga tankeställare som denna rättegång och denna dom ger oss.”

Håller med Greider, det känns förfärligt! Och även om denne unge Emil som dog ändå hade dött, så är han väl inte den förste som dött i en ambulans? Och dessutom hade han kanske inte behövt dö ensam (som han fick göra nu?).

Skulle man resonera på samma sätt om en person med en annan status? Om en hög industriledare eller statsministern var i behov av ambulans? Börjar vi nu se ett framväxande klassamhälle? En riktig backlash? Bristande solidaritet? Och höggradigt bristande empati från ansvariga?  Och inte bara från ansvariga, utan från alla dem som röstat på denna slags politik? Ja, ser vi från många en bakåtlutad likgiltighet/backleaning indifference (som religionspsykolog och professor Owe Wikström skrivit om)?

Vi säljs ut till lägst bjudande. Ja, det är verkligen inte utan att saker börjar likna gamla dagars fattigauktioner. Precis som Anna i insändare i föregående blogginlägg (som länkats) och läkaren Ingrid Eckerman skrivit.

Och Robert Sundberg skriver om Leif Pagrotsky angående skatterna i ”Välfärd kräver höga skatter”:

”Denna skattesänkarpolitik har bidragit till att öka privata konsumtionen i flera år, medan flera delar av välfärden försämrats. Samtidigt har låneräntorna varit låga, vilket gett billiga bostadslån som ökat värdet på bostadsrätter och villor.

Om räntorna skulle stiga skulle folks privatekonomi stramas åt. Konsumtionen skulle minska, liksom statens intäkter. Den offentliga välfärden skulle få mindre resurser, när skattenivåerna sänkts som de gjorts.”

Ja, finns det inte de som tror att vi håller på att få en ny bostadsbubbla?

”Antingen skulle staten då behöva få gå med underskott i budgeten på flera procent av bnp (landets varor och tjänster) eller så skulle en del skatter behöva höjas. Detta för att undvika nedskärningar i välfärden.

Det är de rikaste och de med högst inkomster som fått mest i sänkt skatt de senaste åren.”

Dessa kommer alltid att kunna betala för vård och omsorg m.m. ur egen ficka. Något som kommer att bli tufft ekonomiskt inte bara för dem med lägst inkomster, utan även för stora delar av oss i medelklassen.

”Förmögenhetsskatten, som gav fem miljarder kronor per år, har tagits bort. Bolagsskatten har sänkts med 1,8 procentenhet. Jobbskatteavdragen har gett de med högst inkomster mest i kronor räknat.

Den borgerliga regeringen har även sänkt fastighetsskatten, vilket minskat statens intäkter med flera miljarder kronor per år. En låg avgift har ersatt den skatten.”

Gynnar inte denna dem med de största och dyraste husen? Inte dem med de mindre, dem med småhus?

”Men fastighetsskatt är en vanlig skatt internationellt sett.”

Har detta framkommit i debatten?

”Det förtjänar att påtalas att en omfattande, trygghetsgivande offentlig välfärd har ett pris i form av ett högt skatteuttag. Det går inte, som borgarna gjort, att sänka skatterna och tro att välfärden kan vara på samma goda nivå.”

Nej, precis! Vi ser detta redan i höjda egenavgifter när vi går till doktorn, måste ta ambulans osv. Kanske kan man inte neka den som inte kan betala ambulans att ta ambulans, men då betyder det i alla fall att någon måste betala, dvs det få tas via skattepengar. Vore det då inte bättre att vi finansierade allt ambulansåkande för ALLA med skattepengar? Att det kostar pengar, om än bara 150 kronor, kan det göra att flera avstår från att ta ambulans och kanske därmed blir mer vårdkrävande (och därmed en större kostnad, samt större lidande) därför att man avstod från att åka in eller åkte in till sjukhus på annat sätt senare än hade bort eller till och med äventyrar sitt liv?

”I sin utvärdering av valet 2010 kom Socialdemokraterna fram till att skatter bör diskuteras i ett större sammanhang, nämligen vad de finansierar i form av välfärd.”

Den skattesänkarpolitik som alliansen för kommer förr eller senare att drabba stora delar av medelklassen också, det är jag övertygad om. Om nu människor i medelklassen trodde något annat.

Härifrån kommer våra skattesänkningar, men ännu har inte vi medel-Svensson fått känna på vad denna politik kommer att leda till, tror jag.

