Prestationssamhället – ökade förväntningar på personlig lycka och framgång löper parallellt med allt sämre möjligheter i verkligheten …

29 oktober, 2015 § 10 kommentarer

– Hvad vil du være, når du bliver stor?- Et empatisk, modigt og retfærdigt menneske!- Nej, altså, jeg mener: Hvordan…

Posted by Svend Brinkmann on Thursday, October 29, 2015

Som sagt, det tål att upprepas:

”- Hvad vil du være, når du bliver stor?
– Et empatisk, modigt og retfærdigt menneske!
– Nej, altså, jeg mener: Hvordan vil du sælge din arbejdskraft?

(Se, jeg er ikke imod et ‘præstationssamfund’. Jeg har blot en anden idé om, hvad det er værd at præstere)

Henrik Schyffert om…

… vägen till lycka och tillfredsställelse:

Sänkta förväntningar.

Förvänta dig inte att du och din partner ska tycka lika om allt, fastna för samma resmål eller vilja ligga lika mycket som du.

Förvänta dig inte att alla på jobbet ska lyckas samarbeta eller att dina barn ska vara bäst i klassen.

De kommer att vara halvbra i skolan, precis som du var.

Ja, jag hävdar fortfarande att ”Skolval är ett falskt val”! Och den danske psykologiprofessorn Svend Brinkmann skriver i ”Våga vägra förbättringshetsen”:

Han vill att vi stannar upp och ifrågasätter vår tids utvecklingskultur som börjar redan i förskolan och följer oss genom arbetslivet. Ständig förbättring gäller från vaggan till graven. Även privat jobbar många mot att få, som Brinkmann uttrycker det, ‘en flott kropp, en flott karriär, en flott familj’.”

Och vi sätter våra barn i friskola för att vi tror att det ska göra dem mer fantastiska än de är skulle jag vilja sticka ut hakan och säga. Folk har det sjåigt! Förra veckan råkade jag tvingas se ”Vardagspuls” i TV4 och reagerade instinktivt väldigt negativt! Undra på om folk är utbrända!

Han tar även in sociologin för att förklara sin samhällskritik. Han är bland annat inspirerad av den polsk-brittiske sociologiprofessorn Zygmunt Bauman och nämner skiftet från äldre tiders förbudskultur till dagens påbudskultur som ett exempel. Freuds psykoanalys var ett uttryck för förbudskulturen, menar Brinkmann.

Samhället krävde att man skulle sublimera sina drifter, hålla tillbaka sina känslor.

– Nu säger vi ‘du ska, du ska, du ska’. Vi utformar normerna utifrån påbud. Det ger andra problem.

Svend Brinkmann nämner en äldre sexolog som sagt att förr kom människor till henne för de hade problem med för sina alltför stora lust till sex. De klienterna har hon inte längre. Nu är problemet att de har för lite lust.

I en ständigt föränderlig kultur växlar våra känslor snabbare än någonsin förut. Ena dagen är vi passionerat engagerade i välgörenhetsarbete, nästa i en amerikansk tv-serie. Den accelererande kulturen har inga problem med att människor är känslosamma, driftiga, lystna. Tvärtom. Man ska prestera, optimera, vara motiverad, positiv, men når aldrig tillräckligt långt.

– Våra känslor är inget stadigt fundament att stå på. Vi har den här eviga känslan av att vi inte är bra nog, vilket kan leda till att vi tappar både lusten och motivationen.

Kommer lust och motivation tillbaka om man står fast, säger nej och dröjer i det förflutna?

– Det är jag inte säker på. Men jag tror inte att vi är byggda för att aldrig få stå stilla, att vi aldrig ger oss tid för eftertankar.”

Och vidare:

”– Vi är fast i ett system som skapar meningslöshet, sjukskrivningsepidemier, tomhet, stress, ensamhet. Vad gör vi för att stoppa detta?

Samtidens svar är ofta att vi ska lära oss att vara mer i kontakt med oss själva, att varje individ ska blicka inåt för att söka svar. – Det är precis det som är problemet. Jag menar att vi ska lära oss att titta ut från oss själva och intressera oss för andra, intressera oss för plikten.

