Mer om så kallad ”frihet” …

21 juli, 2015 § Lämna en kommentar

äldreomsorg

I artikeln ”Kvinnorna får rycka in när samhället sviker” kan man läsa:

”När det offentliga skär ned på äldreomsorgen tvingas anhöriga täcka upp. Den oavlönade anhörigvården blir allt vanligare och slår allt hårdare mot lågavlönade kvinnor. – Resursstarka grupper löser det genom den privata tjänstemarknaden, men de som inte har råd får gå ned i arbetstid för att hjälpa sina gamla föräldrar, säger Mirjam Katzin, forskare på Lunds universitet./…/

Utvecklingen mot mer anhörigomsorg och mindre offentliga resurser avsatta för äldreomsorg har pågått sedan finanskrisen på 90-talet, men Mirjam Katzin har iakttagit hur den politiska retoriken har ändrat karaktär.

– På 90-talet handlade argumenten om en tillfällig ekonomisk kris som skulle ridas ut genom offentliga nedskärningar, men i grunden var äldreomsorgen samhällets ansvar. Idag talar samtliga allianspartier om anhörigomsorg i positiva termer. De talar om kärlek, glädje och naturlighet i anhörigvården. Det är en tydlig ideologisk vändning, säger hon.”

Det är lättare att känna kärlek och glädje om tvång inte är inblandat. De som inte har pengar har inte den frihet som de som har pengar i detta avseende, så gäller inte den mångomhuldade friheten alla? Är ”frihet” olika för olika?

Friheten som pengar kan ge gäller både för den som behöver omsorg liksom den som ger omsorg.

Att vara tvungen att ge omsorg och tvungen att ta emot den från en anhörig kanske inte är frihet alls. Alla kanske inte har den relationen med varandra t.ex.

Behöver mer pengar

Mirjam Katzin jobbar vid sidan av sin forskning på Lunds universitet som fritidspolitiker i Malmö och sitter där med i Vänsterpartiets lokala styrelse. För att lösa problemet med anhörigvården menar hon att mer pengar behöver skjutas till inom äldreomsorgen.

– De här kvinnorna som ställer upp för sina föräldrar drabbas socialt, ekonomiskt, psykiskt och fysiskt. De äldre vill även själva hellre ha hjälp från hemtjänsten. Man vill inte få blöjan bytt av sin dotter, säger Mirjam Katzin.”

Se Katzins publikation ”Tillbaka till familjen: privat och offentligt ansvar i äldreomsorgen.” 

I sammanfattningen av denna publikation kan man läsa:

” Diskursen om anhörigvårdens positiva sidor används för att rationalisera en politisk förändring som dels innebär en nyliberal utveckling med mindre samhälleligt ansvar, dels en konservativ återgång med ökad betoning på familjevärden.”

Och som sagt, så kanske familjen inte är så rosenskimrande idylliskt lycklig som denna retorik vill ge sken av. Jag tror inte den är det ens för dem som pratar i dessa termer, politiker t.ex. Deras barn kanske inte har lust att ta hand om dem som gamla ett enda dugg, därför att relationerna inte är särdeles bra nu och kanske inte ser ut att bli bättre med åren heller.

Annonser

Skatt och välfärd…

11 januari, 2015 § 4 kommentarer

10730906_10154805287565088_55459598151695381_n

Detta fanns på facebook. Är kanske något som sprids runt bland vissa, bland andra inte.Det var en ung person som postat detta. En person som troligen inte har vare sig någon hög position eller lön där han jobbar.

Jag är sambo med en amerikan. Han pratade just om ett besök hos tandläkaren för ett tag sen, där hon förklarade en tänkbar åtgärd för honom och hon förklarade ersättningssystemet för honom. Som han förstod det skulle han bara måsta betala en bråkdel av vad han skulle måsta betala i USA för samma åtgärd.

Så den man som postade ovanstående skulle troligen ha det riktigt tufft i USA. Särskilt om han måste utnyttja sjukvård eller gå till tandläkaren. Han skulle troligen också bo i ett område med diverse sociala problem, för han skulle inte ha råd att bo annorlunda.

Att vi alla bidrar efter vår förmåga gynnar faktiskt oss alla… Och det gynnar hela samhället.

I de länder (som USA och Storbritannien med Reagan och Thatcher) där man haft den politik som kopieras i Sverige idag har man sett effekterna och börjar reagera över dessa. Det är inget att ta efter. Ojämlikheten kostar.

cost-inequality-V7

”Såssarna” kom aldrig och tog hälften av det jag tjänade när jag sommarjobbade som studerande. Jag betalade inte skatt alls på det jag tjänade under en viss nivå och den nivån låg ganska högt jämfört med det jag tjänade. Och jag kommer från en familj där jag inte hade måst sommarjobba alls.

plånbok o vårdI

Tärande-och-närande-retoriken…

26 juli, 2014 § 2 kommentarer

sara granerIroniskt: Välfärdsföretag är inte tärande till skillnad från offentligt driven vård, skola och omsorg!

Ja, var har retoriken med tärande försvunnit angående våra välfärdsföretag? Har de plötsligt blivit icke tärande därför att de är privata – och vinstdrivna?

Eller är det bara offentligt driven välfärd som är tärande till skillnad från privat driven?

Nej, ”Välfärdsföretag är inte närande”:

”Förr brukade näringslivshögern, med nationalekonomen Bo Söderstens ord, föraktfullt benämna den offentliga sektorn som ‘tärande’.

Välfärdsverksamheterna ansågs belasta samhällsekonomin eftersom de finansierades med skattepengar, i motsats till den ‘närande’ privata sektorn.

Idag är det inte länge någon som fnyser om den tärande sektorn. Svenskt näringsliv har i stället börjat betrakta vård, skola och omsorg som en del av den närande sektorn – i alla fall när det är privata företag som hanterar skattepengarna.

Näringslivet har gjort de skattefinansierade välfärdsföretagens välgång till sin stora ödesfråga. Och försvaret för den privata välfärdssektorn går ut på att den till skillnad från annan skattefinansierad välfärd på något mystiskt sätt tillför nya pengar. Svenskt näringsliv och Almega har larmat om att välfärden kommer att gå miste om omfattande investeringar om företagen drar sig ur.

Enligt en genomgång som DN (16/7) har gjort av Vårdföretagarnas egna siffror är välfärdsföretagens investeringar ytterst blygsamma. Och det är fullt naturligt att så är fallet. Hela affärsidén bakom den privata välfärden är ju att leverera välfärd till lägre kostnad än vad tröga kommuner och landsting klarar av./…/

Uppdelningen mellan den tärande och närande sektorn är i grunden idiotisk. En bra skattefinansierad skola är utomordentligt närande för samhällsekonomin medan privat finansverksamhet, som vi sett, i vissa fall kan vara svårt tärande./…/

Det är därför rent bedrägeri när näringslivet framställer skattefinansierade företag som en lösning på välfärdens långsiktiga finansieringsproblem./…/

Så länge välfärden är skattefinansierad kan den privata sektorn bara täppa det hålet om Attendo uppfinner en fungerande trollstav. I annat fall måste välfärden få privat finansiering om branschen ska kunna göra de investeringar den försöker locka opinionen med. Näringslivet borde sluta hymla med det.”

Och det skulle betyda att vi kommer att få en segregerad vård och omsorg (vi är redan på väg att få en sådan, genom privata sjukvårdsförsäkringar t.ex.). Helt enkelt. De som har råd kommer att få en bättre fungerande, men den kommer troligen att kosta dem skjortan.

Och vad slags samhälle får vi?

Om arbetslinjen…

26 juli, 2014 § Lämna en kommentar

Alliansens arbetslinjeaNej, den betyder inte att de som jobbar fått det bättre.

”Den som arbetar skulle få det bättre, lovade alliansen. Samtidigt lovade de att sjuka och arbetslösa skulle betala priset för att de med jobb får mer i plånboken. Arbetslinjen hette det.

Sagt och gjort: De som har jobb har lägre skatt nu, på bekostnad av sjuka och arbetslösa. En rysligt orättvis politik men i linje med vad de lovade.

Nu visar en ny ‘svartbok’ som LO publicerar att alliansen dock gjort det betydligt sämre för de som jobbar.

De har försämrat lagen om anställningsskydd (LAS). A-kassan har försämrats så mycket att den i praktiken slagits sönder. Alliansen har gjort det möjligt för arbetsgivare att anställa tidsbegränsat utan skäl till varför anställningarna är tidsbegränsade, vilket strider mot EU:s regler.

Regeringen har dessutom förändrat av provanställningsreglerna, vilket gör att fler unga är otrygga och kan sägas upp lite hipp som happ. De har också gjort arbetsgivarens ansvar för att hjälpa anställda tillbaka när de varit sjuka eller skadade mindre.”

osv

Vad har vi fått betala för litet mer pengar i plånboken? Ganska mycket skulle jag vilja påstå. Inte minst samhälleligt!

Familjepolitik och om kritik av den som historiskt förts …

16 juli, 2014 § 2 kommentarer

bit inte ihopEn facebookvän, som är kristen, och antar jag också röstar på kristdemokraterna, länkade ”Myter i familjepolitiken.”

Har haft detta i bakhuvudet under dagen. Reagerade och kommenterade på min väns wall, något jag annars inte bryr mig om att göra, men jag tyckte det jag (hastigt) läste var så, ja, korkat!

Om våra barn och ungdomar mår dåligt idag så tror jag att det i högre grad beror på det samhälle vi har rent allmänt, än att båda föräldrar jobbar heltid och inte har tid för sina barn. Det är inte familjepolitiken som sett till att båda föräldrar har möjlighet att jobba på mer likvärdiga villkor än tidigare (även om det finns saker kvar att göra där) som är orsaken.

För det första så i familjer sker en massa som inte borde ske… Naturligtvis är tryggheten i en familj och släkt oerhört mycket värd, men den tryggheten finns inte i alla familjer (och det gäller alla samhällsklasser)!

För barn kan vuxna runtomkring betyda enormt mycket och vara oerhört viktiga, kanske avgörande viktiga. Och att framhålla familjen (kärnfamiljen) framför andra sätt att leva gillar jag INTE! Att man respekteras om man lever singel, sambo, särbo, med en partner av samma kön osv eller med föräldrar av olika kön, allt detta borde respekteras och om så skedde DET vore verklig valfrihet!

Det där med ”valfrihet” är en retorisk floskel känns det! 

Och vår nuvarande regering, med kristdemokraterna ansvariga för familjepolitiken, har inte gjort saken bättre.

”Att rörelsens [kvinno- och jämställdhetsrörelsen] frontfigurer sedan anklagar de kvinnor som fortfarande ser ett värde i att ägna mer tid åt barnen för att ha gått i ‘kvinnofällan’ och samtidigt förvånat undrar varför inte fler män frivilligt väljer att gå i samma fälla, framstår som en ideologisk låsning där vägen blivit viktigare än målet.

Lösningen är naturligtvis att sluta beskriva de historiskt kvinnliga sysselsättningarna som en fälla och i stället uppvärdera dem, så kan föräldrar få mer rättvisa förutsättningar att själva välja vem som vill göra dem. Och då lär vi få se att det finns många olika vägar att gå.”

Detta är betydligt mer komplicerat än så! Och familjen är ingen helig institution, föräldrar inte heliga eller ofelbara!

Helt kortfattat vill jag bara hänvisa till en bok som jag råkar läsa just nu, nämligen ”Bit inte ihop! Sätt gränser på jobbet.” Och inte bara i jobbet, utan också i familjelivet och parrelationen.

Jag växte upp i en kärnfamilj om 6 barn som alla har samma mamma och pappa (båda föräldrar yrkesutbildade och med en pappa som hade en högre universitetsexamen) och vi kom väldigt tätt (fem barn på sju år och sladdbarnet ytterligare fem år senare). Själv lever jag i en heterosexuell relation och har jobbat med barn och ungdomar hela mitt yrkesliv (37 år) och har sett interaktion mellan barn och föräldrar under dessa år (dock mestadels väletablerade familjer samhälleligt och socialt) . Dessutom är jag, bland mycket annat, väldigt intresserad av barns villkor.

Om att alla politiska, samhälleliga och kollektiva förändringar är OMÖJLIGA. Alla privata och individuella förändringar är DÄREMOT MÖJLIGA. Samt om att socialisering aldrig är populärt – UTOM vid ett tillfälle: nämligen som ett led i principen att privatisera vinsterna och socialisera förlusterna…

25 oktober, 2012 § 13 kommentarer


Ur ETC.

Se också artikeln ”Lobbyisterna blir alltmer desperata.” 

Nina Björk skriver väldigt bra – och ironiskt i sin bok “Lyckliga i alla sina dagar – Om pengars och människors värde”:

”All systemkritik är flummig och utopisk, och utopierna är faktiskt – tackom och lovom – döda. 

Å ena sidan.

Å andra sidan: YOU CAN DO IT, THE SKY IS THE LIMIT, det finns inga begränsningar, om du bara vill tillräckligt mycket så kan du. 

I tidskriften Amelia läser jag till och med ‘du kan skapa din egen lycka.’

Fördelningen av OMÖJLIGT och MÖJLIGT följer i dag en strikt linje.

Alla politiska, samhälleliga och kollektiva förändringar är omöjliga. Alla privata och individuella förändringar är möjliga.”

Så sant!

INGA politiska, samhälleliga eller kollektiva förändringar är möjliga (samhälle och ekonomi följer bara naturlagar), men ALLA privata och individuella är – bara vi tror tillräckligt på dem!

Och försätter vi enskilda individer trots det inte berg, så beror det bara på oss själva, inte strukturer, förhållanden bortom oss själva. Kanske har vi inte trott tillräckligt starkt, försökt förändra oss tillräckligt mycket. har någon svaghet eller defekt (Gud förbjude!).

Se tidigare postningar under kategorin positivt tänkande. Amerikanskan Barbara Ehrenreich skriver upproriskt om ”Smile or Die”, dvs ”Le eller dö”. Bry oss om politiken eller samhället ska vi inte! Och vi ska tänka minst lika politiskt korrekt som nånsin förr. Inte vara systemkritiska.

Och tankekraft kan som sagt försätta berg ska vi fås att tro.

Och Amelia tjänar storkosan, liksom alla ”lycko-terapeuter”. Bara man inte ifrågasätter systemet eller samhället. Bara man inte engarerar sig och diskuterar politik. Såvida inte ens åsikter rör sig inom en viss åsiktsinriktning.

Det högern anklagat vänstern för gäller minst lika mycket dem själva.

Och är detta ”frihet”? Retoriskt pratar man om ”frihet”, men vad slags frihet pratar de om? Och hur fria är vi egentligen? Har vi blivit mindre tvungna? Är tvången färre? Eller är de bara annorlunda – till vilket pris? Kan det också vara så att vi till och med är mindre fria? Mer tvungna? Har fler tvång? Tvång som vi inte riktigt valt?

Läs ”Vinstförbud eller valfrihet – och om den enda vägens politik”:

”Annika Lundius, vice vd för Svenskt Näringsliv, pratar i dagens Aftonbladet ‘klarspråk‘ om vad vinstbegränsningar i välfärden innebär. Då försvinner valfriheten slår hon fast.

Det där med valfrihet i välfärden tycker jag är intressant.
Hur många har exempelvis medvetet valt sin husläkare? Hur många är det som väljer vårdcentral efter kvaliteten på sköterskorna och läkarna? Hur många funderar över vilka sjukhus som har mjukaste bäddarna och största tv-apparaterna i väntrummet när den akuta sjukdomen drabbar eller en olycka har inträffat?
Det är inte alltid den valfriheten som efterfrågas och är viktig på sjukvårdsområdet.
Viktigare är ju att det överhuvudtaget finns en vårdcentral i närheten eller att inte behöva färdas flera mil när olyckan är framme och akut vård behövs. Eller att desperat trampa mellan apoteken för att hitta sin medicin eller…
Allmänhetens valfrihet förefaller ju aldrig så viktig som när den får utgöra alibi för marknadsaktörernas vinstintressen.”
Så bra skrivet och sant! ”Valfrihet” används som alibi för marknadsaktörers vinsintressen!
”När det gäller att skära i välfärden däremot brukar det heta att det inte finns några alternativ utan att nedskärningar är ‘den enda vägens politik./…/
Socialisering däremot är ju aldrig populärt UTOM vid ett tillfälle. Nämligen som ett led i principen att privatisera vinsterna och socialisera förlusterna.”

Ett hjärta RÖTT skriver att det är ”Obegripligt mesigt om välfärdsvinsterna”. Håller helt med! Trist!

I privata företag, i fackföreningar så har man eller erbjuder sjukvårdsförsäkringar. Vad kan detta innebära för dem som inte jobbar? Som redan kanske har det tufft p.g.a. försämrade försäkringssystem? Får de det ännu sämre?

Och hur är det med meddelarskyddet i privata verksamheter?

I DD kan man idag också läsa ”Sjukresa med 92-åring körde vilse.”Vi riskerar få se mer och mer av främlingsfientlighet, även här i Sverige. Väljare som kanske skulle ha röstat på S går till SD. 😦

(M) försöker blanda bort korten – att gulla med de (super)rika, samt om avsaknaden av debatt kring politikens effekter på den sociala rörligheten …

25 maj, 2012 § 10 kommentarer

Björn Johnson skriver i ”Reinfeldts förnekelsestrategi” att (M) försöker blanda bort korten:

”I takt med att trygghetssystemen urholkas fortsätter fattigdomen, arbetslösheten och inkomstklyftorna att öka. Sakpolitiskt står Moderaterna handfallna, för utvecklingen är delvis en direkt följd av deras främsta politiska landvinning, den heliga arbetslinjen. Att rucka på den går inte för sig. Att åberopa finanskrisen fungerade 2010, men Fredrik Reinfeldt och hans allianskamrater kan inte förlita sig på att väljarna köper den förklaringen en gång till. Istället ska problemen förnekas, förminskas eller, om nödvändigt, skyllas på de drabbade.

De tiotusentals sjuka som drabbats hårt av utförsäkringarna har konsekvent avfärdats som ‘enskilda fall’. Den ökande barnfattigdomen är inte verklig utan beror, enligt statsministern, på att forskarna använt ett ‘relativt fattigdomsbegrepp’. I februari sa Reinfeldts pressekreterare Sebastian Carlsson till radioprogrammet Kaliber (12/2) att han inte ställde upp på bilden av att inkomstklyftorna ökar, för ‘om man undantar den tiondel av befolkningen som har lägst inkomst och den tiondel som har högst inkomst så ökar inte klyftorna så mycket’. Sakligt sett är invändningarna rena rappakaljan*, men mönstret är nog så tydligt: problemen finns inte.

Det senaste exemplet på strategin är Fredrik Reinfeldts uttalande i förra veckan om att det inte råder massarbetslöshet i Sverige – trots att arbetslösheten är nästan en procentenhet högre nu än den var inför valet 2006, då Reinfeldt beskrev den som just massarbetslöshet.”

M-politiker verkar vara ganska på och producerar debattartiklar om att apoteksavregleringen har gjort tillgängligheten för huvudvärkspiller så fantastiskt mycket bättre! Men vadå allvarliga avigsidor? 

Samtidigt hörde jag om en musikpedagogkollega som hade eget företag som instrumentallärare i Stockholm. När denne efter ett tag upptäckte att en familj i vilken han hade två barn som elever, hade en hel bilpark, med en Merca, en Ferrari och diverse andra bilar, så höjde han arvodet så denna familj betalade 6 600 kr/månad för barnens spelande.

I ljuset av detta förstår jag ÄNNU mindre att vi ska sponsra städningen i hem där man mycket väl skulle kunna betala den själva!

Ja, det där med att gulla med de (super)rika.

Och det är inte bara de välställda som saknar kontakt med verkligheten för en stor del av befolkningen, utan även en massa i en stor del av befolkningen som saknar kontakt med hur viss även i Sverige lever! Vilket gör att de röstar på allianspartierna, som förbättrar för de redan välbeställda och späder på de klyftor som finns än mer.

Jan Guillou skriver så bra i ”För arbetslöshet och ökade klassklyftor – en mittenståndpunkt”:

”Riskkapitalisternas största inkomst uppstår i besparingar. Deras näst största vinst uppstår i skattesmitning.

Skatteverket beräknade nyligen att Sveriges största riskkapitalbolag ­inom välfärden smitit undan med två miljarder i skatt under de senaste åren.

Genom att ersätta vårdpersonal med utökat bruk av kissblöjor så ökar förstås vinsterna. Men personal­besparingar minskar inte någon arbetslöshet, tvärtom.

Sak samma inom skolväsendet. Riskkapitalisternas enorma klipp uppstår när de kan förbruka mindre pengar på undervisning än vad de får till skänks från skattebetalarna. Färre lärare, sämre undervisning.

Detta förstörelseverk kallas på borgerligt politiskt språk för ”valfrihet i välfärden” och betyder att pengar kontinuerligt överförs från de många till de få och rikaste.

Det är möjligt att det är en högst begriplig men sällan högt uttalad borgerlig ståndpunkt att det är önskvärt att öka klyftorna i sam­hället och bygga upp en väldig förmögenhetsöverföring från fattiga till rika.

Eftersom de rika, genom sin påstådda flitighet, är mer förtjänta än de lata fattiga.

Men det är omöjligt att påstå att denna politik skulle ­skapa fler jobb när effekten så klart och självklart blir den rakt mot­satta. Det förstörelseverk av vård, skola och omsorg som pågår innebär redan på kort sikt ökad arbetslöshet. Men också på lång sikt. När klyftorna ökar i under­visningen så att få­talet barn med rika föräldrar får en mycket bättre under­visning på de fattigas bekostnad så bygger vi också upp en växande framtida ­arbetslöshet och kriminalitet. Vilket är en ren förlustaffär för samhället, hur trivsamt det än är för den ytterst lilla gynnade eliten.

Jag skulle finna det högst begripligt om moderaterna samlade 0,1 procent av rösterna, det vill säga fick stöd av just den elit som tjänat på privatiseringspolitiken.

Att ett helt gigantiskt torskstim på uppåt – eller över – en fjärdedel av befolkningen simmar in i moderat ­ryssjan är däremot obegripligt. Den överväldigande majoriteten av dessa moderatröstare har ju ingen som helst miljardärstillvaro att se fram emot utan får snarare betala med kissblöjor i slutet av sin levnad, till tack för visad generositet. Det är en egenartad form av politisk idealism.

Dessvärre tycks en så stor del av befolkningen anse att privatiseringspolitiken är god och rättvis att ­ytterst få politiker vågar säga emot. Att vara emot ett system där väl­färden raseras till förmån för skattesmitande riskkapitalister har alltså blivit en politiskt extremistisk ståndpunkt. Att vara för ökad arbetslöshet och ökande klassklyftor har blivit en mittenståndpunkt.

Att återuppväcka den solidaritetstanke på vilken vänstern grundade det svenska välfärdssamhället måste därför vara tidens största politiska uppgift.”

Han skriver vidare i ”Direktör Borelius tjänar halv miljard på privat vanvård”:

”Det är möjligt att det fanns en och annan borgerlig ideolog som verk­ligen trodde att skola, vård och omsorg skulle bli bättre genom privatisering. Pedagogiska eldsjälar skulle få släppa loss hela sin skaparkraft i de befriade skolorna, renhjärtade goda människor skulle pyssla om ­våra gamla. Bara man tog i från skattebetalarna själva ägandet och överförde deras pengar till privatföretag skulle allt bli strålande mycket bättre.

Nu har vi facit. Caremaskandalen nyligen visade obönhörligt på det konkreta sambandet mellan kissblöjor på ålderdomshem och rikare riskkapitalister. Affärsidén är ju mycket enkel. Man tar skattebetalarnas pengar, sparar in på vården eller undervisningen så att vinst uppstår.

Antingen smugglar man då undan vinsten till skatteparadis eller använder den till att köpa nya vårdföretag så att klippet uppstår när man säljer hela klabbet. Men under hela processen är det absolut nödvändigt att åstadkomma så många försämringar som möjligt.”

Jo, jag tror att det är sant att ju större ojämlikhet desto svårare är det att göra klassresor och jag undrar om inte Sverige håller att ändras där och kanske mer än vi önskar.

Daniel Lind skriver i essän ”Möjligheternas land”:

”Det sägs ofta att de små inkomstskillnaderna i Sverige leder till social orörlighet, medan större skillnader, som i England och USA, skapar gynnsammare möjligheter för alla.

Men forskningen visar att det är precis tvärtom. Den amerikanska drömmen är kanske svensk verklighet.

Kommer avsaknaden av debatt kring politikens effekt på den sociala rörligheten i Sverige att leda till att vi om ett decennium eller två tvingas titta bakåt och ställa oss frågorna: Vad var det som hände? Var det värt priset – att äpplet faller närmare trädet?

I ett liberalt samhälle anser de flesta att principen om lika möjligheter bör vara vägledande, att individens livschanser inte ska styras av förhållanden som han eller hon själv inte har kunnat påverka. Om så inte är fallet – om ryggsäcken hem­ifrån är för tung – kan ett samhälle inte sägas vara jämlikt eller frihetligt.

Men då får man hitta på andra förklaringsmodeller; som att de med högre IQ också tenderar att bli rikare och liknande. Men jag skulle aldrig rösta på något alliansparti även om också jag är väldigt kritisk mot (s)! Och jag skulle inte sluta rösta heller! Heller aldrig missnöjesrösta på (SD)! Då blir faktiskt (V) ett väldigt bra alternativ!

Och de rikaste är bara en liten, liten procent, så resterande befolkning kan rösta bort de politiker som nu med fortsatt rask takt monterar ner vår välfärd.

Dessutom skulle jag inte vilja vara förälder idag, med barn som tvingas välja skola. Tänk om jag väljer fel här också! ”Skyll dig själv!”

”Ska den som är bäst på att välja få bästa skolan och vården?” Är det inte ALLAS rättighet? Är inte alla lika mycket värda?

Men läs här om facebookaktier som sjunker

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin rhetoricreflektioner och speglingar II....