Manipulation och språk…

4 september, 2011 § 1 kommentar

Och inte bidrar Centern till att förändra politikens inriktning. De utnyttjar gängse retorik,  rider på den, men håller denna retorik på att bli passé? Håller folk på att börja genomskåda den?

Ja, är centern i otakt med tiden? Dan Josefsson skriver:

”När den globala finanskrisen bevisat att avregleringar är livsfarliga eftersom marknaden saknar de självbalanserande mekanismer som nyliberala teoretiker trott existerade, då pekar Annie Lööf ut avregleringsprofeten Margaret Thatcher som sin politiska förebild. När en stor majoritet svenskar av bitter erfarenhet övertygats om att den offentliga sektorn är bäst på att sköta samhällsnyttig service som skolor och sjukhus, då vill Annie Lööf sälja ut rubbet, inklusive SVT och Sveriges Radio, och avskaffa LAS.

Annie Lööf beundrar Ayn Rand, 1950-talsfilosofen som ser altruism som ondska och som predikar att svaga människor varken förtjänar hjälp eller kärlek. Detta samtidigt som forskarna upptäcker att människan till sin natur är reciprokt altruistisk, och att renodlade egoister aldrig hade kunnat bygga fungerande samhällen.

Välfärdssamhället firar triumfer. Då ansluter sig den svenska centern värderingsmässigt till Tea Party-rörelsen. Det hade inte sett mer absurt ut om Annie Lööf burit maokeps.”

Jinge skriver intressant om ”Makthungrig Annie Lööf går över lik.” Där en kommentator, Sara G. skriver det fler varit inne på, nämligen att:

”Vi får hela tiden höra att Vänsterpartiet inte har gjort sig av med sin kommuniststämpel.
Men aldrig att Centerpartiet, förr Bondeförbundet, inte gjort upp med sin nazistanfrätta tid,
både före och efter kriget. Det glömmer man så lätt så, eftersom det inte tillnärmesevis tycks vara en så svårartad och svårglömd episod som Tobleronaffären.”

Ja, det är kallt och tufft i Alliansens Sverige. Man kan som sagt manipulera med ord, men kan högern stjäla ordet solidaritet?

Sofie Wiklund i ledaren ”Lööf ska förvandla centern”:

”Det gamla bondepartiet har förlorat sin roll. Det har för länge sedan slutat föra landsbygdens politik. Det märks särskilt med tanke på hur liten strid centern tar för järnvägen, som är en förutsättning för att hela landet ska leva.  Det behövs betydligt mer pengar till att rusta upp och bygga ut järnvägen. Det skulle skapa flera jobb och gör också att industrier och gruvnäringen i till exempel Dalarna kan utvecklas. Men det struntar centern i .

Partiet förespråkar också en ökad valfrihet och mer privatisering, som leder till att det finns mindre pengar att fördela i samhället. Någon lösning på arbetslösheten har partiet inte heller – förutom att att Lagen om anställningsskydd, LAS, måste tas bort. På det sättet tror Centern att ungdomar lättare ska få jobb. Det är inte sant. När man tar bort LAS, som innebär att den som anställts sist får gå först om det blir neddragningar, så medför det att chefen får mer makt, och arbetstagarna mindre.

Sverige har kommit långt genom trygga arbetsvillkor, ett livslångt lärande, där människor kan sadla om, byta yrken och vidareutbilda sig efter önskemål och efter samhällets utveckling.

På det sättet har vi kunnat tillverka produkter i världsklass, och konkurrerat med kvalitet istället för usla villkor och dåliga löner. Men den vägen tänker Centerpartiet inte vandra.

Centerpartiet kommer att förbli det samma.

Ett högerparti som skriker högt, men som vänt gräsrötterna ryggen. ”

Folk ska hållas okunniga och inte få utveckla sitt språk… Hållas ”obildade” så de bildade och lyckade har någon/några att se ner på:

Men det finns människor som reagerar trots svensk medias högervridning och  hyllande av nyegoismen, men det gräsrötterna tycker får vi inte höra? Dock vågar de uttrycka det de känner i vardagslivet ibland, något de inte drar sig för att kalla ”moderatfasoner”. Knycker följande berättelse:

Satt nyss på t-banan. In kliver en ung slipsförsedd man och ställer sin portfölj mitt i gången och ovanpå denna lägger han sin Armanikavaj. En äldre dam ler och säger ömt ‘det är att ta plats!’, varefter en äldre herre mitt emot replikerar ‘…ja om det är att ta plats eller älska att äga vet jag inte, men något jävla moderatbeteende är det i alla fall!’. Det blev tyst i vagnen. Jag log. Inte ens linjen från Danderyd tycks längre vara fri från folklig vrede mot de rådande förhållandena…”

Och som Göran Greider skriver i ledaren ”När duvorna lyfte från börsen” (som tyvärr inte längre finns på Dalademokratens webb):

”Till slut öppnas även offentlig sektor för vinstuthämtning, skattebetalarna sitter ju på outtömliga resurser som stora, börsnoterade vårdkoncerner inte kan avstå från i en tid av svårfunna lukrativa investeringar – och till sist gungar hela havet.”

Greider skriver om en närmast totalitär utopi där…

”Tillväxtimperativet ordnar här och nu fram ändlösa krediter för att hålla konsumtionen igång hos de tomma jagen och upprättar för dem som inte inkluderas de ‘sociala minfälten’ (Zygmunt Baumanns uttryck) varifrån explosionerna kommer, var sig det är i Paris eller Londons förorter.

Förra gången systemet krisade vann högern på det. Varför?”

Han tror det berodde på att vänstern i hög grad lyder samma tillväxtimperativ som högern. Man krigar på samma fronter och ingen lovar fred.

Lyssna på Tim Jackson.

Annonser

Alltings värde eller accepterandet av en politik som motverkar våra intressen – om att ändra den politiska kartan, något som inte bara kan ske i högerriktning, utan också i vänsterriktning, med liknande metoder och insikter om hur människor fungerar som högern använt…

17 oktober, 2010 § 1 kommentar

George Monbiot respektive Tom Crompton.

[Uppdaterad 18 och 19 oktober].

George Monbiot skriver i “The Values of Everything” eller ungefär ”Alltings värde” i min snabböversättning (så läs gärna originaltexten på engelska):

Så här är vi nu, formande en disciplinerad kö till avrättningsplatsen. Straffande de fattiga för de rikas misstag, övergivande mång- och vidsyntheten, nedrustande skyddet/tryggheten som staten stod för: frånsett några få små protester så har inget av detta ännu fått oss ut i strid.

Accepterandet av en politik som [egentligen] motverkar våra intressen är mysteriet som präglar det tjugonde århundradet.

I USA så har industriarbetare argt krävt att få bli lämnade utan sjukvård och insisterar på att miljonärer ska betala mindre skatt.

[Tillägg 19 oktober: Se Storstad i ‘Ond cirkel: ojämlikhet föder ojämlikhet’].

I Storbritannien verkar vi vara beredda att överge de sociala framsteg som våra förfäder riskerade sina liv för – med en muttrande protest bara.

Vad har hänt med oss?

Svaret, tror jag, har getts av den intressantaste rapport som jag har läst i år. Nämligen ’Common Cause – The Case for Working with our Cultural Values’ [eller ungefär ’Gemensam sak – anledningen att arbeta med våra kulturella värderingar’] skriven av Tom Crompton som tillhör miljögruppen WWF, som i denna undersöker en rad fascinerande framsteg inom psykologins fält.

Den erbjuder, tror jag, ett botemedel eller utväg ur pesten som nu hemsöker varje god sak från välfärd till klimatförändringar.

Han visar att progressiva har varit snyltgäster på myten om mänsklig uppfattningsförmåga, något han etiketterar som upplysningsmodellen. Denna innebär att människor fattar rationella beslut genom att bedöma fakta.

[tror de!? Dvs fattar rationella beslut utifrån nytta och förnuft!? Se Pierre Gilly i blogginlägget ‘Vann rätt block?’ om att människor inte röstar efter rationella beslut och att människors uppfattningar om förhållanden inte stämmer med verkligheten.

T.ex. tror amerikaner att man ger mer bistånd till utvecklingsländer än man gör och man underskattar hur stor ojämlikheten faktiskt är i USA.

Dessutom har man visat, se ‘The Spirit Level,’ att de mest ojämlika länderna i den rika västvärlden tenderar att ge minst i bistånd samt att USA tillhör ett av de mest ojämlika länderna i den rika västvärlden, de skandinaviska några några av de mest jämlika, än så länge].

Allt som man behöver göra enligt denna är att övertyga människor genom att lägga fram data: de kommer sedan att använda dessa för att bestämma sig för vilket alternativ som bäst stöder deras intressen och önskningar [egoistiska!!?? Inte altruistiska?].

En mängd experiment visar att det inte fungerar så.

Istället för att prestera en rationell lönsamhetsanalys så accepterar vi information som bekräftar vår identitet och våra värderingar och förkastar information som strider mot (står i konflikt) med dem.

Vi formar vårt tänkande runt vår sociala identitet, vilket skyddar oss mot alltför allvarliga utmaningar.

Att ställa människor inför obekväma fakta kommer troligen att stärka deras motstånd mot förändring.

Vår sociala identitet skapas av värderingar som psykologer klassificerar som antingen yttre/utanför liggande eller inre/verkliga/reella.

Yttre värderingar rör status och självbefordrande [om self-promotion se här].

Människor med stark uppsättning yttre värderingar är fixerade på hur andra ser på dem. De håller troget fast vid finansiell succé, yttre images och berömmelse.

Inre värderingar rör relationer med vänner, familj och samhälle och självaccepterande. De som har stark uppsättning inre värderingar är inte beroende av lovprisande eller belöningar från andra människor. De har övertygelser som går utöver självintresset.

[slår mig: det kanske kan vara väldigt utmanande för dem med yttre värderingar, som kan ha svårt att tåla människor med mer genuin, verkligt äkta självkänsla?? Och de förra får enorma behov av att slå ner på de senare med alla de medel de förfogar över; se t.ex. i politiken som ökar ojämlikheten och skillnader mellan människor].