Vägrar du då själv utvecklingssamtal på jobbet? – Nej, men jag försöker vara saklig. I många år har ledning handlat om att leda ‘hela människan’, ett slags intimitetstyranni. Svend Brinkmann tycker att chefen ska vara ledare för halva människan. Den halvdel som är på arbetet.

– Sen ska var och en ha lov till att ha något som inte blir kapitaliserat.

Det är faran när allt det personliga, det emotionella flyter in i utvecklingssamtalen, menar han.

– Det är sunt att bära mask när vi agerar professionellt.”

Och vidare ”Henrik Schyffert: ‘Extremister har ingen humor.'”:

”De senaste åren har han turnerat landet runt tillsammans med Fredrik Lindström och stand-up showerna Ljust och fräscht och den nu aktuella ÄGD – Vad kostar ett rikare liv som är inne på fjärde säsongen nu.

– I den driver vi tesen att varje tid kräver sitt trossystem och att vi är lika troende idag som för 100 år sedan, fast nu tror vi på tillväxten och marknaden, inte på Gud. Liksom varje trossystem har marknadstron baksidor och kommer att falla förr eller senare/…/

Vettigt att betala skatt

Det är det lilla gnagande missnöjet som håller hjulen i rullning, enligt Henrik Schyffert.

– Den nöjda människan är livsfarlig för tillväxten och marknaden. Vi kan inte ha folk som sitter hemma och är nöjda med sina tjock-tv-apparater och Nokia 3510. Då rasar hela religionen. Det är ju ett pyramidspel ­alltihop, som bygger på att ju mer pengar vi gör av med desto rikare blir vi – raka motsatsen till ordet ekonomi, som betyder hushållning, alltså, säger han.

Rasar det måste vi hitta något annat tro på./…/

Trots miljonerna som trillar in och en bakgrund inom MUF betraktar han sig som socialist – eller som Fredrik Lindström etiketterat honom: champagnesocialist.

– Den beskrivningen är helt sann. Jag tar det som en komplimang. Man behöver inte tillhöra en viss klass för att få ha vissa värderingar. Om bara hbtq-personer får ha åsikter i hbtq-frågor blir debatten väldigt snäv, säger han.”

Ja, jag föddes in i medelklassen och tillhör nog den fortfarande, men jag reagerar, för jag tror detta slags samhälle inte gynnar någon särskilt mycket.

”Vad betyder det för dig att vara socialist?

– För mig handlar det om en slags grund­empati – att alla är lika mycket värda och ska ha en hyfsad chans att ta sig dit de vill. Det är kul att tjäna pengar, men det är vettigt att betala 51 procent i skatt också, säger han./…/

Samtidigt har SD seglat upp som tredje största parti, en utveckling han skyller på åtta år med alliansen.

– Att de rika blivit rikare och de fattiga fattigare gör många längre ner på stegen frustrerade. Släng på ett yttre ‘hot’ så pekar de på det. Det är en enkel lösning. Men tanken att pensionärerna inte ska få mat för att vi tar emot flyktingar är så dum. Eller minns du gamarna som svävade över seniorboendena när Maud Olofsson spelade bort 93 miljarder på Nuon-affären? Vi har råd, säger han.

Du har sagt att Sverigedemokrater saknar humor. Det är ju ett allvarligt lyte.

– Det är nog det värsta man kan anklaga någon för. Bo Lundgren blev ju avsatt för att han inte hade humor. För att motbevisa det gick moderaternas presstalesman ut med ett av de roligaste pressutskicken någonsin där det stod att Bo Lundgren visst hade humor. Beviset var att han medverkat i studentspexet Agent 007 – Jöns Bonde…! Bara det var ju jättekul, säger han.

För att ha humor måste man kunna skratta åt sig själv menar han.

– Kan du inte se dina egna brister, motsägelser och tillkortakommanden så kan du inte skratta åt något annat heller. Extremister, vare sig de är höger eller vänster, kan bara se att andra är problemet.”

