Vad är att ”rusta våra elever för framtiden” egentligen?

3 januari, 2015 § 1 kommentar

A. våra elever rustas för framtidenDenna debattartikel triggade mig att skriva denna bloggpost.

Man kan läsa i artikeln ”We Must Out-Educate and Out-Innovate Other Nations” av den amerikanska skoldebattören Diane Ravitch i min översättning (både jag och min sambo, liksom en kommentator ifrågasätter dock om en nations skola ska måsta tävla med andra nationers, men det är delvis en annan bloggpostning):

Över de senaste fyra åren har jag lärt mig vad vi behöver göra. För det första så måste vi upphöra med pressen på lärarna att lära för tester. Jag har sagt det förr och jag kommer att säga det igen: vi vill ha lärare som lär ut på ett kreativt och passionerat sätt. Jag uppmanar stater att inte betala ut bonusar till lärare för att producera högre testpoäng och att sluta utvärdera lärare baserade på deras elevers testpoäng. Det måste upphöra nu. Naturligtvis ska lärare bli utvärderade av andra professionella, inte av sina elevers testpoäng.”

Jag tycker mig se tendenser i denna riktning här också! 😦

”För mycket testande dödar kreativitet och uppfinningsförmåga och det är därför vi måste sluta med detta – nu.

För det andra måste vi stärka och utveckla våra offentliga skolor. Vi måste upphöra med alla ansträngningar att privatisera dem. Jag är helt och hållet emot skolpeng. Jag vill att det statliga understödet till alla friskolor som inte söker upp och skriver in elever med funktionshinder eller elever som har hoppat av skolan upphör.

Jag uppmanar [de amerikanska] staterna att förbjuda vinstdrivna skolor och vinstdriven ledning av skolor. Varje dollar som tas från skattebetalare måste gå till klassrummen, inte till investerare.

Låt oss här och nu erkänna att offentlig utbildning är en oumbärlig institution i vårt demokratiska samhälle. Vi måste göra denna bättre, inte privatisera den.

Vi vill utveckla undervisning genom att förbättra livet för barn. USA har den största barnfattigdomen bland de utvecklade länderna. Detta är en skandal och vi måste djupt engagera oss i att reducera denna.”

Ja, fattigdom påverkar skolprestationerna! ”Fattigdom har betydelse”:

It is all the rage among the pseudo-reformers to dismiss the importance of poverty. Although most of the pseudo-reformers grew up in affluence, attended elite private school, and send their own children to equally splendid private schools, they feel certain in their hearts that poverty is a state of mind that can be easily overcome. All it takes is one great teacher. Or three effective teachers in a row. Or lots of grit. Or a no-excuses school where children dress for success, follow rules without questioning, and act like little test-taking machines. One by one, the pseudo-reformers insist, they will end poverty.

No one needs a higher minimum wage. No one needs a change in the tax structure. Nothing need be done except fire teachers who can’t raise test scores and hire lots of TFA, whose enthusiasm is sure to overcome their lack of training and experience.

The fact that social scientists have demonstrated the significance of poverty on one’s life chances never penetrates the discussion./…/

The fact is that poverty does matter. No matter what standardized test you look at, the results portray the influence of socioeconomic status on test scores . Despite outliers, the kids with the most advantages are at the top, the kids with the fewest advantages are at the bottom. This is true of international tests, state tests, federal tests, the ACT, the SAT.

Standardized tests are the means by which privilege is distributed. The outcomes are predictable.”

Stor ojämlikhet påverkar skolprestationerna på diverse olika sätt och det är många i debatten på andra sidan Atlanten medvetna om, dock långt ifrån alla, som fortfarande tror på ”den amerikanska drömmen.”

Vi är nummer 24 i världen som tillhandahåller undervisning tidigt [förskola/kindergarten]. Vi måste utvidga tidig undervisning för alla barn, särskilt för dem som är fattigast.”

De fattigaste får inte denna i mycket hög utsträckning, därför att dessa barns föräldrar inte har den drivkraften?

En studie som kom förra året från organisationen The March of Dimes* visade att vi är nummer 131 bland 184 nationer som tillhandahåller hälsovård för gravida kvinnor innan barnet är fött. Kvinnor som inte får denna vård riskerar att få barn som har utvecklingsstörningar. Detta är oacceptabelt.”

Man vill inte gemensamt betala för detta! Men förlorar inte hela samhället på detta? Ja, ”Våra barn får betala priset för den sänkta skatten”:

”… både starka och svaga elever har försämrat sina resultat. En ny rapport från OECD visar att bra skolresultat skapas genom en kombination av hög kvalitet och hög jämlikhet.

Enskilda plånböcker kan inte lösa de stora samhällsutmaningarna. Det kan däremot de gemensamma resurserna. 

Tillsammans är vi rikare. Det här har de rödgröna partierna chansen att åter få politiken att handla om.”

Ravitch fortsätter:

När alla våra barn börjar skolan friska och redo att lära sig kommer vi att vara ett bättre samhälle med bättre skolor. Låt oss börja nu.”

Detta alltså i ett av de rikaste länderna i världen! Och vi tar tyvärr efter dem. Vi borde kunna skapa ett samhälle som är bra för alla! Alla behöver inte nödvändigtvis ha det exakt lika bra, men jag tror att stor jämlikhet definitivt skapar problem på en massa olika sätt

Se också ”Vad amerikaner kan lära av Sveriges skolkatastrof.”

*The March for Dimes är en amerikansk icke vinstdriven organisation som arbetar för att förbättra hälsan hos mödrar och små barn. Den grundades av dåvarande presidenten Franklin D Roosevelt 1938 för att bekämpa polio. Sen dess verkar den för allmän hälsa hos gravida kvinnor och babyar.

Min sambo, som är amerikan och boende här sen snart 3 år, men har inte jobbat alls inom skolan, och jag har diskuterat detta med skolan och min kritik av den svenska skolan och nuvarande skolpolitik nu och då. Han förstår inte. Var är diskussionerna om pedagogik t.ex. undrar han med uppriktig förvåning? Och det pratas om ”eleven i centrum”, men om vi verkligen applicerade detta på allt vi gör kanske det funnes anledning att ifrågasätta både det ena och det andra av det vi gör: vad har egentligen en kurs i värdskap att göra med det vi gör med våra elever t.ex.? Vad tar sånt bort tid från? Kunde den tiden (och annan tid) kunna användas bättre och så att eleven verkligen sätts mer i centrum?

Och han förstår inte att datorprogrammering skulle framhållas framför andra skolämnen som ett sätt att rusta våra barn och ungdomar för framtiden! Vill man verkligen rusta eleverna för framtiden så ger man dem breda kunskaper, en bred allmänbildning. Och detta påpekar också Diane Ravitch! Se ”Take Action Now!”:

”What we need to improve education in this country is a strong, highly respected education profession; a rich curriculum in the arts and sciences, available in every school for every child; assessments that gauge what students know and can do, instead of mindless test prepping for bubble tests. And a government that is prepared to change the economic and social conditions that interfere with children’s readiness to learn.

We need high-quality early childhood education. We need parent education programs. We need social workers and guidance counselors in the school. Children need physical education every day. And schools should have classes small enough for students to get the attention they need when they need it.

We cannot improve education by quick fixes. We will not fix education by turning public schools over to entrepreneurs. We will not improve it by driving out experienced professionals and replacing them with enthusiastic amateurs.

We will not make our schools better by closing them and firing teachers and entire staffs. No high-performing nation in the world follows such strategies.”

Apropå ”Den svenska skolans kris” och f.d. chefredaktören på DN Hans Bergström och hans debatterande av skolan (det är värt att påpeka att hans fru startade engelska skolan:

”Samhället har förändrats rejält de senaste 50 åren och många gamla auktoriteter har ifrågasatts. Detta gäller inte bara för skolan utan även för politiker, pensionärer, företagsledare, med flera. Förändringarna är ett faktum och har inte bromsats av att borgerliga regeringar har avlöst regeringar på vänsterkanten [Hör och häpna!].

Begrepp som ‘valfrihet’ och ‘entreprenöriellt lärande’ [se artikeln ovan om att ‘Våra elever rustas för framtiden’] är högerns motsvarighet till det vänsterflum som Bergström kritiserar. Ej heller har lärare högre status och löner i borgerligt styrda kommuner, här satsar man istället på ökad valfrihet, större utbud av skolaktörer och ibland har man rentav helt retirerat från att själv driva skolor. Alla kommuner och landsting tjänar på att de offentligt anställda har låga löner – oavsett om de styrs av moderater eller socialdemokrater. Dessutom har friskolorna som regel en lägre lärartäthet och fler outbildade lärare, något som knappast bidrar till höjda löner och förbättrad status.

Själv är jag för ung för att ha någon särskild relation till 68-vänstern (till skillnad från Bergström som är född 1948), men arbetar sedan fem år som lärare i gymnasieskolan. Det som oroar mig mest är de korta planeringshorisonter och det kamrerstänkande som blivit en följd av skolans konkurrensutsättning.

Antalet elever som väljer den egna skolan blir helt avgörande för all verksamhet och dessa siffror är sällan helt fastställda förrän någon månad innan ett läsår börjar. Elevtapp – oavsett orsak – innebär mindre resurser och färre lärartjänster.

En organisation som endast planerar för ett läsår i taget har inte styrkan att ta itu med mer komplicerade utmaningar eller göra långsiktiga satsningar. Istället får vi en ängslig skola, som satsar på marknadsföring, saknar visioner och där eleverna är kunder och bara betydelsefulla fram till dess att de gjort sitt skolval.”

Väldigt bra fråga! En 14-årig Muf:are försöker att värva nya medlemmar med att fråga något i stil med ”visst vill du behålla rätten att välja skola?” Och en annan äldre tonåring är advokat för betyg tidigare i skolan, med argument i stil med ”hur ska man annars veta var man står?” Båda dessa tonåringar ståtar med egna hästar osv, så de kommer inte från familjer med färre resurser (själv kommer jag från liknande bakgrund, men min syn är annorlunda; med ponnyer och en massa utbildningar inom vitt skilda områden). När jag läste detta blir jag alldeles matt. Vilken värld lever dessa ungdomar i? Passar det inte så väljer jag bara en ny skola? Passar det inte så använder jag min makt för att sätta dit en lärare som inte stryker mig medhårs osv? Medan andra elever finner sig – och missgynnas, i alla fall kortsiktigt.

”Jag frågar mig även hur lärarens auktoritet och självständighet påverkas av hon dessutom är leverantör av en utbildningstjänst och att avhopp, byten och missnöje bland eleverna kan leda till att hon mister sitt eget arbete. Är detta förändringar som medför ökad självständighet, kunskapsfokus och höjd status? Är det verkligen så överraskande att vi får en ökad betygsinflation, sänkta kunskaper och minskad likvärdighet?

Nej, inte konstigt alls!

”Slutligen ifrågasätter jag Bergströms egen kritiska förmåga. Med tanke på att han är docent i statsvetenskap borde han vara mer självkritisk, nyanserad och balanserad i sin analys, i alla fall om han vill bli tagen på allvar och inte bara betraktad som en företrädare för friskolornas intressen. Kanske är han själv ett exempel på att det fanns brister i utbildningsväsendet även innan 68-vänstern förstörde hela samhället?”

Som sagt; hans fru Barbara Bergström startade friskolan Engelska skolan redan 1993:

”Internationella Engelska Skolan startades med ursprungligen en skola i Enskede 1993 av den i  USA födda läraren i naturorienterande ämnen (NO) Barbara Bergström. Detta efter att hon sedan sin flytt till Sverige 1968 (och giftermål med den svenske journalisten Hans Bergström) undervisat i svenska skolor och känt frustration över bristande ledarskap och studiedisciplin. I IES bedrivs uppåt hälften av undervisningen på engelska med många lärare från engelskspråkiga länder. Inriktningen är internationell med formell disciplin och lärarna tilltalas med efternamn, till exempel Mr/Ms Svensson.”

Mina elever kallar mig vid förnamn och jag tycker det är jättebra! Men, jo, elever i amerikansk skola säger Mr/Miss och så ens efternamn.

I en insändaren ”Naivt om engelska skolan” kan man läsa:

”Det enda som talar till Engelska skolans fördel är disciplinen och att man inte har några stökiga elever. Den som inte håller måttet slussas tillbaka till den kommunala skolan.”

Man plockar alltså russinen ur kakan. Och jag är inte säker på att jag tycker att detta talar till engelska skolans fördel!

”Engelska skolan har huvudsakligen etablerat sig på grundskole­nivån. På gymnasienivån är det svårare för eftersom barnen då har kommit upp i en ålder då de reagerar mot alltför mycket disciplin. Risken för stökiga klasskamrater är dessutom låg.”

Vad lär sig dessa elever? Hur behåller man disciplinen? Jag tror inte på det nyauktoritära i vare sig skola eller samhälle. Det skapar inte genuin respekt mellan människor.

”Väl där presterar barnen inte ett dugg bättre än om de skulle ha gått i den vanliga kommunala skolan tidigare, knappast ens i engelska.

Lärare är myndighetspersoner och i särskilt två avseendet är det viktigt – betygsättning och utvecklingssamtal. Samtalen med föräldrarna är de enligt lag skyldiga att föra på svenska om föräldrarna så kräver. Det är nog så svårt för en lärare som inte kan svenska mer än rudimentärt. För att sätta betyg krävs att man är behörig. Få eller inga andra skolor har så få behöriga lärare som Engelska skolan, ibland färre än hälften av dem.

Den skolpeng som följer varje enskild elev och som betalas ut av staten ligger på ett snitt av cirka 54 000 kronor, av dessa slussar Engelska skolan över 9 000 kronor till USA i vinst. Att man får så mycket pengar över beror på att man håller sig med genomgående stora klasser, att man lägger ganska små belopp på elever med särskilda behov och så vidare.

Så var det inte tänkt när staten bestämde sig för skolpengsystemet för 20 år sedan. Man uppträder extremt naivt. I inget annat europeiskt land är det möjligt för riskkapitalister att mjölka skolväsendet så flagrant som i Sverige. Utomlands har man förstått att sätta en broms för valfriheten ofta kopplad till en varierande hög egenavgift för föräldrarna. Det skulle behövas även i Sverige. I Norge och Danmark är det bara stiftelser och icke-vinstdrivande företag som får driva friskolor.

Engelska skolans affärsidé är genial – skumma av gräddan av Sveriges skol­elever, de som inte är så resurskrävande – skönmåla det hela som effektivisering som lätt kan åstadkommas under de förutsättningarna. Plocka sedan hem miljonvinsterna. Att svenska skolelevers kunskaper i det egna modersmålet och i andra skolämnen blir sämre på kuppen är inte så viktigt i det sammanhanget. Inte heller att deras kunskaper i engelska inte blir så särskilt mycket bättre.”

I ett starkt ojämlikt samhälle får fattigdom större konsekvenser, som sagt!

Annonser

Ni måste lyssna på ekonomerna? De (nyliberala) som försäkrat att det är jättebra att låna, att spekulera på börsen och det där med skatter, det är bara skit! Vi har gått på falska löften om chansen att bli rika bara vi väljer politiker som släpper fram Mammon, men vad har det lett till?

25 februari, 2012 § 11 kommentarer

[Kolla kommentarer nedan].

Så bra skrivet! Vilka vinner på den nyliberala politik vi har över hela västvärlden? Vi har förespeglats att skattesänkningar är den rätta (och enda) vägen, men de som vinner på denna politik vill inte låta oss veta vad vi förlorar på den. Jo, jag tror vi förlorar på den på flera olika sätt, ekonomiskt och samhälleligt.

Behöver inte rikingarna solidaritet tillbaka? Kan de köpa sig fria från allt sånt? Behöver de inga människor omkring sig? Som verkligen bryr sig och inte bara ser till status… Som inte väljer ens umgänge bara för att man har en position och pengar? Högt tänkande här.

Börjar högerledarna känna att det bränner under fötterna? David Cameron, premiärminister i Storbritannien, ser ut att ha väldigt bråttom att privatisera den nationella sjukvården där (NHS Care se också här).

Se artikeln ”Cameron’s new target – how quickly he can privatise NHS care” eller ”Camerons nya mål – hur fort han kan privatisera den nationella sjukvården.”

Det är litet intressant att läsa om Cameron i wikipedia:

Den, med hans egna ord, ‘skamligt privilegierade’ David Cameron är uppvuxen i Peasemore nära Newbury i Berkshire och har studerat vid elitskolan Eton och vid Oxfords universitet, där han tog examen i filosofi, politik och nationalekonomi 1988.

Han är därmed den förste brittiske premiärminister som utbildats vid Eton sedan sir Alec Douglas-Home, som var Storbritanniens premiärminister från 1963 till 1964.”

Kommer att tänka på det britten George Monbiot skriver om sina egna erfarenheter av att gå i finare privatskola:

”Storbritanniens konstiga privatskolesystem orsakar omätbar skada.”

Se också amerikanen William Deresiewicz om ”Avigsidorna med en elitutbildning – våra bästa universitet har glömt bort att anledningen till att de existerar är för att skapa själar, inte karriärer”, en elitutbildning där man görs till ett ”excellent får” och tas ifrån förmågan att tänka (i alltför många fall). Denna text rekommenderas varmt.

Ja, det är som Maria-Pia Boëthius så tankeväckande skriver om i ”Befolkning i PR-byråernas knä”: Läs också Johan Ehrenberg i ”Något är fel”:

”Jag läser att svenska folket äter mer hamburgare än någonsin. I den fina morgontidningen tror man det beror på ‘nyttighetstrenden’. Eftersom kedjorna börjat lansera lite grönare produkter så går människor dit men väljer sedan ofta den vanliga menyn när det väl ska ätas.

Jag tycker detta är en rätt märklig teori.

Något är fel i grundtänket.

Hamburgare ökar nämligen bland alla bolagen, oberoende om de skriker ut minimorötter och klimatsmarthet eller inte. Så vad kan då vara orsaken? Om vi letar oss lite från profiler och varumärken så kanske verkligheten de senaste åren kan väcka en tanke.

Fattigdom innebär nämligen mera snabbmat.

När människor är oroliga för sina inkomster så försöker man spara in där det går, och även om hamburgaren är snabba kolhydrater så är det också snabba cash för ägarna när många snålar med lunch och annan utemat.”

Vi, gräsrötterna, ska dock tänka positivt. Friheten sträcker sig inte längre än så? Så att vi får tänka och känna som vi faktiskt tänker och känner? Eller som vi ”vill” tänka eller känna?

Eliten får dock vara sur!? Har Reinfeldt tappat sugen?

”Fredrik Reinfeldt ser inte ut att ha särskilt roligt längre. Han är sur och stingslig. Det blev övertydligt när han i veckan besökte Dalarnas högskola för att, som det heter, ‘lyssna’ på människor.

De lokala S-studenterna ­hade skrivit ett protestbrev mot ­nedskärningarna på skolan. Statsministern tog inte ens i hand.

Fredrik Reinfeldts dåliga ­humör har sina förklaringar.

I går föll Moderaterna 3,6 procentenheter i Ipsos – tidigare Synovate – i Dagens Nyheter. Socialdemokraterna gick framåt 5,6 procentenheter och flera andra mätningar visar samma trend./…/

Moderaterna försöker framställa sin politik som opolitisk. De vill ju bara alla väl.

Carl Bildt kallade det ‘Den enda vägens politik’ i början av 1990-talet. Nu kallas det ‘Allmänintresset’. Men det är samma högerpolitik, förklädd i opolitisk förpackning.

Det är möjligt att Moderaterna vill väl. Men välvilja skapar inga jobb.

I veckan rapporterade ­Dagens Nyheter att bara en tredjedel av alla arbetslösa har a-­kassa i dag. Resten får gå till ­socialkontoret eller bli försörjda av sin familj. Samtidigt biter sig massarbetslösheten fast kring åtta procent enligt SCB.

Ökad otrygghet och sänkt skatt gav bevisligen inte fler jobb.

Trist, eftersom det är grundbulten i hela Moderaternas ­arbetsmarknadspolitik. Sen är energin slut./…/

Nu ska detta trötta gäng argumentera i två år till för att de skattesänkningar som hittills inte gett några jobb nu ska börja göra det.

Och Fredrik Reinfeldt ska fortsätta åka runt i landet och ‘lyssna’ på människor.

S-studenternas protestbrev då?

På direkt fråga på om stats­ministern tänkte läsa brevet svarade han:

– Ja, det kommer väl diarie­föras som alla brev vi får.”

Det finns världar som osynliggörs dock

Se om hotande bostadsbubbla. Och också kommentarer längst ner om “Vad kunde vi gjort med krediterna istället för en bostadsbubbla?” och från bloggen Bobubbla?

Skolval och ansvarsskyldighet: en agenda vars slutresultat är helt och hållet spekulativ…

2 januari, 2012 § Lämna en kommentar

Detta med spekulation angående slutresultat gäller inte bara skolval, utan allt annat som sker i politiken idag.

Vi är utsatta för ett gigantiskt experiment vars egentliga slutresultat vi kanske inte riktigt har klart för oss och där en massa människor troligen kommer att komma i kläm helt i onödan. Jag gillar det INTE.

Mer om Diane Ravitch angående amerikansk skola i kapitlet ”Det jag lärde om skolreform” i boken ”The Death and Life of the Great American School System – How Testing and Choice Are Undermining Education.”

Se alla inlägg under kategorin Diane Ravitch, inkluderande tidigare inlägg om denna bok.

Efter att ha varit en ivrig förespråkare av skolval och ansvarsskyldighet så blev Ravitch alltmer missnöjd och avogt inställd till både skolvals- och ansvarsskyldighetsrörelsen. Hon började se avigsidorna med båda dessa och förstå att de inte var lösningar på USA:s utbildningsproblem.

Medan hon såg att dessa två rörelser fick allt större kraft i hela nationen så drog hon slutsatsen att läroplan och handledning/undervisning är mycket viktigare än (skol)val och ansvarsskyldighet.

Ja, det finns viktigare saker att ta itu med!

Hon är bekymrad att ansvarsskyldighet, nu en förlegad doktrin (ett förlegat slagord) som alla applåderar, har blivit mekanistisk och till och med en motsats till god utbildning.

Med bestörtning inser hon att testande (som hon trott så på) har blivit en främsta central sysselsättning i skolorna och inte bara är EN av många andra åtgärder utan ett självändamål.

Hon kom att tro att ansvarsskyldighet som den skrivits in i federal lag, inte höjer standarden, utan tystar ner skolorna när stater och skoldistrikt försöker nå orealistiska mål.

Ju mer olustig hon blev över skolvals- och ansvarsskyldighetsagendorna ju mer insåg hon att hon var för ”konservativ” (hon är dock inte republikan, utan hon använder begreppet konservativ i en annan betydelse här!) för att omfatta en agenda vars slutresultat är helt och hållet spekulativ och osäker.

Hon drog slutsatsen att hon inte kan stötta en reform som kan ha den avsiktliga eller oavsiktliga effekten att underminera offentlig undervisning.

Över tiden fördjupades hennes tvivel angående ansvarsskyldighet och skolval när hon såg de negativa konsekvenserna av deras realiserande.

Hon kände ett behov att förklara varför hon återvände till sina rötter, som förkämpe för amerikansk utbildning. Hon ville beskriva var USA har gått vilse i dess strävan efter värdiga mål.

Hon menar att de som samhälle inte kan lösgöra sig från modenycker och patentlösningar om de inte noga tittar på hur de blivit intrasslade i dem.

Hon menar att de verkligen inte kan ta itu med sina problem såvida de inte är villiga att undersöka (verkligt) stöd för föreslagna lösningar, utan rädsla, partiskhet eller på förhand intagna uppfattningar. Och att inte bara genomföra stora förändringar utan att grunda dem i verkliga fakta om att de förändringar som genomförs i största möjliga grad verkligen leder till det man vill åstadkomma.

Det är dags att de som vill förbättra amerikansk skola fokuserar på väsentligheter i utbildning menar hon. Så bra sagt!

”Vi måste försäkra oss att våra skolor har starka, sammanhängande, tydlig/öppen läroplan som grundas i humaniora och vetenskap, med rikliga möjligheter för barn att engagera sig i aktiviteter och projekt som gör lärandet levande.

Vi måste försäkra oss om att elever får den kunskap de behöver för att förstå politiska debatter, vetenskapliga fenomen och den värld de lever i.”

Vad bra sagt!

”Vi måste försäkra oss om att de är förberedda för sitt medborgerliga demokratiska ansvar i ett komplext samhälle [och skulle jag vilja tillägga: aga mot barn i alla dess former borde förbjudas, både i skola OCH i hem. Visas inte barn och unga respekt så tror jag de får svårt att visa denna tillbaka och vara för demokratiska principer. Skolaga är tillåten i många stater och aga i hemmen är inte alls förbjudet i USA].

Vi måste vara noga med att våra lärare är välutbildade, inte bara vältränade.

Vi måste försäkra oss om att skolor har den auktoritet som krävs för att bibehålla både standard i lärande och standard i beteende.”

I sin bok vill Ravitch beskriva de vittnesbörd som förändrade hennes syn på reformer, reformer som en gång såg så lovande ut (som en quick fix att lösa skol- OCH samhällsproblem).

Hon vill förklara varför hon har dragit slutsatsen att merparten av reformstrategierna som skoldistrikt, statliga tjänstemän/befattningshavare, kongressen och federala tjänstemän/befattningshavare ägnar sig åt/går vidare med, och som megarika stiftelser stöttar och redaktionsråd (på tidningar) applåderar, är felaktiga.

Hon vill göra ett försök att förklara hur denna felaktiga politik förvanskar utbildningsvärden.

Hon vill beskriva den politik som hon anser är en nödvändig ingrediens i ett gott utbildningssystem.

Hon kommer inte att hävda att hennes idéer kommer att lösa alla USA:s skolproblem på en gång eller för alltid.

Hon hävdar dock att de måste skydda amerikansk offentlig utbildning, därför att den är så intimt förknippad med deras medborgarkoncept och demokrati och med löftet om amerikanskt liv.

Allt detta är väldigt intressant att läsa och spegla svensk skoldebatt i. Jag ser paralleller på en massa sätt.

Jag kommer att fortsätta blogga om Ravitch bok.

Sluta gulla med de superrika eller varför män drar åt höger och kvinnor åt vänster? Om empati- och solidaritetsunderskott…

20 augusti, 2011 § Lämna en kommentar

Tips om video ovan från Lars Bäck i ”Ekonomerna vår räddning.” Ja, och är politiker vår räddning? Vilka skulle kunna vara det?

Karin Pettersson skrev i ledarkrönikan ”På söndag vill jag se Juholt som feminist” en massa intressant:

”Europas kris rasar vidare. I går föll börserna som en sten. Spanien, Italien, Grekland, Irland och Portugal genomför massiva nedskärningar för att få bukt med de underskott som uppstått till följd av havererade banksystem och ökad arbetslöshet.

‘Stora nedskärningar i de ­offentliga utgifterna’ betyder i stor utsträckning kvinnor i vård och omsorg som får sparken. Sänkta pensioner, ännu högre arbetslöshet.

Fredrik Reinfeldts svar: De får skylla sig själva. Europa behöver ett stålbad.

Hon skriver om

”… utvecklingen i Sverige. Om alla de kvinnor som vill jobba mer men inte får, på grund av dåliga kommunala [och privata] arbetsgivare. Om de kvinnor som slits ut och får gå i pension i förtid till följd av usla arbetsförhållanden. Om att en stor del av förklaringen till att allt fler barn lever i fattigdom i Sverige är att ensamstående mammor får en allt uslare situation. Om att regeringens politik har gjort att skillnaderna i inkomst mellan män och kvinnor ökat, eftersom männen tjänar mest på sänkta skatter och kvinnorna drabbas hårdast av ned­ ­skärningar i sjukförsäkring och a-kassa./…/

Fredrik Reinfeldt vill att alla ska jobba mer. ‘Vi kanske får ställa in oss på att vi har två långa karriärer mitt i livet för att sedan vid 70 års ålder bli företagare’, sade han i Almedalen. Själv vill han jobba tills han är 80 [gubevare! Må han inte fortsätta som politiker till han fyller 80 år!]. Samma sommar kommer rapporter om att allt fler vårdanställda tvingas gå ner till deltid, för att arbetsförhållandena blir allt tuffare.

En del av dem hade säkert ­också velat jobba till 80. Om de bara orkat.

I helgen är det Reinfeldt mot Juholt. I höst Borg mot Waidelich. Gubbe mot gubbe, tupp mot tupp. Risken är stor att ­deras tal om kvinnor och jämställdhet blir trötta ramsor, måstevändningar.

Det finns en annan väg för Håkan Juholt. Nämligen att göra jämställdheten till ett centrum i politiken, en ­definierande fråga.

För satsningar på jämställdhet ­inte är någon lyx. Det är smart tillväxtpolitik. Och framför allt bra rättvisepolitik.”

Många, många män förlorar mindre på den politik som förs, i alla fall ekonomiskt (ekonomi är väl dock inte allt, i alla fall inte över en viss skälig levnadsnivå). Långt fler kvinnor har förlorat, inte bara ekonomiskt, utan också jobbmässigt. Dvs. blivit av med jobben för att de i så stor utsträckning jobbar i offentlig sektor – som betjänar alla landets invånare.

Kvinnor har också generellt lägre löner och har tjänat mindre på jobbskatteavdraget (samtidigt som de kanske ser de negativa effekterna av jobbskatteavdragen både rent konkret, men också känslomässigt). Många av de kvinnor som reagerar starkt och känslomässigt emot det som sker nu kommer från medelklass och väl utbildad medelklass.

De blir också i allt högre utsträckning drabbade av att vård och omsorg skär ned: de får ta hand om gamla föräldrar osv.

Och kvinnorna ser effekterna av dessa nedskärningar mer, både för att de konfronteras mer med dem, men kanske också för att de bryr sig om andra individer, mer än många (högre avlönade) män gör?

Och vad slags samhälle skapas?  Se forskaren Anders Bergman i artikeln ”Den globala finanskrisen är en av orsakerna till Sverigedemokraternas ökade inflytande”.

Men Anders Behring Breivik kom inte från arbetarklass, så det är verkligen inte bara där extrema åsikter gror. Och det är viktigt att betona!

Tillägg: se Equality Trust om upploppen i London om ”Trickledowns död: kommer den stora konservatismen från de senaste 30 åren att överleva upploppen?” samt också ”Upplopp – vi behöver svar” och Susanna Alakoski i ”Fattigdomens vrål”.

Warren Buffet skriver i ”Stop Coddling the Super-Rich” eller ”Sluta gulla med de superrika”:

”Våra ledare har bett ‘att uppoffringarna ska delas’, men när de bad om detta så skonade de mig. Jag kollade med mina megarika vänner för att få veta vad slags smärta de förväntade sig. De lämnades, också, orörda.”

Vanligt folk får dra åt svångremmen, medan man delar ut fantasibonusar. I ena fallet har man råd, i andra inte. Vi har inte råd med framtida sjukvård, men att en massa skattepengar försvinner i privata vårdgivares fickor är ingen motsättning.

I artikeln ”Vårdbolag vägrar bidra till välfärd” kan man läsa:

Riskkapitalet må vara hur effektivt som helst men så länge rationaliseringsvinsterna inte i någon form återförs till samhället skapar det bara kapitalöverföringar från massan till fåtalet.

Ur det perspektivet framstår debatten om finansieringen av den framtida välfärden som närmast utomjordisk. Vi har i flera år serverats den till synes orubbliga ‘sanningen’ att växande välfärdskostnader kräver ett större deltagande från privata investerare. Å andra sidan har Skatteverket fastslagit att bolag inom vård och omsorg, när de väl förvärvats av riskkapitalbolag, knappt betalar någon skatt över huvud taget.

Om den framtida välfärden verkligen är äventyrad av en otillräcklig skattebas, bland annat till följd av en åldrande befolkning, har jag personligen mycket svårt att se logiken i att måla upp riskkapitalet, åtminstone med rådande skatteregler, som lösningen på problemet.

Maria-Pia Boêthius skriver i ”Därför förblir jag optimist” om hur vi används av makten, som behöver oss som konsumenter av deras världsordning – en världsordning som många inte vill leva i längre.

Tillägg 22 augusti: och många av de som reagerar är både välutbildade och engagerade/hårt arbetande. Är verkligen inte bara de som vill åka snålskjuts (obs ironin). 

Ja, är det kanske näringslivet som behöver litet mer ”social kompetens”? Och hur var det nu med ”flummet”?

20 augusti, 2011 § Lämna en kommentar

Se Ingvar Persson i ”Det här är inte konkurrens.”

Och Eva Franchell skriver i ledaren ”Näringslivets tomma löften” igår i Aftonbladet apropå debattartikeln ”Ungdomar måste bli bättre förberedda för yrkeslivet” av näringslivets Tobias Krantz och lärarnas Metta Fjelkner:

”Om Tobias Krantz menar allvar med ­näringslivets åtagande gentemot ungdomen måste han gå vidare, från två veckors prao till flera år av integrerad utbildning. Men en ­sådan ställer förstås helt andra krav på hur företagarna tar emot ungdomarna.

Kanske är det helt enkelt näringslivet som behöver lite mer social kompetens?

Ja, exakt! Klarar näringslivet av att ta emot ungdomar i sina företag? Är det möjligen de som verkar där som behöver mer social kompetens? Kan undras!

Och ja, vad menar de med social kompetens? Är detta en variant av positivt tänkande?

Badlands hyena skriver om ”Social flumkompetens.”

Om löften att “balansera budgeten”, (o)benägenhet att skapa konsensus i en verklig demokrati och vikten av att rösta och verkligen ta reda på vad politiker avser att göra…

21 mars, 2011 § Lämna en kommentar

 
Video från Citizentube.

[Uppdaterad på kvällen, se slutet].

Diane Ravitch skriver i sin artikel “Eight Civics Lessons from Governor Walker” det som följer nedan, i min snabba översättning.

Guvernör Scott Walker i Wisconsin har gett nationen några väldigt viktiga medborgarlektioner. Priset är högt, men vi borde genom exempel vara uppmärksamma på det han lär.

Den första lektionen: medborgare borde inte låta sig föras bakom ljuset av retorik. Guvernör Walker sa att staten var luspank. Han sa att offentlig sektors arbetare måste bidra mer (själva) till kostnaderna för sina pensioner och sjukvård, samtidigt som han delade ut generösa företagsskattelättnader för samma summor. Genom att använda (den omvända) Robin Hood-metoden så tog han från medelklassen för att göra dem som (redan) har makt rikare. Fackföreningarna gick omedelbart med på att betala det guvernören föreslog, och med det innebar att de skar ner fullständigt på sin kompensation, men guvernören accepterade inte ett ja som svar. Han var fast besluten att knäcka facket, trots att inga finansiella frågor var inblandade längre (i och med att facket gick med på att skära ner på sina förmåner för att rädda budgetunderskottet)

Lektion två: det är väldigt viktigt att rösta. Bara 51,7 % av de berättigade röstande i Wisconsin röstade i valet förra november och det slutade med en guvernör och en lagstiftning som ställer till förödelse i styret av staten och decimerar vitala offentliga tjänster.

Lektion tre: röstande bör lyssna noga på kandidaterna och fråga om detaljer gällande deras avsikter om vad de avser att göra om de vinner. Scott Walker lovade att balansera budgeten men han avslöjade inte att hans avsikt var att slita bort kollektiv förhandlingsrätt från offentligt anställda arbetare. Journalister och medborgare borde ha frågat hur han planerade att balansera budgeten.

Lektion fyra: politik i en demokrati är annorlunda än politik i en auktoritär stat. När det finns en stark opposition mot maktens beslut så förhandlar man och kompromissar. Förhandling och kompromiss är inte tecken på svaghet, utan på den benägenhet som behövs för att skapa konsensus.

Mitt tillägg: Auktoritärt fattade beslut riskerar att ge bakslag (och i värsta fall en pendling mellan ytterligheter).

Lektion fem: ledare i en demokrati krossar inte sin opposition. Politik är inte krig. Ledare kanske inte är överens med människorna ‘på andra sidan gången,’ men i slutet av dagen så erkänns de som ’min lojala opposition’, inte som min fiende. Den hövligheten är hjärtat i vår demokrati. Valda tjänstemän/befattningshavare tillintetgör inte dem de inte är överens med.

 Lektion sex: medborgare borde inte tro på politiker som pratar om ‘skolreform’ men som redan nu planerar att skära 1 miljard dollar från statens utbildningsbudget, medan de privatiserar offentliga skolor. Skolor kommer att bli ödelagda av nedskärningarna. Klasstorlek kommer att stegras våldsamt. Program som barn behöver kommer att bli bortrensade.

Och aktörer som är för vinst kommer att hitta sätt att göra pengar på den trängda situationen.

Lektion sju: guvernör Walkers attack på lärare har sporrat miljoner demoraliserade lärare över hela nationen. Faktumet att Wisconsins lärare organiserade sig och protesterade, ställda ansikte mot ansikte med oöverstigliga odds, har inspirerat deras kolleger över hela nationen. Lärare inser att det inte bara är deras kollektiva förhandlingsrättigheter som är satta på spel, utan även deras profession. Wisconsin kommer att förlora många äldre lärare – de duktiga lärarna i varje skola – som kommer att gå i pension för att rädda sina pensioner, sin säkerhet på äldre dagar.    

Lektion åtta: I sin ansträngning att tillintetgöra offentliganställdas fackföreningar så gör guvernör Walker gemensam sak med andra republikanska guvernörer, inkluderande dem i New Jersey, Ohio, Idaho, Tennessee och Indiana liksom på andra håll. Det är dags att påminna dem om FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 och dess artikel 23:4 som säger

’Var och en som arbetar har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro och som vid behov kan kompletteras med andra medel för socialt skydd.’

När deklarationen gick igenom avstod bara åtta nationer, inte bara Sovjetunionen, utan också Sydafrika – som opponerade sig mot rasjämlikhet – och Saudiarabien – som opponerade sig mot löftet om religiös tolerans.

Guvernör Walker och hans mot-facket-guvernörer har alltså bestämt sig för att ödelägga en av pelarna i ett demokratiskt samhälle: rätten att gå med i facket för att skydda sina intressen. Totalitära samhällen förbjuder fackföreningar helt och hållet eller skapar falska fack utan några gemensamma förhandlingsrättigheter. Inte en klubb som goda amerikaner skulle vilja ansluta sig till!

Genom sitt negativa exempel så har guvernör Scott Walker påmint oss om rättigheterna och skyldigheterna som medborgare, om vikten att stå upp för barnens rättigheter att få gå i bra offentliga skolor och om farorna för vår demokrati med den väg som han har dragit upp för sin stat.

Mitt tillägg: och man borde förbjuda barnaga både i skola och hem i alla USA:s stater (liksom i alla världens länder, där detta förbud ännu inte finns). Det som kanske är det allra mest grundläggande för att få en bättre värld. Barn som slagits (eller misshandlats på andra sätt; känslomässigt, sexuellt, något som förekommer i Sverige också liksom tyvärr förmodligen fysisk misshandel även om den är förbjuden) riskerar att fungera sämre och/eller själva bli misshandlare, om de inte har turen att få adekvat hjälp. Men att återhämta sig kan ta avsevärd tid och kräva hårt arbete, en tid och ett arbete som de skulle kunna ha använt till något annat både för sig själv och andra.

Nu är det dags att vi drar lärdom från dessa samhällslektioner och får vår demokrati tillbaka på rätt spår.

Tillägg på kvällen: Jan Thavenius skriver ”Medborgare, din tid är ute!”:

”Skolan spelar en vital roll i demokratin. I skolan ska unga människor skaffa sig kunskaper om historien och samhället, möta människor av olika slag, öva sig att lyssna på varandra, lära sig att ge och ta argument och mycket annat. Skolan är en del av offentligheten, ett gemensamt rum i samhället, som i sin tur är avgörande för demokratins kvalitet. Om offentligheten blir mer och mer marknad, blir medborgaren mer och mer kund.

På många håll flyttar nu det privata kapitalet fram sina positioner i skolvärlden och offentligheten förlorar alltmer av makten över skolan.

I Storbritannien har David Camerons regering planer på tidernas privatisering. Vi har bara sett början på en toryideologi som löper amok, skriver Polly Toynbee i The Guardian. En lag förbereds som kommer att göra att alla offentliga tjänster inklusive skolan kan öppnas för anbud. Offentlighet på entreprenad med andra ord. Om detta blir verklighet, kommer det att innebära all makt åt det privata kapitalet.”

Maria Bergholm-Larsson i ”Skola under ockupation”:

”TV 1 succéserie om skolan klass 9A gör mig deprimerad. Skolpedagogernas hela inriktning gäller betygen. Ingen av superpedagogerna tycks ifrågasätta om det finns andra viktiga eller t.o.m. viktigare faktorer som kan mäta elevernas situation i skolan, förståelse, nyfikenhet, glädje över nyförvärvad kunskap. Entusiasm över att världen öppnar sig mot nya horisonter! Här gäller det enbart att klättra upp från G till VG eller från IG till VG.

Detta är vad välfärdslandet Sverige kan åstadkomma enligt Björklunds recept. Vi som skulle ha råd med en skola som rymmer hela människan. Där både intellekt och känsla, moral och skaparlust skulle få plats. Man får perspektiv på den svenska skolpolitiken, när man som jag kommer från en resa till Israel och Palestina.”

Läs Sverker Sörlins jättebra artikel ”Jan Björklunds skolpolitik leder till ökade klyftor”:

”Kunskap i skolan. Oemotsägligt. Därför så bra. Som slagord.­ Man måste ge Jan Björklund och hans rådgivare det ­erkännandet. Men blir det mer kunskap?

Björklunds idé om kunskap har inga riktiga finesser och ringa stöd i forskning. Den har några grova beståndsdelar. Mät kunskap tidigt och ofta. Skilj ut de högpresterande från de svaga, för dem gärna till andra skolor med elitklasser. Skilj tydligt mellan teoretiskt och praktiskt. Låt ‘de praktiska’ gå yrkesprogram, bli lärlingar. Låt helst inte människor få en andra chans, minska kraftigt på komvux.”

Se också Kjell Rautio i ”Vinden vänder – nu ifrågasätts marknadsfundamentalismen!”:

”Den ’svenska modellen’ är inte längre särskilt effektiv eller jämlikhetsgenererande. Istället används begreppet allt oftare, i den internationella politiska debatten, av högerkrafterna när de argumenterar för ökat utrymme för marknadsmekanismer i demokratiskt styrd verksamhet.

Det är nu hög tid att ifrågasätta och kritiskt granska detta sätt att ’leka butik’ med våra skattepengar [är detta ansvarsfullt användade av våra skattepengar, de pengar vi skattebetalare betalat i skatt?], som det ju egentligen är frågan om. Här är den analys som görs av socialdemokraternas kriskommisssion både uppfriskande och hoppingivande. Nu ansluter sig dessutom allt fler forskare till dessa insikter. Senast var det Sverker Sörlin och Jesper Meijling som på DN-debatt i söndags ’tog bladet från munnen.’”

Maktkamp…

2 mars, 2011 § Lämna en kommentar

Paul Krugman skriver ironiskt om ett subtropiskt Wisconsin apropå videon ovan.

I “Wisconsin Power Play”eller ”Maktkamp i Wisconsin” skriver han om en Paul Ryan i Representanthuset (se nedan) som, som Paul Krugman skriver, gjorde en oavsiktligt välfunnen jämförelse mellan det som händer i Wisconsin och det som hänt i Kairo.

Fast, tillägger Krugman ironiskt, det kanske ändå inte var den smartaste sak att jämföra Wisconsins guvernör med Mubarak. Dock hade Mr. Ryan mer rätt än han visste…

Här kommer en snabb amatöröversättning av denna artikel.

”För det som händer i Wisconsin handlar inte om statens budget, trots Mr. Walkers förespegling att så är. Det handlar faktiskt om makt. Det Mr. Walker och hans uppbackare försöker göra är att göra Wisconsin – och så småningom, Amerika – mindre till en fungerande demokrati och mer en tredje-världs-aktig oligarki. Och det är därför som var och en som tror att vi behöver motvikt mot den politiska makten, hos de stora pengarna, borde vara på de demonstrerandes sida.

En liten bakgrund: Wisconsin står ansikte mot ansikte inför en budgetkris, fastän dess svårighetsgrad är mindre allvarlig än dem andra stater står inför./…/

I denna situation verkare det vettigaste vara att dela på uppoffringarna, inkluderande penningeftergifter från statliga arbetare. Och fackföreningsledare har signalerat att de faktiskt är villiga att göra sådana eftergifter. 

Men Mr. Walker är inte intresserad av att göra någon överenskommelse. Delvis därför att han inte vill dela uppoffringen: även fast han proklamerar att Wisconsin står ansikte mot ansikte med en hemsk finansiell kris, har han drivit igenom skattenedskärningar som gör underskottet ännu värre. Huvudsakligen har han dock gjort klart att han hellre än att förhandla med arbetare så vill han göra slut på arbetares rättigheter att förhandla./…/

Talande nog så är en del arbetare – nämligen de som tenderar att luta åt republikanskt håll – undantagna från förbudet; det är som om Mr. Walker skryter med den politiska naturen i sitt handlande.

Varför slå sönder facken? Som jag sa, det har ingenting med att hjälpa Wisconsin att hantera sin nuvarande finansiella kris. Inte heller kommer det att hjälpa statens framtida budgetperspektiv ens på lång sikt; i motsats till vad du kanske har hört, offentliganställda arbetare i Wisconsin och på andra håll med jämförbara kvalifikationer är något mindre betalda än den privata sektorns, så det finns knappast rum för att ytterligare pressa ner betalningar.

Så det handlar inte om budgeten: utan det handlar om makten.

I princip har varje amerikansk medborgare lika mycket att säga till om i vår politiska process. I praktiken så är en del av oss mer jämlika än andra. Miljardärer kan ställa upp arméer av lobbyister; de kan finansiera tankesmedjor som sätter önskad rörelse på politiska frågor; de kan sprida pengar till politiker med syn de sympatiserar med (som Kochbröderna i fallet Mr. Walker). På pappret är vi en-person-en-röst-nation; i verkligheten är vi mer som en stycke oligarki, i vilken en handfull förmögna dominerar.

Mot bakgrund av detta så är det viktigt att vi har institutioner som kan fungera som motvikt mot de stora pengarnas makt. Och fackföreningar är bland de viktigaste av dessa institutioner./…/

I sanning så har Amerika blivit mer oligarkiskt och mindre demokratiskt över de senaste 30 åren – vilket det har – och det beror i betydande omfattning på nedgången i fackföreningar för privata sektorn.

Och nu försöker Mr. Walker och hans hjälpare att bli kvitt de offentliganställdas fackföreningar också.    

Det finns en bitter ironi här. Den finansiella krisen i Wisconsin, precis som i andra stater, var i stor utsträckning orsakad av den ökande makten hos Amerikas oligarki. När allt kommer omkring så var det de superrika spelarna, inte den allmänna publiken, som pushade för finansiell avreglering och därmed bäddade för den ekonomiska krisen 2008-9, en kris vars efterverkningar är den huvudsakliga anledningen till den nuvarande budgetkrisen. Och nu försöker den politiska högern utnyttja just denna kris, använda den för att ta bort ett av de få kvarvarande hindren för oligarkiskt inflytande.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Authoritarianismreflektioner och speglingar II....