Om ”fake media”: ”Media är oumbärlig för demokratin”säger förre republikanske presidenten George W. Bush…

28 februari, 2017 § 3 kommentarer

bush28n-1-web.jpg

I ”George W. Bush praises the media as ‘indispensable to democracy’” kan man läsa:

”‘Power can be very addictive and it can be corrosive,’ Bush said on NBC’s ‘Today‘ when asked about his views on the role of the media, following Trump’s incessant criticism of the industry.

‘I consider the media to be indispensable to democracy,’ Bush said. ‘We need an independent media to hold people like me to account.’

‘It’s important for the media to call to account people who abuse their power, whether it be here or elsewhere,’ Bush said.

‘It’s hard to tell others to have an independent press when we’re not willing to have one ourselves,’ he added, during a conversation about Russia./…/

Bush, who also discussed his ‘Portraits of Courage’ book that features paintings and stories about wounded veterans who have shown resilience in reentering civilian life, was later asked more directly about Trump’s executive order earlier this month that barred the entry of travelers from seven Muslim-majority nations and suspended the nation’s refugee program — a measure which was later put on hold indefinitely by a federal appeals court ruling — and he responded more directly, too.

‘I am for an immigration policy that’s welcoming and that upholds the law,’ he said.

‘It’s very important for all of us to recognize one of our great strengths is for people to be able to worship the way they want to, or to not worship at all,’ Bush said, adding that ‘a bedrock of our freedom is the right to worship freely.’

‘People who murder the innocent are not religious people,’ he added.

The comments mark the first by Bush — whose brother Jeb was relentlessly mocked by Trump during the campaign — regarding the five-week old administration.”

Läs också ”Ex-Trump executive: I knew he was ill for last 35 years”:

”After reading Gersh Kuntzman’s column about President Trump exhibiting signs of mental illness, former Trump construction manager Barbara Res emailed the following letter to the Daily News:

This is really ironic. Many years ago, I am going to say some time in 1982, The New York Times published a piece on narcissism. One member of our crew read the Times every day on the way to work and brought the article into the office.

Being the team who was charged with building Trump Tower, we all knew Donald Trump very well, especially myself. To a person, we all agreed that the characteristics outlined in the article fit Donald to a “T.” Now, 35 years later, professionals are saying what we knew back then. Only now he is so much worse.

It is gratifying to see a confirmation of our speculations. I pray America survives his presidency, for however long it lasts.”

Se vidare ”Ta strid mot utsattheten – inte människorna”:

”Forskningen som visar att personer med invandrarbakgrund är överrepresenterade i brottsstatistiken är inte ny. Det är inte heller forskningen som visar att människor som lever i utsatthet är överrepresenterade vad gäller brott. Och den ytterligare forskning, som visar att personer med invandrarbakgrund i större grad lever i utsatthet, säger fortfarande inte någonting om deras brottsbenägenhet. Ingenting.

Att människor som känner utanförskap söker sig till sammanhang där de känner tillhörighet, även om det är destruktivt, är inte på något sätt märkligt. Snarare högst mänskligt. 

Så åter till min huvudprofession. Samtalen. Till alla människor jag har sett gå vidare. Hitta nytt. Må gott. Inte någonsin – inte en enda gång på snart 20 år – har ursprunget varit avgörande. Däremot känslan av sammanhang. Stödet från andra. Att ha viktiga närstående. Att få kosta i kärlek, tid och pengar. Att få vara någons människa. Att känna att en har samma möjligheter som andra i det här landet.  

Vi som redan har en självklar plats här har också ett ansvar. Vill vi få en lägre brottsstatistik är det utsattheten vi behöver ta strid mot. Inte människorna. 

Den retorik och de fakta Peter Springare använder sig av säger egentligen bara just det: Vi har ett samhällsproblem som berör oss alla när vi tillåter vissa människor att ha det sämre än andra. Vi är en del av den statistik som skapas, vi med.  

Det går inte att göra välfärden till något som är separat från integration, allas lika värde och medmänsklighet. Det går inte att tala om överrepresentation inom brottsstatistiken utan att tala om segregation och socioekonomisk eller psykosocial marginalisering. Om vad utanförskap gör. Om hur befängt det är att sätta en prislapp på mellanmänskliga värden och behov.”  

Sverigefödda som har problem med att känna sammanhang reagerar med främlingsfientlighet, om de inte också blir kriminella i olika grad? Behöver ha syndabockar. Någon/något att rikta frustration och hat mot.

”Låt oss istället tala om behovet av sammanhang. Vi behöver tala om vad vi kan göra för att inkludera alla. Precis alla. Vara varandras människor.”

Och ”SD-politiker mer än dubbelt så kriminella som alla andra partier tillsammans”:

Sverigedemokraternas riksdagsgrupp är minst sagt överrepresenterade i brottsstatistiken.” 

Varför hålla på och tjafsa, även i enskilda familjer? Avund och motsättningar som fortlever till livets slut verkar det? Vad är viktigt här i livet?

Apropå Springare om överrepresentation av invandrare i brottsstatistiken: Sanningar borde sägas oavsett om det är högt uppsatta, invandrare, män, kvinnor eller vem det än handlar om! Ingen är värd att skyddas mer än nån annan. Eller alla är värda att skyddas lika mycket!

Män är överrepresenterade i allmänhet vad gäller brott, inte mins en viss sorts brott, inklusive grova brott? Varför är vissa överrepresenterade och andra underrepresenterade? Kan vi lära oss något av det? Vad?

Ingen ska framställas bättre eller sämre än nån annan!

De som pratar om ekokammare och åsiktskorridor kanske är de som minst tillåter andra åsikter? Obs! ironin.

Slutligen ”Analys: Fox News på väg att bli Trump News”:

I ett starkt polariserat USA lever medborgare i skilda verkligheter där också nyhetsförmedlingen blivit till filterbubblor.”