Se vidare:

”Svend Brinkmann: Et ordentligt menneske tænker på andre end sig selv” eller ”En ordentlig människa tänker på andra än sig själv”

”Hvad er din diagnose? – Du er ikke trist – du har en depression. Dit barn har ikke ild bagi – det har ADHD. Diagnoser er blevet vores nye sprog til at forstå og tale om at have det svært. Psykologiprofessor Svend Brinkmann står bag ny bog om diagnosernes ‘usynlige revolution'” eller ”Vilken är din diagnos? Du är inte ledsen – du har en depression. Ditt barn har inte eld i baken – det har ADHD. Diagnoser har blivit vår tids nya språk för att förstå och tala om det som är svårt.”

”Svend Brinkmann: Det er tid til selvafvikling” eller ”Det är dags för självavveckling”

”Svend Brinkmann: I moralsk forstand er vi blevet en flok kynikere. Moral praktiseres efterhånden kun for vores egen psykologiske vindings skyld, mener professor Svend Brinkmann” eller ”I moralisk förståelse har vi blivit en flock cyniker. Moral praktiseras efterhand bara för vår egen psykologiska vinnings skull”

”Landet, der holdt op med at give mening – Danmark er blevet et land, hvor intet længere er et formål i sig selv. Hverken i politik eller i vores private liv. Alt i konkurrencestaten – de arbejdsløse, flygtningene, vores dannelse og vores børn – er middel til noget andet, mener professor i psykologi, Svend Brinkmanneller ”Landet som har slutat ge mening – Danmark har blivit ett land där inget längre är föremål i kraft av sig själv. Varken i politik eller i våra privata liv. Allt i konkurrensstaten – de arbetslösa, flyktingarna, hur vi formas och våra barn – är medel till något annat”

”Nej-hattens konge er en ægte tryghedsnarkoman” eller ”Nejhattens kung är en äkta trygghetsnarkoman”

”Ledere, tag nejhatten på – stop med at være guru” eller ”Ledare, ta på er nejhatten – sluta att vara gurus”

”Vi er vidner til et ulmende oprør mod konkurrencestatenHvor 68-oprøret var marxistisk og stod i opposition til forbrugersamfundet og ’kapitalisterne’, står det nye oprør i 10’erne i skarp opposition til konkurrencestaten” eller ”Vi är vittnen till en sjudande uppgörelse med konkurrensstaten. Där 68-upproret var marxistiskt och stod i opposition med konsumtionssamhället och ‘kapitalisterna’, står det nya upproret vårt decennium i skarp opposition till konkurrenssten” (gör det? Inte än i alla fall, men gror detta uppror så smått här och där?)

”Skru ned for det elitære sundhedsformynderiSundhed er godt. Men…” eller ”Skruva ner det elitistiska sundhetsförmynderiet – sundhet är bra, men…”

Se också ”Wellness syndromet eller hälsohysterin – och dess ytterst obehagliga fortsatta konsekvenser …”

Bob Hansson i ”Kärleken är ingen jävla saga”

Och Erik Helmerson i ”Vi ses i baren på åsiktshotellet”:

”Sverige har inte en åsikts­korridor utan flera. Problemet är att de så sällan möts.

Jag fick mig tillsänd en studie med en intressant titel: ‘Men det får man väl inte säga i det här landet – Ett experiment i politisk korrekthet’.
Det är en kandidatuppsats från Statsvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet där Johan Floderus undersöker människors vilja att uttrycka ‘obekväma’ åsikter under grupptryck.”

”Vi skördar den ohälsa som samhället förtjänar”:

”Att diskutera unga människors psykiska ohälsa innebär med nödvändighet att rikta blicken mot samhället och dess uppbyggnad, att försöka förstå och formulera vad som skapar detta öde land som rymmer allt fler, skriver Torsten Green-Petersen.

