Integritet och autonomi…

Bild från Svend Brinkmanns facebooksida.

Det där med ”individen” … I nyliberalismen… Vadå, respekt för den? Motsägelsefullt?

Den danske psykologiprofessorn Svend Brinkmann i boken ”Stå fast – vägra vår tids utvecklingstvång” i kapitlet ”Ta på dig nej-hatten” på s 55:

”Det ligger en enorm styrka och integritet i att säga: ‘Det har jag ingen lust med.’ Det är bara programmerade robotar som alltid säger ja.”

Tänker på rapporten om New Public Management:

Påtvingad självförbättring istället för vad folk behöver på en arbetsplats eller ännu mer utan att efterfråga deras kunskap! Efterfråga allas kunskap! Något som en svag och osäker chef kan ha svårt med, även om hen verkar tuff och säker.

Och om man tillsätter chefer som inget kan om verksamheten, så är detta ett sätt att hantera underläget? De betalar då dyra pengar för konsulter och föreläsare, som t.ex. för kurser om värdskap. Vilka signaler sänder kurser av detta slag till de anställda?

Sambon sa nu på morgonen, när vi hade en lång diskussion om positivitetskulturen, att kurser som denna signalerar inte detta ett underkännande av er förmåga att bemöta folk?

Sen tror jag att vi snarare borde fortbildas i det vi jobbar med… Alltså ha direkt yrkesfortbildning! Och alla våra möten borde i betydligt högre grad handla om det vi verkligen gör med våra ”avnämare”!

Brinkmann s 56:

”Det är bara om du kan säga nej som du är en modern människa med ett visst mått av integritet.”

Och att du kan säga nej i all synnerhet om det du frågas om att göra strider mot etiska och moraliska principer, om jag i kraft av min professionalitet säger nej, inte bara för nej-sägandets skull. Men Brinkmann tycker provokativt och med glimten i ögat att vi borde träna oss att säga nej till saker fem gånger per dag.

Vidare skriver han på s 56:

”En av de förnuftiga rösterna inom dansk psykologi, professor emeritus Per Schultz Jørgensen, skriver i sin senaste bok om det viktiga som händer när barn under sin utveckling lär sig att säga nej [samt uttrycka en massa andra känslor, rädsla t.ex.*)].

Han menar att det finns något både filosofiskt och psykologiskt helt avgörande med barnets första nej [- Nej, jag vill inte se på detta! Nej, jag tycker detta är otäckt! t.ex.]. 

Även om de flesta föräldrar (och hit räknar jag mig själv) önskar sig barn som i viss utsträckning är lydiga, så representerar nejet en avgörande början på självständigheten [och autonomin och individblivandet, en utveckling som självständig varelse, en självständig varelse som också kan erkänna sina behov, kroppsliga, själsliga, känslomässiga, av andra m.m. och inte behöver förneka dessa!? Av t.ex. en rädsla för att betraktas som svag?], ‘därför att barnet nu medvetandemässigt visar karaktär som individ och rent språkligt är i stånd att distansera sig från föräldrarna.

Här ligger en opposition som är början till autonomi./…/

… själva karaktärsbegreppet är det centrala i hans bok /…/

… karaktärsbegreppet [är] något som syftar till en gemensam horisont av moraliska värderingar. Karaktär har den som står stadigt och håller bestämda värden som just värdefulla – och därmed kan säga nej när dessa värden hotas.

Ett ord som jag använder i den här boken och som nästan är synonymt med karaktär är integritet.”

Här om Per Schultz Jørgensens bok ”Styrk ditt barns karaktär.”  Mer om Per Schultz Jørgensen och hans stora familj och familjebakgrund.

s 57:

”Motsatsen till att ha integritet är att alltid ha ja-hatten på sig och aldrig tvivla på om det är rätt och riktigt att säga ja och pröva något nytt.”

Och i dess värsta avart skapade uppfostran till lydnad och respekt av auktoritet lydiga medhjälpare i nazi-Tyskland och förmodligen i andra delar av världen där folkmord skett, samt troligen i mycket mindre sammanhang där människor blivit offrade! Sker också idag! Och jag  tror att barn lär sig att visa genuin respekt om de själva blivit genuint respekterade i tillräcklig grad och fått medkänsla för sig själva! Då visar och kan de visa detta mot andra.

Brinkmann talar om äkta inifrånstyrning (till skillnad från utifrånstyrning)…

”… i den här boken kallad integritet – består just i att man känner till moraliska värden, förstår pliktens betydelse och därmed kan använda sitt förnuft till att avgöra vad som är rätt och riktigt i en given situation.

Om man är sådan blir man ofta tvungen att säga nej. Det är nämligen mycket vi bör säga nej till i den accelererande kulturen.”

*) Kanske som i Alfons Åberg-affären, som kanske inte var riktigt sån som den skildrats i media och på nätet (läs artikeln som är länkad ordentligt)! Sen funderar jag vad det säger oss om dem som tycker att barn ska härdas? Är det anledning till att de inte tycker att man ska respektera ett litet barn? Och OM man gör det kanske är just det som gör att detta barn senare i livet blir mer orädd än tvärtom? Respekterar man ett barns rädsla så känner det sig tryggare – och blir mindre rädd senare i livet!?

Virtanen skriver:

”Nå. Hur var det, egentligen? När en story verkar för dum för att vara sann är den ofta inte sann. Vilket inte hindrade Studio Ett från att beställa in kränkt Eberhard eller för TV4 Nyheterna att fråga ‘Kan ­Alfons Åberg vara farlig?’ – en enorm frågeställning byggd på en enda av landets miljoner ­föräldrar.

I själva verket, det står tydligt i anmälan till Skolinspektionen men huvudsaken blev bisak i media, ansåg föräldrarna att ‘förskolan visar alldeles för mycket film i verksamheten ­utan pedagogisk anledning’ [beror detta på att förskolan är underbemannad och filmvisning är ett bekvämt sätt att sysselsätta en massa barn? Och man är så få så man ser inte eller orkar inte ta itu om ett barn reagerar?], och barnet hade tidigare blivit ledset utan att förskolan agerat, och därpå hade Alfons visats utan information varken före eller efter visning till för­äldrarna som inte fattade var­för ­ungen plötsligt var skräck­slagen, ‘så olikt honom’.

Först efter anmälan har skolsystemet lyssnat och medan bristerna utreds har för­skolan slutat med film.

Alla får förstås fortsätta hånskratta. Men anteckna samtidigt att när ordet lättkränkt används är det vanligtvis någon som vill tysta någon som anser sig illa behandlad.  I detta fall en livrädd liten pojke och hans oroliga föräldrar, som blev hela landets åtlöje.”

Mer om stress och press – och fokus på ytan …

Vi har alltså minst 16 minuter av detta. Drake liksom flyttade in i mig. 16 minuters tillbakalutad manlig bebisdryghet- det var spännande. #stinawollterdansarförlivet tills jag dör

Ett filmklipp publicerat av Stina Wollter (@stinawollter) Dec 5, 2015 kl. 11:07 PST

I artikeln ”Depressioner ökar stort” från intervju med psykiater Lena Mallon:

”… här ser vi också en tydlig koppling till levnadsomständigheter med en ökad arbetslöshet, ökad stress i arbetslivet och ett ökat utanförskap på grund av det./…/

Människor som förut kanske varit litet deprimerade kan nu ha blivit utförsäkrade, de kan ha fått hyresskulder och har inte några marginaler länger, betonar hon.

– Och de här socioekonomiska förhållandena kan göra att en person ‘tippar över.’ Och vad som är hönan och ägget kan vara svårt att veta men det som gäller när patienten kommer till oss är att han eller hon måste få den hjälp som behövs./…/

Det finns alltså en ökad psykisk ohälsa i samhället?

– Flera befolkningsundersökningar har visat att depression, orostillstånd och sömnproblem tenderar att öka.

– Och depression är ju inget du kan konstatera genom ett enkelt blodprov. Det krävs ofta en strukturerad intervju och att personen uppvisar symptom som nedstämdhet, sömnlöshet, bristande engagemang, att inte uppleva någon glädje i tillvaron, viktnedgång, att inget är roligt längre och det ska ha pågått några veckor./…/

Depression drabbar dubbelt så många kvinnor som män och depression drabbar också allt yngre men depressionssjukdom är vanligast i medelåldern, säger hon.

