Att samhällets övre skikt får avgöra vilken välfärd ett lands befolkning ska ha är stötande – om att vilseleda och begränsa handlingsutrymmet för demokratiska församlingar, samt om att avfärda frågor från den politiska dagordningen…

6 februari, 2013 § 8 kommentarer

GG[Uppdaterad vid lunch] Jättebra skrivet, Greider!

En av mina vänner i ett nätforum hade gillat en sida som är kopplad till skattebetalarnas förening (som faktiskt grundades redan 1921 på initiativ av Marcus Wallenberg, så denna förening har funnits ganska länge och är inget nytt fenomen!). Denna vän är en ung person, runt 18 år, som kommer från en familj i dessa övre skikt. Jag vet dock inte om dennes föräldrar har åsikter i linje med att vi betalar för mycket skatt…

Detta fick mig dock att tänka, igen, att majoriteten förlorar på att vi inte gemensamt och solidariskt via skatterna bekostar välfärd och diverse andra saker.

Jag vet om medelklassmänniskor i USA som plötsligt får vända på slantarna p.g.a. livshändelse som gör att inkomsterna reduceras kraftigt, kanske till ett minimum – och då står även den där (kanske t.o.m. övre medelklasspersonen) och har problem att betala sjukförsäkring, sina barns skolgång osv.

Men de som lobbar för skattesänkningar, RUT-avdrag och dylikt kommer från de kretsar där det finns pengar. De har råd att betala lobbyister osv. Det låter som om det är en exklusiv skara som betalar skatt.

Vi som inte har dessa de högsta inkomsterna har genom den skatt vi betalat bidragit till att bland annat bekosta de vägar som företagen transporterar sitt gods på. Om vi inte bidragit till detta skulle det bli ganska dyrt att transportera.

Och var är (s)? Var är den tydliga rösten för de svaga i samhället?

Om Almega.

Tillägg vid lunch: LO-juristen Claes-Michael Jonsson i ”Välfärd är inte en juridisk fråga” angående ”Oförenligt med EU-rätten hindra vinstbolag i välfärd”, det som Greider refererar till i början av postningen?

Jonsson skriver:

”Genom svepande hänvisningar till EU-rätten försöker arbetsgivarorganisationen Almega skifta fokus i frågan om framtidens välfärd. Men hur välfärden organiseras är inte en fråga för juridiska spetsfyndigheter. Det är i grund och botten en politisk fråga./…/

Almega hävdar att vi i Sverige inte själva kan välja hur vår välfärd ska organiseras. Men inom välfärdsområdet är EU:s kompetens begränsad. Nationell reglering är fullt möjlig – om svenska politiker så vill.[men det kanske de inte vill!!??]/…/

Almega påstår att LO är fixerade vid driftsformen. I sin iver att försvara de stora välfärdsbolagens rätt [vadå, om det är bra för patienter och ”avnämare???] att göra vinst på skattemedel tycks alla medel tillåtna. Det är beklagligt att Almega försöker att dölja dessa värderingar bakom en tunn juridisk fernissa./…/

Almega [gör] ett försök att avfärda frågan från den politiska dagsordningen./…/

Värderingar kan döljas i förmenta juridiska krav. EU-rätten kan används som verktyg för att vilseleda och för att begränsa handlingsutrymmet för demokratiska församlingar.”

Precis! Bra skrivet!

Och bryr man sig om ”avnämarna” (patienter, skolelever osv)? Eller exklusivt företagarnas/entreprenörernas ”rätt” att få driva företag?

Annonser

§ 8 svar till Att samhällets övre skikt får avgöra vilken välfärd ett lands befolkning ska ha är stötande – om att vilseleda och begränsa handlingsutrymmet för demokratiska församlingar, samt om att avfärda frågor från den politiska dagordningen…

  • k skriver:

    överklass 1Tänk om eliten håller på att bita sig i svansen!? Tänk om dagens trender: från solidaritet, empati osv slår tillbaka inte minst på dem!?överklass 2Jag tycker utomordentligt illa om RUT-bidraget! Och tycker fortfarande att dessa pengar borde gå till skolan.