Mina arbetsdagar är fyllda av möten med unga människor som på ett eller annat sätt far illa samtidigt som de själva inte har möjlighet att reda upp sina liv på egen hand. Det innebär att jag möter fler unga kvinnor än män – personer som i hög utsträckning varit utsatta för såväl sviktande omsorg som mer öppen traumatisering. Det kan handla om fysisk och psykisk misshandel, sexuella övergrepp, mobbning och utsatthet. Övergivna av det vuxna samhället liksom av skola, socialtjänst och sjukvårdsapparat vandrar dessa personer omkring i samhällets utkanter.

Att diskutera unga människors psykiska ohälsa innebär med nödvändighet att rikta blicken mot samhället och dess uppbyggnad, att försöka förstå och formulera vad som skapar detta öde land som rymmer alltfler.

Det är inte lätt att vara ung idag. Inte i vårt samhälle. Och förmodligen betydligt mer komplicerat än tidigare då vi så kallade vuxna genomlevde våra tonår. De nya svårigheterna löper längs flera olika linjer samt skiftar mellan könen, inklusive gruppen som inte faller in i traditionella roller./…/

Pojkar väntas bära stålmansdräkt medan flickor och kvinnor utsätts för eskalerande krav på sexualitet. Jämställdhet är i hög grad en ren önskedröm. Ökade förväntningar på personlig lycka och framgång löper parallellt med allt sämre möjligheter i verkligheten.

I skuggan av Paradise Hotel, globaliseringens nya möjligheter, internetvärldens öppna fönster ser vägen till personlig utveckling och lycka ut att vara varje människas egendom. I själva verket är arbetsmarknaden ett svart hål, tidigare vägar till okvalificerade men viktiga samhällsuppgifter är stängda och rationaliseringar tvingar bort alltfler yngre från att delta i samhällets myrstack. De allt högre kraven på utbildning stänger dörren för de sargade eller de som saknar egna resurs­er att armbåga sig fram. Och alltsammans börjar därhemma. Eller i skolan.

Vi ser även en utveckling där unga människors nätverk splittrats med flyttlassen från Norrland och andra glesbygder samtidigt som generationer avlägsnar sig från varandra även av andra orsaker. Många är de ensamstående unga mödrar jag möter som saknar en farfar eller mormor som kunde förklarat hur man tar hand om en trött och snuvig treåring som inte vill kläs på en tidig morgon inför dagislämning. Eller kan rycka in ett veckoslut när allt är av i alla ändar.”

Så bra skrivet!

Annonser

§ 10 svar till Prestationssamhället – ökade förväntningar på personlig lycka och framgång löper parallellt med allt sämre möjligheter i verkligheten …

  • k skriver:

    Men jag tror inte Brinkmann tycker att vi helt ska sluta titta in i oss själva! Dock har pendeln nu svängt över åt andra ytterligheten?

  • k skriver:

    En ung kvinna postade denna artikel ”Why people under 35 are so unhappy.”

    Lycka=Verklighet-förväntningar.

  • k skriver:

    cold-intimacies-the-making-of-emotional-capitalism

    Brinkmann skriver i sin bok om ”emotionell kapitalism” och refererar till Eva Illouz bok ”Cold Intimacies – The Making Emotional Capitalism”:

    Det antas allmänt att kapitalism har skapat en icke emotionell värld som domineras av byråkratisk rationalitet; att ekonomiskt beteende står i konflikt med intima, autentiska relationer; att den allmänna och privata sfären står i ohjälplig motsättning till varandra; och att äkta kärlek står i motsättning till beräkning och självintresse.

    Eva Illouz tillbakavisar dessa konventionella idéer och hävdar att kapitalistkulturen har utvecklat en ytterst känslomässig kultur på arbetsplatsen, i familjen och i förhållande till oss själva.

    Hon hävdar att ekonomiska relationer har blivit djupt känslomässiga, medan nära, intima relationer har i ökande grad blivit blivit definierade av ekonomiska och politiska modeller av förhandling, utbyte och kapital [?].

    Denna tvådelade process genom vilken känslomässiga och ekonomiska relationer har kommit att definiera och forma varandra kallas känslomässig/emotionell kapitalism.