– Långvarig stress och problem med relationer och i arbetslivet leder också ofta till problem med den fysiska hälsan, att man inte orkar sköta sin hälsa och till slut kan då allt krascha.

Är mer ekonomiska resurser lösningen?

– Det jag önskar är att patienter i tid får hjälp av primärvården eller öppenvårdspsykiatrin och att de snabbt kan få hjälp där när de lämnar oss på sjukhuset.”

Ja, pressen är enorm på människor. Här är ett av flera uttryck och exempel på detta:

Se ”Hälsotrenden har en tydlig baksida”:

”Vårt fokus på hälsa och lycka har en tydlig baksida, hävdar forskaren Carl Cederström som i boken Wellnessyndromet* tecknar en bild av hälsotrenden som en narcissistisk jakt på det perfekta livet [se tidigare bloggningar under kategorin ‘Wellness syndrome’].

– Den som inte lever upp till kraven faller utanför normen, säger han./…/

Han ser hälsotrenden som nära kopplad till andra tidstypiska fenomen som hyllandet av hög produktivitet och en ‘ungdomskult’ där exempelvis medelåldern på partiledare aldrig varit så låg som nu.

Förr var fokuseringen på det egna jaget en flykt från det inrutade medelklassamhället. I dag, argumenterar de här forskarna, har samma narcissim förvandlats till en obligatorisk del av den rådande samhällsnormen. När människor inte längre vågar lita på välfärdssamhället uppstår ett ‘wellnessamhälle’ där alla definierar sin identitet – och sitt varumärke – utifrån det enda som tycks gå att påverka: sin egen kropp.

Förståeligt men beklagligt, enligt Carl Cederström, som ser början på en utveckling där trendiga hälsoarmband snart ersätts av mer heltäckande sätt att lagra högst personliga data om hälsa och kroppsliga rutiner. När samtidigt ansvaret för människors hälsa flyttas över till företagen uppstår integritetsproblem.

– Det kan gå helt överstyr, säger Carl Cederström. Tidiga exempel på färdriktningen som Cederström tar upp är Kalmar vatten som räknar träningen i gymmet som ett plus vid lönesättning, och lärare i Chicago som får böta om de inte delar med sig av biometriska hälsodata.

Flera vd:ar omger sig bara med medarbetare som sprungit maraton och ser triathlon som en viktig punkt på en cv.

– I dag är det bara en sund kropp som är idealet, inte en sund själ. Att söka sanningen utanför sig själv genom att läsa en bok är själva antitesen till dagens norm. Vi riskerar att hamna i en kulturell och intellektuell öken, varnar Carl Cederström.”

Sant!

”Dilemmat är, fortsätter han, att forskning visar att ju mer vi tänker på att vara hälsosamma och lyckliga, desto sämre mår vi. Den som misslyckas i sin jakt på det perfekta livet fylls ofta av skuldkänslor och självförebråelser.

– Ett första steg ur denna utveckling är att vi börjar rikta vår uppmärksamhet mot saker utanför vår egen kropp, som politisk och ekonomisk förändring, säger Carl Cederström.”

Se vidare ”Wellnessyndromet och den nya narcissismen”:

”Det här wellnessyndromet har också politiska och sociala konsekvenser. Visioner om social förändring krymps ned till drömmar om individuell transformering. Politiska diskussioner ersätts av fördomsfullt moraliserande. Och vetenskapliga bevis blandas ihop med andliga villfarelser.

Förlorarna är de som redan är svaga. Att vara olycklig och ohälsosam är idag samma sak som att vara en dålig person.”

*”… det sociala kravet att maximera vårt välbefinnande har börjat vändas emot oss. Istället för att må bättre, har vi börjat känna oss skuldtyngda och ångestfyllda. I Wellnessyndromet får vi följa hälsofreaks som gör allt för att hitta den perfekta dieten, företagsatleter som startar dagen med ett hälsoparty och livsloggare som mäter allt, inklusive sina egna toalettvanor.

I denna värld tycks personligt välbefinnande förväxlas med etiskt handlande. Visioner om social förändring krymps ned till drömmar om individuell transformering, politiska diskussioner ersätts av fördomsfullt moraliserande och vetenskapliga bevis blandas ihop med andliga villfarelser.

Denna träffande och humoristiska diagnos av den pågående wellnesskulten bör läsas av alla som någon gång har känt sig misstänksamma mot dagens frenetiska sökande efter det perfekta livet.

Istället för att maniskt ängslas för vår personliga hälsa och lycka, borde vi kanske oroa oss mer för den sjuklighet som ligger utanför vår kropp – i samhället och i världen.”

De privilegierades vånda – dags att damma av begreppen frihet, jämlikhet och broderskap …

En person som nyligen varit i Frankrike och Paris med ett gäng elever, skrev apropå detta besök:

”Ett bestående intryck från Parisresan var det stora antalet människor som lever i total misär, i ett utanförskap som vi aldrig kan fatta vidden av. Dags att damma av begreppen Frihet, jämlikhet och broderskap?”

Kan inte hålla med mer: dags att damma av begreppen frihet, jämlikhet och broderskap!

Ja, så långt har vi inte kommit här, än, men med den politik som vi haft och som fortfarande förs, om än i mildare och långsammare takt, så är vi kanske där snart?

En annan vän (i USA) postade länk till ”The Distress of the Privileged” eller ”De privilegierades vånda” där det refereras till ovanstående klipp.

De som har ”allt” klagar över höga skatter osv osv osv, men de som inte har får inte klaga, de har bara sig själva att skylla.

Och det är ju sant att i prestationssamhället där ökade förväntningar på personlig lycka och framgång som löper parallellt med allt sämre möjligheter i verkligheten skapar allt frustration (som leder till uppgivenhet/depression eller aggression), därför att det är saker vi inte kan ändra på ensamma hur mycket vi än använder tankekraft och positivt tänkande. Många måste vilja en förändring för att den ska ske.

Coacher och livsstilsexperter tutar i människor sånt sånt som kan vara svårt att leva upp till…

Och de som genomfört dåden i Paris har troligen ännu mer i ryggsäcken än de flesta andra i samhället har. I det samhällsklimat och med den politik vi har så blir de till vandrande bomber, tror jag.

Om centreringen på självet i dagens samhälle och dess effekter, men det FINNS alternativ (om bara fler inser det) …

Om denna bok kan man läsa här:

”‘Kritikkens U-vending’ handler om vilkårene for kritik i dagens samfund. Bogens tese er, at kritik i dag ser markant anderledes ud end tidligere: Hvor man førhen kritiserede samfundet og omverdenen, er der i dag sket en U-vending, så kritik især har karakter af selvselvkritik.

Bogen analyserer kritikkens U-vending med udgangspunkt i fænomener som coaching, MUS-samtaler [medarbetarsamtal] og fitness, der alle på hver deres måde er udtryk for en selvkritisk position, hvor forandring er det samme som selv-forandring, og hvor problemer bedst kan løses ved, at man forbedrer sig selv nærmere end omverdenen.”

Och här kan man läsa:

”I ‘Kritikkens U-vending’ behandler Rasmus Wilig vilkårene for kritik i dagens samfund.

Rasmus Wilig tager i ‘Kritikkens U-vending’ udgangspunkt i fænomener som coaching, MUS-samtaler og fitness, som alle er et udtryk for selvkritik og selv-forandring.”

Dansk sociologiförening menar apropå Rasmus Willigs bok och ett föredrag han höll om teserna i boken, att:

”Flere nulevende sociologer og filosoffer mener at ‘dampen er gået af samfundskritikken’ [ungefär ‘ånganb har gått utr samhällskritiken], eller den er blevet ‘tandløs’ eller ligefrem er ‘reduceret til nostalgi’.”

Ja, vi har blivit matade med Margaret Thatchers TINA – There Is No Alternative. Mer om detta nedan.

”Det ikke længere samfundets skyld, men min egen skyld’. Sådan er der flere som tænker og det betyder at den traditionelle samfundskritik er blevet til selvkritik.

Nu er det ikke længere de herskende klasser som anklages for samfundets uretfærdigheder, men de enkelte individer, som ikke er selvansvarlige og som ikke kan forvalte deres talenter, færdigheder eller evner.

Foredraget sætter ord på, hvordan der er sket en u-vending af kritikken og hvilke konsekvenser det får for både samfund og individ.”

Om ”Motgiftet – lycka för pessimister”:

”Den som tar ut riktningen i sitt liv genom att ställa sig frågan ‘Hur kan jag bli lycklig’ blir ofta olycklig på kuppen, menar journalisten Oliver Burkeman som i Motgiftet undersöker vad det finns för alternativ till den ständiga lyckojakten. Han presenterar fördelarna med att ha en negativ inställning och bejaka osäkerheten, acceptera misslyckandet och att hylla det imperfekta.

Oliver Burkeman söker upp och utforskar olika förhållningssätt till livet där det gemensamma draget är att acceptera det i all sin ofullkomlighet. Han pratar med stoiker och buddister, prövar tyst retreat och firar de dödas dag .

Vi måste alla hitta ett sätt att förhålla oss till livet. Och på den negativa vägen genom livet finns fler positiva upplevelser än man kan ana.”

Det är nu ”Mer accepterat att inte vara en superglad skit” påstår artikelförfattaren. Är det egentligen det?

”Det våras för pessimisten. Vissa studier hävdar rentav att den som tror att allt kan skita sig lever längre än optimisten.

För författaren och komikern Åsa Asptjärn är glaset halvtomt. Och hon är rätt nöjd med det.

Natten mellan den 10 och 11 maj 1996 omkom åtta klättrare när de just hade bestigit Mount Everest. Klättrarna hade envist fortsatt upp till toppen trots att den senast säkra vändningstiden var passerad. På nervägen mötte de en storm och dog i mörkret på berget, otillgängliga för räddningsteamen.

Klättringskatastrofen har varit föremål för en rad teorier och analyser. Hur kunde detta ske, de var ju kunniga klättrare?

En av teorierna utgår från idén att klättrarna dog för att det var alldeles för fixerade vid sitt mål. Att de i sin optimistiska strävan uppåt valde att bortse från vissa uppenbara risker.

Teorin finns med i den brittiske The Guardian-journalisten Oliver Burkemans bok ‘Motgiftet. Lycka för pessimister.’ Boken, just utkommen på svenska, går ut på att försöka motbevisa det positiva tänkandets ideologi och istället ge möjligheter till att finna lyckan den negativa vägen.

Burkeman menar att vi behöver lära oss att leva med insikten om vår egen dödlighet, våra misslyckanden och vår osäkerhet för att kunna leva ett lyckligt liv.

För ungefär ett år sedan kom en studie från ett tyskt forskarteam som pekar åt samma håll: Den visade att äldre människor med en överdrivet optimistisk grundsyn löpte större risk att dö inom det närmaste decenniet. Medan pessimism istället kunde få äldre personer att tänka mer på sin hälsa och därigenom leva längre.

Kanske låter det lite dystert jämfört med det positiva tänkandets enkla lösningar: ‘Don’t worry, be happy!’ ”Det är inte hur du har det utan hur du tar det!”

Malmöbon Åsa Asptjärn tror på vad hon kallar en rimlig pessimism. En livshållning hon har fått med sig från barnsben. Och den handlar inte om att svartmåla allt.

– Det är snarare i positiv bemärkelse, att man har en mer realistisk syn på tillvaron. För mig är det också kopplat till humor.”

Oliver Burkemans blogg och hans twitterkonto. Han skriver om sig själv som följer:

”I’m a writer for The Guardian based in Brooklyn, New York. My new book The Antidote: Happiness for People Who Can’t Stand Positive Thinking explores the upsides of negativity, uncertainty, failure and imperfection.

Each week in This Column Will Change Your Life I write about social psychology, self-help culture, productivity and the science of happiness, and make unprovoked attacks on The Secret.”

Om ”How to Stop Living and Start Worrying” av den brittiske filosofen Simon Critchley:

”The question of how to lead a happy and meaningful life has been at the heart of philosophical debate since time immemorial. Today, however, these questions seem to be addressed not by philosophers but self-help gurus, who frantically champion the individual’s quest for self-expression and self-realization; the desire to become authentic.

Against these new age sophistries, How to Stop Living and Start Worrying tackles the question of ‘how to live’ by forcing us to explore our troubling relationship with death.

For Critchley, philosophy begins with the question of finitude and with his understanding of a key classical theme – that to philosophize is to learn how to die.

Learning how to accept both our own and others’ mortality as a part of life also raises the question of how to love. Critchley argues that the act of love requires us to give up something of ourselves, to lose control so as to be open to the demands of love. We will never be equal to this demand and so we are brought face to face with our own limitations – one form of which is what Critchley calls our ‘originary inauthenticity’. By scrutinizing the very nature of humour, Critchley explores what we need to laugh at ourselves and presents the need to confront the inescapable ridiculousness of life.

Reflecting on the work of over 20 years, this book provides a unique, witty and erudite introduction to the thought of Simon Critchley. It includes a revealing biographical conversation with Critchley and a fascinating debate with the critically acclaimed novelist Tom McCarthy about the nature of authenticity. Taken together the conversations give an intimate portrait of one of the most lucid, provocative and engaging philosophers writing today.”

I det här samhället, som vi tror att det är (därför att vi blivit så matade med det), är det bara rationellt att se till sitt exklusivt! Inte slösa energi på andra, annat än om vi kan ha nån slags nytta av hen. Det blir rationellt att gå fram som en ångvält. Och till slut tror vi alla att det inte finns några alternativ, There Is No Alternative, och snart har vi detta samhälle.

Människor tror att katastrofen kommer att inträffa om vi inte inför den här sortens samhälle, där vi inte bryr oss om varandra! Bara bryr oss om en snäv krets runt oss. ”Räddas det som räddas kan.”

En vän på facebookforum skrev apropå decemberöverenskommelsen, som troligen går i stöpet, något i stil med:

”Som jag har hoppats!”

Solidaritet är ute? 😦

I den engelskspråkiga wikipediaartikeln kan man läsa:

”In economics, politics, and political economy, it has come to mean that ‘there is no alternative’ to economic liberalism—that free markets,free trade, and capitalist globalization are the best or the only way for modern societies to develop./…/

In the early 1990s, Francis Fukuyama wrote a book called The End of History and the Last Man, which in a similar vein argued that liberal democracy had triumphed over communism and that the historic struggle between political systems was over (although there could still be future events).”

Jag tror inte vi kan fortsätta som vi gjort och gör. Jag tror vi måste börja leva andra liv och ja, kanske inse hur kort stund på jorden vi har och lever.

Mer om stress och brist på empati …

Om boken ”Stå fast –Vägra vår tids utvecklingstvång” av Svend Brinkmann:

”I vår tid upplever många att allt går snabbare och snabbare. Livets hastighet accelererar. Vi ska hela tiden förhålla oss till exempelvis ny teknologi och skiftande trender inom mat, mode och mirakelkurer. Allt är under permanent förändring och det ligger nära till hands att tolka samtidens epidemier av depression och utbrändhet som individens reaktion på den konstanta accelerationen. Känns det bekant?

I Stå fast gör psykologiprofessorn Svend Brinkmann upp med utvecklingssamhället och hela självhjälps- och coachfenomenet på ett underhållande och lättsamt sätt.

Han menar att vi behöver lära oss att ha rötter istället för fötter, att stå fast istället för att ständigt vara i rörelse. Bara så kan vi bli människor med integritet, sinnesro och karaktär.

I sitt korståg mot självhjälpsgenren har han valt att bygga upp sin bok just som en självhjälpsbok med ett konkret sjustegsprogram.

