Vilket samhälle vill vi leva i? Om självhävdelse och individualisering samt att den sociala rörligheten minskar…

Gunnar Gillberg.

[Uppdaterad på kvällen samt 5 och 6 augusti, se slutet av postningen]. Jag har börjat läsa Daniel Linds bok ”Mellan dröm och verklighet – Frihet och livschanser i framtidens Sverige” mitt i sluttampen av engelskastudier och efter ett år med högskolestudier (10 högskolepoäng) och heltidsjobb. Så min tid att tänka, skriva och reflektera är och har varit begränsad, men jag vill blogga ändå.

En spontan tanke när jag läst de första 19 sidorna:

”Hur ‘fri’ och ‘rättvis’ är politiken som bedrivs i motsats till den retorik man (’man’=politiker och inte minst de med makt idag, samt i main-stream media) har?”

För (inte minst) liberaler är ju frihet ett viktigt begrepp.

Man kanske inte direkt säger ordet ”rättvisa”, men underförstått så är det något man anser sig beskriva. Dvs. man säger mer eller mindre tydligt att generösa trygghetssystem gynnar dem som inte vill något och inte ”gör många knop” och missgynnar dem som vill något och jobbar hårt.

Jag funderade vidare angående de senaste två decenniernas politiska trender (som accelererade med vår nuvarande regerings tillträde 2006):

”Vilka och vad gynnas?

HAR vår ’frihet’ ökat och kommer den att öka mer med den politik som bedrivs – eller tvärtom minska?

Dvs. de mest privilegierade (de som fötts in i familjer med pengar och positioner och makt) får flest chanser och kommer att få allt fler?

Och de minst privilegierade kommer att få allt färre och kanske inga?

Leder det slags samhälle som nu med rask takt skapas till ökad kreativitet eller produktivitet)?

Eller till uppgivenhet hos de minst privilegierade och ’rulla-tummarna-attityd’ hos många av de mest välbärgade?”

Lind skriver bland annat på sidan 19 om ”Rörlighetsmatriser och syskonsamband”, att

”… bilden av den sociala rörligheten klarnar ytterligare om så kallade syskonsamband också inkluderas – ju större effekt de uppväxtvillkor som syskon delar har på deras framtida inkomster. Desto mer lika blir deras inkomster som vuxna. Ett starkare syskonsamband är alltså liktydigt med lägre social rörlighet”

I USA (som i forskning visat sig ha den lägsta sociala rörligheten) så har bland annat fyra tankesmedjor med olika politisk inriktning startat ett gemensamt projekt ”The Economic Mobility Project” vars syfte är att lyfta frågan om den sociala rörligheten och den amerikanska drömmen högre upp på den politiska dagordningen.

Ulf Lundén skrev i somras om ”Samma dröm men olika chanser”:

”Vårt samhälle har sedan länge genomgått en stor förändring. Vi skall alla vara självhävdare. Det handlar om individualisering på alla områden [se kommentarerna till detta blogginlägg].

Har denna utveckling också lett till en större social rörlighet? Fler klassresenärer? Nej, svarar forskaren Gunnar Gillberg vid Institutet för Arbetsvetenskap i Göteborg. Han intervjuas i senaste numret av tidskriften Kritisk Utbildningsskrift, Krut.

Han konstaterar i stället att klassbegreppet i stället fått ökad betydelse och relevans.”

Intervju med Gillberg i Skolporten.

Se också Gillbergs avhandling ”Individualiseringens villkor – Unga vuxnas föreställningar om arbete och självförverkligande.”

Detta var intressant och jag kommer nog att blogga mer om det.

Uppdatering 30 juli: se artikeln ”Aust[ralian] social mobility greater than US: report.”

Och se också artikeln ”Glapp mellan upplevd och faktisk självbild” från 2005:

”Bilden av Sverige och den nordiska modellen är mycket mer positiv utomlands än här hemma.

