Mer om bostadsbubblor, ojämlikhet, nyliberalism, ekonomiska kriser – men det är jämlikhet som skapar tillväxt…

11 mars, 2012 § 3 kommentarer


Michael Kumhof svarar på hur ojämlikheter påverkar kriser.

Och ett inkluderande (istället för exkluderande) samhälle är ett tryggare samhälle.

 Kjell Rautio skriver i ”Rofferiet ökar i borgarnas Sverige”:

”‘Rika fifflar, fuskar och ljuger mer än fattiga. Den som har pengar är till exempel mer benägen att vara hänsynslös bakom ratten. Och att stjäla godis från barn.’

Detta skriver tunnelbanetidningen Metro (29/2) och refererar ny forskning som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the national Academy of Sciences.

Just nu växer detta forskningsfält mycket snabbt.

En svensk forskare som lyft fram detta är företagsekonomen Tomas Brytting. Han anser att ‘samma egenskaper som gör dig till en framgångsrik chef kännetecknar en skicklig bedragare./…/

Vi rekryterar den kompetens som är nödvändig och sedan litar vi på att cheferna är lojala mot arbetsgivaren. Men 60 procent av bedragarna finns i högsta ledningen eller styrelsen.

Det upptäckte revisionsbyrån KPMG i en global studie. Att det är så pass vanligt antyder att problemet är strukturellt.'”

Rautio refererar till LO-rapporten ”Makteliten kommer tillbaka.” Läs den!

Rautio vidare:

”Sverige är idag ett av de OECD-länder där ojämlikheten vuxit allra mest under 2000-talet. Efter att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg tog över har inkomstklyftorna vidgats mycket snabbt, dessutom som en direkt följd av en medveten politik.

I dessa herrars idévärld ger ökade klyftor ökade motiv för de fattiga att jobba mer och öka sina inkomster. Men resultatet av deras politik har blivit det rakt motsatta.

När man studerar SCB-statistiken blir bilden mycket tydlig. Allt fler låses fast i vanmakt och fattigdom och får det allt svårare att ta sig ur denna situation.

Sedan 2006, när Reinfeldt och Borg tog över, har exempelvis långtidsarbetslösheten ökat med 143 procent enligt Arbetsförmedlingens senaste siffror. Detta är fullständigt förödande ur ett långsiktigt tillväxtperspektiv.”

Och han refererar vidare till en IMF-rapport av forskarna Michael Kumhof och Romain Rancière.

Se t.ex. ”Income Inequality and Current Account Imbalances” eller ungefär ”inkomstojämlikhet och nuvarande obalanser i räkenskaperna”. Där kan man i inledningen läsa bland annat:

”This paper studies the contributions of increases in domestic income inequality and financial liberalization to changes in current accounts.

Empirical evidence shows that both factors deteriorate current account balances in advanced economies.”

Kumhof och Rancière har visat att

”… den växande inkomstojämlikheten och löntagarnas försvagade maktställning [är det] som [är] den främsta strukturella orsaken till finanskrisen 2008.”

Rautio avslutar:

Amerikanska löntagare lockades då av giriga och kreativa banker och finansaktörer att låna sig till en bostads- och konsumtionsnivå som deras inkomster i längden inte klarade av att upprätthålla.”

Precis! Ja, det var det där med bostadsbubblor, lyxfeber och vi måste lyssna på nyliberalerna.

”När ‘lånebubblan’ till slut sprack blev många amerikaner fullständigt utblottande.

Ska vi i framtiden undvika att drabbas av ständiga finanskriser handlar det, enligt Kumhof och Rancière, framför allt om att minska inkomstklyftorna och stärka löntagarnas makt och köpkraft.

Att inkomstklyftorna och ojämlikheten nu ökar så snabbt i vårt land är alltså inte bara omoraliskt det är också irrationellt och riskabelt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.”