Dessa är:

1. Sluta känna efter i dig själv.2. Fokusera på det negativa i ditt liv.

   3. Ta på dig nej-hatten.

   4. Håll tillbaka dina känslor.

   5. Avskeda din coach.

   6. Läs en roman – inte en självhjälpsbok eller biografi.

   7. Dröj vid det förflutna.” 

Citat ur artikeln:

”Naturligtvis behöver vi ibland flytta och utveckla, men det har vi redan i oss. Nu behöver vi sakta ner för att undvika stress, utbrändhet och depression. Och vill vi leva ett etiskt meningsfullt liv, då kan vi inte vara ‘på gång’ hela tiden.”

Pressen är enorm. ”Why thinking you’re ugly is bad for you”:

”In an image-obsessed culture, we are training our kids to spend more time and mental effort on their appearance at the expense of all the other aspects of their identities.”

Eller:

”I en kultur som är besatt av image [hur vi ser ut och framstår] så tränar vi våra barn att tillbringa mer tid och mental ansträngning på sina yttre, på bekostnad av alla andra aspekter av sina identiteter.”

Så bra! Och troligen en orsak till stress vi utsätter (och utsätts) för idag.

Ur ”Lotsa barn” av Lars H. Gustafsson:

”Så här långt har vi rört oss inom känslans domäner. Jag har betonat vikten av att ha kontakt med sin känsla, kunna uttrycka den och också använda den för att göra intuitiva val möjliga och framgångsrika.”

Och för detta behöver vi tid. Reflektionstid.

”Nu är det dags att hälsa på hos sunda förnuftet. Utan eftertanke kommer vi vilse förr eller senare, hur mycket vi än känner.

Kanske är det detta som är det mest utmärkande för människohjärnan: förmågan till reflektion.

Men inte bara reflektion över abstrakta eller filosofiska fenomen utan framför allt självreflektionen. Människans förmåga att fundera över sig själv, sina känslor och sina handlingar.

Peter Salovey och John Major [Jack Mayor tror jag egentligen han heter] använder begreppet ‘emotional knowledge’.

Det finns en dubbelmening i det begreppet. Dels betyder det kunskap om känslor, i det här fallet främst de egna känslorna, dels antyder begreppet också ett slags mer allmän kunskap av speciellt slag, en kunskap om sig själv och världen styrd av den egna känslans kompass.

Ur den oändliga mängd av kunskap som erbjuds oss tvingas vi välja strimmor och fragment, mer klarar vår hjärna inte av att hantera. Och åter är det vår känsla, eller vår intuition, som hjälper oss att välja. På gott och ont, kanske./…/

Självreflektion är viktig för oss alla om vi ska kunna djupna som människor, lära av våra erfarenheter och utveckla vår känsla och vår personlighet. Den får särskild betydelse för den som använder sig själv som främsta redskap.

Jag tänker på alla oss som arbetar med människor, inte minst inom utbildning eller inom vård- och servicenäringar. För oss är det ständiga arbetet med vårt eget instrument ett måste. För våra elevers, patienters, klienters och kunders skull.

Min i lika hög grad för vår egen.”

Och för detta behöver vi som sagt tid!

”Den som inte tillräckligt reflekterar över sig själv och sina erfarenheter riskerar att antingen brännas ut i förtid eller känslomässigt distansera sig alltmer från människor och arbetsuppgifter./…/

För den som arbetar med barns finns ytterligare ett par starka argument att beakta: Barn har mycket säker radar och pejlar med hjälp av den snabbt in de vuxna i sin omgivning.

‘Av barn och dårar får vi höra sanningen’, lyder ett gammalt talesätt. Många är de vuxna som känt sig ‘avslöjade’ av ett barn. Enligt min erfarenhet finns det tre saker ett barn direkt hänger upp sig på: Brist på äkthet i åtbörder och uttryck. Brist på intresse och verkligt engagemang. Och brist på förnuft och logik i den vuxnes förklaringar.”

Ja, vi skulle verkligen må bra av att tagga ner!?

Ja, ”Den som bara har tid till möten blir dum”:

”Ledare är alldeles för snabba med att organisera om när det börjar gnissla i organisationen. Det säger Peter Grönberg, ansvarig för frågor som rör företagskultur och organisationsutveckling på AB Volvo.– Det finns bara en väg att skapa samarbete, och det är att jobba med öppenhet och tillit.”

Dock, det finns baksidor med så kallad ”emotionell intelligens”!

Medkänsla är ute – om egoism, stress, empati- och solidaritetsunderskott …

Var fjärde ung mår dåligt tydligen. Diagnoserna (bokstavs-) verkar öka. Beror det på bättre diagnosticering? Klarar de sig sämre idag, de som tidigare inte visade samma slags symtom, p.g.a. stressen och pressen i dagens samhälle – och i skolan?

Kraven idag är större än någonsin? Vi ska tänka positivt, se ut och vara på ett visst sätt osv.

Men ingen kommer nånsin att bli perfekt. Man är INTE glad och positiv hela tiden.

Barbara Ehrenreich skriver i sin bok ”Gilla läget” om paradoxen att amerikanerna med påbudet att tänka positivt är det folk som också är de största förbrukarna av antidepressiv medicin.

I artikeln ”Skrattfest med allvarliga undertoner” kan man läsa om föredrag Per Naroskin höll under ortopeddagar i Dalarna. Där kan man läsa:

”Samhället är i dag i förändringens tidevarv, allt går väldigt fort och de hårda faktorerna är loket som drar. Medkänsla är flanell och helt ute, sade han.

– Det är bra att vara väldigt förändringsbenägen. Då är man attraktiv på arbetsmarknaden, flexibel, fruktansvärt flexibel är viktigt. Du hör aldrig ordet integritet i en platsannons, möjligen för Säpo./…/

Integritet – maggropskänsla – är otroligt viktigt men vi tvingas sluta lyssna på den och blir så duktiga på att läsa av vad andra människor vill oss, sade han.”

Men för att ha empati för andra måste vi ha empati för oss själva. Äkta empati för oss själva. Jag skulle vilja påstå att det är något annat än egoism.

”Han sade att med den mobilkoll vi har idag så behöver vi inga husdjur./…/

– Och mitt i allt ska vi [också] försöka få balans i livet, ett [ytterligare] stressmoment. Jag har aldrig träffat någon som haft balans i livet.

Att vi ska försöka få livspusslet att gå ihop är ännu värre. Som om det fanns ett pussel att lägga/…/

Det är bättre att tala om styrfart än om balans i livet, tycker han.

– Nu är maxfart idealet. Vi ska alltid ha maxfart, samla kvartalsrapporter och uppfylla nyckeltal.”

New Public Management genomsyrar allt.

”Det som händer i hjärnan när vi är utstötta är att samma enheter aktiveras som vid fysisk smärta. Därför är det viktigt att varje grupp ser till att stötta varandra så att ingen behöver sväva i ovisshet, betonade han.

Han berättade också efter skämt om dejtingsajter att han alltid säger till sina barn att det inte finns någon därute som passar som hand i handske åt er.

– Men det finns många vantar.”

Många, många av oss tror att vi själva, de vi lever med, våra liv, våra hem osv. ska vara perfekta.

”Han avslutade med en lång rad exempel i snabb takt på den ideale mannen, perfekt som make och älskare åt sin fru, perfekt och alltid närvarande som pappa och chef./…/

– Det är honom vi alla tävlar mot hela tiden. Och vi kommer alltid att förlora, hela tiden. Men jag ska berätta en hemlighet. Han finns inte. Jag har hittat på honom. Vi duger alla som vi är.”

Lättare sagt än gjort…

Den borgerliga politiken (inklusive vänsterns dragning åt det nyliberala hållet) har gett samhälleligt bifall av egoism. det har blivit helt okej att vara egoist och bara tänka på sig. Roffa åt sig allt man kan och inte bry sig om andra.

Samtidigt framhålls välgörenhet, som riskerar bli godtycklig och riskerar undergräva demokratin. Se tidigare bloggning ”Filantropin de har i USA och som nu också kommer mer och mer i Sverige: underminering av sociala ansträngningar. En ny rörelse med löfte om att rädda världen genom att applicera marknadsmagin på den stora utmaningen att åstadkomma social förändring – eller varför företag inte kan rädda världen…”

Och ”När blev det okej att vara stygg?”:

”En gammal bekant som bott utomlands de senaste 20 åren reagerade på Sverigedemokraternas annonskampanj i tunnelbanan. ‘Vad är det här för jävla trams!’ skrev hon på Facebook. Reaktionerna kring SD:s affischer var många den dagen men just hennes inlägg fick mig att fundera lite extra.

