Varför testande och val urholkar skolsystemet – amerikansk skolhistoriker om skolan i USA…

22 december, 2011 § 4 kommentarer

Jag har börjat läsa den amerikanske skolhistorikern Diane Ravicths bok ”The Death and Life of the Great American School System – How Testing and Choice Are Undermining the System” eller något i stil med ”Livet och döden för det framstående amerikanska skolsystemet – varför testande och val(frihet?) undergräver/urholkar systemet” och jag drar paralleller till det som hänt och händer i skolan här.

Som jag tror Sven-Eric Liedman skrivit någonstans så finns det en massa Jan Björklunds ute i världen. Han är inte unik i sina patentlösningar på skolans problem. Liksom inte heller Nya moderaterna är ett nytt eller unikt fenomen. I Storbritannien hittar vi New Labour (under Blair) och i USA New Democrats under Clinton, men de två senare är inget annat än nyliberalism light???

Och land efter land utsätts för gigantiska experiment med de människors liv vilka bor i dem! De politiker och alla de grupper som med stora tillgångar av pengar pressar på om dessa stora reformer kommer att klara sig och inte drabbas. De som drabbas är de små människorna (och det är ganska rejält många som troligen kommer att drabbas).

Och hon menar att skolorna kan inte uträtta mirakel i ett starkt ojämlikt samhälle.

Dvs. det man borde göra är inte att vidta överplåstrande åtgärder för de fungerar inte, därför att förutsättningarna saknas för EN MASSA barn att lyckas saknas.

En Noel Hammatt är väldigt kritisk till skolpolitik och skolpolitiker i USA och skriver väldigt bra och intressant i bloggpostningen ”’Schools Out’ and ’Learning Communities are IN! – en försmak av vad som komma ska…’”:

“Skolor har aldrig skapat meritokrati i någon skala bortom den anekdotiska. Faktum är att skolor gör en sak väldigt, väldigt bra. De är otroligt bra på ’social reproduktion’ [dvs barn till föräldrar med akademiska examina och som lyckats i skolan får barn som också lyckas. Och detta beror alltså inte ‘bara’ på gener].”

I första kapitlet ”Vad jag lärde om skolreform” beskriver Ravitch hur hon hösten 2007 motvilligt lät måla om sitt arbetsrum i huset där hon bor. Det blev ett väldigt jobb att packa och ta bort allt för att man skulle komma åt att måla, dessutom kunde hon inte arbeta i de tre veckor som arbetet pågick.

När målandet var klart så började ett lika stort jobb att ställa tillbaka tjugo års papper och böcker som det var att flytta dem FRÅN arbetsrummet, där hon nu kastade bort det hon inte längre ville ha och satte in artiklar i urklippsalbum osv.

Vid tidpunkten för arbetet med att omorganisera böcker och tillhörigheter så gick hon igenom en intellektuell kris, där hon blev medveten om att hon genomgått en smärtsam omvandling i synen på skolreform.

Där hon en gång varit hoppfull, till och med entusiastisk rörande de möjliga förtjänsterna hos testande, ansvarsskyldighet, val och marknad, så fann hon sig själv i upplevelsen av att djupgående tvivla på just dessa idéer.

Hon försökte ordna bevis över vad som fungerar och vad som inte gör det.

Hon försökte förstå varför hon blev alltmer skeptisk angående dessa reformer, reformer som hon entusiastiskt stöttat.

Hon försökte hitta en väg ut ur de förblindande ideologiska och politiska antagandena, inkluderande hennes egna.

Hon fortsatte fråga sig själv varför hon förlorade förtroende för dessa reformer. Hennes svar: jag har rätt att ändra mig. Men hon undrade också varför hon ändrat sig. Vad var de övertygande bevis som manade henne att omvärdera den politik som hon flera gånger under det föregående decenniet hade skrivit under på? Varför tvivlade hon på de reformer som hon tidigare så entusiastiskt hade förespråkat?

Det korta svaret var att hennes syn hade ändrats när hon såg hur dessa idéer fungerade i verkligheten.

Det långa svaret är det man kan läsa i hennes bok.

Hon skriver att när någon skällde ut John Maynard Keynes för att han blev omvänd i en särskild ekonomisk policy som han tidigare hade stöttat, så svarade han sägs det:

”När fakta ändras så ändrar jag mig. Vad gör ni, sir?”

Sant eller inte, så beundrar hon idén bakom ett sådant här uttalande. Det är ett kännetecken på en kännande mänsklig varelse att lära av erfarenhet, vara noga uppmärksam på hur teorier fungerar när de sätts i praktik.

Göran Greider skriver om Keynes i ”Steget före. Göran Greider om John Maynard Keynes – ekonomen med många liv”:

”För en tid sedan hade jag en mejlkonversation med en av Sveriges ledande nationalekonomer. När jag kritiserade honom kastade jag till slut fram Keynes välgörande umgänge med författare och konstnärer som ett sista argument – och kände vilken total främling denne gamle britt i dag är i den ekonomiska världen.

Det är också Skidelskys tes. Han har tidigare skrivit ett mäktigt biografiskt tvåbandsverk om ekonomen från Cambridge men Keynes – mästarens återkomst är mer av ett direkt inlägg i den stora debatten om finanskrisen.

Skidelsky menar att idéer styr världen långt mer än vi tror, och att ekonomernas idéer varit osedvanligt dåliga de senaste trettio åren. De kan inte förklara varför de svarta svanarna dyker upp, alltså de där stora oförklarliga händelserna, såsom depressionen eller finanskrisen.

Enligt traditionell ekonomisk teori kan egentligen inget gå fel, inte i långa loppet. Utbud och efterfrågan anpassar sig till varandra och djupa chocker går över bara staten håller sina fingrar i styr. Ofrivillig arbetslöshet är något som i teorin helt enkelt inte borde kunna existera. 

John Maynard Keynes banbrytande insats var att han insåg att kapitalismen saknar en inre drivkraft att frambringa full sysselsättning och därför måste det offentliga rycka in. Så enkel är egentligen hans teori.

Men den strider än i dag mot de djupaste borgerliga instinkterna och mot i stort sett den mesta ekonomiska teori som kom såväl före som efter keynesianismen. Skidelsky ser ‘keynesianismen’ som en kort parentes av förnuft i en lång historia av intellektuell inskränkthet och hans bok blir en berättelse om en hjälte och en mästare vars återkomst är nära.

Just det blir litet störande under läsningen för var och en som tror att samhällsutveckligen avgörs av mer än idéer.

Kan man inte lika gärna hävda att Keynes sågs som den ledande ekonomen just därför att det fanns betydande sociala rörelser och partier som spontant eller av nödtvång drevs till samma insikter? En hel värld hade under mellankrigstiden sett hur en krisande och hjälplös kapitalism störtat länder och befolkningar i krig och kaos.

Mest uppfriskande med Skidelskys bok är att hans porträtt av Keynes förminskar våra dagars nationalekonomi. Man får till exempel aldrig någon känsla av att Lars Calmfors eller ens Joseph Stiglitz ställer sig frågan: Varför lever vi? Sådant grubblade emellertid Keynes över. I en berömd essä från trettiotalets början förutsåg denne barnlöse ekonom att hans barnbarnsbarn nog knappast skulle behöva arbeta mer än tre timmar per dag. Produktionsproblemet skulle vara löst. Vi skulle kunna ägna oss åt väsentligare saker än hårt lönearbete.

Vi skulle kunna vara – fria. Till och med från nationalekonomin.

För att återgå till Ravitch så undrar hon hur vi borde tänka om den som aldrig erkänner fel/misstag, aldrig umgås med tvivel utan hårdnackat håller fast vid samma idéer hela sitt liv, utan hänsyn till nya bevis? undrar hon.

Tvivel och skepticism är tecken på rationalitet (se Barbara Ehrenreich om positivt tänkande). När vi är för säkra i våra åsikter löper vi risk att ignorera varje bevis som står i konflikt med vår syn.

Det är tvivel som visar att vi fortfarande tänker, fortfarande är villiga att åter pröva förhärdad tro när denna konfronteras med nya fakta och nya bevis.

När hon läste, skummade och mindes började hon se två teman i centrum för det hon skrivit under mer än fyra decennier.

Det första temat som varit beständigt har varit hennes skepticism angående pedagogiska modenycker, passioner och rörelser. Den andra har varit en djup tro på värdet av en rik, sammanhängande kurs/läroplan, särskilt i historia och litteratur, vilka båda ofta är så ignorerade, bagatelliserade/banaliserade/förflackade och politiserade menar hon.

Över åren har hon konsekvent varnat för frestelsen för ”the royal road to learning” eller ”kungsvägen till lärande,” idén att någon lärd/vetenskapsman eller organisation har hittat en patentlösning på amerikansk utbildnings alla problem.

Hon har sett uppgången och fallet av stora idéer som blev lanserade som den säkra lösningen på varje sjukdom som skulle kunna tänkas hemsöka amerikanska skolor och studenter.

Och hon har i sitt arbete försökt visa på envisheten i den nationella passionen för modenycker, rörelser och reformer vilka undantagslöst distraherat från stadigheten i syftet att utveckla amerikanska skolor.

I våra dagar har policy makers och företagsledare varit ivrigt engagerade i en rörelse sjösatt av frimarknadsförespråkare med stöd av större stiftelser. Många utbildare har sina tvivel rörande de slogans och universalmedel/patentlösningar som kännetecknar vår tid, men de avkrävs att följa de federala lagarna (sådana som No Child Left Behind) trots sina tvivel.

Kommer att fortsätta skriva om Ravitch bok.

Och läs också artikeln ”Bara humaniora kan få ekonomin på rätt väg igen”:

”OBILDADE EKONOMER En tung policyrapport från Stanford gör upp med den marknadsfundamentalism som man menar har skapat upprepade kriser. Författarna ordinerar en god dos humanistisk bildning på ekonomiskolorna.”

Så bra sagt! Ja, jag tror att det ligger oerhört mycket i det.

”Vad ska vi ha ekonomerna till? Det frågade tidskriften Fokus med fet rubrik på sin förstasida i september. I kölvattnet efter investmentbanken Lehman Brothers fall den 15 september 2008 och finanskrisens snabba spridning, tillsammans med dess förlängning i en lånekris som i år slagit klorna i både USA och EU, talar tidskriften anklagande om ‘de fallna profeterna’ [se den väldigt intressanta artikeln]. Självaste Lars Calmfors tycker helt enkelt inte att hans eget skrå, nationalekonomerna, har gjort ett tillräckligt bra jobb.

Behovet av självkritik förstärks av den hårda dom som Nobelpristagaren Paul Krugman uttalar över nationalekonomerna: ‘Det mesta av de senaste trettio årens arbete inom makroekonomi har som bäst varit uppseendeväckande värdelöst och som sämst direkt skadligt.’

I boken ‘The crash of 2008 and what it means‘(2008) driver riskkapitalisten George Soros tesen att finanskraschen 2008 inte bara utgjorde kulmen på en superboom baserad på kreditexpansion – utraderingen av Lehman Brothers markerade också slutet på marknadsfundamentalismens era.

Den nyliberala ekonomiska teori som drivits till sin spets i rational expectations theory hade eftersträvat perfekt konkurrens – men en sådan förutsätter perfekt information, något som Popperlärjungen Soros menar vara en omöjlighet.

Den ekonomiska krisen verkar med andra ord ha långtgående epistemologiska implikationer för såväl nationalekonomisk som företagsekonomisk teoribildning – och därutöver.”

Läs vidare genom att klicka på länken.

bild från Alliansfritt Sverige.

Annonser

Om att befolkningstillväxt inte är ett problem – en ökning som äger rum bland dem som konsumerar minst, inte mest…

1 november, 2011 § Lämna en kommentar

Ur ledare av Göran Greider.

[Uppdaterad under dagen].

Borde inte media skriva om de saker som bloggare skriver om idag? Borde de inte göra det bättre än vad många av oss bloggare gör? Ha resurser att göra det? Bättre faktatillgång och framförallt mer tid?

George Monbiot om “Välståndsförstörare – företagen i city of London har skadat dig mer än du vet”.

Och han skriver I “It’s the Rich Wot Gets the Pleasure – population is much less of a problem than consumption. No wonder the rich are obsessed by it” eller “folkmängd är ett mycket mindre problem än konsumtion. Inte underligt att de rika är anfäktade av den” i min översättning från engelskan:

“Som en ny rapport påpekar så har ‘flykten från fattigdom och hunger blivit svårare på grund av snabb befolkningstillväxt.’ Denna sätter också press på biosfären.

Men hur stort är problemet?

Om du tror på de rika, äldre vita männen som dominerar befolkningsdebatten, så är detta det största problemet av alla.

2009 så möttes till exempel en grupp USA-miljardärer för att bestämma vilka hot mot planeten som allra mest pockade på deras uppmärksamhet.

[Se tidigare artikel av Monbiot ’Sluta klandra de fattiga. Det är Wallyyachtägarna som förbränner/eldar upp jorden. Befolkningstillväxt är inte ett problem – denna [ökning] äger rum bland dem som konsumerar minst. Så varför har ingen de rika som måltavla [istället, rika som kanske är de största bovarna]?” ’].

Vem kunde ha anat det?