Men den politik som nu förs är på inga sätt enda vägens politik. Den sociala välfärdsstaten bortom ideologi, med högre skatter och starka ‘trygghetsnät’ ÄR förenliga med en blomstrande marknadsekonomi.

Och ute i världen börjar man ifrågasätta de ekonomiska doktriner som lärs ut till ekonomstudenter (en ”enda sann ekonomi” som troligen lärs ut även i Sverige av en majoritet av lärarna även på våra universitet och högskolor av dess professorer och andra lärare), se studenterna som promenerade ut från Harvardprofessor Greg Mankiws grundläggande kurs i ekonomi, vilka efterlyser alternativa angreppssätt.

För de har troligen sett resultaten av den politik som förts i sina egna hem.

Paul Krugmans fru Robin Wells, som också är ekonom skriver om denna walkout. Lars Pålsson Syll citerar hennes kommentar på protesterna på Harvard mot professor Greg Mankiw ”Vi är Greg Mankiw… Eller inte?”:

”Studenter kliver in på den värsta jobbmarknaden på gott och väl en generation, utan många utsikter till förbättring.

Många av dem har sett sina föräldrars liv vändas upp och ner av finansiella svårigheter. De går till mötes utsikten att bli den första generationen i amerikansk historia med lägre levnadsstandard än sina föräldrar.

Ojämlikhet i inkomst har nått nivåer som vi inte sett sen den gyllene tidsåldern. Det finns över 4 miljoner som är långtidsarbetslösa.”

Ja, undra på om man reagerar! Revolten skulle kunna vara ÄNNU större? Kanske den blir det också? Bäva månde makten överallt i världen? Men då kan man ju tysta protestanterna istället?

“I denna omgivning så riskerar de handledare/lärare som föreläser om överlägsenheten hos fria marknader, utan att kännas vid/erkänna det dysfunktionella i den vidare ekonomin, att framstå som att inte ha kontakt med och förvärra antipatin mot ekonomi.

Men hur gör en handledare detta i en introduktionskurs?

Jag tror att det till övervägande del handlar om att skifta vårt perspektiv och släppa vissheten/säkerheten, som var del av VÅR ekonomiska träning [en gång], och medge de smärtsamma ekonomiska osäkerheter som många amerikaner nu omfattas av/lever i.”

Pålsson Syll kommenterar detta med:

”Dåliga teorier som understödjer ännu värre politik är i trängande behov av hälsosamma motgift – så, trots allt, det verkar finnas en förbindelse mellan Occupy Wall Street och Occupy Ec10…”

Reaktionerna på det Greg Mankiw lär ut på prestigefyllda Harvard har inte kommit plötsligt, men nu tog de sig konkret uttryck för knappt en månad sedan visar det sig när man söker på anti-mankiw. Här är tidigare inlägg under kategorin anti-mankiw.

Se inledande video om denna utmarsch av studenter från hans lektion.

Om ”fri” marknads dubbelmoral och mer om objektivitet i politik och ekonomi…

27 november, 2011 § 3 kommentarer

I bloggpostningen “‘Fri marknads’ dubbelmoral” kan man läsa i min snabba amatöröversättning från engelskan (nej, som sagt; jag är inte ekonom, men min översättning kanske ändå kan ge en idé om vad bloggskribenten försökte förmedla; om bristen på logik och konsekvens i många resonemang. Kanske ett hälsosamt sätt att ta ner vissa politiker, ekonomer och debattörer från sina höga hästar?):

Frimarknadsekonomer/libertarianer ägnar en stor del av sin tid åt att reagera mot förslag, där de ofta rör samman/förväxlar teknokratiska diskussioner med ideologi (något vi kan tacka Milton Friedman för).

Resultatet är att de ofta motsäger sig själva någonstans på vägen.

Här är några exempel:

1. Frivilligt samarbete är rättfärdigat och producerar överlägsna resultat/utfall, utom om människor går med i fackföreningar [den sortens samarbete/samgående är inte bra].

2. Människor maximerar nytta och borde vara fria att göra det de vill utom när de röstar.

3. Rationellt självintresse är att bli hyllad och uppmuntrad [se inledande video,] men bör bli förlöjligat när det rör sig om avund [men kanske borde vi önska mer avund åt folket; dvs att fler ifrågasätter och reagerar och gör uppror. Inte av skam tiger?]

4. Rationellt självintresse är optimalt för samhället, utom när det handlar om politiska rörelser.

5. Lokalt kunnande är det sätt vi borde bearbeta information på, utom  när vi talar om ojämlikhet.

6. Överdrivna/omåttliga löner är dåliga och orsakar arbetslöshet, men VD- betalningar är alltid berättigade.

7. Frivilligt utbyte är alltid berättigat/riktigt och rätt, men inte när det gäller fractional reserve banking. *

8. Att skydda människor från risker som kommer med bidrag, insättningsgarantier och konsumentskydd är dåligt – men lagar rörande begränsat ansvar då [för företag? Är skydd av företag bra i alla lägen?]?

9. Statligt finansierat jobbskapande är onaturligt och inflationsdrivande, men att kasta pengar på banker är det inte.

10. Utverka frihet åt bankerna, men varje efterföljande krav på åtstramning eller reglering [motkrav i form av krav på större reglering] är en kränkning av den fria marknaden.”

Man får inte reglera bankerna eller den fria marknaden, den är självreglerande och förtroendet är maximalt för denna, däremot ska man ha största misstro mot enskilda medborgare. Hur får man ihop detta? Är inte den ’fria marknaden’ styrd av delvis samma individer/medborgare?

Är de mer att lita på i ena sammanhanget än i andra? Är självintresset (eller altruism) större i ena än i andra sammanhanget? Och hur är det med makt och inflytande i de olika roller man spelar i samhället? Har vi alla samma? Hur hanterar man detta?

Se vad Andrew Haldane skriver om när bankerna blir alltför stora: ‘Big is not better when it comes to banks’.

Uppräkningen fortsätter:

”11. The broken window fallacy är alltid ett felslut, men kreativ förstörelse är en vital del av kapitalism(en). (denna speciella bok länkas därför att den ställer Schumpeter och Hazlit sida vid sida, uppenbarligen utan att man ens inser ironin i det).

12. Uppifrån-och-ner-planerande [staten som talar om för oss?] är dåligt, men vi får aldrig ifrågasätta företagens agerande.

13. Offentlig skuld behöver attackeras, men privat skuld har ingen betydelse – låt oss öka den [istället, något som visst också håller på att ske i Sverige; vi skuldsätter oss allt mer].

14. Obama är socialist! Men att få bort oljeföretags subventioner/statsbidrag är ickeamerikanskt [i ena fallet är det okej med subventioner, eller bidrag som det nedsättande kallats av debattörer, i andra inte. Kan subventioner, eller bidrag, ifrågasättas när det gäller företag också? Hur får man en balans här?].

15. Vänsterregeringar gör människor beroende av röstning för välfärd [???], men läkemedelsföretag som gör något liknande ska ignoreras [i ena fallet är beroendeskapande okej, i andra inte. I ena fallet är påverkan okej, i andra inte. Har vissa betydligt större resurser till påverkan än andra? Dessutom].   

16. Offentligt-val-teorin betyder att staten inte kan göra något rätt, men detta gäller inte ekonomerna själva [de är fullkomliga?].

17. Kapitalismen är stabil. Men när staten [då] inte griper in kan vi klandra den för den Stora Depressionen (och även den Stora Recessionen) [Nej, marknaden är fullkomlig till skillnad från staten!? Har båda brister?].

18. Statens inblandning är dålig, men staten bör öka räntesatsen för att stoppa löneinflation [så DÄR bör den gripa in, i ena fallet är intervention bra, i andra inte. Det beror på vem den gäller och hur röststark man är?].

19. Pusha folk är fel, men vi bör inte reglera reklam eller emballering [i detta fall att varna människor för rökningens konsekvenser genom att ha varningstext på cigarettpaket, precis som vi har i Sverige]. (OK, den här är troligen baserad på faktumet att de flesta inte har läst eller  förstått vad pushande eller daltande är)”

Har de haft liknande debatt i USA om ’trygghetsnarkomani’!? Bloggen Do nothing Day skriver så bra om detta, vill gärna påminna om denna debatt. Ju fler gånger jag läser det ju bättre tycker jag att det är:

”Trygghetsnarkomani. Okej, heroin, amfetamin, kokain, det är tunga droger – men ändå inte alls lika farligt som… TRYGGHET!!!

Smaka på ordet, visst blir man RÄDD!!!

Men smaka inte för mycket!

Tryggheten blir lätt ett gift menar denna… ja, vad är mannen egentligen, vad får honom att tro att han besitter så speciella expertkunskaper att han kan skriva en bok som ger en långtgående politisk samhällsanalys vilken pekar på att vi måste bli mer elaka mot varandra, att samhället är för SNÄLLT!

Det är inte bra för oss, för lite skit rensar faktiskt magen!