För hur har Sverige förändrats sedan hon flyttade? Jo, det har blivit okej att vara stygg. Det har till och med blivit lite häftigt att vara taskig och denna förändring av det svenska kynnet kan man inte annat än till viss del skylla på SD.”

Att SD har sån framgång beror också på politiken som förts. T.o.m. de som troligen alltid röstat (S) känner sig vilsna och attraheras av SD:s politik. Säger:

”Det finns en massa i deras politik som är bra, men …”

Jag är orolig att det där ”men” är alltför svagt. 😦 Att de här personerna kommer att rösta på SD i kommande val, om inget händer innan dess. Dessutom har jag kolleger som flyttat hit från öst-Europa, som också verkar attraherade av SD och deras politik. Skrämmande! 😦

Insändarskribenten fortsätter:

”Sverigedemokraterna själva vill så klart hävda att de är snälla, de försöker ju värna Sverige, men även om de påstår sig ha ett gott uppsåt är problemet att deras metodik faktiskt bryter ner det de vill försvara.

Vi vuxna tror oss ofta vara snälla och ha schyssta värderingar, min egen erfarenhet när de sociala medierna slog igenom var att mina barn hade svårt att vara snälla. Det blev en lång uppfostringsprocess som jag tror lyckades. Å andra sidan har nu Facebook tagits över av de vuxna som visar upp sitt allra sämsta pöbelbeteende och låter allt grövre elakheter fritt frodas och ständigt ‘gillas’.

Detta sker samtidigt som vi i andra änden av samhället strävar efter godhet med värdegrundsarbete i varenda buske, böcker och föreläsningar om snällhet, fairtradekaffe och där världens mest framgångsrika företags interna ledord lyder: It’s good to be good”

I Recensionen ”Brorslotten belyser utanförskap och klasskillnader” om den musikaliska föreställningen ”Brorslotten” kan man läsa att ”Brorslotten” blir…

”… en replik i dagens debatt om cynism, hysteriska tonlägen, kompromisslöshet, själviskhet, verbala fosterländska former kontra vänlighet och humanitet.”

Detta med egoism och elakhet verkar vara ett tema som går igen här och där nu?

Katarina Mazetti i ”Det är skam, det är fläck på Sveriges baner…”:

”… faran med hatsajterna som man sällan diskuterar: den som regelbundet läser enbart dem måste få intrycket av att ‘alla’ tycker likadant och att SD har minst 50 procent sympatisörer, fast inte alla vågat komma ut ännu.

Denna fara gäller förresten även på vänsterns bloggar och medier. Om vi bara läser IRM (Inte rasist men …) eller Expo tycker vi att fascismens fula tryne är så uppenbart att ‘alla’ måste inse det. Och vi fattar ingenting av opinionssiffrorna.

Det är därför papperstidningarna är så viktiga, särskilt rikstidningarna, som ännu har viss källkritik och objektivitet kvar, vill man gärna tro. Och det är därför den branta högersvängen i dessa organ är så katastrofal.

Är det en ren slump att den inträffar i GP, Expressen och SvD samtidigt som näringslivet i DN rekommenderar samarbete högerut?”

Bra skrivet! Ja, pressen har ett enormt ansvar! Och de borde ta det! Inte späda på hat…

Och mitt i denna stressiga värld känner sig föräldrar tvungna att välja skola till sina barn. Mitt i alla andra val som vi ”måste” göra i dagens värld. Val vars utkomst kan få stor betydelse.

Men jag tror skolval har fått större betydelse än detta förtjänar, där tror jag inte utkomsten blir på långa vägar så stor som man tror. Kanske kan den snarare bli negativ: ambitiösa föräldrar som sätter än mer press på sina barn?

Återigen tror jag inte skolval förändrar ens barns framtida liv eller karriärmöjligheter i alls den utsträckning som man kanske nånstans tror. De här möjligheterna till skolval kommer inte att ge bättre grund än den vår kommunala skola gav. ”Skolval är ett falskt val …”

Och det är snarare vad man gör av sin skolgång som har betydelse, inte vilken skola man går i. Se tidigare postning ”Mer om perfekta människor, tävlan-konkurrens och att inte vara tillräckligt bra…”

Nu håller den kommunala skolan på att dräneras. Och vem vinner på det?

Och på fina sätt kan man neka elever plats i ens skola. En negativ sidoeffekt av skolval, något som också den amerikanska skoldebattören Diane Ravitch har påpekat!

Vikskolan i Upplands Väsby ingår i friskoleföretaget ”Magnetica Education.”

Ja, det är ”Skrämmande likheter med 30-talet”?

Amerikanerna går mot presidentval … Fler och fler ifrågasätter politiken där, för de ser effekterna. Och det är i utbildad medelklass man kraftfullt börjar ifrågasätta. Medelklassen här tro de sitter i säker båt, men det tror jag inte alls. Vi har anledning att vara oroade.

Problemet är dock att så väldigt många amerikaner är fattiga. De har inte råd att resa och med detta se hur det är i andra länder. Att det faktiskt finns länder där de skulle ha det bättre och där människor fortfarande anser att alla ska ha en dräglig levnadsnivå.

Vi har inte de där riktigt fattiga som de har där. Riktigt fattiga i inte bara enstaka hus, utan i hela stadsdelar.

Vi har låtit oss köpas av skattesänkningar, vilka på kort sikt har gett oss mer eller mindre mer i plånboken. De riktigt välbeställda har fått 40 000 kr mer per månad, medan vi andra kanske fått ca 2 000 kr mer. 

Mer om positivt tänkande, samt om att du kan få vad du vill, bli den vill bli och du kan styra ditt tänkande – och kännande…

Man kan läsa mer om videon ovan i ”The Staggering Bullshit of ‘the Secret'” eller ”Den häpnadsväckande skiten [som] ‘Hemligheten‘ [är]. Dave Chapelle är superbra i denna video!

Tre vänner på socialt forum har postat länk till artikeln ”Spännande hjärnforskning: du mår som du tänker!” och det triggade denna bloggpostning. I denna artikel finns inga referenser till den forskning som Nisse Simonsson hänvisar till för det första.

Den amerikanska författaren Barbara Ehrenreich fick bröstcancer och råkade ut för ett fenomen som hon reagerade så starkt emot, att hon skrev en bok om detta. I artikeln ”Barbara Ehrenreich: ‘Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande'” kan man läsa:

”Barbara Ehrenreich har fått nog av den tvångs­glädjekultur som ordinerar en positiv attityd mot motgångar i livet./…/

En kommunalanställd kvinna berättade en gång för mig om sin erfarenhet av ‘att välja glädje’, eller en liknande fortbildningsdag i harmoni, lycka och positiva tankar: Hon ansåg att det hela var bortkastad tid och dessutom obehagligt påtvingat av arbetsgivaren.

Hon protesterade tyst genom att vägra bära den namnskylt som under dagen skulle sätta henne i ordlös kontakt med andra kursdeltagare.

I pausen kom den namnkunnige och framgångsrike endagsgurun fram till henne och påpekade att hon saknade skylt på bröstet. När hon svarade att hon inte ville ha någon, blev han bekymrad och höll ett spontant anförande om vikten av att göra sig av med negativa attityder, som annars lätt kunde sprida sig i gruppen. Det var alltså inte fullt acceptabelt att en vuxen människa ifrågasatte innehållet i en föreläsning.

Hans lilla maktdemonstration påminner om det Barbara Ehrenreich skriver om i slutet av sin senaste bok, ‘Gilla läget – Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande’: Att det mest typiska tonläget i en diktatur egentligen inte är svartsynen eller det öppna hotet mot de egna medborgarna, utan i stället ett starkt krav på entusiasm och framtidstro, på enorma skördar och tjocka spädbarn.

