Sjukvård och sjukskrivning i ett allt mer privatiserat samhälle och om yttrandefrihet som allt mer håller på att förvandlas till en vara i dagens kulturpolitik och vars egentliga värde håller på att gå förlorat…

14 augusti, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad postning under kvällen samt 15 augusti. Klicka på bilderna för att göra dem lättare läsbara].

Socionom med privat erfarenhet av sjukskrivning, som nyligen varit sjukskriven för operation i axel och tidigare varit sjukskriven på grund av annan orsak:

”Idag är allt så uppsplittrat mellan flera aktörer, det finns egentligen ingen samordning!”

Men är det inte detta alliansen berömmer sig av att ha åstadkommit? Att underlätta för människor att komma tillbaka i arbetslivet allstå! Att samordningen brister låter inte som ett underlättande…

En enmansföretagare, snart 60 år,  i USA med privat sjukvårdsförsäkring har en självrisk på över 30 000 svenska kronor. Han måste alltså betala de första dryga 30 000 kronorna om han blir sjuk (kanske är detta dock en av de högsta självriskerna, men då betalar han sannolikt en lägre sjukvårdspremie).

Sen undrar jag vad slags försäkringar han har vid inkomstbortfall…

Dessa 30 000 kronor gäller under ett år, så behöver han sjukvård nästa år börjar han om med att betala de första 30 000 kronorna. Man kan ju föreställa sig hur detta kan bli för en familj med  boendelån/kostnader, behov av bil, om man måste betala barns utbildning (vilket är en förutsättning, men ingen garanti för framtida jobb, med hyfsade inkomster)… Jag tror premien för denna sjukvårdsförsäkring ligger på 230 dollar/månad för närvarande, dvs. ca 1 500 kronor/månad drygt.

Hans 25-årige son chansar och har ingen sjukförsäkring. TROTS att han förmodligen skulle få betydligt lägre premie också.

Företagare kan förse sina anställda med sjukförsäkring. Lärare t.ex. är sjukförsäkrade genom sina anställningar, dvs. behöver de sjukvård är de försäkrade genom dem som anställt dem. Amerikaner upplever inte detta som särskilt rättvist.

Jag tror inte företagare är skyldiga att försäkra sina anställda, men det kanske är ett konkurrensmedel, dvs. om de vill ha den bättre arbetskraften så är det lättare att anställa om man erbjuder bland annat denna försäkring. I Sverige betalas detta via skatter företagaren betalar. Jag undrar hur stor den reella skillnaden blir i slutänden i kostnader för anställda? För vad jag förstår är det också ganska omfattande pappersexercis för de anställda man har i ett företag. Det gör också att det förmodligen blir mer jobb för en mindre än för en litet större företagare?

Peter Gerlach skriver en massa intressant i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” i boken ”Nationalekonomi för vänstern” utgiven på Kata förlag.

På Kata förlag har också Stina Oscarsson gett ut ”Det omätbara – Åtta pjäser från tillväxtens tid”, om denna bok kan man läsa:

”Vi lever i ett samhälle med en enda berättelse. Den yttrandefrihet som enligt de kulturpolitiska målen ska ligga till grund för kulturpolitiken håller på att förvandlas till en vara som kan köpas och dess egentliga värde är på väg att gå förlorat.”

Dvs. hur är det med att verkligen få ifrågasätta saker? Och jo, jag tror alliansen är rädd för verklig kompetens…

Och för att verkligen lyckas som entreprenör krävs en viss grad av trygghet?

Jag kommer att fortsätta blogga om det Gerlach skriver apropå sjukvård, offentlig och privat. Jag tycker intensivt illa om alliansen och deras politik och det samhälle som håller på att skapas med bristande solidaritet.

Tillägg på kvällen: se bloggen Det progressiva USA i ”Amerikansk domstol skjuter Obamas sjukförsäkringsreform i sank”.

Och en kvinna som opererade en tumör i hypofysen för ett och ett halvt år sedan efter vilken hon blev sjukskriven i fyra veckor berättade att hon fick 5000 kronor från försäkringskassan, men hon orkade inte bråka om det med kassan (dessutom gick hon tillbaka i jobb efter 3 veckor!). Denna summa är nästan en fjärdedel av den lön hon troligen får ut netto per månad. Ja, vissa kan troligen göra så här, för de har en ekonomi som tillåter det! Men hur går det för dem som INTE har det? Hon var också kritisk till moderaterna (och alliansens politik) och hon tillhör de väldigt väl utbildade, med hyfsad inkomst. Nej, alliansen har inte vunnit över alla i medelklassen! Inte ens de mest utbildade där.

Tillägg 15 augusti:

”Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”
Howard Zinn

I artikeln ”Vårdbolag vägrar bidra till välfärd” kan man läsa:

Riskkapitalet må vara hur effektivt som helst men så länge rationaliseringsvinsterna inte i någon form återförs till samhället skapar det bara kapitalöverföringar från massan till fåtalet.

Ur det perspektivet framstår debatten om finansieringen av den framtida välfärden som närmast utomjordisk. Vi har i flera år serverats den till synes orubbliga ‘sanningen’ att växande välfärdskostnader kräver ett större deltagande från privata investerare. Å andra sidan har Skatteverket fastslagit att bolag inom vård och omsorg, när de väl förvärvats av riskkapitalbolag, knappt betalar någon skatt över huvud taget.

Om den framtida välfärden verkligen är äventyrad av en otillräcklig skattebas, bland annat till följd av en åldrande befolkning, har jag personligen mycket svårt att se logiken i att måla upp riskkapitalet, åtminstone med rådande skatteregler, som lösningen på problemet.”

