Om att alla politiska, samhälleliga och kollektiva förändringar är OMÖJLIGA. Alla privata och individuella förändringar är DÄREMOT MÖJLIGA. Samt om att socialisering aldrig är populärt – UTOM vid ett tillfälle: nämligen som ett led i principen att privatisera vinsterna och socialisera förlusterna…

25 oktober, 2012 § 13 kommentarer


Ur ETC.

Se också artikeln ”Lobbyisterna blir alltmer desperata.” 

Nina Björk skriver väldigt bra – och ironiskt i sin bok “Lyckliga i alla sina dagar – Om pengars och människors värde”:

”All systemkritik är flummig och utopisk, och utopierna är faktiskt – tackom och lovom – döda. 

Å ena sidan.

Å andra sidan: YOU CAN DO IT, THE SKY IS THE LIMIT, det finns inga begränsningar, om du bara vill tillräckligt mycket så kan du. 

I tidskriften Amelia läser jag till och med ‘du kan skapa din egen lycka.’

Fördelningen av OMÖJLIGT och MÖJLIGT följer i dag en strikt linje.

Alla politiska, samhälleliga och kollektiva förändringar är omöjliga. Alla privata och individuella förändringar är möjliga.”

Så sant!

INGA politiska, samhälleliga eller kollektiva förändringar är möjliga (samhälle och ekonomi följer bara naturlagar), men ALLA privata och individuella är – bara vi tror tillräckligt på dem!

Och försätter vi enskilda individer trots det inte berg, så beror det bara på oss själva, inte strukturer, förhållanden bortom oss själva. Kanske har vi inte trott tillräckligt starkt, försökt förändra oss tillräckligt mycket. har någon svaghet eller defekt (Gud förbjude!).

Se tidigare postningar under kategorin positivt tänkande. Amerikanskan Barbara Ehrenreich skriver upproriskt om ”Smile or Die”, dvs ”Le eller dö”. Bry oss om politiken eller samhället ska vi inte! Och vi ska tänka minst lika politiskt korrekt som nånsin förr. Inte vara systemkritiska.

Och tankekraft kan som sagt försätta berg ska vi fås att tro.

Och Amelia tjänar storkosan, liksom alla ”lycko-terapeuter”. Bara man inte ifrågasätter systemet eller samhället. Bara man inte engarerar sig och diskuterar politik. Såvida inte ens åsikter rör sig inom en viss åsiktsinriktning.

Det högern anklagat vänstern för gäller minst lika mycket dem själva.

Och är detta ”frihet”? Retoriskt pratar man om ”frihet”, men vad slags frihet pratar de om? Och hur fria är vi egentligen? Har vi blivit mindre tvungna? Är tvången färre? Eller är de bara annorlunda – till vilket pris? Kan det också vara så att vi till och med är mindre fria? Mer tvungna? Har fler tvång? Tvång som vi inte riktigt valt?

Läs ”Vinstförbud eller valfrihet – och om den enda vägens politik”:

”Annika Lundius, vice vd för Svenskt Näringsliv, pratar i dagens Aftonbladet ‘klarspråk‘ om vad vinstbegränsningar i välfärden innebär. Då försvinner valfriheten slår hon fast.

Det där med valfrihet i välfärden tycker jag är intressant.
Hur många har exempelvis medvetet valt sin husläkare? Hur många är det som väljer vårdcentral efter kvaliteten på sköterskorna och läkarna? Hur många funderar över vilka sjukhus som har mjukaste bäddarna och största tv-apparaterna i väntrummet när den akuta sjukdomen drabbar eller en olycka har inträffat?
Det är inte alltid den valfriheten som efterfrågas och är viktig på sjukvårdsområdet.
Viktigare är ju att det överhuvudtaget finns en vårdcentral i närheten eller att inte behöva färdas flera mil när olyckan är framme och akut vård behövs. Eller att desperat trampa mellan apoteken för att hitta sin medicin eller…
Allmänhetens valfrihet förefaller ju aldrig så viktig som när den får utgöra alibi för marknadsaktörernas vinstintressen.”
Så bra skrivet och sant! ”Valfrihet” används som alibi för marknadsaktörers vinsintressen!
”När det gäller att skära i välfärden däremot brukar det heta att det inte finns några alternativ utan att nedskärningar är ‘den enda vägens politik./…/
Socialisering däremot är ju aldrig populärt UTOM vid ett tillfälle. Nämligen som ett led i principen att privatisera vinsterna och socialisera förlusterna.”

Ett hjärta RÖTT skriver att det är ”Obegripligt mesigt om välfärdsvinsterna”. Håller helt med! Trist!

I privata företag, i fackföreningar så har man eller erbjuder sjukvårdsförsäkringar. Vad kan detta innebära för dem som inte jobbar? Som redan kanske har det tufft p.g.a. försämrade försäkringssystem? Får de det ännu sämre?

Och hur är det med meddelarskyddet i privata verksamheter?

I DD kan man idag också läsa ”Sjukresa med 92-åring körde vilse.”Vi riskerar få se mer och mer av främlingsfientlighet, även här i Sverige. Väljare som kanske skulle ha röstat på S går till SD. 😦

Annonser

Brutalisering i samhället i ojämlikhetens spår…

11 januari, 2011 § 1 kommentar

Göran Greider skriver läs- och tänkvärt i ledaren ”Vi ser inte eleverna för alla krav vi ställer på dem” :

”Mönstret tycks vara detsamma över hela den industrialiserade världen: Pojkarna presterar sämre i skolan, medan flickorna får bättre betyg fastän de mår sämre.

Överallt öppnar sig en könsklyfta i skolan, även i samhällen som de skandinaviska där det trots allt i alla fall talats mycket om jämställdhetens betydelse. Vad beror det på? Vad kan man göra åt det? Och hur farligt är det?

Svaret på den sista frågan är att det är riktigt farligt. Ett samhälle där pojkar och flickor, och senare män och kvinnor, tenderar att nästan röra sig i olika livsbanor, öppnar för massor av konflikter./…/

[Sant! Vi snarare fjärmas än närmas!]

I praktiken kraschar de åberopade jämställdhetsidealen också mot nya ideal som fallit ur ärmen på den marknadsliberala ideologin: Mycket av entreprenörstänkandet vilar på en manlig myt om den ensamme innovatören som går sin egen väg, bortom kollektivet och längs vägen bara har några ‘few regrets’, som Sinatra sjunger.

[och i spåren av detta följer intolerans, förakt för svaghet… Och att vara småföretagare, dvs. entreprenör i entreprenörernas förovade land USA t.ex. (som är någon slags förebild för många, inte minst politiker även inom s) är ingen dans på rosor. För stora flertalet är det rejält slit för liten vinning och stor otrygghet].

Den pågående friskolerevolutionen tenderar att separera könen. Det finns förortsskolor där lågpresterande unga grabbar blir kvar medan de studieinriktade tjejerna drar vidare till friskolor med högre status i innerstäderna. Den nya gymnnasiereformen lär också skilja könen åt ännu mer, när killar väljer yrkesinriktade program medan tjejerna väljer högskoleförberedande./…/

Men under i synnerhet Jan Björklunds ledning har skolan olyckligt nog mer och mer kommit att betraktas som en fabrik för produktion av högpresterande elever./…/

[vadå, lära sig samarbeta eller fungera socialt? Något som kanske skulle behövas än mer i framtiden. Dessutom tror jag prestationerna i den sortens skola där elever inte segregeras höjs över hela linjen, om man jobbar ihop och för allas bästa].

Det säger sig självt att idéer om jämställdhet, eller jämlikhet, inte kan finna någon större grogrund i den skolsynen [som de politiker har som styr idag har]. /../

[Sant!]

Men jag får ändå ingen riktig känsla av att delegationen [DEJA] vågar sätta in jämställdheten i skolan i ett större sammanhang som innefattar också marknadifieringen av skolan och samhället. Betänkandets slutsatser ger intryck av en litet väl foglig elevprodukt.

[Tala om konformism och likriktning mitt i individualiseringens tidevarv. Stöps vi inte i samma form snarare?]

Det var länge sedan västvärldens samhällen genomsköljdes av någon antiauktoritär våg; man får gå tillbaka till slutet av sextiotalet för att finna något sådant. Hierarkier, könsroller och klasspositioner har på många sätt bara stärkts de senaste årtiondena. Det är bara det att vi inte riktigt ser det, eftersom våra sinnen har privatiserats.

[Vi ska stå med mössan i handen och lära oss att lyda! Och hålla tyst? Hur är det med behoven av makt och kontroll hos de politiker som nu har makten? Var kommer dessa behov ifrån. George Monbiot har skrivit om ‘de ledande klassernas paranoia’].”

Men även de högpresterande elevernas resultat har sjunkit och forskare menar att det beror på segregationen i skolan. Och vad händer med dem som slås ut i skolan?

Tillägg vid lunch: se Det progressiva USA om ”Gabrielle Giffords, efter massakern i Arizona, USA-bilden nyanseras” ,   samt i ”Sånger från tredje våningen eller drömmen om lycka och rikedom i det stora landet i väster” och slutligen George Monbiot i ”Beware Fake Radicals – Conservatives have perfected the trick of defending power by attacking it” eller ”Akta er för falska radikala – konservativa har fulländat tricket att försvara makt genom att attackera den” (se Det nya arbetarpartiet moderaterna). Storstad påminner om var skattesänkningarna kommer ifrån, dvs. de arbetslösa och sjuka framförallt (som har det riktigt tufft), men jag tror att vi i medelklassen också på sikt kommer att få det tufft därför att skattesänkningarna kommer att leda till allt mer privata försäkringar och lösningar, som blir dyrbara. Väldigt dyra, utom för dem med (väldigt)  GOTT om pengar.

Kartan från Det progressiva USA.

Se tidigare postning om Sarah Palin.

Rabbla för livet – eller lära? Vadå få en andra, tredje eller kanske fjärde chans – vadå livslångt lärande? Frihet vadå?

25 november, 2010 § Lämna en kommentar

Göran Greider skriver idag i ”Arbetslöshetssamhället släcker ut tänkandet” apropå debattartikel av TCO-utredare, den artikel jag tror han avser är ”Utbildningsgaranti ska ge unga bättre chans till jobb”. Greider skriver så bra:

De som befinner sig på de övre samhällsvåningarna börjar förakta dem som inte får några jobb och tycker att de bör ta sig i kragen. Och så kommer de hårdare tagen, disciplineringarna av befolkningen och i synnerhet de som är längst ner: sämre a-kassa, sämre och strängare sjukförsäkring.

Skulden läggs på de arbetslösa, som i sin tur med tiden riskerar att skuldbelägga sig själva./…/

De ekonomiskt politiska instrumenten – konjunkturpolitik, investeringar i offentliga verksamheter – som skulle kunna höja sysselsättningen har i en doktrinärt marknadsliberal era övergivits och till och med börjat föraktas./…/

Det samhällsekonomiska problemet arbetslöshet skylls på invandrare.

När arbetslösheten är hög blir det till slut bara dåliga lösningar som förs fram./../

Jaha? Så den som av olika skäl hoppar av sin gymnasieutbildning och blir arbetslös ska dömas till svält på gatan? Har han eller hon ens rätt till socialbidrag?

Vad är det för slags samhälle? Och tror de verkligen att det är med en piska man kan driva folk till studier?

Jag blev faktiskt litet chockerad över TCO:s utspel. Om till och med de fackliga organisationerna börjar tänka på det sättet kan man undra om någonting överhuvudtaget längre står i vägen för den doktrinärt marknadsliberala värld vi rört oss allt djupare in i.

Den permanentade arbetslösheten har tagit förnuftet från annars intelligenta människor: Arbetslöshetssamhället utsläcker tänkandet.”

Se vidare ”TCO-krav på ny utbildningsgaranti”. Ja, här är de litet ute och cyklar. Se mina reflektioner senare i detta blogginlägg.

Ja, som Peter Hultqvist skriver

”(S) måste slå mot högerns elitism – Tro inte att högersnobbismen är död.

De betraktar samhället från elitens perspektiv. De som har det bäst är de som gynnas mest. Det håller inte ihop samhället utan skapar sprickor.

Ett solidariskt Sverige där vi håller ihop och inte lämnar någon i sticket är en bra framtidsvision!

Det var det där med förakt för svaghet:

”Inte sedan vi lämnade Fattigsverige har de svaga i samhället blivit så hunsade som under den senaste mandatperioden i svensk politik. Ändå vinner alliansen valet. Vad beror det på? skriver frilansskribenten Peter Sundborg.”

Men hur var det nu med ”utanförskap” (innehållet i länken är ganska intressant)? Har det minskat den senaste 4-årsperioden? Kommer det att minska – eller snarare öka med den politik som förs? Tillägg 26 november: se Storstad i ”Mer om det borgerliga bidragssamhället.”

En kollega berättade om en av våra gemensamma elever som hade högsta betyg när hon sökte till gymnasiet. Nu tar hon det ganska lugnt på sitt gymnasieprogram och hennes mamma fattar inget, försöker pusha henne att läsa mer, så hon fortsatt får hög(st)a betyg. Men hon framhärdar. Så länge hon bara blir godkänd i alla ämnen (och kanske litet till i vissa) så tycker hon att det är okej och att ingen borde gnälla.

Hur många har inte mer eller mindre medvetet gjort detsamma genom alla år?

Med färre platser på Komvux och neddragningar av arbetsmarknadsåtgärder i form av utbildning hur tas vår kompetens i samhället tillvara?

En dag kanske denna unga tjej vaknar till och ångrar bittert att hon inte pluggat på, därför att möjligheterna har skurits ner ännu mer än de är idag – och än mer än de var för några år sedan. Ska hon straffas för detta? Och gynnar detta samhället heller – att resurser går till spillo?

Jag tror de flesta ungdomar inte vill harva i skolan mer än nödvändigt. Att de skulle vilja gå om hela gymnasiet senare är nog inget de drömmer om. Så de flesta försöker nog fixa det under sin ungdomstid.

Och att prestera på beställning i ungdomsåren är inte alla förunnat, av en mängd orsaker. Att kunna vidareutbilda sig och omskola sig senare vinner alla på, både enskilda individer som samhället i stort. Och hur många av oss som nu är vuxna, kanske också med råge, har inte haft glädje av de möjligheter till omskolning och vidareutbildning som vi har fått? Genom samhälle och arbetsplatser. Tillägg 26 november: se Lars Ardelius om sin relation med fadern, som var ingenjör, i boken ”Livs Levande.”

Dessutom tror jag att detta har gynnat vårt land (människor som får utnyttja sin potential blir bättre samhällsmedborgare, mer lojala, villiga att bidra och ge) och gjort oss så konkurrenskraftiga som vi är (har varit). Men detta håller nu alliansen i rask takt på att montera ner, något jag tror de också förlorar på: något jag varmt unnar dem.

Bloggen Storstad skriver på samma tema i ”Mindre välfärd, mer familj?”

Även om jag växte upp i en stor familj, som hade det relativt gott ställt och där alla har bra utbildningar inom vitt skilda områden, så reagerar jag starkt mot vissa partiers framhållande av ”familjen”. Eller kanske på grund av denna bakgrund?

Här börjar individens frihet – eller ofrihet. Här grundläggs den. Här lär man sig respekt och aktning för sig själv – och därmed för andra, eller inte. Och man lär sig den genom att bli genuint respektfullt bemött. Jag blir arg när jag läser om högerpartiers politik och hycklande framhållande av den heliga familjen.

Men nu läser jag i ledaren ”Ett vinnande koncept” i Västerbottens folkblad att förtroendet för välfärdsstaten fortfarande är starkt, visar forskning.

”Socialdemokratins katastrofval i år kan alltså inte förklaras med att medborgarnas värderingar har förskjutits eller förändrats [!!!!!]./…/

Svenska folket tror att mer av egenfinansiering och mindre av gemensam finansiering, att fler privata sjukhus och fler privata skolor är negativt för samhället i stort.”

Storstad skriver:

”Alltså – ungdomsarbetslösheten är högre, samtidigt som färre unga är med i a-kassan. Sammantaget borde detta innebära att antalet unga med ekonomiskt bistånd ökat betydligt mer än vad som skett. Vart har alla sysslolösa unga tagit vägen? Vad lever de på?

En rimlig gissning (men det är bara en gissning – i verkligheten finns det ingen som vet) är att de lever på sina föräldrar. Precis som CSN tror att allt fler av de studerande gör. Allt fler unga bor kvar hemma hos föräldrarna – 54 procent av 18-21-åringarna, jämfört med 45 procent för bara tre år sedan. Det är en ganska kraftig ökning, och det är lätt att tänka sig att man är mindre benägen att söka vare sig socialbidrag eller studielån om man bor kvar hemma. Att unga bor hemma allt längre har i sin tur både att göra med den tuffare arbetsmarknaden och den (på många orter) allt svårare bostadssituationen. Detta drabbar unga hårdare än andra, och särskilt nu, när ungdomskullarna är rekordstora samtidigt som studieplatserna inte utökats tillräckligt.

De senaste åren har inneburit stora reallöneökningar för personer med jobb, och det finns säkert många föräldrar som tycker att ekonomiskt stöd till barnen är en bra användning av de pengarna. För många är det säkert inga som helst problem att förlita sig på stöd från familjen på det här sättet. Men samtidigt finns det naturligtvis många individer som inte kan göra det, eller som känner sig tvingade att göra det trots att det innebär påfrestningar i relationen. När man bor kvar hemma allt längre och inte har någon egen ekonomi, har man inte heller något riktigt eget vuxenliv. Det kanske inte måste vara ett problem, men för vissa är det nog det.

Om det faktiskt är så att föräldrar försörjer sina barn allt längre, så säger det också något om samhällsutvecklingen. Poängen med studiestödssystemet – och hela den svenska välfärdsmodellen – är ju att säkerställa individens frihet. Välfärden är utformad så att ingen ska behöva vara beroende av exempelvis sin familj för sin försörjning.

[Ja, alltså att vara fri och oberoende!!! En närstående person skulle nog önska att han varit det i betydligt högre grad till sin familj, där pappan var professor på universitet i USA och där han också förmodligen kände pressen att prestera, något han också till en början gjorde så att han fick diplom].

Idag ser det istället ut som att allt färre unga använder välfärden – oavsett om det handlar om studielån eller socialbidrag – för sin försörjning, och istället förlitar sig på familjen (obs att det ju inte handlar om att de skaffat sig egen försörjning på arbetsmarknaden istället). Det innebär ett ökat beroende av personliga nätverk och deras resurser, och dessa nätverk är  ju inte är rättvist fördelade i befolkningen, vilket bland annat CSN:s undersökning visar (”studerande med utländsk bakgrund har en tuffare situation än andra. De har en sämre ekonomisk situation, sämre stöd från andra studerande, familj och vänner. En lägre andel i gruppen jobbar vid sidan av studierna”). Ett ökat beroende av personliga nätverk förstärker klassamhället men missgynnar också alla individer, oavsett klass, som har oturen att inte ha en toppenrelation med sin familj.”

Och som sagt, även ungdomar i mer välbeställda familjer kanske inte alltid har en toppenrelation med sin familj heller.

Vad handlar serien ”Ung och bortskämd” om? Tidsandan med hårdare tag? Föräldrar ska nu ta i hårdare? Hur var det nu med Astrid Lindgren och ”Aldrig våld”?

Man ger samhälleligt bifall till förakt för svaghet (se den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus om Trent Scaggs). Somliga i eliten och inte minst högsta makten i Sverige idag slår sig för bröstet och moraliserar över de mindre lyckade/lyckosamma.

Så något kul ”S-kvinnor startar budkavle”:

”S-kvinnorna i Norrbotten hade halvårsmöte på lördagen. Mötet kom till stor del att handla om budkavlen ’Mänskligare sjukförsäkring’ som drogs igång.

Mötet i Sunderbyn samlade ett 60-tal ombud från de 15 S-kvinnoklubbarna i länet. Många medlemmar har tidigare tagit upp att S-kvinnorna borde agera och försöka påverka den omänskliga sjukförsäkringen och ett första steg togs vid halvårsmötet.

– Vi tycker att det är vansinnigt att svårt sjuka, ibland döende, människor inte får sjukersättning utan måste gå till socialen. Har man hus exempelvis, måste man sälja sitt boende för att få pengar till mat, säger Birgitta Ahlqvist, ordförande för S-kvinnorna i Norrbotten.

Mötet beslutade enhälligt att budkavlen ’Mänskligare sjukförsäkring’ ska gå ut till länets 15 klubbar som sedan på något sätt ska agera. Hur – det får varje styrelse själva besluta.

– Det här med sjukförsäkringen är etapp ett av alla de saker vi vill agera för att de ska förbättras. Sedan fortsätter vi med etapp två, där vi eventuellt ska ta tag i en annan, mycket eftersatt fråga, nämligen ’Kvinnors arbetsmiljö’, säger Ahlqvist.”

Se också rödgrönt samarbete för mänskligare sjukförsäkring.

Vad vill egentligen moderaterna? Det är de ganska förtegna om? Men alla partier har en ideologisk grund som vägleder deras ställningstaganden…

13 september, 2010 § Lämna en kommentar


[Uppdatering på kvällen, se slutet av postningen].

Jo, jag tror Rune Blixt har rätt: skattesänkningarna som vi som arbetar lovas kommer snart att ätas upp på grund av andra höjningar som kommer att komma på grund av skattesänkningarna. Privata försäkringar kommer att bli mycket dyrare än ett gemensamt försäkrings- och trygghetssystem.

Se tidigare inlägg om att härska genom att söndra ”Om att dra isär grupper i samhället samt om arrogans i makten…”

Och när dessa extra pengar i plånboken har ätits upp vad har vi då kvar? Nej, inget annat än ett raserat trygghetssystem som kommer att drabba oss den dagen vi blir sjuka eller arbetslösa – eller både/och.

I ett allt ojämlikare – och brutalare – samhälle är vi alla förlorare, rik som fattig.

Jag tänker på fynden som presenteras i ”The Spirit Level” eller ”Jämlikhetsanden” om läs- och skrivkunnighet, som är lägst i de mest ojämlika samhällena… Men att folket är okunnigt och ”primitivt” rör inte högern i ryggen, kanske snarare tvärtom!?

Fast egentligen förlorar också de på ett samhälle med allt större klyftor. Och jag undrar om inte folk så småningom kommer att börja se och ifrågasätta, med allt vad det innebär (se länkat inlägg från annan blogg om ett sönderslitet samhälle kanske så småningom, samt debattartikeln ”Sverige håller på att slitas sönder”).

Människor i lägre medelklass och lägre (ja, kanske inte bara i lägsta medelklass heller) i USA ser inte med blida ögon på vad vissa tar i arvode för sina tjänster har jag förstått på min pojkvän apropå tandläkararvoden bland annat.

Se också tidigare postning om ”Skolprestationer i ett allt ojämlikare samhälle”.

I ledaren ”Vad vill moderaterna?” idag skriver Robert Sundberg:

”Vad vill partiet [moderaterna] med det svenska samhället?

Paradoxalt nog är det oklart.

Alla partier har dock en ideologisk grund som vägleder deras ställningstaganden i sakfrågor.”

Men detta talar moderaterna väldigt tyst om. Men hur var det nu?

Här är Mona Sahlin om vad som står på spel.

Det handlar inte om vare sig henne eller Fredrik Reinfeldt (som har goda inkomster), utan om dem som är arbetslösa och utförsäkrade.

”Det är politikens innehåll det här valet handlar om

Inte om våra karriärer.”

säger hon.

Sundberg skriver:

”Från 1900 till 70-talet hade Moderaterna sin grund i konservatismen. Därefter fick liberala, ja nyliberala, idéer en större betydelse för Moderaternas politik.

I båda ideologierna ska statens storlek vara liten. Därför ska få saker vara i offentlig regi, alltså statlig, landstingskommunal och kommunal. Det offentliga, statliga, ägandet ska vara litet. Skatterna ska vara låga och gå till en minimal statsmakt som sysslar med rättsväsende, polis, försvar och liknande som reglerar människors mellanhavanden, inte mer.

Inför valet 2002 ville moderatledaren Bo Lundgren sänka skatterna med 135 miljarder kronor. På grund av inflationen motsvarar det femton miljarder mer i dag. De som då var medlemmar i Moderaterna var med på denna politik. De utgör fortfarande en stor majoritet av Moderaternas medlemmar.

I valet 2006 utgjorde de väljare som hade röstat på partiet 2002 hälften av partiets väljare. De röstade på partiet igen eftersom de fortfarande gillade en skattesänkarpolitik för att minska statens storlek.

2003 blev Fredrik Reinfeldt moderatledare. Han hade varit med i partiet sedan 80-talet. Reinfeldt måste rimligen tycka om en utveckling av det svenska samhället som innebär att statens storlek minskar och att skattenivåerna sänks.

En sådan politik kallas konservativ eller nyliberal.

När Moderaterna nu i fyra år har lett den borgerliga regeringen har skatterna sänkts med hundra miljarder kronor. Det är två tredjedelar av det som partiet ville i valet 2002. Ändå sa Alliansen före valet 2006 att skattesänkningarna skulle bli på en lägre nivå än hundra miljarder.

Nu säger Alliansen att reformutrymmet kommande mandatperiod väntas bli 30 till 40 miljarder kronor. Det mesta av det vill Alliansens partier ha till sänkta skatter. Kanske blir det den övre summan och då har Moderaterna genomfört det som Bo Lundgrens moderater lovade 2002.

Det är inte konstigt, eftersom det i stort sett är samma personer som är moderata politiker och medlemmar nu som då.

De är på väg att genomföra en politik som ligger i linje med nyliberal ideologi. Fast de marknadsför det som något annat.

50 procent av väljarna verkar nu vilja ha den politik som bara 15 procent röstade för 2002. De kanske inte vet vad Moderaterna vill, bara att Reinfeldt inger förtroende.”

Uppdatering på kvällen: följande är ett exempel på något som INTE skrivits eller talats inte om i media

”… de rödgrönas förslag om fastighetsskatten skulle kunna sänka hyran med 500 kronor per år för 40 procent av landets 2,3 miljoner hyresrätter.

Varför lade nyhetsredaktionerna nästan allt sitt spaltutrymme på en skattehöjning som drabbar 100 000 rika familjer, i stället för att rapportera om en skattesänkning som gynnar nästan en miljon hushåll?

Ur ”Pressen mot Sahlin”.

Kritiskt tänkande…

24 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

”Gilla läget. Tänk positivt. Ett mantra som spridit sig på bred front från USA till övriga delar av västvärlden./…/

Den blinda positivismen är bedräglig och ifrågasätter den grundläggande kraften som driver samhällen och forskningen framåt – nämligen kritiskt tänkande.

[Ja, ett offerklandrande synsätt som passar fint ihop med den rådande ekonomiska konservatismen… , se också tidigare postningar om Barbara Ehrenreichs bok ‘Bright-Sided – How the Relentless Promoton of Positive Thinking Undermined America”‘eller ungefär ”Att se saker från den ljusa sidan – hur det oförsonliga positiva tänkandet har underminerat Amerika”.

Hon menar bland annat att det är skillnad på positivt tänkande och existentiellt mod: dvs. att våga och kunna se sanningen och därmed vara förmögen att göra något åt det. Ja, Owe Wikström myntade begreppet bakåtlutad likgiltighet].”

Robert Sundberg skriver i ledaren ”Vinnarlåset pensionärerna – Numera hör vi sällan något negativt med att pensionärer är den väljargrupp där borgarna har sitt högsta stöd och ungdomar den grupp där de har lägst stöd.”

Denna ledare finns inte på webben än, men jag länkar den så fort den finns där.

Nej, det inte är så konstigt med detta stöd med vår borgerliga media.  Färre äldre, om knappt några, läser det som skrivs på nätet och ifrågasättandena där av det som sker i politiken, om människor som drabbas av den politik som förs. Om sjukskrivna och hur de nya reglerna faktiskt drabbar.

Däremot kanske unga i betydligt lägre grad, om alls, läser traditionell media!?

Och Björklunds auktoritära budskap slår förmodligen mer an på äldre, för det är vad de själva upplevt och de tror att detta var bra för dem och att det är tack vare detta, att de tror sig ha fått veta hut, som de blivit så bra som de är?

Hur de hade blivit om de INTE blivit utsatta för detta, utan behandlats med äkta respekt och blivit lyssnade på, är för svårt att föreställa sig. Förmodligen med rätta.

Men även äldre ifrågasätter saker som skett. T.ex. apotekens privatiserande som krånglat till för dem.

Tankar från Västanbäck skriver om att ”Borg levererar myter som måste avlivas” och hänvisar till rapporten ”Borgs dogmer granskas” från arbetarnas tankesmedja.

Allt fler börjar ifrågasätta nyliberalismen, se t.ex. Kildén&Åsman om det ”Nyliberala korståget” och Biology and Politics i ””Sven-Eric Liedman ger Svante Nycander svar på tal. Mer om liberalismens ideologiska kris.”

Ja, var våra liberaler, inte minst dess partiledare Jan Björklund, för verklig frihet så skulle han föra en ganska annorlunda skolpolitik t.ex.

En där man verkligen visar barn den allra största respekt, istället för att påföra än mer disciplin.

När kommer den punkt (i ålder och visdom, eller vad?) när dessa unga är värda respekt och aktning – och ”frihet”? Och är ens alla vuxna värda denna i Björklunds tankevärld? Och vadå ömsesidig tillit och tilltro (inte minst från maktens sida)?

Och är det verklig frihet som skapas med en politik som ökar klyftorna och förmodligen kommer att öka klyftorna ännu mer om vi fortsätter på den inslagna vägen?

Pengar finns inte i USA till den förment hejdlöst slösaktiga välfärdstaten, men däremot till magiskt-tänkande-program som att ’bygga starka familjer’…

14 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad 15 augusti, se slutet. Tillägg 19 augusti: och nu ska arbetslösa här i Sverige bli räddade av (förmodligen jättedyra) coacher. Se motreaktionen i USA mot positivt tänkande-, teambyggar- och motivationsindustrin].

Hittade denna artikel i Huffington Post, av Michelle Chen, som skriver i ”’Främjande av äktenskap’ i välfärden fungerar inte, ras har fortfarande betydelse”:

“I tider när konservativa ursinnigt har attackerat den förment hejdlöst slösaktiga välfärdsstaten, är det inte konstigt att det alltid finns pengar till magiskt-tänkande-program som ’Building Strong Families’?”

Välfärdsreformernas program för främjande av äktenskap har haft liten effekt på den svåra situation som fattiga familjer befinner sig i. Det ser också ut som om de har gjort ett dåligt jobb genom att tvinga utfattiga par in i högerns familjevärderingar.

Något som heter ”Mathematica Policy Research” har utvärderat Building Strong Families, de äktenskapsfokuserande programmens flaggskepp som drivs i åtskilliga stater, och drar slutsatsen att det har varit en flopp.

Generellt så har programmet misslyckats med att öka sannolikheten att paret ska knytas samman mer, det har inte ökat troheten, ’förbättrade inte parets förmåga att hantera sina konflikter’ och ’hade ingen effekt på sannolikheten att man [inte] skulle uppleva intimt våld mot partner.’

En Joseph DiNorcia Jr hävdar att detta program från start inte var avsett att tjäna fattiga familjer, utan bara tjäna en högeragenda.

Han menar att projekt som Building Stronger Families är meningslösa därför att de befordrar specifika värderingar, snarare än ett generellt välmående.

Dess avsikt är faktiskt inte effektivitet menar han. Istället försöker de hitta saker som framgångsrikt främjar en särskild moralisk agenda: i detta fall heterosexuella äktenskap.

Chen undrar:

”Varför plöjer snåla och gnidiga lagstiftare ner federala gåvor i obeprövad social ingenjörskonst som torgför omoderna och ofta rasistiska värderingar, medan de samtidigt inte kan hitta pengar till skolor, för att skapa jobb eller till livsmedelsförsörjning för barn – program som kanske skulle göra mer för att stärka familjer och gynna möjligheter, än vad utbytandet av högtidliga löften [i äktenskap] någonsin kan göra.”

Om man översätter detta: sätt en vigselring på en fattig moders finger och hon kommer fortfarande att vara fattig. Washingtons fixering vid äktenskap, som har fortsatt under Obama, men i en mer tyglad form, slösar inte bara bort pengar för att främja likriktning, men skyler också nödtorftigt över de strukturella försakelserna (min kommentar: dvs. saker i strukturer och förhållanden vilka orsakar problem eller i vart fall gör livet betydligt krångligare och svårare att hantera), för vilken instabilitet i familjen är ett typiskt symtom snarare än en orsak.

De personer som drar upp riktlinjerna för politiken lever i en sagovärld där de tror att regeringen kan skapa starka familjer i avsaknad av starka samhällen, i en socioekonomisk hierarki som fräter sönder föräldra-barn-bindningarna och kriminaliserar fattigdom.

Det verkliga måttet på familjestyrka är faktumet att så många ensamföräldrar idag klarar att göra rätt mot sina barn trots överväldigande svårigheter.

De överlever med eller utan stöd från politiker som försöker reducera dem till brickor i ett kulturkrig.

Och dylika program som ovan är de inte också ganska förödmjukande?

Tillägg 15 augusti: Och är detta valfrihet; att själv få avgöra, och inse att man behöver söka hjälp för familjeproblem (om det är vad man behöver) ELLER ha pengar till ett anständigt liv. Eller kanske helst både/och. Är detta respekt för individer? Och tala om förmynderi! Och moraliserande, att slå sig för bröstet! Hur var det nu om det där med ”vi vet bäst och vet bäst för alla andra”?

Och det där med arrogansPåståenden som att ”dynamiska effekter” minskar klyftorna. När dessa klyftor snarare har ökat påtagligt…

Det var det där med trickle down-effekten, se tidigare inlägg om Alan Greenspan. Och här är mer om denna förmenta nedsippringseffekt, men i en helt annan världsdel. Är detta i vårt allmänna intresse?

Hög standard

av och med Peps Persson

Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, va fan är hög standard.
Litar du på myten om vårt rika västerland,
känner du dig trygg och mätt min vän,
eller gnager tvivlet i dig som en dålig tand,
känner du dig lurad på nåt sätt?


Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, hög standard.
Va ska du med bil och villa,
när du mår så jävla illa,
av det du äter och dricker att du helst ville spy?
Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, hög standard.


Du behöver ingen färg-TV, färg-TV,
när din hjärna fylls med PCB, PCB,
och du förgiftas så sakta av lungornas rytm.
Tror du på att lyckan ryms uti en penningpung,
eller säljs i engångspack,
tror du på reklamen, att den gör dig evigt ung.
torskar du på deras välståndssnack,


Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, hög standard.

Är det kontoköp och slavkontrakt, slavkotrakt,
eller konkurrens och statusjakt, statusjakt,
så du blir jagad och jäktad och ensam och rädd?


Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, hög standard.

Du slösar bort din energi,
går omkring och tror att du är fri,
tills du fattar en dag att du gått på en stöt.

Ah, ah att du gått på en stöt,
ah, ah att du gått på en stöt.
Ah, ah att du gått på en stöt,
ah, ah att du gått på en stöt.
Ah, ah att du gått på en stöt,
ah, ah att du gått på en stöt.
Ah, ah att du gått på en stöt…

Survival of the fittest…

1 juni, 2010 § Lämna en kommentar

Läste en artikel i lokaltidning om Carema som tog över fem enheter i mellansvensk stad 2008. De har dragit ner på personalstyrkan genomgående, men bemanningen har räckt hittills påstås det i artikeln (där moderatpolitiker uttalat sig, samt arbetsledare i dessa enheter).

Bemanningen liksom kompetensen har setts över (vilket betyder att man har dragit ner på personal) och personalen har fått kompetensutvecklingsplaner.

Och det kan ju hända att bemanningen verkligen har räckt – så här långt. Men om man anser att man måste skära ner mer? Eller något liknande…

Och det låter ju också bra att kompetensen ”har setts över” samt att alla fått kompetensutvecklingsplaner.

Men det fick mig i alla fall att fundera:

Ja, det är bara de som jobbar på topp (minst 100 %, helst mer) hela tiden, oavsett vad som händer i deras liv, som har rätten att klara sig i detta samhälle? Det är survival of the fittest som gäller? Litet svinn får man väl räkna med (förakt för svaghet).

Och även vi ”duktiga” kan råka ut för kriser och sjukdom, som påverkar arbetsförmågan under i bästa fall kortare tid, men kan också bli långvarigt. Försäkringskassan styrs av misstro (mot individer). Hmmm, det där med den ledande klassens paranoia.

Men vad för slags samhälle är detta att leva i?

Vad kommer att hända i ekonomiska krisers spår, med alltmer slimmade organisationer igen? Ännu mindre tolerans? Som drabbar både produktiva som mindre produktiva?

Se Göran Greiders ledare ”Natur och människor kommer alltid tvåa.”

Se också ”’Det är viktigt att alltid skriva avtal’ – Konsumentvägledaren får samtal om missnöje efter ROT-avdrag”:

”Konsumentvägledare Inger Rosendahl får nu fler samtal från borlängebor som rustat hemma men inte är nöjda, trots ROT-avdraget. – Det handlar ofta om missförstånd. Därför är det viktigt att alltid skriva avtal. Hon uppmanar också till kontroll av hantverkare som ringer på dörren och erbjuder arbeten, till exempel asfaltläggare.

Hon har alltid många ärenden som rör boende, inköp eller tjänster i hemmet. Men hittills i år har fallen ökat, märker Inger Rosendahl.

En förklaring är ROT-avdraget för upprustning. Efteråt är kunden inte alltid nöjd.

– Till exempel har man trott att priset skulle ligga på en viss nivå. Men när fakturan kommer visar den en högre summa.

Arbetet kan också ha dragit ut på tiden, längre än vad kunden räknat med, nämner Inger Rosendahl.

Hon har även mött missnöje med resultatet, ofta när det gäller renovering av badrum.

Många ringer henne och vill ha namn på seriösa hantverkare.

– Det säger jag aldrig, eftersom jag inte får gynna något företag. Men ett tips är att kontrollera om hantverkaren är med i en branschorganisation. Då ska företaget följa allmänna reklamationsnämndens råd om en tvist uppstår.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin respect/disrespect and its consequencesreflektioner och speglingar II....