Det realistiska påpekandet att skördarna slår fel och att barnen är magra är det som inte tolereras.

De västliga demokratierna har en besläktad tanke på detta: ‘Offermentalitet’.”

Nej, det är absolut förbjudet, att ens andas något som antyder att man känner sig som ett offer. Men tänk om man faktiskt behöver, borde och måste få påpeka saker!

”Ett populärt begrepp i Sverige, men kanske ännu djupare rotat i USA och dess amerikanska mardröm: Om det inte går dig så väl i livet, är det enbart ditt eget fel.”

Lite som jag bloggat om tidigare apropå Alice Teodorescu: det är upp till dig! Och jo, vuxna människor har ett ansvar för sitt egna liv, men omständigheter kan vara såna att man har svårt att bemästra dem.

”Det mest bekymmersamma med det positiva tänkandet är ju inte att enskilda människor försöker hantera livets smärta med mer eller mindre verkningsfulla självterapier.

Det som är Ehrenreichs vassaste punkt i boken är hur positivitetskraven på ett väldigt konkret sätt används för att döva människors rättmätiga ilska över ett ovanligt orörligt klassamhälle som det amerikanska och över en finansmakt som faktiskt inte kan hantera pengar.”

Ja, rättmätig ilska över andra saker också på arbetsplatser, i samhället och i världen.

Den bärande ideologiska tanken i positivitetskulten är att inga yttre omständigheter räknas i människors liv, ingen människa är beroende av hennes omgivande samhälle. Alltifrån bröstcancer till svårigheten att försörja en familj på en minimilön är en fråga om attityd.

Med bara ett uns kritiskt tänkande ter sig den sortens ideal som resultatet av ett deep talk mellan Joakim von Anka och en botoxfyllig framgångspastor.

Det ledsamma är att de uppenbara bristerna i detta möte mellan ekonomism och religion inte har hindrat spridningen av idéerna.

En av Barbara Ehrenreichs viktigaste förklaringar till att positivitetstänkandet har varit så inflytelserikt är att tillräckligt många forskare från både naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga discipliner har försökt bidra genom att ta fram resultat som bekräftar tesen om inställningens betydelse för en frisk kropp och ekonomisk framgång.

Genom slarviga rapporter och dåligt genomförda analyser har sådant som att en positiv stödgrupp ökar möjligheterna till tillfrisknande från bröstcancer fått fäste. Som Ehrenreich påpekar – stressfrihet är inte detsamma som entusiasm.

Positivitetskulten må ha en air av vältränad modernitet; den har ändå uppenbart frånstötande tankegods från gammalreligiöst strafftänkande i sig. I en svensk kontext är det uppenbart för de flesta att det är fel när en karismatiskt kristen kopplar ihop cancer med djävulen eller onda tankar. I det perspektivet är det mycket sorgligt att de sekulära varianterna av individuellt skuldbeläggande inte har mött samma massiva motstånd.”

Sant!

”När slutsatserna om bröstcancerpepp har reviderats, har ett visst antal sjuka kvinnor redan marinerats i idéer om att cancern är en enorm tillgång i livet, för den som bara orkar ta sig i kragen och hjälpa cellerna med en affirmation eller två.”

Mustafa Can reagerar kraftigt emot ”Att välja glädje” och det kan man läsa om i ”Fri att välja lycka även när livet är skit”. Om denna kan man läsa::

”Mustafa Cans vän har en livskris och får en bok av god vän, att läsa och må bättre av. Men resultatet blir det motsatta.

Boken är en mycket omtyckt självhjälpsbok och långt ifrån ensam i sitt slag.

Efter att ha vadat runt i självhjälpsträsket skådar Mustafa Can en yrkeskår av så kallade coacher vars främsta mål är att hitta de svagaste för att kränga sina tjänster och produkter, ett samhälle som helt svalt säljknepet och en människosyn som i praktiken innebär att den som inte, just för tillfället, är maximalt lycklig har valt sin olycka själv.”

Kan inte hålla med honom mer! Och vilken kompetens har egentligen dessa hjälpare och coacher? kan de göra mer skada än nytta för människor som verkligen behöver hjälp? Och folk betalar för denna skit!

Can skriver så oerhört bra:

”Boken, som har sålts i över 500 000 exemplar, heter ‘Att välja glädje’ och är skriven av filmregissören Kay Pollak, som dessutom varit en av Sveriges mest anlitade föreläsare inom personlig utveckling i över 20 år.

Titeln säger det mesta och Pollak basunerar ut sitt kärnbudskap om och om igen. ‘Hur du väljer att reagera på omständigheterna – det valet är endast ditt’. Du kan påverka och forma verkligheten endast genom att tänka rätt. Varför välja lidande, när du kan välja glädje?

Efter att ha läst boken surfar jag i flera dagar och nätter runt på nätet. Att försjunka i självhjälpsindustrin med alla dess coacher, motivationskonsulter, själsliga terapeuter, managementteologer et cetera är att störta ner i Mörkrets Hjärta.

Allting låter mer eller mindre som Kay Pollak. Det finns en Gud – och det är det egna Jaget. Vi lever i en värld där möjligheterna är obegränsade. Om du tycker att livet suger både vardagligt och själsligt är du en ofullständig människa i behov av förlösning. I detta lyckotillstånd, som utmålas med lätta penseldrag, finns inte plats för svaghet.

Jag kommer att tänka på Aldous Huxleys dystopiska framtidsroman ‘Du sköna, nya värld’, där det i en gudsförgäten framtid inte finns gamla, sjuka eller olyckliga människor. I denna sorglösa och okomplicerade tillvaro där allt kretsar kring lyckomaximering, är drogen Soma botemedlet mot alla typer av obehagliga känslostämningar.

De är otaliga i självhjälpsbranschen som lockar med en kungsväg till ett framtida lyckotillstånd. De är vår tids Soma som ska förvandla världen till en njutningsmaskin.”

Exakt vad den belgiske terapeuten Paul Verhaeghe skriver om i sin bok ”What About Me? the Struggle For Identity in a Merket.based Society”, en bok som bottnar i lång terapeuterfarenhet och hur de problem hans klienter idag kommer med jämfört med tidigare.

Eftersom varje dilemma i livet utmålas som en valsituation, eftersom kraften finns inom dig och alla har samma möjligheter till framgång och lycka finns egentligen inga pressade tidsscheman, inga alltför krävande chefer eller snåla företagsledare eller dåliga arbetsplatser.

Vad är sexistiska lektorer och främlingsfientliga bostadsförmedlare, eller stökiga grannar och våldsamma partners, eller ohederliga snutar och övernitiska tjänstemän mot en dos positivt tänkande?

Har du blivit bedragen, har du utsatts för sexuella övergrepp, har du 40 år av övervikt och mobbning eller sju år av arbetslöshet och magsår på livskontot, har du förlorat ditt barn, din partner, din närmaste vän, din förälder, är dina nätter en enda pinande skymning av ångest och vrede, tränger självmordstankarna sig på – vänd dig då till själarnas marknad och gör som de livsstilsglada frälsningsterapeuterna: skapa din egen verklighet.”

Läs hela artikeln! Den är oerhört bra och tänkvärd!

I artikeln ”Barbara Ehrenreich synar positivt helvete” kan man vidare läsa:

”…flera entusiastiska recensioner i svensk press, tar spjärn mot den flodvåg av självhjälpsböcker, livsstilsguruer och jobbcoacher som predikar att ansvaret för framgångar och motgångar i livet vilar på dig själv och ingen annan.

– Medlidande och sympati blir onödigt enligt denna ideologi. Problemet är att de samhälleliga orsakerna till att vissa människor far illa då osynliggörs medan offret skuldbeläggs.”

Ja, sant! Och samtidigt får vi inte känna oss som offer! Nej visstja, vi skulle ju tänka positivt! Och om vi är just positiva till naturen, är väl bara att vara tacksam för! Att påtvinga andra detta är, ja… Även de mest positiva kan råka ut för sorg och kris?

”Det positiva tänkandets profeter hävdar att alla människor befinner sig bara några tankebanor bort från ofantlig rikedom [alternativt lycka}./…/

Men är det inte bra att försöka vara ­positiv och lycklig även i motvind?

