”Obildade” ja-sägare och om vilken verklighet som är opportun och vilken som inte är opportun att visa i nyhetsrapporteringen i TV och media, medan andra slags program är helt okej…

17 september, 2011 § 1 kommentar

Ja, knegarna behövs framförallt som en tyst och lojal arbetskraft. Kulturen ska göras tandlös, inte uppvigla eller ställa till med oreda. Ska finnas på marknadens villkor och vara lealös och ofarlig.

Amerikanen Bob Scharf i essän ”Verklighets-TV” skriven för fyra år sedan:

Finally, capitalists sold the idea that greatness is achieved, not inborn, but the measure of this achievement had to be wealth, which one could get by mere inheritance or by being, say, a whore. Criticize someone like Howard Stern and the inevitable retort comes: ‘You wish you had his money.’ The having of money is greatness and success, even if one finds it in a suitcase.

Capitalists want to believe that those who have deserve to have–a meritocracy. Yet the American dream is that anyone can have, that having or getting is democratic.

The resolution of these competing myths is the hyper-real where there is appearance without reality…

It remains to be observed that while television is crowded with ‘reality shows’ which, if they are not ‘contest style’ are still filled with the promise of a dramatic turn of events to be so declared by announcers or producers, news shows more openly shy away from reality–reporting the war only if they are ‘embedded’ with troops and complying with government expectations that they not show bodies being shipped back.

Again, the formal rules of real news gathering are compromised in service to the hyper-real.

It also remains to be observed that all of this occurs as the standard of living continues to decline. There are record foreclosures, consumer debt is at an all time high, millions have no health care, full-time work is more difficult to find, women and children swell the ranks of the impoverished…

We do not get ‘reality TV‘ which documents the hardships of the poor. We get the promise of rags to riches dramatic turn arounds. Terms like ‘greatness,’ ‘success’ achievement’ are made meaningless as the former delineations and measurements are eschewed and a winner is simply someone who is declared a winner without any further objective meaning or sense.

As we work longer hours for less compensation; as our lives grow more difficult and necessities move out of reach; as there is greater want and greater instability; we are offered the compensation of the fantasy that anyone can be a ‘winner.’”

I min snabba översättning:

Slutligen så ville kapitalister sälja idén att storhet är vunnen, inte medfödd, men måtten på dessa uppnåenden måste vara förmögenhet, vilken man kan få genom rena arv eller genom att vara, låt oss säga, en hora. Kritisera en sådan som Howard Stern och det omedelbara genmälet kommer ‘Du önskar du hade alla hans pengar.’ [samma retorik används där som här! Om avundsjuka. Nej, ‘avundsjukan ‘är inte bara svensk! Berättigat ifrågasättande kan tystas med hänvisning till avundsjuka]Att ha pengar är storhet och succé även om man skulle råka hitta dessa [pengar] i en resväska [på gatan].

Kapitalister vill tro att de som har förtjänar att ha – en meritokrati. Dock är den amerikanska drömmen att vem som helst kan ha, att att ha eller få är demokratiskt [men hur är det med ‘den amerikanska drömmen’? Var finns den? Eller fanns den?].

Lösningen på dessa konkurrerande myter är det hyperverkliga [överdrivet verkliga] där det finns ett yttre [utseende, sätt att te sig] utan verklighet.

Det återstår att påpekas att medan TV är fyllt med ‘verklighetsshower’ vilka, om de inte är i ‘tävlingsstil’, är fyllda med löftet om en dramatisk vändning av sakernas tillstånd, så uttalad av hallåor och producenter, att nyhetsshower mer öppet drar sig bort från verkligheten – och rapporterar om kriget bara om de ‘omsluts’ av trupper [dvs. av levande soldater?] och lyder regeringens förväntningar om att inga kroppar visas som skeppas tillbaka [Nej, DEN verkligheten kan de inte visa!].

Återigen, de formella reglerna angående verkligt nyhetsinsamlande kompromissar i det hyperverkligas tjänst.

Det förtjänar också att påpekas att allt detta händer samtidigt som levnadsstandarden fortsätta att sjunka. Vi har rekordmånga utmätningar, konsumentskulderna är högre än någonsin, miljoner har ingen sjukvård, heltidsjobb är svårare att hitta, raden av kvinnor och barn som är utfattiga ökar… [precis som här är det de som tjänar minst på den politik som förs, män tjänar på den i högre grad och därför tenderar män att rösta på högern och kvinnor mer åt vänster. Men många, många män förlorar också. De förnekar dock detta och har ett falskt hopp om att kunna förändra sin situation, trots alla tecken som tyder på motsatsen? Och vad gör dessa när sanningen mer eller mindre medvetet går upp?].

