Skolan med disciplinering och elitisering…

klicka på bilderna för att göra dem större.

Först och främst läs bloggen Det progressiva USA i ”Fyradagarsskola allt vanligare i finanskrisens USA, Kina ökar försprånget.”

I detta lilla land, som Sverige är, borde vi värna om ALLA barns goda skola och skolgång. Är elit- och superskolor (som den som nu ska starta i Jönköping, se ovan) verkligen bra för de ”skolduktigaste” barnen?  Gynnas alla begåvade barn av elitskolor? Eller vilka sorter gynnas av elitskolor?

I senaste Lärartidningarna fanns en rad intressanta saker att läsa, se till exempel artikeln ”Kritik mot mål i ny nättidskrift”:

”Modellen med mer eller mindre mätbara mål i läroplaner och kursplaner har blivit dominerande i Europa och på andra håll. Det kan fungera vid träning eller instruktion, men är oacceptabelt i samband med utbildning, enligt James McKernan, professor vid East Carolina University, USA./…/

Han levererar omfattande kritik mot modellen. Han säger att den för med sig att lärare på ett okritiskt sätt tvingas acceptera mål som bestäms av utbildningsbyråkratin och att den reducerar utbildning till något som på ett instrumentellt sätt ska nå förutbestämda mål.

Utbildning bör i stället handla om växande utan att man på förhand kan veta vad resultatet ska bli, anser McKernan. Modellen gör att det mera oförutsägbara lärandet som kan uppstå på grund av elevers nyfikenhet begränsas.

Tidskriften ’Education Inquiry’ är tänkt att ställa frågor kring utbildningsvetenskapliga problemställningar mer än att leverera färdiga sanningar. Artiklarna är granskade av forskare och är gratis att ladda ner.

Det första numret innehåller också artiklar om ökade utbildningskrav som leder till ojämlikhet i de skotska skolorna, om den mångfald, variation och komplexitet som finns i undervisning och om det digitala mediesamhällets betydelse för ungdomars lärande.”

Se också debattartikeln/insändaren ”Kometmetoden steg bakåt för förskolan – Disciplinering i stället för självständiga barn. Förskollärare varnar för ’Komet’” som var så bra och tänkvärd så jag citerar hela den (!!):

”Vi är två förskollärare med sammanlagt 65 års yrkeserfarenhet som oroas av de tendenser till bakslag i för­skolans praxis som vi ser i form av ’Komet i förskolan’.

Ursprungligen utvecklades Kometmetoderna i socialt belastade områden i USA:s storstäder och syftade till att förebygga kriminalitet och droganvändning.

Förskolans utveckling har varit mycket dynamisk då det gällt att i samverkan med rörel­ser och intressen i samhället ha en öppen och nyfiken hållning till pedagogiska impulser och intryck.

Det här innebär till exempel att synen på barnet som en kompetent och aktiv aktör med rätt till inflytande har etablerats och är en kvalitets­markör i förskole­verksamheten. Något som också uttrycks i läro­planen för förskolan.

Denna utveckling har i stort sett förbigått förespråkarna för ’Komet i förskolan’. Vi ser tillämpningen av ’Komet­metoden’ som ett återtåg till disciplinering av barnet.

Målet för ’Komet i förskolan’ är att se om förskole­personalen med komet­manualens hjälp bättre kan klara av stökiga barn [men varför är barn stökiga? Varför är vissa barn stökiga?].

Metoden bygger på beteendemodifikation. Den teoretiska basen är behavioristisk inlärningsteori i vilken beteenden lärs in genom belöning respektive bestraffning, morot och piska, guldstjärnor och skamvrå.

För dem som har minnen av förra århundradets tidigare skolformer och disciplinerande pedagogik är igenkänningsgraden hög. I dag finner vi tillämpningar inom hundpsykologin och i hundkurser.

Synen på hur barn, unga och vuxna lär och på hur relationerna utformas i en demokratisk skola och förskola är på mils avstånd från det ovan skisserade Kometprojektets mekaniska syn på lärande och relationer.

Etableringen av ’Komet’ genom­förs samtidigt som stora nedskärningar görs i verksamheter för barn och unga och efter att förskolan i Stockholm under mer än ett decennium avlövats på resurser som förskolepsykologer och resurspedagoger.

Vi undrar vart självständigheten, yrkesstoltheten och det kritiska sinnelaget som präglat förskolevärlden har tagit ­vägen hos dem som beslutade då den här metoden såldes in. Särskilt som det skett utan överväganden om de värdegrunds- och etiska aspekter som är speciellt relevanta då utsatta barn är i fokus.”

Bo Nurmi skriver också i ”Disciplinproblemen i skola – en fråga om kunskap och perspektiv”:

”Att elever är stökigare idag än förr har börjat ta formen av en väletablerad medial sanning. I den offentliga debatten, representerad av bland annat dagstidningar, radio och TV hörs det lite till försvar av eleven [!!!].

Debattens budskap tycks vara att sanningen nu är beskriven, elever är stökigare och det är bara att förhålla sig till det. Trots att många inom forskarkåren ifrågasatt sanningshalten i det som påstås, och särskilt då i frågan om disciplinproblemen och den så kallade lösningen.

Kontroll som en metod för att hantera någons beteende är mycket tveksamt. Den humanistiske psykologen och välrenommerade forskaren Edward Deci beskriver i sin bok Why we do what we do varför.

Kontroll kan i princip bara leda till två typer av människor: de som ger sig, eller de som gör motstånd. Oavsett vilket är risken att eleven alieneras i psykologisk och social bemärkelse stor, med negativa konsekvenser för elevens framtid [och för samhället].

Även om kontroll kan fungera bra på kort sikt skapar det sällan det långsiktiga samförstånd som är avgörande för att en relation ska fungera. Vilket bekräftas av att disciplinproblem är ett återkommande problem i skolans värld.

Kontroll som lösning genererar bara nya problem av den anledningen att vi botar symptomen, och inte de bakomliggande orsakerna. Orsaker som inte nödvändigtvis handlar om eleven, utan om kan vara allt från lärarens förhållningssätt, psykosocial miljö till andra strukturbundna faktorer.”

Se också ”Respektera även intoleranta elever – Först när eleverna lär sig identifiera känslor av intolerans i sig själva kan de förstå rasismens drivkraft, säger prisbelönte läraren Christer Mattsson.”

Läs om rötterna till trångsynthet eller bigotteri.

Och slutligen ”Riskabelt för hälsan att inte vara omtyckt.”

Tillägg: Och var det inte möjligt att utveckla den inom ramen för den kommunala skolan? Göra det först? Har friskolorna bidragit till att förbättra vår skola? Har individuella löner bidragit till det? Från MIN skolverklighet är jag ganska tveksam. Överväger nackdelarna fördelarna?

Glöden har dött i ögon som förr glödde och jag tror inte vi gör ett bättre jobb idag för att vi har individuella löner. Pengar är inte enda drivkraft. Kanske ingen stor drivkraft, om man tycker det man gör är roligt och får någorlunda resurser för att genomföra det man ska göra på ett vettigt sätt.

Men om man inte får det eller tillfredsställelse riktigt av sitt jobb, då blir lönen betydligt viktigare. Kanske väldigt viktig, det viktigaste? För man vill ha någonting av sitt jobb. Nu menar jag inte att lönen är helt oviktig.

Se Ingrid Dahl i ”Ideologisk sanningstvätt”:

”Allra mest häpnadsväckande är nog ändå påståendet att en av orsakerna till målstyrningen är den pedagogiska progressivismen. Argumentationen är ungefär: eftersom den pedagogiska progressivismen är kunskapsfientlig – liksom målstyrningen – leder den förra till det senare.

Till det kommer ytterligare ett argument: eftersom de flesta akademiska pedagoger omhuldar den pedagogiska progressivismen och det är akademiska pedagoger som varit involverade i utvecklingen av målstyrningen så …

Jag kan inte låta bli att tänka på den kritik som Karin Dahl, en av de mer namnkunniga företrädarna för progressivistiska ideal (dock inte akademisk pedagog) drev mot förslagen till målstyrda läro- och kursplaner när de presenterades i början av 1990-talet./…/

Det är kanske i och för sig inte orimligt att förvänta sig att en forskare ska kunna skriva en rapport av det här slaget under tre månader – under förutsättning att det är en forskare som är förtrogen med såväl forskningen om skolreformerna och om lärare och professionaliseringen av läraryrket.

Man kan undra över varför ESO väljer att lämna uppdraget till en historiker utan sådan förtrogenhet – när det faktiskt finns tillgång på experter både när det gäller forskning om de senaste decenniernas reformer och läraryrket.

Konsekvenserna av tillvägagångssätt blir en slags ‘sanningstvätt’: Om man ger ett uppdrag, som egentligen är omöjligt såvida man inte är expert inom området, till en forskare som inte har den nödvändiga förtrogenheten och därför måste lita till andrahandsrapporter och mediebilder kommer ideologiska påståenden att reproduceras som forskningsgrundade och ’rena’.

Detta utan att den enskilde forskaren är medveten om att han genomför en sanningstvätt.”