– Förväxla inte positivt tänkande med att vara lycklig. När man väl sätter i gång med projektet att ständigt vara positiv är det inte lätt att bli lycklig. Det innebär ett ständigt undersökande av sig själv: Är jag för negativ nu? Hur ska jag bekämpa mina negativa tankar? Sedan är jag övertygad om att strävandet efter lycka fordrar verkliga förändringar i levnadsvillkoren för många människor. Att inte behöva vara fattig till exempel, eller att få en sjukvårdsförsäkring.”

Istället för att bara vara. Något moralistiskt över hela detta positivt-tänkande-påbudet! Ja, medlidande och sympati riskerar de att försvinna? Hur hanterar dessa positiva tänkare människor omkring dem som kanske är deprimerade? KAN man tänka bort en depression? Kan man tänka bort sorg och ledsnad? Ska man det?

”Barbara Ehrenreich utsattes för tvångsglädjekulturen första gången när hon drabbades av bröstcancer. Då fick hon höra att en positiv inställning skulle besegra sjukdomen och att cancern rent av kunde betraktas som en gåva, en möjlighet till karaktärsdaning./…/

– Det är ett system för social kontroll, som ser till att det inte uppstår några klagomål. I USA kan en ”dålig attityd” räcka som skäl för att bli av med jobbet. Och vad är en dålig attityd? Ja, att klaga på lönen. Eller att nämna ordet fackförening.

– Det är intressant att det fanns en liknande social kontroll i Sovjet­unionen. Om man var negativ och pessimistisk i Sovjetunionen stämplades det som ”defaitism” och var kriminellt. Det är alltså inget exklusivt drag för just kapitalismen, utan handlar om hur man kontrollerar stora folkmängder, säger hon.

I dag är en av åtta amerikaner ­beroende av matkuponger för att överleva. Hur har du märkt av de ­förändrade levnadsvillkoren i USA ­efter finanskrisen 2008?

– Det skrivs extremt lite om nyfattigdomen i amerikansk press. Men jag gjorde en reportageserie för New York Times 2009 och stötte då på folk som jagade ekorrar och tvättbjörnar för köttets skull. Inom medelklassen flyttar vuxna barn tillbaka till föräldrahemmet och inom arbetarklassen flyttar det in en familj i varje sovrum.

– Samtidigt har de allra rikaste kommit ut ur krisen med ännu mer ­pengar, bland annat eftersom Obama bestämde sig för att fortsätta med Bushs räddningsaktion av bankerna. Dessa dollarmiljardärer utgör en superklass som inte existerade för 20 år sedan. Men här kan man säga att det positiva tänkandet fungerar. Tillhör man superklassen är det på sätt och vis sant att man kan kontrollera världen med sina tankar: De får allt de tänker på, mer eller mindre automatiskt.”

Arbetslivet idag – och det så kallade ”kunskapssamhället” …

Har precis sträckläst Roland Paulsens bok ”Vi bara lyder: en berättelse om arbetsförmedlingen.”

Paulsen skriver om begreppet ”funktionell dumhet” ett begrepp som forskaren Mats Alvesson myntade. Begreppet funktionell dumhet:

”… syftar på frånvaron av kritisk reflektion.

En organisation som präglas av funktionell dumhet utmärks av enhet och konsensus vilket får medarbetarna att undvika ifrågasättande av beslut, strukturer och visioner. Funktionell dumhet var enligt Alvesson en bidragande orsak till finanskrisen 2007-08 [se ”A stupidity-based organization”*)].”

Vad innebär detta för produktiviteten på våra arbetsplatser? Arbetsplatser fyllda med ja-sägare och där taket är ganska lågt, där tystnaden brer ut sig mer och mer.

Hur många trivs egentligen på sin arbetsplats? Hur många vågar öppna munnen och ifrågasätta saker? Vi ska helst lyda och hålla tyst?

I debattartikeln ”Vi lever i ballongsamhället – och det riskerar att spricka” skriver Alvesson bland annat:

”[Arbetslivet är] Inte längre en pyramid. Samhället i dag liknar en ballong, vars svällande ‘midja’ utgörs av en växande medelklass som sysslar med symbolverksamhet. Vi får yrken utan innehåll, titelinflation, överutbildning. Ett välfungerande samhälle kräver att man inte frestas blåsa upp ballongen så mycket som möjligt, skriver Mats Alvesson.

Samhället brukar beskrivas som en pyramid. Det finns få i toppen, flera nära denna, ett antal på mellannivå och den stora massan där nere. Liksom andra metaforer eller bilder har den sina för- och nackdelar. I dag är den mindre belysande än för några decennier sedan.

En bättre metafor är samhället som en ballong. Vi kan säga att vi lever i ballongsamhället. I detta finns förvisso en hel del på samhällets botten och ganska många har det riktigt gott ställt.

Men särskilt finns en mycket stor medelklass som bildar en tjock samhällsmidja. I denna trängs alla yrkesgrupper som lyckas undgå göra någon konkret produktion utan är sysselsatt med mer eller mindre viktig symbolverksamhet.

Man jobbar med planer och prat, med ettor och nollor, med att skapa efterfrågan och entertainment, med människoförbättring och management, med varumärkande och verksamhetsförändring. Vi har till exempel en armé av lärare, från förskolan till högskolan.

Vi har en annan armé inom terapi, coachning och allmän människoförbättring [se tidigare postning om vad dessa självförbättringsguruers jobb kan åstadkomma].

Och en tredje som sysslar med kommunikation och medier. En fjärde sysslar med ekonomi och juridik.

Medan i pyramidsamhället flertalet hamnade långt nere togs detta mer eller mindre för givet. I mina föräldrars brukssamhälle på 1940-talet gick tre av hela klassen vidare från folk- till realskola. Nu är det väl max tre i en klass som inte går vidare till gymnasieskola, vilket vållar stor panik. Förr var ett arbetsliv på låg nivå helt okej, i och med att de flesta var arbetare, lantbrukare med mera. Nu gäller det att klättra upp ett par nivåer på samhällsstegen, att stiga till väders med ballongen. Även om fler arbetar på McDonalds än på Microsoft och fler med distribution än med design är idealet att svinga sig upp några snäpp.

I ballongsamhället är soliditeten ganska svag. Mycket är uppblåst. Krampaktigt söker alla undgå att hamna under ballongens tjocka mitt. I och med att så många tävlar om att hamna över blir statuseffekten av att ligga under illa. Här finns man i skuggan.

Alla möjliga resurser mobiliseras i ansträngningen att klättra. I medelklassandet av så många som möjligt och säkerställa en plats i solen används bland annat: a) (över-)utbildning, b) inrättande av yrken och positioner, c) certifiering och auktorisation samt d) titelinflation.

Då mycket av det inte handlar om särskilt mycket reellt kvalificerande eller produktivt arbete får vi här ballongsamhället – stort, synligt och uppblåst men tomt på innehåll. Hit hör utbildnings- och titelinflation, jobb av tveksamt värde men som skapas som svar på utbudet av utbildad arbetskraft (till exempel coacher) och intetsägande legitimeringar.”

Håller helt med!

En mängd yrken och befattningar som är befriade från produktiv aktivitet har inrättats och tillsätts. I organisationer sysslar man med varumärkande, mångfaldigande, jämställdhetsarbete, informerande, visionerande, planerande och strategiserande. Myndigheter i inspektions- och förbättringsbranschen byggs ut. Ekonomer, jurister, terapeuter, kommunikationsexperter och konsulter erbjuds eller skaffar sig jobb och uppdrag i stor skala. En stor mängd tomt arbete – folk är på jobbet men gör inget alls eller inget meningsfullt – fyller arbetsdagen för många.

I olika verksamheter uppgraderas formell kompetens. Ofta skär sig de reella arbetsuppgifterna mot de anställdas befattningar. Men i ballongsamhället bortser man gärna från detta. Här betonas (formell) kompetens, relevansen av denna är ej lika viktig.

