Mer om individualism – är ensam stark?

14 augusti, 2015 § Lämna en kommentar

slutsnackat_framsida

Ulf Lundén skriver i recensionen ”Bryt tystnaden på arbetsplatsen” om boken ”Slutsnackat. Folkrörelse på arbetsplatsen, del tre”:

”Antologin synliggör också den stora marknadsliberala ‘revolution’ av vårt samhälle, där en ohämmad individualism är det ­enda rättesnöret i dag.

Arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv och den övriga ekonomiska eliten i samhället har på många sätt lyckats rotfästa idén om att ensam är stark när det faktiskt är precis tvärtom. Det är först när vi kämpar tillsammans för våra gemensamma intressen som något kommer att hända på allvar.

Arbetare/tjänstemän spelas ut mot varandra på olika sätt. Det går ju alltid att hänvisa till ekonomiska kristider, branscher i förfall och att vi behöver en mer otrygg arbetsmarknad. De som förordar detta riskerar ju sällan själva att hamna där.

Slutsnackat åskådliggör också ­felet med fackföreningsrörelsen av i dag. Mobiliseringen och aktiviteterna måste komma underifrån, om de som står längst bak plötsligt rör sig gemensamt framåt, då måste ­alla andra också börja röra på sig.”

Man kan bland annat också läsa:

”Här finns sopgubbarna i Stockholm som kämpar mot sämre löner och ökad arbetsbörda genom att till punkt och pricka följa alla regler som sophämtningen omgärdas av.

‘Det är inte så att arbetsgivarna vill få bort stress och press – de vill bara slippa betala för det.” (Replik från sopgubbar som skulle bli av med sitt ackord.)'”

Här andra Röster om Slutsnackat.”

Enskilda individer och kollektiv borde inte vara motsatser, borde kunna existera samtidigt. Behöver inte vara motsättningar…

Annonser

Arbetslivet idag – och det så kallade ”kunskapssamhället” …

10 juli, 2015 § 11 kommentarer

Strukturell dumhet a

Har precis sträckläst Roland Paulsens bok ”Vi bara lyder: en berättelse om arbetsförmedlingen.”

Paulsen skriver om begreppet ”funktionell dumhet” ett begrepp som forskaren Mats Alvesson myntade. Begreppet funktionell dumhet:

”… syftar på frånvaron av kritisk reflektion.

En organisation som präglas av funktionell dumhet utmärks av enhet och konsensus vilket får medarbetarna att undvika ifrågasättande av beslut, strukturer och visioner. Funktionell dumhet var enligt Alvesson en bidragande orsak till finanskrisen 2007-08 [se ”A stupidity-based organization”*)].”

Vad innebär detta för produktiviteten på våra arbetsplatser? Arbetsplatser fyllda med ja-sägare och där taket är ganska lågt, där tystnaden brer ut sig mer och mer.

Hur många trivs egentligen på sin arbetsplats? Hur många vågar öppna munnen och ifrågasätta saker? Vi ska helst lyda och hålla tyst?

I debattartikeln ”Vi lever i ballongsamhället – och det riskerar att spricka” skriver Alvesson bland annat:

”[Arbetslivet är] Inte längre en pyramid. Samhället i dag liknar en ballong, vars svällande ‘midja’ utgörs av en växande medelklass som sysslar med symbolverksamhet. Vi får yrken utan innehåll, titelinflation, överutbildning. Ett välfungerande samhälle kräver att man inte frestas blåsa upp ballongen så mycket som möjligt, skriver Mats Alvesson.

Samhället brukar beskrivas som en pyramid. Det finns få i toppen, flera nära denna, ett antal på mellannivå och den stora massan där nere. Liksom andra metaforer eller bilder har den sina för- och nackdelar. I dag är den mindre belysande än för några decennier sedan.

En bättre metafor är samhället som en ballong. Vi kan säga att vi lever i ballongsamhället. I detta finns förvisso en hel del på samhällets botten och ganska många har det riktigt gott ställt.

Men särskilt finns en mycket stor medelklass som bildar en tjock samhällsmidja. I denna trängs alla yrkesgrupper som lyckas undgå göra någon konkret produktion utan är sysselsatt med mer eller mindre viktig symbolverksamhet.

Man jobbar med planer och prat, med ettor och nollor, med att skapa efterfrågan och entertainment, med människoförbättring och management, med varumärkande och verksamhetsförändring. Vi har till exempel en armé av lärare, från förskolan till högskolan.

Vi har en annan armé inom terapi, coachning och allmän människoförbättring [se tidigare postning om vad dessa självförbättringsguruers jobb kan åstadkomma].

Och en tredje som sysslar med kommunikation och medier. En fjärde sysslar med ekonomi och juridik.

Medan i pyramidsamhället flertalet hamnade långt nere togs detta mer eller mindre för givet. I mina föräldrars brukssamhälle på 1940-talet gick tre av hela klassen vidare från folk- till realskola. Nu är det väl max tre i en klass som inte går vidare till gymnasieskola, vilket vållar stor panik. Förr var ett arbetsliv på låg nivå helt okej, i och med att de flesta var arbetare, lantbrukare med mera. Nu gäller det att klättra upp ett par nivåer på samhällsstegen, att stiga till väders med ballongen. Även om fler arbetar på McDonalds än på Microsoft och fler med distribution än med design är idealet att svinga sig upp några snäpp.

I ballongsamhället är soliditeten ganska svag. Mycket är uppblåst. Krampaktigt söker alla undgå att hamna under ballongens tjocka mitt. I och med att så många tävlar om att hamna över blir statuseffekten av att ligga under illa. Här finns man i skuggan.

Alla möjliga resurser mobiliseras i ansträngningen att klättra. I medelklassandet av så många som möjligt och säkerställa en plats i solen används bland annat: a) (över-)utbildning, b) inrättande av yrken och positioner, c) certifiering och auktorisation samt d) titelinflation.

mycket av det inte handlar om särskilt mycket reellt kvalificerande eller produktivt arbete får vi här ballongsamhället – stort, synligt och uppblåst men tomt på innehåll. Hit hör utbildnings- och titelinflation, jobb av tveksamt värde men som skapas som svar på utbudet av utbildad arbetskraft (till exempel coacher) och intetsägande legitimeringar.”

Håller helt med!

En mängd yrken och befattningar som är befriade från produktiv aktivitet har inrättats och tillsätts. I organisationer sysslar man med varumärkande, mångfaldigande, jämställdhetsarbete, informerande, visionerande, planerande och strategiserande. Myndigheter i inspektions- och förbättringsbranschen byggs ut. Ekonomer, jurister, terapeuter, kommunikationsexperter och konsulter erbjuds eller skaffar sig jobb och uppdrag i stor skala. En stor mängd tomt arbete – folk är på jobbet men gör inget alls eller inget meningsfullt – fyller arbetsdagen för många.

I olika verksamheter uppgraderas formell kompetens. Ofta skär sig de reella arbetsuppgifterna mot de anställdas befattningar. Men i ballongsamhället bortser man gärna från detta. Här betonas (formell) kompetens, relevansen av denna är ej lika viktig.

Titelinflation är vanligt. Poliskonstaplar har ersatts av polisassistenter, vilka nu allmänt ersatts av personer med titeln polisinspektörer, furirer och sergeanter har blivit kaptener och majorer, lektorer i högskolan har i stor utsträckning blivit professorer. Kommunaltjänstemän som ej blivit chefer har fått bli strateger. De som har blivit chefer vill bli kallade ledare. Då sysslar man med ledarskap, inte administration. Auktorisation och certifiering används i all större skala. Yrken ger anspråk på att vara ‘professioner’ [Alvesson själv är professor], med särskilt självstyre, auktoritet, etik och annat fint. Senast har lärarlegitimationen tillkommit. Det återstår att se om föräldrar och barn intar en mer respektfylld attityd än den som sänkt skrået.

I ballongsamhället är önskan om att komma från botten mycket stark och konkurrensen om att ta sig upp till och helst över den tjocka mitten intensiv. Som en följd härav får vi en uppsvälld samhällsballong där kampen om status, position och självkänsla är benhård. Risken att ballongen blir alltför hårt pumpad och spricker bör kanske beaktas. Här kan man påminna om it- och finansbubblorna 2000 respektive 2008.

Status blir en ständig oro.”

*) Om ”A stupidity-based theory of organizations” kan man läsa:

”De [Alvesson och Spicer] menar att det också kan finnas en allmän beredskap till functional stupidity. Denna beredskap – eller drift – står i motsats till den ofta framförda tanken att det i grunden, och i varje verksamhet och hos varje individ, finns en strävan mot och en önskan om utveckling mot ökad insikt och kunskap – smartness.

Den allmänna föreställningen är att organisationer rör sig mot en ökad och bredare kunskapsnivå. Denna ses ofta i litteraturen som ett ideal.

Man talar om kunskapssamhället. Detta protesterar Alvesson och Spicer emot. De menar att det också kan vara tvärtom – nämligen att det samtidigt med denna drift mot ‘smartness’ finns en stark drift mot att undvika att förstå och att hindra en kunskapsutveckling – att öka sin ‘stupidity’.

Alvesson och Spicer menar att denna drift också kan uttryckas som en beredskap. Det finns en inbyggd potential till functional stupidity.

Functional stupidity kan därför aktivt och medvetet utnyttjas, underblåsas och understödjas av en stor mängd inflytelserika organisatoriska aktörer, allt från vanliga medarbetare, samarbetspartners, konsulter, massmedia, chefer på olika nivåer och management gurus. De medvetna strategier som används för att framkalla och förstärka functional stupidity kallar författarna ‘stupidity management’.”

Men att leva ett helt liv på lögn vad är det för liv undrar den som gjorde sammanfattningen som jag citerat ovan. Håller med.

Ska försöka blogga om Paulsens bok senare.

Perfekta människor och att inte vara politisk …

2 juli, 2015 § 2 kommentarer

9789163357091_large_mattillatet-praktisk-vagledning-for-dig-som-har-en-atstorningVäldigt intressant: ”Uppdrag: Självkänsla” på sidan ”Frisk&Fri – riksföreningen för ätstörningar”, apropå en artikel jag läste häromdagen (i högen av tidningar som samlats medan vi varit borta): ”Var går gränsen mellan ätstörd och hälsosam?” Ja, var går den? 

Där nämns boken ”Mattillåtet.” 