Få människor har enbart yttre ELLER inre värderingar. Vår sociala identitet är formad av en mix av värderingar. Men psykologiska test i nära 70 länder visar att värderingar förenas i märkligt konsekventa mönster.

De som starkt värderar finansiell succé, till exempel, är mindre empatiska, har starkare manipulativa tendenser, är mer attraherade av hierarki och ojämlikhet, har starkare fördomar mot främlingar och är mindre bekymrade om mänskliga rättigheter och omgivningen/miljön.

De som har en stark känsla för självaccepterande är mer empatiska och bryr sig mer om mänskliga rättigheter, social rättvisa och omgivningen/miljön.

Dessa värderingar trycker ner varandra: ju starkare någons yttre ambitioner är, desto svagare är hans eller hennes inre mål.

Vi är inte födda med våra värderingar. De har formats av vår sociala omgivning. Genom att ändra vår uppfattning av vad som är normalt och acceptabelt, innebär detta att politik förändrar [kan förändra] våra sinnen lika mycket som omständigheter.

Fri, allmän sjukvård till exempel, tenderar att förstärka inre värden.

Att stänga ute de fattiga från sjukvård normaliserar ojämlikhet och förstärker yttre värderingar.

Det kraftiga skiftet högerut började med Margaret Thatcher och hölls fast under Blair och Brown, alla dessa regeringar underströk dygden i tävlan, marknaden och finansiella lyckanden, och har förändrat våra värderingar.

The British Social Attitudes undersökning till exempel, visar ett kraftigt fall under denna period för allmänhetens stöd för politik som omfördelar välstånd och möjligheter.

[Ja, den sociala rörligheten är lägst i länder som Storbritannien och USA! Och fortfarande störst i de skandinaviska länderna. Men har skiftet redan skett här, något som kommer att visa sig när dagens unga nått yrkeslivet? Då kommer medelklassen idag att få erfara vad de fått betala dyrt för de pengar de idag har mer i fickan??].

Detta skifte har förstärkts av reklam och media. Medias fascination av maktpolitik, deras listor över rika, dess förteckningar över de 100 mäktigaste/starkaste, inflytelserika, intelligenta eller vackra människorna, dess tvångsmässiga gynnande av berömdhet, mode, snabba bilar, dyra semestrar: allt detta inskärper yttre värderingar.

Genom att skapa känslor av osäkerhet och otillräcklighet – vilket betyder att minska självaccepterandet [jag duger som jag är. Och det räcker nog inte att intyga sig att man duger som man är liksom utifrån i något slags magiskt tänkande] – så trycker de också ner inre mål.

Reklammakare som anställer ett stort antal psykologer är väl medvetna om detta.

Crompton citerar Guy Murphy /…/ [som säger] Marknadsförare ’borde se sig själva som ansträngande sig själva att manipulera kulturen; att vara sociala ingenjörer, inte märkesdirektörer; att manipulera kulturella krafter, inte brännmärka intryck [???].’

Ju mer de vårdar uppkomsten av yttre värderingar, ju lättare får de att sälja sina produkter.

Högervridna politiker har också instinktivt förstått vikten av värderingar för att ändra den politiska kartan.

Margaret Thatcher anmärkte strålande [???] att ’ekonomi är metoden; det gäller att ändra hjärtat och själen.’

Konservativa i USA undviker generellt att diskutera sakförhållanden och siffror.

Istället utarbetar de frågor på sätt som både appellerar till och förstärker yttre värderingar.

Varje år genom mekanismer som knappast är synliga och sällan diskuterade, utrymmet där progressiva idéer kan blomstra krymper mer och mer.

Den progressiva responsen på detta har varit förödande.

Istället för att bemöta skiftet i värderingar har vi försökt att anpassa oss till det. En gång progressiva politiska ledare har försökt att falla undan för förändrade allmänna attityder: tänk på alla dessa New Labour vädjanden till medelklassen i England, som ofta bara var ett skifferspråk för självintresse.

Genom att göra så så skriver de under på och legitimerar de yttre värderingar.

[Och vad för slags samhälle skapar de överallt i världen? Vad för slags värld?]

Många gröna och förkämpar för social rättvisa har också försökt att nå människor genom att appellera till självintresse: genom att bland annat förklara att genom att befria utvecklingsvärlden från fattigdom kommer man att skapa en marknad för brittiska produkter, eller om du köper en hybridbil kan du imponera på dina vänner och höja din sociala status.

Denna taktik förstärker också yttre värderingar, vilket gör att framtida förkämpar sannolikt kommer att lyckas ÄNNU mindre.

