”Obildade” ja-sägare och om vilken verklighet som är opportun och vilken som inte är opportun att visa i nyhetsrapporteringen i TV och media, medan andra slags program är helt okej…

17 september, 2011 § 1 kommentar

Ja, knegarna behövs framförallt som en tyst och lojal arbetskraft. Kulturen ska göras tandlös, inte uppvigla eller ställa till med oreda. Ska finnas på marknadens villkor och vara lealös och ofarlig.

Amerikanen Bob Scharf i essän ”Verklighets-TV” skriven för fyra år sedan:

Finally, capitalists sold the idea that greatness is achieved, not inborn, but the measure of this achievement had to be wealth, which one could get by mere inheritance or by being, say, a whore. Criticize someone like Howard Stern and the inevitable retort comes: ‘You wish you had his money.’ The having of money is greatness and success, even if one finds it in a suitcase.

Capitalists want to believe that those who have deserve to have–a meritocracy. Yet the American dream is that anyone can have, that having or getting is democratic.

The resolution of these competing myths is the hyper-real where there is appearance without reality…

It remains to be observed that while television is crowded with ‘reality shows’ which, if they are not ‘contest style’ are still filled with the promise of a dramatic turn of events to be so declared by announcers or producers, news shows more openly shy away from reality–reporting the war only if they are ‘embedded’ with troops and complying with government expectations that they not show bodies being shipped back.

Again, the formal rules of real news gathering are compromised in service to the hyper-real.

It also remains to be observed that all of this occurs as the standard of living continues to decline. There are record foreclosures, consumer debt is at an all time high, millions have no health care, full-time work is more difficult to find, women and children swell the ranks of the impoverished…

We do not get ‘reality TV‘ which documents the hardships of the poor. We get the promise of rags to riches dramatic turn arounds. Terms like ‘greatness,’ ‘success’ achievement’ are made meaningless as the former delineations and measurements are eschewed and a winner is simply someone who is declared a winner without any further objective meaning or sense.

As we work longer hours for less compensation; as our lives grow more difficult and necessities move out of reach; as there is greater want and greater instability; we are offered the compensation of the fantasy that anyone can be a ‘winner.’”

I min snabba översättning:

Slutligen så ville kapitalister sälja idén att storhet är vunnen, inte medfödd, men måtten på dessa uppnåenden måste vara förmögenhet, vilken man kan få genom rena arv eller genom att vara, låt oss säga, en hora. Kritisera en sådan som Howard Stern och det omedelbara genmälet kommer ‘Du önskar du hade alla hans pengar.’ [samma retorik används där som här! Om avundsjuka. Nej, ‘avundsjukan ‘är inte bara svensk! Berättigat ifrågasättande kan tystas med hänvisning till avundsjuka]Att ha pengar är storhet och succé även om man skulle råka hitta dessa [pengar] i en resväska [på gatan].

Kapitalister vill tro att de som har förtjänar att ha – en meritokrati. Dock är den amerikanska drömmen att vem som helst kan ha, att att ha eller få är demokratiskt [men hur är det med ‘den amerikanska drömmen’? Var finns den? Eller fanns den?].

Lösningen på dessa konkurrerande myter är det hyperverkliga [överdrivet verkliga] där det finns ett yttre [utseende, sätt att te sig] utan verklighet.

Det återstår att påpekas att medan TV är fyllt med ‘verklighetsshower’ vilka, om de inte är i ‘tävlingsstil’, är fyllda med löftet om en dramatisk vändning av sakernas tillstånd, så uttalad av hallåor och producenter, att nyhetsshower mer öppet drar sig bort från verkligheten – och rapporterar om kriget bara om de ‘omsluts’ av trupper [dvs. av levande soldater?] och lyder regeringens förväntningar om att inga kroppar visas som skeppas tillbaka [Nej, DEN verkligheten kan de inte visa!].

Återigen, de formella reglerna angående verkligt nyhetsinsamlande kompromissar i det hyperverkligas tjänst.

Det förtjänar också att påpekas att allt detta händer samtidigt som levnadsstandarden fortsätta att sjunka. Vi har rekordmånga utmätningar, konsumentskulderna är högre än någonsin, miljoner har ingen sjukvård, heltidsjobb är svårare att hitta, raden av kvinnor och barn som är utfattiga ökar… [precis som här är det de som tjänar minst på den politik som förs, män tjänar på den i högre grad och därför tenderar män att rösta på högern och kvinnor mer åt vänster. Men många, många män förlorar också. De förnekar dock detta och har ett falskt hopp om att kunna förändra sin situation, trots alla tecken som tyder på motsatsen? Och vad gör dessa när sanningen mer eller mindre medvetet går upp?].

Vi får inte se verklighets-TV som dokumenterar de fattigas vedermödor. Vi får löften om the rags to riches dramatiska få-som-vi-vill. Begrepp som ‘storhet’, ‘succé’, ‘prestationer’ har gjorts meningslösa när forna beskrivningar och mått undviks och en vinnare helt enkelt är den som förklaras som vinnare utan någon ytterligare mening eller förnuft.

Samtidigt som vi arbetar längre arbetsdagar för mindre ersättning; samtidigt som våra liv blir svårare och nödvändigheter försvinner bortom räckhåll; samtidigt som brister/avsaknader blir större och instabilitet blir större; erbjuds vi kompensation av fantasin att alla kan bli en ‘vinnare’.”

Han får följande kommentar av en annan amerikan:

Bob, tack för ditt arbete gällande vanföreställningen om ‘verklighets-TV’. Jag blev förvånad över att du missade att inkludera det mest framstående exemplet för din ‘kapitalist’-modell,när du inte inkluderade Donald Trumps ‘nya’ verklighetsshow ‘Du är sparkad.’ Trump är vid första påseendet bevis på din teori. Donald Trump ‘förtjänade’ aldrig en enda penny av sitt välstånd, han utvecklade blott och bart bara sin fars egendomsinnehav.”

Annonser

Frihet – vad är det?

18 juli, 2011 § Lämna en kommentar

Läs om ”Frånsprungen – hur ökad ojämlikhet drabbar medelklassen”, samt se Robert H. Franks hemsida. Se bloggen Mellan anpassning och motstånd om Franks bok:

”… vad som går att tyda av boken Frånsprungen och bevisen som författaren lägger fram skulle dessa människor må mycket bättre av mera jämlikhet. Ja, faktiskt alla i hela samhällsstegen skulle må bättre enligt författaren, som på ett mycket övertygande sätt lägger fram varför./…/

Någonstans i balansen mellan individen och kollektivet finns lösningen. Det som på kort sikt är bra för individen är inte alltid bra för kollektivet (eller ens för individen själv på lång sikt). Häri ligger utmaningen för framtidens politiker (som vill ha ökad jämlikhet), både retoriskt och pragmatiskt, hur vi får en ökad förståelse för det gemensamma samtidigt som vi visar på hur detta är bäst för individen. Hur kan vi sänka tempot på vårt samhällsbygge så att tid finns att tänka tanken fullt ut. Att säkra upp underifrån är klassik jämlikhetspolitik för frihet åt individen. Franks tydliga belysning av hur ojämlikheten drabbar alla samhällsskikt bör ge alla som kämpar för jämlikhet självförtroende att våga satsa på sin tro att detta leder till ett bättre samhälle för alla.”

Diverse funderingar och reaktioner nu när jag är i USA i 6,5 veckor bland amerikaner och alltså inte som turist. Bland annat angående den högt hyllade så kallade ”friheten.” Vad är verklig frihet? De som tror sig ha den tycker inte jag har den. För mig är de de slavar som de menar att vi är i socialistiska (kommunistiska) Sverige.

Dessutom verkar de ha minst lika många säkerhetsföreskrifter som vi har, om inte fler. Apropå ”storebror som talar om för dig” och trygghetsnarkomani.