En enorm press på människor idag! Borde vi vuxna bidra till denna stress och press? Är det konstigt att barn reagerar/agerar? Som beskrivs i denna artikel.

Tar vi itu med grundproblemen egentligen? Eller bara symtomen? Disciplinerar” barnen t.ex.? Och framförallt individualiserar dem, bortser helt från eventuella strukturella fenomen, som enskilda individer har mycket liten makt att förändra? 

Och politik får man inte prata. Emil Jensen skriver så bra om detta i ”Detta är en helt opolitiisk krönika”:

”Jag sitter på en klippa vid Medelhavet och tänker att jag ska följa denna trend och försöka skriva en alldeles opolitisk dikt om det turkosa havet. Som om något var opolitiskt eller någonsin kan bli det.

Allt är politiskt. Och allra mest politiskt är nog det som ska vara ‘opolitiskt’.

När namnen på årets sommarpratare i P1 nyligen släpptes, betonades att urvalet var gjort för att det inte skulle ‘vara så politiskt i år’. Följt av opolitiska namn som Fredrik Reinfeldt, Alice Teodorescu och Karl-Petter Thorwaldsson.

Och enligt min egen logik skulle jag egentligen kunna nämna samtliga namn – för det är väl självklart politiskt när en person pratar i nittio minuter inför miljoner lyssnare och det är väl självklart politiska urval som påverkar vem som ska prata nittio minuter inför miljoner lyssnare. Och det är inget fel med det! Det verkar som att det i valet av värdar till exempel har funnits en viss tanke kring representation vad gäller ålder och kön. Och det är politiskt. Och det är bra.

Men det låter inte bra.

Senast på en avlägsen släktmiddag (både släkten och middagen kändes väldigt avlägsen) uppstod en diskussion om brott och straff följt av ett ‘Nä nu ska vi inte prata politik’ följt av ett samtal om prinsbröllopet. Det där skattefinansierade opolitiska eventet i lördags.

Såhär har det förstås alltid kunnat låta, men det låter ännu mer såhär i år.

Under hela min artistkarriär – och mitt privatliv med för den delen – har jag stött på den där skräcken inför att vara politisk. Ordet är tungt belastat och det är något tråkigt, fult och rentav lite farligt. Men i år har jag till och med fått det som en preferens när jag ska uppträda. ‘Och så helst inget politiskt, det kan vara känsligt här.’ Det är som att be ett barn att inte titta bakom en viss dörr. Och i det här fallet en väldigt öppen dörr.

För vi är politiska vare sig vi vill det eller inte. Inte minst som konstnärer. Även och inte minst i våra mest ‘opolitiska’ verk.

Skriver jag ännu en heteronormativ kärlekslåttext med en självömkande jagperson, så upprätthåller och reproducerar jag en samhälls- och relationsordning jag egentligen inte vill ha. I all oskuldsfullhet. Eller?”

Astrid Lindgren skrev att barn har en massa spring i benen. Barn svarar på oss vuxna och kanske bara på de signaler vi sänder ut, vilka kanske inte alltid är fullt medvetna för oss? Borde vi vuxna snarare reda ut vårt egna, om vi kan?

En kommentator till artikel länkad ovan (om gränssättning av barn) svarar så bra:

”Ett nyfött barn är och SKA vara en egocentrisk varelse; Mata mig! Värm mig! Skydda mig! Älska mig! Om alla barn från första början fick sina behov uppfyllda på SINA villkor, tror jag att färre skulle växa upp till sk ‘bortskämda’ barn för barn som får respekt, respekterar andra människor.

Som Astrid Lindgren sa: ‘Ge barnen kärlek, kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv’

För mig är sk ‘bortskämdhet’ likställt med att inte ha blivit sedd och älskad för den man är. Och en sak till! Barn LÅTER! Surprise?”

Det tror jag är sant!

Kan tanken försätta berg? Vilka är de eventuella negativa effekterna av positivt tänkande?

2 juli, 2015 § 7 kommentarer

Tankens kraft i all ära, men skulle vi behöva mer av folk som ifrågasätter fenomen i samhället? Som är kritiska? Allt går inte att lösa individuellt.

Läste om kurs på facebook om ”Hur attraktionslagen verkligen fungerar” arrangerad av TankeCoaching.

Sambon kommenterade detta i stil med att

”Ett sätt att skaffa sig jobb ifall man inte har något [att t.ex. starta coachingfirma, även om man inte har de adekvata kvalifikationerna, t.ex. i form av gedigen utbildning i psykologi för att kunna hantera det som eventuellt kommer upp hos ens klienter].”

Nej, jag tycker inte detta är så harmlöst. 😦  Negativa känslor liksom alla andra känslor finns där för att tala om något för oss.  Vi kanske istället borde lösa våra eventuella problem tillsammans med människor med verkliga kvalifikationer.
Apropå videon se ”Police: Life-coach radio hosts commit suicide together.”

Sideffekter: enorma krav på människor, något jag skulle vilja blogga mer om!

Och allt ska lösas individuellt inte strukturellt. Man får heller inte prata politik i många sammanhang, men är inte allt politiskt?