I magasin Tiden kunde man i början av januari i år läsa ”Ökande klyftor göder krisen”, artikel skriven av Marika Lindgren Åsbrink. Läs hennes artikel! Den är jätteintressant! Och väldigt viktig!

I sin artikel refererar hon i sin tur till Zygmunt Bauman i ”Plundring istället för shopping”:

”Upploppen i England drivs av människor som hamnat utanför konsumtionssamhället. Zygmunt Bauman skriver om hur social ojämlikhet skapar ett minfält, där man aldrig vet vad som ska utlösa explosionen.

 Det här är inte de hungrigas upplopp. Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp./…/

Alla varianter av social ojämlikhet uppstår ur uppdelningen mellan de som har och de som inte har, som Miguel Cervantes de Saavedra påpekade redan för ett halvt årtusende sedan.

Men i olika tider innebär innehavet eller avsaknaden av olika föremål det mest önskvärda respektive det mest avskydda tillståndet.

För 200 år sedan i Europa, för några decennier sedan i många avlägsna länder, och än i denna dag på platser med klankrig och diktatorer, är bröd eller ris den främsta orsaken till konflikter mellan de som har och de som inte har.

Tack och lov är detta inte längre aktuellt hos oss, tack vare vetenskap, teknologi och vissa förnuftiga politiska lösningar.

Men det betyder inte att den gamla uppdelningen är död och begraven.

Tvärtom …

Föremålen för vår åtrå, vars avsaknad vi så djupt avskyr, är nuförtiden många och varierade, och deras antal, liksom frestelsen att äga dem, blir större för var dag som går.

Och så ökar vreden, förödmjukelsen, illviljan och missnöjet som väcks av att man inte äger dem – liksom begäret att förstöra det man inte har tillgång till. Att plundra butiker och tända eld på dem uppkommer ur samma impuls och tillfredsställer samma längtan.

Vi är alla konsumenter nu, först och främst konsumenter, vi har rätt att konsumera och vi är förpliktigade att konsumera.”

Är vi verkligen det egentligen? Men det är inte lätt att sätta sig upp emot detta?

”Då George W Bush dagen efter elfte september-attacken manade amerikanerna att återhämta sig från traumat och återgå till det normala, hittade han inga bättre ord än ‘fortsätt shoppa’.

Nivån på våra shoppingaktiviteter och den lätthet med vilken vi gör oss av med ett föremål för att ersätta det med en ‘ny och förbättrad’ version är det huvudsakliga måttet på vår sociala ställning och vårt poängsaldo i tävlingen om livsframgång.

I butikerna söker vi lösningen på alla problem som vi stöter på på väg från besvär till tillfredsställelse.

Från vaggan till graven är vi tränade och drillade att behandla butiker som apotek fyllda med mediciner som kan bota eller åtminstone lindra alla livets och vårt gemensamma livs sjukdomar och plågor.

Butiker och shopping erhåller på så vis en fullt och sant eskatologisk dimension.”

Se om Raghu Rajan och ”Fault Lines” samt ”Unequal=Indebted” eller ”Ojämlik=skuldsatt” och ”Inequality, Leverage and Crises” eller ”Ojämlikhet, hävstångsverkan [???] och kriser.”

Har ”Thatcher vunnit Europa – ideologin har blivit norm”?  undrar Olle Svenning.

Och Bengt Göransson skriver om ”Irland: medicinen som tar död på ‘patienten'”.

Jag kommer att uppdatera denna postning med kommentarer.

Annonser

Amerikanskan Barbara Ehrenreich om en massa inkompetens i drivandet av inte minst storföretag? Finns där ett massivt slöseri av talang och kreativitet?

28 december, 2011 § 1 kommentar


[Uppdaterad 29 december, samt 30 december: om det som beskrivs i videon kan man läsa kort här. Zaks hemsida här och hans blogg. Se också vad Equality trust säger om tillit].

I sitt efterord till boken Bait and Switch – the Futile Pursuit of the American Dream skriver Barbara Ehrenreich (s. 245) väldigt tänkvärt i min snabböversättning från den engelska utgåvan (denna bok finns på svenska ”Körd: uppvaknandet ur den amerikanska drömmen”):

“… efter att ha talat med hundratals amerikaner i tjänstemannayrken det senaste året så verkar det diskutabla/tvivelaktiga med det [hela] vara det icke fastställda [icke bevisade] antagandet att företag beter sig på ett ekonomiskt rationellt sätt [man har inte vetenskapligt kunnat bevisa att företag beter sig rationellt och till vilken grad de gör det eller inte gör det].

I kapitlet ’Slutsatser’ till denna bok uttryckte jag min förvåning över vissa uppenbara/påfallande icke rationella drag i företagskulturen, sådana som betonandet av personlighet [hos jobbsökande] framför erfarenhet och förlitandet på tester med dåligt rykte [som inte kunnat bevisats vara tillförlitliga, ovanpå allt annat] för att bestämma denna [personlighet].

Nu anser jag att jag var alltför tveksam i min kritik av oansvarigheten hos bolag.

Om något hotar amerikansk affärsverksamhet, så är det inte en atavistisk lojalitet mot arbetstagare, utan en intern kultur av njutningslystnad och dess ofrånkomliga resultat, nämligen inkompetens.”

Och det hotar också svensk affärsverksamhet?

Hon fortsätter:

”Dessutom skulle ett rationellt företag uppmuntra kreativitet, uppfinningsförmåga och kritiskt tänkande [men det gör de inte, varken direkt eller indirekt].”

En av gästerna på Ehrenreich webbsida skriver bland annat enligt Ehrenreich:

”Fastän de flesta av oss var lärda att de smarta, oberoende tänkande, kreativa och lojala värdesattes i amerikanska företag, så vet vi att detta är en lögn.

•    Om du tänker utanför ramen så är du ute i kylan.
•    Om du talar om en sanning företaget inte vill höra så har du en negativ attityd.
•    Om du missar chefens super bowl party av vilket skäl det vara månde, så hamnar du på företagets skitlista.
•    Om du arbetar mindre än 50-60 timmar per vecka så är du inte engagerad i ditt jobb.

Det verkliga mantrat för att överleva på arbetsplatsen är att ’hålla med för att klara sig’ [go along to get along].”

Se fler kommentater till denna bok här.

Ehrenreich fortsätter (s. 246):

”Hellre än att verkligen försöka nå upp till global tävlan, så verkar de som fattar beslut inom amerikansk affärsverksamhet, eller åtminstone de som fattar anställnings- och avskedandebeslut, att vara nerhukade/underkuvade och mer upptagna av att behålla sin egen ’bekvämlighetsnivå’ än att strida för marknadsandelar [de strider inte för någonting; gynnar detta företagen egentligen heller?].

Detta är inte ett rationellt beteende, utom i dess mest trångsynta, personliga bemärkelse – som i fallet med dessa styrelsedirektörer/ledamöter som tilldelar [belönar] sina VD:ar med gigantiska löneökningar även när aktiepriserna faller, uppenbarligen [bara] för ’trevlighetens’ skull [lojalitet köps?].

Slutresultatet kan mycket väl bli en generell kultur av inkompetens, som vi såg i [amerikanska] regeringens svar på orkanen Katrina [oförmågan att hantera den bra, handfallenheten i hanteringen av den].”

Och det finns amerikanska ekonomer som gått ut och sagt att USA måste ta vara på alla sina mänskliga resurser! Till och med ett så stort land måste göra det. Och de anser att detta måste påpekas! Som t.ex. Jeffrey Sachs. Se tidigare postningar under kategorin Jeffrey Sachs. Se inte minst ”Jeffrey Sachs om ’Den nya progressiva rörelsen’ och slutet på en 30-årig Reagan-era…”
Ja, ser vi slutet på den nyliberala eran, slutet på en mossig nyliberalism samt en ny progressiv rörelse?

De som ifrågasätter och reagerar och kritiserar blir avfärdade och kanske rentav avskedade och därmed

”… tystade, något som lämnar företagskulturen att fröjdas i sin självvalda sinnesstämning av självgratulerande./…/

… det finns en nivå av den makroirrationalitet [den STORA irrationaliteten] här som går bortom mikrovansinnet [det lilla vansinnet] i individuella anställande- och avskedandebeslut: dvs. det massiva, beklämmande/vedervärdiga, pågående slöseriet med talang, exemplifierad av den taxikörande ingenjören, de sysslolösa lärarna, de fortfarande anställda som är alltför kuvade av ängslighet för att uttrycka sin kreativitet.

Det är inte som om det inte finns något att GÖRA. Se bara på de sönderfallande innerstäderna, vår fallfärdiga infrastruktur, hoten från klimatförändringarna och pandemier.

Om företags-Amerika inte mobiliserar för att lösa dessa problem, och det finns ingen anledning att hoppas att det kommer att göra det, då måste vi hitta eller skapa andra sätt att sätta människor i arbete att möta trängande mänskliga behov – antingen genom staten, den icke vinstdrivna sektorn eller ’alternativa’, kooperativa företag.”

Se också Kommunalarbetaren i ”Forskare: livspusslet en klassfråga”:

”Lämna på dagis, jobba, fixa mat, träna, ta hand om sjuka föräldrar. Det brukar kallas livspussel. Men politikernas lösning på problemet passar inte låginkomsttagare, anser Uffe Enokson, som forskat om saken.

– De som är i karriären kan köpa sig tid genom hushållsnära tjänster, eller köpa sig en andra bil. Men de som jobbar i vården och skolan, samtidigt som de kanske har hand om små barn och sjuka föräldrar, de har varken tid eller särskilt mycket ekonomiska medel, säger Uffe Enokson.

Han är lektor i socialt arbete vid Linnéuniversitet i Växjö och har skrivit en avhandling om ­livs­­pusslet. Han tycker att debatten har handlat mest om stressade karriärister, som har ont om tid men gott om pengar. Och det är dessa som de politiska lösningarna har anpassats efter, som jobbskatteavdrag och hushållsnära tjänster.

Samtidigt har mycket lite gjorts för de stora grupper som jobbar mycket men inte har höga löner.

– Den här gruppen får inte särskilt mycket resurser från samhällets sida, tid eller pengar. Men samtidigt är det en samhällsbärande grupp som har arbets­uppgifter som vi inte kan vara utan, säger Uffe Enokson.

Den här gruppen har ofta svårt att lösa tidsbristen, för de är bundna av saker de inte kan påverka – som förskolans öppet­tider eller ansvaret för en sjuk förälder.

– De pusslar whiteboarden i köket med tider som ska gå ihop, säger Uffe Enokson.

På samhällsnivå skulle man kunna göra mycket mer, tycker han.

– Vi har en grupp som jobbar ganska mycket. Man kan kalla dem tidfattiga. Vi har också en grupp som är tidrika, som kanske är sjukskrivna eller arbetslösa. De utgör en ganska stor del av befolkningen.

Idag anses de här gruppernas problem inte hänga ihop. Man försöker komma åt varje grupp för sig med punktinsatser.”

Och läs också Susanna Alakoski som skrev så bra i ”Svenskt näringsliv vet ingenting om fattigdom” i våras:

”Mina föräldrar arbetade – vi var fattiga ändå, skriver Susanna Alakoski i ett svar på Björn Lindgrens artikel på gårdagens Sidan 4 [”Sänk lönerna för de fattiga barnens skull”].

Vips, när kostymklädda män lägger sig i frågan om barnfattigdom blir barnfattigdomen ett argument att inte höja minimilöner.

Kostymer har aldrig egenintressen. De refererar alltid till objektiva studier och presenterar sanna siffror.”

Precis! De är mer objektiva än andra!

”Kostymen Björn Lindgren på Svenskt Näringsliv (Expressen sidan 4 i går) har dessutom svaret på gåtan: det som gör att människor undgår fattigdom är enkelt – arbete.

Därmed röjer han undan inte bara sociala forskares kunskap och mina livserfarenheter.”

Detta var svar på Björn Lindgrens artikel ”Sänk lönerna för de fattiga barnens skull”:

”De fattiga som fackförbunden säger sig vilja hjälpa blir i stället stjälpta av kraven på höga ingångslöner, skriver Björn Lindgren på Svenskt näringsliv.

Sedan en tid rasar debatten om ökad barnfattigdom i Sverige. De fakta som används är emellertid feltolkade: barnfattigdomen är lägre än på många år! Men där den existerar beror den på arbetslöshet och utanförskap i utsatta grupper.

Därför riskerar de krav på höjda startlöner på arbetsmarknaden att i stället öka fattigdomen.

Det är hög tid att denna debatt sansas och att fokus riktas åt rätt håll om vi vill att barn som lever under knappa förhållanden i Sverige ska få det bättre.”

I någon av mina anti-mankiw-postningar har jag refererat till ekonom som visat att minimilöner inte alls är så skadliga som vissa andra ekonomer påstår.

Tillägg 29 december: Ja, apropå minimilöner se denna postning:

”Detta stycke av Arindrajit Dube får oss att reflektera över idén att om undersökningsfrågor utformades annorlunda eller blev mer detaljerade, så skulle de kanske reflektera en växande konsensus inom ekonomin att minimilöner inte nödvändigtvis har ett negativt inflytande på anställningar. Andra exempel finns i överflöd.” 

Martin Moberg bloggar bra om ”När marknadskrafterna blir ifrågasatta efter Caremaskandalen, så…”

Läs också Kjell Rautio i ”Hur påverkas demokratin av att starka lobbyintressen tar större plats i debatten?” där Lena Sommestad tipsar om en spännande volym i Demokratiutredningen: ”Avkorporativisering och lobbyism – konturerna till en ny politisk modell”, skriven av Jörgen Hermansson, Anna Lund, Torsten Svensson och Per-Ola Öberg. SOU 1999:121. Vilken Rautio hittar en länk till.

Tillägg 29 december: se Ragnar Lassinantti i ”Full sysselsättning är inte längre målet”, Alliansfritt Sverige i ”Skattepolitiken ökar klyftorna och utbildningspolitiken blir allt sämre på att minska dem” och ”Generösa socialförsäkringar ökar sysselsättningen.” Ja, Anders Borg snackar skit för att uttrycka det på ren svenska.

Om amerikanske ekonomiprofessorn Greg Mankiw och konsensussynen i ekonomi. En anhopning hjärntvättade grupptänkare som stänger sina ögon, öron och sinnen för varje alternativ dialog som skulle kunna ändra deras syn på världen?

4 december, 2011 § 12 kommentarer


[Vad ska jag kalla detta inlägg? 😉

Tillägg på eftermiddagen: jag vill gärna sprida information om kritik som börjar höras alltmer över den politik som förts de senaste 30 åren  i USA och den syn på ekonomi som denna politik bygger på.

En syn på politik och ekonomi (nyliberalism) som alliansen bygger sin politik på och som hyllas så i media i Sverige enligt min syn.

Något man definitivt inte okritiskt borde gå på eller tro är den ”enda vägens politik” – eller ekonomi. Och egentligen har jag inte tid att blogga, men jag bara måste få ur mig saker. Jag är oerhört kritisk mot media i Sverige! Som jag tycker är väldigt ensidig och vinklad och dålig på att granska – alla, samt dålig på att verkligen informera om alternativa synsätt].

Mer om ifrågasättandena i USA över den ekonomiska syn som lärs ut vid universitet och college i USA.

Se tidigare postningar om Greg Mankiw och anti-mankiw-rörelsen (samma postningar?).

Ur “Mankiw om konsensussynen i ekonomi”:

”Mankiw tycker ofta om att försöka pracka på [folk] att det finns en omfattande enighet i den ekonomiska yrkeskåren angående de flesta större ekonomiska frågorna.

I kapitel 2 i sin lärobok påstår han till exempel att medan de flesta ekonomer skiljer sig åt när det gäller normativa påståenden vad gäller ekonomi (t.ex. vad som borde hända), så finns det en vitt spridd enighet om dess positiva påståenden (t.ex. vad som faktiskt händer).

Ofta citerar han olika opinionsundersökningar som stödjer hans argument. Hans senaste citat finns här.  Ett annat finns här. Och ytterligare ett här….

Det är som om han inte bara försöker övertyga allmänheten att ekonomer i övervägande grad är överens om allting, han försöker övertyga sig själv [det låter ju mer som om han är lobbyist för nyliberalism och dess agenda än genuin vetenskapsman? Men det är okej om akademiker har en politisk syn, bara de öppet redovisar den och inte minst erkänner den för sig själva, men mitt i detta drivs av att söka sanningen, även om den går på tvärs med deras politiska preferenser. I denna roll får han och många med honom frottera sig i inflytelserika kretsar, där det finns EN MASSA pengar??? Och hur är det med detta i Sverige? Men vad vinner en sådan som Mankiw och hans gelikar i längden? Vilket blir deras eftermäle när historien har sin gång? Ser man upp till dem? Eller, kanske med rätta, ner på dem, som charlataner???].

Det finns dock några problem med hur hans argument görs.

  1. Det är lätt, men dock missledande/…/ [han menar som jag förstår det att det handlar om hur dessa opinionsundersökningar utformas, något som ju dock inte är nytt! Bloggskribenten påpekar att om de utformas som påståenden av typen:] till exempel ’… om den federala budgeten ska bli balanserad, så borde detta bli gjort över konjunktur/affärscykeln snarare än årligen’ skulle kunna ge 85% stöd bland ekonomer som svarar på undersökningen, men man undrar om ifall frågan ställdes ’hur’ eller vi ’vilken mekanism’ osv skulle enigheten drastiskt reduceras. Detta stycke av Arindrajit Dube får oss att reflektera över idén att om undersökningsfrågor utformades annorlunda eller blev mer detaljerade, så skulle de kanske reflektera en växande konsensus inom ekonomin att minimilöner inte nödvändigtvis har ett negativt inflytande på anställningar. Andra exempel finns i överflöd. 
  2. Det är lätt att få konsensus om du bara frågar folk som är eniga med dig. Jag påstår inte att inga medlemmar i AEA [American Economic Association] eller några andra ekonomer som deltagit i undersökningar har irrläriga/kätterska böjelser (till exempel så var faktiskt John Kenneth Galbraith president för AEA 1972), men när det stora flertalet av de ekonomiska avdelningarna och dess institutioner leds av och för mainstream ekonomi och när irrläriga ekonomer blir så marginaliserade från yrkeskåren att de kanske inte ens kan vara del av mainstreama professionella institutioner, så måste man nödvändigtvis få just dessa mainstreama svar.  Allt du har bevisat är att i vissa saker så finns det enighet bland mainstreama ekonomer bara.  Dessutom, om du bara frågar amerikanska ekonomer så är skevheten ännu större, därför att USA har något av det lägsta akademiska stödet för kätterskt tänkande. Ett bra exempel på detta faktum är historien om hur hela irrläriga avdelningar tvingas stänga sina dörrar. Om du utvidgar detta till företagsekonomer och finansiella ekonomiska experter som kanske kallar sig själva ’akademiska ekonomer’ men som, icke desto mindre, är framskjutande (upp)reklamerade i politiska cirklar och den mainstream mediemarknaden så kan skevheten bli ännu större.
  3. Kanske den viktigaste poängen är att enighet inte gör att du har rätt. När grupptänkande framställs som prioritet över att söka sanningen, så är det tecken i sig själv på ett grundläggande/fundamentalt problem inom den ekonomiska yrkeskåren. Och att det, när allt kommer omkring, är den riktning Mankiw önskar att mainstreama ekonomer fortsätter gå – en anhopning av hjärntvättade grupptänkare som stänger sina ögon för varje alternativ dialog som skulle kunna ändra deras syn på världen.”

Ja, i slutänden kan detta riskera att folk i gemen förlorar tron på ekonomer och ekonomi, för någonstans kommer folk att börja ifrågasätta sakernas tillstånd, när de börjar uppleva resultaten av den politik som förs grundad på ekonomiska idéer som inte fått ifrågasättas.

Och man borde få ifrågasätta alla teorier (höger som vänster) och försöka belägga kritiken eller vederlägga den.

Handlar inte politik också om vilket sorts samhälle man vill skapa? Har ekonomerna svaren på ALLT? Behövs andras syn också? Består livet av en massa annat också – eller inte minst?

Om Jeffrey Sachs bok “The End of Poverty’ vs. Deep Ecology and Happiness: The globalization of the unreal and the impoverishment of all” eller ungefär “Slutet på fattigdomen’ kontra djup ekologi och lycka. Globaliseringen av det overkliga och utarmningen av alla” kan man läsa:

“I en värld av överflöd, så är grovt räknat en sjättedel av mänskligheten för fattig för att leva [men det finns tillgångar i världen så ingen skulle behöva svälta eller vara fattig]. Överlevnad är en daglig strid. Deras svåra belägenhet och levnadsvillkoren för dem som har det något bättre ställt, men som är långt ifrån välmående, blev adresserad, inte för första gången [dock], i millenniemålen som ratificerades av alla FN:s medlemmar 2000.

Framsteg, i linje med tidigare utvecklingssträvanden, har varit plågsamt långsamma. I några anhopningar av fattiga i världen, så har det knappast blivit några framsteg alls. 2005 så visade namnkunnige ekonomen Jeffrey Sachs hur extrem fattigdom kan övervinnas.”

Man kan också läsa att:

“Under nyliberalismen /…/ så har ekonomisk tillväxt på ett tvivelaktigt sätt överskridit sin status som ett medel och framstår som om den har blivit ett mål i sig själv./…/

… vår nuvarande syn på [vad som är] fördelaktig, [och] förhärskande ekonomisk utveckling, både för de extremt fattiga och för alla andra, behöver en grundläggande omprövning.”

Artiklar av Sachs i Guardian.

Den tröga och stelbenta Försäkringskassan kontra den effektiva och smidiga försäkringsbranschen – nu är arbetsskadeförsäkringen i stöpsleven…

21 februari, 2011 § 1 kommentar


Kjell Rautio skriver i bloggpostningen ”Högerns strategi när det gäller socialförsäkringarna klarnar allt mer”:

”…det [pågår] just nu pågår ett ’spel’ bland den politiska och organisatoriska eliten, som ännu bara delvis nått fram till den offentliga debatten. När det gäller arbetsskadeförsäkringen [se också här om arbetsskadeförsäkringen] har alltså starka krafter redan nu investerat stora resurser för att få till stånd en systemförändring.

Räkna därför med att du den närmaste tiden kommer att mötas av en strid ström information om hur trög och stelbent Försäkringskassan är och hur effektivt och smidigt försäkringsbranschen jobbar.

Ställ dig själv då åtminstone några kritiska frågor:

Är detta en tillfällighet?

Vad ligger bakom?

Vem för fram budskapet och varför?

Varför just nu?”

Se den amerikanske psykologen Alfie Kohn i ”How to Sell Conservatism: lesson 1 — Pretend You’re a Reformer” eller ”Hur man säljer konservatism: lektion 1 – Låtsas att du är en reformator.”

Tillägg på kvällen: centerpartist om att göra om försörjningsstöd till försörjningslån. Pust!

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Kjell Rautioreflektioner och speglingar II....