Offentlig skola till salu? Skolföretag har framtiden för sig menar investerare i världen, men skoldebattören Diane Ravitch säger att denna privatisering av offentlig skola är en attack på demokratin och måste stoppas …

23 augusti, 2015 § 5 kommentarer

Om video kan man läsa ”Public schools for sale?” eller ”Offentlig skola till salu?”:

”Offentlig skola håller på att bli big business när bankmän, hedge fund-förvaltare och privata aktieinvesterare träder in på vad de kallar ‘en marknad som har framtiden för sig.’  

Som [tidningsmannen och miljardären] Rupert Murdoch uttryckte det sen han köpt ett utbildningsteknologiskt företag, ‘När det handlar om förskola till klass 12 [förskola till det som motsvarar vårt gymnasium; grundskola samt gymnasium motsvarar 12 klasser eller skolår], så ser vi en 500 miljarderdollarsektor [3 500 miljarder SEK ca, alltså OERHÖRT mycket pengar] bara i US.'”

Ja, och så har vi skolan i betydligt mindre länder, som Sverige, där skolföretagen dominerar privatskolemarknaden. Och, vadå pedagogiskt nytänkande?

”Utbildningshistorikern Diane Ravitch säger att privatiseringen av offentlig utbildning måste stoppas. 

Som assisterande statsråd i utbildningsdepartementet under president George H.W. Bush, var hon en förkämpe för skolval och skolor drivna med skolpeng, hon stöttade Inget-barn-lämnat-efter-initiativet.

Men efter att ha studerat detta noga så ändrade hon mening och har enligt Salon blivit ‘nationens starkaste profil emot’ skolpengsbaserad utbildning. 

I denna veckas Moyers & Company: ‘Jag anser att det som är på spel är amerikansk offentlig utbildnings framtid. Jag anser att den är en av grundstenarna för vår demokrati: så en attack på offentlig utbildning är en attack på demokratin.'”  

Annonser

Solidaritetsunderskott och skolval …

19 augusti, 2015 § 3 kommentarer

22Jauhar-master675

Bild från artikeln ”Giving Doctors Grades” eller ”Betygsätta doktorer”. En universitetslärare i USA postade länk till denna artikel på sin facebooksida och skrev:

”‘Report cards’ for surgeons wind up making medical care worse, by inhibiting physicians from using their professional judgment and choosing to operate on the riskiest, most challenging patients.

High stakes teacher evaluations are having a similar impact in education–will the corporate reformers pay attention to this information?”

Har bloggat om skolval i några bloggposter och jag känner verkligen för att understryka att jag tror att föräldrar grovt överskattar betydelsen för sina barn när det gäller val av skola och att sätta sina barn i friskola. I de flesta fall kommer dessa val inte att skapa något som inte den kommunala skolan skulle ha skapat skulle jag vilja påstå. Barnen kommer inte att bli kunnigare eller kanske ens bättre rustade för framtiden, så som är så populärt att framhålla att skolan ska medverka till i politisk retorik.

För sist och slutligen handlar det i alla fall om vad barnet gör av sin skolgång. Kanske ingen skola är någon genväg till något. Är det den ”bittra” sanningen? ”Surt sa rönnbären!”

Att få träffa barn från andra samhällsklasser och annan bakgrund kan vara bra för ALLA barn.

Om man INTE väljer friskola för sitt barn så är man inte en förälder som bryr sig om sitt barn, eller? Inte progressiv eller något? För i sociala sammanhang så kan man få frågan:

”I vilken skola går ditt/dina barn?”

Och då vill man inte säga:

”De går i den kommunala skolan i vårt område!”

😦

Min sambo brukar berätta om sina skolerfarenheter i USA. Han kommer från en akademisk familj, där pappan till slut jobbade som professor vid amerikanskt universitet för blivande ingenjörer. En av svågrarna var lärare i matte vid universitet.

De flyttade p.g.a. pappans doktorerande och sambon berättar om skillnaderna mellan skola i övre medelklassområde, med väldigt välutbildade föräldrar (läkare, advokater osv) runt universitetet i denna stad. Så flyttade de till en mindre stad och fick en massa farmarbarn som klasskompisar. I den senare skolan var andan en helt annan. Mjukare, snällare och bättre.

Jag tror också att för många studiebegåvade så är klimatet bättre för dessa i en klass som inte är så homogen.

Och att ha en enorm press på sig kan få förödande konsekvenser, något som jag också bloggat om tidigare.

Att vi gemensamt jobbar för alla våra barn är för mig ett samhälle som jag mycket hellre skulle vilja leva i! Och också jobba i!

Ravitch: ”Överbetoningen på testpoäng och uteslutandet av andra viktiga mål med utbildning kan faktiskt underminera kärleken att lära sig liksom önskan att få kunskap, båda viktiga ingredienser när det gäller inre motivation”…

14 april, 2012 § 9 kommentarer

Alan B. Kreuger.

Diane Ravitch s. 229-230:

”Om det är något alla utbildare vet och som många studier har bekräftat i decennier, så är det det inte finns ett enda, enstaka svar på hur utbildning ska förbättras.

Det finns ingen ‘silverkula’, ingen magisk fjäder, inget universalmedel som mirakulöst kommer att förbättra elevers prestationer.

Det finns ingen grund för det påstående som gjorts under det senaste decenniet att ansvarsskyldighet i sig självt är någon slags ‘silverkula’, inte heller att det ofta hävdade argumentet att [skol]val i sig själv är en universalmedicin.

Ansvarsskyldighet och [skol]val kan höja eller inte höja testpoäng, men ingendera är ett bombsäkert sätt för att förbättra undervisning.

Högre testpoäng kan eller kan inte vara en pålitlig indikator på bättre utbildning. Överbetoningen på testpoäng och uteslutandet av andra viktiga mål med utbildning kan faktiskt underminera kärleken att lära sig liksom önskan att få kunskap, båda viktiga ingredienser när det gäller inre motivation.

Att investera överdrivna mängder tid i testförberedande aktiviteter kan mycket väl driva upp poängen. Det vore förvånande om poängen inte gick upp när så många ansträngningar lagst ner för att pusha dessa [exakt!].

Men ändå [vilket kan få oanade konsekvenser för samhälle och demokrati] kan de unga på samma gång som poängen går upp vara okunniga om aktuella händelser, vår och andra regeringars strukturer, ekonomins principer, grundprinciperna i vetenskap, nyckelverken i vår och andra kulturers litteratur, praticerandet och uppskattningen av konsterna [de estetiska ämnena] eller de större händelserna och idéerna som påverkat vår nation och världen.

Även när deras poäng går upp kan de vara i avsaknad av varje önskan att fördjupa sitt förstående och sitt kunnande och kan sakna intresse att läsa någonting [överhuvudtaget] för sin egen upplysning och sitt eget nöje.

Och så kan vi finna att vi har erhållit ett paradoxalt och hemskt utfall: högre testpoäng och sämre utbildning.”

Dessutom så börjar man mer och mer diskutera att stor ojämlikhet påverkar social rörlighet i USA. Se ”Forskning för möjligheternas land”:

”Alan Krueger, ordförande för USA-presidenten Obamas ekonomiska råd, har väckt uppmärksamhet och debatt genom att diskutera sambandet mellan inkomstojämlikhet och social rörlighet, mätt som hur starkt en mans inkomster är knutna till hur mycket hans far tjänat [se hans ‘Rising Income Inequality Causing Unhealthy Division In Opportunity’ eller ‘Ökande inkomstojämlikhet orsakande ökande uppdelning gällande möjligheter’]./…/

Vi ser att bland dessa nio rika länder så finns det ett mycket starkt samband mellan inkomstojämlikhet och social rörlighet: mer inkomstojämlikhet associeras med mindre social rörlighet.

Vilka är då kanalerna genom vilka ojämlikheten upprätthåller sig själv? Familjen, skolsystemet och grannskapet i vilket man växer upp är tre centrala arenor för reproduktion av ojämlikhet. Jag ska exemplifiera dessa utifrån ny forskning av nationalekonomen Elizabeth Washbrook med kollegor samt kulturgeografen Lina Hedman.

Washbrook och tre kollegor studerar i en ny artikel femåringars kognitiva utveckling i Australien, Kanada, Storbritannien och USA. De konstaterar att USA och Storbritannien har de starkaste kopplingarna mellan föräldrars utbildningsnivå och inkomster och barnens kognitiva förmågor, medan kopplingen är svagast i Kanada.

Washbrook och kollegor förklarar detta med att Kanada har relativt generös familjepolitik – såsom tillgång till dagis – och lägre inkomstojämlikhet än vad USA och Storbritannien har.

I ett mer ojämlikt land som USA kan höginkomsttagare investera väldigt mycket mer än vad medel- och låginkomsttagare kan i sina barns utbildning (inklusive förskola), vilket gör att höginkomsttagarnas barn får ett stort försprång socio-ekonomiskt, vilket minskar den sociala rörligheten i samhället.

Den forskning som Waldbrook med flera gör sätter fokus på att ojämlikhetens reproduktion börjar tidigt och att politik för lika möjligheter – ‘möjligheternas land’ för att hämta ett begrepp från Mona Sahlin4 – också måste göra det.”

Se också ”Den kompensatoriska skolan är förstörd”:

”Professor KG Karlssons från Mittuniversitetet och vetenskaplig ledare för PISA i Sverige konstaterade att likvärdigheten i skolan kan mätas på flera sätt. Ett mått är den totala variationen i kunskap mellan olika elever.

Ett annat mått är variationen i kunskapsnivå mellan olika skolor.

Ett tredje är betydelsen av elevernas sociala bakgrund för hur eleven lyckas i skolan.

Och ett fjärde är betydelsen av elevernas sociala bakgrund på en skola för hur skolan lyckas. Enligt alla dessa fyra mått har den svenska skolan drastiskt försämrats under perioden 2000-2006.

När det exempelvis gäller variationen mellan olika elever tillhörde Sverige 2000 ett av de bättre länderna inom OECD. Numera tillhör Sverige den sämre halvan.

KG Karlssons slutsats var klargörande:

– Tidigare förmådde den svenska skolan att till en del kompensera för elevernas bakgrund, det vill säga föräldrarnas utbildningsnivå. Den förmågan har upphört.

Den kompensatoriska skolan har försvunnit.”

Tidigare bloggningar under kategorin Diane Ravitch.

Elfte september gjorde världen mer konservativ – vi har fått större ojämlikhet, segregerade samhällen och segregerad skola, ekonomiska kriser…

10 september, 2011 § Lämna en kommentar

I artikeln ”Bilderna som vi aldrig glömmer” i DD kan man läsa:

När New Yorks tvillingtorn rasade den där klara höstmorgonen 2001 var USA världens enda supermakt, en ansedd nation och pålitlig långivare.

Tio år senare är USA solkat, krigstrött och svårt skuldsatt – och står inför helt nya utmaningar.

‘Den ekonomiska krisen är den tuffaste utmaningen idag. Den kräver politiskt ledarskap, ekonomisk kompetens och offervilja,’ säger förre utrikesminister Jan Eliasson./…/

Eliasson konstaterar att USA de senaste tio åren tappar sin position på område efter område.

‘Ekonomin är förstörd av skattesänkningar och höga krigskostnader. Och den politiska eftertexten till Irak är oerhört negativ för USA./…/

Det land som för många symboliserat öppenhet och demokrati fick plötsligt ett annat ansikte.

Samtidigt urholkades statsfinanserna.

Bush införde skattelättnader och krigskostnaderna drog iväg. Till dags dato har de militära operationerna kostat hisnande 1 300 miljarder dollar visar en färsk kongressrapport. Krigen i Afghanistan och Irak har krävt 6 220 amerikaners liv – och många, många fler irakiers och afghaners.

‘Påfrestningarna gör att USA sannolikt inte kommer att skicka trupp någon annanstans den närmaste framtiden, då krävs kolossalt stora kriser,’ säger Jan Hallenberg, säkerhetsanalytiker på Försvarshögskolan.

‘Men visst kan USA försvara sig; landet är fortfarande världens ledande militära makt.’/…/

Men ekonomin till ttrots, USA:s kanske svåraste utmaning kommer inifrån. Så länge kongressen fortsätter att vara så djupt polariserad är möjligheternas att föra en handlingskraftig politik ytterst små.”

TT-korrespondenten Grim Berglund (som fortfarande bor i USA?) beskriver sina personliga erfarenheter från Manhattan då för tio år sedan i ”Röken, stanken, sirenerna.” Hans nu 19-årige son om vad som skett i spåren efter elfte september och hur denna händelse påverkat honom:

‘Ja, pengar saknas till socialförsäkringar och statsskulden är stor. Säkerhetskontrollerna är absurda. Vi strider i tv å krig. Jag har precis skrivit på inkallelsepapper ifall det blir värvning – annars straffas jag.

Stupid.’ Han ruskar på huvudet.”

Och här i Sverige, vad har hänt?

Håkan Juholt sa vid besök i Dalarna igår bland annat att:

Regeringen har inte en idé bortom nästa skattesänkning.”

Sant. Den ende politiker i regeringen som är engagerad och vill något är Jan Björklund. Något Juholt påpekade, se artikeln ”Varnade för segregerad skola”:

”Jan Björklund är den enda politikern i regeringen. Han är engagerad och vill något. Men det är hans politik som har gjort att skolan i Sverige har blivit mer segregerad.

Det sa socialdemokraternas ordförande Håkan Juholt om regeringens skolpolitik, när han under fredagen mötte studenter högskoleanställda och socialdemokrater./…/

Juholts genomgång kom mycket att cirkla runt skolfrågor.

– Vi har inte råd med en segregerad skola. Vi har blivit passerade av USA och Sverige faller som en sten. Det är djupt olyckligt, sa Juholt.
Han talade för möjligheterna att omskola sig, bygga en gymnasieskola, där man inte senare är spärrad från högskolestudier.

– Vi måste återupprätta ett livslångt lärande.

Behov av estetik

Han pekade bland annat på att skolan måste satsa på estetiska grenar.

– Jag träffade nyligen nio IT-direktörer. Alla hade gått estetisk linje i gymnasiet. Det visar på att det viktiga är en kreativ utbildning, sa Juholt./…/

De extrema rörelserna med teapartyrörelsen i USA är farligare än riskerna att gamla kommunister i Ryssland vaknar till liv.”

Robert Sundberg skriver också om Juholt och hans syn på skolan i ”Kunskapsjägaren Juholt i Falun” och förhoppningar om att hans opponerande över missförhållanden i samhället och den borgerliga regeringens politik inte sjunker (men han tycker Juholt och socialdemokraterna kan gå ut ÄNNU hårdare):

I stället för att bestämma samhällets utveckling har det Juholt kallar politiken för mycket satt sig på läktarplats. Det har lett till nackdelar. En är att det svenska samhället inte rustas så starkt som det borde vara i internationella konkurrensen.

Förmåga att ställa om, snabbt och smart, är det bästa man kan göra för att behålla landets konkurrenskraft, menar Juholt. I alla fall i ett land med lika stor, eller liten, befolkning som London.

I ett informations- och kunskapssamhälle, som vi är i nu, måste potentialen hos alla invånare tas tillvara. Blir det för mycket av att marknadskrafterna styr riskerar många att inte få komma till sin rätt, framhåller Juholt. Trösklarna blir för stora, som när skolan i Sverige nu blivit mer segregerad än i USA, påpekar han.

Pengar som av regeringen läggs på skattesänkningar, exempelvis lägre restaurangmoms, skulle ge bättre utdelning inför framtiden om de läggs på satsningar, är Juholts S-linje. Detta exempelvis i byggande av studentbostäder, fler lärare, fritidsgårdar.”

Bra sagt! 

Göran Greider sammanfattar det hela i ledaren ”Elfte september gjorde oss alla mer konservativa – Göran Greider minns dagen som förändrade oss alla.”

Tillägg strax före lunch: I blogginlägget ””Klass påverkar skolresultat lika mycket i Sverige som i USA” kan man läsa:

Både i USA och Sverige spelar alltså klassbakgrund större roll för skolresultaten än i det genomsnittliga OECD-landet. Andra nordiska länder lyckas betydligt bättre än Sverige, men även länder/regioner som Hong Kong, Spanien och Chile. Vad som gör detta extra anmärkningsvärt är att Sverige tidigare låg i topp bland världens länder vad gäller likvärdighet i skolan. Det har gått snabbt utför: skillnaden idag är stor jämfört med hur det såg ut för bara tio år sedan.

Något Daniel Lind har skrivit om i sin bok ”Mellan dröm och verklighet – Frihet och livschanser i framtidens Sverige.” Se också snabbanalysen ”Frihet och ofrihet i framtidens Sverige.”

Håller vi värderingsmässigt på att närma oss andra länder tack vare oerhört envis lobbyism? Ja, se money talks och Teapartyrörelsens Kochbröder

Göran Rosenberg:

”Att pengar inte ska kunna köpa allt är en av grundvalarna för rättsstaten och demokratin. Vi vill naturligtvis inte att pengar ska kunna köpa ett domslut i rätten eller ett beslut i riksdagen eller ett jobb i staten, men vi vill nog inte heller att någon ska kunna köpa sig en plats i den offentligfinansierade sjukvården, eller ett högre betyg i den offentligfinansierade skolan eller ett lukrativt affärskontrakt med stat och kommun. Kort sagt vill vi inte att pengar ska styra verksamheter där vi på goda grunder misstänker att pengar kan korrumpera. Sverige har i det avseendet varit ett samhälle där pengar styrt förhållandevis lite.

Så knappast längre. Sverige är i dag det land i Europa som förmodligen gått längst i avreglering och privatisering av offentligt finansierade verksamheter. Det har fått till följd att det i Sverige är vinstdrivande affärsföretag som i allt högre grad utför myndighetsuppgifter. Exempelvis har vi anförtrott åt vinstdrivna skolor myndighetsuppgiften att sätta betyg på våra barn, samtidigt som vi gett dem ett affärsintresse av att locka till sig så många elever som möjligt, vilket fått till följd att skolor satt höga betyg för att locka till sig fler elever. Motsvarande konflikt mellan affärsintresse och myndighetsintresse har trängt in i universitets- och högskolevärlden där statsanslag utgår i förhållande till antalet examinerade högskolepoäng och där misstanken därför lätt kan uppstå att det är pengarna som styr poängen och inte tvärtom.”

Apropå ”Högern och vetenskapen” så reflekterar en kommentator där som följer:

”Tack Marita för en mycket bra sammanfattning. Någon skrev varför politikerna är ointresserade av att få tillstånd dylika rapporter om det berodde på att de inte ville veta resultatet. Jag tror snarare att det beror på att de inte vill att allmänheten, genom faktisk granskning, ska få veta hur det ligger till.”

Tror det ligger väldigt mycket i det.

Och hur är det med den reella valfriheten? Kan alla utnyttja den där ”valfriheten”? Gynnar den dem med tillgång till information? Dem som kan ta till sig information och som ovanpå det har tid att sätta sig in eller har någon som kan tipsa (har kontakter)?

Fast egentligen tror jag ingen vinner på det samhälle som skapats och som håller på att skapas, varken fattig eller rik. Se också om ”Darwinekonomi”:

”Frank argues, resting his case on Darwin’s insight that individual and group interests often diverge sharply [Frank argumenterar för att intressen hos individ och grupp ofta går skarpt isär (eller åt olika håll), genom att luta sig mot Darwins teorier]. Far from creating a perfect world, economic competition often leads to ‘arms races,’ [Långt ifrån skapandet av en perfekt värld så leder tävlan ofta till ‘kapprustningar’] encouraging behaviors that not only cause enormous harm to the group but also provide no lasting advantages for individuals [som uppmuntrar beteende som inte bara orsakar enorm skada för gruppen, men som inte heller ger några bestående fördelar för individer], since any gains tend to be relative and mutually offsetting [därför att varje vinst tenderar att vara relativ och ömsesidigt utjämnande?]..”

I statusjakten konsumerar många långt mer än deras ekonomi egentligen tål för att kunna tävla med andra. Förmodligen trissar även de med mindre tillgångar upp varandra och försöker se ut som om de har råd? Skuldsätter sig så de har kanske inga marginaler alls. jag inte låta bli att fundera om avsaknad av verklig gemenskap och gemensamma mål leder till att de ofyllda behoven fylls med konsumerande – och status (bottenlösa, tidigt inte fyllda behov, en negativ spiral)?

Ja, också i dagens Sverige stressas vi alltmer av varandra att köpa större bilar än vi har råd med, nya tekniska prylar vi egentligen inte har råd med, åka på semestrar vi egentligen inte har råd med, bygga större hus än vi har råd med, inreda dem finare än vår ekonomi egentligen tål osv. Därför att våra grannar (eller snarare i fler och fler fall, har människor i andra områden av stan/samhället) har enorma bilar, de senaste och dyraste tekniska prylarna, stora hus med senaste inredning osv.

En enorms stress och press och statusjakt, som tar upp altmer av vår tid. Vi måste göra de rätta valen, ha de rätta kontakterna och retoriken säger att vi har det vi förtjänar (eller snarare: de som har förtjänar detta, vare sig det är sant eller inte). Och vi skuldsätter oss alltmer för att kunna finansiera allt detta. Så till den grad att marginalerna är små och kanske obefintliga (se videon nedan med Elizabeth Warren, amerikansk medelklass, krediter och amerikansk medelklass kommande kollaps).

Men länkad Robert H. Frank påpekar att man kan nå framgång genom att bete sig moraliskt bra (och man behöver inte nödvändigtvis show-off heller. För lätt fånget kan också vara lätt förgånget, se video nedan).  Han:

”… describe how people often choose modestly paid positions in the public and nonprofit sectors over comparable, higher-paying jobs in the for-profit sector; how studying economics appears to inhibit cooperation [att studera ekonomi undertrycker/hämmar ofta samarbete]; how social norms often deter opportunistic behavior [hur sociala normer ofta avhåller från opportunistiskt beteende (den medvetna politiken och praktiken att egoistiskt dra fördel av omständigheter, med liten hänsyn till principer, säger den betydligt mer utförliga engelska wikipediaartikeln]; how a given charitable organization manages to appeal to donors with seemingly incompatible motives; how concerns about status and fairness affect salaries in organizations; and how socially responsible firms often prosper despite the higher costs associated with their business practices [och hur socialt ansvarstagande firmor ofta blomstrar trots högre kostnader knutna till hur man gör affärer].

Frank’s arguments have important implications for the conduct of leaders in private as well as public life. Tossing aside the model of the self-interested homo economicus, Frank provides a tool for understanding how to better structure organizations, public policies, and even our own lives.”

Låter väldigt intressant. Ja, vad för slags framgång är värt priset?

Vad händer med våra äldre friskolor?

22 maj, 2011 § Lämna en kommentar

Vad händer när de ursprungliga idealisterna som startade och skapade en friskola försvinner, går i pension? Här är en skola som nu efter ca 20 års verksamhet köpts upp av friskoleföretag. Vilka andra än tillräckligt stora företag har råd, eller energi och drivkraft, att ta över en skola?

Kommer verksamheten att fortgå som hittills på denna skola eller förändras? Hur? Och vad innebär det ena eller det andra för andra barn i denna kommun?

Hur mycket kostar köp av en (fri)skola? Hur mycket pengar måste man få fram för att kunna köpa eller överta en (fri)skola? Jag misstänker att kommunala skolor som sålts inte sålts till (fullt) marknadspris… Friskolor som sålts (som den ovan), för vilka summor har de sålts? Och vilka är intressantast för ett friskoleföretag att köpa? Vilka är minst intressanta att köpa (som en liten skola långt ut på landsbygden)?

Har någon av privatiseringens tillskyndare tänkt så här långt – eller kanske ännu längre i framtiden? Vad kommer vi att få se i framtiden? Kommer vi att ha eller få en likvärdig skola i framtiden?

Vilka har råd att göra rejäl reklam för sin verksamhet? I braskande annonser och andra kampanjer? Vilka kommer inte att ha råd?

Se Diane Ravitchs syn på amerikansk skola.

Se också  Transnational Institute i ”This 2009 Annual Report presents TNI’s efforts in the past year to continue to expose where the problems lie, and to shift policy in a more socially just and sustainable direction” eller ungefär ”Denna årliga rapport 2009 presenterar the Transnational Institutes ansträngningar det senaste året att blottlägga var problemen ligger och att ändra politiken i en mer socialt rättvis och uthållig riktning.”

Bra utbildning har inte bara betydelse för ett samhälles produktivitet eller resurser, utan det lägger också ribban i andra sammanhang…

30 april, 2011 § Lämna en kommentar

Niklas Jakobsson skriver i kapitlet ”Externaliteter – Varför ska man beskatta bilism och subventionera vaccinationer?” i boken ”Nationalekonomi för vänstern – Teori för jämlikhet och välfärd” om skola och utbildning:

”Ett exempel på något som skulle kunna ha positiva externaliteter är utbildning, som inte bara ger fördelar åt den som utbildar sig utan även har positiv effekt på andras tillvaro. Den allmänna bildningsnivån i ett samhälle bestämmer inte bara produktiviteten och samhällets resurser utan lägger också ribban för innehållet i nyhetsrapporteringen, tv-tablån, valkampanjerna eller samtalen i fikarummet på jobbet.”

Peter Gerlach skriver i samma bok i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” (ett kapitel som i sig är väldigt intressant och väl värt att läsa):

”Att försöka plocka russinen ur kakan (cream skimming) och bara betjäna lågkostnadspatienter förekommer även inom andra sektorer än sjukvård. Till exempel visar ekonomerna Dennis Epple och Richard E. Romano att privata skolor i USA konkurrerar genom att rekrytera de bästa eleverna [vilka är ’de bästa’ och varför presterar de bäst? Kan eller ska vi göra något åt detta, så alla presterar så optimalt som möjligt och samtidigt är/blir hela människor?] och därmed sänka sina kostnader för särskilt stöd samtidigt som man förbättra övriga studenters resultat då de höjer nivån på interaktionen mellan eleverna.”

Men vill man ha det så? Verklig konkurrens alltså?

Finsk skola, som fortfarande har sammanhållen skola, presterar fortfarande bra…

Vi utsätts nu för ett gigantiskt experiment med (väldigt många ogenomtänkta?) privatiseringar. Vilka kommer kostnaderna att bli i slutänden? Mänskligt och samhällsekonomiskt.

Se också Peter Gerlach i ”Världen(s) bästa näringspolitik – fallet Stockholm”:

”Näringspolitik har alltför länge varit synonymt med skattesänkningar. Det är hög tid att ta frågan tillbaka och visa upp de goda förutsättningar som våra välfärdsinstitutioner ger företagen, menar Peter Gerlach./…/

Näringspolitik är alltså inte väsensskilt från övrig politik. Det handlar om att bryta segregationen, investera i bostäder och infrastruktur samtidigt som man har ett högkvalitativt och fritänkande skolväsende med små barriärer mellan utbildningsstegen.

Förslagen för ett stärkt företagsklimat går hand i hand med det samhällsbygge vi socialdemokrater tror på. Som vanligt har dock diskursen drivits mot att handla om skattenivåer och privatiseringar. Det vi saknar är inte politiken för ett bättre näringsklimat. Det vi saknar är personer som kan äga initiativet i frågorna och ta kommandot över debatten. Jag vill höra att det är näringslivsfientligt att ombilda 20 000 lägenheter i allmännyttan till bostadsrätter, att det är näringslivsfientligt att sänka lägstalönerna, att det är näringslivsfientligt att införa avgifter i högskolan. Helt enkelt personer som kan ta tillbaka det förbannade problemformuleringsprivilegiet.”
Tillägg efter lunch: Ali Esbati skriver ”Har vi inte råd att ta hand om varandra?”:

”Om skattehöjningar utesluts ur det politiska medvetandet kortsluts politiken. Svaren blir automatiskt mer privatisering. Den så kallade äldrechocken blir bara ett riktigt problem om man från början slagit fast att marknaden är  vägen och sanningen, menar Ali Esbati, ekonom vid den norska Manifest analyse. Dessutom vinner högern på walk-over.”

Eller räcker det en bit med att INTE sänka skatten ytterligare?

Fler artiklar om nationalekonomi för vänstern, se här, här och här.

Thomas Janson skriver om ”Politikern Zaremba!” och Zarembas artiklar om skolan.

1 majdikt

av Jenny Gustafsson

Jag vill att mitt liv ska leva
från måndag till söndag
med solsken i håret
nakna fötter och fräknar på näsan

jag tror jag tror på friheten

som varm seger som smekte hjärtan
med åtta timmars arbetsdag
men nu talas det så sällan om

det trötta nynnandet
i någons skalle
på ett sunkigt kneg i västra Götaland

sopborsten över mjuka pommes
kl 03.46 utan avtal
någonstans i Svealand

bläddrande i för många papper
klockan tickar med hån
övertid tick övertid tack

slitna jeansknän och jordiga fingrar
fallande frukter når marken
femtio kronor duns kanske femtiotre duns

det faller en skugga över landet
kära nån
akta så du inte går bakåt

vakta din tunga
kära nån
vackla inte framåt

det är svagt att visa hjärta
inte alls rätt i tiden
sssch tyst sssch

världen har sagt sitt
men det går att fatta händer
mot strömmen

även då det är legitimt att köra över
dig och mig
i 200 kilometer i timmen

kupa händerna för den splittring
som ännu färdas i vinden
en röd ros kan bevara färg även i blå jord

trycksvärtans subjektiva rubriker skvallrar
om allt utom svar på varenda löpsedel
ge oss sanningen som vi väntar på

vill höra röster som talar utan kluven tunga
på debatten som sänds i brusande kanaler
på svt och fyran

det sitter en flisa i mitt finger
för högre makters spel
med människan som marionett

fläckar på mina händer
för jag flera gånger slutat bry mig
om alla dom som alla dom

som tror att livet är för kort
att hålla en fackla för andras skull
för långt för att ta andras händer

slutade lägga stenar för modellen
som grus i våra händer
faller välfärd mellan våra fingrar

fånga värderingar som flyger i luften
lägg inte en sten för vad de raserat
utan för ruinernas lärdom

det blommar röda rosor i grönska som betong

Jag vill att mitt liv ska presentera sig
från måndag till söndag
med hjärtat bultande i handen

artärerna avslöjar förnuftig passion
ett blodflöde utan slut
ingen kula som skjutit sönder vänster halva

smek inte ett Sverige utan omtanke

när marknad skuggar dig du människa
snälla
den är en brännässla mot öppen hand

försäkra ut alla sjuka ropar dom
i varje industrilokal kontorshörna skrubb telecom
gata kök korridor hem i en långtradare lektionssal
unga kan leva på viss tid i livstid ropar dom

inte mitt liv
inte ditt liv
aldrig kvävas i sprucken vardag
från måndag till söndag

det började med åtta timmars arbetsdag
rätt till frihet som formats av hoppets händer

det började med åtta timmars arbetsdag
ett ansikte i en massa inte en siffra i kalkyl

även första maj i ett tvåtusental
har alla rätt att känna livet
i varje andetag
från måndag till söndag

pulserar livet
i händer som möts
för friheten

Har en individ som växer upp i Sverige möjligheten att bli det hon vill bli, oberoende av hennes uppväxtvillkor och familjeförhållanden? Kommer hon att ha det i framtiden med den politik som förs?

4 april, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad 5 april, se slutet av denna postning].

Sofie Wiklund skriver i ledaren ”S i Dalarna redo att ta kampen”:

”Det är också viktigt att locka fler yngre till vårdyrket, eftersom 25 procent av de anställda i en del dalakommuner kommer att gå i pension inom loppet av några år.  Samtidigt minskar antalet som söker till gymnasiets yrkesförberedande program. Det beror på att den moderatledda regeringen sett till att den som väljer ett yrkesförberedande program inte får högskolebehörighet. Genom det får arbetsgivarna ett argument att sänka lönerna för dem med praktiska yrken, samtidigt som möjligheten att byta jobb försvåras.”

Daniel Lind är en av dem som bidragit med ett kapitel i boken ”Nationalekonomi för vänstern – teori för jämlikhet och välfärd”, han skriver om ”Social rörlighet – Hur långt från trädet faller äpplet?”:

”Har en individ som växer upp i Sverige möjligheten att bli den hon vill bli, oberoende av hennes uppväxtvillkor och familjeförhållanden?/…/

… vilka institutioner är det som möjliggör en hög grad av social rörlighet?/…/

… sannolikheten att sonen till en far med en inkomst i den lägsta kvintilen [alltså dem med lägst inkomster, se diagram ovan] också hamnar i den gruppen [den kvintilen] som vuxen [är] drygt 26 procent i Sverige (om rörligheten hade varit helt slumpmässig hade sannolikheten varit 20 procent [dvs. sannolikheten ligger ganska nära slumpmässighet?]).

På motsvarande sätt är sannolikheten drygt 37 procent att den son som har en far i den lägsta inkomstkvintilen också hamnar i denna grupp. De rika verkar alltså sitta ganska säkert i Sverige [och detta trots de ‘höga skatterna’ här! Trots den värnskatt som de med högst inkomster betalat osv.?] och i detta avseende sticker vi inte ut i förhållande till de flesta andra länder.

Särskilt intressant är det faktum att USA i jämförelse med de nordiska länderna har en lägre social rörlighet i samtliga kvintiler utom i de rikaste, där Norden och USA är ganska lika [ja som sagt, verkar de rika sitta ganska säkra ÄVEN här i Sverige och de nordiska länderna!].

Störst skillnad är det för den grupp i samhället som har de allra lägsta inkomsterna. Sannolikheten att sönerna till de fattigaste amerikanska fäderna i sin tur också blir fattiga är drygt 42 procent [dvs. nästan varannan son]./…/

Den sociala cementeringen av uppväxtvillkor och familjeförhållanden i dessa inkomstgrupper [svansarna av inkomstfördelningen, dvs. dem med högst och dem med lägst inkomster] är betydligt starkare i USA än i Sverige. Möjligheten för de fattigaste grupperna i USA att skapa sig ett bättre liv för kommande generationer är i praktiken avsevärt mycket mindre än i andra länder i västvärlden. Den amerikanska drömmen kan på goda grunder ifrågasättas.”

Lind skriver också att likhet i utfall (dvs. vilka inkomster man får och att de är ganska lika) leder till likhet i möjligheter. Högern hävdar att jämlikhet i utfall hämmar den ekonomiska utvecklingen och begränsar individens frihet. Man hävdar jämlikhet i förutsättningar framför jämlikhet i utfall.

”Då man ofta antar att hungriga vargar jagar bäst är det rimligt att se större inkomstskillnader som en motiverande kraft för att klättra på inkomststegen.

[se dessutom forskning om drivkrafter i människor, något amerikanen Dan Pink har skrivit om i boken ‘Drivkraft’].

Men forskningen om social rörlighet visar det motsatta – den sociala rörligheten är som vi sett högre i länder med små inkomstskillnader och lägre i länder med stora inkomstskillnader. Hur kan detta komma sig?

En uppenbar ingång är att de institutionella förhållanden som begränsar inkomstskillnaderna även bidrar till att stimulera den sociala rörligheten. Till exempel minskar ett mer omfattande progressivt skattesystem skillnaderna i disponibla inkomster, samtidigt som det kan finansiera socialarbetare och utbildning [men detta progressiva skattesystem verkar inte ha missgynnat de rikaste i Sverige! Se ovan].

Till detta bör också läggas den snabbt växande insikten om att inkomstskillnader i sig själva påverkar människor hälsa och produktiva förmåga [dvs. de bidrar mindre till samhällsekonomin därför att deras hälsa är sämre. Dessutom tror jag man är mindre kreativ om man oroar sig för sin ekonomi, om inte förr så på sikt]./…/

[Inkomstskillnader] förstärker /…/ redan etablerade sociala skillnader som minskar individens faktiska möjligheter att röra sig uppåt i inkomstfördelningen.

[Något de som har det bäst ställt inte har något emot? Och hur påverkar detta solidariteten i och mot samhället ovanpå allt annat?]

Den välkände sociologen Gösta Esping-Andersen argumenterar för att stora klyftor minskar den sociala rörligheten. /…/

Små inkomstskillnader, och de institutionella förhållanden som bidrar till detta, stimulerar den sociala rörligheten och stärker individens faktiska möjligheter i livet.

Likhet i utfall leder till likhet i möjligheter./…/

[Ekonomen Gary] Solon lyfter fram tre dimensioner som påverkar den sociala rörligheten. Den sociala rörligheten minskar när: (i) familjearvet är starkare i egenskaper som gynnas på arbetsmarknaden, (ii) avkastningen på barnens humankapital är hög, (iii) utbildningspolitiken missgynnar svaga grupper.

I en nordisk kontext är det inte orimligt att anta att den generella välfärdsmodellen på olika sätt har minskat betydelsen av familjearvet i de egenskaper som gynnas på arbetsmkarknaden.

[och återigen de rikaste i Sverige har suttit säkra även i denna modell! Så de har väldigt liten anledning att känna sig hotade eller oroade, trots de ‘höga skatter’ de betalat! I not 26 skriver också Lind ‘Värt att notera är att OECD [som inte kan anklagas för att vara vänsterideologiskt] också menar att effekten på den sociala rörligheten av sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare är ‘unclear’. 

Denna kompensation har inte minst kanaliserats genom den sammanhållna skolan där barn från många olika samhällsgrupper gått i skolan tillsammans över en längre tid [men nu vill man inte gå i skolan med kreti och pleti längre?]. Det här kan jämföras med det tyska skolsystemet som tidigt skiljer på elever i studie- respektive yrkesförberedande klasser./…/

Utbildningssystemets betydelse för den sociala rörligheten är kanske också det mest utforskade området. Resultaten är tydliga. Införandet av den sammanhållna skolan i de nordiska länderna bidrog till att öka den sociala rörligheten, främst genom att kunskapsskillnaderna minskade när arbetarungarna tvingades gå fler år i skolan, men också genom att homogamin minskade. Med homogami avses här tendensen att hitta en partner från samma inkomstgrupp som man själv tillhör. /…/

När OECD deifinierar social rörlighet i sammanvägda termer av klass, utbildning och inkomst blir några av deras slutsatser att den sociala rörligheten är hög i länder som har:

  • En socialt blandad skola där den kunskapsmässiga sorteringen och gredringen sker sent och där lärandet sker gemensamt.
  • En väl utvecklad offentlig sektor och progressiva skatter som omfördelar resurser från dem med höga inkomster till dem med lägre.
  • En arbetslöshetsförsäkring som upprätthåller inkomster vid arbetslöshet.
  • En hög facklig organisationsgrad och kollektivavtal som täcker en stor del av arbetsmarknaden.

/…/ Ju tidigare eleverna får välja inriktningar eller på annat sätt sorteras, desto mer kommer valet att göras [eller inte göras] av föräldrarna. Det är därför naturligt att valfrihetsreformer i skolans tidigare åldrar verkar negativt på den sociala rörligheten.”

Men högern vill inte ha någon konkurrens, även om de retoriskt pratar om frihet (liberalerna) och valfrihet.

Lind fortsätter (s. 222):

”En hög grad av social rörlighet är inte bara ett viktigt mål ur ett rättviseperspektiv, det är också ett viktigt mål av ekonomiska skäl. En begränsad social rörlighet är likställt med ett begränsat utnyttjande av potentialen i ekonomin.

Om högskolor och universitet bara rekryterar studenter ur de två högsta inkomstkvintilerna kommer de aldrig att rekrytera de bästa studenterna. En begränsad social rörlighet skapar också en känsla av ofrihet och hopplöshet vars skadeverkningar vi bara kan gissa oss till. Det ekonomiska värdet av hopp går inte att överskatta.

Framtidens sociala rörlighet bestäms av förhållanden som råder idag och av de val vi gör framöver. Det handlar om politik, om insikten att inget är ödesbestämt.”

Tillägg 5 april: och i Stockholm inför de nu elitklasser på högstadiet, se t.ex. blogginlägget Nu inför moderatregeringen elitklasser – allt fler steg tas i riktning mot indelning i Herrskap och TjänstefolkMen forskning visar att dylika klasser varken gynnar de hög- eller lågpresterande. Social bakgrund har fått större betydelse återigen.

Och det finns skäl att tro att friskolor precis som i USA inte bidrar till den innovation och allt det nytänkande som man trodde att ”konkurrens” och icke-offentligt drivna skolor skulle bidra till. Skolan i USA har inte blivit bättre av ökad konkurrens, snarare tvärtom. Man har samma problem där som här, med sjunkande färdigheter i matte och läsning/läsförståelse och detta trots (eller kanske tack vare?) program som No Child Left Behind (sjösatt av Bush).

Den amerikanska utbildningshistorikern Diane Ravitch skriver i debattartikeln ”No Child Left Behind kommer inte att ge den påtagliga förbättring i amerikansk utbildning som man hoppas ska ske” (min översättning), se nedan.

Men först rent parentetiskt, en moderatpolitiker i kommunen där jag bor sa till ett antal protesterande lärare att

”Nu passar det att protestera [när man minskar lokaltillgången], men när har ni [lärare] kommit med idéer om själva verksamheten till oss politiker? [nu kan ni komma och gnälla, men hur sköter ni er egentligen? Hur nytänkande och innovativa är ni egentligen?]”

För det första har inte offentliganställda de senaste tjugo åren blivit hjärntvättade med bristen på pengar, så till den grad att man slutat önska sig något överhuvudtaget nästan? Ovanpå det har friskolorna bidragit till en osäkerhet och uppsplittring som fått återverkningar i vad som upptagit lärares tankar och energi (stress och brist på arbetsro).

Denne moderatpolitiker var faktiskt ganska oförskämd (och speglar den syn många av hans gelikar har och tyvärr också andra politikers syn, som bekänner sig mer till vänsterideal) och visar förmodligen också bristande insikt i vad som faktiskt sker ute i kommunens skolor, inklusive det som tidigare skedde (innan friskolors tillkomst).

När denne manlige moderatpolitiker var kommunalråd var han tydligen oerhört svår att få tag på (det var näst intill omöjligt att få tag på honom) och man kan ju undra hur hårt HAN arbetade? (han kanske skulle ha åkt ut i skolorna i kommunen och andra inrättningar i kommunen på studiebesök). Han som lyfte en hög lön. Inte lär en sådan politiker jobba mer eller ens få mindre inflytande över andra människor om politiken får en ännu mer underordnad roll. Ganska syrligt och ironiskt.

Diane Ravitch skriver:

”När ‘friskolor’ startade i tidigt 1990-tal så lovade deras supporters att dessa skulle släppa lös en ny era av innovation och effektivitet. Nu finns det runt 5000 ‘friskolor’ i USA vilka tjänar 3 % av nationens elever och Obama-administrationen puffar för många fler.

Men löftena har inte infriats. De flesta studier på ‘friskolor’ erkänner att de kraftigt varierar i kvalitet. En större utvärdering av ‘friskolor’ fann att i jämförelse med vanliga offentliga skolor så fick 17 % av ‘friskolorna’ högre testpoäng, 46 % hade förbättringar som inte skilde sig från sina offentliga motparter och 37 % var påtagligt sämre./…/

Mot bakgrund av studier, utvärderingar och federala testdata, så sammanfattar Ravitch det hela med att avreglering och privat skötta friskolor inte var svaret på de djupt rotade problemen i amerikansk utbildning. Om ingenting annat så representerar de ett hoplappande i utkanterna av systemet. De påverkar liven hos ett LITET antal elever men gör ingenting för att förbättra systemet som upptar de resterande 97 %./…/

den bästa oberoende variabeln för låg akademisk prestation är fattigdom – inte dåliga lärare.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin school politics in the worldreflektioner och speglingar II....