[Tillägg 18 oktober: Se Lars Bodén i hans ledare idag ”Stoppa högerkrafterna! Socialdemokraterna få akta sig för att klia högerkrafterna i ryggen en gång till.”:

‘Sluta klia höger i ryggen. Ställ inte upp på allt ‘valfrihetstjafs’ som serveras! Visa att den hederliga solidariteten håller i alla väder. Och försök inte låtsas som att vi inte har några problem kvar att lösa. Invandringen och dålig integration är definitivt problem som skapar misstro och motsättningar. Påstå ingenting annat. Men gör som Åsele och många andra kommuner i länet; håll dialogen levande och gör människorna delaktiga. Det går att förklara varför vi behöver bli fler invånare i det här landet! Socialdemokratin kan hämta inspiration från Kanada som lyckats betydligt bättre än Sverige med att få nyanlända att komma in i samhällsgemenskapen. Och låt krishanteringen gå snabbt! Så märkvärdigt är det inte. Lyssna på våra ungdomar! De älskar inte högerkrafterna.’

Tack Tankar från Västanbäck för tipset!]

Grön konsumism har varit ett katastrofalt misstag.

Common Cause eller Gemensam sak föreslår ett enkelt botemedel: att vi slutar att försöka begrava våra värderingar och istället förklarar och kämpar för dem.

Progressiva förkämpar borde hjälpa till att befrämja en förståelse av psykologin som besjälar politisk förändring och visa hur den har blivit manipulerad, föreslår Common Cause rapporten.

Dessa förkämpar borde också gå ihop för att utmana krafter – i synnerhet reklamindustrin – som gör oss osäkra och själviska.

Ed Millibrand verkar förstå detta behov. Han talade om för Labourkonferensen att han ’vill förändra samhället så att det värderar samhällsliv och familjen, inte bara arbete’ och ’vill förändra vår utrikespolitik så att den alltid baseras på värden, inte bara allianser… Vi måste lägga bort gammalt tänkande och stå upp för dessa som tror att det finns mer i livet än slutsumman/summan av kardemumman.’

Men det finns en paradox, vilken betyder att vi inte kan förlita oss på att politiker kommer att gå i bräschen för dessa förändringar. De som lyckas i politik är per definition, människor som prioriterar yttre värderingar. Deras ambition måste utmanövreras med sinnesfrid, familjeliv, vänskap – till och med broderskärlek.

Vi måste leda förändringen själva.

Människor med starka inre värden måste sluta vara generade över dem. Vi borde argumentera för den politik som vi vill ha, inte på egoistiskt hänsynslösa grunder utan på grund av att de är empatiska och goda; och mot andra på grund av att de är själviska och grymma. Genom att hävda våra värderingar blir vi den förändring som vi vill se.

Om utanförskap, tystad kritik, att tänka positivt, att valfrihet inte är detsamma som frihet…

12 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

artikeln om Ehrenreichs bok om positivt tänkande kan läsas här.

Recensionen ”Våra liv – en privatsak. Ulf Lundén läser Bengt Göransson och kräver politikens återkomst” över Bengt Göranssons bok ”Tankar om politik” på förlaget Ersatz var jättebra och intressant. Där kan man bland annat läsa:

”Bengt Göransson beskriver på ett mycket träffsäkert sätt hur nyliberalismen under ett kvartssekel förvandlat och förvanskat ordens egentliga betydelse.

Friskola är inget annat än privatskola.

Hit når varken yttrandefriheten eller offentlighetsprincipen som gäller i kommunala skolor. Det är djupt allvarligt.

Politiken av i dag handlar inte längre om att bygga ett [bra] samhälle [för alla] utan om ett slags kameralt förvaltarskap [teknokratiskt, utan riktiga visioner och har man några så kan man inte förmedla dem].

Politik är numera underordnad den så kallade marknaden. Frihet har i händerna på nyliberalerna fått betydelsen valfrihet vilket är något helt annat [valfrihet är inte detsamma som frihet! Och frihet är inte detsamma som valfrihet, men inte motsatsen heller. Vad är verklig frihet och valfrihet? Vad skulle det kunna vara?].

Göransson påpekar att valfriheten är en privatsak för var och en. Den tanken leder oss ut på djupt vatten, reducerar oss som medborgare, förminskar samhällsansvaret.

Djungelns lag får hellre råda än rättfärdiga sociala reformer som ser till att människor inte slås ut från samhällsgemenskapen.

I kölvattnet ser vi ökade klasskillnader och ökad ojämlikhet eftersom det handlar om att den med tjockare plånbok och makt alltid kan putta undan människor med tunnare plånböcker. De som inte har någon makt över varken sitt liv eller arbete./…/

Bengt Göransson efterlyser eftertänksamhet framför snabba beslut som i efterhand visar sig vara mer eller mindre katastrofala.

Kommunaliseringen av skolan är ett sådant exempel.

Det är inte att vara nostalgisk när man efterlyser en större och levande intellektuell debatt av våra beslutsfattare.

Ett samhälle mår bättre av fria tankeutbyten, långsamhetens lov, tålamod och framför allt klokskap förvärvad av erfarenheter.

Bengt Göransson riktar bitvis mycket hård kritik mot det nyliberala samhället som förvandlat oss från samhällsmedborgare till skattebetalare. Tanken är att alla skall vara vinnare.