Dessa män, som troligtvis konsumerar lika mycket av världens resurser på en halvtimme som medelafrikanen under en hel livstid, beslutade att det var befolkning [som var det främsta problemet].

Det är befolkningen du måste klandra om du inte kan medge ditt eget inflytande: det är inte vi som konsumerar, det är de där bruna människorna som förökar sig. Det verkar vara en pålitlig regel i miljöpolitik, att ju rikare du är desto mer sannolikt är det att du sätter befolkningsökningen närmast toppen över brott mot planeten[skriver Monbiot ganska sarkastiskt]./…/

Rapporten visar att sexualundervisning är avgörande, så är också tillgång till preventivmedel och erkännandet av kvinnors rättigheter samt förbättringar av deras sociala status.”

Lena Sommestad skriver i debattartikeln ”Den offentliga välfärden en nödvändig investering” apropå kvinnor, män och jämställdhet (något som i förlängningen påverkar våra barn och den av vissa så hyllade familjen, ja, hela samhället – och borde påverka dess organisation, samt våra trygghetssystem):

”… alliansen saknar gemensam familjepolitik. KD vill ha hemmafruar. Moderaterna, däremot, vill ha kvinnor i jobb. Men en sak förenar dem, mitt i striden.

De vill inte tala om vad hemmafrudebatten ytterst handlar om. Sanningen att svenska kvinnor står svikna, med dubbla jobb och en offentlig service som inte räcker till.  

Statsministern kräver att kvinnor ska ta ansvar för samhället genom att förvärvsarbeta. Varför kräver han inte också att män tar sin del av samhällsansvaret i hem och familj?

Statsministern talar om vikten av jämställdhet. Men varför försummar han då den gemensamma sektor som en gång byggdes upp för att ersätta hemmafrun?

Det är inte så konstigt att många kvinnor i Sverige lider av dålig hälsa och känner att tiden inte räcker till/…/

Förra veckans nyhet om hemmafru­trenden faller snabbt ihop, när jag granskar rapporten Sverigemamman 2011, på sajten familjen.se. Rapportens urval är både skevt och litet.

I stället hittar jag forsknings­resultat, som berättar en ­annan historia. Det finns ingen ­växande hemmafrutrend i Sverige. Tvärtom. Allt färre unga kvinnor vill bli hemmafru [denna rapport tror jag har ett helt annat, mer seriöst underlag]./…/

Kanske är det dags att äntligen diskutera annat än drömmen om hemmafrun? Kanske är det dags att förverkliga den jämställdhet, som alla talar om?

Jag föreslår att vi hädanefter ser mäns ansvar för barn och obetalt hemarbete som en del av den svenska arbetslinjen. En jämställd föräldraförsäkring är första steget.

Jag föreslår också att vi ser den offentliga välfärden som en nödvändig investering – inte som en utgift att ständigt spara på.

Utan bra offentlig service faller jämställdheten som ett korthus.”

För att återgå till Monbiots artikel:

”Allt detta har varit viktiga faktorer i den demografiska övergång [Demografisk transition är ett demografiskt begrepp för att beskriva övergången från höga födelsetal och höga dödstal till låga födelse- och dödstal som oftast uppstår när ett land industrialiseras] som världen har bevittnat hittills.

Vi borde också energiskt kräva en bättre fördelning av välstånd: att fly från ständig fattigdom är en annan av de faktorer som har tillåtit kvinnor att få färre barn. Det högst ojämlika system som upprätthålls av de rika vita män som rasar över befolkningen är en av de viktigaste anledningarna till befolkningsökning.

Allt detta sätter de konservativa i en besvärlig sits.

De vill ge de fattiga skulden för miljökrisen genom att tillskriva den befolkningsökning.

Men ändå så är vissa av dem emot alla åtgärder – bättre och tidigare sexualundervisning, allmän tillgång till preventivmedel (för bland annat tonåringar), starkare rättigheter för kvinnor, omfördelning av välstånd – vilka sannolikt skulle minska den./…/

Jo, befolkningstillväxt bidrar till miljöproblem. Nej, den är inte den avgörande faktorn.

Till och med tillgången på spannmål [eller bristen på sådan] påverkas mer av ökande mängder boskap och användning av biobränsle – (på)driven, återigen, av konsumtion – än av mänsklig befolkningstillväxt.

Naturligtvis skulle vi kräva att regeringar hjälper kvinnor att återfå kontrollen över sina kroppar. Men bortom detta är det litet som kan göras. Vi måste istället bestämma hur vi bäst tar emot antalet människor som kommer, åtminstone för de kommande fyra decennierna, att fortsätta öka.”   