Titelinflation är vanligt. Poliskonstaplar har ersatts av polisassistenter, vilka nu allmänt ersatts av personer med titeln polisinspektörer, furirer och sergeanter har blivit kaptener och majorer, lektorer i högskolan har i stor utsträckning blivit professorer. Kommunaltjänstemän som ej blivit chefer har fått bli strateger. De som har blivit chefer vill bli kallade ledare. Då sysslar man med ledarskap, inte administration. Auktorisation och certifiering används i all större skala. Yrken ger anspråk på att vara ‘professioner’ [Alvesson själv är professor], med särskilt självstyre, auktoritet, etik och annat fint. Senast har lärarlegitimationen tillkommit. Det återstår att se om föräldrar och barn intar en mer respektfylld attityd än den som sänkt skrået.

I ballongsamhället är önskan om att komma från botten mycket stark och konkurrensen om att ta sig upp till och helst över den tjocka mitten intensiv. Som en följd härav får vi en uppsvälld samhällsballong där kampen om status, position och självkänsla är benhård. Risken att ballongen blir alltför hårt pumpad och spricker bör kanske beaktas. Här kan man påminna om it- och finansbubblorna 2000 respektive 2008.

Status blir en ständig oro.”

*) Om ”A stupidity-based theory of organizations” kan man läsa:

”De [Alvesson och Spicer] menar att det också kan finnas en allmän beredskap till functional stupidity. Denna beredskap – eller drift – står i motsats till den ofta framförda tanken att det i grunden, och i varje verksamhet och hos varje individ, finns en strävan mot och en önskan om utveckling mot ökad insikt och kunskap – smartness.

Den allmänna föreställningen är att organisationer rör sig mot en ökad och bredare kunskapsnivå. Denna ses ofta i litteraturen som ett ideal.

Man talar om kunskapssamhället. Detta protesterar Alvesson och Spicer emot. De menar att det också kan vara tvärtom – nämligen att det samtidigt med denna drift mot ‘smartness’ finns en stark drift mot att undvika att förstå och att hindra en kunskapsutveckling – att öka sin ‘stupidity’.

Alvesson och Spicer menar att denna drift också kan uttryckas som en beredskap. Det finns en inbyggd potential till functional stupidity.

Functional stupidity kan därför aktivt och medvetet utnyttjas, underblåsas och understödjas av en stor mängd inflytelserika organisatoriska aktörer, allt från vanliga medarbetare, samarbetspartners, konsulter, massmedia, chefer på olika nivåer och management gurus. De medvetna strategier som används för att framkalla och förstärka functional stupidity kallar författarna ‘stupidity management’.”

Men att leva ett helt liv på lögn vad är det för liv undrar den som gjorde sammanfattningen som jag citerat ovan. Håller med.

Ska försöka blogga om Paulsens bok senare.

Perfekta människor och att inte vara politisk …

Väldigt intressant: ”Uppdrag: Självkänsla” på sidan ”Frisk&Fri – riksföreningen för ätstörningar”, apropå en artikel jag läste häromdagen (i högen av tidningar som samlats medan vi varit borta): ”Var går gränsen mellan ätstörd och hälsosam?” Ja, var går den? 

Där nämns boken ”Mattillåtet.” 

En enorm press på människor idag! Borde vi vuxna bidra till denna stress och press? Är det konstigt att barn reagerar/agerar? Som beskrivs i denna artikel.

Tar vi itu med grundproblemen egentligen? Eller bara symtomen? Disciplinerar” barnen t.ex.? Och framförallt individualiserar dem, bortser helt från eventuella strukturella fenomen, som enskilda individer har mycket liten makt att förändra? 

Och politik får man inte prata. Emil Jensen skriver så bra om detta i ”Detta är en helt opolitiisk krönika”:

”Jag sitter på en klippa vid Medelhavet och tänker att jag ska följa denna trend och försöka skriva en alldeles opolitisk dikt om det turkosa havet. Som om något var opolitiskt eller någonsin kan bli det.

Allt är politiskt. Och allra mest politiskt är nog det som ska vara ‘opolitiskt’.

När namnen på årets sommarpratare i P1 nyligen släpptes, betonades att urvalet var gjort för att det inte skulle ‘vara så politiskt i år’. Följt av opolitiska namn som Fredrik Reinfeldt, Alice Teodorescu och Karl-Petter Thorwaldsson.

Och enligt min egen logik skulle jag egentligen kunna nämna samtliga namn – för det är väl självklart politiskt när en person pratar i nittio minuter inför miljoner lyssnare och det är väl självklart politiska urval som påverkar vem som ska prata nittio minuter inför miljoner lyssnare. Och det är inget fel med det! Det verkar som att det i valet av värdar till exempel har funnits en viss tanke kring representation vad gäller ålder och kön. Och det är politiskt. Och det är bra.

Men det låter inte bra.

Senast på en avlägsen släktmiddag (både släkten och middagen kändes väldigt avlägsen) uppstod en diskussion om brott och straff följt av ett ‘Nä nu ska vi inte prata politik’ följt av ett samtal om prinsbröllopet. Det där skattefinansierade opolitiska eventet i lördags.

Såhär har det förstås alltid kunnat låta, men det låter ännu mer såhär i år.

Under hela min artistkarriär – och mitt privatliv med för den delen – har jag stött på den där skräcken inför att vara politisk. Ordet är tungt belastat och det är något tråkigt, fult och rentav lite farligt. Men i år har jag till och med fått det som en preferens när jag ska uppträda. ‘Och så helst inget politiskt, det kan vara känsligt här.’ Det är som att be ett barn att inte titta bakom en viss dörr. Och i det här fallet en väldigt öppen dörr.

För vi är politiska vare sig vi vill det eller inte. Inte minst som konstnärer. Även och inte minst i våra mest ‘opolitiska’ verk.

Skriver jag ännu en heteronormativ kärlekslåttext med en självömkande jagperson, så upprätthåller och reproducerar jag en samhälls- och relationsordning jag egentligen inte vill ha. I all oskuldsfullhet. Eller?”

Astrid Lindgren skrev att barn har en massa spring i benen. Barn svarar på oss vuxna och kanske bara på de signaler vi sänder ut, vilka kanske inte alltid är fullt medvetna för oss? Borde vi vuxna snarare reda ut vårt egna, om vi kan?

En kommentator till artikel länkad ovan (om gränssättning av barn) svarar så bra:

”Ett nyfött barn är och SKA vara en egocentrisk varelse; Mata mig! Värm mig! Skydda mig! Älska mig! Om alla barn från första början fick sina behov uppfyllda på SINA villkor, tror jag att färre skulle växa upp till sk ‘bortskämda’ barn för barn som får respekt, respekterar andra människor.

Som Astrid Lindgren sa: ‘Ge barnen kärlek, kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv’

För mig är sk ‘bortskämdhet’ likställt med att inte ha blivit sedd och älskad för den man är. Och en sak till! Barn LÅTER! Surprise?”

Det tror jag är sant!

Kan tanken försätta berg? Vilka är de eventuella negativa effekterna av positivt tänkande?

Tankens kraft i all ära, men skulle vi behöva mer av folk som ifrågasätter fenomen i samhället? Som är kritiska? Allt går inte att lösa individuellt.

Läste om kurs på facebook om ”Hur attraktionslagen verkligen fungerar” arrangerad av TankeCoaching.

Sambon kommenterade detta i stil med att

”Ett sätt att skaffa sig jobb ifall man inte har något [att t.ex. starta coachingfirma, även om man inte har de adekvata kvalifikationerna, t.ex. i form av gedigen utbildning i psykologi för att kunna hantera det som eventuellt kommer upp hos ens klienter].”

Nej, jag tycker inte detta är så harmlöst. 😦  Negativa känslor liksom alla andra känslor finns där för att tala om något för oss.  Vi kanske istället borde lösa våra eventuella problem tillsammans med människor med verkliga kvalifikationer.
Apropå videon se ”Police: Life-coach radio hosts commit suicide together.”

Sideffekter: enorma krav på människor, något jag skulle vilja blogga mer om!

Och allt ska lösas individuellt inte strukturellt. Man får heller inte prata politik i många sammanhang, men är inte allt politiskt?