Vi får inte se verklighets-TV som dokumenterar de fattigas vedermödor. Vi får löften om the rags to riches dramatiska få-som-vi-vill. Begrepp som ‘storhet’, ‘succé’, ‘prestationer’ har gjorts meningslösa när forna beskrivningar och mått undviks och en vinnare helt enkelt är den som förklaras som vinnare utan någon ytterligare mening eller förnuft.

Samtidigt som vi arbetar längre arbetsdagar för mindre ersättning; samtidigt som våra liv blir svårare och nödvändigheter försvinner bortom räckhåll; samtidigt som brister/avsaknader blir större och instabilitet blir större; erbjuds vi kompensation av fantasin att alla kan bli en ‘vinnare’.”

Han får följande kommentar av en annan amerikan:

Bob, tack för ditt arbete gällande vanföreställningen om ‘verklighets-TV’. Jag blev förvånad över att du missade att inkludera det mest framstående exemplet för din ‘kapitalist’-modell,när du inte inkluderade Donald Trumps ‘nya’ verklighetsshow ‘Du är sparkad.’ Trump är vid första påseendet bevis på din teori. Donald Trump ‘förtjänade’ aldrig en enda penny av sitt välstånd, han utvecklade blott och bart bara sin fars egendomsinnehav.”

Annonser

Sjukvård och sjukskrivning i ett allt mer privatiserat samhälle och om yttrandefrihet som allt mer håller på att förvandlas till en vara i dagens kulturpolitik och vars egentliga värde håller på att gå förlorat…

14 augusti, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad postning under kvällen samt 15 augusti. Klicka på bilderna för att göra dem lättare läsbara].

Socionom med privat erfarenhet av sjukskrivning, som nyligen varit sjukskriven för operation i axel och tidigare varit sjukskriven på grund av annan orsak:

”Idag är allt så uppsplittrat mellan flera aktörer, det finns egentligen ingen samordning!”

Men är det inte detta alliansen berömmer sig av att ha åstadkommit? Att underlätta för människor att komma tillbaka i arbetslivet allstå! Att samordningen brister låter inte som ett underlättande…

En enmansföretagare, snart 60 år,  i USA med privat sjukvårdsförsäkring har en självrisk på över 30 000 svenska kronor. Han måste alltså betala de första dryga 30 000 kronorna om han blir sjuk (kanske är detta dock en av de högsta självriskerna, men då betalar han sannolikt en lägre sjukvårdspremie).

Sen undrar jag vad slags försäkringar han har vid inkomstbortfall…

Dessa 30 000 kronor gäller under ett år, så behöver han sjukvård nästa år börjar han om med att betala de första 30 000 kronorna. Man kan ju föreställa sig hur detta kan bli för en familj med  boendelån/kostnader, behov av bil, om man måste betala barns utbildning (vilket är en förutsättning, men ingen garanti för framtida jobb, med hyfsade inkomster)… Jag tror premien för denna sjukvårdsförsäkring ligger på 230 dollar/månad för närvarande, dvs. ca 1 500 kronor/månad drygt.

Hans 25-årige son chansar och har ingen sjukförsäkring. TROTS att han förmodligen skulle få betydligt lägre premie också.

Företagare kan förse sina anställda med sjukförsäkring. Lärare t.ex. är sjukförsäkrade genom sina anställningar, dvs. behöver de sjukvård är de försäkrade genom dem som anställt dem. Amerikaner upplever inte detta som särskilt rättvist.

Jag tror inte företagare är skyldiga att försäkra sina anställda, men det kanske är ett konkurrensmedel, dvs. om de vill ha den bättre arbetskraften så är det lättare att anställa om man erbjuder bland annat denna försäkring. I Sverige betalas detta via skatter företagaren betalar. Jag undrar hur stor den reella skillnaden blir i slutänden i kostnader för anställda? För vad jag förstår är det också ganska omfattande pappersexercis för de anställda man har i ett företag. Det gör också att det förmodligen blir mer jobb för en mindre än för en litet större företagare?