    Illouz hittar bevis på denna process av emotionell kapitalism i skiftande sociala platser: självhjälpslitteratur, kvinnomagasin, talkshower, supportgrupper och på datingsiter på Internet. Hur kom det sig att det blev så?

    Vilka är de sociala konsekvenserna av den nu gällande upptagenheten av känslor? Hur blev den offentliga sfären genomdränkt med blottläggande av privat liv?

    Varför upptar lidande en central plats i samtida identitet? Hur har denna emotionella kapitalism förändrat våra romantiska val och erfarenheter?

    Genom att bygga på och granska den intellektuella legitimiteten hos kritisk teori, ställer denna bok frågor och erbjuder en ny tolkning av anledningen till att det offentliga och det privata, de ekonomiska och känslomässiga sfärerna har blivit oupplösligt sammantvinnade.”

    Här kan man köpa denna bok i Sverige.

    800px-Eva_Illouz_2

    Se också Jonas Andersson:Gör känslor bäst nytta på arbetsplatsen?”:

    Medan arbetsmiljö, sociala medier och dejtingsidor kräver allt starkare känslomässigt engagemang, blir kärlekslivet allt mer rationellt kalkylerande och svalt. Det menar sociologen Eva Illouz.

    I en aktuell studie vid Karlstads universitet visar Lars Ivarsson och Patrik Larsson att personal inom tjänstesektorn inte upplever sig som underordnade, utan snarare emotionellt utmattade. Detta är en tydlig indikation på hur det samtida västerländska subjektet upplever en ökande kontinuitet mellan sitt personliga känsloliv och den sfär som historiskt sett har haft med yrkesliv och marknadslogik att göra. En rad sociologer har börjat uppmärksamma hur emotioner får en allt mer central plats inom samhällsordningen /…/

    Inom relationsmarknadsföring uppmuntras kunder och anställda att utveckla personliga, närmast vänskapliga relationer till varandra. I Ivarssons och Larssons studie visar det sig att mer än en fjärdedel av de anställda upplever sig ha blivit bekanta med verksamhetens kunder och användare. Även medarbetare emellan har kraven på personliga relationer ökat, i takt med att arbetslivet organiseras allt mer enligt premissen ‘personlig motivation’ snarare än ‘tvång utifrån’.”

    Brinkmann kallar detta ”intimitetstyranni”!

    När folk känner att en uppgift är genuint värd att utföra så anstränger de sig lite extra. Denna riktlinje kom att omfatta mer än bara arbetsplatserna, menar Rose. Den formar rentav vår självuppfattning – under ledord som flexibilitet, anpassningsförmåga, initiativkraft och personlig förpliktelse, rentav entusiasm, inför att leverera en så pass bra produkt som möjligt. Arbete har kommit att ses som den centrala komponenten i vårt självförverkligande.

    I vår självbild ingår således att känna oss som vinnare – inte förlorare – och vårt känsloliv har konfigurerats därefter. Illouz skriver om hur kapitalismen har kommit att inlemma den terapeutiska situationen i arbetsvillkoren, där arbetstagare uppmuntras att uttrycka sin känslor och arbetsledare att lyssna på dem, vilket har resulterat i ett känsloladdat, psykoanalytiskt språk även på arbetsplatserna.”

    Vilket kan bli ganska integritetskränkande!

    Hon skisserar en ömsesidig rörelse: medan arbetsmiljön genomsyras allt mer av särskilda känsloregister, har samtidigt kärlekslivet i sin tur blivit allt mer rationaliserat och kalkylerande, där vi uppmuntras att på ett närmast vetenskapligt sätt avgöra vem vi passar ihop med genom långa checklistor eller personlighetstest.”

    Rationellt! Var är de verkliga känslorna? Utmattning av alla ansträngningar på alla områden och alla krav att vara perfket och lyckad och positiv på alla områden!

    ”Hon menar att det är psykoanalysen som har gjort det känslomässiga jaget till en utlevande agent såväl inom familjen som på arbetsplatsen, i tv-programmen som predikar självhjälp och bättring, och på internet.

    Nätet förutsätter ett jag som kan förhålla sig till sig självt genom text, som klassificerar och kvantifierar sig själv och andra, som framträder offentligt och införlivar detta förhållningssätt i sitt dagliga känsloliv. Och det är just medelklassen som har gynnats av denna ökade kompetens, fortsätter hon. De får genom terapin ett långt bättre emotionellt kapital än 1800- och 1900-talens dysfunktionella borgerliga familjer./…/

    Att ha känslor förutsätter en kropp, och att ha en kropp innebär att vara utsatt. Att ha känslor innebär ett erkännande av jagets litenhet i en enorm värld. Antropologen Erving Goffman noterade att den kroppsliga samvaron är unik, då den hela tiden ‘flödar över’ av signaler vi inte avser att avge. Förtingligandet av känsloupplevelsen är paradoxal: den innebär en förminskning av upplevelsen i sig, samtidigt som informationsteknikens förmåga att överbrygga tid och rum bär på ett löfte om omnipotens.

    Om man verkligen rannsakar sig själv inser man att vi sällan ens kan formulera exakt vad vi behöver hos en annan person. Kanske vi upptäcker att det enda sättet att approximera detta är genom poesi. Ord som flödar över.

    Med andra ord, varför tenderar man på dejtingsajterna att klassificera sin personlighet såsom ‘rolig’, ‘spontan’ eller ‘trygg’? Söker man själslig närhet är det kanske egentligen mer effektivt att uttrycka mer svårfångade register av den mänskliga erfarenheten: pendlandet mellan ungdomens sorglöshet och medelålderns uppgivenhet, en egendomligt plåtig resonans i hjärtat eller den genuina oförmågan att över huvud taget sätta ord på det.

    Vi kan stipulera livsmål och ståndpunkter, men tekniken kan ju inte fånga hur någon ler på det där alldeles speciella sättet, under lugg, i ett svepet av ett andetag. Kärlek, menar Illouz, är att se ens eget förflutna såväl som ens framtida förhoppningar i någon annan. Det går sällan att rationalisera. Ändå försöker vi.

    Det ironiska är dessutom att självhjälpskulturer har vuxit fram på nätet där användarna uppmuntras att just använda ‘ett mer originellt språk’ för att undvika klichéerna. Vi ser flera företag som arbetar med så kallad relations- och attraktionscoachning – där ett fullständigt funktionalistiskt, ändamålsenligt nyspråk har uppfunnits med syfte att snärja personer man sexuellt attraheras av.

    ‘Attraction spikes’, ‘openers’ och ‘transitions’ är några av de sekteristiska kodorden på dessa forum. ‘Marknadsför dig själv’ är den direkta uppmaningen, ‘men var inte för uppenbar’. Det hela blir som en stilstudie i hur språket slår knut på varje försök att överhuvud taget kliva utanför det. Adorno ler i sin grav. Reifieringen är fulländad. Samtidigt gynnas de med ’emotionell kompetens’, de som bäst kan segmentera sitt själsliv mellan språklig framställning, föreställningsförmåga, och eventuella kroppsliga möten.”

    Se vidare ”Love in the Time of Capital – Jesse Tangen-Mills interviews Eva Illouz”

    darfor-gor-karlek-ont-en-sociologisk-forklaring

    Boken ”Därför gör kärlek ont: en sociologisk förklaring” av Eva Illouz:

    ””På sätt och vis började jag skriva denna bok i tankarna redan som ung. Den är resultatet av hundratals, kanske tusentals samtal med nära vänner och främlingar som gjort mig häpen och förbryllad över det kaos som präglar vår tids romantiska och sexuella förbindelser.

    Hur kommer det sig att kvinnorna i de fyra länder som jag bott i som vuxen (Frankrike, USA, Israel och Tyskland), trots sin styrka och självständighet står rådlösa inför männens undanglidande beteende.

    Varför är vår självkänsla så beroende av kärlek? Förorsakade kärleken samma lidande förr som den gör idag?

    I vår kultur uppmanas vi i första hand att leta efter svaren på detta slags frågor i en jobbig barndoms dolda historia och se vårt trassliga kärleksliv som tecken på någon psykisk defekt.

