Diane Ravitch om skola (och sjukvård!): ”Konfronterad med krav att tillfredsställa ett enstaka mått så strävar folk att tillfredsställa detta mått och negligerar de andra, kanske viktigare, målen i organisationen”…

11 april, 2012 § 2 kommentarer

Diane Ravitch på s. 160 i kaptitlet ”Problemet med ansvarsskyldighet” i boken ”Den fantastiska amerikanska skolans uppgång och fall – Hur testande och (skol)val underminerar utbildning” (i min översättning):

”[Daniel] Koretz visar hur högspelstestande [high-stakes testing] – dvs ansvarsskyldighet baserad på tester–  förvränger tester som mått på elevers prestationer.”

Se hans ”Att hålla måttet: vad testande i utbildning verkligen säger oss” (i min översättning från engelskan). Och se vidare sida med hans videor och texter om skola och utbildning i USA.

Ravitch fortsätter:

”Koretz citerar en välkänd aforism i socialvetenskapen, känd som Campbells lag [se bloggpostning mellan Deborah Meier och Diane Ravitch om ‘Campbells lag och testande’ samt wikipedia om Campbell’s law]: ‘Ju mer en kvantitativ social indikator/mätare används för socialt beslutsfattande, ju mer kommer den att lyda under korrputionspress och ju mer benägen blir den att förvränga och korrumpera de sociala processer det var meningen att den skulle kontrollera/övervaka.’

Skriven av sociologen Donald T. Campbell 1975 så har detta tänkespråk blivit legendariskt som en beskrivning av sättet organisationer inom varje fält förändrar sitt beteende på för att möta yttre mått. 

Som Koretz visar så förvränger de förändringar som ansvarsskyldighet pressar fram själva syftet med skolgång, genom att göra så att praktiker fokuserar på måtten snarare än målen för utbildning.

Koretz erbjuder många exempel på förvrängning av målen dragna från medicinen, jobbträning, industrin och andra fält. 

De flesta hjärtspecialister i New York slutade [t.ex.] att utföra operationer på kritiskt sjuka hjärtpatienter, sedan staten började släppa ut poängkort som rapporterade dödlighetstalen skriver han. För att undvika dåliga poäng så vägrade många doktorer att operera riskpatienter: vissa patienter visades bort som kunde ha överlevt operation [se artikeln ‘Hjärtlöst – för att manipulera den avgörande personliga klassificeringen rörande utgångar av behandling, så avvisar New York kirurger behövande patienter’].”

Se Är högkvalificerade kirurger mindre benägna att operera högriskpatienter jämfört med lågkvalificerade?”

Det där med att ingen vill ha Svarte Petter, alla vill försöka bli av med honom, vare sig han är skolelev eller patient osv (för att ens verksamhet ska se mer lyckosam ut, jag som lärare ska se skickligare ut, läkare se duktigare ut, skola, vårdcentral och sjukhus se bättre ut osv). Även om de i toppen (makten, regeringen) gör olika skrivningar att man MÅSTE ta sig an även dessa, så hittar man kringvägar för att bli av med dem på flera olika fina sätt.

Dessutom så har man visat att privatsjukhus tenderar att satsa på sånt som fina rum för patienterna, medan själva vården inte förbättrats. Pengarna läggs på det yttre mer än på själva verksamheten. För människor tenderar att tro att det som ser bättre ut också ÄR bättre!

Så har vården eller skolan blivit bättre? Eller ens effektivare? Kanske i många fall tvärtom? Ja, vad vet vi?

Jag kommer att skriva mer om det senare; mer om alla de olika sätt rektorer kan ta till i fuskvägen för att höja statusen på sin skola/utbildning, vilket inte alls behöver innebära att själva verksamheten förbättrats ett enda dugg! Så i slutänden blir alla elever (och vissa, kanske alla patienter inom vården) förlorare!

Richard Rothstein har beskrivit hur testbaserad ansvarsskyldighet har förvanskat utbildning, inskränkt läroplanen och förvrängt målen för skolgång [se ‘Richard Rothstein om vad som är fel med skolreform’]. Genom att hålla lärare ansvariga bara för testpoäng i läsande och matte, så ägnar skolorna mindre uppmärksamhet åt elevernas hälsa, fysiska utbildning [idrott], samhällskunnande, estetiska ämnen och [andra] berikande aktiviteter, skriver han [se ‘Grading  Education: Getting Accountability Right’ eller ”Att gradera utbildning: att få ansvarsskyldighet rätt’]. 

Konfronterad med krav att tillfredsställa ett enstaka mått så strävar folk att tillfredsställa detta mått och negligerar de andra, kanske viktigare, målen i organisationen.”

Se Patrik Hall i Managementbyråkratin. Ja, politiker har delegerat bort sitt ansvar! Vadå, ansvarsskyldighet? 😉

”Han har ställt frågan om management- eller så kallade ‘företagiseringsreformer‘ inom offentlig förvaltning kan leda till byråkratisering. I arbetet har han studerat och jämfört organisationsstrukturer i en kommunstadsdel, ett landsting samt ett universitet.

– Konsekvensen av managementreformerna när det gäller Sverige, är att alltför mycket som tidigare var politiska beslut har blivit organisatoriska beslut, att man har system som ersätter politik, säger Patrik Hall.

– Det är en konsekvens som ingen har velat ha, möjligtvis en del tjänstemän och konsulter som gör karriär av det här. När offentlig sektor svällde mycket ville politikerna delegera ansvar, som när skolan blev kommunal till exempel, men auktoritetsfrågor och konflikter blev kvar. Frågan är vem som ska bestämma om politiker lämnar över besluten till skolan, läkarna eller vilka det nu gäller.

Han tycker att alla som arbetar i offentlig sektor bör läsa boken, men framförallt politiker – som han kritiserar för att ducka för det ansvar som åligger dem.”

Han menar, som jag tolkar honom, att utvärderingar och rapporter nu tenderar att ersätta det ansvar som politiker faktiskt har, under annan fin retorik (om t.ex. ”delegering”?). Samtidigt har vi i skola och vård osv (i alla fall den offentliga) tvingats skriva rapporter och utvärderingar osv. Och ta allt mer av tiden med eleverna till detta. Till vad nytta? Politikerna anser att de tvått sina händer med det? De lägger liksom ansvaret på oss – det ansvar DE borde ta? Naturligtvis har varje arbetstagare ett ansvar för det han/hon gör, men vi kan inte ta det för resurser som saknas t.ex. Detta med rapporter och utvärderingar borde inte bli ett sätt att avsäga sig ansvaret för dem som faktiskt HAR det högsta ansvaret. För de som har ansvaret på alla nivåer i den politiska trappan, ända upp till regeringsnivå.

Ja, återigen: vissa politiska partier pratar om ”frihet” och förespeglar oss att om vi röstar på dem då kommer de att skapa detta frihetens (och valfrihetens) lyckorike, men som sagt, upplever jag det inte som om jag blivit friare i mitt jobb (eller kanske ens liv), utan snarare tvärtom. Signalerar misstro till mig som arbetstagare (om inte medvetet eller avsiktlig, så omedvetet och oavsiktligt)? Och hur kan arbetstagare tendera att svara på detta? Ett samhälle med allt större misstro och avsaknad av tillit? Hur blir detta samhälle? 

Se också ”Den kompensatoriska skolan är förstörd.” 

Annonser

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Deborah Meierreflektioner och speglingar II....