Hungriga vargar jagar inte bäst! I alla fall inte på något längre sikt. Kanske inte ens på kortare sikt. De blir utmattade, tänker sämre, löser problem sämre, deras kreativitet blir sämre… Och deras så kallade ”frihet” är ingen frihet i mina ögon.

Det vi gör påverkar andra mer eller mindre. Ibland väldigt mycket och andra gånger kanske inget alls.

Har alla lika stora möjligheter att påverka andra och deras liv och vardag? Andra väldigt mycket mindre?

Har vi rätt att ställa större krav på dem med makt?

En aktörs agerande kan ha sidoeffekter som påverkar dennes omgivning. Och det kan finnas situationer där fria aktörer inte själva klarar att agera på ett sätt som är samhällsekonomiskt effektivt (s. 36 i Nationalekonomi för vänstern).

Hur blir det om kostnaderna för de negativa sidoeffekterna, kostnaderna för dennes agerande, inte kan bäras av småföretagaren?

Ja, hur är det med vår frihet? Får eller kan vi agera hur vi vill?

Vad gäller externaliteter går det onekligen att diskutera var gränserna går.

Och är det verkligen ”survival of the fittest” som borde råda? Är det däråt vi går? Där vi hävdar vårt oberoende av andra?

Det finns både överdrivet beroende- som överdrivet oberoendebehov. Jag tror att inte ens den individ som är äkta autonom (psykologiskt självständig) kan fungera helt själv eller ensam hela tiden eller hela sitt liv, vi är beroende av andra, men sällan totalt beroende (om vi inte är paralyserade fysiskt eller psykiskt). Den äkte självständige är både oberoende OCH beroende och kan erkänna det för sig själv och andra, samt har äkta empati och medkänsla och kan erkänna sina svagheter och ta ansvar för dem (dvs. behöver inte ha ansvarsfrihet).

Jo, som Pippi Långstrump säger:

Den som är mycket stark [fysiskt eller i makthänseende] måste vara mycket snäll!”

Jag tycker intensivt illa om det högern gör i Sverige – och hela västvärlden. Och hur den spelar på egoistiska sidor i människor, men förment för allas vårt bästa. Vilket jag anser att det inte alls är.

För att slippa säga att man vill skapa ett tjänarsamhälle har alliansen satsat på skattesänkningar…

10 maj, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad 11 och 12 maj, se slutet].

Nationalekonomen Niklas Jakobsson skriver i ”Nationalekonomi för vänstern” i kapitlet ”Externaliteter. Varför ska man beskatta bilism och subventionera vaccinationer?” s. 48 angående vidare läsning:

Robert H. Frank argumenterar i boken Frånsprungen (Falling Behind) på ett underhållande sätt för hur USA:s ojämlikhet har drivit fram en utgiftskapprustning där medelklassen utarmas i sina försök att hålla jämna steg med sina grannar.”

Han skriver vidare, också på sidan 48:

”Oavsett vilka politiska bedömningar man gör är kontentan med externaliteter relevant att diskutera – och det är uppenbart att dess existens gör det svårt att försvara en klassisk låt-gå-inställning [förlitandet på den osynliga handen, som leder till passivitet – och i värsta fall uppgivenhet. Vadå, ge framtidstro?].”

Anledningen till att jag äntligen bloggar om detta är Göran Greiders ledare nu på morgonen ”Det här landet är inte längre mitt”:

”Det börjar bli outhärdligt att leva i detta land. För inte så länge sedan kunde vi litet till mans känna den där speciella stoltheten över att skillnaderna mellan fattiga och rika trots allt inte var himmelsskriande i Sverige. Ja, fram till början av åttiotalet minskade rentav skillnaderna och hade gjort det sedan åtminstone efterkrigstiden.