Alla skall först och främst vara egoister eller individualister som nyliberalerna hellre vill kalla det. Att det också förutsätter förlorare låtsas man inte om.

Enligt Bengt Göransson kan samhället av i dag liknas vid en affärsrörelse. Vi är inte längre medborgare med samhällskontrakt utan kunder. Vi shoppar allt, till och med politiska partier efter kortsiktiga egoistiska behov.

Här finns ingen tanke om att vi alla blir äldre, kan drabbas sjukdom eller olycka. Att vi alltid förblir där vi står i dag.

Solidaritet betyder just att det är slumpen som avgör var vi hamnar i livet. Den starke kan bli svag, den friske kan bli sjuk och så vidare./…/

Vad har borgerligheten att bjuda mer än fortsatta skattesänkningar?

Vi skönjer redan ett borgerligt lyckorike med en rad inhägnade rikemansområden, slutna reservat, där den självutvalda eliten spelar golf, alstrar barn, byter fruar med varandra, passas upp av lågavlönade hembiträden, får gräset klippt av lika lågavlönade vaktmästare och som har kultur som ett slags tidsfördriv.”

I ledaren ”Mer bakåt än framåt i alliansens kampanj” skriver Kennet Andreasson bland annat om

Kunskap i folkpartistisk tappning ska nötas in med skampedagogik och stämpling av föräldrar till ’stökiga’ barn.”

Och Katrine Kielos skriver i ledaren ”Det är inte alls bra, Reinfeldt”:

”Fattigdomen i Sverige fortsätter öka. Sjuka människor kastas ur skyddsnäten.

Samtidigt har skatten sänkts med 100 miljarder. Jobb försvinner i välfärden.

Det hade inte behövt vara så här.”


Skulle Jesus ha kämpat för skattelättnader för höginkomsttagare eller för rättvisefrågor? Eller ”en annan värld är möjlig”…

3 juni, 2010 § Lämna en kommentar

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara förhoppningsvis. Artiklarna tagna ur Dalademokraten.

Odell avvisar tuffare insiderlag (en Börsen önskar) men FRA-lagen har genomförts… Det är skillnad på folk och folk, kontroll och kontroll.

Ja, och apropå kontroll: lärarutbildningen är viktigare att kontrollera än allt annat (t.ex. civilingenjörs- och psykologutbildningarna) för Jan Björklund och alliansregeringen:

”Lärosätena ges inte förtroende att skapa lärarutbildning på samma sätt som man tillåts skapa exempelvis civilingenjörs- eller psykologutbildning.”

Åsikterna om skola och lärare är grundade på tyckande, inte på kunskap eller forskning? Där ”vet” alla och inte minst politikerna mer än de verksamma (högskolor, forskare, i skolan verksamma osv.), till skillnad från när det gäller andra utbildningar, som civilingenjörs- och psykologutbildningarna!?

Är dagens högsta skolpolitiker mindre flummiga än några tidigare? Är de t.o.m. mer flummiga?

Och apropå flum:

”En rubrik under Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 6 mars lyder ‘Hårdare tag’ ger inte färre brott. Artikeln handlar om regeringspartiernas kriminalpolitik för att bemöta ungdomskriminalitet.

Genom att byta ut ordet ungdomsbrottslighet mot ‘skolans problem’ eller kriminalpolitik mot utbildningspolitik skulle texten lika gärna kunna handla om regeringens förhållningssätt till skolan.

Bristen på forskningsförankring är lika skriande. Själva grundproblematiken som kriminalpolitiken tar utgångspunkt i, att ungdomsbrottsligheten ökar, punkteras i texten. På samma sätt menar jag att den osakliga debatten om skolans problem ofta vilar på, ur luften tagna, och ovetenskapliga föreställningar om en skola i kris.

Det är sorgligt för att inte säga katastrofalt att diskussionen och debatten om skolan, i de stora svenska tidningarna, fortfarande grundar sig på så bristande kunskaper om dels pedagogik och lärande, dels hur det faktiskt ser ut i det stora flertalet skolor som debatten handlar om.

Var finns den sakliga, initierade och framför allt bredspektriga debatten?

Att denna totala kantring av ställningstaganden för en skola som kallas ‘kunskapsskola’, som rymmer ‘ordning och reda’ och som värderar elevernas kunskaper i ”fler skriftliga prov och tidigare betyg” ger en snedvridning av debatten vittnar inte minst Matilda Wiklunds avhandling Kunskapens fanbärare om.

Wiklund beskriver en debatt, eller kanske snarare en avsaknad av debatt, där aktuell forskning kring pedagogik, kunskap och lärande lyser med total frånvaro.

Tredje statsmakten [=massmedia, den första statsmakten är regeringen, den andra riksdagen och den tredje, massedia ska granska de två första!] gör gemensam sak med Björklund och talar om en kunskapsskola som om det var ett begrepp som definierats; ett allmänt vedertaget begrepp. Något mer flummigt än begreppet kunskapsskola får man leta efter.”