Peter Gerlach skriver en massa intressant i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” i boken ”Nationalekonomi för vänstern” utgiven på Kata förlag.

På Kata förlag har också Stina Oscarsson gett ut ”Det omätbara – Åtta pjäser från tillväxtens tid”, om denna bok kan man läsa:

”Vi lever i ett samhälle med en enda berättelse. Den yttrandefrihet som enligt de kulturpolitiska målen ska ligga till grund för kulturpolitiken håller på att förvandlas till en vara som kan köpas och dess egentliga värde är på väg att gå förlorat.”

Dvs. hur är det med att verkligen få ifrågasätta saker? Och jo, jag tror alliansen är rädd för verklig kompetens…

Och för att verkligen lyckas som entreprenör krävs en viss grad av trygghet?

Jag kommer att fortsätta blogga om det Gerlach skriver apropå sjukvård, offentlig och privat. Jag tycker intensivt illa om alliansen och deras politik och det samhälle som håller på att skapas med bristande solidaritet.

Tillägg på kvällen: se bloggen Det progressiva USA i ”Amerikansk domstol skjuter Obamas sjukförsäkringsreform i sank”.

Och en kvinna som opererade en tumör i hypofysen för ett och ett halvt år sedan efter vilken hon blev sjukskriven i fyra veckor berättade att hon fick 5000 kronor från försäkringskassan, men hon orkade inte bråka om det med kassan (dessutom gick hon tillbaka i jobb efter 3 veckor!). Denna summa är nästan en fjärdedel av den lön hon troligen får ut netto per månad. Ja, vissa kan troligen göra så här, för de har en ekonomi som tillåter det! Men hur går det för dem som INTE har det? Hon var också kritisk till moderaterna (och alliansens politik) och hon tillhör de väldigt väl utbildade, med hyfsad inkomst. Nej, alliansen har inte vunnit över alla i medelklassen! Inte ens de mest utbildade där.

Tillägg 15 augusti:

”Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”
Howard Zinn

I artikeln ”Vårdbolag vägrar bidra till välfärd” kan man läsa:

Riskkapitalet må vara hur effektivt som helst men så länge rationaliseringsvinsterna inte i någon form återförs till samhället skapar det bara kapitalöverföringar från massan till fåtalet.

Ur det perspektivet framstår debatten om finansieringen av den framtida välfärden som närmast utomjordisk. Vi har i flera år serverats den till synes orubbliga ‘sanningen’ att växande välfärdskostnader kräver ett större deltagande från privata investerare. Å andra sidan har Skatteverket fastslagit att bolag inom vård och omsorg, när de väl förvärvats av riskkapitalbolag, knappt betalar någon skatt över huvud taget.

Om den framtida välfärden verkligen är äventyrad av en otillräcklig skattebas, bland annat till följd av en åldrande befolkning, har jag personligen mycket svårt att se logiken i att måla upp riskkapitalet, åtminstone med rådande skatteregler, som lösningen på problemet.”

Om kultur och ekonomismen, borgerlig dominans i media, hybrisprojekt på grund av positivt tänkande och något om vilka som förmodligen har tid att sitta och nätrösta, kommentera och skriva på nätet…

27 mars, 2010 § 1 kommentar

”Vi som art blir dummare om ytligheten utplånar djupet”

Birgitta Lillpers i lördagsintervju.

[Uppdaterad under dagen]. Skulle vilja citera ut lördagsintervjun ”’Jag har fått höra att jag är olönsam’ – Birgitta Lillpers berättar om ett hårdare kulturklimat”:

”… ingen år längre säker i ett samhälle som värderar lönsamhet och profit framför människovärde./…/

Allt tal om litteratur eller kultur som egenvärde saknar betydelse i ekonomernas universum./…/

… vad hon inte gillar är att ekonomerna har fått tagit över i styrelserummen [för bokförlag]. Men hon har hittills sluppit höra att hon bör skriva deckare./…/

’Det är sorgligt att det alltid skall sparas på kulturlivet. Det är både farligt och dumt,’ tycker hon./…/

Det finns också ett ökat krav att författare måste vara mediala, sitta i TV-soffor och låta sig intervjuas gång efter annan./…/

Den framåtrusande utbredda ytligheten i våra sociala medier gynnar inte den eftertänksamma människan.”

Här säger hon något ytterligare bra som försvann när jag rev ur artikeln och den finns ännu inte på nätet, så jag kan inte citera detta ännu.

Lillpers har också ett kluvet förhållande till sin hemtrakt, Orsa, efter sedan hon blev granne med en företagsetablering (träindustri) som direkt hamnade i malpåse. Ett resultat av

”… uppblåsta, dåraktiga, hybrisprojekt.”

Ja, se Barbara Ehrenreichs bok ”Bright-Sided” om positivt tänkande och avigsidorna med detta.

Det var också en insändare i dagens tidning om en relativt stor vårdcentral i en av de största städerna i Dalarna, varav två av dess läkare och en sjuksköterska ska starta privat vårdcentral (vårdval och fri etableringsrätt).

Insändarskribenten var mäkta upprörd över att dessa nu inte fick arbeta kvar på vårdcentralen, utan blivit omplacerade med kort varsel, med allt krångel detta nu medfört. Vakanser som måste fyllas av dyra stafettläkare, olägenheter för patienter därför att köerna blir längre osv.

Jag har inte följt med i detta så värst, men för inte så länge sedan var det en artikel i samma tidning (röd) att denna personal skulle starta privat vårdcentral. Kanske någon i allmänheten reagerade över detta och kontaktade landstingspolitiker, som snabbt vidtog åtgärder (kanske för snabbt?). Och kanske gick denna information ut i media innan landstinget blev informerat? Vet inte hur dessa saker går till. Och detta är bara undringar och spekulationer hos mig.

Men det fick mig att tänka rent allmänt; vad kan dylika privata vårdcentraler komma att innebära för patienter i slutänden och för landstingets vårdcentraler? Kan det bli en utarmning i våra landstingsdrivna vårdcentraler och en förvirring hos ”kunderna”: var ska jag gå med dittan och dattan?

Min pojkvän i USA visste till exempel inte i deras sedan LÄNGE privatiserade sjukvård var han skulle gå för att vaccinera sig mot svininfluensan. Och han/de borde vara vana att hantera sådant! MER än vi ”bekväma, bortskämda” (????) svenskar?

Tillägg efter lunch: Och nu berättade han om en ca 68-årig bekant som fått en hjärtattack (när han var bortrest och hälsade på sin syster i Michigan).

De kunde inget göra där de först tog emot honom, utan han fick forslas i tre timmar med ambulans innan han fick den vård han behövde. Själv menade han att om han fått vård betydligt snabbare skulle hans läge ha varit mycket bättre nu.

Så kan det alltså vara i drömlandet USA! Man verkar inte vara säkrare där?

Samt kan en uppdelning i ”finhet”ske: vilka som går till privatläkare, ungefär på samma sätt som om man går till privattandläkare eller Folktandvården!?

Vilka väljer privat vårdcentral och vilka blir kvar i landstingets?

Och vad gäller apotek: vadå frihet att välja, i till exempel två angränsande norrländska kommuner i södra Norrland är ALLA apotek privatiserade. Där har man BARA Hjärtats apotek att tillgå. Man är TVUNGEN att bli kund hos Hjärtats apotek.

Och när min pojkvän i USA nu ville byta telefonbolag (från stationärt till mobilt) för sin jobbtelefon (till sitt enmansföretag), så fick han tre olika besked/råd från tre olika personer i butiken han besökte.

Han suckade och sa något om hur oerhört ensam och utlämnad den lilla människan är.

Man ska ha både tid och ork och resurser att ta reda på alla alternativ man har att välja på. Och även om man inte är dum i huvudet, så är det inte lätt att förstå sig på de olika ”planerna”, dvs. vad man har att välja på heller.

Och servicen har blivit mycket sämre där från hur den var i början (när bolag privatiserades och splittrades upp) tvärt emot vad som sades.

Kanske var servicen initialt bättre, men på sikt har den blivit sämre än den någonsin varit låter det som. Något vi börjat se här också? Och kommer att få se mer och mer?

Företagen tjänar förmodligen på det att folk till slut inte har ork att kolla. Och jag undrar om saker vare sig blivit billigare (definitivt inte på lång sikt?) ELLER om servicen blivit bättre.

När han till slut flyttade sitt nummer från stationär telefon till mobil, för drygt tre dagar sen,  skulle denna flytt ske inom 72 timmar (dvs. 3 dygn) och det har ännu inte skett, mer än 72 timmar senare.