Att alliansens politik skapar klyftor var väl bara på tvärs med retorik som varande partiet som värnar allmänintresset. Och återigen så kommer inte bara de med lägst inkomster att drabbas, utan även vi i medelklassen, låg som högre (även dem med de högsta inkomsterna?), inte bara ekonomiskt, utan också vad gäller samhällsklimat. Det tror jag. Vi borde göra uppror.

Lyd och håll tyst!

Och återigen; jag tror INTE på privatiseringen av Bollnäs sjukhus. Denna kommer inte att tillföra resurser till sjukvården eller patienter, utan kanske kommer skattepengar snarare att hamna i skatteparadis. Och fickor där de inte borde hamna.

Tillägg: Robert Sundberg har rätt i ledaren ”Borgarna är i minoritet”:

”S måste ta sig samman och presentera lösningar på de problem som finns i samhället.

Och lösningarna bör ligga i linje med de tidlösa principer som präglat S-politiken, som utjämnande av sociala och ekonomiska klyftor och en trygghetsskapande, skattefinansierad offentlig välfärd.”

Göte Johansson (s) skriver en massa bra i debattartikeln ”Människovärdet går förlorat när drevet går.” Ja, tydlig ideologi önskas från (s)!

Men mindre önskas av detta:

Klicka på bild för att göra den större.

Läs om David Harvey här.

”Efter gårdagens uppdrag granskning så förstår jag orsakerna till korruptionen i världen. Politikerna och kapitalisterna går hand i hand!”

Ja, klyftorna ökar också mellan tänderna.

Dan Josefsson har skrivit om att ”Så ska de skapa ett Sverige för de rika.” Och även vi som inte tjänar på det går på det?

”I novembernumret av Scientific American konstaterar den före detta nyliberale ekonomen Jeffrey Sachs att kritiken mot välfärdsstaten varit ideologiskt betingad.

Hans siffror visar att de anglosaxiska ländernas låga skatter och svaga välfärd både skapat större fattigdom och lägre tillväxt än de nordiska välfärdsländerna. ‘Friedrich von Hayek hade fel’, skriver Jeffrey Sachs. Välfärdsstaten leder inte till fattigdom utan till ‘rättvisa, ekonomisk jämlikhet och konkurrenskraft’.

Men Svenskt Näringsliv/Timbro är inte med på tåget. Med Ronald Reagans och Margaret Thatchers uttjänta politik från 1980-talet i bagaget vill man offra miljoner svenskars ekonomiska trygghet för att kunna sänka skatterna för de rikaste. Man är, som en gång de gamla vänstersekterna, så bunden till sin gamla ideologi att inga fakta i världen kan motivera en kursändring. Så sent som i våras lanserade Timbro en nyutgivning av den extrema högerlibertarianen Ayn Rands böcker från 1950-talet, och skickade ut friexemplar till mängder av kändisar och opinionsbildare. Satsningen är lika aktuell som om en vänstersekt plötsligt nyöversatt Maos lilla röda.

Ändå är det i denna tankemylla stora delar av Sveriges nya regering har sina rötter. SAF-strategen Sture Eskilsson har beskrivit läget så här:

‘I [Timbros] nätverk av personer återfinns praktiskt taget alla ledande moderater, många folkpartister, en växande skara av kds-are och några från den senaste generationen centerpartister.’

[Läs Motvallsbloggen om Sture Eskilsson och vad han sysslade med].

Svenskt Näringsliv och Timbro försvann inte från regeringen när Cecilia Stegö Chilò avgick. Reinfeldts regering genomsyras av Timbros extrema värderingar. Det är därför man nu genom sänkt a-kassa försöker pressa ned lönerna för de fattigaste, samtidigt som skatten sänks för de rikaste. Och det är därför man nu gör ett i modern historia unikt försök att få svenskarna att lämna facket.

Förra gången den nyliberala högern var på marsch lyckades SAF lura oss att tappa tron på det rättvisa samhället. Man lyckades också försvaga välfärdssamhället, men inte avskaffa det.

Nu mobiliserar Svenskt Näringsliv för att slutföra jobbet. Man har 12 miljarder i kampanjkassan och sitt eget folk i regeringen.

Den svenska vänstern bör vara ytterst vaksam, men inte uppgiven. EMU-valet visade att också den som har obegränsade resurser kan gå på en nit – om idéerna är osäljbara.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin John Maynard Keynesreflektioner och speglingar II....