    De här företagen vilka är de egntligen till för? Avnämarna? Jag undrar verkligen. Och vilka kommer att utnyttja dessa tjänster? Den slutkörda ensamma mamman (eller pappan), som kämpar med ekonomin kanske. girighet - brist på moralGirigheten riskerar att spridas, liksom avsaknad av solidaritet. Vad slags samhälle får vi?hårdare samhälleJa, Vad slags samhälle? Vilket slags debattklimat? Vi kommer att få alltfler jätteilskna?? Något som dock inte ursäktar näthat. arbetarna
    Apropå fusk med bidrag till snobbskolorna ovan: fusk vadå? Det är sorgligt och inte bara det: att göra så här slår tillbaka mot oss ALLA. Mot vår tillit till varandra. Bristande tillit är något som präglar ett ojämlikt samhälle (tror det är dags att läsa Jämlikhetsanden igen!).

  • k skriver:

    Kan den självupptagenhet jag tycker mig ha upplevt från människor i USA; de är störst, bäst och ganska litet intresserade eller nyfikna på andra, ha med samhällsklimatet att göra?

    Var och en är sig själv nog? Vad lever vi på denna jord för?

    Det beror på vem du är i USA: om du är någon, t.ex. läkare och dennes familj då är alla ”mer än hjälpsamma” och mycket trevligare och ”väldigt, väldigt generösa” än sura, inåtvända och ogenerösa (???) svenskar? Obs! min ironi.

    Nej, jag tycker vi är mer nyfikna och vänligt, genuint intresserade av besökare än jag blivit bemött i USA! Vet inte om detta är specifikt för mina närmaste? Tror inte det. Beror kanske på att jag inte förefaller vara någon? Hur mycket utbildning jag än har och hur mycket jag än kommer från (övre) medelklassfamilj där alla är rejält utbildade! (Hur blir de som inte har detta ens bemötta??).

    Jo, jag är jättearg och gillar INTE det jag ser i vårt samhälle och i världen. Den egoism som sprids som en löpeld.

    Kan vi hålla på så här? Hur länge håller det? Vad är viktigt i livet?

    Bort med RUT! Kanske ROT också? Använd de pengarna på dem som verkligen behöver dem och som kan komma att behöva dem (även inom medelklassen)!

  • k skriver:

    Och läs om kommentator på skoldebattören Diane Ravitchs blogg om dennes upplevelser och reflektioner från en resa i USA i ”Charter Schools and the New Segregation” (ungefär ”Skolor drivna med skolpeng och den nya segregationen”).

  • k skriver:

    Ja, hurra vi får betala!!!??? Dyrt!

    Och i Dagens Arena kan man läsa om ”Medelklassens självbedrägeri”:

    Medelklassen har gått i allians med de rika. I utbyte mot kortsiktiga fördelar – skattelättnader, rut-avdrag, chansen till ett bostadsklipp – röstar man fram ett samhälle som de själva förlorar på.

    När regeringen 2010 mätte det samlade utfallet av fyra års politik konstaterade man att de som tjänar över 52 000 kronor i månaden fått 3 900 kronor extra varje månad. Medelsvensson, med en inkomst på kring 25 000 fick 1 800 kronor.

    Samtidigt presenterade Socialdemokraterna en egen rapport, som tog sikte på landets 50 000 personer med en inkomst över en miljon. De fick i genomsnitt nätta 6000 kronor mer i månaden. De riktigt rika har vunnit ännu mer.

    När förmögenhetsskatten avskaffades fick de tre procent av befolkningen som överhuvudtaget betalade denna skatt dela på över sex miljarder. Så slapp till exempel finansmannen Fredrik Lundberg betala 39 miljoner om året, Ericssons Carl-Henric Svanberg kammade hem närmare 6 miljoner medan Jacob Wallenberg fick en skattelättnad på en miljon.

    Och så fastighetskatten. För många husägare blev det ingen större skillnad. Men för de rika var det en jackpott. Den som i det gamla systemet exempelvis ägde en bostad taxerad till fyra och en halv miljon betalade 45 000 om året i skatt. Nu kommer man undan med en avgift på 6 000.

    Ni får förlåta sifferexercisen, men poängen är att övertyga om att många medelinkomsttagare i praktiken har sålt sin röst för småpotatis – bara för att se höginkomsttagarna casha in det mångdubbla.”

    Sant!

    ”På köpet har de fått en a-kassa de inte kan leva på och en sjukförsäkring som inte fungerar, vilket gör att de av dem som har råd kommer att tvingas betala privata tilläggsförsäkringar i framtiden.

    De kommer också att få bära kostnaderna för de mer svårmätbara effekterna av ett mer ojämlikt samhälle, som mer kriminalitet och försämrad hälsa.”

    Precis!

    ”De måste vara galna. Tillsammans är de ju så många att de styr landet. Ingen kan vinna val utan att erövra en stor andel av dessa breda löntagarskikt. Så varför i hela friden röstar de fram en politik som gynnar eliten mycket mer än dem själva?”

    Ja, varför?

    ”En som försökt besvara denna den europeiska socialdemokratins ödesfråga är den tyska journalisten Ulrike Herrmann. I sin bok Hurra, wir dürfen zahlen (betyder hurra, vi får betala) drar hon sig inte för att tala om ett slags självbedrägeri, som drivs fram av viljan att klättra och rädslan att falla.

    Jag tror att samma logik är i svang här hemma. Kanske är vi på väg att få en medelklass som å ena sidan inbillar sig att den har hängt på eliterna och som samtidigt är vettskrämd för att halka ner i utanförskapets helvete.

    En parentes för er som studsar inför mina slarviga begrepp: Med medelklass menar jag ett brett skikt av arbetare och tjänstemän, ofta med fasta jobb och en inkomst från sådär en 23 000 och uppemot 45 000 i månaden eller så./…/

    Här finns så klart en peppande dimension: det är möjligt för medelklassens söner och döttrar att upptas i samhällseliten. Tröskeln är så låg att det räcker med flit, begåvning och smarta utbildningsval. Vi är ju redan nästan jämlika med dem, sparar till och med i fonder och bor i villa.

    Denna illusion av rikedom och möjligheter har de senaste åren smekts medhårs av rut och rot-avdrag. Äntligen har medelklassen råd att anställa tjänstefolk. Klyftan till eliternas liv tycks med ens liten. Det som döljs i jämlikhetsmyten är just det ohyggliga avståndet mellan medelklassen och eliterna.”

    Vill eliten verkligen beblanda sig med vanligt folk, ens högre medelklass?

    ”I själva verket har ju de rikaste fem procenten av befolkningen lagt beslag på hälften av den samlade nettoförmögenheten.

    Det innebär om man får tro Luxemburg Wealth Study att de ekonomiska resurserna i Sverige är mer ojämlikt fördelade än i länder som Storbritannien, Tyskland, Kanada och till och med USA.”

    Hör och häpna! Vem trodde det?

    ”Dessutom är flera av samhällseliterna mycket socialt slutna. Forskarstudien Maktens Kön [pfd-fil här och om boken här] från 2 006 visar exempelvis att inte alls vem som helst kan upptas i den akademiska eliten, bli makthavare i statsförvaltningen och än mindre i näringslivet – den mest slutna gruppen av alla.

    Man ska ha rätt föräldrar, rätt födelseort (storstad), rätt kontakter, rätt utbildning, rätt kön (man) och rätt härkomst (svensk).

    En pikant detalj är att samma studie visar att eliterna själva inte tror att deras bakgrund spelar roll./…/

    Det är grunden för det nya vi som aktivt skapats: ”alla som arbetar” är en del av Vinnarsverige, vare sig man tjänar 22 000 i snabbköpskassan eller två miljoner på aktieägande. Det lilla fåtal ”som befinner sig i utanförskap”
    är Förlorarsverige.

    Det gjorde det möjligt för borgerligheten att tala till folkflertalet, och dessutom tilltala dem positivt: vi ska vara kraften för dem som jobbar, vårt jobbskatteavdrag är riktat till er, landets starka ryggrad.”

    Söndra och härska (vare sig det är medvetet eller inte! Kanske är det inte alltid omedvetet heller!?? Och vilka är avundsjuka på vilka egentligen?).

    ”Eller som Ulrike Herrmann uttrycker det: ”Den som vill genomdriva en minoritets intressen, måste beröra majoritetens känslor.”

    Samtidigt intensifierade man hetsen mot den utpekade fienden, de tärande utanförskaparna som dränerar Jobbarsverige på pengar, som nu skulle tvingas, kontrolleras och skambeläggas.

    För i det jämlika Sverige, där alla har samma chans, måste det vara något moraliskt galet med dem som hamnar ”utanför”. Detta försök att med politiska medel iscensätta en ny tudelning underbyggts av mer grundläggande förändringar, som förstärkt alliansen mellan eliten och medelklassen och försvagat de gamla banden till de fattiga.

    Urholkningen av socialförsäkringarna är en sådan. Bara en minoritet av löntagarna får ersättning från a-kassa, sjukförsäkring med mera i proportion till sin inkomst./…/

    Det ger bilden att sociala skyddsnät är något dessa hårt arbetande människor ständigt pröjsar för, men som bara de fattiga har verklig nytta av.

    Men det finns ett annat område där det klassdrama som nu spelas upp blir särskilt tydligt: skolan.

    Här föds och dör drömmarna om barnens framtid. Och med det fria skolvalet – skolpeng plus friskolor – ökar pressen att välja rätt. För med rätt utbildningsval öppnas dörrarna, inbillar man sig, till makt och pengar, med fel öppnar sig en fallucka mot utanförskapet. På så vis är det en valfrihet som påminner om när flygvärdinnorna demonstrerar flytvästar och andningsmasker. Det är tänkt att lugna, men är också en skrämmande påminnelse om att olyckor sker.

    Medelklassen får nu för första gången en chans att placera barnen i vad man tänker sig är elitens skolor. Som Samskolan i Göteborg, vilken, berättar journalisten Björn af Kleen i Expressen (25/3 2011), skolat barnen till flera av Göteborgs Postens kulturredaktörer, redarfamiljen som äger Stena, tidningsfamiljen Hjörne och ett par Volvodirektörer. Och visst, en handfull medelklassbarn får förstås plats där. Men de flesta får det inte. I själva verket underskattas också på skolområdet avståndet till eliten. Ska man in på de verkliga höjdarskolorna, som Sigtuna och Lundsberg, får man hosta upp 100 000 per termin. Vilken mellanchef gör det? Men framförallt försöker medelklassen, rejält uppskrämd av skolminister Jan Björklunds skräckbilder av en skolans ordningsproblem, hitta en flyktväg som gör det möjligt att avskärma sig från de fattigas bråkiga och störande barn. Enligt siffror från Skolverket 2 003 var mellan 60 och 70 procent av dem som valt en annan skola än den närmaste åt sina barn högskoleutbildade.

    Bostadsmarknaden är ett tredje område med samma dubbelverkande logik som skolan.

    Hyreslägenheter omvandlas till bostadsrätter i raketfart. De allt färre hyreskontrakten svarthandlas. Vanliga dödliga löntagare får med en ombildning sitt livs enda möjlighet att tjäna en miljon. Det är en nästan oemotståndlig chans för den som strävar efter att närma sig de besuttnas skara, ja frågan är om inte många av dem som gjort ett bostadsklipp rent av inbillar sig att de mer eller mindre tillhör eliten redan. I praktiken är det förstås bara en försvinnande liten del av medelklassen som får chansen till ett klipp. Alla vi andra får bara problemen. Pengarna stänger ju inte städerna bara för de fattiga, utan också för stora delar av medelklassen. Ett välbetalt par i karriären kan då knipa den fyrarummare som en bara något mindre välbeställd barnfamilj hade behövt. En 23-årig ingenjörsdotter har inte en chans att få en lägenhet på Stockholms Söder eller ens i Göteborgs Majorna. Men drömmen om klippet är stark, och den dröms av många fler än av dem som faktiskt kan förverkliga den.

    Förstå mig rätt, jag menar inte att en massa föräldrar och bostadsspekulanter sitter vid köksborden och kalkylerar kring framtida klasspositioner när de fattar sina beslut. De resonerar säkert i termer av en trygg skola för barnen, eller ett respektabelt boende i ett trevligt område med goda grannar. Men effekten av deras beslut blir ändå på strukturell nivå en flykt från fattigare människor och ett sikte inställt på en mer besutten värld, från vilken ens barn löper så liten risk som möjligt att falla.

    Ett problem är att en del av de institutionella förändringarna får ett eget liv när de väl satts i rullning. Många kan till exempel stötta idén om att det ska finnas gott om hyresrätter, också i de attraktiva delarna av staden eller att alla ungar borde gå i samma skola. Men få är beredda att sätta sina egna barns utbildning på spel och kan de säkra sig plats i solen själva genom att ombilda, så kommer de att göra det. Vi får en situation där också folk som önskar jämlikhet förbereder sig för ojämlikheten och därför i handling driver på den. Särskilt eftersom det verkar saknas alternativ, eftersom Socialdemokratin i vissa fall – som friskolorna och många av skattesänkningarna – bejakat utvecklingen.  Därför tror jag inte vänsters första uppgift är att övertyga folk om att välfärdsstaten vore toppen, utan om att den är genomförbar.  En del kan göras retoriskt, genom att man helt skippar pratet om utanförskap, bidragsfusk och bortre parenteser, som bara förstärker gränsdragningen mot de fattiga. Men man ska nog inte inbilla sig att det skulle gå att mobilisera ett solidariskt ”vi”, utan en motståndare, någon grupp utanför vi:et. Subjektet, de breda löntagarskikten, är detsamma, men om högerns fiende är de fattiga och Sverigedemokraternas är invandrarna så kan vänsterns uppdelning bygga på ett vi som blir friare av att försäkringar och offentlig service fungerar, mot ett de som kan köpa sig fria.

    Och då måste vi börja tala om de rika, synliggöra dem som osynliggjorts. Vi behöver bourdieuska kartläggningar av hur näringsliv, stat, universitet och medier styrs och av hur till exempel medieelitens och den politiska elitens barn nu är på väg att ta efter sina föräldrars karriärer, så att folk inser att de allra flesta av oss – lärarnas, pappersarbetarnas eller psykologernas barn – aldrig kommer att bli jämlika med dem. Men framförallt måste vänstern visa att framtiden kan vara solidarisk.

    Tidigare gav ju till exempel socialförsäkringssystemen de flesta ett bra skydd. För att göra dem breda igen måste taken höjas rejält och trösklarna sänkas. Eller, för att ta ett exempel som redan finns: i Malmö är det kommunala bostadsbolaget MKB inte bara förhindrat att sälja sina lägenheter, utan ska också köpa på sig nya. För många av oss som bor i hyresrätt i Malmö är det en garanti för att innerstaden kommer att hållas öppen. Så stärks tron att solidaritet och jämlikhet är det som kommer att gälla. Lyckas vänstern inte med att mobilisera en sådan tillit så går vi mot det tvåtredjedelssamhälle som alla säger att de inte vill ha – till ljudet av en hurrande medelklass.”

  • k skriver:

    Se Andreas Cervenka i ”Därför borde banker inte få dela ut pengar”:

    ”Hur ska nästa finanskris förhindras? Svaret ligger inte i ytterligare några tusen sidor invecklade regler utan kanske i en ganska enkel princip. Alla banker börjar ställa samma krav på sig själva som på sina kunder.”

  • k skriver:

    Kristian Gidlund i ”Landet jag lämnar – Sverige år 2013”:

    ”Kristian Gidlund skriver om vad han ser under sin resa mot livets slut.

    När tankarna är som mest cyniska ser jag döden som en befrielse. Jag ser hur landet som jag har vuxit upp i har förvandlats till en boxare utan självförtroende. Kollektivet monteras ner till förmån för den individuella karriären. Vi sågar av de ben som vi behöver för att stå upp tillsammans. Den välfärd som har byggts upp gemensamt, säljs nu ut till vrakpris.

    Jag ser hur delar av befolkningen har dopat sitt intellekt – hur de fyllt sig själva och sina resonemang med luftslott utan att ha något konkret att komma med. Argumenten kan knappast ha lyssnats igenom. Sverige, jag vet att ni kan mer. Jag vet att ni som bor här egentligen är smartare än att rösta in ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

    På alldeles för många platser och i alldeles för många sammanhang lyser den totala bristen på ansvar. Jag hör aldrig någon vuxen be om ursäkt. Jag hör dem bara beklaga sig. Hör dem säga att verksamheter ska ses över. Hur rutiner ska förbättras. Men något förlåt kommer aldrig på tal. Den tanken verkar kännas främmande. Som att en sådan sak enbart är begränsad till barn. Något som vi gjorde när vi var små. Då bad man om ursäkt. Då sa vi förlåt. Hos vuxna finns bara undanflykten.

    Jag ser Borlänge, mina drömmars stad.

    Jag ser hur den ena arbetsplatsen efter den andra går omkull eller skär ner i personalstyrkan. Stålverket ställer ett ultimatum som tvingar 200 anställda att gå med på kortare arbetstider och lägre löner.

    Pappersbruket planerar att varsla 175 tjänster då en av deras maskiner ska stängas.

    Efter flera års kämpande påbörjas bygget av ett Ikea – ett bygge som till en början visade sig ge noll lokala jobb, då underleverantörerna erbjudit offerter långt under svenska medelavtal. Så kom inte här och yra om att invandrare knycker svenska arbetstillfällen – de rear vi ut på egen hand.

     Jag ser hur en av bygdens tidningar varslar merparten av sina anställda, med försämrad journalistisk kvalitet som självklar följd. Och detta är ingenting unikt för en bruksstad i Dalarna. Tendensen är densamma i hela landet.

    Det stirras blint på utgifter. Inget får längre kosta pengar. Vår tids förbannelse – begreppet kostnadseffektivisering har blivit det enda centrala.

    Jag ser mitt pensionssparande dala i värde, men förstår att det garanterat innebär en vinst för någon annan. Min tröst ligger i det faktum att jag sedan länge kommer att vara död och begraven innan min egen pension blir aktuell.

    Jag behöver alltså inte gå till historieböckerna för att inse människans vansinne. Det räcker att hastigt betrakta samtiden.

    I Singapore avlider en indisk kvinna av skadorna hon ådrog sig efter att ha våldtagits av sex förövare i sitt hemland. Enligt uppgift ska rostiga järnrör ha använts i övergreppet.

    Det kommer en rapport om att Sveriges främsta klädföretag betalar sina sömmerskor i Bangladesh mindre än två kronor i timmen för sitt arbete. Uppgifterna är givetvis ingen skräll, men två kronor i timmen?

    Det måste vara något slags rekord i mänsklig girighet.

    Jag ser västvärlden ignorera händelserna i Syrien. Jag ser västvärlden därmed acceptera massakrerna i Homs, Hama, Hula, Daraa och al-Haffa, bara för att nämna några få exempel.

    Afrika plundras på sina naturresurser: Olja, diamanter och mineraler.

    Konflikten mellan Israel och Palestina kommer aldrig att få en lösning – jag svär på alla tänkbara gudar och helgon.

    EU tilldelas Nobels fredspris. Den meningen ska läsas med ett gapskratt.

    Jag hör hur Arktis kommer att vara borta år 2050 om vi inte på allvar tar tag i vårt sätt att leva. Samtidigt hör jag hur vampyrbolaget Shell vill dit och borra efter olja.

    Och jag hör hur Sverige vill utvisa fall av ensamkommande flyktingbarn. Det är så stört att jag knappt orkar skriva om det.

    Barn.

    Jag ringer till sjukhuset för att fråga om de spermier som jag frös in innan min första behandling förra året. De finns kvar. De har det härligt i sin frys. Och så ställer jag den där frågan som för någon utanför sjukdomsprocessen antagligen låter bisarr: Kan jag testamentera dem?

    Svaret är aldrig. Inte en chans. Det har svensk lagstiftning satt stopp för. Jag får inte ha en diagnos som talar emot att jag får uppleva barnets 18-årsdag.

    På ett sätt kan jag förstå. På ett annat sätt är det obegripligt. Resonemanget håller inte. För om jag hade varit brandman, polis eller en dömd mördare, då hade jag kunnat få skaffa hur många barn som helst.

    Min linje dör med mig.

    Kanske är det lika bra. Världen är ändå på väg åt helvetet.

    Vi får se vem som hinner dit först.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Att samhällets övre skikt får avgöra vilken välfärd ett lands befolkning ska ha är stötande – om att vilseleda och begränsa handlingsutrymmet för demokratiska församlingar, samt om att avfärda frågor från den politiska dagordningen…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: