Ett samhälle med större och större klasskillnader och vad det orsakar. Vilket samhälle vill vi egentligen ha?

12 augusti, 2015 § Lämna en kommentar

//

Sådär. Nu är det dags att vänstern slutar haka upp sig på vilket samhälle vi inte vill ha, och fokuserar på vilket samhälle vi vill ha.

Posted by Max Gustafson on Wednesday, August 12, 2015

Jo, Greider har rätt ”Vi måste sluta fixera oss vid symptomen”:

”Den arketypiska reaktionen hos en ordinär liberal eller konservativ person är att reagera hårt och moraliserande på de oönskade effekter som marknad och åtstramningspolitik har, men blunda för de grundläggande mekanismer som orsakar problemen.

Det värsta är att symptomtänkandet troligen är på väg att slå igenom på bred front även inom vänstern. Varför är det så mycket lättare att trumma ihop en demonstration mot SD:s annonser i tunnelbanan än mot exempelvis massarbetslösheten, de absurda vinster som storbankerna gör eller mot klimathotet?/…/

Vänstern, arbetarrörelsen och alla progressiva människor står vid ett vägskäl. Ska vi fortsätta att tro att en cynisk högermoral kan besegras bara med en bättre vänstermoral? Eller ska vi försöka ställa om vårt sätt att se och tänka så att vi i första hand alltid försöker urskilja de sociala och ekonomiska grundorsakerna till varför saker och ting ser ut som de gör?

Klass- och könsperspektiven uppenbarar de centrala maktförhållandena i våra samhällen. Alla frågor som rör etnisk diskriminering – och det är frågor som också är avgörande – blir lättare att lösa om fördelningspolitiken kommer i första rummet. Det betyder att sätta orsak före symptom när vi vill förstå och förändra samhället.”

Ja, de allt större skillnaderna mellan människor skapar spänningar och motsättningar.

I ”Brev till ledarsidan: Verkligheten är en annan” kan man i slutet av svar till näringspolitiska chefen Håkan Tenelius läsa:

”Offentlighetsprincipen garanterar insyn och öppenhet men när privata företag tar över driften i offentligägd sjukvård och omsorg försvinner allt vad insyn heter.

Visst finns ineffektivitet inom offentligt driven sjukvård, men det finns inget som säger att samma personer i samma lokaler skulle bli mer effektiva p g a att ett privat företag, utan insynsmöjligheter för det allmänna men med vinstintresse, tar plats.”

Privatiseringarna (inte minst av våra sjukhus) ökar segregationen mellan människor. Och som någon undrade i socialt medium:

”Etablerar sig dessa vård- och skolföretag på landsbygden?”

Tenelius svarar på ”Kommentar till Vårdföretagarnas inlägg”:

Jag vill här ge en kommentar till Vårdföretagarnas inlägg i DD 20/7. Visst agerar vårdföretagen på en marknad!

När ett landsting bestämt sig för att lägga ut en verksamhet på entreprenad, agerar vårdföretagen på en konkurrensutsatt marknad. Var annars än på en marknad tävlar företag om att vinna upphandlingar? Det spelar ingen roll om det gäller att sälja glass över disk eller att vinna ett kontrakt vid offentlig upphandling.

Oavsett om ett företag säljer glass eller om det säljer verksamhet på ett sjukhus så vill man tjäna pengar på sin produkt. En skillnad finns dock. Vinsten av glassförsäljning kommer från privatpersoner som betalar med sina egna pengar medan vårdföretagens vinst kommer från det allmännas pengar, det vill säga skattepengar.

Varje krona i vinst tas från offentlig verksamhet. Att en vårdinrättning ur någon enda synvinkel skulle bli bättre om den drevs på entreprenad än i offentlig regi är rimligen en myt. Det går inte att driva samma verksamhet, i samma lokaler och med i stort sett samma personal, med bibehållen kvalitet till avsevärt skilda priser beroende på driftform.

Eventuellt lägre kostnader för själva verksamheten äts vid entreprenad upp av vinsten. Vid offentliga upphandlingar brukar upphandlarna ha problem med att specificera vad de egentligen förväntar sig att få levererat även när det gäller enkla saker.

Det är min övertygelse att ingen någonsin verkligen har vetat vad som upphandlats när till exempel ett sjukhus lagts ut på entreprenad och därmed har heller ingen någonsin vetat vad de förväntat sig att få.

Jämförelser mellan hur det var före och efter att man lagt ut verksamheten på entreprenad är därför meningslösa.”

Väldigt bra skrivet!

De här vårdföretagen har råd att anställa talespersoner (som lobbar hårt för dem), samt jurister som kan hitta alla de kryphål som gynnar vård-, omsorgs- eller vårdföretaget, Man lånar pengar för att köpa företag och trixar med dessa för att slippa betala skatt.

Annonser

De viktiga orden …

1 maj, 2015 § Lämna en kommentar

gorangreider

Upprepa de viktiga orden

Var aldrig rädd för att upprepa
det självklara:
De rika behöver inte
det de har
och de fattiga
har inte det de behöver.

Frihet byggs bäst i jämlika samhällen.

Väj inte för att tänka den enklaste
tanken till sitt slut:
Ingen väljer sin
födelseplats och den
som färdas
över havet kunde vara du.

Det är morgon och du har överlevt.
Glöm aldrig någonsin var du
hör hemma:
Din första och sista adress
förblir en vajande gren i biosfären,
den tunna hinnan av
grönska och vatten,
och det är bara där du
ska leva och dö.
Fågelsången denna morgon är din International.

Upprepa de viktiga orden,
orden som gjorts illegala:
Tala om att du är socialist och avskyr
klassamhället,
berätta att du är feminist och vägrar
spela med
i könens teater.

Låt aldrig vanmakten korrumpera dig.

Sök slutligen alltid det som är
gemensamt hos alla oss
som inte har makten:
Det enda som skrämmer kapitalet
är att vi är många.

Skratta åt makten.
Sänd ut dina leenden,
jämlikhetens duvor,
och se dem återvända.

Göran Greider

Elitens arrogans…

1 maj, 2015 § Lämna en kommentar

arrogans

Göran Greider skriver i ledaren om nya mottot ”Greed is good” i ”När borgerligheten bytte motto”:

”Vi har fått ett politiskt klimat där minsta lilla förlorade privilegium av borgerligheten upplevs som ett majestätsbrott. Det syns särskilt i Rot- och Rut-debatten. Vi vet att det allra mesta av dessa bidrag – eller subventioner – går till de översta skikten i samhället. Men det syns inte bara där.

Skolsegregationen ökar år för år, men det verkar som om de borgerliga partierna inte för sitt liv kan se problemen som fritt skolval och friskolor orsakar för samhället i dess helhet. Vad är väl litet skolsegregation mot att de egna barnen kan få gå i högpresterande skolor med många akademikerföräldrar?

När det gäller vinster i välfärden är ett av de bärande argumenten för detta från borgerlighetens sida att det gynnar företagsamheten. Tanken här drar verkligen mot att själva syftet med vård, skola och omsorg är att det ska ge möjligheter för entreprenörer och företagare – att det är det verksamheterna är till för.

Kommuner och landsting ropar efter mer resurser för att klara de ökade vårdbehoven och de alltmer slimmade arbetsvillkoren för de anställda, men stora delar av borgerligheten sätter ett större värde på de skattesänkningar som genomförts.”

Vadå, patienterna och deras bästa?

Skattesänkarpolitiken och ekonomiska problem i vård, omsorg och skola …

18 mars, 2015 § 20 kommentarer

980

I lokaltidning har det varit en massa skriverier om landstinget och vårdpersonal som går på knäna och man har hängt ut landstingsrådet, kvinna och socialdemokrat. Om kritiken är berättigad eller inte handlar inte denna postning om.

Människor upprörs över att vård, skola och omsorg har ekonomiska problem – och samtidigt har de röstat för just skattesänkningar. Den övergripande problematiseringen lyser med sin frånvaro.

Man upprörs när servicen inte är sådan den varit, men man vill helst inte betala för den?

En debattör, som jobbat inom landstinget, påstod i kommentar att resurserna inte har minskat, men var går då pengarna? Inte till personal verkar det?

I bildtexten till bilden ovan kan man läsa:

”Sverige har en sjukvårdskris. Inte bara Dalarna. Ryt uppåt!”

Göran Greider skriver i ledaren ”Skärpning i landstingsdebatten” som illustrerats med ovanstående bild:

”Samtidigt måste vi göra klart för oss att hela denna bedrövliga konflikt ett tecken på att något i själva debatten är snedvridet. Bråket har andra, långt viktigare dimensioner. I sista hand handlar den inflammerade debatten om den ohållbara situationen för många av Sveriges landsting. Vi är nu inne på det nionde året av borgerliga statsbudgetar (ja, Löfvenregeringen förvaltar ju tyvärr Alliansens budget).

Under dessa nio år har enorma skattesänkningar genomförts och det borde stå klart för de flesta att det är grundorsaken till att den offentliga vården på så många håll i det här landet går på knäna: Vårdbehoven ökar konstant, men vården får inte mer pengar. Till slut tar resursbristen ut sin rätt./…/

Läget är likartat över hela landet, i landsting efter landsting, oavsett färgen på styret: Detta är priset för alla dessa år av borgerliga skattesänkningar. Men det är också priset för att tidigare socialdemokratiska regeringar inte heller gjort vad som behöver göras när det gäller satsningar./…/

De flesta uppger den nationella bristen som huvudskäl till rekryteringsproblemen. Och det är en ond spiral: Bristen på sjuksköterskor gör också arbetsmiljön sämre för dem som jobbar kvar, vilket leder till att fler slutar.
Men då uppstår ett lustigt fenomen. I varje län dominerar en borgerlig tidning som på debatt och opinionssidor och ofta även på nyhetssidor väljer att stenhårt angripa sina landsting för att vården har en massa problem.

Men aldrig knystas ett ord om att huvudorsaken till problemen är att anslagen till landsting och kommuner inte räcker.

Man angriper med full kraft konsekvenserna av, inte grundorsaken till, den generella politik som länge – och inte bara de senaste nio åren – förts i Sverige./…/

Landstingspolitiker, nyhetsreportrar och politiska kommentatorer har ett ansvar att få debatten att handla om det viktiga: Hur mycket mer resurser måste skjutas till landsting och kommuner för att arbetsvillkoren ska bli anständiga? På vilket sätt kan arbetsorganisationen förbättras? Hur skapas en anda där allt får sägas utan att det leder till samtalskollaps?

Men landstingspolitiker har också ett avgörande ansvar för att rasa över dessa frågor uppåt i sina egna partier – det borde Bo Brännström göra men det vågar han inte och det borde Inga-Lill Persson också göra. Det är däruppe striden måste ligga”

I slutänden kommer de som har råd att köpa sig till gräddfiler både när det gäller vård, skola och omsorg (så sker redan, men har mer resurser tillförts ”tack vare dessa”? Om så vore fallet borde det vara färre kriser i landstingen?). Samhället dras isär allt mer och blir allt mer segregerat. Detta vinner egentligen ingen på. Inte minst vad gäller samhällsklimatet.

Problemen är troligen akuta (och skulle verkligen behöva lösas), men det borde föras en övergripande debatt – också – och i all synnerhet. Så problemen också löses långsiktigt. En sån lyser dock med sin frånvaro. Jag tror Greider dock pekar på en grundliggande orsak, som det borde pratas mer om. Den grundläggande? Tror inte privat sjukvård är effektivare, så det är inte heller någon lösning.

Greider ställer bra frågor ovan. Om tillskjutande av resurser, hur arbetsorganisationen kan förbättras osv. Här borde krutet läggas.

Amerikanisering av sjukvården tror jag inte ett endaste dugg på. Det verkar allt fler också där ifrågasätta. Hur många skulle t.ex. vilja betala ca 12 000 kr i självrisk för sjukvård? Hur många KAN betala detta? Kan detta leda till att man i det längsta drar sig för att gå till doktorn och vad för detta i sin tur med sig?

Och hur många företagare har råd att erbjuda sina anställda privat sjukförsäkring? Inte småföretagaren skulle jag tro. Denna försäkring får nog den i småföretag anställde själv stå för (och på vad slags lön?).

Och det verkar också som allt fler börjar ifrågasätta de ekonomiska doktriner som politiker av alla kulörer i olika grader tror på och som lärs ut på universitet runt om i västvärlden. Väldigt intressant skulle jag vilja säga!

Igår svarade Greider en upprörd småföretagare som har fri-förskoleföretag, och som ansåg sig vara totalt kränkt och förtalad, i ledaren ”Replik: ‘Det du påstår om mig är förtal'” angående en tidigare ledare av Greider ”Kommersialiseringen av välfärden måste stoppas”:

”Fel. Jag angrep de riskkapitalister som lägger beslag på skattepengar i vinstsyfte. För det är det som inträffat nu, överallt i Sverige. Det var det jag skrev om och det tänker jag inte be om ursäkt för. Politikerna som införde friskolesystemet och gjorde Sverige till ett laboratorium för privatiseringsexperiment borde be om ursäkt./…/

… går man tillbaka till Friedmans ursprungliga text [i ‘Capitalism and Freedom] ser man att det utöver den marknadsliberala dogmen dessutom finns en kuslig elitism i konceptet: ‘Vårt nuvarande skolsystem’, skriver han, gör det svårt för ‘de lysande undantagen – och det är de som är framtidens hopp – att höja sig ovanför sin ursprungliga fattigdom.’

I Friedmans värld var det aldrig fråga om att höja standarden och förbättra skolan för alla, utan för några utvalda få. Och faktum är att det är exakt så som det fria skolvalet, i kombination med friskolesystemet, idag fungerar i Sverige. *)

Jag är övertygad om att du drivs av idealism i det du gör. Men det är också varje medborgares förbannade skyldighet att försöka se sammanhangen och vilka konsekvenser ens handlande får för helheten.” 

Precis! Vilka konsekvenser får ens handlande? Och befolkningen har röstat för skattesänkningar. Får inte detta konsekvenser? Jo, man borde fråga sig: förbättras eller försämras saker för landet och befolkningen som helhet eller inte? Om jag röstar för en viss politik; vad innebär det?

Solidaritetsunderskott, ja! Landet dras isär allt mer. Vi fortsätter ha -söndra-och-härska-politiken.

Jo, i fallet med sjukhusdebatten så borde kanske landstingsrådet också reagera uppåt i partiet! Vet inte om hon gjort det.

Greider skriver vidare:

”Vi har inte skolor/förskolor för att det är bra för företagandet. Jag menar att friskolerevolutionen har spätt på segregationen och dessutom sett till att ett antal riskkapitalister, som är för lata för att ta verkliga risker, att berika sig på våra skattepengar.

Jag vet inte om du vågar ta den matchen med dig själv: att din äkta idealism kanaliseras så att den försämrar för landet i dess helhet.”

*) Bland annat kan man läsa om Friedmans idéer, vilket bekräftar det Greider påstår:

”Government intervention in schooling can be justified on ‘neighborhood effect’ grounds or on paternalistic concern for children and irresponsible individuals.

‘Schooling’ and ‘education’ are different things. The proper subject of concern is education, and the activities of government are mostly limited to schooling.

‘A stable and democratic society is impossible without a minimum degree of literacy and knowledge’ and an agreed upon set of values among most people. ‘It promotes stability and democracy, creating significant neighborhood effects.’

Government may require a minimum amount of schooling of a certain kind. If the costs can be met by most families in a community, they should pay directly, with subsidies for the needy. This would reduce government’s tax-collecting burden in many neighborhoods as well as equalize the social and private costs of having children. Subsidies would decline with rising income levels. Currently the government pays for schooling in areas where direct payment is both feasible and infeasible, and does so for schooling beyond a required minimum.

‘The gain from these measures must be balanced against the costs, and there can be much honest difference of judgement about how extensive a subsidy is justified.’

Only certain kinds of schooling are justified. Purely vocational schooling that adds to the student’s economic productivity, but not to his citizenship or leadership, should not be subsidized, though the line between the two types of schooling is difficult to draw.

What levels of schooling provide the most community benefits and where government money should be spent should be decided by the community through established political channels.”

Elitistiskt, jo! På ett ganska kusligt sätt…

Ännu mer om RUT…

22 augusti, 2014 § Lämna en kommentar

Home Comforts

Göran Greider skriver i ”En armé av bortskämda RUT-ungar”:

”Fördelningspolitiskt gynnar Rut de högsta inkomstskikten. Lika illa är det att man kan se framför sig en armé av bortskämda ungar från välbeställda hem – i Danderyd och liknande problemförorter – som lärt sig att se ned på kroppsarbete och se det som självklart att skattebetalarna ska ge dem detta bidrag.

Det är dom som tänker bestämma över oss om tjugo år.”

Och vidare:

”Nittiotalets krisår öppnade på många sätt en brunn ner till äldre borgerliga ideal och föreställningar – där inte bara drömmen om hembiträdet plötsligt dök upp utan även sådant som välgörenhetstanken gjorde comeback. Idag är det bara ett riksdagsparti som på allvar vågar säga nej till Rut, Vänsterpartiet./…/

Kvinnorna som haft dessa tråkiga jobb drog så snabbt de bara fick chansen när andra arbetsmarknader öppnades. Men borgerligheten fortsatte att drömma om sina hembiträden.

När Rut-avdraget – eller Rut-bidraget som jag alltid av princip kallat det – infördes 2007 slog borgerligheten två flugor i en smäll: Det var ett sätt att både sänka skatten för höginkomsttagare och höja statusen för samma höginkomsttagare.

En delförklaring till varför Rut-bidraget alltmer sällan debatterats kritiskt är antagligen att ganska många mediechefer utnyttjar det. 2010 fick jag själv ett Villy Bergström-liknande utbrott i tidningen Resumé. Jag hävdade att medierna ofta blivit annonsmaskiner för Rut-bidraget – och att det berodde på att så många mediechefer utnyttjade det.

Tidningen Resumé kollade upp det. Av ett sextiotal undersökta mediechefer var det redan då – 2010 – litet mindre än hälften som gjorde avdrag för städning. Mest avdrag gjorde de högst betalda mediecheferna [se ‘Mediekändisarna är besatta av rut’].

Hur det är idag på den fronten vet jag inte, men känslan är stark av att de stora tidningarna, liksom även public service, med stor glädje alltid presenterar siffror över ökat Rut-utnyttjande.”

I Resuméartikeln kan man läsa:

”… medieeliten ser till sina egna intressen, menar Göran Greider:
– DN såg ett tag ut som en reklambroschyr för städfirmor. Frågan blåstes upp. Och det handlar inte bara om de som kommenterar, chefredaktörerna har också betydelse. Här går impulserna uppifrån och ned och påverkar urvalet av frågor på redaktionsmötena.

Egenintresset bryter igenom även i hur medierna följer bostadspolitiken, menar han.

Av de 25 mediepersonerna som har gjort rut-avdrag bor 20 i villa och 5 i bostadsrätt. 5 av villaägarna har ett sammanlagt taxeringsvärde på sina hus på över fem miljoner.

Ingen av dem som Resumé har undersökt bor i hyresrätt. Och trots att villkoren för hyresgästerna de senaste åren radikalt har förändrats finns det knappast någon debatt på ledarsidor eller i politiska kommentarer.
– Hyresboendet har gått igenom en av de största förändringarna någonsin, men den debatten och den journalistiska bevakningen har trängts undan. Frågan om hyresrättens framtid står inte på nyhetsagendan, säer Göran Greider.”

Mer om RUT…

20 augusti, 2014 § Lämna en kommentar

a. RUT Åsa Lindeborg

[Uppdaterad på eftermiddagen. Se slutet]

Åsa Lindeborg skriver i ”Skitliv”:

”I äktenskap där båda vill göra karriär, skaffar man sig ett mer jämställt äktenskap genom att köpa sig lågavlönad kvinnlig arbetskraft.

Man kan fostra barn som visserligen slipper höra sina föräldrar bråka om städningen, men som heller själva aldrig behöver hjälpa till eller ens lära sig hur man vaskar en toalett. För det gör Samira.

Rut-systemet föder en odräglig, handikappad kull ungar som snart har ledningen och makten [i samhället].”

Ja, det tror jag! Precis det amerikanskan Barbara Ehrenreich har skrivit om i ”Tjänsteflicka på beställning – andra-kvinnors-arbete-politiken:

”Det finns ytterligare en lektion som tjänsteekonomin lär ut till sina förmånstagare och, vilket är ytterst bekymmersamt, barnen hos dessa. Att bli städad efter är att vinna en särskild viktlöshet och okroppslighet.

Nästan alla klagar över våldsamma videospel, men betald städning hemma har samma följdavskaffande effekter: du skäller ut bondtölpen i blodröd ilska och fortsätter vidare; du släpper sockorna väl vetande att de så småningom kommer att lyfta sig själva, tvättade och vikta, tillbaka på sin ’bostadsplats’.

Resultatet blir en sort virtuell existens i vilken avfallsspåren efter dig verkar gå upp i rök av sig själv [vilket i förlängningen kan få diverse konsekvenser, både för dig, dina närstående och samhället i stort].

Spill sirap på golvet och den städande personen kommer att skrubba bort det när hon kommer på onsdag.

Lämna Wall Street Journal spridd omkring din flygplansstol [senare som vuxen] och flygvärdinnor och flygstewarder kommer att ta rätt på denna sedan du lämnat planet [ja, det ser för jäkligt ut överallt när man kliver av planet när man rest över Atlanten t.ex.!]./…/

I en generösare social ordning så borde tjänster för hushållsskötsel bli subventionerade för dem som har hälsorelaterade orsaker att behöva dessa – en åtgärd som skulle generera en massa nya jobb för dem med mindre utbildning som nu städar hemmen till de mest välbeställda.

Och i en mindre könsdelad samhällelig ordning skulle män och pojkvänner bli mer villiga att ta sin del av sysslorna [fast så är det väl redan i många svenska hem liksom i många amerikanska, fast kanske inte alltid i de mest välbeställda hemmen, där både män och kvinnor har ‘viktigare saker’ att uträtta?].

Hur som helst så löser vi saken i våra individuella hem, den moraliska utmaningen är, enkelt uttryckt, att synliggöra arbete igen: inte bara skrubbandet och dammsugandet utan allt hackande/rensande, travande, hamrande, borrande, böjande och lyftande som pågår för att skapa och bibehålla en miljö som är möjlig att bo i.

I en alltmer ekonomiskt ojämlik kultur, där så många av de välbeställda viger sina liv åt sådana icke riktigt synliga sysselsättningar som varumärkesförsäljning [??], imageskapande och opinionsundersökningar, tenderar sådant verkligt arbete – på det gammaldags arbetssättet, som tar hand lika väl som öga i anspråk, det som tröttar kroppen [och inte bara huvudet/hjärnan] och direkt förändrar den fysiska världen, att försvinna ur sikte [dvs. man ser det helt enkelt inte].”

Lindeborg fortsätter:

”Centerpartiet valkampanjar med en undersökning som visar att 7 av 10 som utnyttjar rut tjänar under 32 000 kronor i månaden. Vanligt folk, alltså. Det är blajsiffror, eftersom en enstaka flyttstädning går in i statistiken. Ett äldre par som inte själva klarar att tvätta sin inglasade balkong, hamnar också i tabellen.

De som regelbundet utnyttjar bidragssystemet är höginkomsttagare.

I Danderyd är siffran 1 587 kronor per person och år. Jämför med Dorotea, där man i snitt lägger ner 13 kronor. Lidingö, Täby, Lomma, Vellinge … man vill inte ha flyktingförläggningar, men gärna en städerska med migrationsbakgrund.

Om alla började utnyttja rut – det är ett roligt tankeexperiment, även den skattesubventionerade städerskan behöver ju ha ett rent hem – skulle statsbudgeten slå bakut. Rut är inte tänkt för alla.

Allt fler köper rut-tjänster för att det offentliga inte längre räcker till. En halv miljon arbeten eller fler har försvunnit inom välfärdssektorn, vilket märks inom förskola, hemtjänst och äldreomsorg. Det är här vi ska hitta de nya jobben!

Utan städerskor rasslar samhället ihop, men de förtjänar meningsfulla arbetsplatser. Att städa hemma hos Centerpartiets Martin Ådahl [sluta-äta-ute-Ådal-så-har-du-råd-med-RUT] kan inte räknas dit.

Den som säger ‘jag har råd’ med hemhjälp, säger i egentligen till mig och till alla andra skattebetalande medmänniskor, att ‘vi har råd’ att subventionera de välbeställdas bekvämlighet. Att vi samhällsekonomiskt ‘har råd’ att satsa på den sortens städning i stället för annan rengöring.

Det är fördelningsmässigt en skitpolitik. Gå in på en skoltoalett anno 2014 och fundera: Ska skattemedlen gå till att göra rent för eleverna eller göra rent hemma hos rektorn?”

En kollega sa att när hon växte upp så hade de sameflickor som barnflickor. Jag talar ganska tyst om att vi också hade ett par barnflickor när vi växte upp och mamma hade hemhjälp när pappa tog hem folk spontant på kaffe. Vi bodde i tjänstebostad på hans arbetsplats. 

Göran Greider om att han inte tycker att kooperativ hör hemma i välfärden. Han skriver bland annat om att svenska kyrkan är på väg att driva ganska många äldreboenden. Är de egentligen så bra på detta? 

”Jag glömmer inte äldreboendet där en släkting till mig bor. Personalen där berättade att de under ett års tid inte hade någon chef – varvid arbetet flöt på mycket bättre.”

Intressant! Kan det funka? 🙂

Anna Gavanas hemsida och om hennes bok ”Rena hem på smutsiga villkor”. Här hennes vetenskapliga rapport ”Who Cleans the Welfare State?…”

rena-hem-pa-smutsiga-villkor-hushallstjanster-migration-och-globalisering

Och moderaterna kör hårt: 

rip-rut

Om den inskränkta ekonomismen…

20 augusti, 2014 § Lämna en kommentar

Göran Greider skriver idag i ledaren ”Det var ingen bussrevolution – var gick det snett?”:

”För trettiotre år sedan genomförde Dalatrafik faktiskt en revolution – och den var lyckad! Priserna sänktes, taxorna blev enhetliga, linjer knöts samman.

Kanske berodde det på att planeringskulturen var bättre på den tiden, men också på att den inskränkta ekonomismen då inte var lika förhärskande som nu.”

Ja, kan det ligga något i det? 

Idag ska alla bara se om sitt eget hus. Vadå, ha ett samhälle som funkar för alla? 

”Dalatrafiken ägs av kommunalförbundet Region Dalarna där landsting och kommuner samverkar. Det är knappast Dalatrafik som ska hängas ut för att så mycket gått snett här, utan de olika politikerna – av alla kulörer – i direktionen för Region Dalarna.

Kanske behövs det verkligen en generaldebatt om hur Region Dalarna egentligen fungerar?

Har deras första prioritet varit att spara pengar eller att få busstrafiken att fungera?”

Så man kan inte skylla på vare sig ”såssarna” eller moderater!

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin G. Greiderreflektioner och speglingar II....