Vreden hos den vita medelklassmannen är verklig: dess mål är dock felriktat, inte mot dem som är orsak till deras elände, utan mot dem som är precis under dem på den ekonomiska stegen…

20 augusti, 2017 § Lämna en kommentar

angry-white-men.jpg

Den amerikanske sociologen Michael Kimmel i ”Epilog” i boken ”Angry White Men” s 282-285:

”Vreden hos den vita medelklassamerikanen är verklig: dess mål är dock felriktat, inte mot dem som är orsak till deras elände, utan mot dem som är precis under dem på den ekonomiska stegen.”

Gäller även här: vreden riktas mot svagare grupper, invandrare, feminister, homosexuella osv.

”Ja, det är sant att deras känsla av berättigande kan vara illegitimt – om det berättigandet handlar om överlägsenhet över andra som är i samma position som de är. 

Men det är en helt annan sak att anse dig själv berättigad till ett anständigt jobb och ett socialt trygghetsnät, som gör det möjligt för dig att vakna på morgonen och gå till arbetet och känna att du bidrar till ett större gott – och för vilket du inte bara är beviljad inte bara en anständig lön, där du är kapabel att (tillsammans med din maka/make) försörja en familj [eller försörja dig själv om du inte har familj], med avsättningar för din pension, utan också förunnad respekt från dina medarbetare och en trygg plats där du bor. 

Vita män och kvinnor i medelklassen kanske inte är berättigade till ‘mer’ eller ens ‘mer än’ dem som ser annorlunda ut, kommer från en annan plats eller älskar på ett annat sätt än vi gör.

Men vi ÄR berättigade att känna värdighet över vårt arbete; respekt i våra familjer och där vi bor; trygghet när vi möter [ekonomisk] tillbakagång, sjukdom och död; och en känsla av heder över det vi åstadkommit i våra liv.

Till detta är vi helt säkert berättigade. Det är vår födslorätt som amerikaner [och som svenskar osv].”

Enligt den så kallade Grantstudien* så är inte rikedom, ära och berömmelse vägen till lycka. Däremot överskuggar anknytning och kärlek rikedom, pengar, positioner när det handlar om lycka.

”Om vi försöker hitta anledningar till att vi inte har det [vi som medborgare borde ha rätt till], kan vi inte titta på det gångna, utan mot framtiden och mot de länder som tillhandahåller dessa värden för sina medborgare.

Trots de åtstramningsåtgärder som krävts av den nuvarande ekonomiska recessionen, har länderna i den Europeiska unionen skyddat den politik som tillhandahåller det skyddsnätet.”

Men detta nät får allt större och större maskor även här. Liknande retorik som använts och fortfarande används där, används här för att montera ner trygghetssystemen än mer, sänka minimilöner, försämra sjukförsäkring osv.

Politiker här verkar snegla på USA, ser upp till USA och försöker ”implementera” liknande politik här och ojämlikheten växer med allt vad det innebär. Och det är tveksamt om vi blir lyckligare i ett sånt samhälle.

”När du har det skyddsnätet under dig, kan du både ta större risker, för du vet att du är skyddad om du gör ett misstag och du kan andas ut och slappna av och njuta av livet som du faktiskt lever. 

I USA så är den nuvarande vreden, pådriven av sårat berättigande, ett avgjort könsdrivet raseri. Det är vita medelklassmän som uttrycker sina kval, sin förvirring och rädsla genom detta politiserade raseri.

Om det fanns verkliga skyddsnät så skulle kanske män (och kvinnor) vara mindre rädda att misslyckas. Så att lindra denna rädsla att falla är del i en omdefiniering av maskulinitet som är den centrala komponenten för att adressera denna vrede [Kimmel skriver om män som hävdar sånt som ‘Den där svarta kvinnan stal mitt jobb!’ och Kimmel frågar ‘Vem har påstått att det var DITT jobb???’]./…/

Att adressera vreden hos Amerikas arga vita män är EN NATIONELL POLITISK FRÅGA, INTE EN TERAPEUTISK. I vissa fall, som jag har nämnt tidigare, är deras vrede atavistisk/primitiv, nostalgisk, reaktionär och i sista hand historiskt irrelevant. 

(Det gäller mansrättsaktivisterna likaväl som de som dundrar i ‘ourtrage radio’ [Rush Limbaugh m.fl.].)

Men i många fall – särskilt hos arbetar- och medelklasskillar, som känner sig oförmögna att försörja sina familjer längre, de yngre papporna som har avsatt en massa tid på att vara hängivna pappor, bara för att känna sig blåsta av ett system som ignorerar alla deras insatser [‘their input’ i allmänhet?] eller de hängivna arbetare som plötsligt förlorar sina sjukvårdsförmåner eller blivit oursourcade eller downsized av ett företag som bryr sig mycket mer om dess VD:s utlandsbaserade konton än det gör om dess arbetares liv – dessa killar har legitima klagomål. 

Vi behöver ett samlat politiskt agerande för att adressera deras vrede. Vi behöver en New Deal. 

I april 1932 [dvs något år efter den stora depressionen], strax innan man annonserade av the New Deal, höll Franklin D. Roosevelt ett tal i radio till nationen. Ämnet var ‘den glömda människan.’ 

Roosevelt talade med stor passion om den svåra belägenheten för den lilla människan och hävdade att vår nationella medkänsla kräver av oss att ta hela regeringen i anspråk för att lätta hans/hennes lidande. 

Det är dags, hävdade han, ‘att bygga från botten och upp, inte från toppen och ner’ och dags att vi sätter vår ‘tro en gång till till den glömda människan i botten av den ekonomiska pyramiden.’ 

Franklin D. Roosevelt lovade högtidligt att kasta om Hoovers [USA:s president 1929-1933*] trickle-down utbudsekonomipolitik genom att erbjuda ‘tillfällig lindring från toppen och ner snarare än permanent lindring från botten och upp.’

Istället förespråkade han massiva Keynesianska statliga ingripanden, för att sätta pengar i folkets händer, inte företagens, och därigenom ‘återställa köpkraften till den jordbrukande hälften av landet’ och hålla ‘farmaren och husägaren där han är, utan att bli bortdriven av utmätning av hans inteckningar.’

Det är den sortens politiska engagemang vi skulle förvänta oss av vår regering, den sorts medkänsla vi borde förvänta oss från de politiker som påstår att de bryr sig så mycket om den lilla människan.

För att verkligen bry oss om dem behöver vi ställa resurserna från regeringen/staten till deras förfogande – försäkra oss om att de har trygghetsnät som kan stötta och fånga dem, försäkra oss om att de har adekvata inkomster för att försörja sig och sina familjer både vid sjukdom och i friskhet, försäkra oss om att deras barn får gå i anständiga skolor och försäkra oss om att vid slutet av dagen [i slutet av ett arbetsliv] de kan se tillbaka på sina liv och le med stolthet över att deras hårda arbete, hängivenhet och uppoffringar kommer att ha gett dem den värdighet och respekt vilken de verkligen är förtjänta av.”

Så verkar inte arbetslivet vara alltid, tyvärr, varken här eller där.

Sen skriver han en massa intressant om att det behövs mer än ”anger-management program,” både för enskilda män som för män i allmänhet.

”Vi behöver skilja maskulinitet från känslan från ett icke undersökt och icke förtjänt berättigande [det sårade berättigandet som kan resultera i våldsdåd]. Och, dessutom, det är inte genom att kämpa mot nykomlingarna på den offentliga arenan – immigranter, kvinnor, minoriteter, homosexuella – som vita män kommer att hitta sätt att definiera maskulinitet/vad som är manligt.

Snarare handlar det om att förena oss över ras- och könsgränser och andra identiteter som vi tycker delar oss – både personligt och politiskt – som vi kan lindra vita mäns vrede.”

*”Good genes are nice, but joy is better – Harvard study, almost 80 years old, has proved that embracing community helps us live longer, and be happier”:

”Close relationships, more than money or fame, are what keep people happy throughout their lives, the study revealed.

Those ties protect people from life’s discontents, help to delay mental and physical decline, and are better predictors of long and happy lives than social class, IQ, or even genes.

That finding proved true across the board among both the Harvard men and the inner-city participants.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Vreden hos den vita medelklassmannen är verklig: dess mål är dock felriktat, inte mot dem som är orsak till deras elände, utan mot dem som är precis under dem på den ekonomiska stegen…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: