De privilegierades vånda – dags att damma av begreppen frihet, jämlikhet och broderskap …

15 november, 2015 § 2 kommentarer

12246814_10153276653918581_3952060649898490739_n

En person som nyligen varit i Frankrike och Paris med ett gäng elever, skrev apropå detta besök:

”Ett bestående intryck från Parisresan var det stora antalet människor som lever i total misär, i ett utanförskap som vi aldrig kan fatta vidden av. Dags att damma av begreppen Frihet, jämlikhet och broderskap?”

Kan inte hålla med mer: dags att damma av begreppen frihet, jämlikhet och broderskap!

Ja, så långt har vi inte kommit här, än, men med den politik som vi haft och som fortfarande förs, om än i mildare och långsammare takt, så är vi kanske där snart?

En annan vän (i USA) postade länk till ”The Distress of the Privileged” eller ”De privilegierades vånda” där det refereras till ovanstående klipp.

De som har ”allt” klagar över höga skatter osv osv osv, men de som inte har får inte klaga, de har bara sig själva att skylla.

Och det är ju sant att i prestationssamhället där ökade förväntningar på personlig lycka och framgång som löper parallellt med allt sämre möjligheter i verkligheten skapar allt frustration (som leder till uppgivenhet/depression eller aggression), därför att det är saker vi inte kan ändra på ensamma hur mycket vi än använder tankekraft och positivt tänkande. Många måste vilja en förändring för att den ska ske.

Coacher och livsstilsexperter tutar i människor sånt sånt som kan vara svårt att leva upp till…

Och de som genomfört dåden i Paris har troligen ännu mer i ryggsäcken än de flesta andra i samhället har. I det samhällsklimat och med den politik vi har så blir de till vandrande bomber, tror jag.

§ 2 svar till De privilegierades vånda – dags att damma av begreppen frihet, jämlikhet och broderskap …

  • k skriver:
    15 november, 2015 kl. 6:30 e m

    Kjell Rautio skriver i ”Incitament = otrygghet för utsatta och stimulanser till friska och rika?” eller att ”vissa” drivs av piska och ”andra” av morötter:

    ”Ordet ”incitament” har helt  uppenbart blivt ett av vår tids politiska modeord, inte bara inom flyktingpolitiken. Det handlar då om att, genom stimulanser (morötter) eller hot om sanktioner eller fattigdom (piskor), styra människors beteenden. Lyssnar man till Batra, Hägglund, Björklund och Lööf – och tidigare också Reinfeldt och Borg – används ordet i nästan varannan mening och oavsett vilket politikområde som diskuteras.

    När det gäller välfärdspolitik, det område jag specialiserat mig på, har ”incitament” för de flesta av oss blivit synonymt med otrygghet. Men otryggheten gäller faktiskt inte alla, här finns en viktig klassdimension vi inte får missa. När vi är som mest utsatta –  exempelvis när vi blir arbetslösa,sjuka eller flyr undan krig och tortyr – möts vi visserligen ofta och till följd av borgarnas och SDs politik av hårda krav och hot om sanktioner. Men vi får inte glöma bort att det samtidigt delats ut en hel del ”morötter” i form av skattesänkningar (sänkt fastighetsskatt, inkomstskatt, krogmoms, arbetsgivaravgift osv.) och olika typer av subventioner (RUT- och ROT-avdrag) till arbetsgivarna och höginkomsttagarna. Detta har gjort att Sverige blivit ett av de OECD-länder där ojämlikheten idag växer allra snabbast.

    Gruntanken i borgarnas incitamentsteori är att om man ökar skillnaderna och gör det obehagligt och dyrt att vara exemeplvis sjuk eller arbetslös så börjar människor röra på sig bort från ”utanförskapet” till arbete. Problemet är bara att ”fakta sparkar”.

    Tväremot vad alliansens ”incitamentsteori” förutsätter så har den empiriskt grundade forskningen visat att när man sätter ökad ekonomisk press på de allra mest utsatta grupperna, som befinner sig längst bort från den reguljära arbetsmarknaden och som dessutom ofta har ohälsa med i bagaget, glider dessa i regel bara ännu längre bort från framtida möjligheter att försörja sig själv på förvärvsarbete (se exempelvis forskning av sociologen Daniel Melén). Den största långsiktiga effekten blir alltså att utsatta människor stigmatiseras och utestängs från arbetsmarknaden pga den ojämlikhet som skapas (se rapport av Jan Edling).

    Detta är inte så konstigt. Ekonomisk stress har, enligt KI och stressforskningen, visat sig generera ohälsa också hos icke sjukskrivna. Hur klokt är det då att sätta dem som är långvarigt sjuka eller på andra sätt socialt och/eller ekonomiskt utsatta under ytterligare press och stress? Här finns alltså tydliga kopplingar till de erfarenhetsbaserade insikter som Johansson Metso lyfter fram rörande flyktingmottagandet.

    Det är dessutom inte svårt att räkna ut att rädslan för att snabbt gå miste om såväl sin anställning som sin sjukpenning lägger ytterligare ”sten på bördan” och försvårar rehabiliteringsprocessen. Detta styrks också av de läkare som arbetar med den stressrelaterade ohälsan. Man kan alltså med fog fråga sig om inte den stressrelaterade psykiska ohälsan, som just nu driver upp sjuktalen, också har kopplingar till de hårdare sjukreglerna och de snäva och stelbenta tidsgränserna?

    Men bilden behöver nyanseras ytterligare ett snäpp. Visst kan olika typer av incitament faktiskt ha betydelse och visst kan de styra våra beteenden i positiv riktning. Om inte annat så har barnbidragets och föräldraförsäkringens generositet visat detta när det gäller viljan att bli förälder.

    Dessutom framkommer det, när man studerar de som drabbats av ohälsa och är inne i en rehabiliteringsprocess, att tanken på att kunna komma tillbaks till arbetsplatsen och återigen träffaarbetskramraterna ofta är en mycket stark drivkraft (incitament). Vi är i grunden sociala varelser och vill vistas i sammanhang där vi kan känna trillhörighet och gemenskap. Tyvärr har alliansens och SDs sjukregler verkat i motsatt riktning, dvs att så snabbt som möjligt skilja den enskilde från anställningskontraktet och underlätta för arbetsgivaren att sortera ut den arbetskraft som hen av någon anledning vill bli av med.

    Ett av S-MP-regeringens verkliga utmaningar är att på olika fronter verka för ett perspektivskifte när det gäller synen på incitament och klasskillnader.”

    Svara

Lämna en kommentar

«

»

Vad är detta?

Du läser för närvarande De privilegierades vånda – dags att damma av begreppen frihet, jämlikhet och broderskap … på reflektioner och speglingar II....

Meta