Vilka vinner på affärerna? Ja, rofferiet av skattepengar, från våra ledande högerpolitiker, borde bli en valfråga. Var går de? Återinvesteras de i verksamheterna eller i vems fickor hamnar de? Eller går de till ”avnämarna” dvs. till de som verkligen behöver dem? Var borde de gå?

Om privatisering och dess effekter, förakt för folket och litet om chockterapi…

8 maj, 2010 § Lämna en kommentar

Se ledaren ”Hungriga vargar jagar bäst” i NSD. Enligt denna artikel så har Reinfeldt skrivit i ”Det sovande folket” att:

”De hälsosamma riskerna är mycket mänskligare än den falska tryggheten.”

Helt spontant: men då vore det kanske nyttigt att inte ha fallskärmar för höjdarna i samhälle heller!?

Men det är inte alltid sant att det som inte dödar oss gör oss starkare.

Ja, det är kanske det vi inte borde vara, sovande alltså (vilken människosyn! Nedlåtande och föraktfull, men själv är han vaken?), utan vakna över vad som sker? Och inte låta oss drogas ner. Men det är kanske detta Reinfeldt arrogant, medvetet och nedlåtande spelar på – att han anser att ”folket” sover! De märker inte (bryr sig inte heller) över vad som sker?

Och Göran Greider skriver i ledaren ”Rea på förskolor”:

”Ändå är det en låtsasmarknad som skapas. Den drivs ju av skattepengar. De vinster som ägarna kammar in bekostas av skattebetalare.

När det med tiden blir större företag som tar över kommer – liksom redan skett i vården – mycket av dessa skattepengar att slussas in i den finansiella kapitalismen.

Är det så vi vill ha det? Ska svenska folkets skattepengar hamna i globalt arbetande fonder eller på börser?/…/

Det är exempelvis mycket märkligt att den privata äganderätten är kringgärdad av tusen juridiska skyddsvallar, medan offentlig egendom nästan helt trycks sakna skydd.

Och när ägaren av en förskola råkar i ekonomisk kris av någon orsak, ska då förskolan från en dag till en annan bara kunna läggas ner?

Ja, vad anser svenska folket om att de yttersta ägarna till förskolor, sjukhus och vårdcentraler till slut sitter utomlands och blir svåra att nå och påverka? Eller om det faktum att det också kostar pengar att hålla en marknad igång, när till och med förskolor måste marknadsföra sig.”

Privatisering har blivit en succé för de rika. ETC skriver också om att privatisering leder till färre jobb, att en internationell studie slår hål på myten om konkurrensens välsignelser. Se rapporten “Privatisation of Public Services and the Impact on Quality, Employment and Productivity (PIQUE) – Summary Report”.

Ja, vi är utsatta för chockterapi? Se Maria-Pia Boëthius i ”Vi låter oss beljugas. Marknadens chockdoktrin inför våra ögon.” Vi är utsatta för en sublim form av diktatur menar hon.

”På grund av kapitalets vanvettsspekulationer som försatte världen i kris, ‘måste’ enligt marknaden och dess ägandes värderingsinstitut och medier lönearbetare, fattiga, arbetare och många andra återigen och än mer underkasta sig det system, som orsakade sammanbrottet.

Man påstår att det är lösningen.

De som orsakade krisen kapar åt sig bonusar och status quo, garanterade av politiker.

Offren, de arbetslösa, plundrade och beljugna har bara att finna sig när det som fungerade som utjämnande utplånas.

Wall Street-kraschen visade sig vara en guldgruva för kapitalet, istället för att de åkte dit och rannsakades ges de nu möjlighet att ‘disciplinera massorna’ och ta ifrån dem deras äckliga fördelningspolitik. Och den etablerade vänstern verkar helt handlingsförlamad.”

Decennier av nyliberal egoism och om att avväpna den berättigade vreden – att inte se mörkret i ögonen och göra något åt det, göra uppror…

1 maj, 2010 § Lämna en kommentar

Tony Samuelsson i recensionen ”Kallskänkan och förtrycket” av diktsamlinegn ”Kallskänkan” av Jenny Wrangborg:

”Om kallskänkan som söker sitt kollektiv men inte hittar det. Så skulle man kunna sammanfatta min läsupplevelse. Folk är nedtryckta, maktlösa, rädda och knyter näven i fickan.

I fackklubben, om den finns, kan man någon gång känna glädje och sammanhållning. Men mest är folk fullt upptagna med sina privata drömmar eller bara hålla näsan över ytan.

’Där arbetarna förr trevade ut ur kollektivet, in mot egot, famlar de idag i motsatt riktning’, skrev Örjan Nyström i en bra artikel i LO-Tidningen häromveckan.

Det är tragiskt att arbetarklassen förborgerligas, menade en gång Ivar Lo, men så sker när man får det bättre. I Wrangborgs dikter måste arbetarna vända på slantarna igen. Ändå känner de inte igen sig i det ’vi’ som Wrangborg drömmer om. Decennier av nyliberal egoism har suddat ut klassidentiteten.”

