Ytligheten i de sociala medierna, hur kommer den sig? Vad som är opportunt och icke opportunt…

21 oktober, 2012 § 11 kommentarer

Har ingen aning om vad för rubrik jag ska sätta på denna postning. Bara kände för att skriva av mig litet, ganska ironisk…

Läser Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar – Om pengars och människors värde.” Har precis avslutat kapitlet ”Är du regeringsduglig lille vän?” Av någon anledning kommer jag att tänka på facebook. Sociala medier. Hur man skojar, ironiserar eller till och med är sarkastisk över alla kort på söta bebisar, mat, folk som skriver om sina så fantastiska liv osv.

Är det konstigt dock?

Vad är opportunt idag?

Tar man upp något mer allvarligt eller seriöst, för att inte tala om något politiskt, så får man knappt några kommentarer eller gilla-klick, 😉 Möts med tystnadens mur. Vilken kan ha kraftig effekt: man tystnar.

Jag tror att det är så här i politiska partier också.

Folk kanske också undviker att klicka ”gilla” eller kommentera, för då kan andra vänner se detta? kanske läser man i smyg så att säga dock? Och somliga håller nog inte alls med, förstås.

Måste man i dagens samhälle tänka på ett visst sätt politiskt, om samhället och om mänskliga relationer och villkor? Är vissa saker inopportuna? Icke-rätt? Man talar liksom inte högt om detta idag? Man vill passa in? Ytan är viktigare (på flera olika sätt)?

Vadå, individualitet? Vi ska stöpas i samma form alla? Minst lika mycket som ”folk” påstår att vi stöptes förr! Så nu ska vi tänka precis tvärtom mot förr!? Är detta ett enda dugg bättre? Eller kanske rentav sämre, för de flesta av oss? Ja, det tycker jag. Jag gillar INTE de rådande trenderna inom politik eller samhälle.

Respekteras verkligen enskilda individer i detta samhälle? Respekteras de mer än förut? Nej, skulle jag vilja påstå med eftertryck! Vi är kanske ännu mindre fria än vi var för några årtionden sen? Både i arbetslivet, men också privat är vi betydligt mindre fria! Stressde! En massa måsten (kakel i badrum, nytt kök, STOR bil och alldeles för stort hus, som vi med nöd och näppe klarar av amorteringarna på, men det viktigaste är ju fasaden utåt; man vill ju ha det som grannen).

Idag skulle vi verkligen behöva diskutera jordens och mänsklighetens framtid! Och där behövs det kollektiva lösningar. kanske flera kollektiva lösningar. Inte en jäkla massa egoister, som bara tänker på sig själva och den egna plånboken, kortsiktigt.

I alla fall skulle alla de i medelklass och uppåt kunna tänka till. Och skullke jag vilja påstå ha anledning att tänka till! I alla fall alla de som har barn och kanske rentav barnbarn behöva tänka till. Och om inte annat syskonbarn och syskonbarnbarn, kusinbarn, sambos barn och barnbarn osv.

Vadå, ”frihet” eller ”valfrihet”? Vadå, att få ha olika åsikter verkligen? Blaha blaha!

Är det ”opportuna” mer demokratiskt, friare? Eller mindre fritt rentav? Jagas vi rentav mer idag, mer än förr?

Det behövs oppositionella och de borde inte låta sig tystas!

Alternativa röster behövs! Behöver höras och tillåtas!

Jonas Sjöstedt om Nina Björks bok.

Annonser

Högern tjänar på att frågor om orättvisor i samhället inte exponeras så mycket och så brett i TV som på 70- och 80-talen…

3 mars, 2011 § Lämna en kommentar

 

  Robert Sundberg skriver i ledaren ”Fem Palme är fler än fyra Fälldin”:

”Sedan Palmes tid har tv-mediet förändrats. Samma år som Palme mördades kom medievetaren Neil Postman och påtalade att tv som medium lämpar sig bäst för underhållning. I dag förstår man vad det innebär. 

Med program innehållandes underhållning lockas tittare till kanaler för att exponeras för reklam eller för att ge legitimitet till den avgift som måste betalas. Postman menar att även andra ämnen, som politik, blir till underhållning i tv. 

På Palmes tid kunde tv-mediet i nyhets- och serieprogram förmedla politik och samhällsfrågor. Det gör inte tv-mediet på samma sätt i dag, i alla fall inte till de stora tittargrupperna.

Dagens statsminister är ganska frånvarande i tv- och medieutbudet, i alla fall när det inte är valkampanj. Rådgivare instruerar honom att inte figurera i negativa sammanhang, som om nedskärningar på en överansträngd försäkringskassa där det enligt en nyhet i går ska dras ned 300 miljoner kronor eller 600 anställda. 

Gångna veckorna har fiaskot med de av regeringen införda jobbcoacherna och utnyttjandet av de arbetslösa som placeras i den av regeringen införda FAS 3 figurerat. Vad säger statsministern om detta? 

Landstingen i de flesta län har problem. En sjättedel av resurserna kommer från statsanslag. Ändå övertrumfar regeringspartierna varann med förslag om sänkta skatter. 

Reinfeldt flyter ovanför det här på ett sätt som Palme inte kunde på sin tid. Palme var tvungen att svara på de frågor som ställdes i de tv-program som i hög grad innehöll frågor rörande politik och samhälle. 

På Sveriges televisions Text-TV försvann nyheten om neddragningar på försäkringskassan på eftermiddagen medan en nyhet fanns kvar om att Sverige fått betala den före detta socialdemokratiska politikern Margot Wallströms lön och medarbetare på cirka sju miljoner kronor på hennes nya jobb i (fattiga) FN. 

Att politik och samhällsfrågor nuförtiden finns i en mindre del av tv-utbudet som färre tar del av en mindre tid per vecka är till nackdel för partier och politiker till vänster om Folkpartiet.

För borgerliga partier och politiker spelar förändringen i det av underhållning dominerade tv-utbudet mindre roll. De tjänar på att frågor om orättvisor i samhället inte exponeras så mycket och så brett i tv som på 70- och 80-talen. 
Fem i tv mellan valen osynliga Reinfeldt är fler än fyra synliga Sahlin med låg trovärdighet.”

