Familjepolitik och om kritik av den som historiskt förts …

16 juli, 2014 § 2 kommentarer

bit inte ihopEn facebookvän, som är kristen, och antar jag också röstar på kristdemokraterna, länkade ”Myter i familjepolitiken.”

Har haft detta i bakhuvudet under dagen. Reagerade och kommenterade på min väns wall, något jag annars inte bryr mig om att göra, men jag tyckte det jag (hastigt) läste var så, ja, korkat!

Om våra barn och ungdomar mår dåligt idag så tror jag att det i högre grad beror på det samhälle vi har rent allmänt, än att båda föräldrar jobbar heltid och inte har tid för sina barn. Det är inte familjepolitiken som sett till att båda föräldrar har möjlighet att jobba på mer likvärdiga villkor än tidigare (även om det finns saker kvar att göra där) som är orsaken.

För det första så i familjer sker en massa som inte borde ske… Naturligtvis är tryggheten i en familj och släkt oerhört mycket värd, men den tryggheten finns inte i alla familjer (och det gäller alla samhällsklasser)!

För barn kan vuxna runtomkring betyda enormt mycket och vara oerhört viktiga, kanske avgörande viktiga. Och att framhålla familjen (kärnfamiljen) framför andra sätt att leva gillar jag INTE! Att man respekteras om man lever singel, sambo, särbo, med en partner av samma kön osv eller med föräldrar av olika kön, allt detta borde respekteras och om så skedde DET vore verklig valfrihet!

Det där med ”valfrihet” är en retorisk floskel känns det! 

Och vår nuvarande regering, med kristdemokraterna ansvariga för familjepolitiken, har inte gjort saken bättre.

”Att rörelsens [kvinno- och jämställdhetsrörelsen] frontfigurer sedan anklagar de kvinnor som fortfarande ser ett värde i att ägna mer tid åt barnen för att ha gått i ‘kvinnofällan’ och samtidigt förvånat undrar varför inte fler män frivilligt väljer att gå i samma fälla, framstår som en ideologisk låsning där vägen blivit viktigare än målet.

Lösningen är naturligtvis att sluta beskriva de historiskt kvinnliga sysselsättningarna som en fälla och i stället uppvärdera dem, så kan föräldrar få mer rättvisa förutsättningar att själva välja vem som vill göra dem. Och då lär vi få se att det finns många olika vägar att gå.”

Detta är betydligt mer komplicerat än så! Och familjen är ingen helig institution, föräldrar inte heliga eller ofelbara!

Helt kortfattat vill jag bara hänvisa till en bok som jag råkar läsa just nu, nämligen ”Bit inte ihop! Sätt gränser på jobbet.” Och inte bara i jobbet, utan också i familjelivet och parrelationen.

Jag växte upp i en kärnfamilj om 6 barn som alla har samma mamma och pappa (båda föräldrar yrkesutbildade och med en pappa som hade en högre universitetsexamen) och vi kom väldigt tätt (fem barn på sju år och sladdbarnet ytterligare fem år senare). Själv lever jag i en heterosexuell relation och har jobbat med barn och ungdomar hela mitt yrkesliv (37 år) och har sett interaktion mellan barn och föräldrar under dessa år (dock mestadels väletablerade familjer samhälleligt och socialt) . Dessutom är jag, bland mycket annat, väldigt intresserad av barns villkor.

Annonser

Om incitamentssamhället…

10 maj, 2012 § 18 kommentarer

Göran Greider i ledaren ”Efterfrågan på sosse-alibin är stor i näringslivet!”:

”Den allmänna försämringen av trygghetssystemen för vanliga människor i Sverige de senaste årtiondena har gått hand i hand med en klar trygghetsförbättring för de svenska eliterna, inom såväl näringsliv som politik. 

Högerorienterade sossar är numera fulla av mer självförtroende än någonsin tidigare eftersom de har ett finspunnet socialt skyddsnät som väntar på att fånga upp dem – de hälsas gärna välkomna in i näringslivsvärmen, eller som krönikörer på någon borgerlig ledarsida.”

Som alibin, samtidigt som de undergräver tilltron till politiker och inte minst (s).

”På arbetarrörelsens vänsterkant har däremot självförtroendet sjunkit ganska kraftigt på senare år. Det har inte bara ideologiska orsaker, utan också krasst arbetsmarknadsmässiga. 

Ledande socialdemokrater på den vänstra halvan i det egna partiet har inga välbetalda jobb eller uppdrag inom näringslivet väntande. 

Därför tenderar de – det är mitt intryck, även om jag givetvis inte kan bevisa det – antagligen att bli litet försiktigare i sin idépolitiska profil./…/

De senaste åren är svensk politik full av exempel på avdankade högersossar som skär guld i näringslivet./…/

Glädjen över köpet av Tomas Östros är nog just nu stor inom bankvärlden. Särskilt när vinstintressena på bred front dragit in i den nyss behovsstyrda offentliga välfärden tycks behovet skriande av sosse-alibin för de nya välfärdsföretagen: 

När trygghetskapitalister ska gräva sina lukrativa schakt ner i skattebasen bör man helst ha en Nuder med sig på vägen ner som kanariefågel (ja, jag kallar dem trygghetskapitalister eftersom det är skattebetalarna som tar alla risker, inte företagen).”

Nej, de är knappast några riskkapitalister!

