Tankekontroll: högerkantens Koch-bröder ertappade med att tala om för tusentals anställda hur de skulle rösta – demokrati vadå?

22 april, 2011 § Lämna en kommentar

I intervju 21 april i Democracy Now i ”Tankekontroll: högerkantens Koch-bröder ertappade med att tala om för tusentals anställda hur de skulle rösta” hänvisar Amy Goodman till artikeln “Big Brothers: Thought Control at Koch” eller “Big Brothers: tankekontroll på Koch” i magasinet The Nation.

I artikel och intervju avslöjas att Koch-industrierna skickade brev till de flesta av sina 50 000 anställda strax innan novembervalet i USA där man talade om för de anställda vilken de skulle rösta på och där man varnade dem för de ödesdigra konsekvenserna om man skulle (komma på tanken att) rösta annorlunda (än som föreslogs).

Som ett resultat av Citizens United v. Federal Election Commission-utslaget förra året så är Kock-industrierna och andra bolag lagligen tillåtna att pressa sina arbetare att anta deras politiska syn.

Koch-industrierna drivs av miljardärbröderna Charles och David Koch som har hjälpt till att finansiera teaparty-rörelsen och ett dussintal andra högersaker (konservativa saker), inkluderande de senaste attackerna på offentliganställda och fackföreningar som pågår i många stater.

Plutokrati:

”Plutokrati, gr. ’de rikas välde’, ett statsskick där den politiska makten fördelas efter förmögenhet eller inkomst. I de mest utpräglade plutokratierna låg hela makten hos köpmannaklassen./…/

Sverige var i viss mån plutokratiskt från representationsreformen till införandet av allmän rösträtt.”

Charles Koch skriver i artikeln “Why Koch Industries Is Speaking Out – Crony capitalism and bloated government prevent entrepreneurs from producing the products and services that make people’s lives better” eller ungefär “Varför Koch-industrierna talar ut – den gamla goda vännen kapitalism och uppblåst regeringsmakt hindrar entreprenörer från att producera de produkter och tjänster som gör människors liv bättre” något i stil med att:

”År av enorma överskridanden av tillgångar av de styrande på federal, statlig och lokal nivå har fört oss ansikte mot ansikte med en ekonomisk kris. Federala utgifter kommer att uppgå till åtminstone 3,8 biljoner dollar [3 800 000 000 000 dollar dvs. ca 26 600 000 000 000 kronor] detta år – det dubbla mot för 10 år sedan./…/

I många år så har jag, min familj och vårt företag bidragit med en mängd intellektuellt och politiskt goda saker som ska lösa dessa problem. Tack vare vår aktivism har vi blivit baktalade av olika grupper. Trots denna kritik är vi fast beslutna att fortsätta bidra till och stå upp för politiker, som Wisconsins guvernör Scott Walker, som tar dessa utmaningar på allvar.

Både demokrater och republikaner har gjort ett uselt jobb för att handskas med våra finanser. De har höjt taket för skulder, flytande borgensförbindelser (???), och försinkat tuffa beslut./…/

Våra valda tjänstemän skulle må gott av att komma ihåg att de mest ekonomiskt blomstrande länder är de som tillåter konsumenter – inte regeringar – att styra resurserna. Att låta regeringar plocka ut vinnare och förlorare skadar nästan alla, särskilt de fattigaste medborgarna.

Färska studier har visat att de fattigaste 10 % i befolkningen som lever i länder med den största ekonomiska friheten har 10 gånger den per capita inkomst som de fattigaste medborgarna i länder med den minsta ekonomiska friheten. Med andra ord så tjänar samhället som helhet på större ekonomisk frihet [vad är ‘ekonomisk frihet’? De fattiga i USA har knappast någon ekonomisk frihet och de bidrar i många fall inte till att hålla uppe konsumtionen, något jag tycker mig ha sett när jag varit där…]/…/

Att lägga grunden för en mindre, smartare regering, särskilt på federal nivå, kommer att bli tufft. Men det är nödvändigt för att få oss tillbaka på vägen mot långsiktigt välstånd.”

Ja, ”Skrev Koch-industrierna budgetuppgörelsen?”:

”Skrev Kockbröderna (oljemagnater i Wisconsin som stöttade guvernör Scott Walkers valkampanj, vilken gjorde att han och republikanerna är i majoritet i Wisconsin sen i höstas) budgetuppgörelsen? Eller är det bara en tillfällighet att så mycket av det republikanerna krävde – och fick – råkade formera sig efter de finansiella intressena hos miljardärerna som finansierar teaparty-rörelsen  och stora delar av den ‘konservativa rörelsen’? Att dra ner på pengar för EPA (amerikansk motsvarighet till Naturvårdsverket), alternativ energi, höghastighetståg, ansträngningar att bekämpa klimatförändringar – till och med att förhindra NOAA från att skapa klimatservice… kan läsas som en oljemagnats önskelista.

Innan du läser detta, kom ihåg att de precis håller på att avsluta genomdrivandet av ännu en enorm skattesänkning för de rika. Glöm aldrig skatteuppgörelsen varje gång du hör om ‘underskott’ – vilken orsakades av skattesänkningar för de rika och ökningar av militära utgifter. Innan du läser om skattesänkningarna nedan  bör du veta att denna budgetöverenskommelse om skattesänkningar ökade militärbudgeten med ytterligare 5  miljarder dollar (knappt 35 miljarder kronor).

Se den brittiska artikeln “Som översittare i sandlådan gaddar journalister och politiker ihop sig över de sjuka och funtionshindrade”:

”Sjuka och funtionshindrade kläms åt särskilt hårt av denna regering, med en studie som uppskattar att vi kommer att förlora en tredjedel av vår inkomst./…/

Man kan föreställa sig hur skrämmande detta är. De sjuka och funktionshindrade har mindre kontroll över sin framtid. De kan oftast intre bara gå ut och få ett jobb. Även om de kunde, vem vill anställa dem framför en frisk person? De har ofta inget annat val än att hoppas att de kan överleva på det de lämnas med.   

Igår vaknade vi (som så många andra dagar) för att finna att nationella tidningar, eggade av ministrar i regeringen, kallade oss ’snyltare’.”

Se också artikeln ”Påsk i överflödets tid och självgodhetens land”:

”I början av 2000-talet började ett litet amerikanskt film­bolag producera en ­serie kortfilmer. De gav hemlösa människor alkohol ­eller lite pengar mot att de skulle slåss mot varandra. Slags­målen ­spelades in, och såldes vidare.

Filmerna, ’Bum fights’, blev en succé, och det lilla filmbolaget kunde snart sälja rättig­heterna vidare till intresserade ­investerare.

Affärsidén var att det skulle ­vara underhållande för en större ­publik att se trasiga människor skada varandra.

Själva förutsättningen för under­hållningen – och affären – är att avståndet mellan betraktaren och den hemlöse är så långt att inga beröringspunkter finns kvar. Det är inte en människa av vår egen sort vi ser, utan något annat.

Sverige blir allt mer segregerat. Det minskar människors frihet, det är orättvist. Men det leder också till något annat, nämligen en tilltagande självgodhet hos dem som har det gott ställt, och en växande uppgivenhet hos dem som aldrig får chansen.

Den amerikanske statsvetaren John Rawls ville att ett samhälles system och regelverk skulle konstrueras utifrån ett tankeexperiment.

Om du själv inte vet till vilken identitet eller position du kommer att födas – hur vill du då att samhället ska vara uppbyggt?

Det är en tanke som på många sätt ligger nära den ­gyllene regeln, som återfinns i de flesta religioner: behandla din nästa så som du själv vill bli behandlad. 

Inte många skulle nog vilja ha ytterligare ett jobbskatteavdrag, om valet stod mellan det och bättre stöd till barn som lever i fattigdom. Men för dem som aldrig ser något annat omkring sig än andra vinnare, blir frågan aldrig ens aktuell.

Utan en känsla av samman­hållning, av att mitt liv hänger samman med ditt, blir livet ­fattigare, för alla som inte bara räknar framgång i pengar. Hur mycket är det värt att slippa ­leva i ett samhälle utan misär?”

Här finns ovanstående text samt kommentar till den.

Se om bigotteri eller trångsynthet.

Den amerikanske neurologen Jonathan J. Pincus om Frank McCourt i kapitlet “Hitler and Hatred” sin bok “Base Instinct – What Makes Killers Kill” ISBN 0-393-32323-4 på sidorna 179- 180:

”Frank McCourts bok Ängeln på sjunde trappsteget erbjuder insikt i hur kränkningar kan leda till bigotteri eller trångsynthet. Författaren porträtterar på ett rörande sätt fattigdomen i vilken hans fars alkoholism och hans mors depression hade drivit familjen. Hans far brukade återvända hem sent på natten, berusad, avlöningen borta. Han väckte sina svältande barn och fick dem att stå i köket för att recitera nobla poem och sjunga patriotiska sånger som hyllar det irländska och fördömer det engelska som orsaken till misären hos irländarna och, i förlängningen, hos hans familj. Som belöning gav han varje barn en penny som de kunde köpa godis för nästa dag.

Deras far förflyttade lyckosamt sitt eget ansvar för familjens fattigdom till engelsmännen. Lyckligtvis för författaren var hans far och mor inte våldsamma och misshandlande,, men tänk om de hade varit det? Skulle förlust, berövande och misshandel kunna vara ursprunget till IRA terrorismen i Belfasts undre medelklass?

Den hemska känslan av hjälplöshet och förödmjukelse som skapas genom barnmisshandel, offrets känsla av maktlöshet och rädsla och raseriet som kommer ur detta är avgörande viktiga motivationer för våld. Depression hos en misshandlad människa intensifierar denna dynamik. Hjärnskadan och/eller berusning som kan bli ytterligare pålagd stör förmågan hos den misshandlade individen att kontrollera uttrycket för hans raseri och hat. Paranoian och inbillningstänkandet hos individer som dessutom har ärvt mental instabilitet och mental sjukdom förvärrar dessa mörka känslor och avskaffar förmågan att älska, lita på och njuta av livet. Så fundamentalt skadar dessa faktorer verkligen psyket så att sådana offers livs arbete kan ses som ett försök att fly från sin offerstatus och ibland höjas till förövarnivån.”

Alice Miller om Frank McCourt i hennes bok “The Truth Will Set You Free – Overcoming Emotional Blindness and Finding Your True Self” sidorna 100-103:

“Skydd och respekt för barns behov – det är verkligen något som vi borde kunna ta för givet. Men vi lever i en värld full av människor som har växt upp berövade sina rättigheter, berövade respekt /…/ dessutom finns det en tendens idag att mindre idealisera och romantisera barndomen; misären kommer ofta upp i ljuset i all sin galenhet. Men i de flesta biografier jag har läst håller författarna fortfarande en känslomässig distans från lidandet som de genomgick i barndomen. Liten empati och en högeligen förvånande avsaknad av uppror är regeln. Det finns ingen undersökning om ‘varför’ bakom orätten, den känslomässiga blindheten och den resulterande grymheten visad av vuxna, vare sig de är föräldrar eller lärare. Det är bara beskrivning. På varje sida i den briljanta boken Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt, till exempel, beskriver Frank McCourt sådana grymheter i kuslig detalj. Men även när han minns sin barndom reser han sig aldrig upp mot sina plågoandar, istället försöker han förbli levande och tolerant och försöker söka räddning i humor. Och det är för denna humor som han har blivit hyllad av miljoner läsare över hela världen.

Men hur ska vi kunna stå upp för barn i vårt samhälle och förbättra deras situation om vi skrattar åt och tolererar grymhet, arrogans och farlig dumhet? /…/ Humor räddade Frank McCourts liv och satte honom i stånd att skriva sin bok. Hans läsare är tacksamma mot honom för detta. Många av dem har delat samma öde och de vill inget hellre än att kunna skratt bort det. Skratt är bra för dig, säger de, och det hjälper en verkligen att överleva. Men skratt kan också förleda dig till att bli blind. Du kan bli förmögen att skratta åt det faktum att någon ha förbjudit dig att äta av kunskapens träd, men det skrattet kommer inte att verkligen väcka dig från din sömn. Du måste lära dig förstå skillnaden mellan gott och ont om du vill förstå dig själv och ändra något i världen som den.

Skratt är bra för dig, men bara när det finns anledning till skratt. Skratta bort ens lidande är en form av avvärjande, ett svar som kan hindra oss från att se och avlyssna källorna till förståelse omkring oss.

Om biografiförfattare var bättre informerade om detaljerna och konsekvenserna av det som vissa likgiltigt kallar normal och sträng uppfostran, skulle de förse oss med dyrbart material för bättre förståelse av vår värld. Men det finns inte många som försöker förstå hur en sådan uppväxt upplevdes av det subjekt som de var som barn.”

Men varken Pincus eller Miller tycker det är okej att förnedra skadade människor. De som förnedrar är troligen också skadade menar de.

Annonser

Dialog med alla fria och samhällskritiska intellektuella och kulturarbetare som bara väntar på att få delta i kampen för ett alliansfritt Sverige…

12 mars, 2011 § 2 kommentarer

[Uppdaterad 13 mars, se slutet].

En riktig snabbloggning så här på morgonkvisten! Ja, Fredrik Reinfeldt är framtidslös.

Kommer maktens agerande att slå tillbaka mot den? Se också här, samt här och här “The Must See Chart (This Is What Class War Looks Like)” . Samt se om ”The real welfare states” i USA.  

Tillägg 13 mars: läs Åsa Lindeborg om Håkan Juholt som föreslagen ny s-ledare, samt Lena Sommestad i ”Idékonflikt bör ses som en tillgång – inte ett problem” I bloggningen ”Demokratins kris: ett uppdrag för S” tipsar hon om det seminarium varifrån följande tre videor kommer:

http://88.83.48.34/usermedia/lifesizeplayer-1.1.swf?video_id=49&embedded=true
http://88.83.48.34/usermedia/lifesizeplayer-1.1.swf?video_id=52&embedded=true
http://88.83.48.34/usermedia/lifesizeplayer-1.1.swf?video_id=53&embedded=true



Hur det möjliga blev omöjligt…

6 mars, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad 7 mars].

Några tankar efter en morgondiskussion, samt hänvisningar till litteratur jag läst eller håller på att läsa …

Trots att det i valrörelsen framkom att den svenska välfärdspolitiken har ett stort och stabilt stöd här i Sverige så utvecklas den i en helt annan riktning: man skär ner på personal, försämrar och privatiserar. Och resultaten: längre köer vid försäkringskassorna, allt större barngrupper i förskolorna, lägre lärartäthet, allt sämre tillgänglighet i äldrevård och hemtjänst…

Var finns utopin?

Statsvetaren Daniel Ankarloos tes är att denna paradox, folkets vilja kontra den politik som bedrivs, kan förstås som ett avväpnande av folkmajoritetens vilja i välfärdsfrågan.

”Man har underställt frågan en ‘finansieringsproblematik’, en påstådd ‘ofrånkomlighet’. Folket kan i sin naivitet vilja vad de vill i välfärden – men statistiken säger oss att det ändå är omöjligt att finansiera./…/

Visionen om framtiden försvann./…/ … själva idén om och förmågan till förändring mot en bättre framtid i jämlik, solidarisk och mer medmänsklig riktning försvann från vårt synfält./…/ …det möjliga blev omöjligt.”

Och denna berättelse om fiansieringsproblemet och dess ofrånkomlighet, mer eller mindre klart uttalad, har skapat uppgivenhet. Och förstärker också bristen på rörelse. Ankarloo efterlyser ”rörelse”. Bengt Göransson pratar också om ”rörelse” eller bristen på sådan.

Avsikten med denna berättelse (framförallt från högerns sida) är att folk ska passiviseras? Och/eller förlita sig på räddande änglar/experter i form av ”ekonomiskt ansvarsfulla politiker”*, de förment regeringsdugliga? Men vi ska trots att vi passiviserats med berättelsen om ofrånkomlighet vara aktiva – och helst också kreativa. Så länge denna aktivitet och kreativitet inte rör bevarandet av välfärden och trygghetssystemen!

[* Tillägg 7 mars: ja, som Daniel Ankarloo skriver (se postningen ”Försörjningsbördan och ålderschocker…”, exakt samma retorik som används i USA faktiskt! Nyliberalerna använder samma retorik över hela världen!? ”… den politiska högern [har] lyckats framställa sig själva som grundade i teoretiska och vetenskapliga argument. Det de kallar ‘ekonomiska realiteter.’ Finansminister Anders Borg framträder mindre som högerideolog och mer som nationalekonom, med förment stöd i vetenskaplig forskning./…/

I själva verket, menar jag, är det jämlikhetens och solidaritetens världsbilsd och rörelse som har en stark och vetenskaplig bas.”]

Och apropå facket och politik/politiker: facket gör inget. Facket löser inte saker åt oss, vilket de borde. Facket och partierna är inte vi, inte våra representanter? Nej, ganska många av dem har förlorat kontakten med gräsrötterna och har förmåner och arvoden i många fall skulle kunna kallas oskäliga? Det går arbetsgivarens ärenden. Ja, så var det redan efter finansbubblan i början av 90-talet. Och så är det fortfarande. Men facket är egentligen alla vi som är med i det. Eller borde vara alla vi som är med i det.

Ja, det finns också krafter som vill undergräva tilltron till facket (och höjdarna där bidrar också till det) och de späder gärna på och påpekar hur ”opålitligt” facket och dess höjdare är.  Krafter i samhället vill att vi ska misstro politiker också. Och de som vill att vi ska misstro politiker vill paradoxalt nog just ha makten och regeringsansvaret? Ha kontrollen. Icke ifrågasatt kontroll och styrande. Detta gäller tyvärr också i viss mån (eller kanske till och med i stor utsträckning) vårt största socialistiska parti.

Vi ska både vara passiva och uppgivna, men ändå hålla i halmstrået att politikerna vill vårt väl samt vara aktiva och företagsamma och helst kreativa, men inte för kreativa.

Vi ska inte vara för mycket självständigt tänkande (berättelsen om ofrånkomlighet passar in här; det finns ju inga alternativ, vi kommer inte att i framtiden kunna finansiera samma samhällsservice som vi haft), men samtidigt ska vi alla vara entreprenörer, dvs. kreativa och aktiva, för det är vad entreprenörer måste vara för att komma igång och sen också lyckas?

Men så här funkar inte människor? Vi kan inte riktigt, riktigt framgångsrikt splitta upp oss så.

De nyauktoritära tendenserna bättrar inte på detta, med piska/morot-, straff/belöningstänkandet. Denna metod, detta tänkande, gör att människors synfält snävas in. Man ser inte hela bilden. Ser moroten i fjärran eller försöker undkomma straff.

Och egentligen förlorar vi alla på detta (att människors synfält är smalt och har gjorts allt smalare); samhälle, individer och i slutänden också företag.

Bengt Göransson är ganska kritisk mot politiker som spelar handlingskraftiga chefer, trots att förvaltningschefer finns. Han befarade att socialdemokratisk politiker också skulle rycka ut på det sätt som en allianspolitiker gjorde i Stockholm för något år sedan med en massa soptunnor. Detta tror jag vi ser i landstinget i det län där jag bor, som har ett 100 miljoners budgetunderskott. Och där landstingsrådet är socialdemokrat och kvinna. Moderater spelar ju på denna situation förstås och försöker svärta ner rödgrön landstingsledning, just med hänvisning till ekonomin. Suck! Det ofrånkomliga finansieringsproblemet!

Sven-Eric Liedman pekar på motsägelser i den skolpolitik som sjösätts (och motsägelser kännetecknar politiken på andra områden också). Pedagogiska magasinets chefredaktör pekar också på dessa i sin ledare ”En hårt vinklad och tendentiös bild av svensk skola”.

”Varje försök till ifrågasättande, varje ansats till nyansering har reflexmässigt getts etiketten ’flum’ och därmed inte bemötts sakligt, utan i stället förringats och inte sällan förlöjligats.”

Och på samma sätt är det med att ifrågasätta finansierinsproblemets ofrånkomlighet!

Och att avundsjuka bara skulle vara svensk, det stämmer inte alls. En amerikan jag pratade med idag blev rejält upprörd när han hörde HUR höga lärarlönerna i Wisconsin var (se videon i början av detta blogginlägg. Här finns den bättre versionen, där ljudet är bättre). Skulle inte många debattörer och kommentatorer kalla detta avundsjuka om det riktades mot en annan kategori människor och om den som kritiserade reagerade över en annan yrkeskategori? ”Avundsjuka” är definitivt inte bara svensk. Förresten att kategorisera och avfärda någon som avundsjuk leder knappast till en konstruktiv diskussion. Diskussionen riskerar avstanna helt. Och att etikettera någon som avundsjuk gör man om man inte har några egentligen bra argument?

Jag kan förstå amerikanen ifråga, som är småföretagare och inte ens kommer upp i Wisconsins lärares löner och än mindre de förmåner som följer med dessa tjänster (parteillt finansierad sjukvårdsförsäkring, om jag fattat det rätt. Dvs. man får delfinansiera den själv). Och USA skulle ju vara entreprenörernas förlovade land! Borde de inte ha åtminstone grundläggande trygghet om man nu värdesätter dem så högt?

Jag tycker att ALLA borde ha rätt till sjukvård. Samma sjukvård. Och DEN BÄSTA till ALLA! När och om man behöver den. Och jag tror att vi har råd med detta. Om vi alla hjälps åt som kan och är kreativa och tänker ut lösningar. Ankarloo är överygad om att det inte finns något finansieringsproblem. Läs hans bok!

Läs också slutligen  ”Sportslighet utan elitism”.

De böcker jag läser eller har läst: Daniel Ankarloo: ”Välfärdsmyter”, Bengt Göransson:”Tankar om politik, Sven-Eric Liedman: ”Hets! En bok om skolan” samt Dan Pink: ”Drivkraft” .

Tillägg 7 mars:

Se om ”Rena kläder” här.

Och ja, revolutioner tar tid. Återigen: Vad för samhälle vill vi skapa (se Ali Esbati i ”Välfärdskvävning”)?

Samt se också Paul Krugman angående en maktkamp i den nyliberala världen, där facket ska utplånas helst:

”… det handlar inte om budgeten [nu senast i Wisconsin]: utan det handlar om makten.

I princip har varje amerikansk medborgare lika mycket att säga till om i vår politiska process. I praktiken så är en del av oss mer jämlika än andra. Miljardärer kan ställa upp arméer av lobbyister; de kan finansiera tankesmedjor som sätter önskad rörelse på politiska frågor; de kan sprida pengar till politiker med syn de sympatiserar med (som Kochbröderna i fallet Mr. Walker). På pappret är vi en-person-en-röst-nation; i verkligheten är vi mer som en stycke oligarki, i vilken en handfull förmögna dominerar.

Mot bakgrund av detta så är det viktigt att vi har institutioner som kan fungera som motvikt mot de stora pengarnas makt. Och fackföreningar är bland de viktigaste av dessa institutioner.”

Gammaldags skola och gammaldags syn på människor i dagens politik…

1 mars, 2011 § Lämna en kommentar

 

[Något redigerad samt uppdaterad, se slutet, 2 mars].

Sven-Eric Liedman s. 268-269 i boken ”Hets! En bok om skolan”:

”Det mest påfallande med den nya skola vars konturer nu kan anas är att den är så gammaldags./…/

…2010 års skola kommer att misslyckas. Misstag av den storleksordningen är tvärtom både sorgliga och kostsamma, och det kommer att kräva stor energi att skapa en ny och bättre tingens ordning./…/

Dagens skola, den som nu linjeras upp med hjälp av enkla slagord, kommer säkert att ha sina förspråkare också då [2030]. Förenklingar är säljande. Men efter år av oönskad utveckling kommer den inte längre att ha initiativet.”

Och apropå ett av dessa slagord den kreative (???) ”entreprenören”, han/hon som ska rädda oss, så skriver Daniel H. Pink i sin bok ”Drivkraft – Den överraskande sanningen om vad som motiverar oss” (s. 49):

”En annan och mer långvarig studie av konstnärer visar att hänsyn till yttre belöningar faktiskt kan hindra eventuell succé. I början av 1960-talet studerade forskare elever som gick första eller andra året på School of the Art Institute of Chicago. Man undersökte deras inställning till arbete och huruvida de motiverades mest av inre eller yttre belöningar.

Med dessa data som grund följde en annan forskare upp studien genom att i början av 1980-talet se hur dessa studenter karriärer fortlöpte. Bland de tydligaste resultaten, särskilt för männen, var följande: ‘Ju mindre yttre motivation de fick under konstutbildningen, desto större framgång hade de i yrkeslivet både några år efter examen och nära tjugo år senare.’

Målare och skulptörer som drevs av inre motivation, som kände att upptäckarglädjen och skaparprocessen var belöningar i sig, klarade att uthärda under de tuffa tider – med brist på ersättning och erkännande – som ofrånkomligen beledsagar konstnärsbanor.

Och det ledde till ännu en paradox i den tredje drivkraften /…/ ‘De konstnärer som målade och skulpterade mer för glädjen i utövandet än med tanke på yttre belöningar producerade konst som allmänt har erkänts som högtstående.

I studien poängterades också: ‘Det är de som är minst motiverade att jaga yttre belöningar som till sist får dem.’/…/

… för alla ansträngningar som inbegriper insatser av den högra hjärnhalvan – de som kräver flexibel problemlösning, uppfinningsrikedom och begreppsförståelse – kan villkorade belöningar vara farliga. De som belönas har ofta svårare att överblicka periferin.”

Och till råga på allt; som om människor måste både motiveras och tvingas! Vad har en dylik inställning (människosyn) för (undermedveten) inverkan (och från vad i det undermedvetna hos dem som nu genomför detta och dem som också stöttar denna utveckling)? Tar väldigt lätt bort lusten och glädjen  i det man gör? Men hur var det nu med alla dessa entreprenörer som (den allt mer kontrollerade och reglerade skolan, lärar- och elevkåren) ska frambringa? Vad slags miljö vore bästa jordmånen för dessa och för detta?

Men vill man egentligen ge alla samma chanser?

Det behövs…

”… en mer dynamisk syn på mänsklig motivation (s. 19).”

Men vill vår skolminister egentligen ge alla samma chanser?

Pink påpekar dessutom att vi inte kan leva av luft!

”Givetvis är utgångspunkten för all diskussion om motivation på arbetsplatser ett odiskutabelt faktum: man måste tjäna ihop till sitt uppehälle. Månadslön, avtalad ersättning, några förmåner, lite fringisar – det är vad jag kallar ‘grundläggande belöningar’.

Om någons grundläggande belöningar inte är tillräckliga eller skäliga, kommer hans fokus att vara på det orättvisa i situationen och oro för hans ekonomiska omständigheter [hungriga vargar jagar inte bäst].

Man får varken den yttre motivationens förutsägbara resultat eller den inre motivationens oväntade följder. Man får väldigt lire motivation överhuvudtaget (s. 40).”

Och så var det det där med kulturpolitiken också… Skapas jordmån för kreativa, nyskapande förmågor en masse där?

Jag kan, som sagt, inte heller låta bli att fundera över dem som nu gör om skola, kulturpolitik – och samhälle, vad de har i sina ryggsäckar… Unnar de att det unga uppväxande släktet får förbli mer levande än de fick och är? Att de som nu växer upp får utveckla så mycket som möjligt av hela sin mänskliga potential? Unnar dessa beslutsfattare och lobbyister att människor trivs på sina jobb och kan och får blomma ut där, om de vill och har den drivkraften?

Och det värsta är att de som manglas genom denna skola riskerar att skapa mer eller mindre robotlika varelser som värdesätter yttre saker kanske enbart… Vad slags värld skapas?

Se Lisbet Palme i intervjun ”Lisbet”!!! Hon pratar mycket om barn och deras villkor och om den politik angående barn som växte fram för 30-40 år sedan, men som nu håller på att monteras ner. Hon pratar om segregation och dess effekter bland annat.

Sven-Eric Liedman skriver också om denna (s. 270):

”Men därmed är vi inne på det största problemet med dagens undervisningväsen, ja med dagens Sverige i stort; den påfallande och tilltagande segregationen. Det behövs integration säger politikerna, och därmed är det människor födda i andra, ofta avlägsna länder som skjuts fram som problemet. Det är sant att dessa grupper i hög grad är offer för segregationen.

Men den drabbar inte bara dem. Vi håller som i USA på att få en växande grupp av ‘fattiga vita’ som finns både i de påvrare förstäderna och på en alltmer marginaliserad landsbygd. Det är framförallt dessa människor som kan rösta på ett parti som Sverigedemokraterna. De gör kvinnan i burka och mannen med profetskägg till syndabockar men borde istället vända sin ilska mot de styrande eliterna.

Kommer 2030 års skola att bätter kunna hantera segregationen? Det förutsätter stora förändringar av samhället i stort.”

Knycker ett tips på video från Motvallsbloggen, det finns känslor av solidaritet även i USA. Min pojkvän i USA (född och uppvuxen där) skrattade högt när han hörde om politikerns 140-sidiga (???) åtgärdsprogram, jämfört med den enkla lösning mannen i videon kommer med (men den lösningen är alltför simpel??):

Motivation och drivkraft…

28 februari, 2011 § Lämna en kommentar

Har precis avslutat läsningen av Bengt Göranssons bok ”Tankar om politik” och en tanke efter att ha läst de allra sista sidorna:

”För hur många chefer och styrelser (inom både privat och offentlig sektor) idag är det inte så: de bryr sig inte om själva verksamheten de de är satta att leda eller styra? Bara sin egen ära eller kanske framförallt de pengar de personligen kan tjäna?”

Jag tror inte detta är något ofrånkomligt eller ens människans grundläggande natur… Framförallt tror jag inte det är ofrånkomligt, men det framställs närmast så? Kan befrämjandet av dylika människor (eller dylika tendenser hos oss) vara samhällsekonomiskt? Gagnar det samhället i stort heller?

Bengt Göransson skriver (s. 138):

”… bonusarna avslöjar något annat också, inte bara privat girighet. Det moraliskt tvivelaktiga är inte det värsta utan att bonussystemet tvärtemot vad man påstår avslöjar bonusmottagarnas förhållningssätt till sin uppgift.”

Skandiakrisen för några år sedan visade att cheferna där i valet mellan att vinna anseende och att bli förmögna valde det senare. Bonuskrav kan snarare avslöja att man inte kommer att tänka på företaget förrän ens egna krav är tillgodosedda och att de avslöjar att man för närvarande inte alls tänkt på företagets framtid.

”Och då är de med all sannolikhet fel personer att forma denna framtid.”

som Göransson skriver. Se det tidigare blogginlägget ”Skyhög arbetslöshet och allt sämre social trygghet bäddar för rasism, samt litet om coacher och managementlitteraturen…” Och framförallt läs Bob Scharf i essän ”Leaders” i vilken han hävdar att ledare ofta tillhör de mest efterblivna psykoklasserna (ett begrepp man använder inom psykohistoria). Dem med de starkaste psykologiska försvarsmekanismerna tenderar att leda. Jag tror att han har rätt där.

Om Daniel Pinks bok ”Drives” kan man läsa här.

Fri översättning från engelskan om denna bok:

“De flesta av oss tror att det bästa sättet att motivera oss och andra är med yttre belöningar, som pengar – det man kan kalla morot-och-piska-angreppssättet ´. Men detta är ett misstag säger Daniel H. Pink i ’Drivkraft – den överraskande sanningen om vad som motiverar oss’, hans provokativa och övertygande nya bok. Hemligheten bakom prestation och tillfredsställelse – i arbetet, skolan och hemma – är ett djupt mänskligt behov att styra våra liv, att lära sig och att skapa nya saker och att prestera bättre både för oss själva och för världen.

Genom att hänvisa till fyra decenniers vetenskaplig forskning vad gäller mänsklig motivation, visar Pink på den dåliga matchningen mellan det vetenskapen vet och det affärslivet gör – och hur detta påverkar varje aspekt av livet.”

Och piska-morot-metoden ser vi nu också i skolan i högre grad än på länge. Visst, barn och ungdomar behöver utmaningar. Men utmaningar anpassade efter dem och andra slags drivkrafter: att vilja lära och veta…

Se om nyttighetens regemente.

Om medikalisering som en påstått viktig faktor till sjukskrivningsboomen i slutet av 1990-talet, samt om av- och remedikalisering…

12 november, 2010 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad och redigerad 13 november. Ja, detta med diagnoser och eventuell medikalisering kan och skulle kunna/borde diskuteras djupare. Diagnoser förändras, mer eller mindre, med tiderna och tidsandan och förmodligen också beroende på vilka som sitter i makten och vad som tjänar dem. Samt 14 november: naturligtvis ska det vara 1990-talet i rubriken!!!].

Björn Johnson skriver i sin bok ”Kampen om sjukfrånvaron” på s. 232:

”Enligt förespråkarna för överutnyttjandeproblemet blev detta [medikalisering, som i debatten tog sig uttryck i form av att individers privata, psykosociala eller arbetsmarknadsmässiga bekymmer påstods ha blivit medicinskt sanktionerade] allt vanligare under slutet av 1990-talet. Medikaliseringen nämndes särskilt i samband med ökningen av de psykiatriska diagnoserna och sjukfrånvaron bland kvinnor.”

Att det främst har varit kvinnor som drabbats har det påverkat debatt och politiska beslut? Hade det sett annorlunda ut om män drabbats?

Johnson skriver att forskning om medikalisering såg dagens ljus på 1970-talet. En av världens ledande auktoriteter på medikalisering Peter Conrad pekar i sin bok ”The Medicalization of Society” på olika exempel på denna som flintskallighet, erektionsproblem, drogmissbruk klimakteriebesvär, samt hyperaktivitet hos barn och vuxna. Och denna utveckling av allsköns diagnoser har drivits på av många olika faktorer – inte minst läkemedelsindustrin.

Om Conrads bok kan man läsa:

“Over the past half-century, the social terrain of health and illness has been transformed. What were once considered normal human events and common human problems — birth, aging, menopause, alcoholism, and obesity — are now viewed as medical conditions. For better or worse, medicine increasingly permeates aspects of daily life.

Över det senaste halva århundradet så har den sociala terrängen rörande hälsa och sjukdom förvandlats. Det vi ansåg vara normala mänskliga händelser och allmännmänskliga problem – födelse, åldrande, menopaus, alkoholism och fetma – ses nu som medicinska tillstånd.  Hur det än går, så har medicinen i ökande grad trängt in i dagligt liv.

Building on more than three decades of research, Peter Conrad explores the changing forces behind this trend with case studies of short stature, social anxiety, ‘male menopause,’ erectile dysfunction, adult ADHD, and sexual orientation. He examines the emergence of and changes in medicalization, the consequences of the expanding medical domain, and the implications for health and society. He finds in recent developments — such as the growing number of possible diagnoses and biomedical enhancements — the future direction of medicalization.

Byggande på mer än tre decenniers forskning undersöker Peter Conrad de förändrande krafterna bakom denna trend, med fallstudier av kort växt, social ångest, ’manlig menopaus’, erektionsdysfunktioner, vuxen-ADHD och sexuell läggning. Han undersöker uppkomsten och förändringarna vad gäller medikalisering, konsekvenserna av den expanderande medicinska domänen och innebörden för hälsa och samhälle. Han finner i ny utveckling – sådana som det växande antalet möjliga diagnoser och ökningarna av de biomedicinska förklaringsmodellerna – den framtida riktningen vad gäller medikalisering.

Conrad contends that the impact of medical professionals on medicalization has diminished. Instead, the pharmaceutical and biotechnical industries, insurance companies and HMOs, and the patient as consumer have become the major forces promoting medicalization. This thought-provoking study offers valuable insight into not only how medicalization got to this point but also how it may continue to evolve.

Conrad hävdar att inflytandet på medikaliseringen från de professionella inom medicinen har minskat. Istället så har den farmaceutiska och biotekniska industrin, försäkringsbolag, HMO:n och patienten som konsument blivit den viktigaste kraften som befordrar medikalisering. Denna tankeväckande studie erbjuder värdefull insikt inte bara i hur medikalisering kom till denna punkt, utan också hur den skulle kunna fortsätta att utvecklas.”

Men Johnson påpekar att denna utveckling av medikalisering inte är entydig och ger exempel på detta, s. 233. Jag citerar dessa ganska ironiskt:

På vissa område har det skett en avmedikalisering. Ett framträdande exempel är homosexualitet, som var sjukdomsklassat i Sverige fram till [så sent som] 1979.

På andra områden har det skett en remedikalisering, till exempel när det gäller grov brottslighet som idag återigen ses som ett åtminstone delvis medicinskt betingat problem.

[se dock den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus som undersökt de värsta seriemördarna i USA och det han kommit fram till vad gäller orsakerna till varför dessa blivit så våldsamma och farliga. Han har skrivit boken ‘Base Instinct’ om dessa sina undersökningar, i vilken han konstaterar att barndomsövergrepp är den viktigaste förklaringen till deras enorma våldsamhet. Han skriver också att att växa upp i mindre våldsamt hem, med kanske ‘bara’ psykologiska/känslomässiga övergrepp, kan yttra sig ‘bara’ i trångsynthet/bigotteri*].”

Och han fortsätter:

”Frågan är dock vilken roll denna medikalisering spelar för sjukfrånvarons storlek. Man blir inte sjukskriven för flintskallighet, ADHD eller impotens. Förespråkare för överutnyttjandeproblemet knöt medikaliseringen till sjukfrånvaron genom att peka på bristerna i sjukskrivningsprocessen [han påpekar på s. 234 att att bedöma arbetsförmågan alltid har varit besvärligt]. Argumentet var att dessa brister gjorde det möjligt för medikaliseringen att slå igenom och ge upphov till ökad sjukfrånvaro.”

På s. 234:

”Det finns ingenting i forskningen om sjukskrivningsprocessen – åtminstone ingenting som jag kunnat finna – som kan förklara varför medikaliseringen slog igenom så kraftigt just vid millennieskiftet – om den nu gjorde det.”

Och vidare:

”En av de främsta argumenten för medikaliseringstesen var ökningen av psykiatriska diagnoser. Denna ökning tolkades som ett bevis för att många människor var alltför benägna att vilja ’ta till’ sjukskrivning när de mötte motgångar och bekymmer i sina vardagsliv.”

Suck! Vilken medkänsla och människokännedom att avfärda människor så!

Men utbrändhet och andra stressrelaterade diagnoser var inte så viktiga som debatten gav intryck av, men något hade ändå hänt. Ökning av psykiatriska diagnoser var ett generellt fenomen, men mest märkbart i de sektorer där de tydligaste arbetsmiljöförsämringarna skett.

En jämförelse ”Medicalization of sickness absence” av Isabell Schierenbeck mellan sjukskrivningsakter i slutet av 1970-alet respektive slutet av 1990-talet visar att både handläggarna och läkarna hade vidgat sina uppfattningar om sjukdom och arbetsförmåga sedan 1970-talet. Ett större antal diagnoser användes i de senare akterna och psykiska diagnoser hade blivit vanligare, något Schierenbeck tolkade som tecken på en medikalisering. Förvisso noterade hon att psykiska symptom var vanligt förekommande redan under 1970-talet, men de lades då sällan som grund för själva diagnosen. Så man hade psykiska problem redan då!!! Hör och häpna!

Johnson skriver att eftersom Schierenbecks empiriska material är knapphändigt beskrivet i rapporten så är det svårt att bedöma hennes analys, men det är möjligt att man kan tolka hennes fynd som tecken på ett slags medikalisering, som han skriver. Det som dock slår honom är att detta i så fall knappast tycks ha påverkat själva sjukskrivningsbesluten.

s. 236:

”Det var säkert så att man under 1990-talet oftare lyfte fram de psykiska besvären vid diagnostiseringen – sådana besvär var inte längre lika stigmatiserande som de hade varit tidigare. Men de personer som akterna gällde hade blivit sjukskrivna också under 1970-talet, även om det var för värk och ryggbesvär snarare än för ångest och depressioner.”

Karin Johannisson skriver om något på liknande tema (om vad som anses normalt och inte i olika tider) i artikeln ”Problembarn blir aldrig omoderna” i Pedagogiska magasinet:

”Vårt rastlösa samhälle uppmuntrar fria individualister. Men paradoxalt nog kanske kommande generationer blir mindre toleranta mot olikhet./…/

Samtiden, sägs det, kan diagnostiseras genom sin syn på framtiden. För tillfället tycks framtidstemat rätt blekt. Det gäller också skolan. Inga nytänkande visioner tränger igenom betygsmangel, friskoledebatt och politisk polemik./…/

Framtidsfrågorna bör givetvis handla om hur barn bäst ska utbildas och fostras, men också – och minst lika viktigt – om själva synen på barnet. En sådan fråga är om vi är på väg att tolerera allt mindre av avvikelse från önskvärd personlighet och förväntat beteende. Det tycks vara en paradox att vi betonar varje barns rätt att utvecklas till en fri individ samtidigt som vi stänger in det bakom alltmer medikaliserade normer för det rätta [vidsynthet ha blivit trångsynthet/bigotteri igen?].

Från den utgångspunkten vill jag ställa frågan om och hur varje samtid konstruerar sin särskilda grupp ’problembarn’.”

Verkligen väl värd att läsa!

Se också ”Opening Pandora’s Box: The 19 Worst Suggestions For DSMV” eller ”Att öppna Pandoras ask:  de 19 värsta förslagen för DSM5 angående diagnostisering.

Tillägg 13 november: om Pandoras ask kan man läsa här. Se vidare ”It’s not too late to save ‘normal’. Psychiatry’s latest DSM goes too far in creating new mental disorders” eller ”Det är inte för sent att rädda ‘normal’. Psykiatrins senaste DSM går för långt i att skapa nya mentala störningar/sjukdomar” av Allen Frances, professor emeritus och involverad i den skapandet av den senaste DSM, som är en handbok för psykiatrin som innehåller standarddiagnoser för psykiatriska sjukdomstillstånd. Den ges ut av American Psychiatric Association (APA), men är brett använd över hela världen.

Allen skriver, ganska så självkritiskt, i min amatöröversättning:

”Vår panel [de som skapar/t senaste DSM] gjorde stora ansträngningar att vara konservativa och försiktiga, men av misstag/slarv bidrog vi till tre falska ‘epidemier‘ – attention deficit disorder, autism och barndoms bipolar disorder. Helt klart var vårt nät gjort för stort och därmed fångade många ‘patienter’ som kanske skulle ha mått mycket bättre av att inte träda in i psykiatrisystemet.”

Se också artikeln ”A warning Sign on the Road to DSM-V: Beware of It’s uninteded consequences” eller ”Ett varningtecken på vägen mot DSM-V: vi måste akta oss för inte avsedda konsekvenser” också av Allen Francis, samt  intervju med den amerikanska psykiatrikern Judith Lewis Hermann om DSM-IV, vars kommitté hon satt i (hon har också uttryckt kritik mot DSM på likande sätt som Allen).

Hanne Kjöller skriver t.ex. angående medikaliseringen i samhället (för att rättfärdiga sig själv?) ”Medikalisering: Varför skulle kvinnor vara skörare än män?”

Apropå fars dag så publicerade Dalademokraten följande som skulle kunna vara svar på det Kjöller (klicka länken, där står en massa intressant om Kjöller och hennes skriveriet) skrivit i en massa sammanhang. Att kvinnor i högre grad pratar känslor kanske gynnar livslängden hos kvinnor och missgynnar män. Och inte minst bidrar till en massa andra bra saker; större livskvalitet, sociala relationer osv.

Att moralisera och slå sig för bröstet * löser inga av de problem Kjöller skriver om vad gäller medikaliseringen. Det trycker bara ner alltihop och vad som egentligen är roten till det hela.

*som jag tycker Kjöller gör och gjort, med att bland annat framhålla sin ”starka” anmoder. Rent parentetiskt kan jag inte låta bli att undra vad denna ”styrka” bestod i och och inte minst vad denna kvinna förmedlade till sina efterföljare! Brist på empati och medkänsla är vad jag misstänker, något som Kjöller också demonstrerat. Jag sa upp en prenumeration av DN för många år sedan p.g.a. dess ledarskribenter.

Och som sagt så visade akterna från sjukskrivna på 1970-talet (se ovan) att de sjukskrivna också hade psykiska symptom, men de framhölls inte eller lyftes inte fram, utan man sjukskrevs för andra orsaker. Så psykiska symptom existerade redan då, hör och häpna! Men de var mer tabubelagda och stigmatiserande.

* Han skriver i kapitlet ”Hitler and Hatred” eller ”Hitler och hat” på sidorna 179- 180:

”Frank McCourts bok Ängeln på sjunde trappsteget erbjuder insikt i hur kränkningar kan leda till bigotteri eller trångsynthet. Författaren porträtterar på ett rörande sätt fattigdomen i vilken hans fars alkoholism och hans mors depression hade drivit familjen. Hans far brukade återvända hem sent på natten, berusad, avlöningen borta. Han väckte sina svältande barn och fick dem att stå i köket för att recitera nobla poem och sjunga patriotiska sånger som hyllar det irländska och fördömer det engelska som orsaken till misären hos irländarna och, i förlängningen, hos hans familj. Som belöning gav han varje barn en penny som de kunde köpa godis för nästa dag.

Deras far förflyttade lyckosamt sitt eget ansvar för familjens fattigdom till engelsmännen. Lyckligtvis för författaren var hans far och mor inte våldsamma och misshandlande, men tänk om de hade varit det? Skulle förlust, berövande och misshandel kunna vara ursprunget till IRA terrorismen i Belfasts undre medelklass?

Den hemska känslan av hjälplöshet och förödmjukelse som skapas genom barnmisshandel, offrets känsla av maktlöshet och rädsla och raseriet som kommer ur detta är avgörande viktiga motivationer för våld. Depression hos en misshandlad människa intensifierar denna dynamik. Hjärnskadan [orsakad av kränkning eller misshandel. Hjärnforskningen har de senaste åren kunnat visa på hjärnskador hos rumänska barnhemsbarn i de delar av hjärna där emotioner sitter. Skador som är reparabla om de inte är alltför stora??] och/eller berusning som kan bli ytterligare pålagd stör förmågan hos den misshandlade individen att kontrollera uttrycket för hans raseri och hat. Paranoian och inbillningstänkandet hos individer som dessutom har ärvt mental instabilitet och mental sjukdom förvärrar dessa mörka känslor och avskaffar förmågan att älska, lita på och njuta av livet. Så fundamentalt skadar dessa faktorer verkligen psyket så att sådana offers livs arbete kan ses som ett försök att fly från sin offerstatus och ibland höjas till förövarnivån.”

Alice Miller om Frank McCourt i hennes bok “The Truth Will Set You Free – Overcoming Emotional Blindness and Finding Your True Self” på sidorna 100-103:

“Skydd och respekt för barns behov – det är verkligen något som vi borde kunna ta för givet. Men vi lever i en värld full av människor som har växt upp berövade sina rättigheter, berövade respekt /…/ dessutom finns det en tendens idag att mindre idealisera och romantisera barndomen; misären kommer ofta upp i ljuset i all sin galenhet. Men i de flesta biografier jag har läst håller författarna fortfarande en känslomässig distans från lidandet som de genomgick i barndomen. Liten empati och en högeligen förvånande avsaknad av uppror är regeln. Det finns ingen undersökning om ‘varför’ bakom orätten, den känslomässiga blindheten och den resulterande grymheten visad av vuxna, vare sig de är föräldrar eller lärare. Det är bara beskrivning. På varje sida i den briljanta boken Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt, till exempel, beskriver Frank McCourt sådana grymheter i kuslig detalj. Men även när han minns sin barndom reser han sig aldrig upp mot sina plågoandar, istället försöker han förbli levande och tolerant och försöker söka räddning i humor. Och det är för denna humor som han har blivit hyllad av miljoner läsare över hela världen.

Men hur ska vi kunna stå upp för barn i vårt samhälle och förbättra deras situation om vi skrattar åt och tolererar grymhet, arrogans och farlig dumhet? /…/ Humor räddade Frank McCourts liv och satte honom i stånd att skriva sin bok. Hans läsare är tacksamma mot honom för detta. Många av dem har delat samma öde och de vill inget hellre än att kunna skratt bort det. Skratt är bra för dig, säger de, och det hjälper en verkligen att överleva. Men skratt kan också förleda dig till att bli blind. Du kan bli förmögen att skratta åt det faktum att någon ha förbjudit dig att äta av kunskapens träd, men det skrattet kommer inte att verkligen väcka dig från din sömn. Du måste lära dig förstå skillnaden mellan gott och ont om du vill förstå dig själv och ändra något i världen som den är.

Skratt är bra för dig, men bara när det finns anledning till skratt. Skratta bort ens lidande är en form av avvärjande, ett svar som kan hindra oss från att se och avlyssna källorna till förståelse omkring oss.

Om biografiförfattare var bättre informerade om detaljerna och konsekvenserna av det som vissa likgiltigt kallar normal och sträng uppfostran, skulle de förse oss med dyrbart material för bättre förståelse av vår värld. Men det finns inte många som försöker förstå hur en sådan uppväxt upplevdes av det subjekt som de var som barn.”

Skolan med disciplinering och elitisering…

23 mars, 2010 § Lämna en kommentar

klicka på bilderna för att göra dem större.

Först och främst läs bloggen Det progressiva USA i ”Fyradagarsskola allt vanligare i finanskrisens USA, Kina ökar försprånget.”

I detta lilla land, som Sverige är, borde vi värna om ALLA barns goda skola och skolgång. Är elit- och superskolor (som den som nu ska starta i Jönköping, se ovan) verkligen bra för de ”skolduktigaste” barnen?  Gynnas alla begåvade barn av elitskolor? Eller vilka sorter gynnas av elitskolor?

I senaste Lärartidningarna fanns en rad intressanta saker att läsa, se till exempel artikeln ”Kritik mot mål i ny nättidskrift”:

Modellen med mer eller mindre mätbara mål i läroplaner och kursplaner har blivit dominerande i Europa och på andra håll. Det kan fungera vid träning eller instruktion, men är oacceptabelt i samband med utbildning, enligt James McKernan, professor vid East Carolina University, USA./…/

Han levererar omfattande kritik mot modellen. Han säger att den för med sig att lärare på ett okritiskt sätt tvingas acceptera mål som bestäms av utbildningsbyråkratin och att den reducerar utbildning till något som på ett instrumentellt sätt ska nå förutbestämda mål.

Utbildning bör i stället handla om växande utan att man på förhand kan veta vad resultatet ska bli, anser McKernan. Modellen gör att det mera oförutsägbara lärandet som kan uppstå på grund av elevers nyfikenhet begränsas.

Tidskriften ’Education Inquiry’ är tänkt att ställa frågor kring utbildningsvetenskapliga problemställningar mer än att leverera färdiga sanningar. Artiklarna är granskade av forskare och är gratis att ladda ner.

Det första numret innehåller också artiklar om ökade utbildningskrav som leder till ojämlikhet i de skotska skolorna, om den mångfald, variation och komplexitet som finns i undervisning och om det digitala mediesamhällets betydelse för ungdomars lärande.

Se också debattartikeln/insändaren ”Kometmetoden steg bakåt för förskolan – Disciplinering i stället för självständiga barn. Förskollärare varnar för ’Komet’” som var så bra och tänkvärd så jag citerar hela den (!!):

”Vi är två förskollärare med sammanlagt 65 års yrkeserfarenhet som oroas av de tendenser till bakslag i för­skolans praxis som vi ser i form av ’Komet i förskolan’.

Ursprungligen utvecklades Kometmetoderna i socialt belastade områden i USA:s storstäder och syftade till att förebygga kriminalitet och droganvändning.

Förskolans utveckling har varit mycket dynamisk då det gällt att i samverkan med rörel­ser och intressen i samhället ha en öppen och nyfiken hållning till pedagogiska impulser och intryck.

Det här innebär till exempel att synen på barnet som en kompetent och aktiv aktör med rätt till inflytande har etablerats och är en kvalitets­markör i förskole­verksamheten. Något som också uttrycks i läro­planen för förskolan.

Denna utveckling har i stort sett förbigått förespråkarna för ’Komet i förskolan’. Vi ser tillämpningen av ’Komet­metoden’ som ett återtåg till disciplinering av barnet.

Målet för ’Komet i förskolan’ är att se om förskole­personalen med komet­manualens hjälp bättre kan klara av stökiga barn [men varför är barn stökiga? Varför är vissa barn stökiga?].

Metoden bygger på beteendemodifikation. Den teoretiska basen är behavioristisk inlärningsteori i vilken beteenden lärs in genom belöning respektive bestraffning, morot och piska, guldstjärnor och skamvrå.

För dem som har minnen av förra århundradets tidigare skolformer och disciplinerande pedagogik är igenkänningsgraden hög. I dag finner vi tillämpningar inom hundpsykologin och i hundkurser.

Synen på hur barn, unga och vuxna lär och på hur relationerna utformas i en demokratisk skola och förskola är på mils avstånd från det ovan skisserade Kometprojektets mekaniska syn på lärande och relationer.

Etableringen av ’Komet’ genom­förs samtidigt som stora nedskärningar görs i verksamheter för barn och unga och efter att förskolan i Stockholm under mer än ett decennium avlövats på resurser som förskolepsykologer och resurspedagoger.

Vi undrar vart självständigheten, yrkesstoltheten och det kritiska sinnelaget som präglat förskolevärlden har tagit ­vägen hos dem som beslutade då den här metoden såldes in. Särskilt som det skett utan överväganden om de värdegrunds- och etiska aspekter som är speciellt relevanta då utsatta barn är i fokus.”

Bo Nurmi skriver också i ”Disciplinproblemen i skola – en fråga om kunskap och perspektiv”:

”Att elever är stökigare idag än förr har börjat ta formen av en väletablerad medial sanning. I den offentliga debatten, representerad av bland annat dagstidningar, radio och TV hörs det lite till försvar av eleven [!!!].

Debattens budskap tycks vara att sanningen nu är beskriven, elever är stökigare och det är bara att förhålla sig till det. Trots att många inom forskarkåren ifrågasatt sanningshalten i det som påstås, och särskilt då i frågan om disciplinproblemen och den så kallade lösningen.

Kontroll som en metod för att hantera någons beteende är mycket tveksamt. Den humanistiske psykologen och välrenommerade forskaren Edward Deci beskriver i sin bok Why we do what we do varför.

Kontroll kan i princip bara leda till två typer av människor: de som ger sig, eller de som gör motstånd. Oavsett vilket är risken att eleven alieneras i psykologisk och social bemärkelse stor, med negativa konsekvenser för elevens framtid [och för samhället].

Även om kontroll kan fungera bra på kort sikt skapar det sällan det långsiktiga samförstånd som är avgörande för att en relation ska fungera. Vilket bekräftas av att disciplinproblem är ett återkommande problem i skolans värld.

Kontroll som lösning genererar bara nya problem av den anledningen att vi botar symptomen, och inte de bakomliggande orsakerna. Orsaker som inte nödvändigtvis handlar om eleven, utan om kan vara allt från lärarens förhållningssätt, psykosocial miljö till andra strukturbundna faktorer.”

Se också ”Respektera även intoleranta elever – Först när eleverna lär sig identifiera känslor av intolerans i sig själva kan de förstå rasismens drivkraft, säger prisbelönte läraren Christer Mattsson.”

Läs om rötterna till trångsynthet eller bigotteri.

Och slutligen ”Riskabelt för hälsan att inte vara omtyckt.”

Tillägg: Och var det inte möjligt att utveckla den inom ramen för den kommunala skolan? Göra det först? Har friskolorna bidragit till att förbättra vår skola? Har individuella löner bidragit till det? Från MIN skolverklighet är jag ganska tveksam. Överväger nackdelarna fördelarna?

Glöden har dött i ögon som förr glödde och jag tror inte vi gör ett bättre jobb idag för att vi har individuella löner. Pengar är inte enda drivkraft. Kanske ingen stor drivkraft, om man tycker det man gör är roligt och får någorlunda resurser för att genomföra det man ska göra på ett vettigt sätt.

Men om man inte får det eller tillfredsställelse riktigt av sitt jobb, då blir lönen betydligt viktigare. Kanske väldigt viktig, det viktigaste? För man vill ha någonting av sitt jobb. Nu menar jag inte att lönen är helt oviktig.

Se Ingrid Dahl i ”Ideologisk sanningstvätt”:

”Allra mest häpnadsväckande är nog ändå påståendet att en av orsakerna till målstyrningen är den pedagogiska progressivismen. Argumentationen är ungefär: eftersom den pedagogiska progressivismen är kunskapsfientlig – liksom målstyrningen – leder den förra till det senare.

Till det kommer ytterligare ett argument: eftersom de flesta akademiska pedagoger omhuldar den pedagogiska progressivismen och det är akademiska pedagoger som varit involverade i utvecklingen av målstyrningen så …

Jag kan inte låta bli att tänka på den kritik som Karin Dahl, en av de mer namnkunniga företrädarna för progressivistiska ideal (dock inte akademisk pedagog) drev mot förslagen till målstyrda läro- och kursplaner när de presenterades i början av 1990-talet./…/

Det är kanske i och för sig inte orimligt att förvänta sig att en forskare ska kunna skriva en rapport av det här slaget under tre månader – under förutsättning att det är en forskare som är förtrogen med såväl forskningen om skolreformerna och om lärare och professionaliseringen av läraryrket.

Man kan undra över varför ESO väljer att lämna uppdraget till en historiker utan sådan förtrogenhet – när det faktiskt finns tillgång på experter både när det gäller forskning om de senaste decenniernas reformer och läraryrket.

Konsekvenserna av tillvägagångssätt blir en slags ‘sanningstvätt’: Om man ger ett uppdrag, som egentligen är omöjligt såvida man inte är expert inom området, till en forskare som inte har den nödvändiga förtrogenheten och därför måste lita till andrahandsrapporter och mediebilder kommer ideologiska påståenden att reproduceras som forskningsgrundade och ’rena’.

Detta utan att den enskilde forskaren är medveten om att han genomför en sanningstvätt.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin bigotryreflektioner och speglingar II....