Vad är denna så fantastiskt intellektuella man?

Jo, psykiater.

Det finns en ingrodd myt om att psykiater är galnare, eller åtminstone lika galna, som sina patienter, och jag måste säga att David Eberhard gör sitt bästa för att leva upp till den myten./…/

I tider där Socialstyrelsen kritiserar psykiatrin för att vara för slö, slapp och allmänt ointresserad av sina patienter så tycker David Eberhard – chef för psykakuten på S:t Görans sjukhus i Stockholm – att psykiatrin inte i tillräcklig omfattning avvisar patienter!!!

Han menar nämligen att många söker psykiatrin i onödan bara för att ‘flickvännen gjort slut’ eller nåt annat totalt irrelevant.”

Så himla bra skrivet!

Nu tillbaka till de dubbelmoralistiska punkterna:

”20. Investerare behöver vara trygga vad gäller framtiden. Nej, vi borde inte stötta upp deras trygghet genom att spruta in pengar i ekonomin! Hur i Herrans namn… [förstår inte riktigt det här 😉 ]

21. Om staten spenderar pengar kommer detta att tränga ut privat investerande, om den privata sektorn spenderar pengar kommer det inte att tränga ut annat investerande som andra i den privata sektorn gör.

22. Kommittétänkande [tillsättande av kommittéer och utredningar?] är ett hemskt sätt att göra saker. Men akrieägare uppskattar att kapitalism är det bästa system som någonsin skapats.

23. Samlade/kollektiva krav är meningslösa, men Say’s Law håller fortfarande [om Says lag].

24. Och naturligtvis, det klassiska: staten borde inte lägga sig i människors liv, utom när den säger åt dem exakt hur de ska bete sig.”

Kommer att uppdatera denna postning med länkar till artiklar och kanske andra blogginlägg.

Uppdatering 27 november: Erik Hegelund skriver på bloggen Vänsterekonomer om ekonomers användning av begreppet ”rationalitet” i ”Sluta prata om rationalitet?” och menar att det är ganska harmlöst. Jag vet inte, för ekonomer kanske i deras samtal sinsemellan, men vi vanliga medel-Svensson; vad lägger vi in i detta?

Svante Säwén skriver intressant i ”Vidgad vinstvarning”:

Allt tal om att privatiseringar i vård, skola och omsorg ska ge effektivitetsvinster är nu borta i riksdebatten.

Nu motiveras konkurrensutsättning med valfrihetens värde.

Att multisjuka hamnar längre bak i kön än tidigare bortser man ifrån. Liksom att segregationen i skolorna ökar.

Valfrihet även för den som inte kan välja är att välja företag. Som om inte innehållet i vården är det viktiga.

Debatten har ändå gått in i ett nytt skede nu när ett vårdföretag som Carema avslöjats med brallorna nere.

Nu när privatiseringen inte längre är teori, vet medborgarna mer om vilka konsekvenser vinsten som drivkraft kan ge. När det står klart för de flesta att de riskkapitalbolag som gör vinst på våra skattepengar dessutom ser till att ingen skatt betalas på vinsterna, så ser de flesta att det har gått för långt.”

Gör ”alla” det? Tyvärr, jag tvivlar jag på att alla gör det.

Säwén fortsätter:

”Ingen kommer /…/ att ställa de frågor sossarna får om vinstgränser och regelsystem till Moderaterna [(M) står över allt, men (S) pressar man. Borde man inte pressa båda?].

Så mycket tydligare skillnaden skulle bli om sossarna i stället sa att vinsterna i vården ska stanna i vården. Punkt.

De gränsdragningsproblem som kan uppstå får lösas allt eftersom.

Går det inte så får väl det hela återtas i offentlig regi.

Skattebetalarna står ändå för notan.”

En kommentator svarar så bra att jag citerar hela dennes kommentar:

”Detta handlar om att en gång för alla rasera 1900 talets (s) samhällsbygge. Argument som kvalitet, samhällsnytta, lägra kostnader etc vet nog egentligen alla att de för eller senare visar sig falska. Men när jobbet en gång är gjort så blir det oerhört tungt att backa tillbaka. Vi vågar inte riktigt tro att vår modell är så bra, eftersom största delen av världen hamnat i en annan modell, och den går inte att ändra.

När alla andra argument uppenbarligen nu visar sig felaktiga, så håller man fast vi det som inte går att mäta; valfrihetens värde. Så länge man kan hävda det så fortsätter raserandet.