Det framgår av en rad oberoende utländska statistikkällor som inte har något intresse av att presentera en missvisande bild.

Men när vi allt som oftast av svenska medier och intressegrupper matas med bilder av hur dåliga vi är, ja då riskerar det också att gå dåligt för Sverige, skriver TCO-ekonomen Daniel Lind.

Under senare tid har allmänheten, via media, fått sig till livs att jobben flyr landet, att allt går åt pipan om vi inte genomför ’de nödvändiga åtgärderna’ som är ’bäst för landet’.

Avsändarna av dessa – högst tvivelaktiga – ’rapporter’ har som syfte att skapa en krisstämning i landet och därmed bana väg för de ideologiskt betingade reformer dessa intressen vill se.

Inte förvånande riktas fokus mot lägre skatter, försämrad arbetsrätt, förändrade konfliktregler, lägre löner och ersättningsnivåer samt avregleringar av offentlig verksamhet.

Dessa försök – som inte bara innehåller en oklok politik, men som ur ett helhetsperspektiv är väldigt enkelriktad – att göra ett särintresse till ett allmänintresse, är ett utmärkt exempel på hur en aktiv opinionsbildning kan leda till att sanningar etableras i folkmedvetandet utan att de med nödvändighet är sanna.

Vägen dit går via en förenklad argumentation som upprepas om och om igen. Som tur är kan den konventionella visdomen ifrågasättas.”

Uppdatering 5 augusti: se rapporten ”36 beslut som har förändrat Sverige – LO-TCO Rättsskydd Årsredovisning 2009.”

Uppdatering 6 augusti: se ”Möjligheternas land” av Daniel Lind. Och Jan Eliasson på samma tema i artikeln ”Idag börjar det svenska valet. Använd din röst klokt i detta ödesval” :

”Nelson Mandela var 76 år när han fick rösta för första gången. 1994 ägde Sydafrikas första fria val rum där hela befolkningen fick rösta. ANC vann valet och Nelson Mandela blev president.

Men inte ens hälften av jordens länder är i dag fullvärdiga demokratier. Den mänskliga rättigheten som vi tar för självklar att fritt få uttrycka sin åsikt och delta i fria val förvägras fortfarande miljontals människor./…/

… årets val är ett ödesval, där två tydliga alternativ står mot varandra. Det handlar om grundläggande värderingar och om vilket samhälle vi vill ha. Tillsammans står mot var och en för sig. Fler jobb står mot ökade klyftor.

Den borgerliga regeringen leder Sverige i en riktning som oroar. Fyra år till med denna regering vid makten riskerar att förändra Sverige i grunden.

Under mina år i internationell tjänst har jag varit stolt över att vara svensk. Vårt land är känt för att vara ett öppet och modernt land med små klyftor, med jämställdhet mellan män och kvinnor och med stor social rörlighet.

I Sverige finns chanser för alla att förverkliga sina drömmar och bli det man vill. Dessa chanser måste ges till fler.

Min egen historia är just sådan. Från arbetarklassens Kålltorp i Göteborg till UD och diplomatins värld. Min resa har gått genom ett Sverige med avgiftsfria skolor, fri sjukvård och universitet i toppklass.

I få andra länder är detta möjligt utan pengar, kontakter och rätt namn.

Sverige har förändrats under de senaste fyra åren.

I Stockholm finns nu ett privat barnsjukhus dit bara de familjer som har lyckats teckna en dyr försäkring är välkomna eller de som har råd att betala 1 400 kronor för ett läkarbesök.

På Södersjukhuset ligger den privata hjärtkliniken vägg i vägg med den landstingsfinansierade.

På den privata kliniken kan du köpa dig förbi kön för 150 000 kronor.

Samtidigt riskerar svårt sjuka människor att utförsäkras och mista sin ersättning från sjukförsäkringen. Nya, hårdare spelregler växer fram för vården och omsorgen.”