Och Örjan Svedberg i recensionen ”Greider med hjärtat till vänster – på sikt måste en förändring komma” av Göran Greiders bok ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället”:

”Den fråga som är central är: varför har inte arbetarrörelsen ett kraftfullt svar på finanskrisen och klimatkrisen? För att få svar på den frågan gör han en personlig och politisk tillbakablick som sträcker sig tillbaka till 70-talet./…/

… de ekonomiska kriser kapitalismen genomgår alltid kommer att finnas – de går inte att få bort. För om man lyckas ta bort kriserna, ja då är det inte kapitalism./…/

Ovanpå detta kom så nyliberalismens segertåg genom västvärlden. Det börjar med Thatcher och Reagan, men vi fick ju även vår egen variant här hemma./…/

… nyliberalismen trängde djupt in i både arbetarklassen och arbetarrörelsen./…/

Riktigt njutbart blir det när nyliberalismens haveri beskrivs. För alla dessa självsäkra nyliberala ideologer vi retat oss på under många år tappade fotfästet, blev en aning mindre sturska./…/

Särskild uppmärksamhet ägnar han två viktiga utvecklingar: framväxandet av ekomodernismen och konsumtionshysterien./…/

… det är för det första den rika världen som förstör mest och för det andra är det den rika delen av den rika världen som är värst. Ekomodernismen bli på så sätt klasslös.

Själva kapitalismen förblir orörd och borgligheten i Sverige hävdar att vi genom tillväxt kan komma ur klimatkrisen – det tror inte författaren på (och inte jag heller). Hela klimatkrisen är djupt förbunden med kapitalismen./…/

… krisens verkningar kommer att fortsätta och att lösningarna kommer att vara i stort sätt liberala världen runt. Samtidigt som en insikt håller på att långsamt sprida sig, insikten om att tillväxten inte kan fortsätta och därmed inte kapitalismen heller.

På sikt måste en förändring komma. Men den kommer först när socialdemokrater runt om i Europa släpper sin ängsliga fixering på storstädernas medelklassväljare och inser att det är arbetarklassväljarna man ska arbeta för./…/

… det är utjämningen mellan klasser och folk som på sikt kommer att förändra världen och det är genom denna tanke vi kan komma åt den dubbla kris vi befinner oss i nu.”

Maria-Pia Boëthius skriver i ”Stirra mörkret i ögonen. Boëthius: Positivt tänkande drogar ner Sverige?:

”Strax innan jag reste från Sverige blev jag intervjuad av två unga mediestudenter om ’media’. När jag babblat klart sa de: ’Gud, så deprimerande.’ Jag blev faktiskt häpen. Min idé är att se mörkret i ögonen och göra något åt det, göra uppror, allra minst.

De senaste åren har jag märkt en skillnad när jag är ute och föreläser. Många människor vill ha optimistiska budskap för att sedan gå hem och känna sig väl till mods, istället för att gemensamt söka sanningen, också om den är mörk och sedan kavla upp ärmarna och sätta igång motståndet.

Och jag har funderat på hur annorlunda det var på 60- och 70-talen och om positivt tänkande är på väg att droga ner också Sverige. Dess profeter kallar alla obehagliga sanningar för ’katastrofism’. Låter som ett bra sätt att avväpna den berättigade vreden. Eller slippa känna den?/…/

Någon som jag håller oändligt mycket av och som varit fruktansvärt utsatt lärde mig en gång att det är tvärtom, att styrkan kommer av att stirra det svarta rakt i ansiktet, inte att låtsas som om det inte finns. Och att sedan handla. Hon gjorde det och av det lärde jag mig något omistligt.”

Se tidigare inlägg om positivt tänkande.

Mer om skolan, disciplinering, elitisering, manipulering och modifiering av beteendet…

24 mars, 2010 § Lämna en kommentar

Alfie Kohn överst

Robin Grille underst.

[något uppdaterad 25 mars]. Göran Greider skriver i ledaren Regeringen vill ha elituniversitet! Amerikanska elituniversitet eller brittiska högfärdsuniversitet berättar om de klassamhällen som finansierar dem” om elitisering på högskole- och universitetsnivå. Jag tror att han har rätt att detta faktiskt missgynnar en massa individer och faktiskt i slutänden ett helt land, till och med ett så stort som USA, men också ett litet, som Sverige.

Att vi inte haft så på ett långt tag, utan alla har haft en chans till utbildning, har gynnat vårt land.

Mer om skolan, om disciplinering och dess förment goda effekter från föregående inlägg.

Alfie Kohn som är en amerikansk författare och föreläsare som har utforskat ett antal ämnen som utbildning, föräldraskap och mänskligt beteende, skriver i ”Disciplin är problemet – inte lösningen”:

”… disciplinprogram faller tillbaka på det som är lätt: straff (’konsekvenser’) och belöningar.

Fungerar de? Ja och nej. Hot och mutor kan köpa kortsiktiga ändringar i beteendet, men de kan aldrig hjälpa barnet att utveckla ett engagemang i positiva värden.

I ett konsekvensbaserat klassrum får man elever att fråga ’Vad vill hon att jag ska göra och vad händer mig om jag inte gör detta?’

I ett belöningsbaserat klassrum leds de att fråga ’Vad vill hon att jag ska göra och vad får jag för att göra detta?’

Notera hur lika dessa två frågor är. Belöningar och straff är verkligen två sidor av samma mynt.”

Men han tror att

”Barn lär sig att göra goda val genom att ges chansen att välja, inte genom att följa föreskrifter./…/

All dessa ’göra-strategier’ handlar om att kräva lydnad, inte om att hjälpa barnet att tänka sin egen väg igenom ett problem – eller att fundera över varför det som händer ens kan vara ett problem i första rummet.

[man hjälper dem inte att fundera över att något som händer kan vara ett problem över huvudtaget. Dvs. de blir inte ens varse att ett problem kan ha uppstått och därför löses det inte heller. För de såg inte problemet i första rummet].

Som ett resultat av detta så kommer behovet av disciplin och kontroll aldrig att ta slut.

Men om vi kunde engagera elever att tänka själva, hur vore det? Vad skulle då hända? /…/

Varje gång jag besöker ett sådant klassrum; där läraren är mer intresserad av att skapa en demokratisk gemenskap snarare än att vidmakthålla sin position av auktoritet, blir jag gång på gång övertygad om att att röra sig bort från konsekvenser och belöningar inte bara är realistiskt – det är det bästa sättet att hjälpa barn att växa till goda elever och goda människor.”

Den australiensiske psykologen och psykoterapeuten Robin Grille skriver i ”Belöningar och beröm: den förgiftade moroten” om de idag så populära metoderna att modifiera barns beteenden. Metoder som kommer från behavioristerna, vars tänkande nu dominerar ledande psykologi- och utbildningsteori.

”… ingen har – förrän nyligen – ens tänkt på att ifrågasätta dessas giltighet./…/

Vem kan tvivla på att det är gott att ge barn beröm eller priser när de presterar enligt vårt gillande?

[en springande punkt: enligt VÅRT gillande].”

Han skriver om kontroll av människor, att manipulera barns beteenden, tankar och känslor, på samma sätt som vi kan lära en säl, med några sardiner och litet smicker, att balansera en boll på nosen. Och om behavioristernas försök med djur i sina labb:

”Ett problem finns dock. Vi bryr oss inte särdeles mycket om kvaliteten i den relation som vi utvecklar med en labbråtta.

Vi bryr oss inte om om gnagare utvecklar självförtroende, eller någon känsla av autonomi eller självständighet, inte heller bryr vi oss ett dugg om om råttan kommer att bli intresserad av att försöka sig på större och större labyrinter av sig själv, långt efter att vi har slutat belöna den med mat.

Och det är där, vilket de flesta av våra experter har misslyckats med att tala om för oss, hela denna fantastiska teknologi med ’belöning, beröm och förstärkning’ faller i stycken./…/

[dessa drillade barn förlorar i värsta fall sina egna drivkrafter och sin egen motivation]

Det finns gott om bevis att i långa loppet så är belöningssystem ineffektiva.

[funderar vidare om vuxenvärldens bonusar och individuella löners föregivna goda effekt på våra prestationer, se föregående blogginlägg. Vad slags människor motiveras av dylika belöningar? Finns det inte andra drivkrafter hos människor?

Vad slags människosyn har människor som idag får, och tar sig, maktpositioner i samhället? Vad driver dessa? Vilka personliga upplevelser har dessa? Från tidigt i livet; både uppväxt och senare skola osv?

Har de överhuvudtaget någonsin ifrågasatt dessa/detta? Är det de som är minst benägna att ifrågasätta som hamnar i maktpositioner på alla olika nivåer? Och mer än någonsin idag?

Se psykohistorikern Robert Scharf i essän ‘Leaders’. Han menar att de mest efterblivna psykoklasserna (backward psycho-classes), dvs. dem med de starkaste psykologiska försvaren, tenderar att leda].

I motsats till vad populär myt säger oss, så finns det många studier som visar att när barn förväntar sig och räknar med belöningar, så presterar de sämre.

En studie fann att elevers prestationer underminerades när de erbjöds pengar för bättre betyg.

Ett antal amerikanska och israeliska studier visar att belöningssystem undertrycker elevernas kreativitet och utarmar också allmänt sett kvaliteten i deras arbete.

Belöningar kan döda kreativiteten därför att de avskräcker till risktagande. När barn är slavar under belöningar, tenderar de att undvika utmaningar, att ’köra säkra kort’.

De föredrar att göra minsta möjliga som krävs för att få priset./…/

Tack vare moderna framsteg i behavioristisk vetenskap, så har vår förmåga att förföra eller manipulera barn (och djur! Och vuxna!), att göra vad vi vill att de ska göra, blivit alltmer sofistikerat.

Men kostnaderna för manipulering genom belöningar har blivit stora.”

Man kan läsa om dessa kostnader i en tiopunktslista i den länkade artikel.

Ja, se också om ”positivt tänkande” något vi vuxna ”drabbas av.” Något som närmast har blivit ett bud (vadå, ”frihet”?).

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin manipulationreflektioner och speglingar II....