Och vidare apropå ekonomiseringen, kultur och det förra ekonomiska stålbadet (på 90-talet) och dess konsekvenser (efter förra borgerliga regeringens regeringsinnehav strax innan kris i världsekonomin, tillsammans med allmän högervridning av samhälle och politik över hela skalan, från höger till vänster) i ”K special: Teaterdirektörerna” kan man se:

”… hur det gick till när teatrarna hamnade i klorna på ekonomerna./../

För oss andra, som sedan länge genomskådat hela samhällssystemets ekonomisering, är dokumentären bara ännu en bekräftelse på en sorglig samhällsutveckling. Makten i samhället har ekonomerna – inte humanisterna.

Förr fanns en bättre balans. Så är det inte längre. Det får också konsekvenser i form av ett brutalare samhälle./…/

den nya tidens chefskultur som krävs när teatern förvandlas till ett slags kulturföretag i balans. Dokumentären berättar dessutom att flera teaterchefer har haft dubbla roller och tagit ut både full lön och arvoden./…/

pensionera alla skådespelare på Dramaten som hunnit bli 59 år gamla. De kunde sedan anställas igen på kortare kontrakt för vissa roller. Här gick det snabbt att montera ned arbetsrätten. Antalet fast anställd personal har minskat till förmån för egenanställda med f-skattsedel.

ett drömscenario för det privata näringslivet./…/

I bakgrunden spökade 90-talskrisen som krävde stora ekonomiska besparingar inom hela samhället. Det avslöjar också att den politiska makten också är fullständigt underordnad marknadsekonomins krafter./…/

TV-dokumentärens styrka är att den lyfter blicken från grodans perspektiv och den snabba nyhetsjournalistiken som inte kan skildra krafterna bakom ett maktskifte.

Då är det lättare att syssla med personliga konflikter. Eller räkna antalet kvinnor och män på chefsposter, för att sedan förvandla allt till en simpel pseudodebatt om kön i stället för att ifrågasätta en helt ny maktstruktur och skildra ett paradigmskifte.

Det finns gott om karriärister av båda könen i medelklassen som gärna ställer upp och håller i yxan. Hårda ekonomiska krav kräver hårda nypor. Det anses till och med gagna saken eftersom de anställda håller käften och arbetar hårdare./…/

Det är långt mellan 1970-talets tanke om en sann folkteater och dagens sätt att se på kultur över huvud taget. Då handlade det om att riva ned hierarkier och maktstrukturer.

Teatern skulle demokratiseras och bli en angelägenhet för många människor. Dalateatern var från början en fri teatergrupp med en viss Henning Mankell som en av grundarna. Då skulle man inte ens ha några chefer./…/

Hur klokt är det att fortsätta ekonomisera kulturlivet över huvud taget?

I ”Mediepartiet har valt sida” skriver Göran Greider:

”I Aftonbladet utropades det med feta bokstäver: ’Storseger för Reinfeldt igen.’ Denna slutsats vilade på, ja på vad? Jo, på nätomröstningen på Aftonbladets sajt! Expressens nätröstare var lika eniga i sin dom: ’Fredrik Reinfeldt krossade Mona Sahlin.’ /…/

Det blåa lagets segersiffror är konstant förkrossande. Vad beror det på? Svar: Huvudförklaringen är att fler tjänstemän * använder nätet och deltar i omröstningar av det här slaget.

Det skandalösa är att kvällstidningar – och även annan press – så ofta tar dessa nätomröstningar på allvar och bygger hela nyhetsuppslag på dem. På det sättet påverkar media politiken.

Åtskilliga vanliga läsare tror att de är avvikande om de fått för sig att Sahlin klarade sig bra i en jämn debatt. Borgerliga väljare peppas istället.

Se det framför er: Engagerade sossar slår upp tidningarna och tappar litet av sugen när de får slängt i ansiktet dessa vansinniga nätenkäter./…/

Häromdagen varnade medieprofessorn Jesper Strömbäck i en artikel: ’Därför bör alla enkäter där det inte finns någon kontroll över vilka som röstar, exempelvis så kallade webbenkäter, bannlysas. Det spelar ingen roll om en webbenkät har besvarats av 100 eller 10000 personer. Om urvalet inte är representativt säger resultaten ingenting om den allmänna opinionen.’/…/

… i fallet med användandet av dessa nätomröstningar har detta Medieparti valt blocksida: Det är blått.”