Mer om politikers frånsägande av ansvar och om grandiositet, samt också om jantelagen – universitet, sjukhus och skolor förutsätts kunna styras på samma sätt som företag (de har ingen särskild status, ska inte tro de är förmer eller annorlunda)…

22 april, 2012 § 7 kommentarer

Patrik Hall skriver intressant på s 289 i boken ”Managementbyråkrati – organisationspolitisk makt i svensk offentlig förvaltning” (politiker har delegerat bort sitt ansvar. Jag undrar VEM tar ansvar istället? Någon?) hänvisande till Mats Alvessons bok ”Tomhetens triumf: Om grandiositet, illusionsnummer & nollsummespel”*):

”Alla vill ha status, och detta åstadkoms genom konsumtion, livsstilsvanor och utbildningar och befattningar med tjusiga namn.”

Hur kommer det sig att vi kanske inte i högre känner oss värda tillräckligt precis som vi är? Är det något vi fötts med?

*) Om Alvessons bok kan man läsa:

”Dagens samhälle utmärks av grandiosa självbeskrivningar och anspråk i stor skala.

Detta samtidigt som kampen om godbitarna yrkespositioner, utbildning och konsumtion i allt högre grad handlar om ett nollsummespel.

Varumärkta produkter uttrycker identitet och tjusighet. Men mycket av detta är­ ­substanslöst prat och rymmer inslag av bondfångeri och själv­­bedrägeri. Bakom den grandiosa fasaden lurar tomhetens triumf.”

Hall fortsätter:

”Samhället präglas av ett slags kollektiv narcissism.

Bakom grandiositeten lurar emellertid tomhetens triumf.

Man putsar på fasader, medan innehållet inte förbättras – ibland kanske det till och med försämras, och den välputsade fasaden blir något som kompenserar för tvivelaktigt innehåll.”

Han skriver om…

”… organisatorisk statusjakt och grandiositet.”

Ytan ser fin ut, kanske finare än den gjorde tidigare, men har innehållet förändrats ett enda dugg? Kan det till och med ha försämrats? Han menar t.ex. att implementeringen av Lean Healthcare vid stort svenskt sjukhus inte handlar om

”… att skapa effektivare organisationer, utan istället om att signalera att de är moderna, och på så sätt uppnå högre status från omgivningen./…/

Cheferna och andra reformatorer träffas på konferenbser och solar sig i varandras framgångar. Vad som egentligen pågår inom de organisationer som berättelserna påstås handla om skulle vara intressant att veta.”

Ja, precis! Hur ser det egentligen ute i de där fantastiska organisationerna? Ytan är viktigare än det faktiska innehållet?

Och har det blivit någon skillnad för ”avnämarna”, dvs. elever i skola, patienter i sjukvården, brukare av privat och offentlig omsorg?

På samma gång så riktar sig managementreformer MOT äldre typer av grandiositet skriver Hall:

”Professorer, läkare eller lärare är inte märkvärdigare än andra människor.”

Ny slags grandiositet skapas? Andra kategorier övertar professorers, läkares och lärares roller? Och ses nu upp till istället? Status är fortfarande viktig, men en förskjutning har skett? Är detta nya bättre än det gamla? Finns det ett tredje sätt, som är bättre än de gamla sätten?

Hall menar att det finns tendenser till jantelagstänkande i managementreformerna! Dvs ”du ska inte tro du är något”. Vi ska både slå på trumman för oss och samtidigt inte tro att vi som individ eller organisation är förmer än någon annan!? Och de debattörer i kommentarsfälten som försöker tysta andra debattörer med att de drivs av jantelagen kanske drivs just av denna jantelag själva: deras meddebattörer ska inte tro att de är något!?

Hall skriver på s 290:

”.. det finns tendenser till jantelagstänkande i managementreformerna. Universitet och sjukhus forutsätts exempelvis kunna styras på samma sätt som företag.

Detta relaterar till den verksamhetsoberoende karaktären av managmentreformer – att dessa reformer kan tillämpas på alla organisationer, överallt. Ingen organisation ska tro att ‘den är nåt’. Likriktning och standardisering präglar utvecklingen inom samtliga de sektorer som studerats i denna bok – högskolan, sjukvården och kommunen.

I grunden menar jag alltså att man kan spåra moraliserande drag i denna utveckling.”

Ja, och vi har fått en annan typ av förståsigpåare, inte minst bland ekonomer. Allt har ju blivit ekonomi, vadå, några ”avnämare” eller effekterna för några såna? Politikerna har hakat på detta; de är väldigt måna om att framstå som ”ansvarsfulla,” när det gäller ekonomin, men vilka effekterna blir för medborgarna det har sekundärt värde (om det alls betyder något, utom för de mest välbeställda)?

Och vadå, om tillgängligheten för värktabletter har blivit större tack vare den fantastiska avregleringen av apoteken, se Mats Gerdau (m) nedan? Hur har tillgägnligheten blivit vad gäller betydligt mer livsviktiga läkemedel för grupper som har det ekonomiskt tufft? Är inte tillgången på Alvedon ett lyxproblem? man kan ju också fråga sig varför vi behöver värktabletter i sån grad?

Hall skriver på s 291 om den kvinnoklinik han specialstuderat (för boken?), att de vill bli ”Sveriges bästa BB” och att de strävar efter kvalitetsutmärkelser:

”Men på vilket sätt ska kliniken egentligen bli bäst?”