Annonser

Statusjakt och dess konsekvenser…

4 juni, 2011 § Lämna en kommentar

Denna text av Elin Grelsson ledde till följande reflektion…

Vid en viss punkt av materiell standard så blir vi inte lyckligare. Vid en viss punkt planas kurvan ut. Men upp till den punkten blir vi lyckligare. Har vi det alltför påvert så är vi mindre lyckliga. (Att ha det påvert år ut och år in gynnar dock inte kreativitet och gör det således inte lättare att ta sig ur sin situation. Hungriga lejon jagar INTE bättre).

Statusjakt – är det frihet? Och vad är det som driver oss där?

En person kommenterade mitt boende… Jag bor väldigt kompakt. Denna person påstod att jag var relativt fattig. Jag bara tappade hakan. Detta fick mig att börja fundera, verkligen. Till saken hör att jag har en bättre ekonomi än denna person och kan unna mig att resa, köpa de kläder jag vill (nu har jag inga väldigt extrema vanor där) och jag handlar dubbelt så mycket mat som banken har satt som schablon (den schablonen är låg!)…

Att någon bor som den bor kan ha diverse olika förklaringar, som denne inte alls ska behöva redogöra för – heller!

Man har gjort ett val. Av diverse olika anledningar och på grund av diverse faktorer. Slumpen kanske spelar in.

En viktig faktor för mig är dessutom att jag trivs i den lägenhet jag bor (bostadsrätt), trots att den är liten, och tror inte jag kan hitta en lika trevlig och med den placering den har (inte mitt i stan, men på cyklingsavstånd dit och nära till naturen). Dessutom bor jag billigt, har goda marginaler. Men som sagt, detta ska ingen behöva redogöra för.

Och apropå påståenden att sjukskrivna har det så bra, så kan jag ju vederlägga detta påstående. Jag var nämligen sjukskriven i sex år på hel- och deltid och vet vad det vill säga, att leva på en sjuklön. Detta bidrar också till att jag velat bo billigt och ha rejäla marginaler. För det finns ju inga garantier för vare sig det ena eller det andra.

Hur dömer och bedömer vi människor? Utifrån det yttre; hur folk bor, vilken bil de har osv? Och vart är vi på väg även här i Sverige?

Hur många har inte ansträngd ekonomi därför att de skaffat boende och bil som egentligen inte passar deras inkomster,  men som de kanske i mer eller mindre medveten statusjakt skaffat. Och naturligtvis är det upp till dem! Kanske syns detta inte heller utåt, utan vi tror att allt är frid och fröjd.

Amerikanskan Elizabeth Warren har skrivit om medelkassens kommande kollaps. I USA tillkommer dock andra faktorer, än här (men vi är i rask takt på väg i samma riktning) – också (ovanpå den rena statusjakten, men statusjakten bidrar nog starkt) – som bidrar till många medelklassfamiljers ansträngda ekonomier; som kostnader för sjukförsäkring samt barnens skolutbildning – och därmed också förknippat att där de bättre skolorna finns är boendet också betydligt dyrare, för dessa bostäder är så attraktiva. Pust! (till saken hör att bostadsstandarden i USA är ganska risig jämfört med den svenska, utifrån vad jag sett hittills, även i områden där boendet förmodligen är ganska dyrt. För att inte tala om där det är billigare).

Hon skriver dessutom att att familjer går bankrutt är vanligare än skilsmässor i USA. Och vi vet ju hur vanliga skilsmässor är (kanske är de ännu vanligare där?). Men det är pinsammare att erkänna att ekonomin totalt brutit ihop än att skilja sig. Det går att dölja finansiella problem litet lättare än en skilsmässa; man flyttar till en annan ort, flyttar in hos släkting och tillskriver det något annat osv. Det är socialt mer skamligt att bli bankrutt än att skiljas.

Amerikanen Robert Frank har skrivit om lyxfeber.

Och i kortutgåvan av Jämlikhetsanden kan man läsa:

”…ekonom[en], Richard Layard, talar rent av om ‘inkomstmissbruk’: Ju mer vi har, desto mer känner vi att vi behöver, och desto mer tid spenderar vi på att försöka skaffa oss statushöjande ägodelar.”

Se om bok av honom.

Varför har vi bottenlösa behov? Var daterar sig dessa? Kan dessa behov någonsin bli fyllda? Kan vi ”tillfriskna” från dessa/detta?

Jag jobbar ju också med barn och ungdomar. Nu tar många studenten. Vad kostar denna student idag? Vad innebär detta?

Jag läste också på ett annat ställe om barnkalas idag, som är helt annorlunda än de kalas vi hade en gång. Har alla råd att ha de kalas barn har idag? Vad innebär detta?

Jag kan inte heller låta bli att fundera över vad verklig frihet är… (rent parentetiskt är det konstigt med liberalernas politik angående skolan. De förespråkar mer auktoritära metoder och bort med ”flummet”, men i ekonomiska sammanhang är det låt-gå och den osynliga handen som gäller. Men det är kanske skillnad: vid en viss ålder förtjänar man frihet, före den åldern inte? De förra behöver inte kontrolleras, men däremot de senare!? Kan det vara därför vi ser det vi ser i världen och inte minst politiken idag?).

Slutligen kanske jag ska tillägga att jag är tillbaka på samma jobb efter min långa sjukskrivning. Så det är möjligt. Men det beror inte på att jag har en så fantastisk arbetsplats. Om man har den attityden att det är omöjligt (inte minst från politikerhåll), så kanske det blir självuppfyllande?

Välfärd är verkligen fortsatt möjlig!

Tillägg på kvällen: Se barnfattigbloggen, samt till exempel inlägget om att det kan vara ytterst kärvt för ensamstående pappor också. Orkar dessa barn prestera i skolan därför att de är hungriga, känner oro för sig själva, sin familj, sin förälder/sina föräldrar etc. (något också barn från bättre bemedlade föräldrar kan känna)? Och se professor Tapio Salonen om barnfattigdomen i Sverige. Samt rapport på Rädda barnens hemsida om barnfattigdom. Samt också här om barnfattigdom.

Rädda barnen på youtube.

Gammaldags skola och gammaldags syn på människor i dagens politik…

1 mars, 2011 § Lämna en kommentar

 

[Något redigerad samt uppdaterad, se slutet, 2 mars].

Sven-Eric Liedman s. 268-269 i boken ”Hets! En bok om skolan”:

”Det mest påfallande med den nya skola vars konturer nu kan anas är att den är så gammaldags./…/

…2010 års skola kommer att misslyckas. Misstag av den storleksordningen är tvärtom både sorgliga och kostsamma, och det kommer att kräva stor energi att skapa en ny och bättre tingens ordning./…/

Dagens skola, den som nu linjeras upp med hjälp av enkla slagord, kommer säkert att ha sina förspråkare också då [2030]. Förenklingar är säljande. Men efter år av oönskad utveckling kommer den inte längre att ha initiativet.”

Och apropå ett av dessa slagord den kreative (???) ”entreprenören”, han/hon som ska rädda oss, så skriver Daniel H. Pink i sin bok ”Drivkraft – Den överraskande sanningen om vad som motiverar oss” (s. 49):

”En annan och mer långvarig studie av konstnärer visar att hänsyn till yttre belöningar faktiskt kan hindra eventuell succé. I början av 1960-talet studerade forskare elever som gick första eller andra året på School of the Art Institute of Chicago. Man undersökte deras inställning till arbete och huruvida de motiverades mest av inre eller yttre belöningar.

Med dessa data som grund följde en annan forskare upp studien genom att i början av 1980-talet se hur dessa studenter karriärer fortlöpte. Bland de tydligaste resultaten, särskilt för männen, var följande: ‘Ju mindre yttre motivation de fick under konstutbildningen, desto större framgång hade de i yrkeslivet både några år efter examen och nära tjugo år senare.’

Målare och skulptörer som drevs av inre motivation, som kände att upptäckarglädjen och skaparprocessen var belöningar i sig, klarade att uthärda under de tuffa tider – med brist på ersättning och erkännande – som ofrånkomligen beledsagar konstnärsbanor.

Och det ledde till ännu en paradox i den tredje drivkraften /…/ ‘De konstnärer som målade och skulpterade mer för glädjen i utövandet än med tanke på yttre belöningar producerade konst som allmänt har erkänts som högtstående.

I studien poängterades också: ‘Det är de som är minst motiverade att jaga yttre belöningar som till sist får dem.’/…/

… för alla ansträngningar som inbegriper insatser av den högra hjärnhalvan – de som kräver flexibel problemlösning, uppfinningsrikedom och begreppsförståelse – kan villkorade belöningar vara farliga. De som belönas har ofta svårare att överblicka periferin.”

Och till råga på allt; som om människor måste både motiveras och tvingas! Vad har en dylik inställning (människosyn) för (undermedveten) inverkan (och från vad i det undermedvetna hos dem som nu genomför detta och dem som också stöttar denna utveckling)? Tar väldigt lätt bort lusten och glädjen  i det man gör? Men hur var det nu med alla dessa entreprenörer som (den allt mer kontrollerade och reglerade skolan, lärar- och elevkåren) ska frambringa? Vad slags miljö vore bästa jordmånen för dessa och för detta?

Men vill man egentligen ge alla samma chanser?

Det behövs…

”… en mer dynamisk syn på mänsklig motivation (s. 19).”

Men vill vår skolminister egentligen ge alla samma chanser?

Pink påpekar dessutom att vi inte kan leva av luft!

”Givetvis är utgångspunkten för all diskussion om motivation på arbetsplatser ett odiskutabelt faktum: man måste tjäna ihop till sitt uppehälle. Månadslön, avtalad ersättning, några förmåner, lite fringisar – det är vad jag kallar ‘grundläggande belöningar’.

Om någons grundläggande belöningar inte är tillräckliga eller skäliga, kommer hans fokus att vara på det orättvisa i situationen och oro för hans ekonomiska omständigheter [hungriga vargar jagar inte bäst].

Man får varken den yttre motivationens förutsägbara resultat eller den inre motivationens oväntade följder. Man får väldigt lire motivation överhuvudtaget (s. 40).”

Och så var det det där med kulturpolitiken också… Skapas jordmån för kreativa, nyskapande förmågor en masse där?

Jag kan, som sagt, inte heller låta bli att fundera över dem som nu gör om skola, kulturpolitik – och samhälle, vad de har i sina ryggsäckar… Unnar de att det unga uppväxande släktet får förbli mer levande än de fick och är? Att de som nu växer upp får utveckla så mycket som möjligt av hela sin mänskliga potential? Unnar dessa beslutsfattare och lobbyister att människor trivs på sina jobb och kan och får blomma ut där, om de vill och har den drivkraften?

Och det värsta är att de som manglas genom denna skola riskerar att skapa mer eller mindre robotlika varelser som värdesätter yttre saker kanske enbart… Vad slags värld skapas?

Se Lisbet Palme i intervjun ”Lisbet”!!! Hon pratar mycket om barn och deras villkor och om den politik angående barn som växte fram för 30-40 år sedan, men som nu håller på att monteras ner. Hon pratar om segregation och dess effekter bland annat.

Sven-Eric Liedman skriver också om denna (s. 270):

”Men därmed är vi inne på det största problemet med dagens undervisningväsen, ja med dagens Sverige i stort; den påfallande och tilltagande segregationen. Det behövs integration säger politikerna, och därmed är det människor födda i andra, ofta avlägsna länder som skjuts fram som problemet. Det är sant att dessa grupper i hög grad är offer för segregationen.

Men den drabbar inte bara dem. Vi håller som i USA på att få en växande grupp av ‘fattiga vita’ som finns både i de påvrare förstäderna och på en alltmer marginaliserad landsbygd. Det är framförallt dessa människor som kan rösta på ett parti som Sverigedemokraterna. De gör kvinnan i burka och mannen med profetskägg till syndabockar men borde istället vända sin ilska mot de styrande eliterna.

Kommer 2030 års skola att bätter kunna hantera segregationen? Det förutsätter stora förändringar av samhället i stort.”

Knycker ett tips på video från Motvallsbloggen, det finns känslor av solidaritet även i USA. Min pojkvän i USA (född och uppvuxen där) skrattade högt när han hörde om politikerns 140-sidiga (???) åtgärdsprogram, jämfört med den enkla lösning mannen i videon kommer med (men den lösningen är alltför simpel??):

Ett nyårslöfte eller en nyårsföresats för de rika?

31 december, 2010 § Lämna en kommentar

[Uppdatering med länkar 1 januari, se slutet av postningen, samt viss redigering i tidigare text]

Sam Harris skriver i ”A New Year’s Resolution for the Rich” eller ”Ett nyårslöfte för de rika”:

”Medan USA har lidit under den värsta recessionen i mannaminne så har jag [personligen] väldigt få finansiella bekymmer. Många av mina vänner är i samma position: de flesta av oss gick på privata skolor och bra universitet och kommer att kunna ge samma möjligheter till våra egna barn.

Ingen i kretsen närmast mig har en familjemedlem som tjänstgjort i Afghanistan eller Irak. Faktum är att i efterdyningarna av 11:e september 2001, så var den enda försakelsen vi ombads göra för vårt älskade fosterland att shoppa.

Nästan ett decennium har gått sedan dess, medan vår nations inflytande och infrastruktur faller sönder timme för timme så har vi som haft lyckan att faktiskt leva den amerikanska drömmen – snarare än att blott och bart bara drömma om den – blivit besparade varje olägenhet.

Nu får vi höra att vi snart ska få stora skattelättnader för alla våra problem. Vilket är det ord som detta utlöser i mig?

Tänk dig att sitta säkert i en livbåt, medan ett otal andra människor drunknar, bara för att få veta att en annan livbåt säkrats för att ta ditt bagage till stranden…”

Han skriver vidare att:

”De flesta tycker att minskandet av denna skatt [estate tax, vilken handlar om efterlåtenskap efter en person som saknar arvingar, pengar som då går till staten, denna kallas ibland dödsskatt och rör bara de allra, allra rikaste], vilken rör bara 0,2 procent av befolkningen, ska ha högsta pprioritet hos den nuvarande kongressen.”

Ja, tala om proportioner! Finns det inte BETYDLIGT större problem och viktigare saker att ta itu med för gemene man?

”För att göra saker än värre så har amerikaner en närmast religiös tro på något kallat ’förlitande-på-en-själv’. De flesta verkar tycka att medan en människa inte är ansvarig för de möjligheter han får i livet, så är envar helt och hållet ansvarig för vad han/hon gör av dessa möjligheter. Detta är utan tvekan en falsk syn på hur det är att vara människa.

Om man tar i beaktande levnadshistorierna för vilken ’self-made’ amerikan som helst, från Benjamin Franklin och fortsatt, så kommer man att finna att hans lyckanden helt och hållet var beroende av hans bakgrundsförhållanden, vilka han inte skapade själv och från vilka han bara var förmånstagare./…/

Hur mycket heder förtjänar jag för att inte ha Downs syndrom eller någon annan sjukdom/störning, som skulle göra mitt nuvarande arbete omöjligt?/…/

En del läsare kommer att påpeka att jag är fri att donera pengar till statskassan redan nu. Men sådana enstaka offer skulle bli ytterst ineffektiva.”

Ja, exakt!

Se Harris hemsida här.

Kommer nog att uppdatera denna postning med länkar till så många artiklar jag kan, av alla dem jag samlat sedan jag senast gjorde en bloggpostning.

Jag gillar INTE det som sker i dagens Sverige. Och tycker oerhört illa om vår nuvarande regering. [Tillägg på kvällen 1 januari: se Storstad i ”Att vantrivas i samtiden” samt Ett hjärta RÖTT i ”Reinfeldts inbrytningar i välfärden…” ].

Tillägg 1 januari: Göran Greider skriver i ledaren ”Nyårstankar på en myr”:

”Terrorn ingår i den värld av förnyad imperialism och förnyad fanatism som vi i snart tio års tid vistats i./…/

Medierna är ingen opartisk spegel av vår tid, och då inte bara för att de domineras av borgerligheten. Nej, medierna formar oss, på djupet. De har lärt oss att bry oss mer om ansikten och personligheter än om ideologier. De har lärt oss att verkligheten blir riktigt verklig först när den melodramatiseras och hollywoodifieras./…/

… kombinationen av en allt mer nervittrad social rörelse och hela kraften hos den mediala apparaten – där nyhetscheferna konsekvent tyckte att exempelvis Rut var viktigare än arbetslösheten – pulveriserade det som återstod av en idé om solidarisk samhällsgemenskap.

Detta är faktiskt läget i svensk politik just nu: Tillräckligt många människor anser att det är viktigare med några extra skattesänkarkronor i plånboken – än ett trygghetssystem som respekterar människor som drabbats av svåra sjukdomar. Någon kallade valet för ett ego-val. Det är värre än så. En orgie av egoism pågår i det här landet. Regeringen Reinfeldts största framgång är denna: att den fått tillräckligt många människor att helt enkelt förtränga de sociala problemen.”