Nu går det inte längre att känna den stoltheten. Och den förlusten är förstås inte bara svensk: i land efter land finns den där gnagande obehagskänslan av att något är fel, när klassklyftorna ökar överallt. Och den känslan gnager nog långt in i de bättre ställda skikten. Allt tyder nämligen på att människor mår bättre i mer jämlika samhällen. När klyftorna är stora ökar statushetsen, stressen och jakten på det som ger prestige: resor, dyra bostäder, bilar. Den amerikanske ekonomen Robert H Frank ser i en bok som kom för ett par år sedan hur ett slags konsumistisk kedjereaktion startar när de översta skikten i samhället beviljas skattesänkningar eller våldsamma löneökningar. Det leder till att skikten därunder också vill skaffa sig större hus och bilar och så vidare neråt i samhället – där de nedersta lånar till konsumtion eller helt kapas loss från samhället.

Dagens Eko sände igår ett bra inslag om just fattiga och rika. Man drog fram statistik som visar att de som har högst inkomster har fått det mycket bättre de senaste tio åren och dragit ifrån ytterliga i jämförelse med dem som har lägst. Och inte bara det: Av de 100 postadresser där de högsta inkomsttagarna bor återfinns 96 i Stockholm. Och då talar vi förstås om förorter som Bromma eller Saltsjöbaden.

Vad betyder det? För det första är det ett ytterligare bevis på att klyftorna rusar iväg. Men det är också bra att det klargörs att Stockholm håller på att bli ett reservat för just höginkomsttagare – eller rättare sagt: delar av Stockholm. I Rinkeby eller Tensta bor det inte många rika. Men dessa siffror kastar onekligen ett avslöjande ljus över hela den politiska debatten där ett av de absolut vanligaste temana är: Hur ska partierna locka medelklassen i storstäderna? Det är de som kallas mittenväljarna. Men det som gömmer sig bakom denna mytiska grupp i den politiska debatten är just intressena hos de bäst ställda i samhället.

En politisk debatt som fixerar sig vid den frågan har kört fast i ett blint klasstänkande, där de redan välbeställda hamnar i fokus för den politiska viljebildningen och görs till föremål för alla tänkbara omsorger. I själva verket är delar av Stockholm helt enkelt extremt. Andelen höginkomsttagare i de mest prestigefyllda delarna av denna maktstad är extremt. De redan rikaste hushållen har de senaste åren gödslats med jobbskatteavdrag, borttagen fastighetsskatt samt RUT – och ROT-avdrag (dessa två bidrag kostar idag uppåt 20 miljarder!). 

Hur är det möjligt att den politiska debatten allra mest värnar om dem som redan har det väldigt bra? Delvis beror det tyvärr på att en del av den nyrika klassen också består av den mediala klassens bäst betalda skikt. Dessa skickar gärna ut reportrar till problemtyngda, invandrartäta förorter för att exploatera etniska frågor – men de skickar inga undersökande reportageteam till de verkliga problemförorterna, dvs sådana som Bromma eller Saltsjöbaden. Ty där bor de ofta själva. I ojämlika samhällen blir investeringarna ofta ganska irrationella, eftersom resursstarka grupper kan ropa högre på bidrag eller skattesänkningar.

Naturligtvis beror denna utveckling mot större klassklyftor även på globaliseringen – i  vart fall tas den som intäkt och ursäkt för att öka ojämlikheten.

Men det finns inhemska aktörer som arbetar hårt på att segregera detta land. Några dagar innan Ekots reportage sändes publicerades en debattartikel av tjänsteföretagens organisation Almega. Där krävde man att ingångslönerna för unga borde frysas i tio år. Syftet enligt dem själva är att skapa fler jobb åt ungdomar. Men som bland annat LO påpekat, finns inget sådant samband. Syftet med Almegas utspel är i själva verket ett annat: att skapa ett tjänarsamhälle. Också finansminister Anders Borg har varit inne på detta, att få ner löneökningarna för dem som redan har ganska dåligt betalda arbeten. Det kan han dock inte säga rakt ut hursomhelst, och därför har han och Alliansen satsat på skattesänkningar. Jobbskatteavdragen tjänar precis detta syfte: att dämpa lönekraven. Särskilt hos låg- och normalinkomsttagare./…/

Landet tillhör de rikaste skikten i samhället och deras politiska representanter heter Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Det fantastiska är att de har lyckats med denna omvandling av Sverige utan att kalla den vid dess rätta namn.”

Och de allra längst ner i samhället bidrar inte till konsumtionen, för de har helt enkelt inte råd att konsumera! Detta är vad jag med egna ögon ser i USA. Dessa har inte heller råd med mat som är hälsosammare. Frukt bland annat är dyrt för dem!

Se återigen Elizabeth Warren om medelklassens kommande kollaps. Se övriga inlägg under kategorin Elizabeth Warren.

Ja, de enda som vinner på den politik som förs är de som redan har allra mest! Vi i medelklassen och därunder vinner inget på den.

Jag skulle vilja skriva mer om externaliteter. Vad dessa teorier visar är i korthet att vi påverkar varandra på en rad olika sätt vare sig vi vill det eller inte. Det innebär att det som är frihet för en kan vara ofrihet för en annan.

Jakobsson skriver att (s. 47):

”När vi tänker efter finns det mängder av saker som påverkar andra utan att någon form av betalning eller kompensation utgår.”

Nej, inget är ofrånkomligt.

Jag kommer också att tänka på vad George Monbiot har skrivit om att det kanske är de rika som bidrar mest till miljöförstöringen på denna jord. Inte de allra, allra fattigaste, för de har inte chans att göra detta. Se övriga inlägg under kategorin George Monbiot.

Se artiklar av Robert H. Frank i New York Times.

Tillägg 11 maj: se Kjell Rautio i ”Medelklassens växande fallandeångest – en allt viktigare politisk faktor.”

Tillägg 12 maj: se ”Vip-kortet ger dig snabbare vård.” Se också ledaren ”Tudelad vård – vi är på väg att få a- och b-sjukvård.” Och Alliansfritt Sverige i ”Det är ju bara tre chipspåsar!”

Gammaldags skola och gammaldags syn på människor i dagens politik…

1 mars, 2011 § Lämna en kommentar

 

[Något redigerad samt uppdaterad, se slutet, 2 mars].

Sven-Eric Liedman s. 268-269 i boken ”Hets! En bok om skolan”:

”Det mest påfallande med den nya skola vars konturer nu kan anas är att den är så gammaldags./…/

…2010 års skola kommer att misslyckas. Misstag av den storleksordningen är tvärtom både sorgliga och kostsamma, och det kommer att kräva stor energi att skapa en ny och bättre tingens ordning./…/

Dagens skola, den som nu linjeras upp med hjälp av enkla slagord, kommer säkert att ha sina förspråkare också då [2030]. Förenklingar är säljande. Men efter år av oönskad utveckling kommer den inte längre att ha initiativet.”

Och apropå ett av dessa slagord den kreative (???) ”entreprenören”, han/hon som ska rädda oss, så skriver Daniel H. Pink i sin bok ”Drivkraft – Den överraskande sanningen om vad som motiverar oss” (s. 49):

”En annan och mer långvarig studie av konstnärer visar att hänsyn till yttre belöningar faktiskt kan hindra eventuell succé. I början av 1960-talet studerade forskare elever som gick första eller andra året på School of the Art Institute of Chicago. Man undersökte deras inställning till arbete och huruvida de motiverades mest av inre eller yttre belöningar.

Med dessa data som grund följde en annan forskare upp studien genom att i början av 1980-talet se hur dessa studenter karriärer fortlöpte. Bland de tydligaste resultaten, särskilt för männen, var följande: ‘Ju mindre yttre motivation de fick under konstutbildningen, desto större framgång hade de i yrkeslivet både några år efter examen och nära tjugo år senare.’

Målare och skulptörer som drevs av inre motivation, som kände att upptäckarglädjen och skaparprocessen var belöningar i sig, klarade att uthärda under de tuffa tider – med brist på ersättning och erkännande – som ofrånkomligen beledsagar konstnärsbanor.

Och det ledde till ännu en paradox i den tredje drivkraften /…/ ‘De konstnärer som målade och skulpterade mer för glädjen i utövandet än med tanke på yttre belöningar producerade konst som allmänt har erkänts som högtstående.

I studien poängterades också: ‘Det är de som är minst motiverade att jaga yttre belöningar som till sist får dem.’/…/

… för alla ansträngningar som inbegriper insatser av den högra hjärnhalvan – de som kräver flexibel problemlösning, uppfinningsrikedom och begreppsförståelse – kan villkorade belöningar vara farliga. De som belönas har ofta svårare att överblicka periferin.”

Och till råga på allt; som om människor måste både motiveras och tvingas! Vad har en dylik inställning (människosyn) för (undermedveten) inverkan (och från vad i det undermedvetna hos dem som nu genomför detta och dem som också stöttar denna utveckling)? Tar väldigt lätt bort lusten och glädjen  i det man gör? Men hur var det nu med alla dessa entreprenörer som (den allt mer kontrollerade och reglerade skolan, lärar- och elevkåren) ska frambringa? Vad slags miljö vore bästa jordmånen för dessa och för detta?

Men vill man egentligen ge alla samma chanser?

Det behövs…

”… en mer dynamisk syn på mänsklig motivation (s. 19).”

Men vill vår skolminister egentligen ge alla samma chanser?

Pink påpekar dessutom att vi inte kan leva av luft!

”Givetvis är utgångspunkten för all diskussion om motivation på arbetsplatser ett odiskutabelt faktum: man måste tjäna ihop till sitt uppehälle. Månadslön, avtalad ersättning, några förmåner, lite fringisar – det är vad jag kallar ‘grundläggande belöningar’.

Om någons grundläggande belöningar inte är tillräckliga eller skäliga, kommer hans fokus att vara på det orättvisa i situationen och oro för hans ekonomiska omständigheter [hungriga vargar jagar inte bäst].

Man får varken den yttre motivationens förutsägbara resultat eller den inre motivationens oväntade följder. Man får väldigt lire motivation överhuvudtaget (s. 40).”

Och så var det det där med kulturpolitiken också… Skapas jordmån för kreativa, nyskapande förmågor en masse där?

Jag kan, som sagt, inte heller låta bli att fundera över dem som nu gör om skola, kulturpolitik – och samhälle, vad de har i sina ryggsäckar… Unnar de att det unga uppväxande släktet får förbli mer levande än de fick och är? Att de som nu växer upp får utveckla så mycket som möjligt av hela sin mänskliga potential? Unnar dessa beslutsfattare och lobbyister att människor trivs på sina jobb och kan och får blomma ut där, om de vill och har den drivkraften?

Och det värsta är att de som manglas genom denna skola riskerar att skapa mer eller mindre robotlika varelser som värdesätter yttre saker kanske enbart… Vad slags värld skapas?

Se Lisbet Palme i intervjun ”Lisbet”!!! Hon pratar mycket om barn och deras villkor och om den politik angående barn som växte fram för 30-40 år sedan, men som nu håller på att monteras ner. Hon pratar om segregation och dess effekter bland annat.

Sven-Eric Liedman skriver också om denna (s. 270):

”Men därmed är vi inne på det största problemet med dagens undervisningväsen, ja med dagens Sverige i stort; den påfallande och tilltagande segregationen. Det behövs integration säger politikerna, och därmed är det människor födda i andra, ofta avlägsna länder som skjuts fram som problemet. Det är sant att dessa grupper i hög grad är offer för segregationen.

Men den drabbar inte bara dem. Vi håller som i USA på att få en växande grupp av ‘fattiga vita’ som finns både i de påvrare förstäderna och på en alltmer marginaliserad landsbygd. Det är framförallt dessa människor som kan rösta på ett parti som Sverigedemokraterna. De gör kvinnan i burka och mannen med profetskägg till syndabockar men borde istället vända sin ilska mot de styrande eliterna.

Kommer 2030 års skola att bätter kunna hantera segregationen? Det förutsätter stora förändringar av samhället i stort.”

Knycker ett tips på video från Motvallsbloggen, det finns känslor av solidaritet även i USA. Min pojkvän i USA (född och uppvuxen där) skrattade högt när han hörde om politikerns 140-sidiga (???) åtgärdsprogram, jämfört med den enkla lösning mannen i videon kommer med (men den lösningen är alltför simpel??):

Hur var det nu med arbetslinjen?

18 augusti, 2010 § 3 kommentarer

[något uppdaterad under dagen, samt 19 augusti].

Tillägg: Ytterligare skattesänkningar kommer att leda till nedskärningar i välfärden. Vilket innebär alltmer privata försäkringar, vilket i sin tur betyder att medelklassen och neråt i praktiken får mindre att röra sig med än vad vi har nu, därför att försäkringspremierna kommer att äta upp de hundralappar (och inte bara hundralappar, utan också tusenlappar) vi fått mindre i skatt och förmodligen kosta mer än vad vi nu betalar i skatt och tidigare betalade i skatt.

[Tillägg 19 augusti: och kanske också kräva tid av den privata försäkringstagaren, som får ytterligare en sak att välja (vilket bolag, vilken självrisk). En tid och resurser kanske bara de med mer pengar har.

Yngre människor kanske helt enkelt chansar att inte ha någon försäkring, därför att de anser att risken att de ska bli sjuka är så liten och så bidrar de inte till finansierandet. De föredrar att använda dessa pengar till konsumtion? Och åter somliga har helt enkelt inte råd att ha någon försäkring.

Och advokater verkar ha fullt upp att göra för alla som stämmer varandra/andra.

Läkare (privata) t.ex. får ha dyra försäkringar för att skydda sig. Sjukhus kanske har egna advokater?

Alla utom kanske de högsta skikten i samhället, med högst inkomster, kommer att tjäna ekonomiskt (men socialt/mänskligt hur är det med det?) på lägre skatter och privata försäkringslösningar för det som fortfarande är vår välfärd. Och dessutom kommer väldigt många att förlora i trygghet som lök på laxen.

Men att vi skulle måsta skära i välfärden är ingen lag. Ingen ofrånkomlighet. Vi skulle alla kunna solidariskt dela upp- och nedgångar i ekonomin.]

Se de enorma skillnaderna mellan människor i USA och Storbritannien. Samt den dyra amerikanska sjukvården.

Människor i (lägre) medelklass och ner ser väldigt negativt på de förmåner som människor med bättre betalt (och säkrare anställningar) får och har i USA. Att t.ex. lärare har sjukvårdsförsäkringar som betalas via skattepengar, medan egna företagare får betala sin sjukvårdsförsäkring själva (vet inte riktigt hur Obamas reform ser ut).

Man ser ganska rejält snett på varandra verkar det. Är detta avundsjuka eller berättigad ilska?

Jag tycker alla skulle ha rätt till sjukvård och samma sjukvård överallt i världen, en universell sådan. Och rätt till samma trygghet för övrigt. Alla lika stor – eller lika liten.

Och det behöver inte innebära att alla inkomstskillnader behöver suddas ut [Tillägg 19 augusti: det har ALLTID funnits inkomstskillnader i Sverige och de med högre inkomster har alltid kunnat unna sig mer, påstår jag från egen erfarenhet från den familj jag växte upp i], men behöver de vara så ENORMA? Eller snarare: skulle någon behöva leva utfattig eller svältande? Och det finns många som är utfattiga och svältande vare sig de vill eller inte. Handlar långt ifrån bara om arbetsskygga. Kanske väldigt LITET om arbetsskygghet?

Tillägg på eftermiddagen: Se ”Tusenlappen är kanske en synvilla”, ”Är det inte dags att införa vårdnadsbidrag för den sjukas partner.”

Växande klasskillnader (och sparande på skolmat) ses i växande skillnader i fetma hos barn. Se om denna forskning här. Läs också här. Det finns kopplingar mellan det metabola syndromet och stress. Se också angående kroppens reaktioner på långvarig stress. Se också om unga och åderförkalkning.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin beavers – working like onereflektioner och speglingar II....