Sant! Ojämlikheten är enorm och landet otroligt polariserat. Söndra-och-härska-politiken försöker man sig på här också i större eller mindre grad. Skapar inget gott!

”De med liberala sympatier, med svenska mått sympatier som sträcker sig mellan moderater och vänsterpartister, tittar på CNN och de stora nyhetsbolagen ABC och NBC.

Republikaner tittar på Fox News, som tagit på sig rollen som ‘sanningssägare’ mot de liberala medierna. En och samma nyhetshändelse vinklas på helt olika sätt. Ett exempel är att om en svart man blir dödad av polisen tar liberala medier blixtsnabbt fram vinkeln att det finns rasism i poliskåren medan Fox News väljer vinkeln att polismannen handlade i självförsvar och att gängkriminaliteten är bortom kontroll.

‘Varm’ relation ganska ny

Vid en genomgång av Fox News hemsida finner man rubriker som ‘Hur vänstern försöker skapa en gender[köns-]-neutral värld’ eller ‘Talet om Trumps försök täppa läckor överdrivet’. Med Trump som president och entusiastisk konsument av Fox nyhetssändningar har deras tittarsiffror ökat dramatiskt. Men 2, 4 miljoner tittare är ändå en ganska blygsam tv -publik i ett land bestående av 319 miljoner invånare.”

Annonser

Mer om stress och press – och fokus på ytan …

9 januari, 2016 § 5 kommentarer

I artikeln ”Depressioner ökar stort” från intervju med psykiater Lena Mallon:

”… här ser vi också en tydlig koppling till levnadsomständigheter med en ökad arbetslöshet, ökad stress i arbetslivet och ett ökat utanförskap på grund av det./…/

Människor som förut kanske varit litet deprimerade kan nu ha blivit utförsäkrade, de kan ha fått hyresskulder och har inte några marginaler länger, betonar hon.

– Och de här socioekonomiska förhållandena kan göra att en person ‘tippar över.’ Och vad som är hönan och ägget kan vara svårt att veta men det som gäller när patienten kommer till oss är att han eller hon måste få den hjälp som behövs./…/

Det finns alltså en ökad psykisk ohälsa i samhället?

– Flera befolkningsundersökningar har visat att depression, orostillstånd och sömnproblem tenderar att öka.

– Och depression är ju inget du kan konstatera genom ett enkelt blodprov. Det krävs ofta en strukturerad intervju och att personen uppvisar symptom som nedstämdhet, sömnlöshet, bristande engagemang, att inte uppleva någon glädje i tillvaron, viktnedgång, att inget är roligt längre och det ska ha pågått några veckor./…/

Depression drabbar dubbelt så många kvinnor som män och depression drabbar också allt yngre men depressionssjukdom är vanligast i medelåldern, säger hon.

– Långvarig stress och problem med relationer och i arbetslivet leder också ofta till problem med den fysiska hälsan, att man inte orkar sköta sin hälsa och till slut kan då allt krascha.

Är mer ekonomiska resurser lösningen?

– Det jag önskar är att patienter i tid får hjälp av primärvården eller öppenvårdspsykiatrin och att de snabbt kan få hjälp där när de lämnar oss på sjukhuset.”

Ja, pressen är enorm på människor. Här är ett av flera uttryck och exempel på detta:

Se ”Hälsotrenden har en tydlig baksida”:

”Vårt fokus på hälsa och lycka har en tydlig baksida, hävdar forskaren Carl Cederström som i boken Wellnessyndromet* tecknar en bild av hälsotrenden som en narcissistisk jakt på det perfekta livet [se tidigare bloggningar under kategorin ‘Wellness syndrome’].

– Den som inte lever upp till kraven faller utanför normen, säger han./…/

Han ser hälsotrenden som nära kopplad till andra tidstypiska fenomen som hyllandet av hög produktivitet och en ‘ungdomskult’ där exempelvis medelåldern på partiledare aldrig varit så låg som nu.

Förr var fokuseringen på det egna jaget en flykt från det inrutade medelklassamhället. I dag, argumenterar de här forskarna, har samma narcissim förvandlats till en obligatorisk del av den rådande samhällsnormen. När människor inte längre vågar lita på välfärdssamhället uppstår ett ‘wellnessamhälle’ där alla definierar sin identitet – och sitt varumärke – utifrån det enda som tycks gå att påverka: sin egen kropp.

Förståeligt men beklagligt, enligt Carl Cederström, som ser början på en utveckling där trendiga hälsoarmband snart ersätts av mer heltäckande sätt att lagra högst personliga data om hälsa och kroppsliga rutiner. När samtidigt ansvaret för människors hälsa flyttas över till företagen uppstår integritetsproblem.

Det kan gå helt överstyr, säger Carl Cederström. Tidiga exempel på färdriktningen som Cederström tar upp är Kalmar vatten som räknar träningen i gymmet som ett plus vid lönesättning, och lärare i Chicago som får böta om de inte delar med sig av biometriska hälsodata.

Flera vd:ar omger sig bara med medarbetare som sprungit maraton och ser triathlon som en viktig punkt på en cv.

I dag är det bara en sund kropp som är idealet, inte en sund själ. Att söka sanningen utanför sig själv genom att läsa en bok är själva antitesen till dagens norm. Vi riskerar att hamna i en kulturell och intellektuell öken, varnar Carl Cederström.”

Sant!

”Dilemmat ärfortsätter han, att forskning visar att ju mer vi tänker på att vara hälsosamma och lyckliga, desto sämre mår vi. Den som misslyckas i sin jakt på det perfekta livet fylls ofta av skuldkänslor och självförebråelser.

Ett första steg ur denna utveckling är att vi börjar rikta vår uppmärksamhet mot saker utanför vår egen kropp, som politisk och ekonomisk förändring, säger Carl Cederström.”

Wellnessyndromet-297x458

Se vidare ”Wellnessyndromet och den nya narcissismen”:

”Det här wellnessyndromet har också politiska och sociala konsekvenser. Visioner om social förändring krymps ned till drömmar om individuell transformering. Politiska diskussioner ersätts av fördomsfullt moraliserande. Och vetenskapliga bevis blandas ihop med andliga villfarelser.

Förlorarna är de som redan är svaga. Att vara olycklig och ohälsosam är idag samma sak som att vara en dålig person.”

*”… det sociala kravet att maximera vårt välbefinnande har börjat vändas emot oss. Istället för att må bättre, har vi börjat känna oss skuldtyngda och ångestfyllda. I Wellnessyndromet får vi följa hälsofreaks som gör allt för att hitta den perfekta dieten, företagsatleter som startar dagen med ett hälsoparty och livsloggare som mäter allt, inklusive sina egna toalettvanor.

I denna värld tycks personligt välbefinnande förväxlas med etiskt handlande. Visioner om social förändring krymps ned till drömmar om individuell transformering, politiska diskussioner ersätts av fördomsfullt moraliserande och vetenskapliga bevis blandas ihop med andliga villfarelser.

Denna träffande och humoristiska diagnos av den pågående wellnesskulten bör läsas av alla som någon gång har känt sig misstänksamma mot dagens frenetiska sökande efter det perfekta livet.

Istället för att maniskt ängslas för vår personliga hälsa och lycka, borde vi kanske oroa oss mer för den sjuklighet som ligger utanför vår kropp – i samhället och i världen.”

Generation JAG – anledningen till att dagens ungdom är mer självsäker, självhävdande, leende, anser sig berättigad – och olyckligare än nånsin tidigare …

31 december, 2015 § 5 kommentarer

130853-130471
Ja,  sluta gör den högljudda människan till vår tids ideal. Journalisten Patricia Franzén länkade denna bloggpostning i artikeln ”Varför måste barn ta plats?”

Linus Jonkman skriver:

”Med introversion kommer en lägre tolerans för dopamin. Översatt till vardagen kan det uttryckas som att: du behöver väldigt lite för att känna att tillvaron är rik nog – du blir inte uttråkad. Introverta barn behöver inte dränkas i sorlet av röster för att känna sig levande. De behöver inte klasar av vänner som skryter om hur många mjölktänder de tappat. En vän räcker långt (gärna en basset eller något annat som förstår värdet av tystnad).”

Dvs de är nöjda med ”litet”!

”De tysta barnen försvinner ofta i sin bubbla. De stirrar med glasartad blick genom halva middagen. I deras vardag är trasiga strykbrädor strandade rymdskepp och ett rostigt boule-klot är en meteorit från planeten NepTinnitus.

Så varför lever vi i en tid som insisterar på att dessa barn skall ta plats?
Varför måste alla bli Mick Jagger?

Varför inte bara låta de tysta barnen vara Keith Richards? (minus drogerna förstås) /…/

Vissa tycks ha utvecklat en svältfödd hungern efter uppmärksamhet. De deltar inte för attinteragera utan för att dominera. När flera samlas på samma yta blir rummet en kakafoni av självcentrerad energi./…/

En gång i tiden var det ett skällsord att vara en sådan som tar plats. Idag har det blivit en hedersmedalj/…/

Kulturella långtidsstudier visar en trend sedan 50-talet av stegrande utåtriktat beteende. Den högljudda personen har blivit vårt tids ideal. Även störningen narcissism har blivit allt vanligare./…/

Den amerikanska psykologen Jean Twenge* går så långt som till att påstå att den intensivt extraverta nutidsnormen fostrat en armé av små narcissister.”

”About The Narcissism Epidemic:

Narcissism—an inflated view of the self [uppblåst syn på självet] —permeates our culture [breder ut sig/genomsyrar vår kultur]. Not only are more people narcissistic, but the culture has tilted [lutar sig] toward a narcissistic focus on appearance [fokus på det yttre], money, and fame (reality TV is a spectacular example).”

I artikeln ”How Dare You Say Narcissism Is Increasing? All of the evidence that’s fit to print” eller ”Hur vågar du säga att narcissism ökar? [här finns] alla de bevis som är lämpliga att tryckas” kan man läsa (med åtföljande hänvisningar):

”2. Traits related to narcissism have also increased, such as extrinsic values [yttre värderingar], unrealistic expectations [orealistiska förväntningar; risk att man blir besviken], materialism, low empathy, agentic (but not communal) self-views, self-esteem, self-focus, choosing more unique names for children, less concern for others, less interest in helping the environment, and low empathy.

Studies consistently show increases in these traits, except the data on self-esteem are mixed. Self-esteem increases in elementary school, middle school, and college students, but is unchanged among high school students in 2 out of 3 studies.

Many of the studies below use data from Monitoring the Future, the same database of high school students that critics claimed showed no meaningful generational differences.

Gentile, B., Twenge, J. M., & Campbell, W. K. (2010). Birth cohort differences in self-esteem, 1988-2008: A cross-temporal meta-analysis. Review of General Psychology, 14,261-268.(link is external)

Konrath, S. H., O’Brien, E. H., & Hsing, C. (2011). Changes in dispositional empathy in American college students over time: A meta-analysis. Personality and Social Psychology Review, 15, 180-198.(link is external)

Lindfors, P., Solantaus, T., & Rimpela, A. (2012). Fears for the future among Finnish adolescents in 1983-2007: From global concerns to ill health and loneliness. Journal of Adolescence.(link is external)

Park, H., Twenge, J. M., & Greenfield, P. M. (in press). The Great Recession: Implications for adolescent values and behavior. Social Psychological and Personality Science.(link is external) (uses MtF)

Reynolds, J., Stewart, M., Sischo, L., & MacDonald. R. (2006). Have adolescents become too ambitious? High school seniors’ educational and occupational plans, 1976 to 2000.Social Problems, 53, 186-206.(link is external) (uses MtF)

Twenge, J. M., & Kasser, T. (2013). Generational changes in materialism and work centrality, 1976-2007: Associations with temporal changes in societal insecurity and materialistic role-modeling. Personality and Social Psychology Bulletin, 39, 883-897.(link is external) (uses MtF)

Twenge, J. M., & Campbell, W. K. (2010). Birth cohort differences in the Monitoring the Future dataset and elsewhere: Further evidence for Generation Me. Perspectives on Psychological Science, 5, 81-88.(link is external) (uses MtF)

Twenge, J. M., Campbell, S. M., Hoffman, B. R., & Lance, C. E. (2010). Generational differences in work values: Leisure and extrinsic values increasing, social and intrinsic values decreasing. Journal of Management, 36, 1117-1142.(link is external) (uses MtF)

Twenge, J. M., Abebe, E. M., & Campbell, W. K. (2010). Fitting in or standing out: Trends in American parents’ choices for children’s names, 1880-2007. Social Psychological and Personality Science, 1, 19-25.(link is external)

Twenge, J. M., & Campbell, W. K. (2001). Age and birth cohort differences in self-esteem: A cross-temporal meta-analysis. Personality and Social Psychology Review, 5, 321-344.(link is external)

Twenge, J. M. & Campbell, W. K. (2008). Increases in positive self-views among high school students: Birth cohort changes in anticipated performance, self-satisfaction, self-liking, and self-competence. Psychological Science, 19, 1082-1086.(link is external) (uses MtF)

Twenge, J.M., Campbell, W. K., & Freeman, E. C. (2012). Generational differences in young adults’ life goals, concern for others, and civic orientation, 1966-2009. Journal of Personality and Social Psychology, 102, 1045-1062.(link is external) (uses MtF)

Twenge, J. M., Campbell, W. K., & Gentile, B. (2012). Generational increases in agentic self- evaluations among American college students, 1966-2009. Self and Identity, 11, 409-427.

En kommentator till Patricia Franzéns artikel skriver:

”Jag har i hela mitt liv fått höra att jag tar FÖR STOR plats! Syns och hörs FÖR MYCKET. Är dominant …. ‘Färgstark’ – när man vill säga ‘konstig’, utan att behöva står för det! Och så detta eviga: – Du måste lära dig att vänta in andra! Och så de omvända recensionerna av de ‘blyga’ och ‘avvaktande’. Jag kallar fenomenet för ‘Klassrumsfascism’. Det livliga barnet skall till varje pris hållas nere. Det tysta barnet till varje pris dras fram i ett rampljus detta barn inte vill stå i! Båda barnen lär sig att de är ‘fel’* ….. I stället för att KANALISERA de olika personlighetstyperna så att de fungerar för barnet själv och – givetvis – omgivningen (om de nu inte gör det – dvs barnet är av olika anledningar utstött eller beter sig destruktivt) skall de KONTROLLERAS…. Väldigt otäckt. Och osynligt ….. Jag är äldre än du…. Men jag menar nog att vår tids sk ‘individualisering’ (det du upplever som att alla ska ‘ta plats’) inte har lett till större individuell frihet, utan snarare till fler oskrivna regler för hur man ska bete sig och interagera med andra. Rädslan för att vara och göra ‘fel’ har blivit större. Det är lägre i tak. Intoleransen har ökat.
(*Motsvarande händer ju även barn som är ‘för magra’ eller ‘för tjocka’)”

Ja, har vi verkligen blivit fria, fått frihet, respekteras individuella drag? Och ja, vi får inte trycka ner de barn som tar plats – heller…

Återigen assertiveness/självhävdande borde vara att hävda sig själv och samtidigt visa respekt mot motparten. Vi borde sträva för, kräva ömsesidig respekt. Att också se och lyssna på den andra, samtidigt som man med all rätt kräver detsamma för sig själv.

Är ”Introverta ideal är på väg tillbaka”? 🙂

Se ”Generation Me – Why Today’s Youth Are More Confident, Assertive, Smiling, Entitled – and More Miserable Than Evere Before” eller ”Generation Jag – anledningen till att dagens ungdom är mer självsäker, självhävdande, leende, anser sig berättigad – och olyckligare än nånsin tidigare.”

Ja, det är inget negativt i sig att vi anser oss ha rätt till saker, men det bör inkludera att andra har rätt till saker – också… Vi har rättigheter och vi har skyldigheter. Inte bara det ena eller det andra.

Hur uppfostrar vi våra barn?

Om självförsköning – och också om att ojämlikhet urholkar solidariteten och ökar ensamheten …

26 december, 2015 § 11 kommentarer

”Istället för att vara blygsam börjar man skryta med sina prestationer och sin förmåga, överdriva sitt eget värde, nästan som en reklamkampanj”

skriver britterna Richard Wilkinson och Kate Pickett i pamfletten ”En trösterik sanning – Ett bättre samhälle för oss och vår planet.”

I ojämlika samhällen blir detta viktigt; att framhålla sig själv. Den sociala väven och solidaritet mellan människor slås sönder.

Se ”Egos Inflating Over Time: A Cross-Temporal Meta-Analysis of the Narcissistic Personality Inventory” eller ”Egon som pumpas upp med tiden: en cross-temporal meta-analys över narcissistismpersonlighetsförteckningen” (eller något i den stilen). Den här studien …

”… fann att nivåerna av narcissism har ökat över generationerna i 85 stickprov bland amerikanska studenter som avslutade 40-punktslistan rörande narcissistisk personlighet mellan 1979 och 2006 (totalt 16 475 studenter [??])./…/

Sålunda ligger nästan två tredjedelar av dagens studenter över medelvärdet från 1979-1985 vad gäller poäng för narcissism, vilket är en 30-procentig ökning.

