Om A-kassa och att ”det ska löna sig att arbeta,” samt om att sitta på höga hästar…

13 februari, 2012 § 4 kommentarer

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.

Se ledaren ”Benny slåss mot makten.”

Litet högt tänkande.

Av någon anledning kom jag att prata om detta med att det inte är kul att vara arbetslös på jobbet apropå utspelet om att jobba till vi är 75 år.

Jag hävdade att jag tror att ingen vill vara arbetslös, men hur många kan och vill job ba till de är 75 år? Och vilka kommer att ha råd att sluta tidigare? Kommer det att vara de grupper som bäst skulle orka jobba längre som har råd att sluta tidigare?

Och ja, redan nu existerar ju Veterankraft och Pensionärspolen och kanske andra liknande bemanningsföretag. Så helt okänt eller ickeexisterande är ju detta med att jobba efter pensioneringen inte, kanske också ganska länge (men i den omfattning man vill).

Min chef (som jag inte tror är jättehögt betald) sa under denna diskussion att hon har folk i sin närhet som hellre lever på A-kassa än att jobba för de tjänar mer på att vara arbetslösa och hon tyckte att det måste löna sig att jobba.

Tack och lov har jag aldrig varit arbetslös hittills, men jag tror ju inte att det hade lönat sig att vara arbetslös framför att jobba, såvida jag inte var tvungen att ta ett MYCKET lägre betalt jobb än jag har nu. Och jag har en ”rejäl yrkesutbildning.”

Denna diskussion fick mig att börja fundera.

Kan det finnas tendenser hos arbetslösa att försköna sin tillvaro? Göra den bättre än den är? De vill se bättre ut i andras ögon än de känner sig? Och avundas (med viss rätt!) dem som inte har jobb? En psykologisk försvarsmekanism. För jag undrar hur många arbetslösa som verkligen har det bättre (ekonomiskt) som arbetslösa än om de arbetade?

Skulle man kanske också kunna förbättra arbetslivet, så att människor vill stanna där? Finnas där?

Och hur många är det som slutar i förtid eller byter ner sig i jobb, till ett jobb med lägre betalt, för att slippa en dålig arbetsplats – om de kan? Kan det möjligen vara de som är den allra bästa arbetskraften som gör detta, om de kan? Något de nordamerikanska forskarna på utmattning Christina Maslach och Michael P. Leiter spekulerar i i en gemensam bok och i sin forskning. Arbetsplatser tenderar att dräneras på sitt bästa folk, för antingen går de i väggen eller så söker de sig bort – om de bara kan.

En kollega lämnade rummet under denna diskussion, hon ville bara inte fortsätta argumentera.

Vadå tillit till människor? Vadå sprida misstro mot människor från höjdarhåll? Varför gör de detta? Medvetet och kanske omedvetet? Speglar de andra i sig själva?

Vi har spelats ut (och låtit oss spelas ut) mot varandra med söndra-och-härska-metoden och de som ägnar sig åt detta är inte de ”friskaste” ledarna, om man ska låna John Cleeses och hans terapeuts terminologi. Jag tror de har rätt där. Om Robin Skynner se här.

Att ha sådana ledare skapar inget bra eller friskt samhälle heller.

Eliterna (i Sverige och Europa) skor sig och seglar långt över alla oss vanliga människor.

Jag skulle vilja påstå att medelklassen är lurad. Den kommer också att förlora på den politik som förs (inte bara all dem längst ner i botten), även ekonomiskt och det finns inget ofrånkomligt hos detta. Vilket det finns debattörer som påstår, men de hörs knappt alls därför att det de säger inte stämmer med det media vill förmedla. Av förmodligen idag ganska välbetalda journalister, som bara är rädda om sitt eget hus, sina RUT-avdrag osv.

Det skulle verkligen behövas en gräsrotsrörelse. En rörelse underifrån.

Även mina medelklassvänner och (välutbildade) medelklassläktingar resonerar i dessa banor.

Jag blir helt matt och förskräckt och rädd.

Och jag blev oerhört illa berörd av att se Mats Knutsson intervjua Stefan Lövfen i Agenda igår. Min starka, spontana reaktion blev att han är jätterädd för att bli av med sitt RUT-avdrag och alla sina andra avdrag och förmåner!

Och jag var visst inte ensam om att reagera på honom, där han satt styjlad i oklanderlig kostym och på höga hästar och, skulle jag vilja påstå, såg ner på Löfven. Vad är så fantastiskt mycket bättre med (träiga) Knutsson än Löfven?

Kostnaderna för eventuellt överutnyttjande av A-kassan, hur stora är de – egentligen? Och hur stora i förhållande till annat misshushållande av vår nuvarande regering?

Men det finns de som står på de ”svagas” sida.

Och jo, (s) måste också skärpa sig!