Sverige och den regering vi har accepterar tydligen vilka kostnader som helst för detta, 20 miljarder är ingenting, bara det finns två vårdcentraler. Att farmor ligg i sin egen avföring är hennes tappra offer för att vi gör upp med (s) ide om allas lika möjligheter.

Sverige är ett av världens rikaste länder, med relativt god trygghet. Icke desto mindre så är det så att farmor ligger i sin avföring och ropar, och skattemiljonerna är på Jersey.

Det finns lösningar, privat vårt får bara bedrivas av personalkooperativ och ekonomiskt överskott återinvesteras till 100%. Vill man sälja/lägga ned, så är det kommunen som köper tillbaka, till förutbestämt pris.

Helt enig i att vårdskandaler dyker upp överallt, vi måste hålla oss för goda för att dra poäng på det. Läste i veckan om att en våldtäkt begåtts på ett Carema boende. Det är illa och skall rapporteras, men inte som slagträ i denna debatt.

Men om farmor ligger i skiten beroende på misstag, oskicklighet, slarv…må vara. Men när det sker för att man drar in på blöjor får att nå resultatmål – då drar jag ut i krig. Att det sker, kommer att ske i privat verksamhet med vinstmål är ofrånkomligt. Ingen politiker, journalist, förbannad anhörig skrämmer en vd med siktet inställt.”

Och nu Thanksgiving tider så kunde man läsa en bloggpost på bloggen anti-Mankiw med titeln ”Tacka kaptalismen”:

“Medan vi aldrig kan vara säkra på författarens intentioner [till artikel som det refereras till i postningen], låt oss erbjuda ett svar: kanske element av planerad ekonomi tricklar ner i författarens historia på sätt som är förbisedda eller helt enkelt ignorerade av honom.

Med andra ord, det verkar för oss som om det taktiska användandet av att attackera ’centralt-planerande’-argument finns där för att avleda uppmärksamheten från viktigare och mer relevanta saker, sådana som följande:

Vem bestämmer priset på bensin som används av lastbilarna som levererar kalkonerna till affären?  

Oljekarteller spelar en betydande roll när det gäller att bestämma priset vid pumpen [på bensinstationen].

Vem koordinerade arbetet på fabrikerna som producerar födan och föder upp kalkonerna?

Mest troligt utfördes dessa uppgifter av en driftsledare och andra centraliserade myndighetsfigurer.

Vem reglerade kvaliteten på kalkonerna eller underlättade/befordrade deras transport? [Jo] statliga lagar och författningar var nödvändiga för dessa saker.

Vid närmare tanke, det verkar som om det finns ett nödvändigt ekonomiskt planeringselement för att vi ska få vår Thanksgiving-middag.

Ofullkomliga/bristfälliga marknader och organisationen av ekonomisk aktivitet som äger rum I firman är viktiga exempel på fall I vilka ekonomiska representanter kollektivt planerar och ändrar ekonomiska utfall/resultat.

Så detta år får vi tacka kapitalistiska sociala relationer för måltiden på vår tallrik.

Medan Mankiw upprepade gånger har försökt att bedyra allmängiltigheten av den ’fria marknadens’ modell och  dess förhållande/samband med Thanksgiving, så vittnar en enkel titt runtomkring, på hur ekonomier faktiskt fungerar, på något annat.”  

En kommentator blir påmind om postningen ”I Pencil: A product of the mixed economy (updated)” där Hazlitt som nämndes ovan också nämns.

*I Wikipedia står det om fractional reserve banking:

”Inom ekonomi innebär fractional-reserve banking (förkortat FRB) att banker kan låna ut insatta medel, alltså att de bara behöver behålla en bråkdel (fraction) i reserv (reserve), som kontanter eller andra likvida medel, samtidigt som man vid behov är skyldig att betala tillbaka inlåningar. Då någon tar ett lån skapar banken en kredit (vilken ingår i penningmåttet M1).[1][2][3]

Detta är idag standard inom bankväsendet världen över och har praktiserats länge. Hur stor del, eller fraktion, som bankerna måste behålla bestäms av centralbanker genom reservkravet. En liten andel leder till ökad penningmängd medan en större fraktion leder till lägre.

Systemet har under lång tid varit kontroversiellt. Under medeltiden var FRB förbjudet i Europa och betraktades som ocker. Idag kritiseras systemet av vissa ekonomer som bland annat menar att det leder till konjunktursvängningar, risker för uttagsanstormning och inflation.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Lars Pålsson Syllreflektioner och speglingar II....