”Nuders rådgivningsjobb åt Wallenbergsfären tycks innefatta råd för nystartade välfärdsföretag./…/

Jag tror att det är mer hälsosamt för demokratin och i slutändan även för näringslivet att det finns radikalt åtskilda eliter i det svenska samhället istället för en enda sammansmält politik och företagarelit. 

Nuder är bara den senaste socialdemokraten i en lång rad liknande fall som bidrar till att släcka ut idén om att demokratin lever av motsättningar och vitaliserande konflikter mellan idéer och mellan människor som i sina liv förkroppsligar olika ideologier.”

Det finns massor politikerna skulle behöva ägna sig åt. Skolan t.ex. och arbetsmiljön där.

Och apropå incitament, läs Marika Lindgren-Åsbrink i ”Incitamentssamhället”:

”Konkurrenssamhället leder bort från människans väsen.

I experiment har forskare visat att skolbarn som samlar in pengar till välgörenhet samlar in mindre summor om de får betalt än om de inte får det. Arvoden för att donera blod minskar donationerna, åtminstone från kvinnor (män verkar donera lika mycket blod oavsett om de får ersättning eller inte).

På ett israeliskt dagis införde personalen böter för föräldrar som hämtade för sent – med följden att fler föräldrar började hämta sent, eftersom böterna minskade deras dåliga samvete.

Barn som gillar att rita tappar intresset när de får belöningar för sina teckningar; och i Schweiz halverades stödet för byggandet av en kärnavfallsanläggning när lokalbefolkningen erbjöds finansiell kompensation.

Skälet till detta är att det finns en skillnad mellan intern och extern motivation.

Att drivas av intern motivation innebär att utföra uppgifter för att de känns stimulerande i sig själva. Extern motivation handlar i stället om att nå en belöning som ligger utanför själva uppgiften – betalning, karriärmöjligheter, status och beröm etcetera.

Vad flera av de experiment som radas upp ovan visar är att externa belöningar i många lägen förtar den interna motivationen och därmed också försämrar slutresultatet./…/

Den borgerliga skattepolitiken verkar till exempel helt inriktad på att kontrollera människors beteenden, ungefär som om skattesystemets främsta uppgift vore att styra människor, snarare än att finansiera offentliga åtaganden.

Exemplen är många.

Diverse skatteavdrag ska få fler att jobba, anlita städhjälp, renovera köket och skänka pengar till välgörenhet. Försämrad sjukförsäkring och a-kassa ska få färre att bli arbetslösa och sjuka. Jämställdhetsbonus ska få folk att dela föräldraförsäkringen mer lika. Etcetera./…/

Den verkligt intressanta frågan är dock vad dessa förändringar i längden gör med människors inställning till skatter [och inte bara till skatter!].

Synsättet präglar betydligt fler politiska områden än skattepolitiken.

De senaste decenniernas optimistiska inställning till konkurrens som företeelse är ett exempel.

Tron att i princip all mänsklig verksamhet blir bättre om den utsätts för konkurrens handlar i högsta grad om incitament. Denna föreställning har genomsyrat många av de större politiska reformer som genomförts de senaste tjugo åren, såväl inom välfärden som på el- och tågmarknaden.

Driven till sin yttersta spets fick denna övertygelse katastrofala konsekvenser när finanskrisen 2008 med brutal tydlighet visade att konkurrens inte är tillräcklig som reglering på finansmarknaderna./…/

Ekonomiska incitament påverkar inte bara verksamheten i vinstsyftande verksamheter.

I ett vårdvalssystem kommer även landstingsdrivna vårdcentraler att försöka boka in de mest lönsamma besöken.

På motsvarande sätt är betygsinflationen inte bara ett problem inom fristående skolor, utan inom alla skolor som är tvungna att konkurrera med varandra om elever för att få sina budgetaratt gå ihop.

Marknadsbeteendet påverkar oss alla. Det har inte att göra med moral eller andra personliga egenskaper hos dem som driver verksamheten./…/

Det incitamentssamhället gör med människor handlar alltså inte bara om isolerade ekonomiska transaktioner. Det handlar om vilken typ av mänskliga beteenden som uppmuntras och vilka som får stå tillbaka.”

Vad slags samhälle skapas? Där alla bara ser om sitt hus? Som högerssossarna ovan!

Samhälle som affärskontrakt…

26 april, 2012 § Lämna en kommentar

Vad bra att facket reagerar! Att det verkar börja vakna. Ja, funktionshindrade och andra brukare (inklusive alla avnämare i skola, vård och omsorg skulle jag vilja påstå) blir som handelsvaror i denna nya värld. Lööf vill minska inflytandet för oss medborgare och att vi gör oss av med företag vi som nation tjänat pengar på. Jag börjar instämma i det många har skrivit om Lööf: vad vet hon?

Bara 29 år och har aldrig varit ute i arbetslivet, men nu har en årslön på bortåt 2 miljoner.

Nej, hon nöjer sig inte förrän undersköterskor har en årslön som är lika stor som Lööfs månadslön. Enligt Josefin Brink den partiledare som har högst lön av alla partiledare, samtidigt som hon är den yngsta. Människor tvingas in i förnedrande åtgärder och de moraliserande tonerna sprider sig från personer sittande på höga hästar!

Om Jon Wemans bok ”Åtgärdslandet – arbetsförmedlingens svarta bok” kan man läsa i recension bland annat:

”Åtgärdslandet [dokumenterar] ingående det politiskt beslutade geschäft, där dagens entreprenörer får rundligt betalt med skattepengar för att utnyttja och förnedra arbetslösa.”

Göran Greider skriver i ledaren ”Samhället som affärskontrakt”:

”Är detta bra? Ja, utbildningssatsningar är nästan alltid bra. Men jag gillar inte alls det där med kontrakt. Ska den enskilde individens relation till samhället alltså utgöras av ett slags affärskontrakt? Det luktar marknadsliberalism lång väg. 

Bör man som medborgare rentav skaffa sig advokat för att bevaka sina rättigheter och tyda allt det finstilta i kontraktet? Vilken syn grundläggs då på själva idén om utbildning om den förknippas med tvång och villkor?/…/

Men vad är då egentligen gammal hederlig arbetarmoral? Jag är inte säker på att en moralkod som har hundra år på nacken självklart är giltig idag. Det finns ett drag av självplågeri i den där arbetarmoralen: Stå ut med allt, bara du får vissa rättigheter!/…/

Ett problem med den nya hållningen är att partiledningen numera tycks acceptera att olika sociala rättigheter – t ex den till utbildning eller till a-kassa – omtalas som just bidrag, trots att det är något som arbetarrörelsen genom årtiondena fått kämpa sig till. 

Kort sagt: den nya ledningen är inte intresserad av någon gammal arbetarmoral utan månar mest om att slippa kritik från borgerligt håll: det är snarare den nya borgarmoralen man hedrar en smula.

I den ansträngningen riskerar partiledningen tyvärr att godkänna den rådande dagordningen i svensk politik.”

Bra skrivet!

Och så läste jag om skola, som i övrigt fått ganska väl godkänt, som fått kritik för avsaknad av dokumentation kring dess kvalitetsarbete.

Tänker på det jag nu håller på att läsa i ”Managementbyråkrati”, om hur gammal byråkrati ersatts med ny och knappast blivit mindre, utan till och med kanske större i många fall! Hur skolfolk bland annat sitter med sina skriverier och att dessa skriverier riskerar göra att det vi är satta att göra kommer i andra hand. Att jaga pinnar, som t.ex. Sven-Eric Liedman skriver i sin bok ”Hets – en bok om skolan.”  Se även här om denna bok och föreläsning nyligen av Liedman.

Ja, det finns tendenser till jantelag i detta! 

Slutligen, avskriv svenskarnas skulder, ”Dags för skuldamnesti”:

”Skulder, säger [amerikanske] antropologen David Graeber i sin välresearchade bok Debt – the first 5 000 years, är i allmänhet något som de undertryckta har till de mäktiga, men de har egenskapen att få en maktrelation att framstå som ett objektivt, matematiskt faktum, och samtidigt ge intryck av den på något sätt är offrens eget fel. Det är talande att exempelvis svenskan och tyskan har samma ord för de engelska ”guilt” och ”debt”.

När Göran Persson sade till svenskarna att ‘den som är satt i skuld är icke fri’ aktiverade han en djupt liggande skam och skräck för att stå i skuld som präglats in i oss genom historien. Formuleringen var så effektiv att den gjorde en ekonomiskt vansinnig nedskärningspolitik populär.

Genom historien har många gånger skuldamnestier varit nödvändiga för att inte det sociala systemet ska bryta samman, konstaterar Graeber, och antyder att det nu vore dags för en ny. Men han uppmanar också till att sluta tänka så mycket över vem som är skyldig vem vad, och tänka mer på vilken sorts samhälle vi vill ha istället.”

Greider: skuldbelägg inte de arbetslösa…

18 april, 2012 § 2 kommentarer

I ledaren ”Breiviks politiska sprängstoff” skriver Greider:

”Jag menar att detta är politiskt sprängstoff. Många inslag i hans förryckta världsbild flyter omkring i västvärldens samhällen sedan länge. Sedan åttiotalet har de i olika skepnader fått ett uppsving i takt med att samhällena överallt mer och mer liknar trettiotalets: Massarbetslöshet, otrygghet, politisk apati./…/

Breiviks världsbild finns mitt ibland oss. Och det är en utpräglad högervärldsbild. Konflikter mellan sociala klasser finns inte i hans konservativa värld. Etnicitet är det enda som gäller som analysmodell. Idéhistoriskt går det en lång linje från den konservatism och antimodernism som föddes som motreaktion mot Franska revolutionen, över mellankrigstidens fascism och framförallt nationalsocialism och femtiotalets antikommunism (McCarthy är en förebild för Breivik) och fram till våra dagars högerextrema rörelser där hotet från islam dominerar som skräckbild. 

Förr var det hotet från den internationella judendomen som skrämde högern, men det finns inte hos Breivik – även om det lever kvar hos många andra högerextrema rörelser (liksom hos våldsbenägen islamism)./…/

Men vi har nu – och har egentligen haft det länge – möjligheten att se vad detta terrordåd ytterst handlar om: 
Ett fruktansvärt och våldsamt uttryck för militant konservatism och högerideologi. I vagare former är Breiviks världsbild spridd i långt vidare kretsar. Problemet med Breivik stannar inte vid hans psyke. Det bor i våra samhällen.”

Ni måste lyssna på ekonomerna? De (nyliberala) som försäkrat att det är jättebra att låna, att spekulera på börsen och det där med skatter, det är bara skit! Vi har gått på falska löften om chansen att bli rika bara vi väljer politiker som släpper fram Mammon, men vad har det lett till?

25 februari, 2012 § 11 kommentarer

[Kolla kommentarer nedan].

Så bra skrivet! Vilka vinner på den nyliberala politik vi har över hela västvärlden? Vi har förespeglats att skattesänkningar är den rätta (och enda) vägen, men de som vinner på denna politik vill inte låta oss veta vad vi förlorar på den. Jo, jag tror vi förlorar på den på flera olika sätt, ekonomiskt och samhälleligt.

Behöver inte rikingarna solidaritet tillbaka? Kan de köpa sig fria från allt sånt? Behöver de inga människor omkring sig? Som verkligen bryr sig och inte bara ser till status… Som inte väljer ens umgänge bara för att man har en position och pengar? Högt tänkande här.

Börjar högerledarna känna att det bränner under fötterna? David Cameron, premiärminister i Storbritannien, ser ut att ha väldigt bråttom att privatisera den nationella sjukvården där (NHS Care se också här).

Se artikeln ”Cameron’s new target – how quickly he can privatise NHS care” eller ”Camerons nya mål – hur fort han kan privatisera den nationella sjukvården.”

Det är litet intressant att läsa om Cameron i wikipedia:

Den, med hans egna ord, ‘skamligt privilegierade’ David Cameron är uppvuxen i Peasemore nära Newbury i Berkshire och har studerat vid elitskolan Eton och vid Oxfords universitet, där han tog examen i filosofi, politik och nationalekonomi 1988.

Han är därmed den förste brittiske premiärminister som utbildats vid Eton sedan sir Alec Douglas-Home, som var Storbritanniens premiärminister från 1963 till 1964.”

Kommer att tänka på det britten George Monbiot skriver om sina egna erfarenheter av att gå i finare privatskola:

”Storbritanniens konstiga privatskolesystem orsakar omätbar skada.”

Se också amerikanen William Deresiewicz om ”Avigsidorna med en elitutbildning – våra bästa universitet har glömt bort att anledningen till att de existerar är för att skapa själar, inte karriärer”, en elitutbildning där man görs till ett ”excellent får” och tas ifrån förmågan att tänka (i alltför många fall). Denna text rekommenderas varmt.

Ja, det är som Maria-Pia Boëthius så tankeväckande skriver om i ”Befolkning i PR-byråernas knä”: Läs också Johan Ehrenberg i ”Något är fel”:

”Jag läser att svenska folket äter mer hamburgare än någonsin. I den fina morgontidningen tror man det beror på ‘nyttighetstrenden’. Eftersom kedjorna börjat lansera lite grönare produkter så går människor dit men väljer sedan ofta den vanliga menyn när det väl ska ätas.

Jag tycker detta är en rätt märklig teori.

Något är fel i grundtänket.

Hamburgare ökar nämligen bland alla bolagen, oberoende om de skriker ut minimorötter och klimatsmarthet eller inte. Så vad kan då vara orsaken? Om vi letar oss lite från profiler och varumärken så kanske verkligheten de senaste åren kan väcka en tanke.

Fattigdom innebär nämligen mera snabbmat.

När människor är oroliga för sina inkomster så försöker man spara in där det går, och även om hamburgaren är snabba kolhydrater så är det också snabba cash för ägarna när många snålar med lunch och annan utemat.”

Vi, gräsrötterna, ska dock tänka positivt. Friheten sträcker sig inte längre än så? Så att vi får tänka och känna som vi faktiskt tänker och känner? Eller som vi ”vill” tänka eller känna?

Eliten får dock vara sur!? Har Reinfeldt tappat sugen?

”Fredrik Reinfeldt ser inte ut att ha särskilt roligt längre. Han är sur och stingslig. Det blev övertydligt när han i veckan besökte Dalarnas högskola för att, som det heter, ‘lyssna’ på människor.

De lokala S-studenterna ­hade skrivit ett protestbrev mot ­nedskärningarna på skolan. Statsministern tog inte ens i hand.

Fredrik Reinfeldts dåliga ­humör har sina förklaringar.

I går föll Moderaterna 3,6 procentenheter i Ipsos – tidigare Synovate – i Dagens Nyheter. Socialdemokraterna gick framåt 5,6 procentenheter och flera andra mätningar visar samma trend./…/

Moderaterna försöker framställa sin politik som opolitisk. De vill ju bara alla väl.

Carl Bildt kallade det ‘Den enda vägens politik’ i början av 1990-talet. Nu kallas det ‘Allmänintresset’. Men det är samma högerpolitik, förklädd i opolitisk förpackning.

Det är möjligt att Moderaterna vill väl. Men välvilja skapar inga jobb.

I veckan rapporterade ­Dagens Nyheter att bara en tredjedel av alla arbetslösa har a-­kassa i dag. Resten får gå till ­socialkontoret eller bli försörjda av sin familj. Samtidigt biter sig massarbetslösheten fast kring åtta procent enligt SCB.

Ökad otrygghet och sänkt skatt gav bevisligen inte fler jobb.

Trist, eftersom det är grundbulten i hela Moderaternas ­arbetsmarknadspolitik. Sen är energin slut./…/

Nu ska detta trötta gäng argumentera i två år till för att de skattesänkningar som hittills inte gett några jobb nu ska börja göra det.

Och Fredrik Reinfeldt ska fortsätta åka runt i landet och ‘lyssna’ på människor.

S-studenternas protestbrev då?

På direkt fråga på om stats­ministern tänkte läsa brevet svarade han:

– Ja, det kommer väl diarie­föras som alla brev vi får.”

Det finns världar som osynliggörs dock

Se om hotande bostadsbubbla. Och också kommentarer längst ner om “Vad kunde vi gjort med krediterna istället för en bostadsbubbla?” och från bloggen Bobubbla?

Vad är ”arbete”?

26 december, 2011 § 4 kommentarer

[Uppdaterad 27 december, se slutet].

Liv Strömqvist i ”Ja till liv!” om hur man kanske skulle kunna se tillbaka om 1000 år på det som sker i samhället idag och om varför moderaterna dog ut (på samma sätt som neandertalarna gjorde långt tillbaka).

Se Johannes Björk i recension av hennes bok:

”… vad passar då bättre som utgångspunkt än Sven-Otto Littorins Arbetslinjen? Denna målning som korsar en Mondrianpastisch med dagisbarnets illustration av ‘mitt sommarlov’, men som ändå får betraktaren att tänka på regressionsanalyser och riktningskoefficienter.

I Strömquists version blir den en ideologisk extas som kanske kan kallas moderat potlatch; den är baksidan på det mynt som skapar full sysselsättning – inte där det behövs, utan där någon kan betala för det.”

Och i Efter arbetet kan man läsa bland annat detta om Strömqvists bok:

”Boken är uppbyggd som ett ABC och dina serier innehåller ofta hänvisningar till böcker och forskare. Har du en folkbildande funktion?

– Jag tror inte att jag tänkte så från början, men nu tänker jag ofta: ‘det här borde lyftas upp’ eller ‘varför skriver ingen om det här’. Det finns en hegemoni om vad man får och inte får säga idag. Det enda politikerna pratar om är ‘man ska jobba’.

Vad är det du saknar i diskussionen?

– De djupare dimensionerna har fruktanstvärt låg status i dag, det visades till exempel när Svenskt Näringsliv ville sänka studiebidraget för filosofi- och humaniora-studenter.

Samhället blir urlakat, det är livsfarligt att bara tänka i ekonomiska termer.

Jag kan bli skräckslagen när man inte tar klimathotet på allvar till exempel.

Man säger ofta att vänstern består av utopister, men jag tycker att högern är utopisk om man tror att grön tillväxt ska lösa allt.

Ja, se Sven-Eric Liedman, Diane Ravitch m.fl. om just detta (ytlighet och brist på allmänbildning).

”Varför tror du att det ser ut så här?

– Jag tittade på tv-programmet Sommarkväll där de frågade Fredrik Reinfeldt vad han skulle läsa på semestern. Han svarade Camilla Läckberg, och det får han väl gärna göra.

Men kunde det inte vara intressant att läsa något annat, något som kunde få honom att fundera över vårt samhälle?

Han kunde ju läsa Marjaneh Bakhtiari, eller Brott och Straff av Dostojevskij. Det finns inget intresse av att fördjupa sig inom politiken.

– Alla partier måste prata om det här med jobb.

Man får inte säga något annat, att man inte tror på oändlig tillväxt eller att man vill kämpa för sex timmars arbetsdag.

Men man gör en missbedömning där. Jag läste en undersökning före valet i tidningen Amelia där de hade frågat sina läsare om den viktigaste valfrågan.

Svaret blev sex timmars arbetsdag, en fråga som över huvud taget inte debatterades [otänkbart i dagens politiska liv?]. Istället pratar man bara om att kvinnor ska jobba heltid.

Men kvinnor jobbar halvtid för att kunna vara med sina barn, en prioritering även män borde inspireras av.

Man borde inse att det skapar problem som kostar pengar om barn måste växa upp med extremt stressade, frånvarande vuxna.

Män borde alltså jobba mindre istället?

– Ja, särskilt män inom vapenindustrin. De borde sluta jobba över huvud taget.”

Jinge bloggar om att ”Utanförskap skapar farligt hat”:

”När Reinfeldt och Borg övertog makten i landet så skedde det delvis därför att de hävdade att de skulle minska utanförskapet.

Hur det gick med det vet vi, vi har aldrig haft så många i utanförskap som vi har idag, vi har aldrig haft så många drop outs från skolan som idag.

Sjuka, arbetslösa och pensionärer har fått sänkta realinkomster, och det utifrån en låtsaspolitik som de döpt till arbetslinjen.

Det handlar egentligen om en förklädd politik, en politik avsedd att sänka den allmänna välfärden på bekostnad av de tre nämnda grupperna i första hand.

I praktiken handlar det om en rejäl omfördelning från dem som inte har till dem som har.

Kortsiktiga ekonomiska fördelar för dem med hyfsade inkomster har lyckats befästa ett opinionsmässigt övertag för moderaterna.

Borgerligt ägda och styrda tidningar gör sedan sitt till för att demonisera Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, allt för att befästa högerns makt i Sverige.

Vi utmärker oss dessutom som extremt USA-vänliga. Vi krigar i Afghanistan och i Libyen, dessutom vägrar den svenska regeringen – som ett land av tre (!) på hela planeten, lämna ut uppgifter om hur CIA:s hemliga flygplan transporterar hemliga fångar mellan olika lika hemliga fängelser.”

Strömqvist referar till boken ”Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin” vilken verkar väldigt intressant. Om den kan man läsa:

”Behovet av arbete har tack vare den teknologiska utvecklingen aldrig varit mindre än idag. Ändå arbetar vi mer än vad man gjort under större delen av den mänskliga historien.

I arbetssamhället arbetar man inte för att producera något i första hand. I arbetssamhället är arbetet ett självändamål. Som en följd av denna arbetsideologi töms arbetet på innehåll och mening.