Annonser

Decennier av nyliberal egoism och om att avväpna den berättigade vreden – att inte se mörkret i ögonen och göra något åt det, göra uppror…

1 maj, 2010 § Lämna en kommentar

Tony Samuelsson i recensionen ”Kallskänkan och förtrycket” av diktsamlinegn ”Kallskänkan” av Jenny Wrangborg:

”Om kallskänkan som söker sitt kollektiv men inte hittar det. Så skulle man kunna sammanfatta min läsupplevelse. Folk är nedtryckta, maktlösa, rädda och knyter näven i fickan.

I fackklubben, om den finns, kan man någon gång känna glädje och sammanhållning. Men mest är folk fullt upptagna med sina privata drömmar eller bara hålla näsan över ytan.

’Där arbetarna förr trevade ut ur kollektivet, in mot egot, famlar de idag i motsatt riktning’, skrev Örjan Nyström i en bra artikel i LO-Tidningen häromveckan.

Det är tragiskt att arbetarklassen förborgerligas, menade en gång Ivar Lo, men så sker när man får det bättre. I Wrangborgs dikter måste arbetarna vända på slantarna igen. Ändå känner de inte igen sig i det ’vi’ som Wrangborg drömmer om. Decennier av nyliberal egoism har suddat ut klassidentiteten.”

Och Örjan Svedberg i recensionen ”Greider med hjärtat till vänster – på sikt måste en förändring komma” av Göran Greiders bok ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället”:

”Den fråga som är central är: varför har inte arbetarrörelsen ett kraftfullt svar på finanskrisen och klimatkrisen? För att få svar på den frågan gör han en personlig och politisk tillbakablick som sträcker sig tillbaka till 70-talet./…/

… de ekonomiska kriser kapitalismen genomgår alltid kommer att finnas – de går inte att få bort. För om man lyckas ta bort kriserna, ja då är det inte kapitalism./…/

Ovanpå detta kom så nyliberalismens segertåg genom västvärlden. Det börjar med Thatcher och Reagan, men vi fick ju även vår egen variant här hemma./…/

… nyliberalismen trängde djupt in i både arbetarklassen och arbetarrörelsen./…/

Riktigt njutbart blir det när nyliberalismens haveri beskrivs. För alla dessa självsäkra nyliberala ideologer vi retat oss på under många år tappade fotfästet, blev en aning mindre sturska./…/

Särskild uppmärksamhet ägnar han två viktiga utvecklingar: framväxandet av ekomodernismen och konsumtionshysterien./…/

… det är för det första den rika världen som förstör mest och för det andra är det den rika delen av den rika världen som är värst. Ekomodernismen bli på så sätt klasslös.

Själva kapitalismen förblir orörd och borgligheten i Sverige hävdar att vi genom tillväxt kan komma ur klimatkrisen – det tror inte författaren på (och inte jag heller). Hela klimatkrisen är djupt förbunden med kapitalismen./…/

… krisens verkningar kommer att fortsätta och att lösningarna kommer att vara i stort sätt liberala världen runt. Samtidigt som en insikt håller på att långsamt sprida sig, insikten om att tillväxten inte kan fortsätta och därmed inte kapitalismen heller.

På sikt måste en förändring komma. Men den kommer först när socialdemokrater runt om i Europa släpper sin ängsliga fixering på storstädernas medelklassväljare och inser att det är arbetarklassväljarna man ska arbeta för./…/

… det är utjämningen mellan klasser och folk som på sikt kommer att förändra världen och det är genom denna tanke vi kan komma åt den dubbla kris vi befinner oss i nu.”

Maria-Pia Boëthius skriver i ”Stirra mörkret i ögonen. Boëthius: Positivt tänkande drogar ner Sverige?:

”Strax innan jag reste från Sverige blev jag intervjuad av två unga mediestudenter om ’media’. När jag babblat klart sa de: ’Gud, så deprimerande.’ Jag blev faktiskt häpen. Min idé är att se mörkret i ögonen och göra något åt det, göra uppror, allra minst.

De senaste åren har jag märkt en skillnad när jag är ute och föreläser. Många människor vill ha optimistiska budskap för att sedan gå hem och känna sig väl till mods, istället för att gemensamt söka sanningen, också om den är mörk och sedan kavla upp ärmarna och sätta igång motståndet.

Och jag har funderat på hur annorlunda det var på 60- och 70-talen och om positivt tänkande är på väg att droga ner också Sverige. Dess profeter kallar alla obehagliga sanningar för ’katastrofism’. Låter som ett bra sätt att avväpna den berättigade vreden. Eller slippa känna den?/…/

Någon som jag håller oändligt mycket av och som varit fruktansvärt utsatt lärde mig en gång att det är tvärtom, att styrkan kommer av att stirra det svarta rakt i ansiktet, inte att låtsas som om det inte finns. Och att sedan handla. Hon gjorde det och av det lärde jag mig något omistligt.”

Se tidigare inlägg om positivt tänkande.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin defencesreflektioner och speglingar II....