Arrogans hos rika och om de maktlösas makt…

31 mars, 2016 § 6 kommentarer


Rebecca Solnit skriver på s 70 i sin bok ”Män förklarar saker för mig” i ”De maktlösas makt”:

”Det ser ut som om en hotellstäderska kan sätta stopp för en av världens mäktigaste mäns karriär, eller snarare som att han själv har satt stopp för den genom att strunta i denna arbeterskas rättigheter och mänskliga värdighet.

Ungefär likadant gick det för Meg Whitman, den tidigare Ebay-miljardären som ställde upp i guvernörsvalet i Kalifornien förra året.

Hon hoppade på det konservativa tåget genom att gå till angrepp mot papperslösa invandrare – ända tills det visade sig att hon själv länge hade haft en sådan, Nicky Diaz, anställd som hembiträde.

När det efter nio år hade blivit politiskt ohållbart att låta Diaz vara kvar gav Whitman plötsligt henne sparken, påstod att hon aldrig hade vetat att hennes anställda var papperslös och vägrade betala hennes innestående lön [som straff?]

Whitman var alltså villig att lägga 140 miljoner dollar på sin valkampanj, men det var kanske 6 210 dollar i obetalade löner som blev hennes fall.”

Tala om proportioner!

”Diaz sa: ‘Det kändes som om hon kastade bort mig som lite skräp.’

Skräpet hade en röst, den förstärktes av Kaliforniens sjuksköterskors fackförening, och Kalifornien slapp styras av en miljardär vars politik skulle ha inneburit ytterligare övervåld mot de fattiga och utarmat medelklassen.”

Ja, precis; medelklassen ska inte känna sig alltför säker i båten! Och det är exakt det som vänner och familj i USA inte gör och är starkt kritiska till den politik som förts de senaste snart 40 åren! Den sociala demokraten Bernie Sanders skördar häpnadsväckande framgångar!

Hans twitterkonto.

Och här i Sverige har vi också ett antal ytterst välbeställda som inte velat vara med och bidra till allas vår välfärd, se Uppdrag Granskning om ”De trodde att banksekretessen skulle skydda dem för evigt. Nu kan Uppdrag granskning avslöja förmögna svenskars skatteflykt.”

Man har inte lämnat ut några namn, men… Här kan man läsa om Springnotan. Ja, vilka betalar för de rika? Vill de vara med och betala – alls?

”Skyddad verkstad”…

29 februari, 2016 § Lämna en kommentar

Civilingenjör i företag ute på vischan i Sverige:

”Inte många knop blir gjorda! Företaget överlever på bidrag! (EU-pengar bland annat?)”

För flera år sen hörde jag en kommentar av en person, när jag hoppade av tåget i Stockholm efter en resa hemifrån på ca 2,5 timme, apropå kommun- och landsting som arbetsplatser, degraderande, något i stil med:

”Skyddad verkstad!!!”

Nedlåtande och översittande! Denna kommentar var inte avsedd för mig dock. Jag kunde inte hålla mig, utan muttrade ganska högt något i stil med:

”Skitsnack! Jag har en närstående som jobbar i privat företag som civilingenjör och där verkar det inte vara särdeles effektivt och man överlever tack vara bidrag av diverse slag! (så vadå, skyddad verkstad?)”

Jag är inte superväl informerad dock om exakt vad slags bidrag, men…

Skattesänkningar och dess effekter – samt lite mer om stress …

19 september, 2015 § 3 kommentarer

skattesänkarna

”Skulle andelen kommun- och landstingsanställda vara som vid 90-talets början så skulle cirka 100 000 fler ha jobb i välfärden i dag.”

Jag kollade över mitt och sambons försäkringsskydd via mitt fackförbund igår inför köp av ny bostad.

I detta förbund kan man teckna sjukvårdsförsäkring, vilket jag återigen blev varse. Ett fenomen som jag ganska starkt ogillar. Och jag har ingen sån försäkring själv.

Undrar hur många som är medvetna hur mycket en sån privat försäkring kostar. Från man är 52 år kostar den över 260 kr per månad. Från man är 62 över 320 kr per månad. Detta blir faktiskt en hel del pengar.

Jag tycker det är bedrövligt att inte alla har samma möjlighet till bra sjukvård, utan vissa av oss kan köpa oss förbi kön. Troligtvis är det inte de sjukaste som har råd med en sån här försäkring, utan de friskaste.

Daniel Swedin skriver faktiskt om just detta, med vad skattesänkningarna har gjort, i ledaren ”Skattesänkarna som plundrade vården”:

– Vi kan inte garantera en patientsäker vård, säger Ann Charlotte Jansson som är vårdplatskoordinator på Karolinska sjukhusets akutmottagning i Solna till Svenska Dagbladet.

Trots att septemberregnet faller över riket så råder det sommarstämning på sjukhus och akutmottagningar. För det är ju på somrarna vi vant oss vid att det saknas personal, det är ju på somrarna vi får läsa om att vårdplatserna får stänga.

Lider av nedskärningar.

På Karolinska sjukhuset var i tisdags 20 procent av de 1348 vårdplatserna stängda. Varje natt tvingas i snitt tio patienter ligga kvar på akuten i väntan på vård eftersom systemet kört ihop.

Men det är inte bara i Stockholmsområdet vården går på knäna. Dagens Nyheter har tidigare berättat hur mängder av vårdplatser över hela Sverige tvingats stänga. Planerade operationer ställs in och personaler uppmanas att ställa in eller skjuta upp sina semestrar.

– Om vi hade haft det här läget för tio år sedan hade det klassats som samhällsfarligt, säger skånska Vårdförbundets ordförande Mats Runsten till SvD.

Vad är det som hänt med svensk vård?

Allt och ingenting, kanske man kan säga.

Trots att landets befolkning vuxit så har antalet anställda i de svenska landstingen varit konstant i snart 20 år. Efter kriserna på 90-talet tvingades den offentliga sektorn till stora nedskärningar, bland annat på personalsidan. Man har inte kommit ifatt.

Samtidigt slutade resurserna öka i förhållande till vårdbehoven, och skulle andelen kommun- och landstingsanställda vara som vid 90-talets början så skulle cirka 100 000 fler ha jobb i välfärden i dag./…/

Vinst istället för vård.

Under samma tid har andra dramatiska skeenden inträffat.

Sedan ­millennieskiftet har skatterna sänkts med svindlande 248 miljarder kronor, en förmögenhetsomfördelning som slagit hårt mot välfärden. Samtidigt har vård privatiserats och vi har fått se hur skattepengar som ska gå till omsorg om våra medmänniskor blir privata vinster eller slussas till skatteparadis.”

Och samtidigt ser vi också alla stressade barn och vuxna omkring oss, inne i världens statusjakt.

Föräldrar stressar runt för att finansiera kanske lite för dyra boenden, de senaste elektronikprylarna, totalrenoverade kök och badrum, lite för dyra bilar osv. Och i skola, vård och omsorg skär man ner och den personal som barnen möter där är också stressad. Är det undra på om barnen i sin tur blir påverkade av detta och reagerar på olika sätt: i form av överaktivitet eller med andra symtom – psykologiska?

Vi har så nog med vårt egna, så vi har ingen energi över till andra. Vinner någon på ett sånt samhälle? Vi har, skulle jag vilja påstå, ett empatiunderskott människor emellan.

Nu i flyktingtider skriver Roya Hakimnia, som varit med om att söka asyl, om det som kan ses som empati, i ledaren ”Vi måste ur välgörenhetsträsket”:

Som i en helt annan värld samlar entreprenören Gunilla von Platen och hennes nätverk ihop fyra miljoner kronor på Grand Hotel på bara en kväll till ett barnhem i Syrien, och blir därpå hyllad som en mycket bra människa på SvD:s ledarsida. Några riskkapitalister chartrar ett plan till Syrien där folk ska väljas ut för att få komma hit. Petter Stordalen, hotellmiljardären, erbjuder 19 flyktingar boende på hotell ett år. De skänker pengar som skatten borde tagit. Och vad mycket extra prylar folk har i sina garderober!

Vi andra, som försöker bygga en rörelse och inte filantropi, kanske har skänkt klart nu och borde rikta energin mot politiken. Varför inte en ny flyktingamnesti? För t-shirtarna säger Refugees Welcome. Men något mer ovälkommnande än asylprocessen är svårt att komma på.”

Någon har undrat hur länge människor orkar känna empati i all denna nöd.

Och dem med högst inkomster och förmögenheter har tjänat mest på alla skattesänkningar de senaste åren. Det har gett dem och skikten under dem ännu större möjligheter än tidigare att betala för t.ex. sjukvårdsförsäkringar, något som inte bara de med lägst inkomster utan också dem i mellanskiktet knappast har råd med. Och de senare lär ha större behov av dylika, för hälsan hos dem är troligen sämre.

Nog är det något snett här.

Ett antal skribenter skriver angående de ökade samhällsklyftorna om vikten av att ”Ta ett samlat grepp kring jämlikhetsfrågan” idag:

”Den växande ojämlikheten har starkt dragit isär inkomstfördelningen med allt större skillnader mellan låg- och höginkomsttagare. Höginkomsttagare har fått kraftiga inkomstförstärkningar och sprungit ifrån såväl låginkomsttagare som de grupper som finns i de mittersta inkomstlägena./…/

Andelen fattiga i befolkningen (inkomst under 60 procent av medianinkomsten) har i det närmaste fördubblats på drygt 20 år; från cirka 7 procent under 1991 till omkring 14 procent under 2013.

Denna ökning har inte bara varit långsiktig utan har också förstärkts under den senaste perioden med borgerlig regering som, över allt annat, prioriterade gigantiska skattesänkningar som betalades med betydande nedskärningar i välfärden.

Vi vill i detta sammanhang lyfta några mer allvarliga inslag i denna utveckling med växande fattigdom: nedrustningen av socialförsäkringarna. Under perioden 2006-2014 har det skapats ett relativt nytt, socialt fenomen i vårt land som manifesteras av den kraftigt växande andelen fattiga bland sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer./…/

Socialförsäkringarna och arbetslöshetsförsäkringen ger därför inte längre en tillräcklig inkomsttrygghet när man är arbetslös eller sjuk.”

Ökande klasskillnader och vad de kan orsaka …

21 augusti, 2015 § 6 kommentarer

Apropå debattartikeln ”Rasismen är inget naturligt”: Klassklyftorna ökar p.g.a. skattesänkningar och samtidigt ökar främlingsfientligheten (hittar ingen länk till detta än).

Ja, det är troligen sant att ”Våldsbrott är en klassfråga”:

”Det är dags att betrakta våldsbrott som en klassfråga – inte som en etnisk fråga. Våra politiker har inte lyckats utjämna ekonomiska och sociala skillnader.

‘Medelklassen’ är tungan på vågen i valen. Jobbskatteavdragen har bidragit till en välmående ‘medelklass’ i Sverige.

Hur ska gruppen ungdomar som inte tar sig in på arbetsmarknaden kunna bli ”medelklass”? 80 procent av unga arbetslösa mellan 18–24 saknar A-kassa. Hur många invandrare och ensamstående kvinnor kan skryta med att de har det lika bra som medelklassen? Människor i dessa samhällsgrupper upplever brister på materiella, kulturella och sociala resurser och känner sig exkluderade.

Det är hög tid för våra politiker att minska inkomstskillnaderna som ökar mer än i något annat europeiskt land. Annars riskerar de som är fattiga att bli ännu fattigare. Angrip orsakerna till fattigdomen och våldskriminaliteten i Sverige.”

Men inte heller medelklassen borde känna sig alltför säker! Detta har USA-politikern Elizabeth Warren påpekat, se videon ”The coming collapse of the middle class.”

Roffe Wikström sa i intervju (se ”Det är skillnad på smarta näringsidkare och dem som snyltar på samhället…”):

Är det svårare att göra politisk musik i dag?

– Absolut! Och ändå är inte klyftorna mindre nu, tvärtom. Det är så fruktansvärt frustrerande, borgarnas usla jävla ekonomiska analyser, dom ju är helt skrattretande.

Jag har några förmögna vänner, som när man tog bort fastighetsskatten och införde jobbskatteavdragen fick 40 000 mindre skatt i månaden.

Och så snackar man om lastbilschaffisarna och sjuksyrrorna som får 2 000. Den tredjedel som har det sämst har inte fått nån reallöneökning på tjugo år, konsumtionen som upprätthåller ekonomin blir lånefinansierad.”

Skola, vård och omsorg måste spara p.g.a. mindre i skatteintäkter och vad kan detta betyda på sikt? Påverkar inte detta kvaliteten? Och allt mer kan dessa som fått dessa 40 000 kr mindre i skatt per månad köpa sig en vård och omsorg som andra inte har råd med. Späder på klyftorna ännu mer.

Jag förstår inte hur privatiseringar ska göra vård, skola eller omsorg bättre. Förstår inte den logiken alls.

Att vård, skola och omsorg måste spara beror ju inte på flyktingar eller invandrare, utan på skattesänkarpolitiken.

Ulf Lundén skriver så tänkvärt i ”Sluta moralisera över fattiga människor”:

”Den bottenlösa fattigdomen har varit synlig på våra gator och torg i flera år nu. Att tiggarna från Rumänien och Bulgarien väcker starka känslor av olika slag får vi dagligen rapporter om. Hatbrotten ökar mot romer. I den andra änden av samhällspyramiden sysslar de framgångsrika människorna med andra ting i det fördolda.

SVT Nyheters granskning avslöjade häromdagen att missbruket av parkeringstillstånd för handikappade förekommer inom eliten i samhället. Det handlar om finansmän, advokater och även en läkare. Under två månaders tid har redaktionen tittat närmare på ett hundratal bilar som parkerat på handikapprutor i Stockholms innerstad. Alla med någon form av tillstånd för rörelsehindrade.

Det visar sig att det påfallande ofta handlar om exklusiva bilar. Mercedes, Porsche, BMW. Många av bilarna är stadsjeepar. Det vittnar om människor med status och välfyllda plånböcker.

Granskningen avslöjar bland annat en porscheägare som är vd för ett mellanstort finansbolag i Stockholm, en advokat, en vd för ett fondbolag och en revisor. Ingen av dem har rätt till handikapptillstånd.

Sådana här avslöjanden skapar knappast några större protester.

Människor med höger och/eller främlingsfientliga åsikter verkar uppröra sig mer över att en tiggare går in i affären för att köpa sig ett paket cigaretter än att en vd eller advokat kör omkring med ett förfalskat handikapptillstånd.

Att slicka uppåt och sparka nedåt samt ifrågasätta människors utsatthet har alltid varit högerns sätt att se på djupliggande samhällsproblem och orättvisor.

Perspektivet är inte nytt. I alla tider har välbeställda tyckt att fattiga gör fel, att de helt enkelt får ‘ta sig i kragen’. Den fattige får skylla sig själv och ska absolut inte ställa krav.

Författaren Stig Dagerman diktade på sin tid följande rader:

Lagen har sina blottor.

Hund får de fattiga ha.

De kunde väl skaffa sig råttor,

som är skattefria och bra.’

När det kommer till den europeiska fattigdomen är många inom borgerligheten och EU-anhängarna inget annat än hycklare.

De har inga problem så länge den så kallade fria rörligheten handlar om fattiga kvinnor från Östeuropa som tvingas lämna sina barn hemma för att istället sköta de rikas barn och hem i välbärgade områden som Danderyd, Vällinge, Täby eller Askim.

De anlitar också gladeligen östeuropeiska hantverkare som fixar lyxrenoveringen i hus och hem.Vår nya överklass får till på köpet hjälp att subventionera hela kalaset med våra gemensamma skattemedel.”

Apropå potatissvälten på Irland.

”Moralismen mot de fattiga och svältande blev lika förödande som den ekonomiska politiken. Historikerna räknar med att minst en miljon dog, två miljoner flydde landet.

Enligt irländska historiker var det rent demografiskt den dödligaste svälten i Europa efter 1600-talet, med det möjliga undantaget av svälten i Ukraina under Stalin på 1930-talet. När det gäller skuldfrågan är historikerna hyfsat eniga. Den marknadsliberala ideologin hos makthavarna, i kombination med moralismen mot de fattiga förvärrade situationen.”

Läs mer om boken ”Svart potatis” här.

Men jag då? Eller om kämpandet för en identitet i ett marknadsbaserat samhälle…

1 augusti, 2015 § 1 kommentar

c9781922070906
”The expectation is that a meritocracy will produce better results than a business run on non-meritocratic lines. If the best people who make the greatest effort are given the highest positions, then surely the quality of the organisation’s products or services will be optimal?
There is nothing wrong with this reasoning in theory, but in practice two factors get in the way.
First, it isn’t easy to express quality in figures, the consequence being that the reasoning is often turned on its head: only that which can be expressed in figures classifies as quality.
Nej, det är inte lätt att uttrycka kvalitet i siffror. Ett resonemang som lätt motsäger sig själv: det är bara det som kan uttryckas i siffror som kan bli klassificerat som kvalitet.
Second, the sole aim of a neo-liberal market economy is to make a profit; quality is not an aim in itself.
För det andra så är den enda strävan i en nyliberal marknadsekonomi att gör avinst, kavlitet är inte en strävan i sig själv.
Despite all the triumphant brandishing of figures, it’s clear to most of us that under the influence of market forces, the old public utilities, from the railways to the electricity companies, have become more expensive and less efficient, and that the quality of many consumer durables has declined, so that they have to be replaced more often.
Trots att man svänger sig triumfatoriskt med siffror, så är det klart att för de flesta av oss att under marknadskrafters inflytande så har allmännyttiga tjänster, från järnvägar till elbolag, blivit dyrare och mindre effektiva och många konsumtionsvarors livslängd har blivit kortare, så att de måste ersättas oftare.
”Hospitals have been re-branded as care businesses, and universities as knowledge businesses, whose workers have to maximise their production.
Work content is less important than whether a certain performance or activity ‘counts’ or not.
The need to score well means that employees constantly adapt their work to reflect changes in the scoring system.”
Innehållet i arbetet är mindre viktigt än om en särskild prestation eller aktivitet ”räknas” eller inte.
Behovet att få höga poäng betyder att anställda konstant anpassar sitt arbete så att det speglar förändringarna i poängsystemet.
Får man mer betalt för en viss diagnos så tenderar man att diagnosticera patienter med den diagnos och följande behandling som ger mest i ersättning; diagnosglidning.
Man kan läsa om boken:
”According to current thinking, anyone who fails to succeed must have something wrong with them. The pressure to achieve and be happy is taking a heavy toll, resulting in a warped view of the self, disorientation, and despair.”
”Om Alice Teodorescu har gjort en klassresa är det alldeles utmärkt. Hårt arbete ska löna sig.
Det gör bara inte det för alla, och det som stör mig är Teodorescus arrogans. Hon talar om ‘vi som valt att anstränga oss’, det vill säga förtjänar sina privilegier.

En stilla fråga: anstränger sig undersköterskan som klockar in på kring 20 000 i månaden mindre än Alice Teodorescu?

Vidare påstår hon på fullt allvar att utfallet alltid blir bättre för den som arbetar hårt än för den som ‘fått allt serverat på silverfat’.

I själva verket är det fortfarande så att om dina föräldrar har högskoleutbildning så är sannolikheten mycket större att du själv skaffar det, än om de inte har det. Av dem som började på läkarutbildningen för cirka tio år sedan hade färre än tio procent arbetarbakgrund enligt SCB. Beror sådant på att arbetarbarnen inte anstränger sig tillräckligt?

Av Alice Teodorescus sommarprat kan jag inte dra någon annan slutsats än att hon anser det. Om meritokratin har fungerat för henne, så gör den det för alla. Som sagt, vissa är bäst, andra är sämre.”

Ja, vilken människosyn har Teodorescu?
Och vidare om Verhaeghes bok:
People are lonelier than ever before.
Today’s pay-for-performance mentality is turning institutions such as schools, universities, and hospitals into businesses — even individuals are being made to think of themselves as one-person enterprises. Love is increasingly hard to find, and we struggle to lead meaningful lives.

In What about Me?, Paul Verhaeghe’s main concern is how social change has led to this psychic crisis and altered the way we think about ourselves. He investigates the effects of 30 years of neoliberalism, free-market forces, privatisation, and the relationship between our engineered society and individual identity. It turns out that who we are is, as always, determined by the context in which we live.

From his clinical experience as a psychotherapist, Verhaeghe shows the profound impact that social change is having on mental health, even affecting the nature of the disorders from which we suffer. But his book ends on a note of cautious optimism. Can we once again become masters of our fate?”

I sitt arbete som psykoterapeut har han sett förändringarna vad gäller människors problem. Han visar hur djupgående som samhällsförändringarna har på mental hälsa. Även störningarna som vi lider av har ändrat natur. Hans bok slutar med försiktig optimism: kan vi återigen bli herrar över vårt öde?

Ja, kommer människor att göra uppror?

Girighet och inkonsekvens …

5 juni, 2015 § 4 kommentarer

10574218_10152261536597507_3941190257611949670_n

Centerpolitiker i övre medelålder blev nyligen åtalad för att ha tagit ut mer i A-kassa än hen är berättigad till.

Det fick mig att sarkastiskt undra: är det i högerpolitikers värld skillnad på folk och folk? Bara DE får pengar om de är arbetslösa eller sjuka, bara DE får yppersta vård, bara DERAS nära anhöriga får bra åldringsvård osv. så är allt bra? Anser de sig mer berättigade eller värda? Det är bara andra som missbrukar dessa välfärdssystem och socialförsäkringar, inte de själva?

En av nyliberalismens frontfigurer Ayn Rand gjorde just detta; utnyttjade den välfärd som fortfarande fanns i USA i slutet av sitt liv och som hon var en sån belackare av:

”A central rule of the U.S. political economy is that people are attracted to the idea of ‘limited government’ in the abstract—and certainly don’t want the government intruding in their homes—but they really, really like living in a society with adequately funded public services.

That’s just as true for an icon of modern conservatism as it is for a poor mother getting public health care for her kids.”

Och jag tror allt fler bland amerikanerna själva börjar ifrågasätta hur det är i det amerikanska samhället.

Om förändringsstress och litet mer om skolan, samt om människovärde …

18 april, 2015 § Lämna en kommentar

FörändringsstressOm Cecilia Jonsson.

Se också recensionen ”Ett nödrop från skolan” om boken ”Inte gå under”:

”Skolan har också länge varit en politisk experimentverkstad. Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar bär ansvaret för detta. Besluten har varit många genom åren. Kommunalisering, privatisering, fria skolval, nya läroplaner, förändrad lärarutbildning.

Under samma period har vård, skola och omsorg gått omkring i alldeles för ‘trånga jeans’ sedan 1990-talets krisår. Nedskärningarna har slagit hårt. Elevvårdande insatser har försvunnit. Segregationen börjar bli monumental.

I Malin Hedins roman möter vi Mirjam som är nyutexaminerad lärare. Hon söker och får ett jobb på en privat skola som är FN-certifierad. Men bakom den glassiga ytan och marknadsföringen döljer sig en betydligt gråare verklighet. Ägaren till skolan är bara intresserad att göra vinst på verksamheten. Eleverna är vandrande penningpåsar och lärarna minusposter i resultaträkningen. Är det en sund arbetsmiljö som gynnar lärande?

Mirjam kämpar på och hamnar i olika konflikter både med sig själv och kollegor. Hennes yrkesval har gått i arv. Hon har en moder som också varit lärare men som blev deprimerad och utbränd på kuppen. Det hände under nedskärningsåren. Även hennes mormor var lärare på sin tid. Då var yrket något helt annat. Det är ett bra grepp av författaren, skapar perspektiv över en längre tidsaxel.”

Vidare kan man läsa om denna bok:

”Efter ett smärtsamt uppbrott från en långvarig relation söker hon sig till en ny skola i en ny stad. Skolans unika pedagogik tilltalar henne och hon ser både flytten och det nya arbetet som en motiverande nystart.

Trots alla larmrapporter om en skola i förfall tror hon starkt på det svenska skolväsendet och känner en omisskännlig stolthet för sitt yrke. Kontinuerligt under sin resa minns hon glimtar ur sin barndom, med både en mamma och en mormor som har haft yrket lärare innan henne själv.

Mormodern är en stark inspiration och drivkraft, en varm röst som med övertygelse upprepar mantrat att hon älskar alla sina elever. Hennes mammas berättelse är en motpol och handlar om någon som gav allt hon hade tills hon själv blev utbränd och djupt deprimerad, som tillslut lyckades komma undan med livet i behåll och hamnade i en liten antikaffär.

Väldigt fort inser Mirjam att skolan som hon har hamnat på dras med stora problem. Oron är stark bland både elever och lärare. Rektorer kommer och går och ägare byts ut.

Huvudproblemet som Mirjam stöter på, förutom entreprenörerna som ser skolan som ett företag vilket som helst och eleverna som kunder, är den ständiga oviljan att ta ansvar. Ju längre upp i hierarkierna som man kommer, desto lättare tycks det vara att glida undan.

Så fort en rektor eller vd lämpar över, säljer och går vidare, är det de svagaste eleverna som blir lidande. Som oavsett hur många lagar som finns för att skydda dem aldrig får den hjälp de har rätt till.”

Göran Greider i ledaren ”Människans värde och pris”:

”I ojämlika samhällen värderar människor varandra mycket oftare än i mer jämlika samhällen. På några sekunder gör vi, utan att vara medvetna om det, en värdering av den andres status. Vi sätter ett pris på andra människor, kan man säga.

Där det finns konkurrens och statusjakt sätter vi ett pris på andra människor.

Jag läste nyligen en bok av en moralfilosof som menade att något avgörande händer med ett ting, en människa eller en verksamhet när de hamnar på marknaden och får just ett pris. Värdet av det degraderas. Korrumperas.

Och han tog några kusliga exempel. I USA är det vanligt att stora företag ger sina anställda en livförsäkring – utan att de anställda vet om det. När den anställde sedan dör, så faller försäkringen ut – men inte till de anhöriga, utan till företaget.

Ganska många av dem som dog i terrorattacken mot World Trade Center hade faktiskt sådana försäkringar. Döden blev en vara. Den fick ett pris i pengar.

Hur ger man en människa ett värde? Vi kan uttala ordet Människovärde. Det är en besvärjelse. Det besvärjer fram en värld där vi inte sätter ett pris på människor. Där vi egentligen inte ens sätter ett värde på människor.

Vi sätter helt enkelt bara värde på människor. Och vi gör det genom att se dem, höra dem, lära känna dem.”

nyberg1Ja, ”Vad kostar en människa?”

Se också om existentiell filmfestival arrangerad av Högskolan Dalarna:

”Existentiell filmfestival Dalarna sätter samtalet om film i fokus – tillsammans vill vi diskutera högaktuella ämnen och ständiga frågor kring människors vardag, existens och livsval.

Vi lever i en samtid som präglas av både politisk och ekonomisk osäkerhet där rasistiska och människofientliga partier ständigt talar om människors kostnad, aldrig om deras värde.

Samtidigt ser vi många aktuella filmer som lyfter frågor om det pris människan tvingas betala för sin överlevnad, om det inre värde hon ser i sig själv och andra i henne. Värdet av rörelsefrihet blir tydligt för turisterna i Terraferma då flyktingar från avlägsna krig når de italienska solstränderna via flottar. I land flyter även döda kroppar från andra desperata människor som tvingats ut på havet på väg mot ett stängt Europa.

Möjligheten att skapa profit på dem som saknar valmöjligheter blir även tydlig i Dallas Buyers Club där illegala bromsmediciner blir enda utvägen för att sakta ner döden.

Att våga leva med hopp inför framtiden är en stor utmaning för de utsatta ungdomarna på korttidsboendet i Short Term 12. Den unga personalen som lever genom tanken ‘rädda en person, rädda en hel värld’ blir livbojar för de barn som vuxenvärlden svikit.

I Under Gottsunda finner vi andra osedda barn i den förort där den enda mening som existerar i ett liv av utanförskap är den som skapas av ungdomarna själva.

Ansvaret inför att göra ett val finner vi i Två dagar, en natt där industriarbetaren Sandra tvingas konfrontera sina kollegor i solidaritetens namn när hennes jobb vägs mot en efterlängtad bonus. Valet för den unga nunnan i Ida står mellan det trygga kloster hon växt upp i och möjligheten till upprättelse för den familj som hon aldrig känt i en brutal omvärld.

Skenbarheten i att mäta människans värde i förhållande till ägodelarna skiner tydligt i The Bling Ring där unga högklackade tjuvar förblindas av längtan efter kändisskapet. Inte heller de skidor som Simon stjäl i Syster har ett egenvärde – de är bara en väg mot att bli sedd och bekräftad.”

Skattesänkarpolitiken och ekonomiska problem i vård, omsorg och skola …

18 mars, 2015 § 20 kommentarer

980

I lokaltidning har det varit en massa skriverier om landstinget och vårdpersonal som går på knäna och man har hängt ut landstingsrådet, kvinna och socialdemokrat. Om kritiken är berättigad eller inte handlar inte denna postning om.

Människor upprörs över att vård, skola och omsorg har ekonomiska problem – och samtidigt har de röstat för just skattesänkningar. Den övergripande problematiseringen lyser med sin frånvaro.

Man upprörs när servicen inte är sådan den varit, men man vill helst inte betala för den?

En debattör, som jobbat inom landstinget, påstod i kommentar att resurserna inte har minskat, men var går då pengarna? Inte till personal verkar det?

I bildtexten till bilden ovan kan man läsa:

”Sverige har en sjukvårdskris. Inte bara Dalarna. Ryt uppåt!”

Göran Greider skriver i ledaren ”Skärpning i landstingsdebatten” som illustrerats med ovanstående bild:

”Samtidigt måste vi göra klart för oss att hela denna bedrövliga konflikt ett tecken på att något i själva debatten är snedvridet. Bråket har andra, långt viktigare dimensioner. I sista hand handlar den inflammerade debatten om den ohållbara situationen för många av Sveriges landsting. Vi är nu inne på det nionde året av borgerliga statsbudgetar (ja, Löfvenregeringen förvaltar ju tyvärr Alliansens budget).

Under dessa nio år har enorma skattesänkningar genomförts och det borde stå klart för de flesta att det är grundorsaken till att den offentliga vården på så många håll i det här landet går på knäna: Vårdbehoven ökar konstant, men vården får inte mer pengar. Till slut tar resursbristen ut sin rätt./…/

Läget är likartat över hela landet, i landsting efter landsting, oavsett färgen på styret: Detta är priset för alla dessa år av borgerliga skattesänkningar. Men det är också priset för att tidigare socialdemokratiska regeringar inte heller gjort vad som behöver göras när det gäller satsningar./…/

De flesta uppger den nationella bristen som huvudskäl till rekryteringsproblemen. Och det är en ond spiral: Bristen på sjuksköterskor gör också arbetsmiljön sämre för dem som jobbar kvar, vilket leder till att fler slutar.
Men då uppstår ett lustigt fenomen. I varje län dominerar en borgerlig tidning som på debatt och opinionssidor och ofta även på nyhetssidor väljer att stenhårt angripa sina landsting för att vården har en massa problem.

Men aldrig knystas ett ord om att huvudorsaken till problemen är att anslagen till landsting och kommuner inte räcker.

Man angriper med full kraft konsekvenserna av, inte grundorsaken till, den generella politik som länge – och inte bara de senaste nio åren – förts i Sverige./…/

Landstingspolitiker, nyhetsreportrar och politiska kommentatorer har ett ansvar att få debatten att handla om det viktiga: Hur mycket mer resurser måste skjutas till landsting och kommuner för att arbetsvillkoren ska bli anständiga? På vilket sätt kan arbetsorganisationen förbättras? Hur skapas en anda där allt får sägas utan att det leder till samtalskollaps?

Men landstingspolitiker har också ett avgörande ansvar för att rasa över dessa frågor uppåt i sina egna partier – det borde Bo Brännström göra men det vågar han inte och det borde Inga-Lill Persson också göra. Det är däruppe striden måste ligga”

I slutänden kommer de som har råd att köpa sig till gräddfiler både när det gäller vård, skola och omsorg (så sker redan, men har mer resurser tillförts ”tack vare dessa”? Om så vore fallet borde det vara färre kriser i landstingen?). Samhället dras isär allt mer och blir allt mer segregerat. Detta vinner egentligen ingen på. Inte minst vad gäller samhällsklimatet.

Problemen är troligen akuta (och skulle verkligen behöva lösas), men det borde föras en övergripande debatt – också – och i all synnerhet. Så problemen också löses långsiktigt. En sån lyser dock med sin frånvaro. Jag tror Greider dock pekar på en grundliggande orsak, som det borde pratas mer om. Den grundläggande? Tror inte privat sjukvård är effektivare, så det är inte heller någon lösning.

Greider ställer bra frågor ovan. Om tillskjutande av resurser, hur arbetsorganisationen kan förbättras osv. Här borde krutet läggas.

Amerikanisering av sjukvården tror jag inte ett endaste dugg på. Det verkar allt fler också där ifrågasätta. Hur många skulle t.ex. vilja betala ca 12 000 kr i självrisk för sjukvård? Hur många KAN betala detta? Kan detta leda till att man i det längsta drar sig för att gå till doktorn och vad för detta i sin tur med sig?

Och hur många företagare har råd att erbjuda sina anställda privat sjukförsäkring? Inte småföretagaren skulle jag tro. Denna försäkring får nog den i småföretag anställde själv stå för (och på vad slags lön?).

Och det verkar också som allt fler börjar ifrågasätta de ekonomiska doktriner som politiker av alla kulörer i olika grader tror på och som lärs ut på universitet runt om i västvärlden. Väldigt intressant skulle jag vilja säga!

Igår svarade Greider en upprörd småföretagare som har fri-förskoleföretag, och som ansåg sig vara totalt kränkt och förtalad, i ledaren ”Replik: ‘Det du påstår om mig är förtal'” angående en tidigare ledare av Greider ”Kommersialiseringen av välfärden måste stoppas”:

”Fel. Jag angrep de riskkapitalister som lägger beslag på skattepengar i vinstsyfte. För det är det som inträffat nu, överallt i Sverige. Det var det jag skrev om och det tänker jag inte be om ursäkt för. Politikerna som införde friskolesystemet och gjorde Sverige till ett laboratorium för privatiseringsexperiment borde be om ursäkt./…/

… går man tillbaka till Friedmans ursprungliga text [i ‘Capitalism and Freedom] ser man att det utöver den marknadsliberala dogmen dessutom finns en kuslig elitism i konceptet: ‘Vårt nuvarande skolsystem’, skriver han, gör det svårt för ‘de lysande undantagen – och det är de som är framtidens hopp – att höja sig ovanför sin ursprungliga fattigdom.’

I Friedmans värld var det aldrig fråga om att höja standarden och förbättra skolan för alla, utan för några utvalda få. Och faktum är att det är exakt så som det fria skolvalet, i kombination med friskolesystemet, idag fungerar i Sverige. *)

Jag är övertygad om att du drivs av idealism i det du gör. Men det är också varje medborgares förbannade skyldighet att försöka se sammanhangen och vilka konsekvenser ens handlande får för helheten.” 

Precis! Vilka konsekvenser får ens handlande? Och befolkningen har röstat för skattesänkningar. Får inte detta konsekvenser? Jo, man borde fråga sig: förbättras eller försämras saker för landet och befolkningen som helhet eller inte? Om jag röstar för en viss politik; vad innebär det?

Solidaritetsunderskott, ja! Landet dras isär allt mer. Vi fortsätter ha -söndra-och-härska-politiken.

Jo, i fallet med sjukhusdebatten så borde kanske landstingsrådet också reagera uppåt i partiet! Vet inte om hon gjort det.

Greider skriver vidare:

”Vi har inte skolor/förskolor för att det är bra för företagandet. Jag menar att friskolerevolutionen har spätt på segregationen och dessutom sett till att ett antal riskkapitalister, som är för lata för att ta verkliga risker, att berika sig på våra skattepengar.

Jag vet inte om du vågar ta den matchen med dig själv: att din äkta idealism kanaliseras så att den försämrar för landet i dess helhet.”

*) Bland annat kan man läsa om Friedmans idéer, vilket bekräftar det Greider påstår:

”Government intervention in schooling can be justified on ‘neighborhood effect’ grounds or on paternalistic concern for children and irresponsible individuals.

‘Schooling’ and ‘education’ are different things. The proper subject of concern is education, and the activities of government are mostly limited to schooling.

‘A stable and democratic society is impossible without a minimum degree of literacy and knowledge’ and an agreed upon set of values among most people. ‘It promotes stability and democracy, creating significant neighborhood effects.’

Government may require a minimum amount of schooling of a certain kind. If the costs can be met by most families in a community, they should pay directly, with subsidies for the needy. This would reduce government’s tax-collecting burden in many neighborhoods as well as equalize the social and private costs of having children. Subsidies would decline with rising income levels. Currently the government pays for schooling in areas where direct payment is both feasible and infeasible, and does so for schooling beyond a required minimum.

‘The gain from these measures must be balanced against the costs, and there can be much honest difference of judgement about how extensive a subsidy is justified.’

Only certain kinds of schooling are justified. Purely vocational schooling that adds to the student’s economic productivity, but not to his citizenship or leadership, should not be subsidized, though the line between the two types of schooling is difficult to draw.

What levels of schooling provide the most community benefits and where government money should be spent should be decided by the community through established political channels.”

Elitistiskt, jo! På ett ganska kusligt sätt…

Vad är att ”rusta våra elever för framtiden” egentligen?

3 januari, 2015 § 1 kommentar

A. våra elever rustas för framtidenDenna debattartikel triggade mig att skriva denna bloggpost.

Man kan läsa i artikeln ”We Must Out-Educate and Out-Innovate Other Nations” av den amerikanska skoldebattören Diane Ravitch i min översättning (både jag och min sambo, liksom en kommentator ifrågasätter dock om en nations skola ska måsta tävla med andra nationers, men det är delvis en annan bloggpostning):

Över de senaste fyra åren har jag lärt mig vad vi behöver göra. För det första så måste vi upphöra med pressen på lärarna att lära för tester. Jag har sagt det förr och jag kommer att säga det igen: vi vill ha lärare som lär ut på ett kreativt och passionerat sätt. Jag uppmanar stater att inte betala ut bonusar till lärare för att producera högre testpoäng och att sluta utvärdera lärare baserade på deras elevers testpoäng. Det måste upphöra nu. Naturligtvis ska lärare bli utvärderade av andra professionella, inte av sina elevers testpoäng.”

Jag tycker mig se tendenser i denna riktning här också! 😦

”För mycket testande dödar kreativitet och uppfinningsförmåga och det är därför vi måste sluta med detta – nu.

För det andra måste vi stärka och utveckla våra offentliga skolor. Vi måste upphöra med alla ansträngningar att privatisera dem. Jag är helt och hållet emot skolpeng. Jag vill att det statliga understödet till alla friskolor som inte söker upp och skriver in elever med funktionshinder eller elever som har hoppat av skolan upphör.

Jag uppmanar [de amerikanska] staterna att förbjuda vinstdrivna skolor och vinstdriven ledning av skolor. Varje dollar som tas från skattebetalare måste gå till klassrummen, inte till investerare.

Låt oss här och nu erkänna att offentlig utbildning är en oumbärlig institution i vårt demokratiska samhälle. Vi måste göra denna bättre, inte privatisera den.

Vi vill utveckla undervisning genom att förbättra livet för barn. USA har den största barnfattigdomen bland de utvecklade länderna. Detta är en skandal och vi måste djupt engagera oss i att reducera denna.”

Ja, fattigdom påverkar skolprestationerna! ”Fattigdom har betydelse”:

It is all the rage among the pseudo-reformers to dismiss the importance of poverty. Although most of the pseudo-reformers grew up in affluence, attended elite private school, and send their own children to equally splendid private schools, they feel certain in their hearts that poverty is a state of mind that can be easily overcome. All it takes is one great teacher. Or three effective teachers in a row. Or lots of grit. Or a no-excuses school where children dress for success, follow rules without questioning, and act like little test-taking machines. One by one, the pseudo-reformers insist, they will end poverty.

No one needs a higher minimum wage. No one needs a change in the tax structure. Nothing need be done except fire teachers who can’t raise test scores and hire lots of TFA, whose enthusiasm is sure to overcome their lack of training and experience.

The fact that social scientists have demonstrated the significance of poverty on one’s life chances never penetrates the discussion./…/

The fact is that poverty does matter. No matter what standardized test you look at, the results portray the influence of socioeconomic status on test scores . Despite outliers, the kids with the most advantages are at the top, the kids with the fewest advantages are at the bottom. This is true of international tests, state tests, federal tests, the ACT, the SAT.

Standardized tests are the means by which privilege is distributed. The outcomes are predictable.”

Stor ojämlikhet påverkar skolprestationerna på diverse olika sätt och det är många i debatten på andra sidan Atlanten medvetna om, dock långt ifrån alla, som fortfarande tror på ”den amerikanska drömmen.”

Vi är nummer 24 i världen som tillhandahåller undervisning tidigt [förskola/kindergarten]. Vi måste utvidga tidig undervisning för alla barn, särskilt för dem som är fattigast.”

De fattigaste får inte denna i mycket hög utsträckning, därför att dessa barns föräldrar inte har den drivkraften?

En studie som kom förra året från organisationen The March of Dimes* visade att vi är nummer 131 bland 184 nationer som tillhandahåller hälsovård för gravida kvinnor innan barnet är fött. Kvinnor som inte får denna vård riskerar att få barn som har utvecklingsstörningar. Detta är oacceptabelt.”

Man vill inte gemensamt betala för detta! Men förlorar inte hela samhället på detta? Ja, ”Våra barn får betala priset för den sänkta skatten”:

”… både starka och svaga elever har försämrat sina resultat. En ny rapport från OECD visar att bra skolresultat skapas genom en kombination av hög kvalitet och hög jämlikhet.

Enskilda plånböcker kan inte lösa de stora samhällsutmaningarna. Det kan däremot de gemensamma resurserna. 

Tillsammans är vi rikare. Det här har de rödgröna partierna chansen att åter få politiken att handla om.”

Ravitch fortsätter:

När alla våra barn börjar skolan friska och redo att lära sig kommer vi att vara ett bättre samhälle med bättre skolor. Låt oss börja nu.”

Detta alltså i ett av de rikaste länderna i världen! Och vi tar tyvärr efter dem. Vi borde kunna skapa ett samhälle som är bra för alla! Alla behöver inte nödvändigtvis ha det exakt lika bra, men jag tror att stor jämlikhet definitivt skapar problem på en massa olika sätt

Se också ”Vad amerikaner kan lära av Sveriges skolkatastrof.”

*The March for Dimes är en amerikansk icke vinstdriven organisation som arbetar för att förbättra hälsan hos mödrar och små barn. Den grundades av dåvarande presidenten Franklin D Roosevelt 1938 för att bekämpa polio. Sen dess verkar den för allmän hälsa hos gravida kvinnor och babyar.

Min sambo, som är amerikan och boende här sen snart 3 år, men har inte jobbat alls inom skolan, och jag har diskuterat detta med skolan och min kritik av den svenska skolan och nuvarande skolpolitik nu och då. Han förstår inte. Var är diskussionerna om pedagogik t.ex. undrar han med uppriktig förvåning? Och det pratas om ”eleven i centrum”, men om vi verkligen applicerade detta på allt vi gör kanske det funnes anledning att ifrågasätta både det ena och det andra av det vi gör: vad har egentligen en kurs i värdskap att göra med det vi gör med våra elever t.ex.? Vad tar sånt bort tid från? Kunde den tiden (och annan tid) kunna användas bättre och så att eleven verkligen sätts mer i centrum?

Och han förstår inte att datorprogrammering skulle framhållas framför andra skolämnen som ett sätt att rusta våra barn och ungdomar för framtiden! Vill man verkligen rusta eleverna för framtiden så ger man dem breda kunskaper, en bred allmänbildning. Och detta påpekar också Diane Ravitch! Se ”Take Action Now!”:

”What we need to improve education in this country is a strong, highly respected education profession; a rich curriculum in the arts and sciences, available in every school for every child; assessments that gauge what students know and can do, instead of mindless test prepping for bubble tests. And a government that is prepared to change the economic and social conditions that interfere with children’s readiness to learn.

We need high-quality early childhood education. We need parent education programs. We need social workers and guidance counselors in the school. Children need physical education every day. And schools should have classes small enough for students to get the attention they need when they need it.

We cannot improve education by quick fixes. We will not fix education by turning public schools over to entrepreneurs. We will not improve it by driving out experienced professionals and replacing them with enthusiastic amateurs.

We will not make our schools better by closing them and firing teachers and entire staffs. No high-performing nation in the world follows such strategies.”

Apropå ”Den svenska skolans kris” och f.d. chefredaktören på DN Hans Bergström och hans debatterande av skolan (det är värt att påpeka att hans fru startade engelska skolan:

”Samhället har förändrats rejält de senaste 50 åren och många gamla auktoriteter har ifrågasatts. Detta gäller inte bara för skolan utan även för politiker, pensionärer, företagsledare, med flera. Förändringarna är ett faktum och har inte bromsats av att borgerliga regeringar har avlöst regeringar på vänsterkanten [Hör och häpna!].

Begrepp som ‘valfrihet’ och ‘entreprenöriellt lärande’ [se artikeln ovan om att ‘Våra elever rustas för framtiden’] är högerns motsvarighet till det vänsterflum som Bergström kritiserar. Ej heller har lärare högre status och löner i borgerligt styrda kommuner, här satsar man istället på ökad valfrihet, större utbud av skolaktörer och ibland har man rentav helt retirerat från att själv driva skolor. Alla kommuner och landsting tjänar på att de offentligt anställda har låga löner – oavsett om de styrs av moderater eller socialdemokrater. Dessutom har friskolorna som regel en lägre lärartäthet och fler outbildade lärare, något som knappast bidrar till höjda löner och förbättrad status.

Själv är jag för ung för att ha någon särskild relation till 68-vänstern (till skillnad från Bergström som är född 1948), men arbetar sedan fem år som lärare i gymnasieskolan. Det som oroar mig mest är de korta planeringshorisonter och det kamrerstänkande som blivit en följd av skolans konkurrensutsättning.

Antalet elever som väljer den egna skolan blir helt avgörande för all verksamhet och dessa siffror är sällan helt fastställda förrän någon månad innan ett läsår börjar. Elevtapp – oavsett orsak – innebär mindre resurser och färre lärartjänster.

En organisation som endast planerar för ett läsår i taget har inte styrkan att ta itu med mer komplicerade utmaningar eller göra långsiktiga satsningar. Istället får vi en ängslig skola, som satsar på marknadsföring, saknar visioner och där eleverna är kunder och bara betydelsefulla fram till dess att de gjort sitt skolval.”

Väldigt bra fråga! En 14-årig Muf:are försöker att värva nya medlemmar med att fråga något i stil med ”visst vill du behålla rätten att välja skola?” Och en annan äldre tonåring är advokat för betyg tidigare i skolan, med argument i stil med ”hur ska man annars veta var man står?” Båda dessa tonåringar ståtar med egna hästar osv, så de kommer inte från familjer med färre resurser (själv kommer jag från liknande bakgrund, men min syn är annorlunda; med ponnyer och en massa utbildningar inom vitt skilda områden). När jag läste detta blir jag alldeles matt. Vilken värld lever dessa ungdomar i? Passar det inte så väljer jag bara en ny skola? Passar det inte så använder jag min makt för att sätta dit en lärare som inte stryker mig medhårs osv? Medan andra elever finner sig – och missgynnas, i alla fall kortsiktigt.

”Jag frågar mig även hur lärarens auktoritet och självständighet påverkas av hon dessutom är leverantör av en utbildningstjänst och att avhopp, byten och missnöje bland eleverna kan leda till att hon mister sitt eget arbete. Är detta förändringar som medför ökad självständighet, kunskapsfokus och höjd status? Är det verkligen så överraskande att vi får en ökad betygsinflation, sänkta kunskaper och minskad likvärdighet?

Nej, inte konstigt alls!

”Slutligen ifrågasätter jag Bergströms egen kritiska förmåga. Med tanke på att han är docent i statsvetenskap borde han vara mer självkritisk, nyanserad och balanserad i sin analys, i alla fall om han vill bli tagen på allvar och inte bara betraktad som en företrädare för friskolornas intressen. Kanske är han själv ett exempel på att det fanns brister i utbildningsväsendet även innan 68-vänstern förstörde hela samhället?”

Som sagt; hans fru Barbara Bergström startade friskolan Engelska skolan redan 1993:

”Internationella Engelska Skolan startades med ursprungligen en skola i Enskede 1993 av den i  USA födda läraren i naturorienterande ämnen (NO) Barbara Bergström. Detta efter att hon sedan sin flytt till Sverige 1968 (och giftermål med den svenske journalisten Hans Bergström) undervisat i svenska skolor och känt frustration över bristande ledarskap och studiedisciplin. I IES bedrivs uppåt hälften av undervisningen på engelska med många lärare från engelskspråkiga länder. Inriktningen är internationell med formell disciplin och lärarna tilltalas med efternamn, till exempel Mr/Ms Svensson.”

Mina elever kallar mig vid förnamn och jag tycker det är jättebra! Men, jo, elever i amerikansk skola säger Mr/Miss och så ens efternamn.

I en insändaren ”Naivt om engelska skolan” kan man läsa:

”Det enda som talar till Engelska skolans fördel är disciplinen och att man inte har några stökiga elever. Den som inte håller måttet slussas tillbaka till den kommunala skolan.”

Man plockar alltså russinen ur kakan. Och jag är inte säker på att jag tycker att detta talar till engelska skolans fördel!

”Engelska skolan har huvudsakligen etablerat sig på grundskole­nivån. På gymnasienivån är det svårare för eftersom barnen då har kommit upp i en ålder då de reagerar mot alltför mycket disciplin. Risken för stökiga klasskamrater är dessutom låg.”

Vad lär sig dessa elever? Hur behåller man disciplinen? Jag tror inte på det nyauktoritära i vare sig skola eller samhälle. Det skapar inte genuin respekt mellan människor.

”Väl där presterar barnen inte ett dugg bättre än om de skulle ha gått i den vanliga kommunala skolan tidigare, knappast ens i engelska.

Lärare är myndighetspersoner och i särskilt två avseendet är det viktigt – betygsättning och utvecklingssamtal. Samtalen med föräldrarna är de enligt lag skyldiga att föra på svenska om föräldrarna så kräver. Det är nog så svårt för en lärare som inte kan svenska mer än rudimentärt. För att sätta betyg krävs att man är behörig. Få eller inga andra skolor har så få behöriga lärare som Engelska skolan, ibland färre än hälften av dem.

Den skolpeng som följer varje enskild elev och som betalas ut av staten ligger på ett snitt av cirka 54 000 kronor, av dessa slussar Engelska skolan över 9 000 kronor till USA i vinst. Att man får så mycket pengar över beror på att man håller sig med genomgående stora klasser, att man lägger ganska små belopp på elever med särskilda behov och så vidare.

Så var det inte tänkt när staten bestämde sig för skolpengsystemet för 20 år sedan. Man uppträder extremt naivt. I inget annat europeiskt land är det möjligt för riskkapitalister att mjölka skolväsendet så flagrant som i Sverige. Utomlands har man förstått att sätta en broms för valfriheten ofta kopplad till en varierande hög egenavgift för föräldrarna. Det skulle behövas även i Sverige. I Norge och Danmark är det bara stiftelser och icke-vinstdrivande företag som får driva friskolor.

Engelska skolans affärsidé är genial – skumma av gräddan av Sveriges skol­elever, de som inte är så resurskrävande – skönmåla det hela som effektivisering som lätt kan åstadkommas under de förutsättningarna. Plocka sedan hem miljonvinsterna. Att svenska skolelevers kunskaper i det egna modersmålet och i andra skolämnen blir sämre på kuppen är inte så viktigt i det sammanhanget. Inte heller att deras kunskaper i engelska inte blir så särskilt mycket bättre.”

I ett starkt ojämlikt samhälle får fattigdom större konsekvenser, som sagt!

”Men JAG då?”

13 december, 2014 § 2 kommentarer

egoism 2aKatarina Mazetti skriver i krönikan ”Rödkål, motstånd och ett förtalat årtionde”:

”En gång hörde jag en intervju med högerns partistrateg Lars Tobisson. Hur hade man burit sig åt för att vända denna atlantskuta av solidaritet och vänsterengagemang till de kommande generationernas ‘satsa på dej själv’- inställning?

Han berättade småskrattande att man bland annat använt en beprövad högertaktik, idén om den så kallade Ägandedemokratin: det gällde att få medelklassen att fokusera på egna fördelar.

Därför motionerade han i riksdagen om att öka sparandet genom skattebefrielse på allemansfonder: ‘Att bredda bostadsägandet är det bästa sättet att åstadkomma en jämnare fördelning av förmögenhetstillgångarna i samhället. Att öka det enskilda aktiesparandet är viktigt …’ (Prot. 1985/86:46 6 december 1985)”

Tobisson skrev boken ”Främling i folkhemmet”. Barbro Hedvall skriver om denna bland annat:

”Lars Tobisson var ledande moderat från 1974 till 2002, partisekreterare, vice partiordförande, gruppledare i riksdagen och moderat första namn i finansutskottet. Hans parti höll kursen också till priset av att spränga en borgerlig regering, våren 1981. Genom bokens alla 550 sidor löper undertexten: Om bara väljarna får klart för sig hur förnuftig den moderata politiken är, kommer de att strömma till.”

egoism 6a

Ja, det tror jag! Vi har envist lärts upp (och låtit oss läras upp) att bara tänka på oss själva!

egoism 3a

Typisk högerpolitik ja;

”Man vägrar se strukturella problem, utan lägger ansvaret på individen. Det är ett oanständigt sätt att argumentera på.”

Och, ja, ”Så blåste Lööf svenska folket”:

”‘Valrörelsen är över. Svenska folket har fattat sitt beslut. Vi nådde inte ända fram. De rödgröna har nu fler mandat än Alliansen, och vi kommer att hålla vad vi har sagt. Därför kommer jag nu lämna in min och regeringens avskedsansökan’, sa statsministern.

Det var logiskt. Och det var då.

Nu är det som att centerledaren Annie Lööf lever i ett slags parallellt universum där valet inte har varit och inget av detta har hänt.

Hon verkar drivas av ett närmast messianskt sossehat, där Löfven ska störtas till varje pris. Mot folkviljan och med röststöd från Sverigedemokraterna om så krävs.

Lööf är David som möter Goliat. Hennes historiska uppgift att sätta stopp för extrema vänsterförslag som gratis mediciner till barn och mer pengar till järnvägsunderhåll.

Sossarna ska knäckas en gång för alla och om detta må ni berätta runt läger­eldarna i hundratals år fram­över.

Eller något i den stilen.

I rapporteringen är allt ljus på spel, rasistisk propaganda och regeringsfrågan. Det är inte så konstigt när vi har ett nyfascistiskt parti som tagit svensk politik som gisslan.

Men riksdagsvalet handlade inte om något av det här. Väljarna röstade inte på spelteoretiska scenarier, definitioner av fascism eller på mest maktfullkomliga partiledare. De röstade på skolpolitik, vårdpolitik och jobbpolitik.

Och även om mycket är oklart just nu så finns det en enda sak vi vet med absolut säkerhet. Väljarna ville verkligen inte ha fyra år till med de förslag Alliansen gick till val på.

Att högerns valmanifest nu ograverat och tack vare SD blir verklighet är demokratiskt förkastligt och djupt förvirrande. Vad är meningen med att rösta om politikerna ändå bestämmer tvärtom när valet är klart?

Här är några exempel på saker de rödgröna hade i sin budget som nu inte kommer hända:

 Läx-rut blir kvar så att skattepengar även i fortsättningen går till ­bidrag till läxläsning för medelklassens barn.

 Det blir ingen tredje pappamånad, och fattigdomsfällan vårdnadsbidraget behålls.

 Den rödgröna budgetens kanske viktigaste löfte var en förbättring av den u­rholkade a-kassan. Den blir nu inte av. Och i sjukförsäkringen behålls den bortre tidsgränsen, så att cancersjuka även i fram­tiden kan tvingas arbets­träna.

 De ökade resurserna till äldreomsorgen fryser inne och ensamma fattiga mammor får inte höjt u­nderhållsstöd.

 Satsningen på mer personal i äldreomsorgen ställs in, pensionärerna får inte sänkt skatt och de ökade a­nslagen till underhåll av järnvägen blir inte av.

Allt detta är politik som fick ett större stöd i valet än den budget som nu r­östats igenom. Att dessa reformer ställs in, medan Alliansens rakt av blir v­erklighet är faktiskt inte riktigt klokt, rent ­demokratiskt.

Det är sant att de röd­gröna inte hade majoritet i riksdagen för sin budget. När SD hade haft sin propagandashow – och lovat permanent kaos i riksdagen om inte partierna gjorde som de ville – borde varningsklockorna ha ringt och förhandlingar tagit vid.

Så blev det inte. I stället sitter vi med ett nyval ingen ville ha, en politik som svenska folket röstat nej till och en supernöjd Annie Lööf.

Bisarrt, var ordet.”

Ja, ”Människan är en omogen tonåring”!

Och vi har journalister som den nedan! 😦

Ohederligt K-G Bergströma

Men vi skulle behöva någon som tar upp de ideologier som partierna grundats på !

egoism 5aSvaga grupper spelas ut mot varandra! 😦

egoism 4aOch vi blir egoister och främlingsfientlighet frodas! Politikerna borde inte späda på detta! Om Hans Swärd kan man läsa här. Han forskar om fattigdom och hemlöshet. Här video med honom om svensk välfärd.

”Men JAG då?”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin arrogance – powerreflektioner och speglingar II....