Resultaten kompletterar tidigare studier som funnit ökningar gällande andra individualistiska drag som självhävdande, förmåga att agera, självkänsla [eller självöverskattning, egenkärlek] och utåtvändhet.” 

I ”Who Feels Inferior? A Test of the Status Anxiety Hypothesis of Social Inequalities in Health” eller ”Vem känner sig underlägsen? Ett test av hypotesen rörande statusängslan av ojämlikhet i hälsa” kan man läsa:

”The empirical association between income inequality, population health, and other social problems is now well established, and the research literature suggests that the relationship is not artefactual.

Debate is still ongoing as to the cause of this association. Wilkinson, Marmot, and colleagues have argued for some time that the relationship stems from the psycho-social effects of status comparisons.

Here, income inequality is a marker of a wider status hierarchy that provokes an emotional stress response in individuals that is harmful to health and well-being.

We label this the ‘status anxiety hypothesis’. If true, this would imply a structured relationship between income inequality at the societal level, individual income rank, and anxiety relating to social status.

This article sets out strong and weak forms of the hypothesis and then presents three predictions concerning the structuring of ‘status anxiety’ at the individual level given different levels of national income inequality and varying individual income.

We then test these predictions using data from a cross-national survey of >34,000 individuals carried out in 2007 in 31 European countries.

Respondents from low-inequality countries reported less status anxiety than those in higher inequality countries at all points on the income rank curve.

This is an important precondition of support for the status anxiety hypothesis and may be seen as providing support for the weaker version of the hypothesis.

However, we do not find evidence to support a stronger version of the hypothesis which we hold requires the negative effect of income rank on status anxiety to be exacerbated by increasing income inequality.”

Wilkinson och Pickett skriver s 26:

”Data visar att båda dessa mönster är i verksamhet [den första är att man saknar förtroende, har låg självuppskattning, är deprimerad och dukar under för känslor av underlägsenhet. Den andra, helt annorlunda, reaktionen är en sorts självförhävelse och narcissism. då man försöker framställa en positiv bild av sig själv]. 

Människor i mer ojämlika samhällen lider av mera statusoro på alla nivåer i den sociala hierarkin [vissa dukar under av underlägsenhet och andra överdriver sin betydelse]. 

De lider också i högre grad av depression och mentala sjukdomar [forskning har visat ökade nivåer av schizofreni i länder med inkomstojämlikhet]. 

Dessutom visar [alltså] amerikanska data att narcissism ökade under 1980- och 1990-talen, när inkomstskillnaderna ökade som mest.

Och människor ägnar sig mer åt vad psykologer kallar ‘själv-försköning’ i mera ojämlika samhällen.”

Man är mest intresserad av sig själv och måttligt intresserad av andra. Jag-först-störst-bäst! Vadå, intresserad av andra? Skönt att höra, för det är exakt så jag upplever det! Jag har varit med så länge och jobbat så länge så jag märker skillnaden, även här! I USA har jag också verkligen upplevt den! De har bara pratat om sig och sitt, inte varit intresserad av en annan …

Så om man inte trivs i detta samhälle, så är det troligen inte så konstigt!

Wilkinson och Pickett menar att denna statusängslan driver på konsumtionen och därmed förbrukningen av jordens resurser. Vi är inne i ett negativt ekorrhjul, som troligen kan vara svårt att bryta. Krävs enorm styrka att gå emot trycket och leva sitt egna liv: utan stort hus, stor bil, flera bilar, tipptopp allting.

De skriver också att i mer ojämlika samhällen sätter sig människor mer i skuld.

Och vi bidrar till allt detta genom att sätta våra barn i friskolor, anlita privata vårdcentraler och äldreboenden; icke-solidariskt verkande för allas bästa. Något vi alla förlorar på skulle jag vilja hävda.

Wilkinson och Pickett skriver i slutet om vad de tror skulle behövas för att bryta denna utveckling; bland annat att man t.ex. inte ska kunna sälja en vårdcentral och håva in massor med pengar.

Att gå utanför sig själv och också börja se andra – för verkligt jag-du-möte krävs jämlikhet mellan parterna …

2 oktober, 2015 § 6 kommentarer

selfiesI

”But first… let us take (lots and lots and LOTS) of selfies.”

13069371_O_1

Psykologiprofessor Svend Brinkmann vill göra upp med självhjälpstrenden. I artikeln ”Psykologiprofessor gör upp med självhjälpstrenden” kan man läsa:

”Sluta att försöka ‘finna dig själv’, gå ut och möt världen i stället. Det säger den danske psykologiprofessorn Svend Brinkmann som menar att coacher och självhjälpsböcker ofta får oss att må ännu sämre.

Det finns många som profiterar på den vilsenhet människor känner i dagens samhälle /…/

I det moderna samhället präglas livet av ständig omställning och förändring, en utveckling som ofta gör många människor vilsna och förvirrade. Svend Brinkmann konstaterar att en ”armé” av coacher, terapeuter och livsstilsguider nu försöker att få dem att må bättre.

– I dag blir människor utbrända, deprimerade och upplever en tomhet i sina liv. Lösningen enligt självhjälpsindustrin är att leta efter orsaken till problemen i sitt inre./…/

Allt är nämligen inte individrelaterat, menar Svend Brinkmann. Orsaken till problemen och känslan av meningslöshet kan ofta hittas i hur samhället fungerar, enligt honom.

– Alla krav på förändring och flexibilitet gör att människor upplever en meningslöshet – och tror att de inte tillräckligt noga lyssnat till just sin ‘inre röst’. Men jag tycker att det viktiga snarare är att lyssna och se sina medmänniskor. Vi blir till i relationen till andra – inte genom att bara fokusera på oss själva och våra ofta egoistiska behov.”

Så bra sagt! Och nej, denna ensidiga självfokusering gör oss inte lyckliga.

Vi tror oss inte vara beroende av andra? Vill inte vara beroende av någon annan? Är oss själva nog?

”Nio månader gammal skulle Brinkmanns äldsta barn börja på ‘Vuggestuen’, förskolan för de allra minsta. Han läste på hemsidan att verksamheten där byggde på ‘människans inneboende kraft till utveckling’.

– Jag reagerade över att små barn, som kan ännu inte tala eller gå, ska bli ansvarstagande och omsorgsfulla individer bara genom att vi stöttar deras inneboende kraft. Det lät som psykologiskt snömos.”

Ja, det är enorma krav på människor, på alla områden och detta startar alltså oerhört tidigt i livet!

”Svend Brinkmann började fundera och märkte att i privatlivet, på jobbet, i skolan och i föreningslivet talar alla om flexibilitet, förändringsbenägenhet och omställning. Hela tiden måste vi förhålla oss till ständiga omstruktureringar och skiftande trender – oavsett om det handlar om mat, mode eller medicinska och psykologiska mirakelkurer.

– Vi befinner oss i ett tillstånd där det enda stabila är förändring och där det enda vi kan vara säkra på är att det vi lärde oss i går kommer att vara föråldrat i morgon. Sociologer pratar om samtiden som ‘flytande modernitet’, det vill säga att allt är i förändring. Själv skulle jag hellre vilja säga att allt snurrar.

Ju mer Svend Brinkmann såg sig omkring, desto mer förundrad blev han. Han reagerade över en tillvaro där alla är tvungna att hänga med, där många upplever en ständig tidsbrist och där hastigheten ständigt speedas upp.

– Vi lagar mat, byter jobb och löser uppgifter fortare än någon gång tidigare i den mänskliga utvecklingen. Samtidigt sover vi en halvtimme mindre per natt än för fyrtio år sedan, och upp till två timmar mindre än på 1800-talet.

För att klara sig när tillvaron snurrar allt fortare söker många hjälp utifrån, vänder sig till experter. Marknaden för olika typer av coacher har svämmat över under senare år, både i Danmark och i Sverige.

– Jag är mycket kritisk till den utvecklingen och tror att människor faktiskt far illa av att möta coacher och läsa självhjälpsböcker.

– Jag märkte att det var befriande för många att förstå att allt inte ‘beror på mig’ eller på att ‘det är något fel på mig’. Vi är alla en del av världen och kanske är det fel på den i stället? Många kulturella och sociala problem beror på hur samhället fungerar – inte på individen./…/

Har du några råd att ge trots din kritik mot självhjälpsindustrin?

– Det viktigaste är inte alltid ‘jag’ och ‘vad jag vill’. Ofta är det mer berikande att vända sig ut mot omvärlden och sina medmänniskor – och fråga ”vem är du?”.

– Det är inte alltid viktigt att ‘finna sig själv’, utan att acceptera den man är just nu och att ge sig ut och möta världen. Mitt råd är att läsa en roman, och öppna sig mot konsten och världen./…/

Men riskerar inte din kritik mot självhjälpsindustrin att få till följd att personer som verkligen mår psykiskt dåligt inte söker hjälp?

– Självklart ska de som upplever att de inte klarar av vardagen på grund av sviktande psykisk hälsa söka och få professionell hjälp. Jag är själv psykolog och vet hur viktigt det är att få sådan hjälp, poängterar Svend Brinkmann./…/

Svend Brinkmann är också kritisk till trenden att vi i dag ska uttrycka våra känslor överallt och när som helst.

– Här rekommenderar stoikerna att det kan vara bättre att ibland hålla tillbaka sina känslor. Och medan döden i dag undviks som om den vore ett tabu, vill stoikerna att man tänker på sin dödlighet varje dag för att utveckla tacksamhet för det liv man har.

Svend Brinkmann tycker att det är fruktbart att fråga sig om den stoiska filosofin kan vara nyttig i ljuset av samtidens problem. Stoicismen erbjuder en livshållning som fäster vikt vid självbehärskning, pliktkänsla, integritet, värdighet, sinnesro och en vilja att förlika sig med sig själv – snarare än att ”hitta sig själv”.

– Den livsfilosofin skulle kunna införlivas i människors vardagsliv genom till exempel negativ visualisering, att föreställa sig att man förlorar det man har. Samt projektiv visualisering, en träning i att se saker och ting ur dess rätta perspektiv genom att sätta parantes runt sig själv.

Vad händer då när vi avskedar våra coacher? Svend Brinkmann talar om en självutvecklingsabstinens som kan drabba oss. Det är svårt att gå från att hela tiden vara upptagen av sig själv och att utveckla sitt inre, till att fokusera på världen omkring.

– Coacherna är en del av ett nytt prästerskap som med närmast religiös besatthet predikar om utveckling och förverkligande av självet. Coachen är en motpol till det stoiska lovprisandet av den sinnesro vi kan få genom att stå stilla och stadigt – och se oss omkring.”

9789187852176_200_jag-och-duDen judiske filosofen Martin Buber har skrivit boken ”Jag och du”. Om denna bok kan man läsa:

”Människorna, säger Buber, är olika till sitt väsen och just i olikheten ‘ligger människosläktets stora möjlighet’. Men olikheten allena är otillräcklig. Den förutsätter att vi på en grundläggande sätt är jämlika.

Olikheten och jämlikheten kompletterar inte bara varandra, de är logiskt sett oskiljaktiga: vi kan inte meningsfullt tala om olikhet utan att förutsätta jämlikhet och tvärtom.

Jämlikheten i sin tur är förutsättning för det autentiska mötet mellan ‘Jag’ och ‘Du’. I detta möte är den andre inte ett objekt för min erfarenhet. Han är ett subjekt som är med att skapa mitt ‘Jag’, liksom jag deltar i att skapa detta ‘Du’.

