Girighet och inkonsekvens …

5 juni, 2015 § 4 kommentarer

10574218_10152261536597507_3941190257611949670_n

Centerpolitiker i övre medelålder blev nyligen åtalad för att ha tagit ut mer i A-kassa än hen är berättigad till.

Det fick mig att sarkastiskt undra: är det i högerpolitikers värld skillnad på folk och folk? Bara DE får pengar om de är arbetslösa eller sjuka, bara DE får yppersta vård, bara DERAS nära anhöriga får bra åldringsvård osv. så är allt bra? Anser de sig mer berättigade eller värda? Det är bara andra som missbrukar dessa välfärdssystem och socialförsäkringar, inte de själva?

En av nyliberalismens frontfigurer Ayn Rand gjorde just detta; utnyttjade den välfärd som fortfarande fanns i USA i slutet av sitt liv och som hon var en sån belackare av:

”A central rule of the U.S. political economy is that people are attracted to the idea of ‘limited government’ in the abstract—and certainly don’t want the government intruding in their homes—but they really, really like living in a society with adequately funded public services.

That’s just as true for an icon of modern conservatism as it is for a poor mother getting public health care for her kids.”

Och jag tror allt fler bland amerikanerna själva börjar ifrågasätta hur det är i det amerikanska samhället.

Annonser

”Sanningen” om globaliseringen och dess mer verkliga omfattning samt om moderna vandringssägner…

2 oktober, 2011 § 1 kommentar

här fler videor med Pankaj Ghemawat,

och hans blogg.

Pierre Gilly skriver intressant om ”Medias råttpizzor”:

”SNS rapporten ‘Konkurrensens konsekvenser’ som avslöjade att privatiseringarna inte lett till bättre service reser en hel del frågor om hur svensk politik utformas.

Den vanligaste är hur det kunnat ta tjugo år utan att någon ordentlig uppföljning skett.

En förklaring är att den politiska debatten domineras av individer vars karriär är beroende av att de står för vissa åsikter. Det gäller många politiker och ledarskribenter./…/

Det mest överraskande med SNS rapport är att nyheten fick så stort genomslag i media.

Det finns visserligen gott om internationella studier som visar att konkurrens inte alltid är så bra, att offentlig drift kan vara den bästa lösningen och att skatter sällan har negativa konsekvenser men om detta talas det i stort sett aldrig.

Den finske ekonomiprofessorn Johan Willner gjorde för tio år sedan en stor metastudie där han jämförde forskningsläget med vad ledarsidorna i de stora svenska dagstidningarna skrev.

Han granskade vad den ekonomiska forskningen kommit fram till när det gäller skatternas effekter på tillväxt och arbetslöshet. Han tittade också på vad privatiseringar av offentlig verksamhet och mycket annat.

Willners slutsatser var att de största svenska borgerliga tidningarna systematiskt ägnade sig åt att sprida myter: ‘Den internationella ekonomiska forskningen ger en helt annan bild av den ekonomiska politikens förutsättningar än vad man skulle kunna tro när man läser exempelvis Dagens Nyheters debatt och ledarsida.

Ledande beslutsfattare och opinionsbildare förmedlar i själva verket ett antal urbana vandringssägner, som man med ett ord skulle kunna kalla för råttpizzor.’

Intresset bland de ledande borgerliga tidningarna att rapportera detta var naturligtvis obefintligt./…/

Globaliseringen framställs på samma ödesbestämda sätt, trots att det finns gott om fakta som borde få oss att ifrågasätta den bilden, visar den indisk-spanske ekonomen Pankaj Ghemawat i sin senaste bok, World 3.0 Global Prosperity and how to Achieve it (Harvard Business Press).

Andelen utbytesstudenter i världen är bara två procent. 90 procent av alla människor beräknas aldrig lämna sitt hemland. En procent av alla brev korsar en gräns, två procent av alla telefonsamtalen är internationella. Till och med Internettrafiken sker till över 80 procent inom ett land.

Det vanliga argumentet för att vi lever i en global värld går ut på att handeln idag är större än för några hundra år sedan. Det är sant men det bevisar inte att vi lever i en värld utan gränser, skriver Ghemawat./…/

Debatten om globaliseringen styrs mer av människors rädsla och förhoppningar än en riktig granskning av siffrorna, menar Ghemawat. Anhängarna av globaliseringen målar upp en bild av att den redan är genomförd och oundviklig. Kritikerna överdriver dess omfattning för att mobilisera motståndet.

Ghemawat medger att man kan ifrågasätta tolkningen av vissa av hans siffror men påpekar att många som hävdar att vi lever i global värld sällan presenterar några siffror alls.

Den mest uppmärksammade och sålda av alla böcker om globaliseringen – den amerikanska journalisten Tomas Friedmans The world is flat – bygger i stort sett bara på anekdoter.”


Om att få siffrorna om bakfoten, budgetöver- och underskott, att frisera sanningen och siffror – vad händer när dagens försummade barn blir morgondagens arbetskraft? Om dem som inte bygger några samhällen…

2 mars, 2011 § Lämna en kommentar

Jag tycker jag känner igen detta även här i Sverige (det som kommer i postningen nedan)…  

Paul Krugman i skriver i artikeln ”Leaving Children Behind” eller ”Att lämna barnen i sticket” i min mycket snabba amatöröversättning:

”Kommer 2011 att bli året för kraftiga åtstramningar vad gäller state-inkomster?

[se den brittiska siten False Economy och om Robin Hood-skatt och varför nedskärningar är den felaktiga kuren].

På federal nivå är det ännu inte klart: republikaner kräver drakoniska nedskärningar i utgifter, men vi vet inte ännu hur långt de kommer att gå i en kraftmätning med president Obama. På state- och lokal nivå är det dock inga tvivel: stora nedskärningar i utgifter kommer.

Och vilka kommer att få ta den värsta stöten för dessa nedskärningar? Jo, USA:s barn.   

Nå, politiker – och särskilt konservativa politiker enligt min erfarenhet – hävdar alltid att de är djupt bekymrade över nationens barn. Under kampanjen 2000 deklarerade kandidaten-då George W. Bush, prackande på folk ’Texas-miraklet’ som hade [påstods det] dramatiskt lägre nivåer av avhoppare från studier, att han ville bli ’utbildningens president’. Idag hävdar förkämpar för stora nedskärningar i utgifter att deras största bekymmer är skuldbördan våra barn kommer att möta.

[Effekterna av år av budgetunderskott? Något de påstår sig avhjälpa genom sina nedskärningar. Vem vill lämpa över dylika bördor på sina barn? Men det är skillnad på bördor och bördor? Vad slags samhälle som lämnas över? Klimat och miljöförstöring bekymrar inte dessa som beslutar om nedskärningar?].”

Precis vad Ankarloo skriver om i sin bok ”Välfärdsmyter.” Jag skulle vilja återkomma till detta, om att spela på skuldkänslor över vad vi lämnar över till våra barn (enorma budgetunderskott och en enorm försörjningsbörda).  

Krugman fortsätter:

”Dock, i praktiken verkar bördan falla oproportionerligt på de barn som de hävdar att de håller så kära, om nu förkämparna för lägre utgifter skulle ges en chans att praktisera dessa idéer.

Titta, som ett typexempel, på vad som händer i Texas, som mer och mer verkar vara det ställe där Amerikas framtid visar sig först.

Texas gillar att porträttera sig själv som modellen för liten [statlig] styrning, och något som verkligen också är sant. Skatterna är låga, åtminstone om du tillhör den övre delen av inkomstfördelningen (skatterna för de 40 procenten i botten är faktiskt över medel nationellt sett). Ledningens [statens?] utgifter är också låga. Och om man ska vara rättvis, fastän låga skatter kan vara en orsak till statens snabba ökning i invånarantal, är dock låga huspriser troligen mycket mer betydelsefulla [som förklaring till befolkningsökningen].

Men, och här kommer poängen: medan låga utgifter i teorin kanske låter bra, vad det i praktiken innebär är låga utgifter för barn, vilka direkt och indirekt svarar för en stor del av statens utgifter på [både] state och lokal nivå.  

Och i lågskatt och lågutgifts-Texas så är förhållandena för barn inte okej. Examensnivåerna från high school [vårt gymnasium] på nästan 61,3 procent sätter Texas på 43:e plats i rankningar av 50 stater [dvs. nästan i botten]. Nationellt så är Texas på femte plats när det gäller barnfattigdom; man är i topp procentuellt vad gäller barn utan sjukvårdsförsäkring. Och bara 78 procent av Texas barn har utmärkt eller mycket god hälsa, betydligt under nationellt medelvärde [barn i andra stater är friskare och mår bättre].

Men vänta nu – hur kan nivåerna vara så låga på dem som tar examen [dvs. som får slutbetyg] när Texas var det där miraklet när förre presidenten Bush var guvernör? Nå, ett par år in i hans presidentskap kom sanningen om miraklet ut: skoladministratörerna i Texas fick det lågrapporterade avhoppandet på det gammaldags sättet – de, hmmm, fick siffrorna om bakfoten.

Det är inte någon vacker bild; om man sätter medkänslan åt sidan, så måste man fråga sig – och många affärsmän i Texas gör detta – hur staten ska kunna frodas på längre sikt med en framtida arbetskraft härjad av barndomsfattigdom, dålig hälsa och avsaknad av utbildning.

Men saker håller på att bli ännu värre.

För några få månader sen gick ett annat Texas-mirakel samma väg som utbildningsmiraklet från 1990-talet. I månader hade guvernör Rick Perry skrutit om att hans ’tuffa konservativa beslut’ hade gett överskottsbudget samtidigt som staten kommit ur recessionen helskinnad.

Men efter Mr. Perrys återval så tvingade sig sanningen på – är det inte lustigt – och staten för nu oväsen för att kunna täta ett enormt budgethål. (Förresten, mot bakgrund av dagens ansträngningar att klandra offentliganställdas fackföreningar för finansproblem hos staten, spelar det ingen roll att röran i Texas åstadkoms med en överväldigande stor icke facklig arbetskraft).

Så hur ska man täta detta hål? Mot bakgrund av det redan digra tillståndet för Texas barn, kunde du förvänta dig att statens ledare skulle koncentrera det onda någon annanstans. Inte minst kunde du förvänta dig att höginkomst-Texianer, som betalar mycket mindre i state och lokala skatter [motsvarande våra skatter till stat och kommun?], skulle ombes att bära åtminstone något av bördan.    

Men du har fel. Skattehöjningar är helt avvisade från varje litet övervägande; gapet kommer att slutas uteslutande genom nedskärningar i utgifter. Medicaid, ett program som är avgörande för många av statens barn, kommer att få ta det hårdaste slaget, med ett lagförslag som föreslår nedskärningar i finansiering med inte mindre än 29 procent, vilket inkluderar en reducering i statens redan låga betalning till dem som tillhandahåller sjukvården – vilket ökar rädslan att doktorer ska börja vägra att ta emot Medicaid-patienter. Och utbildning kommer också att möta djupa nedskärningar, med skoladministratörer som talar om så många som 100 000 permitteringar.

Den verkligt slående saken angående allt detta är inte grymheten – vid denna punkt så förväntar du dig den – utan kortsiktigheten. Vad tror man händer när dagens försummade barn blir morgondagens arbetskraft?

Hursomhelst, nästa gång dessa självutnämnda nedskärningshökar talar om för dig hur mycket han bryr sig om skulden vi lämnar över till våra barn, kom ihåg vad som hände i Texas, en stat vars slogan nu lika gärna kunde vara ’Förlora framtiden.’”

Man vill helt enkelt inte ha konkurrens från eventuella begåvningar bland ”dräggen”? Inte att alla verkligen ska få samma chanser?

Dessutom underskattar man människors medfödda, inneboende drivkrafter: att åstadkomma något både för sig själv och andra. Tillfredsställelsen i att göra ett bra jobb.

Och vår regering ägnar sig åt att till exempel privatisera flygledningen i Sverige istället för att ta itu med andra saker

Men det finns inget ödesbestämt i den politik som förs. Vi HAR råd att försörja framtidens gamla och unga, precis som vi har haft råd förr! Jag skulle vilja återkomma till detta och använda det Daniel Ankarloo har skrivit i ”Välfärdsmyter – visst har vi råd att finansiera tryggheten.”

Se också Krugman i ”Shock Doctrine, U.S.A”.

”Som många läsare kanske minns, var resultaten spektakulära – på ett mycket dåligt sätt. Istället för att fokusera på de brådskande problemen av en skakad ekonomi och ett skakat samhälle, som snart skulle sjunka ner i ett blodigt inbördeskrig, så var de som Bush utnämnt besatta av att införa en konservativ ideologisk vision. Med plundrare som fortfarande strök omkring på Bagdads gator, så talade L. Paul Bremer, den amerikanska vicekonungen, om för en Washington Post reporter att en av hans högsta prioriteringar var att ’bolagisera och privatisera statsägda företag’ – och detta var Mr. Bremers egna ord, inte reporterns – och att ’vänja av folk med idén att staten stöttar allting.’”

Krugman refererar till Naomi Kleins ”Chockdoktrinen” och fortsätter:

”Vilket för oss till Wisconsin 2011, där vi nu kan se chockdoktrinen fullt ut.” 

”Det som händer I Wisconsin är, istället, ett försök att hugga åt sig makten – ett försök att utnyttja finanskrisen för att utplåna den sista motvikten mot den politiska makten hos företag och de förmögna. Och denna maktkamp går ut på bekämpning av facket. Propositionen [från guvernör Svott Walker] är 144 sidor lång och det finns några extraordinära saker gömda däri* [jag har fetat texten].”

Guvernör Scott Walkers attack på fackföreningarna har inget att göra med budgeten skriver Krugman. För facken har faktiskt redan indikerat sin villighet att göra substantiella finansiella eftergifter – ett erbjudande som guvernören har förkastat!

”Men vänta dig inte att varken Mr. Walker eller resten av hans parti skulle ändra dessa mål. Bekämpning av facket och privatiseringar fortsätter att vara en av republikanernas främsta prioriteringar och partiet kommer att fortsätta sina ansträngningar att smuggla igenom dessa prioriteringar i namn av balanserade budgetar.”

Mannen i videon ”En enkel lösning på Wisconsins kris,” i början av denna postning, säger något i stil med:

”Guvernör Walker säger att underskottet är 137 miljoner dollar. Men om varje vuxen i Wisconsin betalade 32 dollar var skulle underskottet vara betalt. Kan detta verkligen vara sant? Är det allt som behövs?

Den vuxna befolkningen i Wisconsin är 4 342 866 människor. Om man dividerar det med underskottet på 137 miljoner dollar så blir det 32 dollar (dvs. ca 224 kronor/person).

’Jag skulle gladeligt att betala 32 dollar. Och till och med kunna tänka mig att betala 32 dollar för den som inte kan göra det – för ett problem som berör hela staten och alla som bor där. Guvernör Walkers lösning på detta är över 140 sidor lång, med ett antal politiska ändringar… [se vad Krugman skriver om saker som står i det*]. Bland annat att försvaga facket.’

Men personen i videon påpekar vad invånarna i Wisconsin har vant sig vid att ha: en bra skola, diverse trygghetssystem, som nu riskeras för ett relativt litet problem, med en ganska enkel lösning.

Och de rika; överväger de att betala en struntsumma som 224 kronor för att täcka budgetunderskottet? Kommer de ens på en dylik tanke?”

Bengt Göransson skriver (s. 136-137):

”En nyliberal huvudtanke är att egoismen, ofta felaktigt kallad individualism, vilket är något helt annat, är en kraft som utvecklar och förnyar. Den har fått motivera ökade klyftor i samhället eftersom alla har ansetts vinna på att de giriga skapat så stora mervärden att alla dragit nytta av dessa./…/

De som skott sig har inte brutit mot lagar och regler. Men en egenskap har de gemensam med snyltare och småtjuvar – de bygger inga samhällen.”

Se David Korten i ”War Against the Middle Class. Why is the middle class shrinking?” eller “Kriget mot medelklassen. Varför krymper medelklassen?” också i min amatöröversättning:

“Som de flesta amerikaner i min generation, så växte jag upp under efterkrigsåren i tron att Amerika präglades av en stark medelklass stöttad av ett bestående två-partiers-politiska-konsensus.

Faktum är att amerikansk medelklass skapades under några få år genom New Deal lagstiftningen, som lade grunden för social säkerhet och andra trygghetsprogram, där en mycket progressiv beskattning av inkomster och egendomar förverkligades, fackföreningar stöttades och golvet höjdes för löner för att minska förmögenhets- och inkomstgap mellan övre och nedre ekonomiska klasser.

Kanske var det för att jag bodde utomlands under största delen av 1970- och 80-talen, till och med in på 1990-talet, som jag ända till mitten av 1990-talet trodde att medelklassen var ett universellt amerikansk ideal. Det var en ganska stor chock att inse att Amerika regeras av en ägandeklass som ser regeringsinterventioner för att vidmakthålla skälig inkomstfördelning som anti-amerikanskt, socialistiskt, och ett hot mot individuell frihet och nationellt välstånd.

På 1970-talet började en allians av eliten att förbereda ett tillbakadrivande av de åtgärder som skapade den amerikanska medelklassen och sjösatte något man närmast skulle kunna kalla fullskaligt krig under 1980-talet, under Reagans revolutionsflagg. Företagsintressen såg till att det fanns pengar för detta och kontrollerade den verkliga agendan.

Religiösa fundamentalister lovade att rösta som gentjänst för en läpparnas bekännelse för en konservativ social agenda där man opponerande sig mot abort, familjeplanering och homosexäktenskap.

Libertarianer tillhandahöll en ideologisk infattning som tog bort restriktioner mot obegränsad koncentration av välstånd i namn av fri marknad.  

Nykonservativa tillhandahöll rättfärdigande för krig och extrastora militära utgifter som gjorde att vinsterna svällde hos försvarsindustrin och säkrade företagens tillgång över världens resurser/tillgångar och marknader.”

Om att finanskapitalet nu får makt och vinst från välfärdsföretagen (vård, skola och omsorg) istället för från den reala ekonomin och varuproduktionen, att göra upp med nyliberalismen även inom socialdemokratin, samt om de felaktiga grunder som sjukförsäkringen förändrats på…

21 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

Göran Greider i ledaren ”Välfärdsföretag ger makt åt finanskapitalet”:

”Men krisen 2008 var bara en i en lång rad av finansiella härdsmältor i den globaliserade ekonomin. Sedan sjuttiotalets början har det inträffat långt över hundra allvarliga bank-, finans – och valutakriser. Vi kan vara säkra på att finanskraschen hösten 2008 inte var den sista vi kommer att få uppleva.

Vi lever i en era av finansiellt driven kapitalism. Den finansiella sektorn växte okontrollerat och rekordartat under årtionden – och den gjorde det därför att det var inom denna som vinster kunde göras nog snabbt. I västvärldens realekonomi var det svårare.

[och nu behöver de andra arenor, där välfärdsföretagen är en anser Greider om jag förstår honom rätt. Och vad händer då vid nästa kris?]./…/

Under några höstmånader 2008 plockade Alliansregeringen, med Anders Borg i spetsen, moraliska poänger genom att hårt angripa bankernas bristande moral när det gäller hanteringen av våra samlade sparmedel.

Denna moraliska kritik av den finansiella kapitalismens avigsidor bidrog till att vända negativa opinionssiffror till positiva. Väljarna fick en känsla av att finansministern hade både moral och en känsla för det allmänna bästa.

De pågående privatiseringarna av tidigare offentliga verksamheter innebär emellertid i praktiken ingenting annat än att än större delar av ekonomin underställs den finansiella ekonomins inflytande, diktat – och väldiga risker.

Det är förstås inte så att företagsledare och kapitalägare plötsligt blivit mer humanistiska och sociala och därför intresserade av att driva vård, omsorg och skola.

Vad vi bevittnar är en ökande svårighet för kapitalägare och inte minst riskkapitalister att hitta lönsamma investeringsobjekt i den reala ekonomin, varuproduktionen.

Överskottskapitalet söker sig nya verksamheter – och när fältet öppnas inom vård, skola och omsorg släpps detta kapital ut på friskt grönbete: Här finns skattepengar att hämta, ja här kan kapitalet direkt seriekopplas med statsapparatens enorma skattekraft./…/

I den kanske inte alltför avlägsna framtid där välfärdsföretagen växt och expanderat och nästa finansiella kris inträffar, ja då ska det bli spännande att höra om Anders Borgs kritik av oansvariga kapitalförvaltare fortfarande fungerar.

Det är politiker av hans typ som levererat just det finanskapitalismen vill ha: nya jaktmarker.

Och kanske kommer självaste Maud Olofsson en dag att stå inför förödelsen när de ivriga bävrarna fått fallna träd att blockera vägarna.”

Och apropå det så har Arbetarrörelsens tankesmedja producerat rapporten ”Vinstvarning! Ska privat vinst vara tillåten i skattefinansierad verksamhet?”:

”… man bör avmystifiera vinstbegreppet och betrakta det mer realistiskt – i vilket ingår insikten att det inte alltid, och inte självklart, får positiva effekter.

Vinst kan skapas med fel sorts metoder, alldeles särskilt om man har ersättningsregler som direkt uppmuntrar till det.

Det är rimligt med vissa spärrar, exempelvis i form av kvalitetskrav såväl vad gäller verksamhet som arbetsvillkor, och det är nödvändigt med löpande kontroller och större insyn.

Detta inkluderar också bättre skattekontroll ­– och kräver kanske en särskild bolagsform för privata skattefinansierade verksamheter.”

I recension av Mona Sahlins bok ”Möjligheternas land – min vision för Sverige” så skriver Börje Henningsson:

”Sahlin fördömer i svepande ordalag nyliberalismen, men ser inte att Göran Perssons budgetsanering inte var en framgång, utan spiken i kistan. En huvudtes i Milton Friedmans nyliberalism är ju att minimera den offentliga sektorn.

I Sverige har detta skett genom att privatisera vård, skola och omsorg, samt genom att offentlig egendom sålts ut eller till och med skänkts bort för en symbolisk summa./…/

Om Sahlins vision skall genomföras, måste det till ett verkligt brott med nyliberalismen./…/

Säkerligen krävs att partiet arbetar för en klarare skillnad mellan privat och offentlig verksamhet. Någon måste övertyga Sahlin om att vissa mål som hon envist håller fast vid vilar på nyliberal grund och behöver överges om socialdemokratin skall komma närmare det i boken uppställda målet.”

Och slutligen läs också Ann-Marie Lindgrens snabbanalys av sjukförsäkringen och på vilka grunder man har försämrat den. Grunder som är felaktiga; att långtidssjukskrivningar bara är en fråga om för generösa ersättningar. Hela analysen är bara på fem sidor. Hon skriver bland annat:

Sammanlagt är det alltså mindre än tio procent av den grupp utförsäkrade, som passerat det inledande stadiet i Arbetsförmedlingens åtgärdsprogram, som antingen har arbete i någon form eller bedöms som möjliga att direkt ta arbete.

Andelen måste över huvud taget betraktas som låg, och till saken hör dessutom att den stora majoriteten har någon form av subventionerat arbete, eller icke-subventionerat arbete av osäker varaktighet.

Det är i sig självt ett tecken på att det finns reala hinder – och inte ’bidragsberoende’ – för långtidssjukskrivna att återvända till arbetslivet.

Siffrorna i övrigt gör detta ännu tydligare:

• 4 518 personer, eller 27 procent av samtliga, har överförts till ’fördjupad kartläggning och vägledning’. Det innebär att deras arbetsförmåga bedöms som osäker.

• 3 157 personer, eller 18,7 procent, personer finns i ’arbetsinriktad rehabilitering’, dvs. de bedöms ha arbetsförmåga, men är ännu inte färdiga att gå ut i arbetslivet.

• 3 975 personer – 23,2 procent – finns antecknade hos Arbetsförmedlingen men får inte aktivitetsstöd. De klassificeras som ’arbetssökande med förhinder’, vilket betyder att de ’har begränsade alternativt obefintliga förutsättningar att delta i aktiva arbetsinriktade

Rehabiliteringsinsatser’. Rapporten bedömer att flertalet i denna grupp sökt ny sjukersättning.

Ytterligare ca 2 000 personer finns i andra typer av arbetsmarknadspolitiska program, som det verkar mest av förberedande karaktär, och 1053 personer, motsvarande 6,2 procent av hela gruppen, har lämnat Arbetsförmedlingen utan arbete./…/

Det är, naturligtvis, alldeles utmärkt med genomarbetade insatser för att få de sjukskrivna som har arbetsförmåga tillbaka i arbete.

Men varför ska det ske med hjälp av ett regelverk, som försvårar livet – och kanske tillfrisknandet – för den uppenbart mycket större grupp, som inte har dessa förutsättningar? Och som behöver helt andra åtgärder än arbetsmarknadspolitiska program.

Om rehabiliterande insatser alls ska vara meningsfulla, måste de utgå från den enskildes situation, inte från fyrkantiga tidsgränser som inte har någonting alls med denna situation att göra.”

”Arbetsförmedlingens insatser för målgruppen har inte enbart handlat om att ge adekvata arbetsrelaterade insatser i syfte att personen på sikt ska kunna få ett arbete.

En stor och resurskrävande uppgift har varit att agera stöd till individen gällande deras förändrade ekonomiska grundtrygghet, hjälpa dem att förstå en komplex informationsmängd samt agera förmedlande kontakt till andra myndigheter, företrädesvis Försäkringskassan.

För vissa personer har det praktiska runt ekonomi, information och blanketter tagit all kraft från individen.

I dialog med medarbetare och i svaren från medarbetarenkäten framkommer att arbetet med målgruppen medför svåra samtal med människor i kris.

Arbetsförmedlingen har inte den medicinska personal eller de verktyg som behövs för att möta och hantera människor i djup kris.

Denna situation hade kunnat hanteras på ett bättre sätt, för individen och för arbetsförmedlingen, om kontakt med Försäkringskassans personliga handläggare hade bibehållits.

Försäkringskassan har genom sitt uppdrag ett upparbetat kontaktnät lokalt med vården som Arbetsförmedlingen tidigare inte haft anledning att bygga upp.”

Politiseringen av nyhetssidorna i svensk media, mer om jobbskatteavdrag, skillnad på bidrag och bidrag folk och folk…

20 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

Ja, vad säger vi om fem eller tio, femton eller tjugo år? Hundra år? Var alla med? Ville våra regerande politiker i början av andra årtusendet att alla skulle vara med?

Ja, vissa skulle ha mer och andra mindre? Vårt politiska och ekonomiska maktstyre skydde inte längre några medel för att påskynda de ekonomiska skillnaderna ytterligare? (Vissa hade ett högre värde än andra? Vissa utnämndes till samhällsbärare, något inte alla ansågs vara).

Något som välvilligt ackompanjerades av en förkrossande stor borgerlig opinionsbildning i medierna. (Johan Ehrenberg har skrivit en så bra ledare i ETC ”Den gode, den onde, den fule – Ehrenberg: DN:s tyckare skulle aldrig skriva ‘jag tycker'”. Som ännu inte finns på nätet).

Nej, ledarskribenterna Henrik Brors, Johan Schück och Nathan Shachar skrev så läsaren skulle tro att det de skrev var vetenskaplig, oantastlig sanning!?

En annan som skrev om politiseringen av nyhetssidorna i DN var en Mats Engström.

Men folket fick ägna sig åt mindfulness, positiv tänkande, bli coachade etc. för att inte börja ifrågasätta eller reagera, till dylika mer eller mindre förödmjukande aktiviteter fanns det pengar, men däremot ansågs pengar inte finnas till den hejdlöst slösaktiga välfärdsstaten.

Ja, det var skillnad på bidrag (försäkring) och bidrag… Ja, ganska rejäla skillnader!!! Tala om skillnad på röststyrka! Och om att överrösta! Gräs-(eller nät)rötterna mot högerns ekokammare. Om gräsrötternas försök att nå ut trots högerns megafoner.

… i den lättsinniga bristen på respekt för dem med mindre makt (förakt för svaghet och arrogans och att sitta på höga hästar).

Där politiker valde att sitta i en regering präglad av bufflighet och hänsynslöshet, bara för maktens skull eller för att man trodde på politiken som påstods bedrivas ”för folks bästa”? Men det var skillnad mellan folk och folk.

Barnen tvingades av konsumtionssamhället in i så tighta kläder att det nästan liknade ännu äldre tiders lindning (scrolla ner en bit i texten till ”lindebarn”)…

Hur var det nu med arbetslinjen?

18 augusti, 2010 § 3 kommentarer

[något uppdaterad under dagen, samt 19 augusti].

Tillägg: Ytterligare skattesänkningar kommer att leda till nedskärningar i välfärden. Vilket innebär alltmer privata försäkringar, vilket i sin tur betyder att medelklassen och neråt i praktiken får mindre att röra sig med än vad vi har nu, därför att försäkringspremierna kommer att äta upp de hundralappar (och inte bara hundralappar, utan också tusenlappar) vi fått mindre i skatt och förmodligen kosta mer än vad vi nu betalar i skatt och tidigare betalade i skatt.

[Tillägg 19 augusti: och kanske också kräva tid av den privata försäkringstagaren, som får ytterligare en sak att välja (vilket bolag, vilken självrisk). En tid och resurser kanske bara de med mer pengar har.

Yngre människor kanske helt enkelt chansar att inte ha någon försäkring, därför att de anser att risken att de ska bli sjuka är så liten och så bidrar de inte till finansierandet. De föredrar att använda dessa pengar till konsumtion? Och åter somliga har helt enkelt inte råd att ha någon försäkring.

Och advokater verkar ha fullt upp att göra för alla som stämmer varandra/andra.

Läkare (privata) t.ex. får ha dyra försäkringar för att skydda sig. Sjukhus kanske har egna advokater?

Alla utom kanske de högsta skikten i samhället, med högst inkomster, kommer att tjäna ekonomiskt (men socialt/mänskligt hur är det med det?) på lägre skatter och privata försäkringslösningar för det som fortfarande är vår välfärd. Och dessutom kommer väldigt många att förlora i trygghet som lök på laxen.

Men att vi skulle måsta skära i välfärden är ingen lag. Ingen ofrånkomlighet. Vi skulle alla kunna solidariskt dela upp- och nedgångar i ekonomin.]

Se de enorma skillnaderna mellan människor i USA och Storbritannien. Samt den dyra amerikanska sjukvården.

Människor i (lägre) medelklass och ner ser väldigt negativt på de förmåner som människor med bättre betalt (och säkrare anställningar) får och har i USA. Att t.ex. lärare har sjukvårdsförsäkringar som betalas via skattepengar, medan egna företagare får betala sin sjukvårdsförsäkring själva (vet inte riktigt hur Obamas reform ser ut).

Man ser ganska rejält snett på varandra verkar det. Är detta avundsjuka eller berättigad ilska?

Jag tycker alla skulle ha rätt till sjukvård och samma sjukvård överallt i världen, en universell sådan. Och rätt till samma trygghet för övrigt. Alla lika stor – eller lika liten.

Och det behöver inte innebära att alla inkomstskillnader behöver suddas ut [Tillägg 19 augusti: det har ALLTID funnits inkomstskillnader i Sverige och de med högre inkomster har alltid kunnat unna sig mer, påstår jag från egen erfarenhet från den familj jag växte upp i], men behöver de vara så ENORMA? Eller snarare: skulle någon behöva leva utfattig eller svältande? Och det finns många som är utfattiga och svältande vare sig de vill eller inte. Handlar långt ifrån bara om arbetsskygga. Kanske väldigt LITET om arbetsskygghet?

Tillägg på eftermiddagen: Se ”Tusenlappen är kanske en synvilla”, ”Är det inte dags att införa vårdnadsbidrag för den sjukas partner.”

Växande klasskillnader (och sparande på skolmat) ses i växande skillnader i fetma hos barn. Se om denna forskning här. Läs också här. Det finns kopplingar mellan det metabola syndromet och stress. Se också angående kroppens reaktioner på långvarig stress. Se också om unga och åderförkalkning.

Ökande klasskillnader, att smita från ansvaret, om att verkligen ge alla verkliga möjligheter att röra sig från ”rags to riches” i en VERKLIG social rörlighet…

14 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

Nej, det är inte alla förunnat att avslappnat kunna göra

”… ingenting”

Att göra en liten resa hit och en liten resa it, läsa en trave böcker, skriva ett par rader, på det hela göra detta med

… allmän lättja och letargi.”

När man är orolig för hur man ska få ihop tillvaron

… när otryggheten är total.

Och politikernas utförsäljningar av vår gemensamma egendom är det att smita från ansvaret? Så man kan skylla på någon annan stället?

Som apropå centerledaren som önskar sälja ut vattenfall. Hon som i ledande ställning haft chansen att satsa på ren teknologi, men inte tagit den.

Nu vill hon istället sälja ut.

Och apropå effekterna av huvudlösa och ogenomtänkta utförsäljningar, för utförsäljningarnas egen skull, se Storstad i ”Brutalt med Boultbee.”

Se också Jinge om högerns strävanden till avpolitisering i ”Högerregeringen förstör SVT” om valgala på SVT igårkväll på Götaplatsen i Göteborg:

”… ett underhållningsprogram där ett antal politiker, mest föredettingar, satt som gisslan i en soffa för att mellan olika artistuppträdanden låta sig förlöjligas en stund. Jag har inte en aning om varifrån SVT stulit konceptet, men det spelar mindre roll.

Det hela var ett pekoral, och möjligen kan det vara ett led i den ständiga borgerliga strävan att avpolitisera politiken.

Vinner alliansen valet så får vi väl ringa in våra röster nästa val, precis som vid melodifestivalen. Det blir en valshow.

Vi ska tydligen finna oss i att politik snuttifieras och att SVT inte tar sitt avtal med staten på allvar. Idag frågar sig Aftonbladet om vem som är i bäst form, Sahlin eller Reinfeldt. Media gör det till en tävling mellan politiker, precis enligt den linje som SVT följer.”

Och vidare om att samhällsmedborgare förvandlats till kunder och samhällsansvaret har reducerats:

Se också tidigare inlägg om att verkligen ge alla samma chanser, så att man med fog kan hävda att frihet råder, om verkliga möjligheter att röra sig från ”rags to riches” och verklig social rörlighet.

Och apropå skolan så har Rossana Dinamarca skrivit en väldigt bra artikel om att ”Björklund fiskar i grumliga vatten” angående förbud mot burka eller niqab.

Hon menar att om Björklund verkligen brydde sig om dessa unga tjejer (och andra unga människor) och deras utveckling till fria, självständiga individer som tänker själva så borde man stoppa de religiösa friskolornas indoktrinering istället.

Istället för att motverka denna indoktrinering så sätter han eleverna i kläm mellan hem och skola. Och hon menar att indirekt så tvingar han bort dessa tjejer till religiösa skolor och gör därmed ont värre.

Och jag tror att hon kan ha rätt. Dessa (odemokratiska) föräldrar kommer att försöka sätta sina barn i en religiös friskola istället för att döttrarna ska få slippa burkan.Och därmed nöjer sig Björklund?

Nej, vi behöver inte en mer segregerad skola än vi redan har.

Och ja,

”Det är dags att prata om de verkliga frågorna, om det som gör skillnad i skolan och som stärker elevernas rätt till kunskap.”

Hon menar att Jan Björklund pratar bara disciplin och icke-frågor och det känns som om det är vad gör vi i skolan i hög grad också.

Se skolforskaren Jan Thavenius om att

”Man kan idag se alltmer av en teknokratisk styrning av skolan.

Skolan som instrument för ekonomisk tillväxt kommer i förgrunden, och det talas allt mindre om att det är i skolan som unga människor ska utvecklas mänskligt och socialt. Kunskapsbegreppet töms på sitt sociala och kulturella innehåll.

Men, menar Jan Thavenius, det finns ingen motsättning mellan att förbättra elevernas kunskaper och utveckla en demokratisk skola.”

Maria-Pia Boëthius skriver i sin senaste ledare om bristen på supersmarta kommunikatörer som skulle kunna (be)möta lobbyismens pr-orkaner.

Ja, som har tid och resurser att bemöta de som har tid och resurser och som bara ser om sitt eget hus!

Så slaget är förlorat? För gräsrötterna reser sig inte upp och medelklassen tror de sitter bekvämt i sin båt?

Monica Gunne i ”Positivt tänkande är ett farligt virus”:

”Mellan 2002 och 2006 när ekonomin rusade på som bäst, fick fler människor det sämre i USA. Barnfamiljerna blev fattigare och tjänstemännen upptäckte att de var utsatta för ’sammanpressande krafter’. Lönerna sänktes, företagen drog in pensioner och förmåner. Anställningarna blev kortare.

Så vart tog tillväxtens sköna slantar vägen?

De drog iväg uppåt, skriver Ehrenreich i sin bok. De goda årens pengar (som bland annat skapades av teknikutvecklingen) passerade företagens mellanskikt och landade hos de allra rikaste. Som sedan hällde bonusar över det lojala skiktet strax under sig.

Men blir inte medelklassen rasande över att få en så liten del av kakan?

Ånej. Enligt Ehrenreich har redan alltför många svalt positivismens budskap: hela ansvaret är alltid ditt.

Har du inte lyckats, ja då får du väl jobba ännu hårdare med dig själv.

Övervaka dina tankar. Förändra dina känslor.

Och glöm inte att koncentrera dig ännu intensivare på dina önskningar.”

Och Daniel Lind reflekterar också i sin bok ”Mellan dröm och verklighet – Frihet och livschanser i framtidens Sverige” över medelklassens (bristande) reaktioner och vad det kan komma att leda till – för dem (oss).

Om nymoderaternas språk se av Lena Andersson i och om Bengt Göransson om hans bok ”Tankar om politik” ”Kärna eller frukt?” .

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin political inconsistencyreflektioner och speglingar II....