Ja, precis!

Han svarar:

”Jo, den ska bli bäst genom att den ska vara den klinik som bäst uppfyller externa standarder och normer [interna standarder och normer, vadå?].

Den ska bli bäst på att implementera Socialstyrelsens (likriktade och standardiserade) ledningssystem för kvalitet.

Den ska bli bäst på att uppfylla kraven i SIQ:s (likriktande och standardiserade) kundorienterade verksamhetsutvecklingsmodell.

Den ska bli mest normal i det benshmarking-projekt med andra kvinnokliniker som den ingår i./…/

Som Bejerot hävdade (citerad i kapitel 1) är det standardiserade kundmöten som eftersträvas, efter modell från flygbolag, snabbmatsindustrin och andra servicenäringar [se ‘Bortom New Public management: Institutionell transformation i svensk sjukvård’, hur mycket effektivare har egentligen sjukvård eller skola blivit? Ineffektiv på andra sätt och vadå, de professionellas bedömningar?].”

Är det så vi vill bli bemötta som patienter, elever osv, på standardiserat sätt?

Hall påpekar att organisationer och dess medarbetare ska vara flexibla (och bli allt flexiblare) medan de system som styr dem är väldigt rigida: systemet ändras inte. Det säljs exakt likadant till alla kunder. Om man ifrågasätter styrsystemet så är det inte fel på det, utan på den som kritiserar. ”Lyd och håll tyst!”

Managementteknikerna blir som religioner och de som säljer dem närmast som gudar. De framstället både sitt system, sin metod och sig själva på det sättet. Litet grandiost alltså, menar Hall, om jag förstått honom rätt.

Han drar också ut konsekvenserna av managementstyrning, och den byråkrati som finns kring denna, för demokratin. Politikerna delegerar bort sitt ansvar istället för att ta det.

Ja, hur är det med privatiseringshysterin, inte bara i blått styrda kommuner, utran också i rödgrönt styrda? Överallt så privatiseras det hej vilt och därmed är alla problem lösta, tros det? Men vilka problem kan vi komma att få se, både i nära framtid, samt på längre sikt?

Och några tjänar massor med pengar på att sälja dessa styrsystem, vars effekter det finns skäl att ifrågasätta? Om dessa system verkligen ÄR okej borde man inte vara rädd för att bli granskad? Här granskas och ifrågasätts ju andra yrkesgrupper ganska rejält. är det skillnad på folk och folk, system och system, organisation och organisation?

Mer av samma. 😦

Ja, mer av samma igen!?

Skojar Gerdau? Finns det inte betydligt viktigare saker, än en sådan ickefråga? Sen undrar jag vem som började prat om avreglering av apoteken (inte för att jag hyllar den/de som gjorde det)? Hur många uppskattar denna avreglering? Har den verkligen gett oss bättre apotek? Eller tvärtom sämre??

Började fundera om inte Björn Johnson skrivit om honom? Jo, apropå missbruksutredning

Intolerans, sätta sig på höga hästar, snobbism och förakt för svaghet växer i dagens högervridna samhälle…

6 april, 2012 § 4 kommentarer

Ja, är det så?

Vet inte vad jag ska sätta för rubrik på detta inlägg. Har precis läst ETC från förra fredagen och ville blogga om det som jag läste. Därav denna bloggning.

När man jobbar med barn och ungdomar vad är det som är ”häftigt” där (som i den verksamhet jag jobbar: instrumentalmusik)? Bara en stilla undran… Jag tror barn kan prestera häpnadsväckande saker, men…

Det finns en massa förståsigpåare, som själva inte jobbar i verksamheten. En ökande intolerans, snobbism, att sätta sig på höga hästar? Vad handlar detta att skämmas om? Av skam tiger offret. Ja, människor tystas!? Mer eller mindre medvetet. Man får människor att känna sig dumma och därmed får man dem att tiga och inte berättigat ifrågasätta kanske? Litet i det som förmedlas idag ger människor råg i ryggen och insikt att de inte är ensamma om att ifrågasätta förhållanden?

Bodil Malmsten lär visst skriva i sin nya bok ”Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag” om uppgivna medelklassmänniskor i Sverige i dagens samhällsklimat. Hon reagerar på det?

Om hennes bok kan man läsa:

”Så kom fler uppbrott; det från Finistère till atlantkusten och därefter återkomsten till Sverige. Det är den resan vi läser om i den nya bloggboken Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. En fysisk och mental resa som gör att Bodil Malmsten ser allt som förändrats här hemma med klara ögon. Hon registrerar med skarp blick och kommenterar med skärpa företeelser som vi själva inte längre orkar uppröras över.” 

Och vidare:

”Tillbaka i Sverige är det Posten och sjukvården. Hon häpnar över institutionaliserad idioti, men ännu mer över att hennes vänner och bekanta är så uppgivna. Jaja, säger de. Det är så det är.”

Ja, finns det ett offerklandrande synsätt som passar fint med den rådande ekonomiska konservatismen de senaste två decennierna?

Och ta bort de negativa incitamenten med vinst i skola, vård och omsorg!

Här kommer ”En lärarskildring”, men det är bara en aspekt av förhållandena i skolan och något jag bloggat om tidigare och kommer att fortsätta blogga om.

Hur är politikers kontakt med verkligheten kan undras? Lööf tjänar 10 gånger så mycket (och mer) än det hon själv förespråkar för andra.

Hur är det med friheten egentligen? Finns det en osynlig diktatur också? Som är nästan lika dålig och skadlig? Var är toleransen och medkänslan/empatin och de glada skratten, njtningen i tillvaron?

Fetma (grav övervikt) är vanligare i ojämlika samhällen.

En usel kvinno- OCH därmed också människosyn! Undra på att rasistiska organisationer växer? Snobbism, intolerans och att sätta sig på höga hästar blir allt vanligare på alla nivåer.

Fuskdebatter (som högst medvetet förts) vad har de bidragit med? Bristande tillit? Se Equality Trust om tillit och samhällsliv. Jo, det påverkar samhällslivet om vi litar på eller misstror varandra. Man kan också spekulera i om de i maktposition har drag av paranoia?

“Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”

Howard Zinn

Britten George Monbiot skriver i artikeln ”Unsentimental education” eller ”Osentimental utbildning” om skola, utbildning och överklass i Storbritannien:

”Om bara regeringen ville rättfärdiga (dvs. försvara) paranoian hos de ledande klasserna. De tror, som de alltid har trott, att de är under exempellös (ny och enastående) attack. Hela förra veckan rasslade högerns tidningar av klagosånger från de privilegierade, jämrande sig över ett nytt klasskrig. Om bara.”

Se tidigare inlägg i kategorin paranoia – leding classes eller de ledande klassernas paranoia.

Och om vilseledning av debatten:  Borde man hänvisa till SCB istället till exempel? Se mer i senare kommentar nedan; om krav på fakta i internationella affärstidningar!

Företag gynnas av flera saker som vi alla gemensamt finansierar via skatt, som infrastruktur och utbildning för att ta några exempel. Kanske gynnas inte minst de mindre företagen av dessa saker! Småföretagare i Sverige lever ett tryggare liv än småföretagare i USA. Betydligt tryggare skulle jag vilja påstå. Även om det nog finns saker som kan förbättras för småföretagare i Sverige vad gäller trygghet och välfärd, men jag tror inte på högerns lösningar där.

Kan det vara så att största delen av befolkningen missgynnas av de skattesänkningar som skett och som kommer att fortsätta ske med de politiker vi har i makten nu? Effekterna kommer att visa sig så småningom. Vi kanske har litet mer i plånboken NU, men på sikt kommer dessa pengar att ätas upp av ökade avgifter. Något som bara gynnar dem med allra högsta inkomsterna och missgynna de flesta andra. Missgynna inte bara ekonomiskt, utan också i samhällsklimat (och i vår miljö). Monbiot har en poäng i videon ovan!

Kommer att addera debattarikel av Lena Sommestad i kommentar, samt kommentera vidare angående trådar ovan.

Och apropå det med svenskt näringsliv och deras site ekonomifakta, så skriver Johan Ehrenberg i ledaren ”Världens dummaste artikel?” om en utredning beställd av Borg vars uppgift är att stoppa varje förslag på en hårdare klimatpolitik. Se också Monbiot igenb i videon ovan!

Ehrenberg skriver:

”Så vem kan ha beställt en sån utredning? Vem betalar för att denna ”detaljerade genomgång av den vetenskapliga litteraturen” ska göras.

Jo, Anders Borg såklart.

Utredningen är gjord på finansdepartementets uppdrag.”

Den artikel Ehrenberg refererar till är ”Ingen effekt av att Sverige går före i klimatpolitiken.”

I Dagens Arena kan man i artikeln läsa om ”Den talangfulle herr Borg”:

”Medan Anders Borg rider på utnämningen ‘EU:s bästa finansminister’ får hans dogmatiska politik kritik från borgerliga ekonomer och ärrade tjänstemän. Borg talar som en keynesian men alla siffror visar att hans politik innebär motsatsen: idel åtstramningar. Paul Frigyes talar med en politiker som är expert på att byta ämne och kollra bort de ekonomiska reportrarna.

Vi börjar med ett trolleritrick. Ett mynt hålls i en näsduk i nypan över ett halvfullt vattenglas. Trollkarlen släpper myntet, det klirrar till, sen tas näsduken bort och publiken får se slanten på glasets botten. Glaset täcks åter, trollkarlen gör en gest och rycker sen bort näsduken. Myntet är borta. Hur det gick till? Som vid andra illusioner förstås. Det ser ut som om en sak görs, i själva verket sker något annat. Vi ska vara ofina nog att avslöja tricket senare. Inte minst av symboliska skäl, för finansminister Anders Borg bör känna igen sig väl i det.

Nya Moderaterna gick till val på löften om att skapa fler jobb och att bekämpa utanförskapet. Men arbetslösheten ligger i dag på 8 procent – över dubbelt så högt som de nivåer som rådde på 70- och 80-talen. Inkomstskillnaderna har ökat mer i Sverige än i andra länder.

Ändå har Anders Borg korats till Europamästare bland finansministrar, och åtnjuter ett enormt förtroende på hemmaplan. Vart tog myntet vägen?”

Om att befolkningstillväxt inte är ett problem – en ökning som äger rum bland dem som konsumerar minst, inte mest…

1 november, 2011 § Lämna en kommentar

Ur ledare av Göran Greider.

[Uppdaterad under dagen].

Borde inte media skriva om de saker som bloggare skriver om idag? Borde de inte göra det bättre än vad många av oss bloggare gör? Ha resurser att göra det? Bättre faktatillgång och framförallt mer tid?

George Monbiot om “Välståndsförstörare – företagen i city of London har skadat dig mer än du vet”.

Och han skriver I “It’s the Rich Wot Gets the Pleasure – population is much less of a problem than consumption. No wonder the rich are obsessed by it” eller “folkmängd är ett mycket mindre problem än konsumtion. Inte underligt att de rika är anfäktade av den” i min översättning från engelskan:

“Som en ny rapport påpekar så har ‘flykten från fattigdom och hunger blivit svårare på grund av snabb befolkningstillväxt.’ Denna sätter också press på biosfären.

Men hur stort är problemet?

Om du tror på de rika, äldre vita männen som dominerar befolkningsdebatten, så är detta det största problemet av alla.

2009 så möttes till exempel en grupp USA-miljardärer för att bestämma vilka hot mot planeten som allra mest pockade på deras uppmärksamhet.

[Se tidigare artikel av Monbiot ’Sluta klandra de fattiga. Det är Wallyyachtägarna som förbränner/eldar upp jorden. Befolkningstillväxt är inte ett problem – denna [ökning] äger rum bland dem som konsumerar minst. Så varför har ingen de rika som måltavla [istället, rika som kanske är de största bovarna]?” ’].

Vem kunde ha anat det?

Dessa män, som troligtvis konsumerar lika mycket av världens resurser på en halvtimme som medelafrikanen under en hel livstid, beslutade att det var befolkning [som var det främsta problemet].

Det är befolkningen du måste klandra om du inte kan medge ditt eget inflytande: det är inte vi som konsumerar, det är de där bruna människorna som förökar sig. Det verkar vara en pålitlig regel i miljöpolitik, att ju rikare du är desto mer sannolikt är det att du sätter befolkningsökningen närmast toppen över brott mot planeten[skriver Monbiot ganska sarkastiskt]./…/

Rapporten visar att sexualundervisning är avgörande, så är också tillgång till preventivmedel och erkännandet av kvinnors rättigheter samt förbättringar av deras sociala status.”

Lena Sommestad skriver i debattartikeln ”Den offentliga välfärden en nödvändig investering” apropå kvinnor, män och jämställdhet (något som i förlängningen påverkar våra barn och den av vissa så hyllade familjen, ja, hela samhället – och borde påverka dess organisation, samt våra trygghetssystem):

”… alliansen saknar gemensam familjepolitik. KD vill ha hemmafruar. Moderaterna, däremot, vill ha kvinnor i jobb. Men en sak förenar dem, mitt i striden.

De vill inte tala om vad hemmafrudebatten ytterst handlar om. Sanningen att svenska kvinnor står svikna, med dubbla jobb och en offentlig service som inte räcker till.  

Statsministern kräver att kvinnor ska ta ansvar för samhället genom att förvärvsarbeta. Varför kräver han inte också att män tar sin del av samhällsansvaret i hem och familj?

Statsministern talar om vikten av jämställdhet. Men varför försummar han då den gemensamma sektor som en gång byggdes upp för att ersätta hemmafrun?

Det är inte så konstigt att många kvinnor i Sverige lider av dålig hälsa och känner att tiden inte räcker till/…/

Förra veckans nyhet om hemmafru­trenden faller snabbt ihop, när jag granskar rapporten Sverigemamman 2011, på sajten familjen.se. Rapportens urval är både skevt och litet.

I stället hittar jag forsknings­resultat, som berättar en ­annan historia. Det finns ingen ­växande hemmafrutrend i Sverige. Tvärtom. Allt färre unga kvinnor vill bli hemmafru [denna rapport tror jag har ett helt annat, mer seriöst underlag]./…/

Kanske är det dags att äntligen diskutera annat än drömmen om hemmafrun? Kanske är det dags att förverkliga den jämställdhet, som alla talar om?

Jag föreslår att vi hädanefter ser mäns ansvar för barn och obetalt hemarbete som en del av den svenska arbetslinjen. En jämställd föräldraförsäkring är första steget.

Jag föreslår också att vi ser den offentliga välfärden som en nödvändig investering – inte som en utgift att ständigt spara på.

Utan bra offentlig service faller jämställdheten som ett korthus.”

För att återgå till Monbiots artikel:

”Allt detta har varit viktiga faktorer i den demografiska övergång [Demografisk transition är ett demografiskt begrepp för att beskriva övergången från höga födelsetal och höga dödstal till låga födelse- och dödstal som oftast uppstår när ett land industrialiseras] som världen har bevittnat hittills.

Vi borde också energiskt kräva en bättre fördelning av välstånd: att fly från ständig fattigdom är en annan av de faktorer som har tillåtit kvinnor att få färre barn. Det högst ojämlika system som upprätthålls av de rika vita män som rasar över befolkningen är en av de viktigaste anledningarna till befolkningsökning.

Allt detta sätter de konservativa i en besvärlig sits.

De vill ge de fattiga skulden för miljökrisen genom att tillskriva den befolkningsökning.

Men ändå så är vissa av dem emot alla åtgärder – bättre och tidigare sexualundervisning, allmän tillgång till preventivmedel (för bland annat tonåringar), starkare rättigheter för kvinnor, omfördelning av välstånd – vilka sannolikt skulle minska den./…/

Jo, befolkningstillväxt bidrar till miljöproblem. Nej, den är inte den avgörande faktorn.

Till och med tillgången på spannmål [eller bristen på sådan] påverkas mer av ökande mängder boskap och användning av biobränsle – (på)driven, återigen, av konsumtion – än av mänsklig befolkningstillväxt.

Naturligtvis skulle vi kräva att regeringar hjälper kvinnor att återfå kontrollen över sina kroppar. Men bortom detta är det litet som kan göras. Vi måste istället bestämma hur vi bäst tar emot antalet människor som kommer, åtminstone för de kommande fyra decennierna, att fortsätta öka.”   

Att alliansens politik skapar klyftor var väl bara på tvärs med retorik som varande partiet som värnar allmänintresset. Och återigen så kommer inte bara de med lägst inkomster att drabbas, utan även vi i medelklassen, låg som högre (även dem med de högsta inkomsterna?), inte bara ekonomiskt, utan också vad gäller samhällsklimat. Det tror jag. Vi borde göra uppror.

Lyd och håll tyst!

Och återigen; jag tror INTE på privatiseringen av Bollnäs sjukhus. Denna kommer inte att tillföra resurser till sjukvården eller patienter, utan kanske kommer skattepengar snarare att hamna i skatteparadis. Och fickor där de inte borde hamna.

Tillägg: Robert Sundberg har rätt i ledaren ”Borgarna är i minoritet”:

”S måste ta sig samman och presentera lösningar på de problem som finns i samhället.

Och lösningarna bör ligga i linje med de tidlösa principer som präglat S-politiken, som utjämnande av sociala och ekonomiska klyftor och en trygghetsskapande, skattefinansierad offentlig välfärd.”

Göte Johansson (s) skriver en massa bra i debattartikeln ”Människovärdet går förlorat när drevet går.” Ja, tydlig ideologi önskas från (s)!

Men mindre önskas av detta:

Klicka på bild för att göra den större.

Läs om David Harvey här.

”Efter gårdagens uppdrag granskning så förstår jag orsakerna till korruptionen i världen. Politikerna och kapitalisterna går hand i hand!”

Ja, klyftorna ökar också mellan tänderna.

Dan Josefsson har skrivit om att ”Så ska de skapa ett Sverige för de rika.” Och även vi som inte tjänar på det går på det?

”I novembernumret av Scientific American konstaterar den före detta nyliberale ekonomen Jeffrey Sachs att kritiken mot välfärdsstaten varit ideologiskt betingad.

Hans siffror visar att de anglosaxiska ländernas låga skatter och svaga välfärd både skapat större fattigdom och lägre tillväxt än de nordiska välfärdsländerna. ‘Friedrich von Hayek hade fel’, skriver Jeffrey Sachs. Välfärdsstaten leder inte till fattigdom utan till ‘rättvisa, ekonomisk jämlikhet och konkurrenskraft’.

Men Svenskt Näringsliv/Timbro är inte med på tåget. Med Ronald Reagans och Margaret Thatchers uttjänta politik från 1980-talet i bagaget vill man offra miljoner svenskars ekonomiska trygghet för att kunna sänka skatterna för de rikaste. Man är, som en gång de gamla vänstersekterna, så bunden till sin gamla ideologi att inga fakta i världen kan motivera en kursändring. Så sent som i våras lanserade Timbro en nyutgivning av den extrema högerlibertarianen Ayn Rands böcker från 1950-talet, och skickade ut friexemplar till mängder av kändisar och opinionsbildare. Satsningen är lika aktuell som om en vänstersekt plötsligt nyöversatt Maos lilla röda.

Ändå är det i denna tankemylla stora delar av Sveriges nya regering har sina rötter. SAF-strategen Sture Eskilsson har beskrivit läget så här:

‘I [Timbros] nätverk av personer återfinns praktiskt taget alla ledande moderater, många folkpartister, en växande skara av kds-are och några från den senaste generationen centerpartister.’

[Läs Motvallsbloggen om Sture Eskilsson och vad han sysslade med].

Svenskt Näringsliv och Timbro försvann inte från regeringen när Cecilia Stegö Chilò avgick. Reinfeldts regering genomsyras av Timbros extrema värderingar. Det är därför man nu genom sänkt a-kassa försöker pressa ned lönerna för de fattigaste, samtidigt som skatten sänks för de rikaste. Och det är därför man nu gör ett i modern historia unikt försök att få svenskarna att lämna facket.

Förra gången den nyliberala högern var på marsch lyckades SAF lura oss att tappa tron på det rättvisa samhället. Man lyckades också försvaga välfärdssamhället, men inte avskaffa det.

Nu mobiliserar Svenskt Näringsliv för att slutföra jobbet. Man har 12 miljarder i kampanjkassan och sitt eget folk i regeringen.

Den svenska vänstern bör vara ytterst vaksam, men inte uppgiven. EMU-valet visade att också den som har obegränsade resurser kan gå på en nit – om idéerna är osäljbara.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin obey and keep quietreflektioner och speglingar II....