Arbetssamhället är en bok ämnad att uppmuntra till kritisk reflektion kring arbetets historiska betydelse för samhälle och ekonomi.

Den ger en utmärkt introduktion till arbetskritisk litteratur och vänder sig både till den breda allmänheten och till studenter inom sociologi, ekonomisk historia, samhällsvetenskap och andra discipliner där människan och arbetet står i fokus.

Roland Paulsen är doktorand i sociologi vid Uppsala universitet.”

Och läs slutligen Lars Pålsson Syll i ”Radikal?” Ja! Neoklassiker? Nej!”

En vän (i 60-årsåldern) på Irland rekommenderade videon ”Prosperity Without Austerity – Sweden” eller ”Blomstrande/framgång/välgång utan åtstramning.” Hans mamma var svenska, men gifte sig med schweizare och fick barn med honom. Min vän beundrar Sverige (inte minst för förbudet mot barnaga). Jag kunde dock inte förmå mig att säga att detta håller nu på att monteras ner här. Tyvärr! 😦

Tillägg 27 december: Lars Pålsson Syll i ”Näringsministern är sin järnlady trogen”:

”När näringsminister Annie Lööf först besökte Trollhättan för att ‘lyssna in’ de Saab-anställda hade hon inget besked att komma med. Dagen efter presenterade regeringen ett krispaket som legat på lut i två år, visserligen med en rejäl satsning på utbildning, men bara 75 miljoner till näringslivsutveckling, något som knappast lär hejda strukturomvandlingens konsekvenser.

Jag tror inte att de Saab-anställda hade väntat sig så mycket mer av regeringen – och speciellt inte dess närings¬minister. Det här landet har nämligen utrustats med en nyliberal näringsminister som med inspiration från Margaret Thatchers manchesterliberala konservatism, Milton Friedmans monetarism och Ayn Rands iskalla egoism, tycker att marknaden klarar allt mycket bättre än stat och kommun.

Föga överraskande har Lööf litet eller ¬ intet till övers för statligt industristöd och andra former av offentliga marknadsinterventioner.
I hennes värld är offentliga stöd¬åtgärder för att skapa syssel¬sättning, innovationer, kunskaps-kapital och tillväxt i grunden fel. I stället ska ‘fri konkurrens’ vaska fram det bästa alternativet.

Men ekonomi i den verkliga världen handlar ju också till exempel om makt och fördelning. Om alla andra ser om sina hus – med strategiskt stöd av sin industri och forskningsverksamhet – så måste vi också se om vårt hus.

Att det i drömmen om den perfekta marknaden skulle se annorlunda ut är en klen tröst för ett land som kanske förlorar arbetstillfällen, välfärd och tillväxtskapande kunskaps¬kapital.

Det är inte alltid och undantagslöst fel med offentliga engagemang i ekonomin. Existensen av kollektiva varor, odelbarheter, externa effekter och andra former av marknadsmisslyckanden gör att laissez-faire inte alltid är den bästa policyn.

I den moderna tillväxtsteorin läggs stor vikt vid kunskapsteknologi och innovationsbenägenhet. Om vi ur detta perspektiv ser på exempelvis svensk industri, kan vi snabbt konstatera att denna omfattande sektor haft en inter¬nationellt sett mycket hög forsknings¬intensitet.

Om vi i dagens och den snara fram¬tidens ofrånkomliga ‘reningsbad’ ska kunna få till stånd en hållbar omställning är det också viktigt att staten slår vakt om sysselsättningen”

Läs också ”Skärpta regler slår hårt mot skolkares familjer”:

”Enligt dagens regler ska skolor rapportera skolkare till CSN när den olovliga frånvaron är 20 procent eller mer under en studieperiod, vanligen en månad.

Från och med årsskiftet ska skolor rapportera skolk när den olovliga frånvaron bara är några timmar och inte är av engångskaraktär.

Reglerna för skolk och indragna bidrag gäller även elever på folkhögskolor.
Om barnen skolkar kan familjen få en oväntad ekonomisk smäll. Inte bara studiestödet utan även pengar från För¬säkringskassan kan stoppas.

Nya regler för skolk gör att den här risken ökar kraftigt vid årsskiftet.

Förra läsåret fick 16 200 gymnasieelever studiebidraget indraget på grund av att de hade skolkat. Det antalet lär med största sannolikhet öka nästa år eftersom reglerna för skolk har skärpts betydligt när vårterminen startar.”

Jag tror inte på detta. Nyauktoritärt och moraliserande. Jag jobbar bland annat med gymnasieungdomar som lärare och kan föreställa mig vad detta kan innebära för ungdomar. Gillar det inte. Familjen borde inte drabbas, inte minst för den unges skull! Om det är så här är det dåligt.

Och varför skolkar ungdomar?

Det hjälper inte med att bara behandla symptomen.

Rabbla för livet – eller lära? Vadå få en andra, tredje eller kanske fjärde chans – vadå livslångt lärande? Frihet vadå?

25 november, 2010 § Lämna en kommentar

Göran Greider skriver idag i ”Arbetslöshetssamhället släcker ut tänkandet” apropå debattartikel av TCO-utredare, den artikel jag tror han avser är ”Utbildningsgaranti ska ge unga bättre chans till jobb”. Greider skriver så bra:

De som befinner sig på de övre samhällsvåningarna börjar förakta dem som inte får några jobb och tycker att de bör ta sig i kragen. Och så kommer de hårdare tagen, disciplineringarna av befolkningen och i synnerhet de som är längst ner: sämre a-kassa, sämre och strängare sjukförsäkring.

Skulden läggs på de arbetslösa, som i sin tur med tiden riskerar att skuldbelägga sig själva./…/

De ekonomiskt politiska instrumenten – konjunkturpolitik, investeringar i offentliga verksamheter – som skulle kunna höja sysselsättningen har i en doktrinärt marknadsliberal era övergivits och till och med börjat föraktas./…/

Det samhällsekonomiska problemet arbetslöshet skylls på invandrare.

När arbetslösheten är hög blir det till slut bara dåliga lösningar som förs fram./../

Jaha? Så den som av olika skäl hoppar av sin gymnasieutbildning och blir arbetslös ska dömas till svält på gatan? Har han eller hon ens rätt till socialbidrag?

Vad är det för slags samhälle? Och tror de verkligen att det är med en piska man kan driva folk till studier?

Jag blev faktiskt litet chockerad över TCO:s utspel. Om till och med de fackliga organisationerna börjar tänka på det sättet kan man undra om någonting överhuvudtaget längre står i vägen för den doktrinärt marknadsliberala värld vi rört oss allt djupare in i.

Den permanentade arbetslösheten har tagit förnuftet från annars intelligenta människor: Arbetslöshetssamhället utsläcker tänkandet.”

Se vidare ”TCO-krav på ny utbildningsgaranti”. Ja, här är de litet ute och cyklar. Se mina reflektioner senare i detta blogginlägg.

Ja, som Peter Hultqvist skriver

”(S) måste slå mot högerns elitism – Tro inte att högersnobbismen är död.

De betraktar samhället från elitens perspektiv. De som har det bäst är de som gynnas mest. Det håller inte ihop samhället utan skapar sprickor.

Ett solidariskt Sverige där vi håller ihop och inte lämnar någon i sticket är en bra framtidsvision!

Det var det där med förakt för svaghet:

”Inte sedan vi lämnade Fattigsverige har de svaga i samhället blivit så hunsade som under den senaste mandatperioden i svensk politik. Ändå vinner alliansen valet. Vad beror det på? skriver frilansskribenten Peter Sundborg.”

Men hur var det nu med ”utanförskap” (innehållet i länken är ganska intressant)? Har det minskat den senaste 4-årsperioden? Kommer det att minska – eller snarare öka med den politik som förs? Tillägg 26 november: se Storstad i ”Mer om det borgerliga bidragssamhället.”

En kollega berättade om en av våra gemensamma elever som hade högsta betyg när hon sökte till gymnasiet. Nu tar hon det ganska lugnt på sitt gymnasieprogram och hennes mamma fattar inget, försöker pusha henne att läsa mer, så hon fortsatt får hög(st)a betyg. Men hon framhärdar. Så länge hon bara blir godkänd i alla ämnen (och kanske litet till i vissa) så tycker hon att det är okej och att ingen borde gnälla.

Hur många har inte mer eller mindre medvetet gjort detsamma genom alla år?

Med färre platser på Komvux och neddragningar av arbetsmarknadsåtgärder i form av utbildning hur tas vår kompetens i samhället tillvara?

En dag kanske denna unga tjej vaknar till och ångrar bittert att hon inte pluggat på, därför att möjligheterna har skurits ner ännu mer än de är idag – och än mer än de var för några år sedan. Ska hon straffas för detta? Och gynnar detta samhället heller – att resurser går till spillo?

Jag tror de flesta ungdomar inte vill harva i skolan mer än nödvändigt. Att de skulle vilja gå om hela gymnasiet senare är nog inget de drömmer om. Så de flesta försöker nog fixa det under sin ungdomstid.

Och att prestera på beställning i ungdomsåren är inte alla förunnat, av en mängd orsaker. Att kunna vidareutbilda sig och omskola sig senare vinner alla på, både enskilda individer som samhället i stort. Och hur många av oss som nu är vuxna, kanske också med råge, har inte haft glädje av de möjligheter till omskolning och vidareutbildning som vi har fått? Genom samhälle och arbetsplatser. Tillägg 26 november: se Lars Ardelius om sin relation med fadern, som var ingenjör, i boken ”Livs Levande.”

Dessutom tror jag att detta har gynnat vårt land (människor som får utnyttja sin potential blir bättre samhällsmedborgare, mer lojala, villiga att bidra och ge) och gjort oss så konkurrenskraftiga som vi är (har varit). Men detta håller nu alliansen i rask takt på att montera ner, något jag tror de också förlorar på: något jag varmt unnar dem.

Bloggen Storstad skriver på samma tema i ”Mindre välfärd, mer familj?”

Även om jag växte upp i en stor familj, som hade det relativt gott ställt och där alla har bra utbildningar inom vitt skilda områden, så reagerar jag starkt mot vissa partiers framhållande av ”familjen”. Eller kanske på grund av denna bakgrund?

Här börjar individens frihet – eller ofrihet. Här grundläggs den. Här lär man sig respekt och aktning för sig själv – och därmed för andra, eller inte. Och man lär sig den genom att bli genuint respektfullt bemött. Jag blir arg när jag läser om högerpartiers politik och hycklande framhållande av den heliga familjen.

Men nu läser jag i ledaren ”Ett vinnande koncept” i Västerbottens folkblad att förtroendet för välfärdsstaten fortfarande är starkt, visar forskning.

”Socialdemokratins katastrofval i år kan alltså inte förklaras med att medborgarnas värderingar har förskjutits eller förändrats [!!!!!]./…/

Svenska folket tror att mer av egenfinansiering och mindre av gemensam finansiering, att fler privata sjukhus och fler privata skolor är negativt för samhället i stort.”

Storstad skriver:

”Alltså – ungdomsarbetslösheten är högre, samtidigt som färre unga är med i a-kassan. Sammantaget borde detta innebära att antalet unga med ekonomiskt bistånd ökat betydligt mer än vad som skett. Vart har alla sysslolösa unga tagit vägen? Vad lever de på?

En rimlig gissning (men det är bara en gissning – i verkligheten finns det ingen som vet) är att de lever på sina föräldrar. Precis som CSN tror att allt fler av de studerande gör. Allt fler unga bor kvar hemma hos föräldrarna – 54 procent av 18-21-åringarna, jämfört med 45 procent för bara tre år sedan. Det är en ganska kraftig ökning, och det är lätt att tänka sig att man är mindre benägen att söka vare sig socialbidrag eller studielån om man bor kvar hemma. Att unga bor hemma allt längre har i sin tur både att göra med den tuffare arbetsmarknaden och den (på många orter) allt svårare bostadssituationen. Detta drabbar unga hårdare än andra, och särskilt nu, när ungdomskullarna är rekordstora samtidigt som studieplatserna inte utökats tillräckligt.

De senaste åren har inneburit stora reallöneökningar för personer med jobb, och det finns säkert många föräldrar som tycker att ekonomiskt stöd till barnen är en bra användning av de pengarna. För många är det säkert inga som helst problem att förlita sig på stöd från familjen på det här sättet. Men samtidigt finns det naturligtvis många individer som inte kan göra det, eller som känner sig tvingade att göra det trots att det innebär påfrestningar i relationen. När man bor kvar hemma allt längre och inte har någon egen ekonomi, har man inte heller något riktigt eget vuxenliv. Det kanske inte måste vara ett problem, men för vissa är det nog det.

Om det faktiskt är så att föräldrar försörjer sina barn allt längre, så säger det också något om samhällsutvecklingen. Poängen med studiestödssystemet – och hela den svenska välfärdsmodellen – är ju att säkerställa individens frihet. Välfärden är utformad så att ingen ska behöva vara beroende av exempelvis sin familj för sin försörjning.

[Ja, alltså att vara fri och oberoende!!! En närstående person skulle nog önska att han varit det i betydligt högre grad till sin familj, där pappan var professor på universitet i USA och där han också förmodligen kände pressen att prestera, något han också till en början gjorde så att han fick diplom].

Idag ser det istället ut som att allt färre unga använder välfärden – oavsett om det handlar om studielån eller socialbidrag – för sin försörjning, och istället förlitar sig på familjen (obs att det ju inte handlar om att de skaffat sig egen försörjning på arbetsmarknaden istället). Det innebär ett ökat beroende av personliga nätverk och deras resurser, och dessa nätverk är  ju inte är rättvist fördelade i befolkningen, vilket bland annat CSN:s undersökning visar (”studerande med utländsk bakgrund har en tuffare situation än andra. De har en sämre ekonomisk situation, sämre stöd från andra studerande, familj och vänner. En lägre andel i gruppen jobbar vid sidan av studierna”). Ett ökat beroende av personliga nätverk förstärker klassamhället men missgynnar också alla individer, oavsett klass, som har oturen att inte ha en toppenrelation med sin familj.”

Och som sagt, även ungdomar i mer välbeställda familjer kanske inte alltid har en toppenrelation med sin familj heller.

Vad handlar serien ”Ung och bortskämd” om? Tidsandan med hårdare tag? Föräldrar ska nu ta i hårdare? Hur var det nu med Astrid Lindgren och ”Aldrig våld”?

Man ger samhälleligt bifall till förakt för svaghet (se den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus om Trent Scaggs). Somliga i eliten och inte minst högsta makten i Sverige idag slår sig för bröstet och moraliserar över de mindre lyckade/lyckosamma.

Så något kul ”S-kvinnor startar budkavle”:

”S-kvinnorna i Norrbotten hade halvårsmöte på lördagen. Mötet kom till stor del att handla om budkavlen ’Mänskligare sjukförsäkring’ som drogs igång.

Mötet i Sunderbyn samlade ett 60-tal ombud från de 15 S-kvinnoklubbarna i länet. Många medlemmar har tidigare tagit upp att S-kvinnorna borde agera och försöka påverka den omänskliga sjukförsäkringen och ett första steg togs vid halvårsmötet.

– Vi tycker att det är vansinnigt att svårt sjuka, ibland döende, människor inte får sjukersättning utan måste gå till socialen. Har man hus exempelvis, måste man sälja sitt boende för att få pengar till mat, säger Birgitta Ahlqvist, ordförande för S-kvinnorna i Norrbotten.

Mötet beslutade enhälligt att budkavlen ’Mänskligare sjukförsäkring’ ska gå ut till länets 15 klubbar som sedan på något sätt ska agera. Hur – det får varje styrelse själva besluta.

– Det här med sjukförsäkringen är etapp ett av alla de saker vi vill agera för att de ska förbättras. Sedan fortsätter vi med etapp två, där vi eventuellt ska ta tag i en annan, mycket eftersatt fråga, nämligen ’Kvinnors arbetsmiljö’, säger Ahlqvist.”

Se också rödgrönt samarbete för mänskligare sjukförsäkring.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin moralizingreflektioner och speglingar II....