New Public Management – och avprofessionalisering av skola, vård och omsorg…

11 februari, 2016 § 8 kommentarer

NPMI

I rapporten ”Vi räknar minuter, vi räknar pinnar … Till nytta för vem?” kan man läsa på s 17:

Professorn i arbets- och organisationspsykologi vid Stockholms universitet, Magnus Sverke, säger:

‘Lönen är inte det viktigaste för att känna sig motiverad i arbetet, det handlar mer om meningsfulla arbetsuppgifter, en bra chef, trevliga arbetskamrater och att bli lagom utmanad av arbetet. Däremot kan en dålig löneutveckling lätt leda till att man tappar motivationen.’

Fenomenet individuella löner är relativt outforskat men inget visar att ekonomiska belöningar påverkar arbetsmotivation mer än marginellt.

Tvärtom pekar den forskning som finns på att individuella löner kan bidra till interna motsättningar och sämre erfarenhetsutbyte. Samarbete, som är viktigt för verksamheten, blir lidande.

‘Det finns ingenting i forskningen om team och arbetsgrupper som säger att individuella belöningar främjar laganda och gynnar arbetsgruppers produktiva förmåga’ skriver Nilsson/Ryman.

Symtomatiskt är att efter att individuella löner införts i offentlig sektor har man ökat åtgärder för att sammansvetsa grupper och få det sociala samspelet att fungera bättre, s.k. teambuilding. Ofta anlitas externa konsulter för just detta, vilket ytterligare driver upp kostnaderna.”

s 19:

”Eftersom NPM betraktar ledarskap som något fristående från kunskap om verksamheten var det typiskt att som Krokoms kommun välja en chef från det privata näringslivet i stället för en med erfarenhet av socialförvaltning. Byråkratiklassen och konsultbyråerna Ett viktigt argument för att införa NPM var att det skulle bli mindre byråkrati, men nu anklagas det för att få motsatt effekt./…/

Mätning och kontroll kräver en allt större andel administratörer. Statsvetaren Patrik Hall beskriver i sin bok hur denna managementbyråkrati sväller samtidigt som de som utför det egentliga jobbet dels minskar i antal och dels får onödiga arbetsuppgifter som hindrar det arbete som de egentligen ska utföra.

Nya kontrollerande och mätande instanser har byggts upp och nya professioner som controller har tillkommit. Det är finansiellt kostsamt och leder till en avprofessionalisering och minskning av personalen i kärnverksamheten. ‘Man kan åstadkomma samma kvalitet med mindre resurser’, är ett ständigt mantra som påstås gälla anställda som arbetar i kärnverksamheten, däremot sägs inget sådant om byråkratin.”

s 20-21:

”Forskaren Ann-Sofie Lennqvist Lindén har också undersökt höga kommunala chefers strävan efter vad som kallas ökad professionell status.

En av hennes slutsatser är att det privata näringslivet betraktas som ideal. Det avspeglar sig bland annat i fråga om titlar där det finns skräckexempel som att barnomsorgschefer kallas affärsområdeschefer.

‘Av något outgrundligt skäl kallas förvaltningschefsträffarna i Katrineholms kommun sedan en tid för koncernledning’, skrev Katrineholmskuriren i en ledare 2011.

Det verkar finnas en likriktning i chefsattityderna i svenska kommuner. Enligt Lennqvist Lindén beror det på att de kommunala cheferna skolas in i ett näringslivstänkande på gemensamma ledarskapsutbildningar och chefsdagar.

Organisationskonsulter planterar samma idéer i olika verksamheter. NPM lägger stor vikt vid chefskap på ett abstrakt plan frikopplat från specialkunskap om verksamheten. Man inför speciella utbildningar för chefer.

Patrik Hall skriver att ledarskapsutbildningar har börjat ersätta juristutbildningen som karriärväg för presumtiva byråkrater.

‘Eftersom de som numer detaljstyr arbetet inte vet så mycket om sjukvård och dessutom byts ut ofta, har de stort behov av hjälp och en utvärderingsindustri har vuxit fram kring konsultbolag’, skriver Zaremba.”

s 22:

”NPM avprofessionaliserar verksamheter under sken av att de effektiviseras.

En av slutsatserna i Ann-Sofie Lennqvist Lindéns doktorsavhandling i statskunskap [se länk ovan] är att höga kommunala chefer ofta jämför sig med höga företagsledare och ser politiker som något mer eller mindre onödigt.

De är ekonomer, byråkrater, managers samt utvärderare och sällan yrkeskompetenta på de olika områdena.

De bortser från professionerna. Utan sakkunskap utvärderar de och fattar beslut.

Denna avprofessionalisering leder till ett slags dilettantvälde. Ekonomer och chefer, som inte är sakkunniga, styr med mätningar.

Tid som skulle användas till kärnverksamheten flyttas till att mäta och rapportera.”

Och inte nog med det; s 23:

”En chef utan specialkunskap om verksamheten saknar kompetensen att gå in i konkreta diskussioner med de anställda. Hen hemfaller oftare till ett auktoritärt ledarskap.

Hen kan inte avgöra när kritiken kan ligga till grund för förbättringar eller när den är osaklig, och tillgriper lätt krav på lojalitet och disciplinerad lydnad.

De anställdas roll inskränks till att genomföra order från toppen.

Deras kunskap tas inte tillvara. Utrymmet för egna bedömningar snävas in av kraven på mätbara resultat. Detta medför att viktig information försvinner.”

Demokratin sätts ur spel:

Politiker och allmänhet får inte veta hur verksamheten fungerar. Ett tydligt exempel på detta finner vi på SUS i Skåne där förre regiondirektören bland annat sa att han inte tycker att vårdpersonal ska kritisera ledningen i medierna även om personalen har lagen på sin sida. Det stod han fast vid, trots debatt i skånska medier om tystnadskulturen inom skånsk sjukvård där personalen t.o.m. utsatts för repressalier i avsikt att tysta ner kritiken.

Detta är helt i linje med hur man agerar i det privata näringslivet, som är förebild för NPM. Där döljer man vanligen problem utåt eftersom det kan vara negativt ur konkurrenssynpunkt och medföra att omsättningen sjunker. Men för offentlig sektor, som ska styras demokratiskt, är öppenhet en förutsättning för att få så bra verksamhet som möjligt./…/

Men i motsats till demokratin talar nyliberalismen, som NPM är ett exempel på, om ‘den enda vägen’. Och om det bara finns ‘en sanning’ som inte kan ifrågasättas, blir demokratin överflödig.

Fokus på ekonomi ersätter visionen om demokrati, en helt annan värdegrund genomsyrar samhället med kunder/producenter. De mänskliga relationerna ersätts med transaktioner.

I NPM finns det alltså ett inbyggt incitament i systemet som verkar som ett långsamt gift. Gradvis men effektivt eroderar det bort demokratins grundval, som kräver öppen insyn. Långsamt omformas den offentliga verksamheten tills man inte längre känner igen den.”

Annonser

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Magnus Sverkereflektioner och speglingar II....