Ja, att verkligen se den andra människan, dvs. gå utanför sig själv. ”Bry sig om” andra.

I ledaren ”En utmaning till högern och socialdemokratin” idag skriver Kajsa Ekis Ekman:

”Ni från högern har länge hävdat att näringslivet kommer att lösa klimatkrisen, bara de får fria händer kommer de att konkurrera med miljövänliga alternativ.

Ni från socialdemokratin har drivit linjen att med pekpinnar som miljöbonus ska det bli ”lönsamt för företagen att agera miljövänligt”.

Hur står sig era teorier nu?

Vad säger ni i ljuset av Volkswagen-skandalen?/…/

… de handlat helt logiskt.

Det ligger i ett företags intresse att göra vinst. En vd som kan se till att detta sker går hem hos aktieägarna. En vd som inte bryr sig om vinst utan sätter miljön främst går inte hem hos aktieägarna.

Precis detta är problemet med privat ägande.

Privat ägande av produktionsmedlen innebär att det främsta målet med tillverkningen av varor är att leverera vinst till ägaren. Det är inbyggt i själva systemet, det är inte ett enskilt företags fel.

Och så länge det är så, kommer vinst alltid gå före miljökrav.”

Vad självintresse och egoism leder till!

Apropå Alice Teodorescu om att alla kan bara de vill …

3 augusti, 2015 § Lämna en kommentar

barnets-arhundrade

I boken ”What About Me? The Struggle for Identity in a Market-based Society” av psykoterapeuten Paul Verhaeghe kan man läsa:

Det uttryckliga budskapet är: alla kan bli perfekta, alla kan få allt de vill ha. Men det finns också en inte klart utsagd varning: så länge som du anstränger dig tillräckligt hårt.

Och detta stämmer perfekt med den mest framstående myten av den fulländade individen./…/

Och om dessa andra människor [som inte uppnår de högsta höjderna eller den högsta njutningen i detta fall] försökte lite hårdare, skulle det alldeles säkert finnas inom räckhåll för dem också, eller? [undrar Verhaeghe ironiskt]”

Och vidare skriver han:

Den svenska socialteoretikern Ellen Key utnämnde 1900-talet till ‘barnets århundrade’. Vi kan redan nu proklamera 2000-talet som ‘det farliga, eller åtminstone störda, barnets århundrade.’

Dubbla diagnoser (såna som kombinationer av adhd, odd, cd, asd, självskadebeteende och ätströningar) växer upp som svampar. Och samtidigt som allvarliga störningar verkar öka bland vuxna så ökar tecken till problem bland de unga.”

En enorm press på individer, som kan få katastrofala följder? Och effekten på samhället i stort?

Jan-Olof Bengtsson skriver i Dagens samhälle ”Därför stör sig vänstern på Alice Teodorescu” som avslutning:

”Jag hittar några ord från Alice Teodorescu själv som avslutning:

‘Det är korkat att försöka tiga ihjäl åsikter man inte delar’.

Visst är det!”

Håller helt med! Och fler borde sluta tiga i dagens media-Sverige, som domineras av liberala tidningar! Gräsrötterna borde börja göra sina röster hörda i betydligt högre grad!

Bengtsson skriver i krönikan ”Vården och det egna ansvaret”:

”Larmrapporterna om överbeläggningar på våra sjukhus ökar, inte minst i Skåne. Men medan debatten om besparingar och vikten av lika och solidarisk vård till alla rullar vidare, är det betydligt färre som pratar hälsa och individens eget ansvar.

Så hur pass självdestruktiva människor ska vården stillatigande acceptera eftersom det går ut över så många andra? Missköter man sitt jobb får man sparken efter ett antal varningar. Men när man missköter sin hälsa, åker in och ut på sjukhus på grund av ointresse och slöhet och inte har en tanke på förändringar, blir det ändå inga konsekvenser.

Vi skyller slentrianmässigt bristerna på sjukvårdens otillräcklighet. Men vi orkar egentligen inte att ta tag i frågan varför så många – närmast i onödan och av egen förskyllan – hamnar på sjukhus? Om och om igen.

För några år sedan utkom den tyska författaren Juli Zeh med sin svarta framtidsskildring ‘Corpus Delicti’. Vi är förflyttade till 2058 och staten har eliminerat alla risker för sjukdom och lidande. Kojbyggen i träd är förbjudet för man kan ramla ner. Medborgarna tvingas bära munskydd och uppfylla sin personliga kvot av motion, allt kontrollerat genom ett inopererat chip. Kärlek och sexualitet tillåts bara om man har kompatibla immunsystem. Det är förbjudet inte följa ‘METODEN’, för då straffas man för ‘metodfientliga aktiviteter’.

Jo, på ett sätt är det hälsans paradis men sam­tidigt välfärdsstatens definitiva krasch under trycket av en totalhavererad sjukvård. Det hela övergått i en rigid hälsofascism, en välviljans diktatur om man är snäll. Framtidsbilden må vara överdriven men ändå lite tidstypisk för en ökande och gnagande osäkerhet.

Vi vet att ohälsa handlar om för stora mängder tobak, alkohol, ohälsosam mat/fetma och för lite fysisk aktivitet. Rent statistiskt lever människor som sköter sin hälsa 14 år längre än de med osunda levnadsvanor, enligt socialstyrelsen.”

Usch, vilken människosyn! 😦 Undrar om Bengtsson lever som han lär: motionerar ordentligt, äter ytterst hälsosamt, inte dricker för mycket, sover ordentligt osv.?

Wellnesshysterin skapar rejäla problem hos många och detta har också påpekats.

Mer om perfekta människor och ätstörningar.

Säger jag som kommer från medelklassen och en välutbildad familj med sunda vanor, precis så som det brukar vara i såna familjer!

Jag har vistats länge sammantaget i fattiga områden i framförallt en stat i Midwest i USA och jag kan livligt sätta mig in i hur det är för människor som kanske inga jobb har, har lågbetalda jobb och är fattiga! Att sätta sig på höga hästar finns det ingen anledning till! Usch, för de åsikter Bengtsson för fram.

Och Jon Stewart är otroligt bra…

Jon Stewart

… samt min ”svåger” i USA, som varit lärare i matematik vid universitet i USA, nu pensionerad och tydligt emot republikanerna och för större jämlikhet och välfärd till alla! Puss till honom också!

Och slutligen, som svar på Bengtssons åsikter om sjukvården här i Sverige och bristen på pengar och resurser där:

11694132_843577195724445_7289086965631657502_n

Om denna bild kan man läsa:

”Why are we allowing the same politicians that rewarded the banks with bailouts for crashing the economy tell us that Social Security is the cause of all the countries debt?

Are we going to allow them to rob the American people again?” 

Ja,

”Varför tillåter vi samma politiker som belönade bankerna med räddningsaktioner för att de kraschat ekonomin, säga åt oss att social välfärd är orsaken till hela landets skuld?

Ska vi tillåta dem att råna det amerikanska folket igen?”

Nej, det tycker jag inte! Stå på er! Och allt fler amerikaner verkar hålla med!

Mer om skolan…

4 oktober, 2014 § 1 kommentar

What_about_Me_300dpi_titlecoverMöte i veckan med programrektor på ett gymnasium vi samarbetar med:

”Vi är en av de friskoletätaste kommunerna i landet [på gymnasienivå. Men även på grundskolenivå, tror jag].”

Skolpengen här för gymnasieelev är ca 100 000 kronor. Tydligen så beräknas skolpengen på den kommunala skolans kostnader per elev. Denna kostnad inkluderar allt: löner för personalen, lokaler, skolbibliotek, skolhälsovård osv? Inkluderar också kostnaderna för mer kostnadskrävande program? Så om en kommun har såna program så blir skolpengen högre och det blir mer attraktivt för vinstdrivna skolföretag att etablera sig i denna kommun? Och omvänt; inte så attraktivt att etablera sig i andra, mindre, fattigare kommuner! Om nu friskolor är så bra: borde inte barnen i de senare kommunerna också få ta del av friskolans fantastiska pedagogik?

Hur som helst så blir det mer lönsamt för skolföretag att etablera sig i kommuner där kommunen satsar mer på skolan?

Kommunala skolan har svårare att anpassa sina lokaler: minska dem och således minska lokalkostnaderna. Tar då friskolan elever från den så står kommunens skola med kostnaderna för lokaler fortfarande, men får mindre intäkter. Flyr friskoleelever friskolan så är den kommunala skyldig att ta emot denna elev.

Är detta konkurrens på lika villkor?

Enligt programrektorn så kommer nu fler och fler elever tillbaka till den kommunala skolan därför att de är besvikna och missnöjda med vad de fått i friskolan. Han gav inga konkreta exempel på detta och under hur lång tid man sett denna trend.

För personalen innebär allt detta inte så där optimala arbetsförhållanden. Jag undrar om man då kan göra ett riktigt bra jobb. Jo, kanske, men till ett personligt pris.

En mamma sa apropå sin lille son som bara går i andra klass och som nyligen kom in på friskola, att det är mycket tuffare på den nya skolan jämfört med den kommunala där han tidigare gick. Jag visste inte vad jag skulle säga.

Jag har tänkt på detta. Pressar man sina elever för att de ska prestera? Eller är det så litet personal i skolan, så eleverna MÅSTE göra en hel del av arbetet hemma (med hjälp av förälder eller äldre syskon)? Eller både/och? Har alla föräldrar förmåga eller kunnande att hjälpa sina barn hemma?

I den pedagogiska verksamhet jag själv arbetar i så har vi eleverna från förskoleålder till de är 20 år. Vi kan alltså följa dem genom flera skolstadier. Det där lilla barnet som jobbade på, presterade, hade lätt för sig, hinner gå igenom många utvecklingsfaser på vägen och inte sällan så mynnar det ut i ingenting. Det är en annan kategori elever som lyckas.

Att börja driva små barn låter inte så vidare lyckat. De borde få leka in saker och ta in saker efter sin individuella utvecklingsnivå.

Och slutligen, jag tror INTE att konkurrensen har utvecklat skolan.

I detta samhälle uppstår nya problem. Detta börjar uppmärksammas. Bland annat har den belgiske psykoanalytikern Paul Verhaeghe skrivit boken ”What about Me? The struggle for identity in a marketbased society” vilket översatt blir något i stil med ”Men jag då? Kampen för identitet i ett marknadsbaserat samhälle.”

Om denna bok kan man läsa:

”According to current thinking, anyone who fails to succeed must have something wrong with them. The pressure to achieve and be happy is taking a heavy toll, resulting in a warped view of the self, disorientation, and despair. People are lonelier than ever before. Today’s pay-for-performance mentality is turning institutions such as schools, universities, and hospitals into businesses, while individuals are being made to think of themselves as one-person enterprises. Love is increasingly hard to find, and we struggle to lead meaningful lives.

In What about Me?, Paul Verhaeghe’s main concern is how social change has led to this psychic crisis and altered the way we think about ourselves. He investigates the effects of thirty years’ acceptance of neo-liberalism, free-market forces, and privatisation, and the resulting relationship between our engineered society and individual identity. It turns out that who we are is, as always, determined by the context in which we live.

From his clinical experience as a psychotherapist, Verhaeghe shows the profound impact that social change is having on mental health, even to the extent of affecting the nature of the disorders from which we suffer. But his book ends on a note of cautious optimism. We can once again become masters of our fate — if we accept the challenge.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin narcissismreflektioner och speglingar II....