Arrogans hos rika och om de maktlösas makt…

31 mars, 2016 § 6 kommentarer


Rebecca Solnit skriver på s 70 i sin bok ”Män förklarar saker för mig” i ”De maktlösas makt”:

”Det ser ut som om en hotellstäderska kan sätta stopp för en av världens mäktigaste mäns karriär, eller snarare som att han själv har satt stopp för den genom att strunta i denna arbeterskas rättigheter och mänskliga värdighet.

Ungefär likadant gick det för Meg Whitman, den tidigare Ebay-miljardären som ställde upp i guvernörsvalet i Kalifornien förra året.

Hon hoppade på det konservativa tåget genom att gå till angrepp mot papperslösa invandrare – ända tills det visade sig att hon själv länge hade haft en sådan, Nicky Diaz, anställd som hembiträde.

När det efter nio år hade blivit politiskt ohållbart att låta Diaz vara kvar gav Whitman plötsligt henne sparken, påstod att hon aldrig hade vetat att hennes anställda var papperslös och vägrade betala hennes innestående lön [som straff?]

Whitman var alltså villig att lägga 140 miljoner dollar på sin valkampanj, men det var kanske 6 210 dollar i obetalade löner som blev hennes fall.”

Tala om proportioner!

”Diaz sa: ‘Det kändes som om hon kastade bort mig som lite skräp.’

Skräpet hade en röst, den förstärktes av Kaliforniens sjuksköterskors fackförening, och Kalifornien slapp styras av en miljardär vars politik skulle ha inneburit ytterligare övervåld mot de fattiga och utarmat medelklassen.”

Ja, precis; medelklassen ska inte känna sig alltför säker i båten! Och det är exakt det som vänner och familj i USA inte gör och är starkt kritiska till den politik som förts de senaste snart 40 åren! Den sociala demokraten Bernie Sanders skördar häpnadsväckande framgångar!

Hans twitterkonto.

Och här i Sverige har vi också ett antal ytterst välbeställda som inte velat vara med och bidra till allas vår välfärd, se Uppdrag Granskning om ”De trodde att banksekretessen skulle skydda dem för evigt. Nu kan Uppdrag granskning avslöja förmögna svenskars skatteflykt.”

Man har inte lämnat ut några namn, men… Här kan man läsa om Springnotan. Ja, vilka betalar för de rika? Vill de vara med och betala – alls?

Annonser

”Skyddad verkstad”…

29 februari, 2016 § Lämna en kommentar

Civilingenjör i företag ute på vischan i Sverige:

”Inte många knop blir gjorda! Företaget överlever på bidrag! (EU-pengar bland annat?)”

För flera år sen hörde jag en kommentar av en person, när jag hoppade av tåget i Stockholm efter en resa hemifrån på ca 2,5 timme, apropå kommun- och landsting som arbetsplatser, degraderande, något i stil med:

”Skyddad verkstad!!!”

Nedlåtande och översittande! Denna kommentar var inte avsedd för mig dock. Jag kunde inte hålla mig, utan muttrade ganska högt något i stil med:

”Skitsnack! Jag har en närstående som jobbar i privat företag som civilingenjör och där verkar det inte vara särdeles effektivt och man överlever tack vara bidrag av diverse slag! (så vadå, skyddad verkstad?)”

Jag är inte superväl informerad dock om exakt vad slags bidrag, men…

Skattesänkningar och dess effekter – samt lite mer om stress …

19 september, 2015 § 3 kommentarer

skattesänkarna

”Skulle andelen kommun- och landstingsanställda vara som vid 90-talets början så skulle cirka 100 000 fler ha jobb i välfärden i dag.”

Jag kollade över mitt och sambons försäkringsskydd via mitt fackförbund igår inför köp av ny bostad.

I detta förbund kan man teckna sjukvårdsförsäkring, vilket jag återigen blev varse. Ett fenomen som jag ganska starkt ogillar. Och jag har ingen sån försäkring själv.

Undrar hur många som är medvetna hur mycket en sån privat försäkring kostar. Från man är 52 år kostar den över 260 kr per månad. Från man är 62 över 320 kr per månad. Detta blir faktiskt en hel del pengar.

Jag tycker det är bedrövligt att inte alla har samma möjlighet till bra sjukvård, utan vissa av oss kan köpa oss förbi kön. Troligtvis är det inte de sjukaste som har råd med en sån här försäkring, utan de friskaste.

Daniel Swedin skriver faktiskt om just detta, med vad skattesänkningarna har gjort, i ledaren ”Skattesänkarna som plundrade vården”:

– Vi kan inte garantera en patientsäker vård, säger Ann Charlotte Jansson som är vårdplatskoordinator på Karolinska sjukhusets akutmottagning i Solna till Svenska Dagbladet.

Trots att septemberregnet faller över riket så råder det sommarstämning på sjukhus och akutmottagningar. För det är ju på somrarna vi vant oss vid att det saknas personal, det är ju på somrarna vi får läsa om att vårdplatserna får stänga.

Lider av nedskärningar.

På Karolinska sjukhuset var i tisdags 20 procent av de 1348 vårdplatserna stängda. Varje natt tvingas i snitt tio patienter ligga kvar på akuten i väntan på vård eftersom systemet kört ihop.

Men det är inte bara i Stockholmsområdet vården går på knäna. Dagens Nyheter har tidigare berättat hur mängder av vårdplatser över hela Sverige tvingats stänga. Planerade operationer ställs in och personaler uppmanas att ställa in eller skjuta upp sina semestrar.

– Om vi hade haft det här läget för tio år sedan hade det klassats som samhällsfarligt, säger skånska Vårdförbundets ordförande Mats Runsten till SvD.

Vad är det som hänt med svensk vård?

Allt och ingenting, kanske man kan säga.

Trots att landets befolkning vuxit så har antalet anställda i de svenska landstingen varit konstant i snart 20 år. Efter kriserna på 90-talet tvingades den offentliga sektorn till stora nedskärningar, bland annat på personalsidan. Man har inte kommit ifatt.

Samtidigt slutade resurserna öka i förhållande till vårdbehoven, och skulle andelen kommun- och landstingsanställda vara som vid 90-talets början så skulle cirka 100 000 fler ha jobb i välfärden i dag./…/

Vinst istället för vård.

Under samma tid har andra dramatiska skeenden inträffat.

Sedan ­millennieskiftet har skatterna sänkts med svindlande 248 miljarder kronor, en förmögenhetsomfördelning som slagit hårt mot välfärden. Samtidigt har vård privatiserats och vi har fått se hur skattepengar som ska gå till omsorg om våra medmänniskor blir privata vinster eller slussas till skatteparadis.”

Och samtidigt ser vi också alla stressade barn och vuxna omkring oss, inne i världens statusjakt.

Föräldrar stressar runt för att finansiera kanske lite för dyra boenden, de senaste elektronikprylarna, totalrenoverade kök och badrum, lite för dyra bilar osv. Och i skola, vård och omsorg skär man ner och den personal som barnen möter där är också stressad. Är det undra på om barnen i sin tur blir påverkade av detta och reagerar på olika sätt: i form av överaktivitet eller med andra symtom – psykologiska?

Vi har så nog med vårt egna, så vi har ingen energi över till andra. Vinner någon på ett sånt samhälle? Vi har, skulle jag vilja påstå, ett empatiunderskott människor emellan.

Nu i flyktingtider skriver Roya Hakimnia, som varit med om att söka asyl, om det som kan ses som empati, i ledaren ”Vi måste ur välgörenhetsträsket”:

Som i en helt annan värld samlar entreprenören Gunilla von Platen och hennes nätverk ihop fyra miljoner kronor på Grand Hotel på bara en kväll till ett barnhem i Syrien, och blir därpå hyllad som en mycket bra människa på SvD:s ledarsida. Några riskkapitalister chartrar ett plan till Syrien där folk ska väljas ut för att få komma hit. Petter Stordalen, hotellmiljardären, erbjuder 19 flyktingar boende på hotell ett år. De skänker pengar som skatten borde tagit. Och vad mycket extra prylar folk har i sina garderober!

Vi andra, som försöker bygga en rörelse och inte filantropi, kanske har skänkt klart nu och borde rikta energin mot politiken. Varför inte en ny flyktingamnesti? För t-shirtarna säger Refugees Welcome. Men något mer ovälkommnande än asylprocessen är svårt att komma på.”

Någon har undrat hur länge människor orkar känna empati i all denna nöd.

Och dem med högst inkomster och förmögenheter har tjänat mest på alla skattesänkningar de senaste åren. Det har gett dem och skikten under dem ännu större möjligheter än tidigare att betala för t.ex. sjukvårdsförsäkringar, något som inte bara de med lägst inkomster utan också dem i mellanskiktet knappast har råd med. Och de senare lär ha större behov av dylika, för hälsan hos dem är troligen sämre.

Nog är det något snett här.

Ett antal skribenter skriver angående de ökade samhällsklyftorna om vikten av att ”Ta ett samlat grepp kring jämlikhetsfrågan” idag:

”Den växande ojämlikheten har starkt dragit isär inkomstfördelningen med allt större skillnader mellan låg- och höginkomsttagare. Höginkomsttagare har fått kraftiga inkomstförstärkningar och sprungit ifrån såväl låginkomsttagare som de grupper som finns i de mittersta inkomstlägena./…/

Andelen fattiga i befolkningen (inkomst under 60 procent av medianinkomsten) har i det närmaste fördubblats på drygt 20 år; från cirka 7 procent under 1991 till omkring 14 procent under 2013.

Denna ökning har inte bara varit långsiktig utan har också förstärkts under den senaste perioden med borgerlig regering som, över allt annat, prioriterade gigantiska skattesänkningar som betalades med betydande nedskärningar i välfärden.

Vi vill i detta sammanhang lyfta några mer allvarliga inslag i denna utveckling med växande fattigdom: nedrustningen av socialförsäkringarna. Under perioden 2006-2014 har det skapats ett relativt nytt, socialt fenomen i vårt land som manifesteras av den kraftigt växande andelen fattiga bland sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer./…/

Socialförsäkringarna och arbetslöshetsförsäkringen ger därför inte längre en tillräcklig inkomsttrygghet när man är arbetslös eller sjuk.”

Ökande klasskillnader och vad de kan orsaka …

21 augusti, 2015 § 6 kommentarer

Apropå debattartikeln ”Rasismen är inget naturligt”: Klassklyftorna ökar p.g.a. skattesänkningar och samtidigt ökar främlingsfientligheten (hittar ingen länk till detta än).

Ja, det är troligen sant att ”Våldsbrott är en klassfråga”:

”Det är dags att betrakta våldsbrott som en klassfråga – inte som en etnisk fråga. Våra politiker har inte lyckats utjämna ekonomiska och sociala skillnader.

‘Medelklassen’ är tungan på vågen i valen. Jobbskatteavdragen har bidragit till en välmående ‘medelklass’ i Sverige.

Hur ska gruppen ungdomar som inte tar sig in på arbetsmarknaden kunna bli ”medelklass”? 80 procent av unga arbetslösa mellan 18–24 saknar A-kassa. Hur många invandrare och ensamstående kvinnor kan skryta med att de har det lika bra som medelklassen? Människor i dessa samhällsgrupper upplever brister på materiella, kulturella och sociala resurser och känner sig exkluderade.

Det är hög tid för våra politiker att minska inkomstskillnaderna som ökar mer än i något annat europeiskt land. Annars riskerar de som är fattiga att bli ännu fattigare. Angrip orsakerna till fattigdomen och våldskriminaliteten i Sverige.”

Men inte heller medelklassen borde känna sig alltför säker! Detta har USA-politikern Elizabeth Warren påpekat, se videon ”The coming collapse of the middle class.”

Roffe Wikström sa i intervju (se ”Det är skillnad på smarta näringsidkare och dem som snyltar på samhället…”):

Är det svårare att göra politisk musik i dag?

– Absolut! Och ändå är inte klyftorna mindre nu, tvärtom. Det är så fruktansvärt frustrerande, borgarnas usla jävla ekonomiska analyser, dom ju är helt skrattretande.

Jag har några förmögna vänner, som när man tog bort fastighetsskatten och införde jobbskatteavdragen fick 40 000 mindre skatt i månaden.

Och så snackar man om lastbilschaffisarna och sjuksyrrorna som får 2 000. Den tredjedel som har det sämst har inte fått nån reallöneökning på tjugo år, konsumtionen som upprätthåller ekonomin blir lånefinansierad.”

Skola, vård och omsorg måste spara p.g.a. mindre i skatteintäkter och vad kan detta betyda på sikt? Påverkar inte detta kvaliteten? Och allt mer kan dessa som fått dessa 40 000 kr mindre i skatt per månad köpa sig en vård och omsorg som andra inte har råd med. Späder på klyftorna ännu mer.

Jag förstår inte hur privatiseringar ska göra vård, skola eller omsorg bättre. Förstår inte den logiken alls.

Att vård, skola och omsorg måste spara beror ju inte på flyktingar eller invandrare, utan på skattesänkarpolitiken.

Ulf Lundén skriver så tänkvärt i ”Sluta moralisera över fattiga människor”:

”Den bottenlösa fattigdomen har varit synlig på våra gator och torg i flera år nu. Att tiggarna från Rumänien och Bulgarien väcker starka känslor av olika slag får vi dagligen rapporter om. Hatbrotten ökar mot romer. I den andra änden av samhällspyramiden sysslar de framgångsrika människorna med andra ting i det fördolda.

SVT Nyheters granskning avslöjade häromdagen att missbruket av parkeringstillstånd för handikappade förekommer inom eliten i samhället. Det handlar om finansmän, advokater och även en läkare. Under två månaders tid har redaktionen tittat närmare på ett hundratal bilar som parkerat på handikapprutor i Stockholms innerstad. Alla med någon form av tillstånd för rörelsehindrade.

Det visar sig att det påfallande ofta handlar om exklusiva bilar. Mercedes, Porsche, BMW. Många av bilarna är stadsjeepar. Det vittnar om människor med status och välfyllda plånböcker.

Granskningen avslöjar bland annat en porscheägare som är vd för ett mellanstort finansbolag i Stockholm, en advokat, en vd för ett fondbolag och en revisor. Ingen av dem har rätt till handikapptillstånd.

Sådana här avslöjanden skapar knappast några större protester.

Människor med höger och/eller främlingsfientliga åsikter verkar uppröra sig mer över att en tiggare går in i affären för att köpa sig ett paket cigaretter än att en vd eller advokat kör omkring med ett förfalskat handikapptillstånd.

Att slicka uppåt och sparka nedåt samt ifrågasätta människors utsatthet har alltid varit högerns sätt att se på djupliggande samhällsproblem och orättvisor.

Perspektivet är inte nytt. I alla tider har välbeställda tyckt att fattiga gör fel, att de helt enkelt får ‘ta sig i kragen’. Den fattige får skylla sig själv och ska absolut inte ställa krav.

Författaren Stig Dagerman diktade på sin tid följande rader:

Lagen har sina blottor.

Hund får de fattiga ha.

De kunde väl skaffa sig råttor,

som är skattefria och bra.’

När det kommer till den europeiska fattigdomen är många inom borgerligheten och EU-anhängarna inget annat än hycklare.

De har inga problem så länge den så kallade fria rörligheten handlar om fattiga kvinnor från Östeuropa som tvingas lämna sina barn hemma för att istället sköta de rikas barn och hem i välbärgade områden som Danderyd, Vällinge, Täby eller Askim.

De anlitar också gladeligen östeuropeiska hantverkare som fixar lyxrenoveringen i hus och hem.Vår nya överklass får till på köpet hjälp att subventionera hela kalaset med våra gemensamma skattemedel.”

Apropå potatissvälten på Irland.

”Moralismen mot de fattiga och svältande blev lika förödande som den ekonomiska politiken. Historikerna räknar med att minst en miljon dog, två miljoner flydde landet.

Enligt irländska historiker var det rent demografiskt den dödligaste svälten i Europa efter 1600-talet, med det möjliga undantaget av svälten i Ukraina under Stalin på 1930-talet. När det gäller skuldfrågan är historikerna hyfsat eniga. Den marknadsliberala ideologin hos makthavarna, i kombination med moralismen mot de fattiga förvärrade situationen.”

Läs mer om boken ”Svart potatis” här.

Men jag då? Eller om kämpandet för en identitet i ett marknadsbaserat samhälle…

1 augusti, 2015 § 1 kommentar

c9781922070906
”The expectation is that a meritocracy will produce better results than a business run on non-meritocratic lines. If the best people who make the greatest effort are given the highest positions, then surely the quality of the organisation’s products or services will be optimal?
There is nothing wrong with this reasoning in theory, but in practice two factors get in the way.
First, it isn’t easy to express quality in figures, the consequence being that the reasoning is often turned on its head: only that which can be expressed in figures classifies as quality.
Nej, det är inte lätt att uttrycka kvalitet i siffror. Ett resonemang som lätt motsäger sig själv: det är bara det som kan uttryckas i siffror som kan bli klassificerat som kvalitet.
Second, the sole aim of a neo-liberal market economy is to make a profit; quality is not an aim in itself.
För det andra så är den enda strävan i en nyliberal marknadsekonomi att gör avinst, kavlitet är inte en strävan i sig själv.
Despite all the triumphant brandishing of figures, it’s clear to most of us that under the influence of market forces, the old public utilities, from the railways to the electricity companies, have become more expensive and less efficient, and that the quality of many consumer durables has declined, so that they have to be replaced more often.
Trots att man svänger sig triumfatoriskt med siffror, så är det klart att för de flesta av oss att under marknadskrafters inflytande så har allmännyttiga tjänster, från järnvägar till elbolag, blivit dyrare och mindre effektiva och många konsumtionsvarors livslängd har blivit kortare, så att de måste ersättas oftare.
”Hospitals have been re-branded as care businesses, and universities as knowledge businesses, whose workers have to maximise their production.
Work content is less important than whether a certain performance or activity ‘counts’ or not.
The need to score well means that employees constantly adapt their work to reflect changes in the scoring system.”
Innehållet i arbetet är mindre viktigt än om en särskild prestation eller aktivitet ”räknas” eller inte.
Behovet att få höga poäng betyder att anställda konstant anpassar sitt arbete så att det speglar förändringarna i poängsystemet.
Får man mer betalt för en viss diagnos så tenderar man att diagnosticera patienter med den diagnos och följande behandling som ger mest i ersättning; diagnosglidning.
Man kan läsa om boken:
”According to current thinking, anyone who fails to succeed must have something wrong with them. The pressure to achieve and be happy is taking a heavy toll, resulting in a warped view of the self, disorientation, and despair.”
”Om Alice Teodorescu har gjort en klassresa är det alldeles utmärkt. Hårt arbete ska löna sig.
Det gör bara inte det för alla, och det som stör mig är Teodorescus arrogans. Hon talar om ‘vi som valt att anstränga oss’, det vill säga förtjänar sina privilegier.

En stilla fråga: anstränger sig undersköterskan som klockar in på kring 20 000 i månaden mindre än Alice Teodorescu?

Vidare påstår hon på fullt allvar att utfallet alltid blir bättre för den som arbetar hårt än för den som ‘fått allt serverat på silverfat’.

I själva verket är det fortfarande så att om dina föräldrar har högskoleutbildning så är sannolikheten mycket större att du själv skaffar det, än om de inte har det. Av dem som började på läkarutbildningen för cirka tio år sedan hade färre än tio procent arbetarbakgrund enligt SCB. Beror sådant på att arbetarbarnen inte anstränger sig tillräckligt?

Av Alice Teodorescus sommarprat kan jag inte dra någon annan slutsats än att hon anser det. Om meritokratin har fungerat för henne, så gör den det för alla. Som sagt, vissa är bäst, andra är sämre.”

Ja, vilken människosyn har Teodorescu?
Och vidare om Verhaeghes bok:
People are lonelier than ever before.
Today’s pay-for-performance mentality is turning institutions such as schools, universities, and hospitals into businesses — even individuals are being made to think of themselves as one-person enterprises. Love is increasingly hard to find, and we struggle to lead meaningful lives.

In What about Me?, Paul Verhaeghe’s main concern is how social change has led to this psychic crisis and altered the way we think about ourselves. He investigates the effects of 30 years of neoliberalism, free-market forces, privatisation, and the relationship between our engineered society and individual identity. It turns out that who we are is, as always, determined by the context in which we live.

From his clinical experience as a psychotherapist, Verhaeghe shows the profound impact that social change is having on mental health, even affecting the nature of the disorders from which we suffer. But his book ends on a note of cautious optimism. Can we once again become masters of our fate?”

I sitt arbete som psykoterapeut har han sett förändringarna vad gäller människors problem. Han visar hur djupgående som samhällsförändringarna har på mental hälsa. Även störningarna som vi lider av har ändrat natur. Hans bok slutar med försiktig optimism: kan vi återigen bli herrar över vårt öde?

Ja, kommer människor att göra uppror?

Girighet och inkonsekvens …

5 juni, 2015 § 4 kommentarer

10574218_10152261536597507_3941190257611949670_n

Centerpolitiker i övre medelålder blev nyligen åtalad för att ha tagit ut mer i A-kassa än hen är berättigad till.

Det fick mig att sarkastiskt undra: är det i högerpolitikers värld skillnad på folk och folk? Bara DE får pengar om de är arbetslösa eller sjuka, bara DE får yppersta vård, bara DERAS nära anhöriga får bra åldringsvård osv. så är allt bra? Anser de sig mer berättigade eller värda? Det är bara andra som missbrukar dessa välfärdssystem och socialförsäkringar, inte de själva?

En av nyliberalismens frontfigurer Ayn Rand gjorde just detta; utnyttjade den välfärd som fortfarande fanns i USA i slutet av sitt liv och som hon var en sån belackare av:

”A central rule of the U.S. political economy is that people are attracted to the idea of ‘limited government’ in the abstract—and certainly don’t want the government intruding in their homes—but they really, really like living in a society with adequately funded public services.

That’s just as true for an icon of modern conservatism as it is for a poor mother getting public health care for her kids.”

Och jag tror allt fler bland amerikanerna själva börjar ifrågasätta hur det är i det amerikanska samhället.

Om förändringsstress och litet mer om skolan, samt om människovärde …

18 april, 2015 § Lämna en kommentar

FörändringsstressOm Cecilia Jonsson.

Se också recensionen ”Ett nödrop från skolan” om boken ”Inte gå under”:

”Skolan har också länge varit en politisk experimentverkstad. Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar bär ansvaret för detta. Besluten har varit många genom åren. Kommunalisering, privatisering, fria skolval, nya läroplaner, förändrad lärarutbildning.

Under samma period har vård, skola och omsorg gått omkring i alldeles för ‘trånga jeans’ sedan 1990-talets krisår. Nedskärningarna har slagit hårt. Elevvårdande insatser har försvunnit. Segregationen börjar bli monumental.

I Malin Hedins roman möter vi Mirjam som är nyutexaminerad lärare. Hon söker och får ett jobb på en privat skola som är FN-certifierad. Men bakom den glassiga ytan och marknadsföringen döljer sig en betydligt gråare verklighet. Ägaren till skolan är bara intresserad att göra vinst på verksamheten. Eleverna är vandrande penningpåsar och lärarna minusposter i resultaträkningen. Är det en sund arbetsmiljö som gynnar lärande?

Mirjam kämpar på och hamnar i olika konflikter både med sig själv och kollegor. Hennes yrkesval har gått i arv. Hon har en moder som också varit lärare men som blev deprimerad och utbränd på kuppen. Det hände under nedskärningsåren. Även hennes mormor var lärare på sin tid. Då var yrket något helt annat. Det är ett bra grepp av författaren, skapar perspektiv över en längre tidsaxel.”

Vidare kan man läsa om denna bok:

”Efter ett smärtsamt uppbrott från en långvarig relation söker hon sig till en ny skola i en ny stad. Skolans unika pedagogik tilltalar henne och hon ser både flytten och det nya arbetet som en motiverande nystart.

Trots alla larmrapporter om en skola i förfall tror hon starkt på det svenska skolväsendet och känner en omisskännlig stolthet för sitt yrke. Kontinuerligt under sin resa minns hon glimtar ur sin barndom, med både en mamma och en mormor som har haft yrket lärare innan henne själv.

Mormodern är en stark inspiration och drivkraft, en varm röst som med övertygelse upprepar mantrat att hon älskar alla sina elever. Hennes mammas berättelse är en motpol och handlar om någon som gav allt hon hade tills hon själv blev utbränd och djupt deprimerad, som tillslut lyckades komma undan med livet i behåll och hamnade i en liten antikaffär.

Väldigt fort inser Mirjam att skolan som hon har hamnat på dras med stora problem. Oron är stark bland både elever och lärare. Rektorer kommer och går och ägare byts ut.

Huvudproblemet som Mirjam stöter på, förutom entreprenörerna som ser skolan som ett företag vilket som helst och eleverna som kunder, är den ständiga oviljan att ta ansvar. Ju längre upp i hierarkierna som man kommer, desto lättare tycks det vara att glida undan.

Så fort en rektor eller vd lämpar över, säljer och går vidare, är det de svagaste eleverna som blir lidande. Som oavsett hur många lagar som finns för att skydda dem aldrig får den hjälp de har rätt till.”

Göran Greider i ledaren ”Människans värde och pris”:

”I ojämlika samhällen värderar människor varandra mycket oftare än i mer jämlika samhällen. På några sekunder gör vi, utan att vara medvetna om det, en värdering av den andres status. Vi sätter ett pris på andra människor, kan man säga.

Där det finns konkurrens och statusjakt sätter vi ett pris på andra människor.

Jag läste nyligen en bok av en moralfilosof som menade att något avgörande händer med ett ting, en människa eller en verksamhet när de hamnar på marknaden och får just ett pris. Värdet av det degraderas. Korrumperas.

Och han tog några kusliga exempel. I USA är det vanligt att stora företag ger sina anställda en livförsäkring – utan att de anställda vet om det. När den anställde sedan dör, så faller försäkringen ut – men inte till de anhöriga, utan till företaget.

Ganska många av dem som dog i terrorattacken mot World Trade Center hade faktiskt sådana försäkringar. Döden blev en vara. Den fick ett pris i pengar.

Hur ger man en människa ett värde? Vi kan uttala ordet Människovärde. Det är en besvärjelse. Det besvärjer fram en värld där vi inte sätter ett pris på människor. Där vi egentligen inte ens sätter ett värde på människor.

Vi sätter helt enkelt bara värde på människor. Och vi gör det genom att se dem, höra dem, lära känna dem.”

nyberg1Ja, ”Vad kostar en människa?”

Se också om existentiell filmfestival arrangerad av Högskolan Dalarna:

”Existentiell filmfestival Dalarna sätter samtalet om film i fokus – tillsammans vill vi diskutera högaktuella ämnen och ständiga frågor kring människors vardag, existens och livsval.

Vi lever i en samtid som präglas av både politisk och ekonomisk osäkerhet där rasistiska och människofientliga partier ständigt talar om människors kostnad, aldrig om deras värde.

Samtidigt ser vi många aktuella filmer som lyfter frågor om det pris människan tvingas betala för sin överlevnad, om det inre värde hon ser i sig själv och andra i henne. Värdet av rörelsefrihet blir tydligt för turisterna i Terraferma då flyktingar från avlägsna krig når de italienska solstränderna via flottar. I land flyter även döda kroppar från andra desperata människor som tvingats ut på havet på väg mot ett stängt Europa.

Möjligheten att skapa profit på dem som saknar valmöjligheter blir även tydlig i Dallas Buyers Club där illegala bromsmediciner blir enda utvägen för att sakta ner döden.

Att våga leva med hopp inför framtiden är en stor utmaning för de utsatta ungdomarna på korttidsboendet i Short Term 12. Den unga personalen som lever genom tanken ‘rädda en person, rädda en hel värld’ blir livbojar för de barn som vuxenvärlden svikit.

I Under Gottsunda finner vi andra osedda barn i den förort där den enda mening som existerar i ett liv av utanförskap är den som skapas av ungdomarna själva.

Ansvaret inför att göra ett val finner vi i Två dagar, en natt där industriarbetaren Sandra tvingas konfrontera sina kollegor i solidaritetens namn när hennes jobb vägs mot en efterlängtad bonus. Valet för den unga nunnan i Ida står mellan det trygga kloster hon växt upp i och möjligheten till upprättelse för den familj som hon aldrig känt i en brutal omvärld.

Skenbarheten i att mäta människans värde i förhållande till ägodelarna skiner tydligt i The Bling Ring där unga högklackade tjuvar förblindas av längtan efter kändisskapet. Inte heller de skidor som Simon stjäl i Syster har ett egenvärde – de är bara en väg mot att bli sedd och bekräftad.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin arrogance – powerreflektioner och speglingar II....