* förmodligen är manliga tjänstemän i majoritet.  De har tillgång till dator i jobbet och har också tid att sitta och surfa, kommentera och rösta i nätomröstningar, både på jobbet och privat (privat dominerar nog också männen vad gäller dataanvändandet i familjerna i alla klasser). Undrar vilka som inte har vare sig tid ELLER resurser i form av datorer SAMT datakunskaper, eller kanske tid? Vilka klasser som kan göra det ena eller det andra. Jo, vi har återigen ett allt tydligare klassamhälle! Där vissa äger utrymme och ord. Och där t.ex. kvinnor (och barn) inom alla klasser har halkat ett snäpp under i att bli värdesatta lika mycket som män och värdesatta för sina unika, speciella egenskaper. En utveckling som inte alla privilegierade gillar; vare sig somliga män eller dem som tillhör medelklassen, övre som lägre. ALLA ”privilegierade” röstar INTE blått! Men ganska många?

Ulf Lundén skriver intressant i ”Mat – en statuspryl”:

”Matbordet, middagen och kökskonsten har blivit en syssla som fyller tv, radio, tidningar och bloggar. Det kommer ut en kokbok om dagen.

Alla frossar i mat även Plura Jonsson som för närvarande offentliggör sin gastronomiska klassresa från husmanskostens arbetarkvarter i Norrköping till gourmandbutikerna på Söders höjder. Här finns tusen olika sorters olivolja att köpa.

Det är plånbokens storlek som bestämmer om du äter rätt och riktiga kotletter. Måltiden är en tydlig klassmarkör och ännu ett område för personligt självförverkligande.

Min första chef (Ludvika Tidning) i tidningsbranschen, Mats-Eric Nilsson, fann ett eget granskande område i ämnet.

Han var den förste journalisten i modern tid som började läsa innehållsförteckningen på matvarorna i affären. Oj, vilket liv och kiv det blev. Det var sannerligen på tiden att folk fick lära sig att även mat- och livsmedelsbranschen är en del av ett vinstmaximering industrikapital.

I jakten på den billigaste matkassen har industriproduktionen skördat nya triumfer. Smakämnen och tillsatser hör till vardagen.

Handen på hjärta; vill vi verkligen veta hur djuren hanteras i slakterierna eller vad vi stoppar i oss? Vi matas (förlåt) ständigt med bildpropaganda som skall få oss att glömma verkligheten./…/

del i planen att bli den lyckade människan. I denna hetsjakt, att framstå som den perfekta människan, med det perfekta arbetet, den perfekta familjen, det perfekta utseendet, det perfekta hemmet, ökar ständigt samtalen till jourhavande medmänniska.

Jakten på lycka skapar en ångestdriven rädsla som förlamar många. Det är en världslig överhöghet som måste mötas med tvivel, kritik och motstånd.”

Han skriver också:

”JA – Mikael Wiehe gisslar borgerligheten på nya plattan. Han står stadigt i blåsten oavsett höger- eller vänstervindar.

NEJ – Hatet på nätet är vår tids värsta farsot. Olaga hot, trakasserier och grova uttalanden hör till vardagen.”

Och läs om mediedrev och mediedrev i ”Så tänker Beatrice”:

Justitieminister Beatrice Ask (M) har bett om ursäkt för att hon föreslagit att förmodade kunder hos prostituerade skulle få ett gredelint brev med post på det att alla ser vilka fulingar de är. Nu har hon bett om ursäkt.

Kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) i Malmö har också bett om ursäkt sedan han i en intervju något snårigt förklarat att Israel gör sig skyldig till övergrepp i Gaza och att han formulerat sig olämpligt om antisemitismen i Malmö.

Genast startade drevet i de borgerliga tidningarna. Reepalu antisemit!/…/

Det borgerligas drev mot Ilmar Reepalu överstiger vida den omfattning som deras kritik mot Beatrice Ask har haft.

Men om han uttalande var lite luddigt så avslöjar hennes uttalande desto tydligare hennes tänkande.”

Och ”Jan Guillou avslöjade sig själv” angående KGB och CIA, men Expressen fick grävarpris för sitt ”avslöjande”:

”Vi tyckte inte att det var någon större journalistisk bedrift att rycka ur två sidor (305-306) ur memoarboken och skicka till grävarjuryn.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin culture lifereflektioner och speglingar II....