    Jag hoppas kunna ifrågasätta denna uppmaning och förklara varför kärleken gör ont genom att belysa den sociala, snarare än den psykologiska kontext som kvinnor och män möts i.”

    Så skriver Eva Illouz om sitt arbete med ‘Därför gör kärlek ont’. Boken rymmer en grundlig diskussion om kärlekens förhållande till historiska och sociala omständigheter. Illouz belyser inte minst hur valet av kärlekspartner förändrats – och därmed den romantiska fantasin. Boken är en milstolpe i forskningen om de förändringar som kärlekslivet och äktenskapet har genomgått sedan modernitetens begynnelse.

    ‘[Jag] fyller ett halvt kollegieblock med citat som jag vill göra om till väggbonader.’ /Kristofer Folkhammar i Aftonbladet.

    ‘Psyket i all ära, men underskatta aldrig kärlekens sociologi! Eva Illouz analyserar – lödigt och oavbrutet intressant – partnerval och kärlekssorg med den kapitalistiska marknaden.’ /Malin Ullgren tipsar om 2014 års bästa böcker i DN

    ‘Skippa kärleksromanerna och skänk i stället bort denna skärskådan av modernitetens romantik. Sociologen Eva Illouz polemiserar mot individfokuserade sätt att förklara varför kärlek åsamkar oss så mycket smärta – och argumenterar för att våra känslor i hög grad är en produkt av det omgivande samhället. Ögonöppnande läsning.’ /Adam Svanell tipsar om 2014 års bästa böcker i SvD

    ‘En fascinerande analys av kärleken i senmoderniteten.’ /Isabelle Ståhl i Expressen”

    Terapi har säkert sin plats, men kanske inte i den grad som vi använder denna!?

    • k skriver:

      quartz2

      Anna Norling i ”Jobba, äta, sova, dö”:

      Vi ska alltså jobba allt längre om politikerna får som de vill. Bakgrunden är den demografiska utvecklingen, det faktum att svenskarna blir ett allt äldre folk. Allt färre ska försörja allt fler. Så vi har tur att människor i arbetsför ålder utifrån söker sig till Sverige. Det kan vara nyckeln hur vi löser framtidens välfärd. Men trots att vi ökar vår invandring tror inte expertisen att det kommer att räcka, om vi inte alla jobbar allt mer. Vi ska jobba, äta, sova, dö. Det är våra liv.

      Fast det är inte ett särskilt progressivt tankesätt. Den progressiva tar den ökande produktiviteten i beaktande. Vi blir allt smartare, allt effektivare, en produktivitetsökning vi skulle kunna låta bli att lägga på ständigt ökad konsumtion.

      Tänk om vi lade en del av produktivitetsökningen på ökad livskvalitet istället. Kortare arbetstid. Mer fritid. Så vi orkar. Så vi orkar med att leva också.”

      Ja, sant! Men jag tror att ökande klyftor mellan människor skapar en statusstress som är svår att frigöra sig ifrån… Och för allt fler är också den ekonomiska realiteten sån att de nog inte heller har så många val!

      ”För många människor är arbetet det som gör livet värt att leva. För den gruppen är oftast inte ett längre arbetsliv så ouppnåeligt.

      Men för den som har ett fysiskt eller psykiskt ansträngande arbete finns inte ett längre arbetsliv på kartan. Kropparna håller inte. Psyket håller inte.

      Den politiker som kräver att medborgarna ska skjuta på sin pensionering måste också satsa resurser på en bättre arbetsmiljö. Särskilt gäller det i yrken där människor går sönder, såväl fysiskt som psykiskt.

      Den politiker som enbart kräver högre pensionsålder, men inte ser sambandet mellan arbetsmiljö och ett hållbart arbetsliv är inte trovärdig.”

      Robert Sundberg i ledaren ”Höjda skatter kan behövas”:

      ”Men en S-ledd regering måste våga använda verktyget skattehöjningar för att finansiera migrationspolitiken och andra områden, som infrastruktur och trygghetssystem. Det finns ju utrymme att höja skatter när de gångna nio årens regeringar och statsbudgetar sänkt skatterna med 140 miljarder kr.

      Och Folkpartiet och Centerpartiet borde ställa in sina skattesänkningsförslag och använda även skatteverktyget, i samarbete med regeringen, för finansiering av Sveriges humanitära, bland EU-länder omfattande, flyktingmottagande.”

      Hur har man kunnat sänka skatterna när man samtidigt påstår att sjukvården kräver mer resurser t.ex.?

    • k skriver:

      lucy6-

      lucy7-

      lucy10-

      lucy11-

      lucy12-

      lucy13-

      lucy14-

      lucy15-

      lucy16-

      Från artikeln ”Why People Under 35 Are So Unhappy.” Men jag tror betydligt äldre personer lider av liknande stress och press och problem. ALLA stressar runt!

    • k skriver:

      _____Intet_navn_____979348y

      Ur artikeln Vores sundhedsreligion er drevet af frygt, skyld og skam – Sundhedens religion er som hentet ud af det gamle testamente” eller ”Vår sundehtsreligion drivs av fruktan, skuld och skam – Sundhetens religion är som hämtad ur gamla testamentet”.

      Ja, istället för kyrka och tro, så har vi idag skaffat oss andra ”religioner.” Med detta menar jag inte nödvändigtvis att vi ska börja gå i kyrkan istället…

      ”Vi har [fått] något som närmast liknar religiös besatthet i jakten på autenticitet [och vad är den? Hur yttrar sig den? Kan vi verkligen uppnå den? Måste vi uppnå den för att leva ett bra liv?] och självförverkligande genom korrekt mat, motion och meditation./…

      När sundheten blir en ny religion bör den också underkastas religionskritik. Inte för att det är dåligt att vara sund eller för att vi ska vara osunda istället. Utan för att en enkelspårig jakt på sundhet riskerar att avskärma oss från andra väsentliga angelägenheter i tillvaron.”

      Tänkvärt!

      Sociologen Eva Illouz polemiserar mot individfokuserade sätt att förklara varför kärlek åsamkar oss så mycket smärta – och argumenterar för att våra känslor i hög grad är en produkt av det omgivande samhället.”

      Våra kärleksrelationer ska också vara ”perfekta”! Och även män tror att deras relationer och partners måste vara perfekta? Men vad är en perfekt relation? Lätt att digna under allt vi ska, bör och måste.

      Så det kan vara ganska bra OM man kan säga nej nu och då!

      Att säga nej

  • k skriver:

    ”I dag er den største fare overanstrengelsen af individualiteten. Den identitetspolitiske selvoptagethed på bekostning af omsorgen for det fælles er jo i virkeligheden også en kæmpe belastning for den enkelte.”

    ”Søren Ulrik Thomsen: Den helt almindelige særling”

  • k skriver:

    Var på möte på gymnasium här i stan (har elever där). Vi pratade elever. Häpnadsväckande många som inte verkar må bra i olika grader. På språng här, men kan inte låta bli att undra: vad har vi för samhälle? Bryr vi oss om varandra? Ser vi bara till vårt egna? Sitter ”alla” i sin egen lilla bubbla? Var det så här när jag själv gick i gymnasiet? Vilka diagnoser hade vi fått om det varit idag? Har det som är ”normalt” snävats in? Känns så! Och vi som ska leva i frihetens värld! Känns som om vi var friare då, både i skolan och i jobbet! Jag var friare i mitt jobb när jag började jobba än vad jag är idag känns det! Jag vet knappt nån nära mig som trivs på jobbet. 😦 Sorgligt!
    Vi har ett samhälle där folk slås ut!?

  • […] det är ju sant att i prestationssamhället där ökade förväntningar på personlig lycka och framgång som löper par… (som leder till uppgivenhet/depression eller aggression), därför att det är saker vi inte kan […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Prestationssamhället – ökade förväntningar på personlig lycka och framgång löper parallellt med allt sämre möjligheter i verkligheten …reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: