Decennier av nyliberal egoism och om att avväpna den berättigade vreden – att inte se mörkret i ögonen och göra något åt det, göra uppror…

Tony Samuelsson i recensionen ”Kallskänkan och förtrycket” av diktsamlinegn ”Kallskänkan” av Jenny Wrangborg:

”Om kallskänkan som söker sitt kollektiv men inte hittar det. Så skulle man kunna sammanfatta min läsupplevelse. Folk är nedtryckta, maktlösa, rädda och knyter näven i fickan.

I fackklubben, om den finns, kan man någon gång känna glädje och sammanhållning. Men mest är folk fullt upptagna med sina privata drömmar eller bara hålla näsan över ytan.

’Där arbetarna förr trevade ut ur kollektivet, in mot egot, famlar de idag i motsatt riktning’, skrev Örjan Nyström i en bra artikel i LO-Tidningen häromveckan.

Det är tragiskt att arbetarklassen förborgerligas, menade en gång Ivar Lo, men så sker när man får det bättre. I Wrangborgs dikter måste arbetarna vända på slantarna igen. Ändå känner de inte igen sig i det ’vi’ som Wrangborg drömmer om. Decennier av nyliberal egoism har suddat ut klassidentiteten.”

Och Örjan Svedberg i recensionen ”Greider med hjärtat till vänster – på sikt måste en förändring komma” av Göran Greiders bok ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället”:

”Den fråga som är central är: varför har inte arbetarrörelsen ett kraftfullt svar på finanskrisen och klimatkrisen? För att få svar på den frågan gör han en personlig och politisk tillbakablick som sträcker sig tillbaka till 70-talet./…/

… de ekonomiska kriser kapitalismen genomgår alltid kommer att finnas – de går inte att få bort. För om man lyckas ta bort kriserna, ja då är det inte kapitalism./…/

Ovanpå detta kom så nyliberalismens segertåg genom västvärlden. Det börjar med Thatcher och Reagan, men vi fick ju även vår egen variant här hemma./…/

… nyliberalismen trängde djupt in i både arbetarklassen och arbetarrörelsen./…/

Riktigt njutbart blir det när nyliberalismens haveri beskrivs. För alla dessa självsäkra nyliberala ideologer vi retat oss på under många år tappade fotfästet, blev en aning mindre sturska./…/

Särskild uppmärksamhet ägnar han två viktiga utvecklingar: framväxandet av ekomodernismen och konsumtionshysterien./…/

… det är för det första den rika världen som förstör mest och för det andra är det den rika delen av den rika världen som är värst. Ekomodernismen bli på så sätt klasslös.

Själva kapitalismen förblir orörd och borgligheten i Sverige hävdar att vi genom tillväxt kan komma ur klimatkrisen – det tror inte författaren på (och inte jag heller). Hela klimatkrisen är djupt förbunden med kapitalismen./…/

… krisens verkningar kommer att fortsätta och att lösningarna kommer att vara i stort sätt liberala världen runt. Samtidigt som en insikt håller på att långsamt sprida sig, insikten om att tillväxten inte kan fortsätta och därmed inte kapitalismen heller.

På sikt måste en förändring komma. Men den kommer först när socialdemokrater runt om i Europa släpper sin ängsliga fixering på storstädernas medelklassväljare och inser att det är arbetarklassväljarna man ska arbeta för./…/

… det är utjämningen mellan klasser och folk som på sikt kommer att förändra världen och det är genom denna tanke vi kan komma åt den dubbla kris vi befinner oss i nu.”

Maria-Pia Boëthius skriver i ”Stirra mörkret i ögonen. Boëthius: Positivt tänkande drogar ner Sverige?”:

”Strax innan jag reste från Sverige blev jag intervjuad av två unga mediestudenter om ’media’. När jag babblat klart sa de: ’Gud, så deprimerande.’ Jag blev faktiskt häpen. Min idé är att se mörkret i ögonen och göra något åt det, göra uppror, allra minst.

De senaste åren har jag märkt en skillnad när jag är ute och föreläser. Många människor vill ha optimistiska budskap för att sedan gå hem och känna sig väl till mods, istället för att gemensamt söka sanningen, också om den är mörk och sedan kavla upp ärmarna och sätta igång motståndet.

Och jag har funderat på hur annorlunda det var på 60- och 70-talen och om positivt tänkande är på väg att droga ner också Sverige. Dess profeter kallar alla obehagliga sanningar för ’katastrofism’. Låter som ett bra sätt att avväpna den berättigade vreden. Eller slippa känna den?/…/

Någon som jag håller oändligt mycket av och som varit fruktansvärt utsatt lärde mig en gång att det är tvärtom, att styrkan kommer av att stirra det svarta rakt i ansiktet, inte att låtsas som om det inte finns. Och att sedan handla. Hon gjorde det och av det lärde jag mig något omistligt.”

Se tidigare inlägg om positivt tänkande.