Se Robert Sundberg i ”Leve president Reinfeldt”, Sofie Wiklund i ”Det är dags att resa sig” och ”Arbetaren har fått en prislapp på sitt huvud” samt Tvärdrag i senaste temanumret ”Det här är socialdemokrati” . Se också nyabrittas i ”Hur ska det gå???” om en 40-årig man och den nya sjukförsäkringen.

Om den orubbliga tron på den amerikanska drömmen och hinder mot framväxt av en mer progressiv politik, ja, det handlar om politik; insikten att inget är ödesbestämt…

22 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

Daniel Lind skriver i sin bok ”Mellan dröm och verklighet – Frihet och livschanser i framtidens Sverige” (s. 33) om att

”Trots att det amerikanska samhället inte lyckas generera lika hög social rörlighet som andra utvecklade länder – och endast på samma nivå som Pakistan och Sydafrika – lever den amerikanska drömmen i allra högsta grad.

I förhållande till omvärlden utmärker sig amerikanerna i meningen att de mer än andra tror att människor belönas för sin kompetens och intelligens, att en förmögen bakgrund inte ger fördelar i livet och att det inte är statsmaktens uppgift att minska inkomstskillnaderna.

Detta gäller även för de ekonomiskt och socialt mest utsatta grupperna.

Tron på det amerikanska samhällssystemets förmåga till social rörlighet består samtidigt som det i forskningen är tydligt att andra samhällsmodeller lyckas bättre.

Denna starka amerikanska tro – ibland definierad som prospect-of-upward-mobility-hypothesis (POUM) – hindrar framväxten av en progressiv politik eftersom människor mer tror på drömmen än den politik som skulle kunna ta dem dit.”

Lind menar att (s. 44)

”Precis som i sysselsättningspolitiken i allmänhet som i a-kassefrågan i synnerhet appellerar regeringen till den skötsamma medelklassen och utmanar dess solidaritet med andra, svagare grupper i samhället.”

Ja, söndrar och härskar. Som vår nuvarande statsministers användande av begreppet ”samhällsbärarna” nu senast.

Om Daniel Linds bok kan man läsa:

”Vilken sorts samhälle vill vi ha? Hur når vi dit?

Den här boken är en mytkrossare om social rörlighet. Den visar vilka faktorer som påverkar den sociala rörligheten och den ställer frågan om vilket samhälle vi vill leva i.

Myten som spräcks är den om USA som landet där vem som helst kan starta med två tomma händer, skapa ett gott liv och en förmögenhet.

Daniel Lind visar med stöd av internationell forskning att sanningen är en annan. Möjligheterna är större i Sverige och de andra nordiska länderna än i USA att förverkliga den drömmen.

Eller har varit för nu är utvecklingen i Sverige på väg åt fel håll.

Hur kan detta förklaras? Daniel Lind förklarar det med att livschanserna är mer jämlikt fördelade i länder med den nordiska välfärdsmodellen.

Inte minst handlar det om utbildning, om att kompensera brister i uppväxtvillkor och familjeförhållanden.

Nu när modellen krackelerar sprids livschanserna inte lika jämnt och den sociala rörligheten minskar.”

Se ”recensionen” ”Mytisk USA-dröm är sann i Sverige”:

”Från högerhåll framhålls det dynamiska och flexibla i USA.

Där driftiga och företagsamma individer inte hindras av statsregleringar, starka fackföreningar, betungande skatter, byråkratiskt pappersarbete och klåfingriga politiker.

Där den amerikanska drömmen tillåter varje individ att börja med två tomma händer och bli rik. Bara du vill och arbetar hårt kan du byta klass.

Men det är en borgerlig propagandamyt.

Den amerikanska verkligheten är snarast en mardröm: ’USA är västvärldens minst socialt rörliga land’.

Där (och i Storbritannien) är det svårast att byta klass.”

Och även om tron på den amerikanska drömmen fortfarande är stark i USA, så visar opinionsundersökningar att tvivlen på den börjar öka (s. 28). Tillväxtökningar har fördelats som följer: 50 procent av den samlade reallöneinkomstökningen sedan 1960-talet har tillfallit gruppen med de allra högsta lönerna.

”Då blir det inte mycket kvar för de resterande 90 procenten av befolkningen”

som han skriver (s. 56-57).

Och han påpekar i slutet av boken (s. 88):

”Det handlar om politik, om insikten att inget är ödesbestämt.”

Se “More Inequality, less social mobility” (bara fyra sidor) av forskarna Dan Andrews och Andrew Leigh.

Läs också Storstad i blogginlägget ”Vad säger Nobelpristagare om högre skattesänkningar för de rika?

Tankar från Västanbäck skriver också om de påstått dynamiska effekterna av större inkomstskillnader.

Om så kallade ”dynamiska effekter” – det som också kallats ”trickle-down” – samt om chockterapi och ”förändring”…

16 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

Ur Kyrkomusikernas tidning. När jag började läsa denna ledare började det krypa i mig. Det är ju inte den första ledare jag läser i denna tidskrift.

Det pratas om ”förändring” i denna ledare, om att förhålla sig till förändring och hur svårt det kan vara att förhålla sig till den efter många år i en organisation där man kört på i samma hjulspår. Enligt min tolkning.

Min poäng här är inte att diskutera arbetsmiljön i kyrkan. Men är inte ledare av detta slag ungefär som det där positiva tänkandet Ehrenreich skriver om?

[Tillägg 18/8: Hur skapar man verklig förändringsvilja och är all ”förändring” som genomförs den rätta eller alltid av naturen nödvändig? Eller opartisk, dvs. inte följande en agenda? Och i så fall vilken agenda? Och vems agenda?

Förändring von oben utan förankring? Sådan förändring blir inte långsiktigt god, kanske inte kortsiktigt god heller.

Makten använder auktoritära medel (och/eller arrogans, som vissa av våra politiker) därför att den saknar förmåga att verkligen förklara eller motivera sin förändring. Och ledare som den ovan går subtilt maktens ärenden, litet pekpinneaktigt (ironiskt: det där nyauktoritära – och småmoralistiska).

Tyvärr verkar många kyrkliga arbetsplatser inte vara bra, men det är ett annat blogginlägg som jag förmodligen inte kommer att skriva. Det får andra ägna sig åt].

[Tillägg 17/8: se artikel om Ehrenreichs bok som på svenska kallats ”Gilla läget – hur allt gick åt skogen med positivt tänkande” samt artikel här också].

Börjar du ifrågasätta så riskerar du att kallas förändringsobenägen? Alternativt gnällig och negativt tänkande.

Sådana här ledarskribenter gå maktens ärenden? Bara?

Är all förändring naturgiven? Är all förändring bra? Kan man göra den mindre dålig osv.? Kan det finnas de som har konstruktiv kritik som skulle bidra till att åstadkomma en förändring som VERKLIGEN är bra och längre räckande?

Ledarskribenten rekommenderar också en bok av en svensk psykiatriker. Jag vet dock ganska litet om denne, utom genom enstaka texter, artiklar och kanske från TV, men någonstans så har jag för mig att jag reagerade över hans idéer – också.

Och det är också ytterligare en sak som jag funderat över de senaste tjugo åren: går MÅNGA psykiatriker, psykologer och terapeuter maktens ärenden? Dem som söker sig till dem får ofta än mer bekräftat att det är deras eget fel att de har problem i allehanda relationer (privat, på jobbet, med personer de är beroende av osv.)? Även om det var just för att de anser sig behöva hjälp som de först sökte sig till dem.

Så kommer nu det som var huvudtemat i denna postning, apropå ett valutspel (Reinfeldt i Slussen häromdagen) om dynamiska effekter av ökade inkomstskillnader, påståendet att

”… den kortsiktiga och dynamiska effekten av jobbskatteavdragen är att de minskar inkomstskillnader”:

Hittade återigen artikeln ”Greenspan and the Myth of the True Believer” av Naomi Klein från 2007 , vars rubrik jag översätter till “Greenspan och mytbildningen hos den sanne troende” vilken är en artikel jag tyckte var intressant apropå de påstått dynamiska effekterna av ökande och/eller stor ojämlikhet.

Greenspan var den som trodde på och envist försökte bevisa trickle-down-effekten, men Reinfeldt använder inte rakt på sak det begreppet, för det är trots allt litet utdaterat och trots att han börjat tala klarspråk alltmer och tala det språk vi förknippar med högern! ”Dynamiska effekter” låter mycket finare och vetenskapligt!? Ja, det var det där med (moderaternas) nyspråk).

Har använt artikeln av Klein ovan och översatt det hon skriver nedan.

Hon börjar sin artikel med att skriva om den långe svenske forskarstuderande som besökte USA och som inte blev tillfredsställd med konstigheter. Som undrade apropå Kleins bok ”Chockdoktrinen,” som då precis kommit ut:

”De kan inte bara vara drivna av girighet och makt [de här männen med makt, som använt och ordinerat chockterapi]. De måste vara drivna av något högre. Eller hur?”

Racka inte ner på makt och girighet, försökte Klein föreslå ironiskt, men med en stor portion allvar – dylika människor har byggt imperier. Men han ville ha mer, nöjde sig inte med detta.

”Men tron att de bygger en bättre värld då?”

Hon hade då haft ett antal liknande utbyten som rörde sig kring samma grundläggande fråga: när ledare (extremt åt höger: om vi tar bort detta med extremt till höger, som jag nu gör genom att sätta det i parentes, så…) och deras rådgivare tillämpar brutal ekonomisk chockterapi, tror de ärligt att trickle-down-effekterna kommer att bygga rättvisa samhällen – eller skapar de [bara] avsiktligt [rentav. Ja, gör de detta avsiktligt, till och med, för att skapa] förutsättningar för ännu ett galet utfodrande av bolag?

För att fråga rent ut; har världen blivit förvandlad över de tre senaste årtiondena av upphöjd ideologi – ELLER av lågt stående girighet?

Ett definitivt svar skulle kräva att man kunde läsa det inre hos män som Dick Cheney och Paul Bremer, så Klein passar.

Ideologin ifråga gör anspråk på att självintresset är motorn som driver samhället mot de högsta höjderna.

Ja, är inte strävandet efter deras eget självintresse (och det hos deras kampanjdonatorer) överensstämmande med den filosofin undrar Klein ironiskt. Det är det fina i kråksången skriver hon: de behöver inte välja.

Tyvärr så tillfredsställer detta inte forskarstuderande som söker efter en djupare mening. Tack och lov har hon nu en ny lucköppning: att citera Alan Greenspan.

Hans självbiografi ”The Age of Turbulence” ungefär ”Den turbulenta tiden” har marknadsförts som lösning av mysteriet: mannen som bet sig i tungan i arton år som chef för Federal Reserve (eller det som är USA:s centralbank, som är privat upptäcker jag nu i Wikipedia, vilket också min amerikanske pojkvän upplyste mig om idag), skulle äntligen tala om för världen vad han verkligen trodde på.

Och Greenspan har levererat, användande sin bok och publiciteten omkring den som en plattform för hans ”frihetsivrande republikanska” * ideologi, tillrättavisande George W. Bush för att han övergav korståget för en liten regeringsmakt (stat). Så Greenspan ville gå ÄNNU längre än Bush?

Och han har också avslöjat att han blev policymaker därför att han trodde att han kunde främja sin radikala ideologi effektivare ’som insider snarare än som en kritisk stridsskriftsförfattare’ i marginalen. *(men kan andra vara för ”frihet” också? Finns det bara en sorts sann frihetskämpe? Har bara en sort monopol på att kämpa för frihet? Kan man ha olika syn på vad frihet är?)

Mycket av debatten runt arvet efter Greenspan har cirklat kring frågan om hycklande; om en man som predikar laissez-faire och som upprepat grep in i marknaden för att rädda de rikaste spelarna.

I boken skriver han om regeringsledare som rutinmässigt söker individer och företag i privata sektorn för att få politiskt stöd och skänker fördelar åt dem, då kan samhället sägas vara i ”kapitalismens polares grepp” (the grip of ’crony capitalism’). Här pratade han om Indonesien under Suharto, men Klein tänkte genast på Irak under Halliburton. Se också denna skakande video om Halliburton.

Greenspan varnade världen då 2007 för den farligt uppdykande backlashen mot kapitalismen. Tydligen har detta ingenting alls att göra med den politik om likgiltig avreglering som varit hans varumärke.

Har ingenting att göra med de stagnerande lönerna beroende på fri handel och försvagade fackföreningar, inte med pensioner som förlorats genom Enron- eller dot-com kraschen, eller hem som skakas i den nuvarande hypotekskrisen.

Enligt Greenspan så är den våldsamma ojämlikheten orsakad av en usel gymnasieutbildning (vilket alltså inte har någonting att göra med hans ideologiska krig mot den allmänna sektorn [han klankar ner på skolan, som trots ökande privatisering inte presterar bättre. Motsäger han inte sig själv?]).

Klein debatterade med Greenspan i ’Democracy Now! nyligen och blev slagen av häpnad att denna man som predikar doktrinen om personligt ansvar vägrar att ta något sådant alls själv.

Så upptäckte han Ayn Rand.

’Det hon gjorde /…/ var att få mig att tänka varför kapitalism inte bara är effektivt och praktiskt, utan också moraliskt,’

sa han redan 1974.

Rands idéer om ’girighetens utopi’ tillät Greenspan att fortsätta det han gjorde, den inpräntades ytterligare i hans [s.k.] service till företag med en kraftfull ny känsla av någon slags mission: att göra pengar var inte bara bra för honom [rationalisering av hans egen girighet?]; det var också bra för hela samhället [ja, tala om rationalisering?].

Naturligtvis så är ju den andra sidan av detta mynt det grymma ringaktandet av dem som utesluts.

”Parasiter som envist undviker antingen föresatser eller anledningar går under precis som de ska.”

Menar han att vissa helt enkelt inte förtjänar att finnas eller leva för att de ”inte försöker”?

Klein undrar om det var detta inrotade tänkesätt som tjänade honom när han stödde chockterapi i Ryssland (med 72 miljoner utfattiga) och i östra Asien efter den ekonomiska krisen 1997 (med 24 miljoner som kastades in i arbetslöshet).

Klein skriver att Rand har spelat sin roll som girighetsmöjliggörare för ett otal disciplar.

Enligt New York Times så står hennes bok ”Och världen skälvde”, romanen som slutar med att hjälten spårar ett dollartecken i luften som en tacksägelse, som ett av de mest inflytelserika dokument för företag som någonsin skrivits.

Ja, om Rands syfte nu verkligen var gott borde hon ha förstått hur användandet av begrepp som egoism skulle användas av skadade individer för att rättfärdiga deras handlingar, om inte för andra så för dem själva menar jag.

Kanske det sanna syftet för hela litteraturen om trickle-down-teorin handlar om att befria entreprenörer för att de ska kunna följa de smalaste, närmaste fördelarna [fördelar som inte gäller stora flertalet, utan bara dem själva? Dvs. särintressen! Inte gäller det breda folket?] hävdande globala altruistiska motiv – inte så mycket en ekonomisk filosofi som en omsorgsfullt utarbetad, retroaktivt logik, något rationellt skriver Klein [ja, rationaliseras i efterhand till något som är så bra, så bra?].

Det Greenspan trots allt lär oss är att trickle-down inte är en ideologi. Det är mer som vännen som vi ringer efter någon skamfylld utsvävning, en vän som kommer att tala om för oss ’Slå inte på dig själv; du förtjänar det.” Dvs. som rättfärdigar det vi gjort, som vi snarare borde skämmas över förmodligen.

Se också ”Låt oss börja snacka politik” av Röde Orm om bland annat Bengt Göranssons nya bok, ”Reinfeldt har ingen humor” av Olle Svenning som börjar som följer:

”Strax före det moderata sammanbrottet i Almedalen skrev den självhögtidlige Fredrik Reinfeldt en artikel riktad till folket. Han förklarade att Moderaterna ska bli landets statsbärande parti.”

Alliansfritt Sverige i ”M går till val på skattesänkningar för höginkomsttagare.”

Ledaren ”Välfärdsmoderna Sahlin” av Robert Sundberg, ”Samhällsbäraren Reinfeldt” av Göran Greider och ”Ekonomisk politik i privata händer” av Jan-Åke Blomqvist.

”Bloggarna är en maktfaktor – vad än makthavarna säger.”

Ökande klasskillnader, att smita från ansvaret, om att verkligen ge alla verkliga möjligheter att röra sig från ”rags to riches” i en VERKLIG social rörlighet…

14 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

Nej, det är inte alla förunnat att avslappnat kunna göra

”… ingenting”

Att göra en liten resa hit och en liten resa it, läsa en trave böcker, skriva ett par rader, på det hela göra detta med

… allmän lättja och letargi.”

När man är orolig för hur man ska få ihop tillvaron

… när otryggheten är total.

Och politikernas utförsäljningar av vår gemensamma egendom är det att smita från ansvaret? Så man kan skylla på någon annan stället?

Som apropå centerledaren som önskar sälja ut vattenfall. Hon som i ledande ställning haft chansen att satsa på ren teknologi, men inte tagit den.

Nu vill hon istället sälja ut.

Och apropå effekterna av huvudlösa och ogenomtänkta utförsäljningar, för utförsäljningarnas egen skull, se Storstad i ”Brutalt med Boultbee.”

Se också Jinge om högerns strävanden till avpolitisering i ”Högerregeringen förstör SVT” om valgala på SVT igårkväll på Götaplatsen i Göteborg:

”… ett underhållningsprogram där ett antal politiker, mest föredettingar, satt som gisslan i en soffa för att mellan olika artistuppträdanden låta sig förlöjligas en stund. Jag har inte en aning om varifrån SVT stulit konceptet, men det spelar mindre roll.

Det hela var ett pekoral, och möjligen kan det vara ett led i den ständiga borgerliga strävan att avpolitisera politiken.

Vinner alliansen valet så får vi väl ringa in våra röster nästa val, precis som vid melodifestivalen. Det blir en valshow.

Vi ska tydligen finna oss i att politik snuttifieras och att SVT inte tar sitt avtal med staten på allvar. Idag frågar sig Aftonbladet om vem som är i bäst form, Sahlin eller Reinfeldt. Media gör det till en tävling mellan politiker, precis enligt den linje som SVT följer.”

Och vidare om att samhällsmedborgare förvandlats till kunder och samhällsansvaret har reducerats:

Se också tidigare inlägg om att verkligen ge alla samma chanser, så att man med fog kan hävda att frihet råder, om verkliga möjligheter att röra sig från ”rags to riches” och verklig social rörlighet.

Och apropå skolan så har Rossana Dinamarca skrivit en väldigt bra artikel om att ”Björklund fiskar i grumliga vatten” angående förbud mot burka eller niqab.

Hon menar att om Björklund verkligen brydde sig om dessa unga tjejer (och andra unga människor) och deras utveckling till fria, självständiga individer som tänker själva så borde man stoppa de religiösa friskolornas indoktrinering istället.

Istället för att motverka denna indoktrinering så sätter han eleverna i kläm mellan hem och skola. Och hon menar att indirekt så tvingar han bort dessa tjejer till religiösa skolor och gör därmed ont värre.

Och jag tror att hon kan ha rätt. Dessa (odemokratiska) föräldrar kommer att försöka sätta sina barn i en religiös friskola istället för att döttrarna ska få slippa burkan.Och därmed nöjer sig Björklund?

Nej, vi behöver inte en mer segregerad skola än vi redan har.

Och ja,

”Det är dags att prata om de verkliga frågorna, om det som gör skillnad i skolan och som stärker elevernas rätt till kunskap.”

Hon menar att Jan Björklund pratar bara disciplin och icke-frågor och det känns som om det är vad gör vi i skolan i hög grad också.

Se skolforskaren Jan Thavenius om att

”Man kan idag se alltmer av en teknokratisk styrning av skolan.

Skolan som instrument för ekonomisk tillväxt kommer i förgrunden, och det talas allt mindre om att det är i skolan som unga människor ska utvecklas mänskligt och socialt. Kunskapsbegreppet töms på sitt sociala och kulturella innehåll.

Men, menar Jan Thavenius, det finns ingen motsättning mellan att förbättra elevernas kunskaper och utveckla en demokratisk skola.”

Maria-Pia Boëthius skriver i sin senaste ledare om bristen på supersmarta kommunikatörer som skulle kunna (be)möta lobbyismens pr-orkaner.

Ja, som har tid och resurser att bemöta de som har tid och resurser och som bara ser om sitt eget hus!

Så slaget är förlorat? För gräsrötterna reser sig inte upp och medelklassen tror de sitter bekvämt i sin båt?

Monica Gunne i ”Positivt tänkande är ett farligt virus”:

”Mellan 2002 och 2006 när ekonomin rusade på som bäst, fick fler människor det sämre i USA. Barnfamiljerna blev fattigare och tjänstemännen upptäckte att de var utsatta för ’sammanpressande krafter’. Lönerna sänktes, företagen drog in pensioner och förmåner. Anställningarna blev kortare.

Så vart tog tillväxtens sköna slantar vägen?

De drog iväg uppåt, skriver Ehrenreich i sin bok. De goda årens pengar (som bland annat skapades av teknikutvecklingen) passerade företagens mellanskikt och landade hos de allra rikaste. Som sedan hällde bonusar över det lojala skiktet strax under sig.

Men blir inte medelklassen rasande över att få en så liten del av kakan?

Ånej. Enligt Ehrenreich har redan alltför många svalt positivismens budskap: hela ansvaret är alltid ditt.

Har du inte lyckats, ja då får du väl jobba ännu hårdare med dig själv.

Övervaka dina tankar. Förändra dina känslor.

Och glöm inte att koncentrera dig ännu intensivare på dina önskningar.”

Och Daniel Lind reflekterar också i sin bok ”Mellan dröm och verklighet – Frihet och livschanser i framtidens Sverige” över medelklassens (bristande) reaktioner och vad det kan komma att leda till – för dem (oss).

Om nymoderaternas språk se av Lena Andersson i och om Bengt Göransson om hans bok ”Tankar om politik” ”Kärna eller frukt?” .

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin survival of the fittestreflektioner och speglingar II....