Om att få siffrorna om bakfoten, budgetöver- och underskott, att frisera sanningen och siffror – vad händer när dagens försummade barn blir morgondagens arbetskraft? Om dem som inte bygger några samhällen…

2 mars, 2011 § Lämna en kommentar

Jag tycker jag känner igen detta även här i Sverige (det som kommer i postningen nedan)…  

Paul Krugman i skriver i artikeln ”Leaving Children Behind” eller ”Att lämna barnen i sticket” i min mycket snabba amatöröversättning:

”Kommer 2011 att bli året för kraftiga åtstramningar vad gäller state-inkomster?

[se den brittiska siten False Economy och om Robin Hood-skatt och varför nedskärningar är den felaktiga kuren].

På federal nivå är det ännu inte klart: republikaner kräver drakoniska nedskärningar i utgifter, men vi vet inte ännu hur långt de kommer att gå i en kraftmätning med president Obama. På state- och lokal nivå är det dock inga tvivel: stora nedskärningar i utgifter kommer.

Och vilka kommer att få ta den värsta stöten för dessa nedskärningar? Jo, USA:s barn.   

Nå, politiker – och särskilt konservativa politiker enligt min erfarenhet – hävdar alltid att de är djupt bekymrade över nationens barn. Under kampanjen 2000 deklarerade kandidaten-då George W. Bush, prackande på folk ’Texas-miraklet’ som hade [påstods det] dramatiskt lägre nivåer av avhoppare från studier, att han ville bli ’utbildningens president’. Idag hävdar förkämpar för stora nedskärningar i utgifter att deras största bekymmer är skuldbördan våra barn kommer att möta.

[Effekterna av år av budgetunderskott? Något de påstår sig avhjälpa genom sina nedskärningar. Vem vill lämpa över dylika bördor på sina barn? Men det är skillnad på bördor och bördor? Vad slags samhälle som lämnas över? Klimat och miljöförstöring bekymrar inte dessa som beslutar om nedskärningar?].”

Precis vad Ankarloo skriver om i sin bok ”Välfärdsmyter.” Jag skulle vilja återkomma till detta, om att spela på skuldkänslor över vad vi lämnar över till våra barn (enorma budgetunderskott och en enorm försörjningsbörda).  

Krugman fortsätter:

”Dock, i praktiken verkar bördan falla oproportionerligt på de barn som de hävdar att de håller så kära, om nu förkämparna för lägre utgifter skulle ges en chans att praktisera dessa idéer.

Titta, som ett typexempel, på vad som händer i Texas, som mer och mer verkar vara det ställe där Amerikas framtid visar sig först.

Texas gillar att porträttera sig själv som modellen för liten [statlig] styrning, och något som verkligen också är sant. Skatterna är låga, åtminstone om du tillhör den övre delen av inkomstfördelningen (skatterna för de 40 procenten i botten är faktiskt över medel nationellt sett). Ledningens [statens?] utgifter är också låga. Och om man ska vara rättvis, fastän låga skatter kan vara en orsak till statens snabba ökning i invånarantal, är dock låga huspriser troligen mycket mer betydelsefulla [som förklaring till befolkningsökningen].

Men, och här kommer poängen: medan låga utgifter i teorin kanske låter bra, vad det i praktiken innebär är låga utgifter för barn, vilka direkt och indirekt svarar för en stor del av statens utgifter på [både] state och lokal nivå.  

Och i lågskatt och lågutgifts-Texas så är förhållandena för barn inte okej. Examensnivåerna från high school [vårt gymnasium] på nästan 61,3 procent sätter Texas på 43:e plats i rankningar av 50 stater [dvs. nästan i botten]. Nationellt så är Texas på femte plats när det gäller barnfattigdom; man är i topp procentuellt vad gäller barn utan sjukvårdsförsäkring. Och bara 78 procent av Texas barn har utmärkt eller mycket god hälsa, betydligt under nationellt medelvärde [barn i andra stater är friskare och mår bättre].

Men vänta nu – hur kan nivåerna vara så låga på dem som tar examen [dvs. som får slutbetyg] när Texas var det där miraklet när förre presidenten Bush var guvernör? Nå, ett par år in i hans presidentskap kom sanningen om miraklet ut: skoladministratörerna i Texas fick det lågrapporterade avhoppandet på det gammaldags sättet – de, hmmm, fick siffrorna om bakfoten.

Det är inte någon vacker bild; om man sätter medkänslan åt sidan, så måste man fråga sig – och många affärsmän i Texas gör detta – hur staten ska kunna frodas på längre sikt med en framtida arbetskraft härjad av barndomsfattigdom, dålig hälsa och avsaknad av utbildning.

Men saker håller på att bli ännu värre.

För några få månader sen gick ett annat Texas-mirakel samma väg som utbildningsmiraklet från 1990-talet. I månader hade guvernör Rick Perry skrutit om att hans ’tuffa konservativa beslut’ hade gett överskottsbudget samtidigt som staten kommit ur recessionen helskinnad.

Men efter Mr. Perrys återval så tvingade sig sanningen på – är det inte lustigt – och staten för nu oväsen för att kunna täta ett enormt budgethål. (Förresten, mot bakgrund av dagens ansträngningar att klandra offentliganställdas fackföreningar för finansproblem hos staten, spelar det ingen roll att röran i Texas åstadkoms med en överväldigande stor icke facklig arbetskraft).

Så hur ska man täta detta hål? Mot bakgrund av det redan digra tillståndet för Texas barn, kunde du förvänta dig att statens ledare skulle koncentrera det onda någon annanstans. Inte minst kunde du förvänta dig att höginkomst-Texianer, som betalar mycket mindre i state och lokala skatter [motsvarande våra skatter till stat och kommun?], skulle ombes att bära åtminstone något av bördan.    

Men du har fel. Skattehöjningar är helt avvisade från varje litet övervägande; gapet kommer att slutas uteslutande genom nedskärningar i utgifter. Medicaid, ett program som är avgörande för många av statens barn, kommer att få ta det hårdaste slaget, med ett lagförslag som föreslår nedskärningar i finansiering med inte mindre än 29 procent, vilket inkluderar en reducering i statens redan låga betalning till dem som tillhandahåller sjukvården – vilket ökar rädslan att doktorer ska börja vägra att ta emot Medicaid-patienter. Och utbildning kommer också att möta djupa nedskärningar, med skoladministratörer som talar om så många som 100 000 permitteringar.

Den verkligt slående saken angående allt detta är inte grymheten – vid denna punkt så förväntar du dig den – utan kortsiktigheten. Vad tror man händer när dagens försummade barn blir morgondagens arbetskraft?

Hursomhelst, nästa gång dessa självutnämnda nedskärningshökar talar om för dig hur mycket han bryr sig om skulden vi lämnar över till våra barn, kom ihåg vad som hände i Texas, en stat vars slogan nu lika gärna kunde vara ’Förlora framtiden.’”

Man vill helt enkelt inte ha konkurrens från eventuella begåvningar bland ”dräggen”? Inte att alla verkligen ska få samma chanser?

Dessutom underskattar man människors medfödda, inneboende drivkrafter: att åstadkomma något både för sig själv och andra. Tillfredsställelsen i att göra ett bra jobb.

Och vår regering ägnar sig åt att till exempel privatisera flygledningen i Sverige istället för att ta itu med andra saker

Men det finns inget ödesbestämt i den politik som förs. Vi HAR råd att försörja framtidens gamla och unga, precis som vi har haft råd förr! Jag skulle vilja återkomma till detta och använda det Daniel Ankarloo har skrivit i ”Välfärdsmyter – visst har vi råd att finansiera tryggheten.”

Se också Krugman i ”Shock Doctrine, U.S.A”.

”Som många läsare kanske minns, var resultaten spektakulära – på ett mycket dåligt sätt. Istället för att fokusera på de brådskande problemen av en skakad ekonomi och ett skakat samhälle, som snart skulle sjunka ner i ett blodigt inbördeskrig, så var de som Bush utnämnt besatta av att införa en konservativ ideologisk vision. Med plundrare som fortfarande strök omkring på Bagdads gator, så talade L. Paul Bremer, den amerikanska vicekonungen, om för en Washington Post reporter att en av hans högsta prioriteringar var att ’bolagisera och privatisera statsägda företag’ – och detta var Mr. Bremers egna ord, inte reporterns – och att ’vänja av folk med idén att staten stöttar allting.’”

Krugman refererar till Naomi Kleins ”Chockdoktrinen” och fortsätter:

”Vilket för oss till Wisconsin 2011, där vi nu kan se chockdoktrinen fullt ut.” 

”Det som händer I Wisconsin är, istället, ett försök att hugga åt sig makten – ett försök att utnyttja finanskrisen för att utplåna den sista motvikten mot den politiska makten hos företag och de förmögna. Och denna maktkamp går ut på bekämpning av facket. Propositionen [från guvernör Svott Walker] är 144 sidor lång och det finns några extraordinära saker gömda däri* [jag har fetat texten].”

Guvernör Scott Walkers attack på fackföreningarna har inget att göra med budgeten skriver Krugman. För facken har faktiskt redan indikerat sin villighet att göra substantiella finansiella eftergifter – ett erbjudande som guvernören har förkastat!

”Men vänta dig inte att varken Mr. Walker eller resten av hans parti skulle ändra dessa mål. Bekämpning av facket och privatiseringar fortsätter att vara en av republikanernas främsta prioriteringar och partiet kommer att fortsätta sina ansträngningar att smuggla igenom dessa prioriteringar i namn av balanserade budgetar.”

Mannen i videon ”En enkel lösning på Wisconsins kris,” i början av denna postning, säger något i stil med:

”Guvernör Walker säger att underskottet är 137 miljoner dollar. Men om varje vuxen i Wisconsin betalade 32 dollar var skulle underskottet vara betalt. Kan detta verkligen vara sant? Är det allt som behövs?

Den vuxna befolkningen i Wisconsin är 4 342 866 människor. Om man dividerar det med underskottet på 137 miljoner dollar så blir det 32 dollar (dvs. ca 224 kronor/person).

’Jag skulle gladeligt att betala 32 dollar. Och till och med kunna tänka mig att betala 32 dollar för den som inte kan göra det – för ett problem som berör hela staten och alla som bor där. Guvernör Walkers lösning på detta är över 140 sidor lång, med ett antal politiska ändringar… [se vad Krugman skriver om saker som står i det*]. Bland annat att försvaga facket.’

Men personen i videon påpekar vad invånarna i Wisconsin har vant sig vid att ha: en bra skola, diverse trygghetssystem, som nu riskeras för ett relativt litet problem, med en ganska enkel lösning.

Och de rika; överväger de att betala en struntsumma som 224 kronor för att täcka budgetunderskottet? Kommer de ens på en dylik tanke?”

Bengt Göransson skriver (s. 136-137):

”En nyliberal huvudtanke är att egoismen, ofta felaktigt kallad individualism, vilket är något helt annat, är en kraft som utvecklar och förnyar. Den har fått motivera ökade klyftor i samhället eftersom alla har ansetts vinna på att de giriga skapat så stora mervärden att alla dragit nytta av dessa./…/

De som skott sig har inte brutit mot lagar och regler. Men en egenskap har de gemensam med snyltare och småtjuvar – de bygger inga samhällen.”

Se David Korten i ”War Against the Middle Class. Why is the middle class shrinking?” eller “Kriget mot medelklassen. Varför krymper medelklassen?” också i min amatöröversättning:

“Som de flesta amerikaner i min generation, så växte jag upp under efterkrigsåren i tron att Amerika präglades av en stark medelklass stöttad av ett bestående två-partiers-politiska-konsensus.

Faktum är att amerikansk medelklass skapades under några få år genom New Deal lagstiftningen, som lade grunden för social säkerhet och andra trygghetsprogram, där en mycket progressiv beskattning av inkomster och egendomar förverkligades, fackföreningar stöttades och golvet höjdes för löner för att minska förmögenhets- och inkomstgap mellan övre och nedre ekonomiska klasser.

Kanske var det för att jag bodde utomlands under största delen av 1970- och 80-talen, till och med in på 1990-talet, som jag ända till mitten av 1990-talet trodde att medelklassen var ett universellt amerikansk ideal. Det var en ganska stor chock att inse att Amerika regeras av en ägandeklass som ser regeringsinterventioner för att vidmakthålla skälig inkomstfördelning som anti-amerikanskt, socialistiskt, och ett hot mot individuell frihet och nationellt välstånd.

På 1970-talet började en allians av eliten att förbereda ett tillbakadrivande av de åtgärder som skapade den amerikanska medelklassen och sjösatte något man närmast skulle kunna kalla fullskaligt krig under 1980-talet, under Reagans revolutionsflagg. Företagsintressen såg till att det fanns pengar för detta och kontrollerade den verkliga agendan.

Religiösa fundamentalister lovade att rösta som gentjänst för en läpparnas bekännelse för en konservativ social agenda där man opponerande sig mot abort, familjeplanering och homosexäktenskap.

Libertarianer tillhandahöll en ideologisk infattning som tog bort restriktioner mot obegränsad koncentration av välstånd i namn av fri marknad.  

Nykonservativa tillhandahöll rättfärdigande för krig och extrastora militära utgifter som gjorde att vinsterna svällde hos försvarsindustrin och säkrade företagens tillgång över världens resurser/tillgångar och marknader.”

Litet om skolpolitiken idag och dess mindre goda konsekvenser, samt om högern som nu håller på att genomdriva den politik de försökt försvara de senaste 100 åren…

9 februari, 2011 § Lämna en kommentar

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.

Har ingen aning om vad jag ska kalla detta inlägg. Tycker det som sker är bedrövligt. Och vänstern gör ingenting för att motverka detta… Gör de?

Om Jacques Ellul läs här. En kort biografi över honom här. Daniel Ankarloo skriver också om borgerlighetens skolsyn; att eleverna ska forslas snabbt genom skolan, genomströmningen bli snabb. Han är också kritisk till detta och annat i skolpolitiken, se hans bok ”Välfärdsmyter”. Se Björn Johnson om Ankarloos bok, samt om boksläppet för denna bok:

”Om problemen skrivs äldrechock och skuldkris, så skrivs lösningarna skattesänkningar, privatiseringar och höjd pensionsålder.

Så måste det inte vara. I den purfärska boken Välfärdsmyter går Daniel Ankarloo, lektor i socialt arbete, igenom hur vår gemensamma trygghet fungerar – och krossar de myter som driver fram ett mer ojämlikt och allt mer otryggt samhälle.”

Ulf Lundén har skrivit en recension över Sven-Eric Liedmans bok ”Hets!” Jag har också bloggat om detta i ”En stilla lördagsbetraktelse”.

Och nu håller man sakta på att vrida tillbaka utvecklingen och återinföra det man de senaste dryga 100 åren röstat emot, se nu senast pensionsåldern som man nu vill höja. Se artikel ”Pensionsåldern bör variera”. Men Daniel Ankarloo menar att pensionsåldern inte alls behöver höjas för att finansiera välfärden.

Och Thomas Janson på ”Utredarna” skriver i ”Vi jobbar för mycket” att vissa yrkeskategorier som företagsledare eller  andra personer med självständiga beslutsbefogenheter lättare klarar att jobba längre och mer, till skillnad från personer lägre i hierarkierna som har mindre inflytande. Men idag är det just den gynnade kategorien som kan gå i pension tidigare än den senare. De både har råd och väldigt bra pensionsavtal. De kan göra det i än högre grad än förr, därför att de flesta av dem under avstår förmåner av alla slag för att men tror att man måste p.g.a. den påstått ofrånkomligt tuffa framtiden för välfärdsstaten (och man vill dra sitt strå till stacken för att inte äventyra den ännu mer) eller för de få skattekronor vi som jobbar nu får extra i plånböckerna temporärt? För de flesta av oss tror jag att de där extra kronorna är temporära över tid, till vi måste börja betala diverse privata försäkringar (som är billigare att finansiera och administrera gemensamt, tror jag).”

Janson skriver:

”Just nu har Europafacket en konferens om arbetstider eftersom Kommissionen nu ämnar göra ett nytt försök att ändra arbetstidsdirektivet efter de domar som kommit från EU-domstolen. Vad som är uppenbart efter Kommissionens egen rapport och efter den rapport som konsultbolaget Deloitte har gjort är att för långa arbetstider och arbete under kvällar och helger har allvarliga hälsoeffekter. Att tro att människor kan arbeta 60 timmar i veckan under långa perioder utan att det har effekter på hälsan är att blunda från den forskning som finns.”


Se Veronica Palm om ”41 industriarbetare är fler än 1 VD”.

Här är Peter Malmqvists debattartikel ”Fel att sälja aktierna i Nordea”.

Ett hjärta RÖTT skriver om ”Fas 3 – den som kritiserar ska heller inte äta.”

Brutalisering i samhället i ojämlikhetens spår…

11 januari, 2011 § 1 kommentar

Göran Greider skriver läs- och tänkvärt i ledaren ”Vi ser inte eleverna för alla krav vi ställer på dem” :

”Mönstret tycks vara detsamma över hela den industrialiserade världen: Pojkarna presterar sämre i skolan, medan flickorna får bättre betyg fastän de mår sämre.

Överallt öppnar sig en könsklyfta i skolan, även i samhällen som de skandinaviska där det trots allt i alla fall talats mycket om jämställdhetens betydelse. Vad beror det på? Vad kan man göra åt det? Och hur farligt är det?

Svaret på den sista frågan är att det är riktigt farligt. Ett samhälle där pojkar och flickor, och senare män och kvinnor, tenderar att nästan röra sig i olika livsbanor, öppnar för massor av konflikter./…/

[Sant! Vi snarare fjärmas än närmas!]

I praktiken kraschar de åberopade jämställdhetsidealen också mot nya ideal som fallit ur ärmen på den marknadsliberala ideologin: Mycket av entreprenörstänkandet vilar på en manlig myt om den ensamme innovatören som går sin egen väg, bortom kollektivet och längs vägen bara har några ‘few regrets’, som Sinatra sjunger.

[och i spåren av detta följer intolerans, förakt för svaghet… Och att vara småföretagare, dvs. entreprenör i entreprenörernas förovade land USA t.ex. (som är någon slags förebild för många, inte minst politiker även inom s) är ingen dans på rosor. För stora flertalet är det rejält slit för liten vinning och stor otrygghet].

Den pågående friskolerevolutionen tenderar att separera könen. Det finns förortsskolor där lågpresterande unga grabbar blir kvar medan de studieinriktade tjejerna drar vidare till friskolor med högre status i innerstäderna. Den nya gymnnasiereformen lär också skilja könen åt ännu mer, när killar väljer yrkesinriktade program medan tjejerna väljer högskoleförberedande./…/

Men under i synnerhet Jan Björklunds ledning har skolan olyckligt nog mer och mer kommit att betraktas som en fabrik för produktion av högpresterande elever./…/

[vadå, lära sig samarbeta eller fungera socialt? Något som kanske skulle behövas än mer i framtiden. Dessutom tror jag prestationerna i den sortens skola där elever inte segregeras höjs över hela linjen, om man jobbar ihop och för allas bästa].

Det säger sig självt att idéer om jämställdhet, eller jämlikhet, inte kan finna någon större grogrund i den skolsynen [som de politiker har som styr idag har]. /../

[Sant!]

Men jag får ändå ingen riktig känsla av att delegationen [DEJA] vågar sätta in jämställdheten i skolan i ett större sammanhang som innefattar också marknadifieringen av skolan och samhället. Betänkandets slutsatser ger intryck av en litet väl foglig elevprodukt.

[Tala om konformism och likriktning mitt i individualiseringens tidevarv. Stöps vi inte i samma form snarare?]

Det var länge sedan västvärldens samhällen genomsköljdes av någon antiauktoritär våg; man får gå tillbaka till slutet av sextiotalet för att finna något sådant. Hierarkier, könsroller och klasspositioner har på många sätt bara stärkts de senaste årtiondena. Det är bara det att vi inte riktigt ser det, eftersom våra sinnen har privatiserats.

[Vi ska stå med mössan i handen och lära oss att lyda! Och hålla tyst? Hur är det med behoven av makt och kontroll hos de politiker som nu har makten? Var kommer dessa behov ifrån. George Monbiot har skrivit om ‘de ledande klassernas paranoia’].”

Men även de högpresterande elevernas resultat har sjunkit och forskare menar att det beror på segregationen i skolan. Och vad händer med dem som slås ut i skolan?

Tillägg vid lunch: se Det progressiva USA om ”Gabrielle Giffords, efter massakern i Arizona, USA-bilden nyanseras” ,   samt i ”Sånger från tredje våningen eller drömmen om lycka och rikedom i det stora landet i väster” och slutligen George Monbiot i ”Beware Fake Radicals – Conservatives have perfected the trick of defending power by attacking it” eller ”Akta er för falska radikala – konservativa har fulländat tricket att försvara makt genom att attackera den” (se Det nya arbetarpartiet moderaterna). Storstad påminner om var skattesänkningarna kommer ifrån, dvs. de arbetslösa och sjuka framförallt (som har det riktigt tufft), men jag tror att vi i medelklassen också på sikt kommer att få det tufft därför att skattesänkningarna kommer att leda till allt mer privata försäkringar och lösningar, som blir dyrbara. Väldigt dyra, utom för dem med (väldigt)  GOTT om pengar.

Kartan från Det progressiva USA.

Se tidigare postning om Sarah Palin.

Rabbla för livet – eller lära? Vadå få en andra, tredje eller kanske fjärde chans – vadå livslångt lärande? Frihet vadå?

25 november, 2010 § Lämna en kommentar

Göran Greider skriver idag i ”Arbetslöshetssamhället släcker ut tänkandet” apropå debattartikel av TCO-utredare, den artikel jag tror han avser är ”Utbildningsgaranti ska ge unga bättre chans till jobb”. Greider skriver så bra:

De som befinner sig på de övre samhällsvåningarna börjar förakta dem som inte får några jobb och tycker att de bör ta sig i kragen. Och så kommer de hårdare tagen, disciplineringarna av befolkningen och i synnerhet de som är längst ner: sämre a-kassa, sämre och strängare sjukförsäkring.

Skulden läggs på de arbetslösa, som i sin tur med tiden riskerar att skuldbelägga sig själva./…/

De ekonomiskt politiska instrumenten – konjunkturpolitik, investeringar i offentliga verksamheter – som skulle kunna höja sysselsättningen har i en doktrinärt marknadsliberal era övergivits och till och med börjat föraktas./…/

Det samhällsekonomiska problemet arbetslöshet skylls på invandrare.

När arbetslösheten är hög blir det till slut bara dåliga lösningar som förs fram./../

Jaha? Så den som av olika skäl hoppar av sin gymnasieutbildning och blir arbetslös ska dömas till svält på gatan? Har han eller hon ens rätt till socialbidrag?

Vad är det för slags samhälle? Och tror de verkligen att det är med en piska man kan driva folk till studier?

Jag blev faktiskt litet chockerad över TCO:s utspel. Om till och med de fackliga organisationerna börjar tänka på det sättet kan man undra om någonting överhuvudtaget längre står i vägen för den doktrinärt marknadsliberala värld vi rört oss allt djupare in i.

Den permanentade arbetslösheten har tagit förnuftet från annars intelligenta människor: Arbetslöshetssamhället utsläcker tänkandet.”

Se vidare ”TCO-krav på ny utbildningsgaranti”. Ja, här är de litet ute och cyklar. Se mina reflektioner senare i detta blogginlägg.

Ja, som Peter Hultqvist skriver

”(S) måste slå mot högerns elitism – Tro inte att högersnobbismen är död.

De betraktar samhället från elitens perspektiv. De som har det bäst är de som gynnas mest. Det håller inte ihop samhället utan skapar sprickor.

Ett solidariskt Sverige där vi håller ihop och inte lämnar någon i sticket är en bra framtidsvision!

Det var det där med förakt för svaghet:

”Inte sedan vi lämnade Fattigsverige har de svaga i samhället blivit så hunsade som under den senaste mandatperioden i svensk politik. Ändå vinner alliansen valet. Vad beror det på? skriver frilansskribenten Peter Sundborg.”

Men hur var det nu med ”utanförskap” (innehållet i länken är ganska intressant)? Har det minskat den senaste 4-årsperioden? Kommer det att minska – eller snarare öka med den politik som förs? Tillägg 26 november: se Storstad i ”Mer om det borgerliga bidragssamhället.”

En kollega berättade om en av våra gemensamma elever som hade högsta betyg när hon sökte till gymnasiet. Nu tar hon det ganska lugnt på sitt gymnasieprogram och hennes mamma fattar inget, försöker pusha henne att läsa mer, så hon fortsatt får hög(st)a betyg. Men hon framhärdar. Så länge hon bara blir godkänd i alla ämnen (och kanske litet till i vissa) så tycker hon att det är okej och att ingen borde gnälla.

Hur många har inte mer eller mindre medvetet gjort detsamma genom alla år?

Med färre platser på Komvux och neddragningar av arbetsmarknadsåtgärder i form av utbildning hur tas vår kompetens i samhället tillvara?

En dag kanske denna unga tjej vaknar till och ångrar bittert att hon inte pluggat på, därför att möjligheterna har skurits ner ännu mer än de är idag – och än mer än de var för några år sedan. Ska hon straffas för detta? Och gynnar detta samhället heller – att resurser går till spillo?

Jag tror de flesta ungdomar inte vill harva i skolan mer än nödvändigt. Att de skulle vilja gå om hela gymnasiet senare är nog inget de drömmer om. Så de flesta försöker nog fixa det under sin ungdomstid.

Och att prestera på beställning i ungdomsåren är inte alla förunnat, av en mängd orsaker. Att kunna vidareutbilda sig och omskola sig senare vinner alla på, både enskilda individer som samhället i stort. Och hur många av oss som nu är vuxna, kanske också med råge, har inte haft glädje av de möjligheter till omskolning och vidareutbildning som vi har fått? Genom samhälle och arbetsplatser. Tillägg 26 november: se Lars Ardelius om sin relation med fadern, som var ingenjör, i boken ”Livs Levande.”

Dessutom tror jag att detta har gynnat vårt land (människor som får utnyttja sin potential blir bättre samhällsmedborgare, mer lojala, villiga att bidra och ge) och gjort oss så konkurrenskraftiga som vi är (har varit). Men detta håller nu alliansen i rask takt på att montera ner, något jag tror de också förlorar på: något jag varmt unnar dem.

Bloggen Storstad skriver på samma tema i ”Mindre välfärd, mer familj?”

Även om jag växte upp i en stor familj, som hade det relativt gott ställt och där alla har bra utbildningar inom vitt skilda områden, så reagerar jag starkt mot vissa partiers framhållande av ”familjen”. Eller kanske på grund av denna bakgrund?

Här börjar individens frihet – eller ofrihet. Här grundläggs den. Här lär man sig respekt och aktning för sig själv – och därmed för andra, eller inte. Och man lär sig den genom att bli genuint respektfullt bemött. Jag blir arg när jag läser om högerpartiers politik och hycklande framhållande av den heliga familjen.

Men nu läser jag i ledaren ”Ett vinnande koncept” i Västerbottens folkblad att förtroendet för välfärdsstaten fortfarande är starkt, visar forskning.

”Socialdemokratins katastrofval i år kan alltså inte förklaras med att medborgarnas värderingar har förskjutits eller förändrats [!!!!!]./…/

Svenska folket tror att mer av egenfinansiering och mindre av gemensam finansiering, att fler privata sjukhus och fler privata skolor är negativt för samhället i stort.”

Storstad skriver:

”Alltså – ungdomsarbetslösheten är högre, samtidigt som färre unga är med i a-kassan. Sammantaget borde detta innebära att antalet unga med ekonomiskt bistånd ökat betydligt mer än vad som skett. Vart har alla sysslolösa unga tagit vägen? Vad lever de på?

En rimlig gissning (men det är bara en gissning – i verkligheten finns det ingen som vet) är att de lever på sina föräldrar. Precis som CSN tror att allt fler av de studerande gör. Allt fler unga bor kvar hemma hos föräldrarna – 54 procent av 18-21-åringarna, jämfört med 45 procent för bara tre år sedan. Det är en ganska kraftig ökning, och det är lätt att tänka sig att man är mindre benägen att söka vare sig socialbidrag eller studielån om man bor kvar hemma. Att unga bor hemma allt längre har i sin tur både att göra med den tuffare arbetsmarknaden och den (på många orter) allt svårare bostadssituationen. Detta drabbar unga hårdare än andra, och särskilt nu, när ungdomskullarna är rekordstora samtidigt som studieplatserna inte utökats tillräckligt.

De senaste åren har inneburit stora reallöneökningar för personer med jobb, och det finns säkert många föräldrar som tycker att ekonomiskt stöd till barnen är en bra användning av de pengarna. För många är det säkert inga som helst problem att förlita sig på stöd från familjen på det här sättet. Men samtidigt finns det naturligtvis många individer som inte kan göra det, eller som känner sig tvingade att göra det trots att det innebär påfrestningar i relationen. När man bor kvar hemma allt längre och inte har någon egen ekonomi, har man inte heller något riktigt eget vuxenliv. Det kanske inte måste vara ett problem, men för vissa är det nog det.

Om det faktiskt är så att föräldrar försörjer sina barn allt längre, så säger det också något om samhällsutvecklingen. Poängen med studiestödssystemet – och hela den svenska välfärdsmodellen – är ju att säkerställa individens frihet. Välfärden är utformad så att ingen ska behöva vara beroende av exempelvis sin familj för sin försörjning.

[Ja, alltså att vara fri och oberoende!!! En närstående person skulle nog önska att han varit det i betydligt högre grad till sin familj, där pappan var professor på universitet i USA och där han också förmodligen kände pressen att prestera, något han också till en början gjorde så att han fick diplom].

Idag ser det istället ut som att allt färre unga använder välfärden – oavsett om det handlar om studielån eller socialbidrag – för sin försörjning, och istället förlitar sig på familjen (obs att det ju inte handlar om att de skaffat sig egen försörjning på arbetsmarknaden istället). Det innebär ett ökat beroende av personliga nätverk och deras resurser, och dessa nätverk är  ju inte är rättvist fördelade i befolkningen, vilket bland annat CSN:s undersökning visar (”studerande med utländsk bakgrund har en tuffare situation än andra. De har en sämre ekonomisk situation, sämre stöd från andra studerande, familj och vänner. En lägre andel i gruppen jobbar vid sidan av studierna”). Ett ökat beroende av personliga nätverk förstärker klassamhället men missgynnar också alla individer, oavsett klass, som har oturen att inte ha en toppenrelation med sin familj.”

Och som sagt, även ungdomar i mer välbeställda familjer kanske inte alltid har en toppenrelation med sin familj heller.

Vad handlar serien ”Ung och bortskämd” om? Tidsandan med hårdare tag? Föräldrar ska nu ta i hårdare? Hur var det nu med Astrid Lindgren och ”Aldrig våld”?

Man ger samhälleligt bifall till förakt för svaghet (se den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus om Trent Scaggs). Somliga i eliten och inte minst högsta makten i Sverige idag slår sig för bröstet och moraliserar över de mindre lyckade/lyckosamma.

Så något kul ”S-kvinnor startar budkavle”:

”S-kvinnorna i Norrbotten hade halvårsmöte på lördagen. Mötet kom till stor del att handla om budkavlen ’Mänskligare sjukförsäkring’ som drogs igång.

Mötet i Sunderbyn samlade ett 60-tal ombud från de 15 S-kvinnoklubbarna i länet. Många medlemmar har tidigare tagit upp att S-kvinnorna borde agera och försöka påverka den omänskliga sjukförsäkringen och ett första steg togs vid halvårsmötet.

– Vi tycker att det är vansinnigt att svårt sjuka, ibland döende, människor inte får sjukersättning utan måste gå till socialen. Har man hus exempelvis, måste man sälja sitt boende för att få pengar till mat, säger Birgitta Ahlqvist, ordförande för S-kvinnorna i Norrbotten.

Mötet beslutade enhälligt att budkavlen ’Mänskligare sjukförsäkring’ ska gå ut till länets 15 klubbar som sedan på något sätt ska agera. Hur – det får varje styrelse själva besluta.

– Det här med sjukförsäkringen är etapp ett av alla de saker vi vill agera för att de ska förbättras. Sedan fortsätter vi med etapp två, där vi eventuellt ska ta tag i en annan, mycket eftersatt fråga, nämligen ’Kvinnors arbetsmiljö’, säger Ahlqvist.”

Se också rödgrönt samarbete för mänskligare sjukförsäkring.

Ökande inkomstskillnader ger mindre social rörlighet och än större ojämlikhet, tro att alla är vinnare, att alla är oberoende och fria att göra och bli vad de vill…

23 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

Robert Sundberg skriver i dagens ledare ”Reinfeldt är populistisk – han ger intryck av att erbjuda både sänkt skatt och bibehållen välfärd”:

”Bästa beskrivningen av Reinfeldt som politiker är den dåvarande SSU-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson gav när han kallade Reinfeldt för tvålen. Detta eftersom det var svårt att få grepp om honom. Han slank undan allt negativt. Så är det nu också.

Trots att det är massarbetslöshet, nio procent eller fyrahundra tusen arbetslösa, belastar inte det Reinfeldt. Detta trots att han i förra valet hade jobben som viktigaste fråga jämte det han kallade för utanförskap, som blivit stort under Göran Perssons statsministertid.

Utanförskapet [som kallades utslagning på 90-talet, Daniel Lind menar, kanske förenklat, att om vi inte hade några socialförsäkringar skulle begreppet utanförskap inte längre vara nödvändigt] är i dag lika stort.

Men nu vill inte Reinfeldt ha det som valfråga.

Medierna finner sig i det./…/

Alliansens skattesänkningar har främst gynnat män och neddragningarna i välfärden har främst drabbat kvinnor. Utjämningen av inkomstklyftorna mellan könen har avstannat./…/

I en tid när kommersiella krafter med reklam genomsyrar samhället skulle mer motkrafter som kulturen kan bidra med behövas. Men då krävs satsningar. De uteblir med borgarna.”

Men sådana kostar ju pengar och borgarna tror inte några motkrafter behövs.

Och apropå ökade/ökande inkomstskillnader se tidigare inlägg om Daniel Linds bok ”Mellan dröm och verklighet? Frihet och livschanser i framtidens Sverige”.

Han skriver vidare (s. 77):

”USA är västvärldens minst socialt rörliga land. Ju fler perspektiv som belyses i den internationella jämförelsen, desto tydligare blir bilden./…/

… den som växer upp under fattiga förhållanden kommer att förbli fattig som vuxen, den som föds in i en välbärgad familj kommer att förbli rik

[så här är det främst i inkomstsvansarna, dvs. bland dem med lägst respektive högst inkomster, mindre i mellanskiktet?].

Den amerikanska drömmen är inget annat än en dröm.

Ingen annanstans går fattigdom och rikedom i arv i samma utsträckning.

[i de rika västländerna, till vilka de skandinaviska länderna tillhör, men detta närmar vi oss alltmer, precis som i USA och Storbritannien, som genomgick det systemskifte vi nu genomgår för 25-30 år sedan. Ett skifte som inte är ofrånkomligt. Flera ledande ekonomer ifrågasätter mantrat skattesänkningar för de rika].

Under de senaste 25-30 åren har den amerikanska realinkomstutvecklingen varit negativ eller nästan obefintlig för breda befolkningsgrupper.

[men fortfarande tror de på den amerikanska drömmen! Magiskt tänkande? Även om fler och fler börjar ifrågasätta den].

Den produktivitetstillväxt som har skapats i ekonomin har inte kommit stora delar av löntagarkollektivet till del.

Det amerikanska samhället kännetecknas därmed av både låg relativ och absolut social rörlighet.

Den amerikanska drömmen är i praktiken en mardröm och en myt som hindrar genuin social utveckling för det stora flertalet.

[många får inte utveckla sina förmågor, medan andra har alla möjligheter att göra det, både i form av pengar, information och uppbackning, i det samhälle].

Trots detta lever drömmen vidare.”

De i botten av samhället förblir i botten, de i toppskiktet blir kvar där. Mellanskiktet kan förändra sin situation, men med större grad av uppoffringar, därför att de inte har oceaner av resurser att ta ur.

Och inte minst, vad slags samhälle skapas av dylika förhållanden?

På s. 21 skriver han

Trots OECD:s starka tro på marknadens effektivitet har organisationen under senare år insett att denna målkonflikt inte nödvändigtvis är en faktisk realitet.

Deras generalsekreterare Angel Gurria sade för något år sedan i samband med att de släppte en ny rapport:

We found no evidence that inequality may be conducive to growth in OCD countries, as some have suggested.

There is nothing in this new study to suggest otherwise.”

Översatt blir det något i stil med:

”Vi hittade inga belägg för att ojämlikhet befrämjar tillväxt i OECD-länder, som några har framkastat.

Det finns inget i denna nya studie som föreslår något annat.”

På s. 38 skriver Lind vidare:

”Ökad valfrihet för vissa kan leda till ökad ofrihet för andra.

Den insikten är inte på något sätt ny eller revolutionerande, men förtjänar att diskuteras.

Är detta möjligt i en tid då den individuella individualismen skapat tron att alla är vinnare, att alla är oberoende och fria att göra och bli vad de vill. /…/

Kommer detta skifte att begränsa den sociala rörligheten för kommande generationer?

Är vi redan där, även om det ännu inte har fångats upp av statistiken?

Om vi vågar ta i den frågan kan vi kanske ta nästa steg och ställa fler frågor:

Vilka beslut vid köksbordet har störst negativ effekt på den sociala rörligheten?

Vilka köksbordsbeslut kan vi avstå från i syfte at skapa mer likvärdiga uppväxtvillkor och högre social rörlighet?

Kan samhället kompensera för denna minskade rörlighet med befrämjande åtgärder inom andra områden?

Vilka skulle det kunna vara?”

Och just det att våra barn och ungdomar har fått samma möjligheter utbildningsmässigt har gjort att vi har kunnat hävda oss så väl. Men hur blir det om vi får en underklass igen? Och vad innebär detta för samhällsklimatet också osv.?

Kan vi ge alla samma förutsättningar att få utvecklas till det de vill bli? Att alla får utvecklas? Att vi ser till allas behov så mycket som vi verkligen kan? Om vi lyckas med det vad skulle det innebära för enskilda människor – och för samhället i stort? Även samhällsekonomiskt?

Lind visar att ju större inkomstskillnader ju lägre social rörighet. Ökande inkomstskillnader, något vi är på väg mot, kommer att innebära olika möjligheter för olika individer, samt minskande social rörlighet.

Om rapporten “Growing unequal? Income Distribution and Poverty in OECD Countries” översatt blir det ungefär ”Växande ojämlikhet? Distribution av inkomst och fattigdom i OECD-länder.”

På denna sida kan man läsa bland annat, om inkomstojämlikhet (stor inkomstojämlikhet) påverkar barnens förutsättningar att röra sig mellan klasserna, dvs. gör klassresor mindre sannolika:

“Did You Know? (income inequality) [Visste du? (inkomstojämlikhet)]

The gap between rich and poor and the number of people below the poverty line have both grown over the past two decades. The increase is widespread, affecting three-quarters of OECD countries. The scale of the change is moderate but significant.

[Gapet mellan rik och fattig och antalet människor under fattigdomsgränsen har båda ökat över de senaste två årtiondena. Ökningen är vitt spridd och berör tre fjärdedelar av OECD-länderna. Omfattningen av förändringen är måttlig men betydande].

[Table 11.1. Summary of changes in income inequality and poverty]

Income inequality increased significantly in the early 2000s in Canada, Germany, Norway and the United States. But incomes in Greece, Mexico and the United Kingdom became more equal.

[Figure 1.1. Gini coefficients of income inequality in OECD countries, mid-2000s]

[Figure 1.2. Trends in income inequality]”

Och om fattigdom I OECD-länderna:

“Did You Know? (poverty) [Visste du? (fattigdom)]

Around one person in 10 in OECD countries had in income below half of the national median in 2005.

[Runt en person i 10 OECD-länder hade en inkomstnivå under halva den nationella medianen 2005].

[Figure 5.1. Relative poverty rates for different income thresholds, mid-2000s]

The risk of poverty for older people has fallen, while poverty of young adults and families with children has risen.

[Risken för fattigdom för äldre personer har fallit*, medan fattigdom hos unga vuxna och familjer med barn har ökat.]

[Table 5.1. Poverty rates for people of working age and for households with a working-age head, by household characteristics]

[Table 5.2. Poverty rates for children and people in households with children by household characteristics]

Work reduces poverty: child poverty is lower in countries where more mothers work.

[Arbete minskar fattigdom: barnfattigdom är lägre i länder där fler mammor arbetar].

[Figure 5.8. Poverty and employment rates, around mid-2000s]
More key facts in the last page
of the
media brief: Are we unequal?

The rise in inequality is generally due to the rich improving their incomes relative both to low- and middle-income people.

[Ökningen i ojämlikhet beror på det hela taget på att de rika har förbättrat sina inkomster i relation till både låg- och medelinkomstmänniskor**].

[Table 1.1. and Table 1.2. Trends in real household income by quintiles, Gains and losses of income shares by income quintiles]”

* och alla partier har populistiskt fallit för sänkning av skatten för pensionärer generellt. Pust! Hur viktig är den frågan i jämförelse med en massa andra frågor och allmän fattigdomsgräns?

** dvs. även medelklassen har förlorat! Ja, Lind skriver någonstans att det är ett märkligt fenomen att medelklassen stöder skattesänkningar och sämre välfärd, men han hänför det till den envisa tron på ”den amerikanska drömmen”, även om folk sakta börjar ifrågasätta den. Något undersökningar har visat.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin the need for power and controlreflektioner och speglingar II....